En saxofon har två och en halv oktavers omfång - på pappret. Med rätt teknik kan man locka fram en hel del toner till ovanför den "officiellt" översta. Och rätt teknik, enligt en artikel i senaste Science, är att forma munhåla och hals till att ge rätt resonansfrekvenser - de som matchar tonens frekvens. Därmed sätter de punkt för flera decenniers debatt.
Tekniken eller tonerna - ibland båda - brukar kallas altissimo, och har för många saxofonister en klar "proffsstämpel": det anses bara vara riktigt duktiga musiker som klarar av det. Åtminstone när jag spelade sax var altissimo en av de saker som skilde ut de som var på väg att bli proffs från oss övriga.
Därmed finns det också en hel del mystik och stalltips kring själva spelandet. Speciella fingersättningskartor (ofta olika för olika märken på saxofoner), olika sätt att tänka, varianter av att flytta på tunga och tänder. Ju större instrumentet är desto lättare är det att locka fram de första bonustonerna, det är dock något som många är överens om. Och i tipsen återkommer ofta vikten av att tänka på tonen eller forma tonen i huvudet (något som rent allmänt är en bra idé, i och för sig, men som också kan tänkas påverka vad man gör med sina hals- och svalgmuskler).
Vad som är viktigt eller inte för altissimo-toner har debatterats också av forskare, men eftersom det är attans svårmätt (hög ljundintensitet, i munhålan som inte precis är det mest praktiskta stället, samtidigt som testpersonen ska spela normalt) har ingen testat det experimentellt - förrän nu.
Forskarna lät fem proffs och tre amatörer spela toner på saxofon, och mätte samtidigt resonansfrekvenser i talröret (enkelt uttryckt, "allt efter stämbanden") med hjälp av ett specialbyggt saxofonmunstycke. För toner i saxofonens normala omfång fanns ingen relation mellan munhålans form och förmåga att ta toner, och proffs och amatörer klarade sig vetenskapligt sett ungefär lika bra. I altissimo-området, däremot, fanns en klar relation mellan munhålans resonansfrekvenser och de toner som gick att locka fram på instrumentet - och där var det bara proffsen som klarade att spela.
Den tekniska förklaringen är att utan munhålans hjälp blir den akustiska impedansen för de höga extratonerna för svag relativt den akustiska impedansen för den vanliga ton man normalt får med en viss fingersättning - och då tar den vanliga tonen över. Genom att forma om talröret stärker saxofonisten den akustiska impedansen för den önskade tonen så att den hjälps fram istället. Sannolikt sker det omedvetet; inget av proffsen i studien uppgavs veta exakt vad de gjorde (annat än hur rörelsen skulle kännas).
Liknande teknik lär vara nödvändig för de ljusaste tonerna på andra enkel- och dubbelrörsinstrument, tror forskarna. Och det visar väl vad varenda blåsinstrumentalist med självaktning vet: tonen börjar långt innan den når instrumentets munstycke.
Länkar
Artikeln i Science (pren. krävs), kopia här via forskarna.
Forskarnas webbsida med information om hur det gick till
Youtube-film om experimentet, med doktoranden som gjort forskningen och en (helskön) proffssaxofonist
Saxofonister diskuterar artikeln
En halv artikel om den kanske förste altissimo-saxofonisten.
Wikipedia om saxofonen och om saxofonteknik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar