I utbyte mot mitt gästinlägg om Arthur C Clarke har jag fått ett gästinlägg från Populär astronomis redaktör Robert Cumming (aka Malte).
En bekant berättade häromveckan hur hennes trädgård blivit anfallen av en gigantisk flock fåglar, och hennes tankar hade gått till Hitchcocks skräckklassiker Fåglarna. Kajor var det säkert, och tänkte tillbaka till en flock på uppemot tusen stycken som jag tittade på med skräckblandad förtjusning i Hallsberg fär några år sedan. Ni som bor i kajornas huvudstad Uppsala vet säkert vad jag menar.
De kanske mest spektakulära och akrobatiska fågelflockarna står dock lilla staren för. Staren är en flyttfågel som bor i Sverige bara på sommarhalvåret; några stycken häckar i skogen nära där jag bor. När stararna samlar sig för att hitta rastplatser för natten kan de bilda flockar av häpnadsväckande storlek, med upp till 50000 individer (svensk rekord verkar enligt en sökning på Svalan vara minst 40000 den 30 juli 2007 på Öland). De flyger runt rastplatsen i hisnande, föränderliga formationer som ständigt ändrar skepnad. Kolla till exempel engelsmannen Dylan Winters fantastiska 5-minuters dokumentär på youtube för några exempel.
Nu i veckan rapporterade brittiska Guardian om STARFLAG, ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt som undersökt hur i hela fridens namn stararna klarar av sin galna aerobatik utan att nånsin krocka med varandra. Man har gjort 3-dimensionella datamodeller — animeringar finns på projektets hemsida — som ger en fingervisning om stararnas taktik. Varje fågel håller nämligen ögonen på sex sju stycken kamrater runt omkring den, och det räcker för att hela flocken ska kunna hålla ihop. Mer finns att läsa om studien hos Physics Today. Forskarnas artikel finns förresten tillgänglig på ArXiv.org.
Med i starprojektet finns matematiker, statistiker och biologer. Inga astrofysiker vad jag kan se, men som astronom associerar jag ändå till de kolliderande system som bildar de underliga små blåa galaxer som min egen forskning handlar om. I veckan får vår forskningsgrupp besök av en expert på datamodeller av just krockande galaxer. Vanligtvis byggs sådana modeller upp av just mängder av partiklar, definierade i programkoden, som representerar
stjärnor och som växelverkar med varandra enligt tyngdkraften. Gastryck och mörk materia kan också finnas med i bilden. Som med starflockar kan två galaxer i princip passera igenom varandra utan att stjärnor behöver kollidera. Liknande saker ser man på ännu större skala när galaxhopar går samman, som till exempel Gevärskulehopen, som har blivit känd som bevis för att den mörka materian faktiskt finns.
STARFLAG-forskarna själva är intresserade av att tillämpa sina metoder även inom beteendevetenskap, för att undersöka hur mänskliga kollektiv handlar. De hoppas till exempel kunna förstå hur ekonomiska system fungerar, för att kanske kunna motverka de globala marknadernas värsta oberäkneligheter.
3 kommentarer:
Är inte anledningen till att stjärnor inte krockar med varandra att det är så mycket tomrum mellan dem? Solen, en ganska ordinär stjärna är i storleksordningen 10^9 meter och ett lågt räknat typiskt avstånd mellan stjärnor är ett ljusår 10^16 meter, en faktorskillnad på 10^7. För att krocka måste stjärnor träffa rätt i två dimensioner, vilket ger en sannolikhet på 1/10^14 (nämnaren är mycket större än antalet stjärnor i vintergatan). Då har jag visserligen försummat gravitationseffekterna.
Eh.... fattar ingenting av vad ''tore'' snackar om??, vad menas men exempel: 10^7 meter??, svara gärna!!
Anonym: 10^7 meter är en kortfattad notering för 10*10*10*10*10*10*10, dvs 10 miljoner meter. När man håller på med så stora skalor som astronomiska (eller jättesmå skalor, som mikroskopiska)är sådana så kallade tiopotenser mycket mer praktiska än att hålla på att skriva ut nollorna.
Skicka en kommentar