Det verkar ha väckt ett rätt stort intresse, Expressens intiativ att starta månatlig vetenskapsbilaga ("Vår fantastiska värld"). Jag var såklart tvungen att köpa den själv och testa, den såldes bara tisdag-torsdag förra veckan, men jag har suttit på resultatet tills idag - jag var på ett möte imorse* där bilagans redaktör Johan Erséus skulle presentera satsningen.
Varför?
Jag tycker ju såklart att varje tidning borde ha en vetenskapsbilaga, men skälen för VFV var enligt Erséus:
*Image - att ge tidningen/-tidningarna något annat att förknippas med än det ytliga, förenklade och banaliserande. Att "uppväga halvnakna kändisar som gör dumma saker på gatorna med något mer substantiellt".
*Business - populärvetenskap säljer tydligen bra fastän andra tidningar går ner.
Målgruppen ska enligt bland andra utvecklingschefen vara främst män över 35. Det känns ju mer än lovligt nattståndet, och Erséus ska ha heder av att han inte verkade bry sig så mycket om målgrupper ("Jag hörde att den skulle vara mest för män?", frågar en (kvinnlig) forskningskommunikatör i publiken. "Va?" säger Erséus förvånat.)
Typografi och disposition
Första intrycket, som tyvärr består, är att det är en ful tidning. Rörig, skrikig grafik utanpå och i - inte lika illa som Expressens webbsida, men störande - och en vild blandning av typsnitt. Kanske är det barnsjukdomar, kanske är det medvetet. Jag kan inte låta bli att jämföra med Språktidningens första nummer som gav ett piggt och glatt första intryck utan att falla i rörighetsfällan. Här hade det behövts en professionell typograf, VFV!.
Innehållsförteckningen är helt OK, men om det finns något övergripande system i den förvirrande färgkodningen av de olika ämnesrubrikerna kan jag inte se det. Redaktionellt eget material/småplock ("koll", "månadens dvd", "sant eller falskt", "barnens frågor") samsas under samma röda färg, vilket är rimligt. Men hör verkligen "teknik", "medicin", "vetenskap" och "det okända" (alla lila) ihop? "Djur & natur" och "mytologi" (båda gula) har väl inget gemensamt? Kategorin "Historia" slutligen har sin egen färg, cerise, och det är väl praktiskt eftersom den har klart flest artiklar. Fler färger och lite mer klarhet, tack!
Bra
Notiserna i början av tidningen är en glädje att läsa. De är skrivna av redaktionen (jag frågade), och de är små underverk av kortfattad och intressant klarhet - och en oväntat rik blandning: fossila människofotspår, tuffa björndjur, luktsinnets koppling till hälsa, snö på mars, snabbaste superdatorn... här är det främst biologi med något litet inslag av medicin, fysik och tekning som gäller. Samma läsglädje återkommer i "sant eller falskt"-notiserna längre in i tidningen.
Uppslaget om dinosaurier - blänkare för den medföljande DVD:n - är externt faktagranskat av en paleontolog på Uppsala Universitet, vackert så, och nyktert och nyanserat utan att vara torrt.
Vetenskapsartikeln om rymdvetenskap i forskningsframkanten är en modig och ambitiös satsning - att ge sig på strängteori för en målgrupp som ofta inte ens har gymnasiefysik kan inte vara lätt ("vi jobbade mycket med den här artikeln, många varv" sa Erséus. Kan jag tro.) Intervjun med astronomen Marie Rådbo - om vart i rymden hon helst skulle vilja resa - funkar också bra.
Medicinartikeln om löpares genetik - vad som gör jamaicanerna till världens främsta kortdistansare och etiopier och kenyaner till uthålliga långdistansare - har en bra aktualitetsvinkel, och inte är det ofta man får se sport ihop med vetenskap.
Vampyrartikeln ("mytologi") visar sig vara en kulturhistorieartikel, riktigt bra. Forskaren som har studerat vampyren som fiktiv gestalt ger djupp och bredd.
Mja
En artikel om robotar som är detaljrik och väl researchad, om än med lite för mycket övertoner av hype för min del - men det är lätt hänt när det är fokus på tekniken och vad den kan (riktigt intressant hade det varit att kombinera med en systerartikel om robotars möjliga inverkan ur ett sociologiskt/samhällsvetenskapligt/psykologiskt perspektiv).
Medicinartiklarna om läkaren Anders Persson och hans multitekniksavbildning av människokroppen är snyggt illustrerade och intressanta men väldigt korta (längre hade gått utmärkt för min del). Ett litet snubbel på målsnöret är att de genomgående skriver magnetkamera (bra!) i artiklarna, men magnetRÖNTGENkamera (gammalmodig, missledande beteckning - dåligt!) i bildtexten. Tyck gärna att jag är petig, men det finns många som ogillar den senare beteckningen på goda grunder - däribland så gott som alla som arbetar med tekniken, vilket får mig att undra om VFV sökt feedback på texterna men inte på bildtexter.
Barnens frågor, besvarade av Nationalencyklopedins experter, är en kul idé. Tyvärr är inte alla av dem särskilt bra på att skriva svar som passar för barn.
Artikeln om 200-årsminnet av när Sverige "förlorade Finland" verkar vara helt OK; jag är uttråkad efter halva men traditionell historia är inte heller mitt område.
"Djur&natur"-artikeln om inkräktande arter är klokt upplagd - vissa arter är farliga för naturen, andra för oss - men väldigt dominerad av djur i förhållande till växter (enda växten är något med superallergent pollen). Och jag hade önskat mer fokus på ekosystemshot, som är betydligt allvarligare och mer storskaliga, istället för fara och obehag för människan.
Äsch
Historieartikeln - om Hitler och påven - är översatt och bearbetad. Sånt tycker jag är trist av rena principskäl, jag tycker svensk media ska gynna svenska journalister. Dessutom tycker jag artikeln är tråkig, men det är nog mest på grund av överexponering för tidsepoken(vi fick traggla WW2 i skolan hur mycket som helst. Det och stenåldern. Urk.)
Urk
När man satsar så hårt på trovärdighet och korrekthet som VFV (Erséus verkade vara väl medveten om att allt Expressen gör i vetenskapsväg kommer granskas hårt: "alla kommer säga att nu ska vi se hur de har klantat till det här"; "det är viktigare för oss att vara korrekta än för Forskning & Framsteg") är det inte rimligt att ha en typiskt traditionell "granskande" artikel om curry-linjer; en pensionerad elingenjör som är övertygad currykorsletare och en reporter som följer i hasorna, med några halvmeningars subtil kritik invävd i texten men inga "jobbiga" frågor direkt till intervjuobjektet och så en liten spalt i slutet där en forskare får säga att allt är nonsens. (Det är inte ens innovativt dåligt. Kunde man inte plockat två-tre slagrutemän istället och vallat runt dem en i taget?)
Sammanlagt:
Jodå, ett nummer till blir det i alla fall. Kanske två, så man kan se vartåt det lutar. Fast jag skulle inte köpa något av den här medelnivån i längden, särskilt inte med det här hemska utseendet.
Länkar
Omslag, påveartikel och rymdartikel kan beskådas här (via MyPaper)
Dagens Media
Expressen
Erséus chattar med läsare
Vassa Eggen
Journalisten
Andra bloggar om: populärvetenskap, media, expressen, vår fantastiska värld
*Jag var på VR:s årsmöte för Expertsvar för att debattera förhållandet mellan forskare och (vetenskaps)journalsiter. Det kommer ett inlägg om det senare...
fredag, november 07, 2008
torsdag, oktober 23, 2008
Forskare och deras ord
I senaste numret av Nature finns en intressant och underhållande artikel om omtvistade vetenskapliga termer. Det är ett viktigt problem som nog ofta är osynligt utanför forskningsvärlden - förutom i undantagsfall, som 2006 års namnstrid kring vad som menas med "planet" (som egentligen hade rätt lite med vetenskap att göra).
För forskarens främsta arbetsverktyg är inte mätinstrument, vita rockar eller provrör, utan ordet. Åtminstone så länge man mäter forskningsproduktion på det allmänt vedertagna sättet: i publicerade artiklar och i antal citeringar av publicerade artiklar, ju mer desto bättre.
Det hänger ihop med hur viktigt det är som forskare att ha en allmänt accepterad korrekt definition för det fenomen man vill studera (ska man leta liv på andra planeter väljer man till exempel mätinstrument/-metoder utifrån hur man definierar "liv" - något som inte är så enkelt). Felvalda ord på olyckliga ställen kan stjälpa en artikel, fördröja dess publicering eller ge den betydligt färre citeringar i andra artiklar - och en illa vald (om än accepterad) definition kan föra hela forskningsfält på avvägar. Den genomsnittliga seniora forskaren kan därför diskutera akademiska termer och deras betydelseskiftningar på en förundransvärd detaljnivå, och vet ofta precis vad som signalleras med ett visst ord på en viss plats i ett visst sammanhang (det kan skilja från tidskrift till tidskrift, från konferens till konferens och inte minst mellan olika underområden av vetenskapliga fält).
Därför blir det såklart problem när man inte är överens om vad en viss nyckelterm innebär. Extra problematiskt om ordet ifråga blir ett modeord, och börjar användas av många på ett sätt som det inte tidigare gjordes.
De här termerna är de som får flest forskare att gå i spinn, enligt Nature. Asterisken markerar sådana ord jag själv stöter på i mitt arbetsområde, även om jag inte har haft gigantiska problem med dem - ännu.
*Paradigmskifte (paradigm shift)
Epigenetisk (epigenetic)
*Komplexitet (complexity)
Ras (race)
Tippunkt (tipping point)
Stamcell (stem cell)
*Signifikant (significant)
*Medvetande (consciousness)
"Systems Biology is conspicuous by absence", säger den hittills enda kommentatoren, och det kan han mycket väl ha rätt i (det är ett vetenskapligt område relaterat till mitt, vars beteckning just nu genomgår en rejäl betydelseglidning). Jag misstänker att varje fält har ett par egna ord att lägga till listan...
Länkar
Artikeln (i Nature)
En medföljande lista på fler jobbiga ord (både "planet" och "liv" finns med)
och en tillhörande essä om klassificering kontra kategorisering
Andra bloggar om vetenskap, forskning, ord, språk
För forskarens främsta arbetsverktyg är inte mätinstrument, vita rockar eller provrör, utan ordet. Åtminstone så länge man mäter forskningsproduktion på det allmänt vedertagna sättet: i publicerade artiklar och i antal citeringar av publicerade artiklar, ju mer desto bättre.
Det hänger ihop med hur viktigt det är som forskare att ha en allmänt accepterad korrekt definition för det fenomen man vill studera (ska man leta liv på andra planeter väljer man till exempel mätinstrument/-metoder utifrån hur man definierar "liv" - något som inte är så enkelt). Felvalda ord på olyckliga ställen kan stjälpa en artikel, fördröja dess publicering eller ge den betydligt färre citeringar i andra artiklar - och en illa vald (om än accepterad) definition kan föra hela forskningsfält på avvägar. Den genomsnittliga seniora forskaren kan därför diskutera akademiska termer och deras betydelseskiftningar på en förundransvärd detaljnivå, och vet ofta precis vad som signalleras med ett visst ord på en viss plats i ett visst sammanhang (det kan skilja från tidskrift till tidskrift, från konferens till konferens och inte minst mellan olika underområden av vetenskapliga fält).
Därför blir det såklart problem när man inte är överens om vad en viss nyckelterm innebär. Extra problematiskt om ordet ifråga blir ett modeord, och börjar användas av många på ett sätt som det inte tidigare gjordes.
De här termerna är de som får flest forskare att gå i spinn, enligt Nature. Asterisken markerar sådana ord jag själv stöter på i mitt arbetsområde, även om jag inte har haft gigantiska problem med dem - ännu.
*Paradigmskifte (paradigm shift)
Epigenetisk (epigenetic)
*Komplexitet (complexity)
Ras (race)
Tippunkt (tipping point)
Stamcell (stem cell)
*Signifikant (significant)
*Medvetande (consciousness)
"Systems Biology is conspicuous by absence", säger den hittills enda kommentatoren, och det kan han mycket väl ha rätt i (det är ett vetenskapligt område relaterat till mitt, vars beteckning just nu genomgår en rejäl betydelseglidning). Jag misstänker att varje fält har ett par egna ord att lägga till listan...
Länkar
Artikeln (i Nature)
En medföljande lista på fler jobbiga ord (både "planet" och "liv" finns med)
och en tillhörande essä om klassificering kontra kategorisering
Andra bloggar om vetenskap, forskning, ord, språk
onsdag, oktober 15, 2008
Livräddarvisp
En amerikansk forskargrupp har byggt en billig, effektiv handdriven blodcentrifug - med hjälp av en mekanisk visp.
Konstruktionen är busenkel. En av de två visparna tas bort, och vid den andra fästs ett litet plaströr fyllt med blod (eller flera, upp till tjugo lär fungera). Knappt tio minuters enträget vispvevande separerar ut blodplasmat tilläckligt väl för att det ska kunna användas i tester för till exempel hepatit B. Utan el, dyr utrustning eller särskilt mycket teknisk utbildning - samtliga bristvaror i tredje världen.
Som jämförelse tar det ungefär halva tiden med en elektrisk centrifug.
Visparna tål att steriliseras i kokande vatten, och de är dessutom billiga (och antagligen betydligt enklare att reparera). Hela paketet beskrivs i vetenskapliga tidskriften Lab on a Chip, inkluderat en liten matematisk-fysikalisk modell för processen.
Smart, va?
Länkar
Nyhetsrelease
Artikeln i Lab on a Chip, fritt tillgänglig.
Andra bloggar om vetenskap, teknik, medicin, forskning
Konstruktionen är busenkel. En av de två visparna tas bort, och vid den andra fästs ett litet plaströr fyllt med blod (eller flera, upp till tjugo lär fungera). Knappt tio minuters enträget vispvevande separerar ut blodplasmat tilläckligt väl för att det ska kunna användas i tester för till exempel hepatit B. Utan el, dyr utrustning eller särskilt mycket teknisk utbildning - samtliga bristvaror i tredje världen.
Som jämförelse tar det ungefär halva tiden med en elektrisk centrifug.
Visparna tål att steriliseras i kokande vatten, och de är dessutom billiga (och antagligen betydligt enklare att reparera). Hela paketet beskrivs i vetenskapliga tidskriften Lab on a Chip, inkluderat en liten matematisk-fysikalisk modell för processen.
Smart, va?
Länkar
Nyhetsrelease
Artikeln i Lab on a Chip, fritt tillgänglig.
Andra bloggar om vetenskap, teknik, medicin, forskning
söndag, oktober 05, 2008
Händer i veckan: Nobelprisen, forskardagarna - och flytt.
Veckan som kommer är höstens mest spännande vetenskapsvecka. Äntligen är det dags att liva upp höstrusket med lite nobelpris, traditionsenligt svära lite över att DN:s kulturdel med flera verkar tro att litteraturpriset är det enda som delas ut - Nobelpriset, som de brukar kalla det, samt traditionsenligt gissa på hur rätt Karin Bojs med flera kommer ha i sina Nobelpristippningar.
Först ut är medicinpriset på måndag, sedan fysikpriset på tisdag och kemipriset på onsdag. Därefter litteraturpriset på torsdag, men med tanke på att min favorit Ursula K LeGuin inte lär få det i år heller* tänker jag anse mig måttligt uppjagad. Fredspriset delas ut på fredagen, och sedan får vi vänta ända till måndagen på ekonomipriset - som enligt mig blir allt intressantare i takt med att ekonomin närmar sig psykologi och matematisk modellering. Medicin-, fysik- och kemiprisen brukar annonseras vid lunchtid, freds- och ekonomiprisen tidig eftermiddag.
Något otajmat är det samtidigt dags för forskardagarna, 7-8/10, på Stockholms Universitet. Tioårsjubilerande, och dessutom med tonvikten på kommunikation mellan forskare och allmänhet (verkar ta sig formen av en timmes panelsamtal kl 16-17 den 7/10, plus en timmes efterföljande mingel - jag hade gärna sett lite mer än så).
Än sämre tajming har dock jag själv, för jag ska flytta. Måndag morgon kommer flyttfirman, och de närmaste dagarna lär förflyta i allmänt upp-packningskaos, utan internet... och utan möjlighet att blixtblogga om nobelprisen :(
*jag tycker Ursula K LeGuin är betydligt bättre och viktigare än Doris Lessing, men eftersom båda är kvinnor med en viss anknytning till SF lär den kategorin anses "fylld" ett bra tag framöver...
Först ut är medicinpriset på måndag, sedan fysikpriset på tisdag och kemipriset på onsdag. Därefter litteraturpriset på torsdag, men med tanke på att min favorit Ursula K LeGuin inte lär få det i år heller* tänker jag anse mig måttligt uppjagad. Fredspriset delas ut på fredagen, och sedan får vi vänta ända till måndagen på ekonomipriset - som enligt mig blir allt intressantare i takt med att ekonomin närmar sig psykologi och matematisk modellering. Medicin-, fysik- och kemiprisen brukar annonseras vid lunchtid, freds- och ekonomiprisen tidig eftermiddag.
Något otajmat är det samtidigt dags för forskardagarna, 7-8/10, på Stockholms Universitet. Tioårsjubilerande, och dessutom med tonvikten på kommunikation mellan forskare och allmänhet (verkar ta sig formen av en timmes panelsamtal kl 16-17 den 7/10, plus en timmes efterföljande mingel - jag hade gärna sett lite mer än så).
Än sämre tajming har dock jag själv, för jag ska flytta. Måndag morgon kommer flyttfirman, och de närmaste dagarna lär förflyta i allmänt upp-packningskaos, utan internet... och utan möjlighet att blixtblogga om nobelprisen :(
*jag tycker Ursula K LeGuin är betydligt bättre och viktigare än Doris Lessing, men eftersom båda är kvinnor med en viss anknytning till SF lär den kategorin anses "fylld" ett bra tag framöver...
måndag, september 29, 2008
Tusen och ett sätt att bli en bättre forskare och kommunikatör
Idag har jag en debattartikel - min första någonsin - i Vetenskapsrådets tidning Tentakel. Den handlar om unga forskare och kommunikation.
Eller snarare om unga forskare och bristen på kommunikation; ifall träning i hur man förmedlar sina idéer till omvärlden är en bristvara för akademiker i allmänhet, så gäller detsamma mångdubbelt för doktorander och andra unga forskare (se siffror i artikeln). Kommer man från en naturvetenskaplig eller teknisk utbildning - till exempel en civilingenjörsutbildning, vilket jag gör - har man ofta inte heller särskilt mycket tidigare vana att falla tillbaka på, eftersom kommunikation sällan är särskilt högprioriterat där heller. Förhoppningsvis har unga naturvetarforskare åtminstone gnuggats ordentligt i gymnasiet i hur man skriver och talar*.
Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag fick idén att börja blogga vetenskap, varje gång jag gör en poster, håller ett föredrag, skriver en rapport (och det finns många sådana i ett EU-projekt) eller försöker formulera mig tydligt i en artikel. Inte är det så att bloggandet är någon mirakelmedicin mot textmässigt stolpighet, men det har öppnat många andra dörrar och möjligheter - och interaktionen med bloggläsarna var det som öppnade mina ögon för att jag inte alls var sådär enkel och begriplig som jag inbillade mig.
Men det finns andra perspektiv på frågan, förutom de rent personliga. Doktorander gör en stor del av forskningen på universiteten, räknat i arbetstid. Visst behövs handledarnas erfarenhet och breda perspektiv i tolkningen av forskningsresultaten, men om all forskning som görs av yngre forskare slutligen förmedlas till allmänheten av mer seniora forskare... då får vi problem. Dels problem med rekryteringen av nya forskare, eftersom "typforskaren" allmänheten får se släpar tjugo-trettio år efter hur den akademiska verkligheten ser ut. Dels problem med att göra självständiga forskare av gröna doktorander - för att kunna föra en vettig och intressant diskussion om vad man sysslar med är en viktigt bit av att "bli forskare" (viktigare än vad man först kan tro; jag känner flera personer som har slutat eller övervägt att sluta doktorera i förtid, eftersom de upplevt doktorandstudierna som en ren förlängning av sin tid som universitetsstudenter, och inte kunnat identifiera sig med att vara forskare).
Det borde vara en självklarhet för doktorander att slipa sin kommunikationsförmåga - och en självklarhet för deras handledare och universitet att uppmuntra och stödja dem. Till exempel med hjälp av allmänheten, kanske genom att blogga, men det finns många andra sätt. Handledare och doktorander borde kunna hjälpas åt att hitta något som passar. Improvisationsteater? Läsa skönlitteratur*, eller kanske gå en skrivarkurs? Vara med i ett vetenskapscafé? Praktisera på en redaktion någonstans? Sitta bredvid när handledaren talar med pressen?
Helst borde det så klart ske naturligt, men jag kan tänka mig att det fungerar bättre om träningen finns inplanerad i studieplanen (som är ett samarbetsdokument mellan doktorand och handledare, snarare än ett regelverk - och som inspekteras och följs upp varje år). Det viktiga är att inte fastna i något slags obligatorisk paketlösning, och tvinga alla doktorander att sitta av en tvåveckorskurs i "Scientific Communication" i början av sin utbildning. Huvaligen. Det skulle nog göra mer skada än nytta...
Länk
Så blir forskare bättre på att kommunicera - Tentakel, 29/9 2008
Andra bloggar om vetenskapskommunikation, forskning, doktorander, utbildning
*å andra sidan lider många gymnasieelever av ordsjuka; den där besynnerliga idén att texten blir bättre ju mer långa och fina krångliga ordman petar in i den. Och, hm, det gör faktiskt en och annan forskare också... ett samband? ;-)
*jag har träffat skrämmande många forskare som sagt rakt ut att de aldrig läser böcker, och särskilt inte skönlitteratur.
Eller snarare om unga forskare och bristen på kommunikation; ifall träning i hur man förmedlar sina idéer till omvärlden är en bristvara för akademiker i allmänhet, så gäller detsamma mångdubbelt för doktorander och andra unga forskare (se siffror i artikeln). Kommer man från en naturvetenskaplig eller teknisk utbildning - till exempel en civilingenjörsutbildning, vilket jag gör - har man ofta inte heller särskilt mycket tidigare vana att falla tillbaka på, eftersom kommunikation sällan är särskilt högprioriterat där heller. Förhoppningsvis har unga naturvetarforskare åtminstone gnuggats ordentligt i gymnasiet i hur man skriver och talar*.
Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag fick idén att börja blogga vetenskap, varje gång jag gör en poster, håller ett föredrag, skriver en rapport (och det finns många sådana i ett EU-projekt) eller försöker formulera mig tydligt i en artikel. Inte är det så att bloggandet är någon mirakelmedicin mot textmässigt stolpighet, men det har öppnat många andra dörrar och möjligheter - och interaktionen med bloggläsarna var det som öppnade mina ögon för att jag inte alls var sådär enkel och begriplig som jag inbillade mig.
Men det finns andra perspektiv på frågan, förutom de rent personliga. Doktorander gör en stor del av forskningen på universiteten, räknat i arbetstid. Visst behövs handledarnas erfarenhet och breda perspektiv i tolkningen av forskningsresultaten, men om all forskning som görs av yngre forskare slutligen förmedlas till allmänheten av mer seniora forskare... då får vi problem. Dels problem med rekryteringen av nya forskare, eftersom "typforskaren" allmänheten får se släpar tjugo-trettio år efter hur den akademiska verkligheten ser ut. Dels problem med att göra självständiga forskare av gröna doktorander - för att kunna föra en vettig och intressant diskussion om vad man sysslar med är en viktigt bit av att "bli forskare" (viktigare än vad man först kan tro; jag känner flera personer som har slutat eller övervägt att sluta doktorera i förtid, eftersom de upplevt doktorandstudierna som en ren förlängning av sin tid som universitetsstudenter, och inte kunnat identifiera sig med att vara forskare).
Det borde vara en självklarhet för doktorander att slipa sin kommunikationsförmåga - och en självklarhet för deras handledare och universitet att uppmuntra och stödja dem. Till exempel med hjälp av allmänheten, kanske genom att blogga, men det finns många andra sätt. Handledare och doktorander borde kunna hjälpas åt att hitta något som passar. Improvisationsteater? Läsa skönlitteratur*, eller kanske gå en skrivarkurs? Vara med i ett vetenskapscafé? Praktisera på en redaktion någonstans? Sitta bredvid när handledaren talar med pressen?
Helst borde det så klart ske naturligt, men jag kan tänka mig att det fungerar bättre om träningen finns inplanerad i studieplanen (som är ett samarbetsdokument mellan doktorand och handledare, snarare än ett regelverk - och som inspekteras och följs upp varje år). Det viktiga är att inte fastna i något slags obligatorisk paketlösning, och tvinga alla doktorander att sitta av en tvåveckorskurs i "Scientific Communication" i början av sin utbildning. Huvaligen. Det skulle nog göra mer skada än nytta...
Länk
Så blir forskare bättre på att kommunicera - Tentakel, 29/9 2008
Andra bloggar om vetenskapskommunikation, forskning, doktorander, utbildning
*å andra sidan lider många gymnasieelever av ordsjuka; den där besynnerliga idén att texten blir bättre ju mer långa och fina krångliga ordman petar in i den. Och, hm, det gör faktiskt en och annan forskare också... ett samband? ;-)
*jag har träffat skrämmande många forskare som sagt rakt ut att de aldrig läser böcker, och särskilt inte skönlitteratur.
tisdag, september 23, 2008
Det händer på fredag: Forskarfredag!
På fredag den 26/9 arrangeras Forskarfredag runt om i landet, för fjärde året i rad och på 18 orter; fler orter än någonsin men med märkliga vita fläckar på kartan - en hel del universitetsstäder saknas i listan. Linköping? Lund? Umeå?
I Stockholm är det - precis som tidigare - Kulturhuset som gäller, kl 12-19. Programmet är uppdelat i "Dialog", "Prova på", "Forskarverkstad" och "För de allra yngsta".
Absolut intressantast från varje del:
* Dialogen "Genmodifierad soja - hot eller välsignelse?" mellan genetik/genomikprofessor Jan Böhme och ekonomihistorikern Paulina Rytkönen låter som ett intressant möte av perspektiv. Passande nog schemalagt lagom till lunch kl 12.00.
*Prova på-utställningen om växters kemiska språk. Eller kanske den om den globala maten.
*Forskarverkstadens doftlaboratorium.
*Barnaktiviteten "Kristallkul" där man får klappa på färgglada och glittrande mineral och samtidigt få veta mer om hur de blir till och varför de ser ut som de gör. (Jag var en inbiten stenälskare som liten, och det har fortfarande inte riktigt släppt. Jag skyller på mormor som var likadan.)
Intressant nog bidrar också Svenska Kyrkan med en realtidsundersökning/diskussion om tro och existensiella frågor.
I Stockholm är det - precis som tidigare - Kulturhuset som gäller, kl 12-19. Programmet är uppdelat i "Dialog", "Prova på", "Forskarverkstad" och "För de allra yngsta".
Absolut intressantast från varje del:
* Dialogen "Genmodifierad soja - hot eller välsignelse?" mellan genetik/genomikprofessor Jan Böhme och ekonomihistorikern Paulina Rytkönen låter som ett intressant möte av perspektiv. Passande nog schemalagt lagom till lunch kl 12.00.
*Prova på-utställningen om växters kemiska språk. Eller kanske den om den globala maten.
*Forskarverkstadens doftlaboratorium.
*Barnaktiviteten "Kristallkul" där man får klappa på färgglada och glittrande mineral och samtidigt få veta mer om hur de blir till och varför de ser ut som de gör. (Jag var en inbiten stenälskare som liten, och det har fortfarande inte riktigt släppt. Jag skyller på mormor som var likadan.)
Intressant nog bidrar också Svenska Kyrkan med en realtidsundersökning/diskussion om tro och existensiella frågor.
Det händer på torsdag: föredrag om vetenskap i TV:n
I övermorgon, det vill säga torsdagen den 25/9, kommer SVT:s vetenskapsredaktionschef Anna Schytt hålla föredrag om vetenskap "i dumburken", det vill säga på TV. Korta inslag från vetenskapsprogrammen och en diskussion kring de senaste anmälningarna av vetenskapsprogram till Granskningsnämnden är utlovat.
Jag rekommenderar verkligen alla intresserade att gå dit. Anna Schytt höll ett liknande föredrag när jag gick KI-kursen Populärvetenskaplig kommunikation, och det var både tankeväckande och underhållande. TV-berättande skiljer ju sig en del från textberättande.
Föredraget ordnas av föreningen Vetenskap och Folkbildning (men är såklart öppet för alla, och det är fri entré).
Plats: Hörsal E1, Osquars Backe 2, KTH, Stockholm (T-bana el. buss till Tekniska Högskolan/Östra Station)
Tid: torsdagen 25/9 kl 18:30
Jag rekommenderar verkligen alla intresserade att gå dit. Anna Schytt höll ett liknande föredrag när jag gick KI-kursen Populärvetenskaplig kommunikation, och det var både tankeväckande och underhållande. TV-berättande skiljer ju sig en del från textberättande.
Föredraget ordnas av föreningen Vetenskap och Folkbildning (men är såklart öppet för alla, och det är fri entré).
Plats: Hörsal E1, Osquars Backe 2, KTH, Stockholm (T-bana el. buss till Tekniska Högskolan/Östra Station)
Tid: torsdagen 25/9 kl 18:30
onsdag, september 10, 2008
Ingen världsundergång, men en hel del internetkultur
Idag slogs äntligen jättestora partikelkolliderande LHC på, föga förvånande utan några tecken på att jordens undergång är ett dugg närmare än vanligt (enligt de flesta fysiker på grund av att faran är obefintlig, enligt ett fåtal fortfarande oroliga på grund av att CERN-fysikerna inte kört några strålkrockar ännu).
Däremot poppar små LHC-referenser upp som svampar lite varstans på internet: youtube-videon med en rappande fysiker/vetenskapsskribent har nog setts av de flesta vid det här laget. Google har dagen till ära en LHC-logga. Nätserierna PhD Comics och xkcd handlar om... LHC. SF-författaren John Scalzi illustrerar en bloggpost med en LOLcattad bild av en LHC-accelerator (coh om inte CERNs bildarkiv gått ner hela tiden hade jag varit frestad att göra en egen variant). Någon tycker sig ha hittat Half-Lifehjälten Gordon Freeman på en annan CERN-bild av LHC (uppsnappat i kommentarerna på IDG)
För den som fortfarande är orolig finns minst två webbsidor som svarar på frågan "Har LHC förstört världen än?" (intressant nog verkar de - enligt tillgänglig whois-info - trots sin likhet ha registrerats av två olika personer). Vill man ha mer detaljerad information finns den senaste säkerhetsrapporten tillgänglig här, från Journal of Physics G: Nuclear and Particle Physics, och
Newsweek har samlat ihop ett gäng världsledande fysikers kommentarer. .
Den samlade svarta-håls-katastrof-hysterin (utmärkt exemplifierad av till exempel Expressen - jag undrar fortfarande var de fått siffran "5000 protesterande forskare" ifrån) var underhållande i ungefär fem minuter. Ungefär tills man börjar läsa artikelkommentarerna och inser att en hel del människor, inkluderat barn, faktiskt verkar vara rejält oroliga på riktigt (och dessutom noterar en stor skillnad i artikelkvalitet och tillika larmhype mellan de medier som har dedikerade vetenskapsjournalister och de övriga).
En inte helt lättåtgärdad oro. För hur börjar man förklara LHC för någon som på sin höjd har en högstadiekurs i fysik? Hur förklarar man larmande, konspirationsjagande virrpannor för en liten unge som fortfarande tror att vuxna kan och vet allt?
Nördhumorn som gör narr av larmrapporterna (snarare än av de oroliga) är mer i min smak. Kanske hjälper den dessutom någon att ängslas lite mindre...
Andra bloggar om vetenskap, forskning, cern, lch, medier
Däremot poppar små LHC-referenser upp som svampar lite varstans på internet: youtube-videon med en rappande fysiker/vetenskapsskribent har nog setts av de flesta vid det här laget. Google har dagen till ära en LHC-logga. Nätserierna PhD Comics och xkcd handlar om... LHC. SF-författaren John Scalzi illustrerar en bloggpost med en LOLcattad bild av en LHC-accelerator (coh om inte CERNs bildarkiv gått ner hela tiden hade jag varit frestad att göra en egen variant). Någon tycker sig ha hittat Half-Lifehjälten Gordon Freeman på en annan CERN-bild av LHC (uppsnappat i kommentarerna på IDG)
För den som fortfarande är orolig finns minst två webbsidor som svarar på frågan "Har LHC förstört världen än?" (intressant nog verkar de - enligt tillgänglig whois-info - trots sin likhet ha registrerats av två olika personer). Vill man ha mer detaljerad information finns den senaste säkerhetsrapporten tillgänglig här, från Journal of Physics G: Nuclear and Particle Physics, och
Newsweek har samlat ihop ett gäng världsledande fysikers kommentarer. .
Den samlade svarta-håls-katastrof-hysterin (utmärkt exemplifierad av till exempel Expressen - jag undrar fortfarande var de fått siffran "5000 protesterande forskare" ifrån) var underhållande i ungefär fem minuter. Ungefär tills man börjar läsa artikelkommentarerna och inser att en hel del människor, inkluderat barn, faktiskt verkar vara rejält oroliga på riktigt (och dessutom noterar en stor skillnad i artikelkvalitet och tillika larmhype mellan de medier som har dedikerade vetenskapsjournalister och de övriga).
En inte helt lättåtgärdad oro. För hur börjar man förklara LHC för någon som på sin höjd har en högstadiekurs i fysik? Hur förklarar man larmande, konspirationsjagande virrpannor för en liten unge som fortfarande tror att vuxna kan och vet allt?
Nördhumorn som gör narr av larmrapporterna (snarare än av de oroliga) är mer i min smak. Kanske hjälper den dessutom någon att ängslas lite mindre...
Andra bloggar om vetenskap, forskning, cern, lch, medier
tisdag, september 09, 2008
Rymdkarneval nr 7 - Att färdas i tanke eller handling
Det här är 7:e upplagan av Rymdkarnevalen, den svenska bloggkarnevalen som visar upp blogginlägg med rymdtema. Tidigare upplagor av rymdkarnevalen hittas här.
Rymden är den stora resan - främst i tanken, men för några få utvalda en resa "på riktigt". Något som återkommer i många av den här rymdkarnevalens blogginlägg.
Jörgen Modin skriver om de kanske mest rymdlämpade småkrypen av alla: trögkryparna, som inte bara klarar extremtemperaturer och torka - utan faktiskt också både vakuum och UV-strålning. Det är klart, myggviktare som trögkryparen (blott en tiondelsmillimeter lång) kostar inte heller så mycket extra i fraktvikt. Något som kostar desto mer i frakt är såklart att ta med saker till rymdstationen ISS och ta med dem därifrån. Tur då att lastfarkosten Jules Verne fungerade ännu bättre än väntat, påpekar Populär Astronomi:s Kambiz Fathi. Kanske hade den blivit än mer uppskattad om den fört med sig certifierat rymdsäker cognac, som den som svenska Cognac Societys Kristofer Scheiderbauer tipsar om.
ISS är däremot småpotatis om man jämför med logistiken och kostnaderna inblandade i att åka till Mars och ta med jordprover tillbaka hem. Ariel Borenstein rapporterar beräkningar som säger att minst fem miljarder dollar, och avancerade speciallabb nere på jorden, krävs för att det ska fungera - för en yttepyttemängd om ett halvkilo grus och sten. Riktigt så storskaligt behöver man kanske inte resa - men även att "bara" komma upp i rymden en liten smula är dyrt. Dag Kättströms bloggartikel (också i senaste Populär Astronomi) berättar om det stora intresset för Kirunas Spaceport Sweden.
Även för oss jordbundna går det att få en fläkt av rymden - både rymdfysik, klimatfrågor och Christer Fuglesang - på lördag i Kungsträdgården, tipsar Assi som kommer vara där med kameran i högsta hugg.
Vill man inte ens åka så långt kan man ju också resa i tanken med lite extra hjälp av kulturen. Fast med risk att bli besviken; det är inte alltid någon annans fantasirymd passar väl med ens egen. Bionykomlingen Wall-E - den animerade städroboten som rensar jorden efter att mäniskan övergett den - är ett exempel. Pidde Andersson tycker att filmen är visuellt fantastisk men fruktansvärt tråkig och fullproppad med fiiina budskap. Signaturen Being Blogged tycker däremot att den är söt, smart och charmig - en åsikt som verkar delas av flera biotittande bloggare. Och Weird Science:s Per Perstrand gillar filmens många rymdkulturella referenser.
Ständigt framflyttade spelet Spore, som till slut fått premiär, ger också blandade intryck. De första stegen - där man styr utvecklingen av en fåcellig ursoppe-organism till först landlevande och sedan också stamlevande och stadslevande varelse - har gott om charm och nästintill oändliga customiseringsmöjligheter, men själva spelmomenten är enkla och rätlinjiga, tycker Kongs Lars Jensen och spelbloggaren och -poddaren Sebastian Magnusson (i gott sällskap av innehavaren av den här bloggen). Naseer Alkhouri tänker oavsett rösta med plånboken i hopp om fler spel som knuffar branshen i rätt riktning. Färre bloggande spelare verkar ha hunnit ta sig ordentligt in i den sista fasen - rymdutforskning och kolonisering - eller så är de så pass fast att de inte hinner rapportera om det :) Det allmäna intrycket från den spelande delen av bloggosfären verkar iallafall vara positivt.
Saknas vitala element i karnevalen? Eller vill du hosta nån kommande Rymdkarneval? Säg till i kommentarerna!
Andra bloggar om rymden, rymdkarneval.
Rymden är den stora resan - främst i tanken, men för några få utvalda en resa "på riktigt". Något som återkommer i många av den här rymdkarnevalens blogginlägg.
Jörgen Modin skriver om de kanske mest rymdlämpade småkrypen av alla: trögkryparna, som inte bara klarar extremtemperaturer och torka - utan faktiskt också både vakuum och UV-strålning. Det är klart, myggviktare som trögkryparen (blott en tiondelsmillimeter lång) kostar inte heller så mycket extra i fraktvikt. Något som kostar desto mer i frakt är såklart att ta med saker till rymdstationen ISS och ta med dem därifrån. Tur då att lastfarkosten Jules Verne fungerade ännu bättre än väntat, påpekar Populär Astronomi:s Kambiz Fathi. Kanske hade den blivit än mer uppskattad om den fört med sig certifierat rymdsäker cognac, som den som svenska Cognac Societys Kristofer Scheiderbauer tipsar om.
ISS är däremot småpotatis om man jämför med logistiken och kostnaderna inblandade i att åka till Mars och ta med jordprover tillbaka hem. Ariel Borenstein rapporterar beräkningar som säger att minst fem miljarder dollar, och avancerade speciallabb nere på jorden, krävs för att det ska fungera - för en yttepyttemängd om ett halvkilo grus och sten. Riktigt så storskaligt behöver man kanske inte resa - men även att "bara" komma upp i rymden en liten smula är dyrt. Dag Kättströms bloggartikel (också i senaste Populär Astronomi) berättar om det stora intresset för Kirunas Spaceport Sweden.
Även för oss jordbundna går det att få en fläkt av rymden - både rymdfysik, klimatfrågor och Christer Fuglesang - på lördag i Kungsträdgården, tipsar Assi som kommer vara där med kameran i högsta hugg.
Vill man inte ens åka så långt kan man ju också resa i tanken med lite extra hjälp av kulturen. Fast med risk att bli besviken; det är inte alltid någon annans fantasirymd passar väl med ens egen. Bionykomlingen Wall-E - den animerade städroboten som rensar jorden efter att mäniskan övergett den - är ett exempel. Pidde Andersson tycker att filmen är visuellt fantastisk men fruktansvärt tråkig och fullproppad med fiiina budskap. Signaturen Being Blogged tycker däremot att den är söt, smart och charmig - en åsikt som verkar delas av flera biotittande bloggare. Och Weird Science:s Per Perstrand gillar filmens många rymdkulturella referenser.
Ständigt framflyttade spelet Spore, som till slut fått premiär, ger också blandade intryck. De första stegen - där man styr utvecklingen av en fåcellig ursoppe-organism till först landlevande och sedan också stamlevande och stadslevande varelse - har gott om charm och nästintill oändliga customiseringsmöjligheter, men själva spelmomenten är enkla och rätlinjiga, tycker Kongs Lars Jensen och spelbloggaren och -poddaren Sebastian Magnusson (i gott sällskap av innehavaren av den här bloggen). Naseer Alkhouri tänker oavsett rösta med plånboken i hopp om fler spel som knuffar branshen i rätt riktning. Färre bloggande spelare verkar ha hunnit ta sig ordentligt in i den sista fasen - rymdutforskning och kolonisering - eller så är de så pass fast att de inte hinner rapportera om det :) Det allmäna intrycket från den spelande delen av bloggosfären verkar iallafall vara positivt.
Saknas vitala element i karnevalen? Eller vill du hosta nån kommande Rymdkarneval? Säg till i kommentarerna!
Andra bloggar om rymden, rymdkarneval.
onsdag, augusti 27, 2008
Mäns syn på manlighet inte så stereotyp
Manlighet är på tapeten just nu, i svallvågorna efter Zandén och Gyllenhammars debatt(?*)-text. Extra passande då att en stor internationell studie av 27000 mäns syn på manlighet släpptes igår - en studie som åtminstone enligt nyhetsreleasen visar att mäns definition av "manlighet" inte är så särskilt alfahanne-stereotyp.
Männen i studien kom från Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien, Strobritannien, USA, Mexico och Brasilien. De var någorlunda jämnt fördelade över åldersspannet 20-75 år, men med en tonvikt på 20-50-åringar. 62% var gifta eller hade en partner, medan 28% identifierade sig som singlar (de övriga var frånskilda eller änklingar).
Den viktigaste aspekten av manlighet, enligt de tillfrågade, var att ses som en ärlig/hedersam man ("man of honor"; 33%), att ha kontroll över sitt eget liv (28%), att ha sina vänners respekt (13%), att ha ett bra jobb (5%), att klara sina problem på egen hand (3%), att ha en stabil ekonomi (3%), att vara fysiskt attraktiv (1%) och att vara populär hos kvinnorna (1%). Män med partner tyckte i högre grad att hedersamhet var viktigast, medan singlar var mer inställda på att ha kontroll över sina liv.
När frågan istället gällde vad som var viktigast för ett bra liv, rankades god hälsa (29%) högst, följt av ett harmoniskt familjeliv (25%), en god relation till partner eller fru (23%), att njuta livet fullt ut (12%), en tillfredsställande karriär (4%), ett trevligt hem (2%) och ett tillfredsställande sexliv (2%).
Den som letar mellan sifferraderna efter de typiska alfahannarna lär bli besviken. Några tydliga, större generationsskillnader** finns inte; god hälsa rankas visserligen lite högre av de allra äldsta och förmodat sjukaste, och ett harmoniskt familjeliv rankas högst av de som sannolikt har flest småbarn hemma; de i trettio- till sextioårsåldern. Singlarna lägger större tonvikt på att njuta av livet. Men relationernas viktighet jämfört med sex och status håller sig obruten över såväl ålderskategorierna som nationsgränserna.
Den "mjuke mannen" verkar inte vara särskilt typiskt svensk.
Länkar
Nyhetsrelease
Studien (från Journal of Sexual Medicine, fritt tillgänglig via Kinseyinstitutet)
Andra bloggar om vetenskap, forskning, manlighet
*Jag säger som hemliga morsan: "Jag förstår förresten inte något av inlägget. Förmodligen för att jag är en förtorkad akademiker, och inte en livsbejakande kulturmänniska".
**generationsskillnader är min första gissning till klyftan mellan Zandén (född 1957) och Gyllenhammar (född 1961) och de 30-åriga (dvs uppemot 20 år yngre) pappor de gör ner; det manlighetsideal man vuxit upp med tenderar nog att bita sig fast... och det har faktiskt hänt en hel del på 20 år. (Därmed inte sagt att alla som närmar sig 50 har samma ideal som Z&G)
Männen i studien kom från Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien, Strobritannien, USA, Mexico och Brasilien. De var någorlunda jämnt fördelade över åldersspannet 20-75 år, men med en tonvikt på 20-50-åringar. 62% var gifta eller hade en partner, medan 28% identifierade sig som singlar (de övriga var frånskilda eller änklingar).
Den viktigaste aspekten av manlighet, enligt de tillfrågade, var att ses som en ärlig/hedersam man ("man of honor"; 33%), att ha kontroll över sitt eget liv (28%), att ha sina vänners respekt (13%), att ha ett bra jobb (5%), att klara sina problem på egen hand (3%), att ha en stabil ekonomi (3%), att vara fysiskt attraktiv (1%) och att vara populär hos kvinnorna (1%). Män med partner tyckte i högre grad att hedersamhet var viktigast, medan singlar var mer inställda på att ha kontroll över sina liv.
När frågan istället gällde vad som var viktigast för ett bra liv, rankades god hälsa (29%) högst, följt av ett harmoniskt familjeliv (25%), en god relation till partner eller fru (23%), att njuta livet fullt ut (12%), en tillfredsställande karriär (4%), ett trevligt hem (2%) och ett tillfredsställande sexliv (2%).
Den som letar mellan sifferraderna efter de typiska alfahannarna lär bli besviken. Några tydliga, större generationsskillnader** finns inte; god hälsa rankas visserligen lite högre av de allra äldsta och förmodat sjukaste, och ett harmoniskt familjeliv rankas högst av de som sannolikt har flest småbarn hemma; de i trettio- till sextioårsåldern. Singlarna lägger större tonvikt på att njuta av livet. Men relationernas viktighet jämfört med sex och status håller sig obruten över såväl ålderskategorierna som nationsgränserna.
Den "mjuke mannen" verkar inte vara särskilt typiskt svensk.
Länkar
Nyhetsrelease
Studien (från Journal of Sexual Medicine, fritt tillgänglig via Kinseyinstitutet)
Andra bloggar om vetenskap, forskning, manlighet
*Jag säger som hemliga morsan: "Jag förstår förresten inte något av inlägget. Förmodligen för att jag är en förtorkad akademiker, och inte en livsbejakande kulturmänniska".
**generationsskillnader är min första gissning till klyftan mellan Zandén (född 1957) och Gyllenhammar (född 1961) och de 30-åriga (dvs uppemot 20 år yngre) pappor de gör ner; det manlighetsideal man vuxit upp med tenderar nog att bita sig fast... och det har faktiskt hänt en hel del på 20 år. (Därmed inte sagt att alla som närmar sig 50 har samma ideal som Z&G)
tisdag, augusti 26, 2008
Kossor med inbyggd kompass?
Kor står ofta riktade åt samma håll - och inte åt vilket håll som helst. Ofta vänder de mulen mot den magnetiska nord- eller sydpolen, visar en tysk-tjeckisk forskargrupp vars resultat släpptes online i PNAS tidiga upplaga igår.
Gruppen studerade 8510 kor utspridda på 308 hagar, med hjälp av satellitfoton från Google Earth. För att samtidigt kunna notera sådant som sol- och vindriktning gick de också ut i skogen och studerade riktningen på hjort- och rådjurslegor, samt beteendet hos betande hjortar och rådjur - som också visade sig föredra en magnetiskt nord-sydlig riktning.
Sammanlagt har ett stort antal djur studerats, och tendensen till att föredra en nord-sydlig riktning är väldigt statistiskt tydlig.Därför är det troligt att både kor, hjortar och rådjur har en förmåga att känna av magnetfältets riktning, säger forskarna. Det är inte heller särskilt svårt att "sätta ihop" en magnetfältskänslig receptor, rent biologiskt.
Än så länge rör det sig dock bara om korrelationer; ingen har visat att kor och hjortdjur har fungerande magnetfältsreceptorer. Det är också oklart var nyttan ligger i att kunna vända sig enligt magnetfältet - kossor är ju inte flyttfåglar...
Länkar
artikeln i PNAS (prenumeration krävs)
Nature News
BBC News
New Scientist
Andra bloggar om vetenskap, forskning, biologi, djur, kor, rådjur
Gruppen studerade 8510 kor utspridda på 308 hagar, med hjälp av satellitfoton från Google Earth. För att samtidigt kunna notera sådant som sol- och vindriktning gick de också ut i skogen och studerade riktningen på hjort- och rådjurslegor, samt beteendet hos betande hjortar och rådjur - som också visade sig föredra en magnetiskt nord-sydlig riktning.
Sammanlagt har ett stort antal djur studerats, och tendensen till att föredra en nord-sydlig riktning är väldigt statistiskt tydlig.Därför är det troligt att både kor, hjortar och rådjur har en förmåga att känna av magnetfältets riktning, säger forskarna. Det är inte heller särskilt svårt att "sätta ihop" en magnetfältskänslig receptor, rent biologiskt.
Än så länge rör det sig dock bara om korrelationer; ingen har visat att kor och hjortdjur har fungerande magnetfältsreceptorer. Det är också oklart var nyttan ligger i att kunna vända sig enligt magnetfältet - kossor är ju inte flyttfåglar...
Länkar
artikeln i PNAS (prenumeration krävs)
Nature News
BBC News
New Scientist
Andra bloggar om vetenskap, forskning, biologi, djur, kor, rådjur
lördag, augusti 16, 2008
Glöm inte månförmörkelsen!
Månförmörkelsen har så smått börjat bli synlig, och kommer nå sitt maximum (typ 80% förmörkad) om drygt en timme, strax efter elva.
Jag spanar från balkongen, barfota och barärmad, och tänker på förra månförmörkelsen jag såg. Då var det rejält kallt, minsann. Som Populär Astronomis Robert Cumming påpekar: det är bäst att passa på nu och njuta av de milda väderförhållandena. Nästa förmörkelse är i december 2010, inpå småtimmarna. Hutter, hutter.
Andra bloggar om månförmörkelse
Jag spanar från balkongen, barfota och barärmad, och tänker på förra månförmörkelsen jag såg. Då var det rejält kallt, minsann. Som Populär Astronomis Robert Cumming påpekar: det är bäst att passa på nu och njuta av de milda väderförhållandena. Nästa förmörkelse är i december 2010, inpå småtimmarna. Hutter, hutter.
Andra bloggar om månförmörkelse
fredag, augusti 15, 2008
Forskare och journalister - igen
Efter mycket nagelbitande och skruvande på bilradion i lördags kunde jag konstatera att P1/Mediernas inslag om forskar-journalist-relationen blev bra. Jag tror det ger en någorlunda rättvis bild av hur debatten ser ut, och jag är nöjd med min egen insats.
Därmed inte sagt att jag är nöjd med hur debatten ser ut, för jag tycker fortfarande att bilden av forskare som medievägrande räddharar är överdriven, och i stora stycken direkt fel. Inger Atterstam talar i inslaget om forskarnas "surdegsjournalistförakt", men när jag från ett antal olika journalist- och mediehåll möter precis samma schablonbild av den räddhågsna Forskaren - som envist vägrar svara på oskyldiga frågor från Samhällets Rättrådiga Tjänare journalisterna - då blir jag less (och börjar undra om inte vissa journalister lider av en smula forskarförakt).
Problematiskt hemlighetsmakeri i onödan
Kärnproblemet, eller åtminstone ett av dem, är att forskare vill veta vad de svarar på, sammanhanget det ska framföras i och varför journalisten valt ut just dem att ställa frågor till. Jag kan ärligt talat inte se varför journalister ska ha rätt att hålla inne med den informationen och samtidigt förvänta sig att forskare ska ställa upp med sin tid, sitt engagemang och sitt rykte. Inte borde det vara särskilt svårt att åstadkomma för någon som är kommunikatör till yrket? Kan man berätta vad som helst på tolvhundra tecken kan man nog också motivera någon till en intervju, med en handfulla snabba meningar.
Hierarkier är inte problemet...
Ett annat problem är det där med utanifrån-synen på forskningsvärldens hierarkier - att alla som inte är professorer skulle vara rädda att prata på grund av repressalier. Jag har hittills inte stött på någon professor som kräver att själv få monopol på alla journalister som kontaktar forskargruppen, eller juniora kollegor i allmänhet. Det är inte uteslutet att de finns, men från mitt inifrånperspektiv handlar det snarare om kunskap: att många forskare vill att den som är bäst lämpad ska svara på frågan, eftersom den journalistiska mallen ytterst sällan lämnar plats för mer än en utomstående forskares kommentar.
Forskningen har mängder av underfält inom underfält, med följden att som forskare blir man oftast otroligt nischad - och blind utanför sin nisch. Mest nischade är doktorander (som bara är involverade i enstaka projekt), post-docs lite mindre nischade och docenter och professorer har bredast kunskaper. När journalistens frågor, som ofta i mediesammanhang, rör sammanfattningar i enkla ord eller tolkning i termer av hur betydelsefullt något är - då spelar erfarenhet och kunskap roll. Därmed är det vettigt att försöka tala med professorer i första hand, och att hänvisa till dem om man själv är mindre erfaren.
Eller som en professor jag känner uttryckte det i ett mail jag fick efter radioprogrammet:
...men bristen på respekt för kunskap är problematisk.
Så det jag skulle vilja kalla det andra kärnproblemet är: bristen på respekt för forskares kunskap, och den medföljande avsaknaden av förståelse för gradskillnaden av kunskap mellan en ung och en erfaren forskare. För att citera Mildner (om forskare som inte vill prata med journalister):
Om jag vore journalist och inte ens konflyttare på motorvägen var nöjda med kvaliteten på mina reportage, långt mindre ekonomer och politiker... då skulle jag fundera på att byta yrke. Faktiskt.
Allvarligt talat: om det här är den typiska inställning som möter den forskare som vågar protestera när en journalist ringer upp, speciellt förstagångsintervjuade forskare, hur bra reportage kommer vi få som resultat?
För att citera Åsa: journalistik om vetenskap innebär ett möte mellan två ganska skilda yrkesgrupper med delvis ganska skilda uppdrag och prioriteringar. Så länge vardera gruppen tycker att de egna prioriteringarna är de enda giltiga, kommer vi inte komma framåt.
Var är ickejournalisterna i debatten?
Dessutom tycker jag att det är för få forskare med i debatten, speciellt seniora sådana. Och för få informatörer, universitetsrektorer och vetenskapsfinansiärer. Vi riskerar att hamna i en debatt av journalister för journalister, med medföljande enögdhet. När de övriga perspektiven saknas blir det snarare monolog och opinionsbildning.
Mycket debatt, lite konstruktivitet
Debatten har hittills varit alltför lite fokuserad på lösningar - och då räknar jag inte inställningen "bara forskarna slutar krångla och gör som vi vill" som en lösning. Här är några saker jag tror skulle hjälpa. Bidra gärna med fler förslag, eller argument mot förslagen.
* Låt journaliststuderande och doktorander öva på varandra. Gärna även i ombytta roller.
* Fler bra kurser i populärvetenskap för forskare - som denna, med två veckors praktik på redaktion.
* En större förmedlingsinsats från universiteten. Ett gott exempel är SLU, som har en förteckning över forskare och deras specialområden och dessutom en medietjänst.
* Fler specialiserade vetenskapsjournalister på redaktionerna, och bättre anställningsförhållanden.
* Större öppenhet från journalisternas sida om artiklars tänkta innehåll och syfte. Slutenhet bygger inga förtroenden.
* Att mediekommunikation blir formellt meriterande för forskare, och att arbetstid och finansiering viks för detta.
Dessutom har Mildner en poäng i att forskare borde blogga. Fast kanske inte för att slippa medierna. Varje gång jag blivit intervjuad hittills har det ju varit på grund av min blogg...
Länkar
Medierna i P1 (30-dagars sändningsarkiv)
Åsas två nya inlägg om tredje uppgiften.
Anders Mildners kommentar till P1-inslaget
Waldemar Ingdahl bloggar relaterat om forskningens osäljbarhet, men den frågan ska få ett eget blogginlägg här
på Vetenskapsnytt.
Andra bloggar om: vetenskap, vetenskapskommunikation, journalistik, forskning, medierna, P1
Därmed inte sagt att jag är nöjd med hur debatten ser ut, för jag tycker fortfarande att bilden av forskare som medievägrande räddharar är överdriven, och i stora stycken direkt fel. Inger Atterstam talar i inslaget om forskarnas "surdegsjournalistförakt", men när jag från ett antal olika journalist- och mediehåll möter precis samma schablonbild av den räddhågsna Forskaren - som envist vägrar svara på oskyldiga frågor från Samhällets Rättrådiga Tjänare journalisterna - då blir jag less (och börjar undra om inte vissa journalister lider av en smula forskarförakt).
Problematiskt hemlighetsmakeri i onödan
Kärnproblemet, eller åtminstone ett av dem, är att forskare vill veta vad de svarar på, sammanhanget det ska framföras i och varför journalisten valt ut just dem att ställa frågor till. Jag kan ärligt talat inte se varför journalister ska ha rätt att hålla inne med den informationen och samtidigt förvänta sig att forskare ska ställa upp med sin tid, sitt engagemang och sitt rykte. Inte borde det vara särskilt svårt att åstadkomma för någon som är kommunikatör till yrket? Kan man berätta vad som helst på tolvhundra tecken kan man nog också motivera någon till en intervju, med en handfulla snabba meningar.
Hierarkier är inte problemet...
Ett annat problem är det där med utanifrån-synen på forskningsvärldens hierarkier - att alla som inte är professorer skulle vara rädda att prata på grund av repressalier. Jag har hittills inte stött på någon professor som kräver att själv få monopol på alla journalister som kontaktar forskargruppen, eller juniora kollegor i allmänhet. Det är inte uteslutet att de finns, men från mitt inifrånperspektiv handlar det snarare om kunskap: att många forskare vill att den som är bäst lämpad ska svara på frågan, eftersom den journalistiska mallen ytterst sällan lämnar plats för mer än en utomstående forskares kommentar.
Forskningen har mängder av underfält inom underfält, med följden att som forskare blir man oftast otroligt nischad - och blind utanför sin nisch. Mest nischade är doktorander (som bara är involverade i enstaka projekt), post-docs lite mindre nischade och docenter och professorer har bredast kunskaper. När journalistens frågor, som ofta i mediesammanhang, rör sammanfattningar i enkla ord eller tolkning i termer av hur betydelsefullt något är - då spelar erfarenhet och kunskap roll. Därmed är det vettigt att försöka tala med professorer i första hand, och att hänvisa till dem om man själv är mindre erfaren.
Eller som en professor jag känner uttryckte det i ett mail jag fick efter radioprogrammet:
"Du kan gärna trycka ännu mer på att det är expertis och perspektiv som är nödvändigt och att forskare naturligtvis (nåja, för det mesta) därför önskar att den med bäst sakkunskap ska stå till tjänst. Journalister har ibland svårt att förstå detta och kan vädja och tigga om en kommentar. Men det krävs ofta att man följer med i forskningsfronten i det aktuella området för att veta vilka eventuella brister eller tillkortakommanden som en ny studie har."
...men bristen på respekt för kunskap är problematisk.
Så det jag skulle vilja kalla det andra kärnproblemet är: bristen på respekt för forskares kunskap, och den medföljande avsaknaden av förståelse för gradskillnaden av kunskap mellan en ung och en erfaren forskare. För att citera Mildner (om forskare som inte vill prata med journalister):
"De säger sig ha vissa skäl för det. Dessa skäl är dock så många att valfri forskare skulle kunna gardera sig med dem för i stort sett varje tänkbart tillfälle resten av livet. Journalisten ringer fel person. Journalisten ringer vid fel tidpunkt. Journalisten låter inte forskaren få bestämma vinklingen själv. Journalisten förstår inte ämnet. Journalisten begriper inte att ämnet inte låter sig fångas på 2 000 tecken. Och så vidare. Anledningen till att journalisterna förhåller sig rätt kalla inför sådana tirader är att vi även möter av dem från alla andra vi pratar med: politiker, ekonomer, hantverkare, tyska turister, pappalediga barnvagnsrullare, mördarsnigelbekämpande husägare och konflyttare på motorvägen. Ja, jag skulle faktiskt inte bli förvånad över om jag snart får höra någon av de här invändningarna från barn som får frågan om vilken glass som de tycker är sommarens godaste."
Om jag vore journalist och inte ens konflyttare på motorvägen var nöjda med kvaliteten på mina reportage, långt mindre ekonomer och politiker... då skulle jag fundera på att byta yrke. Faktiskt.
Allvarligt talat: om det här är den typiska inställning som möter den forskare som vågar protestera när en journalist ringer upp, speciellt förstagångsintervjuade forskare, hur bra reportage kommer vi få som resultat?
För att citera Åsa: journalistik om vetenskap innebär ett möte mellan två ganska skilda yrkesgrupper med delvis ganska skilda uppdrag och prioriteringar. Så länge vardera gruppen tycker att de egna prioriteringarna är de enda giltiga, kommer vi inte komma framåt.
Var är ickejournalisterna i debatten?
Dessutom tycker jag att det är för få forskare med i debatten, speciellt seniora sådana. Och för få informatörer, universitetsrektorer och vetenskapsfinansiärer. Vi riskerar att hamna i en debatt av journalister för journalister, med medföljande enögdhet. När de övriga perspektiven saknas blir det snarare monolog och opinionsbildning.
Mycket debatt, lite konstruktivitet
Debatten har hittills varit alltför lite fokuserad på lösningar - och då räknar jag inte inställningen "bara forskarna slutar krångla och gör som vi vill" som en lösning. Här är några saker jag tror skulle hjälpa. Bidra gärna med fler förslag, eller argument mot förslagen.
* Låt journaliststuderande och doktorander öva på varandra. Gärna även i ombytta roller.
* Fler bra kurser i populärvetenskap för forskare - som denna, med två veckors praktik på redaktion.
* En större förmedlingsinsats från universiteten. Ett gott exempel är SLU, som har en förteckning över forskare och deras specialområden och dessutom en medietjänst.
* Fler specialiserade vetenskapsjournalister på redaktionerna, och bättre anställningsförhållanden.
* Större öppenhet från journalisternas sida om artiklars tänkta innehåll och syfte. Slutenhet bygger inga förtroenden.
* Att mediekommunikation blir formellt meriterande för forskare, och att arbetstid och finansiering viks för detta.
Dessutom har Mildner en poäng i att forskare borde blogga. Fast kanske inte för att slippa medierna. Varje gång jag blivit intervjuad hittills har det ju varit på grund av min blogg...
Länkar
Medierna i P1 (30-dagars sändningsarkiv)
Åsas två nya inlägg om tredje uppgiften.
Anders Mildners kommentar till P1-inslaget
Waldemar Ingdahl bloggar relaterat om forskningens osäljbarhet, men den frågan ska få ett eget blogginlägg här
på Vetenskapsnytt.
Andra bloggar om: vetenskap, vetenskapskommunikation, journalistik, forskning, medierna, P1
torsdag, augusti 07, 2008
Tredje uppgiften och Tredje statsmakten - i P1 på lördag
På lördag kl 11.03 är det Medierna i P1 - denna gång om relationen mellan forskare och journalister (programmet görs av Tredje Statsmakten Media AB).
Jag har ju tänkt och tyckt om ämnet på både bloggen och på konferens, så det är kul att se det tas upp i radio. Men eftersom jag själv blev intervjuad för det här programmet, och är ett väldigt orutinerat intervjuobjekt, känner jag något skräckblandad glädje just den här gången.
Ambitioner om att vara kort, klar och redig meddelst Citerbara Meningar och Förberedande Anteckningar Med Viktiga Punkter... fungerar inte riktigt lika spiksäkert i realtid. Vi får se hur det blev. Det är trots allt en hel bunt människor med (förhoppningsvis bland annat Åsa från Ting o Tankar).
Repriser söndag kl 18 och natten mot tisdag 01.15.
Med maximal otajming är jag på resande, datorlös fot från fredag morgon till tisdag kväll - så eventuella kommentarer, reflektioner eller panikartade "Det var inte sååå jag menade" kommer komma sent. Tyvärr. Jag tar bort modereringen på kommentarerna iallafall, så eventuellt kommentarssugna slipper vänta flera dagar.
Tack till Lisa och Ingrid som gav gott om bra råd när jag ringade upp dem och sa "Hjälp! Jag ska bli intervjuad för radio!"
Jag har ju tänkt och tyckt om ämnet på både bloggen och på konferens, så det är kul att se det tas upp i radio. Men eftersom jag själv blev intervjuad för det här programmet, och är ett väldigt orutinerat intervjuobjekt, känner jag något skräckblandad glädje just den här gången.
Ambitioner om att vara kort, klar och redig meddelst Citerbara Meningar och Förberedande Anteckningar Med Viktiga Punkter... fungerar inte riktigt lika spiksäkert i realtid. Vi får se hur det blev. Det är trots allt en hel bunt människor med (förhoppningsvis bland annat Åsa från Ting o Tankar).
Repriser söndag kl 18 och natten mot tisdag 01.15.
Med maximal otajming är jag på resande, datorlös fot från fredag morgon till tisdag kväll - så eventuella kommentarer, reflektioner eller panikartade "Det var inte sååå jag menade" kommer komma sent. Tyvärr. Jag tar bort modereringen på kommentarerna iallafall, så eventuellt kommentarssugna slipper vänta flera dagar.
Tack till Lisa och Ingrid som gav gott om bra råd när jag ringade upp dem och sa "Hjälp! Jag ska bli intervjuad för radio!"
fredag, augusti 01, 2008
Solförmörkelsen: bildrapport från Albanova
Det visade sig att vi inte var hänvisade till kollegans "två-papper-varav-ett-med-hål-i"-kombo (också känt som nålhålsprojektion, för att direktöversätta), för vår dos av säkert solförmörkelsetittande.
Astronomerna på Albanova var ute i full* styrka med teleskop, maskerade kikare, svetsglasögon och små roliga mackapärer vid namnet "Sunspotter".
Populär Astronomi (i form av Robert och Annika) var där, liksom DN:s Webb-TV. Och min kamera. Uppifrån och ner:
Den absolut enklaste approachen: två papper, ett med hål i och ett att projicera på.
Andra bloggar om: vetenskap, astronomi, Albanova, solförmörkelse
Alla bilder mina egna.
*Det vill säga en hel handfull av dem, trots högsemestertid. Det rapporterades att Alexis varit drivande. Tack för det!
Astronomerna på Albanova var ute i full* styrka med teleskop, maskerade kikare, svetsglasögon och små roliga mackapärer vid namnet "Sunspotter".
Populär Astronomi (i form av Robert och Annika) var där, liksom DN:s Webb-TV. Och min kamera. Uppifrån och ner:
Den absolut enklaste approachen: två papper, ett med hål i och ett att projicera på.
Robert tittar säkert på solen (genom ett par förvånansvärt bra "solglasögon" av papp och nåt som liknade räddningsfilt). 
Min rumsgranne Erik kollar i teleskopet (som också hade fantastisk bild)
Sunspotter. Visst habegär infann sig hos mer än en i åskådarskaran.
Robert visar, att till nöds räcker ett enda papper, bara man gör tillräckligt små hål med fingrarna för solen att lysa igenom... 
...som synes på närbilden (kolla mellan R:s fingerspetsar - halvmåneformade (månskärsformade?) små bilder av solen!).
Andra bloggar om: vetenskap, astronomi, Albanova, solförmörkelse
Alla bilder mina egna.
*Det vill säga en hel handfull av dem, trots högsemestertid. Det rapporterades att Alexis varit drivande. Tack för det!
Missa inte solförmörkelsen idag!
Ungefär när jag trycker på "Publicera" för det här inlägget (dvs strax efter 10:39) börjar en partiell solförmörkelse som varar lite drygt två timmar, med maximum strax innan kvart i tolv (11.42) i Stockholmstrakten. Plus/minus ett par minuter om man befinner sig längre norr/söder ut. Missa inte det!
Själv jobbar jag, men tänker gå ut och kolla på kollegans "pinhole projection" (~hålkameraprojektion, i brist på kunskap om bättre term - vad sjutton heter det?) vid halvtolvtiden. Här är himlen helt perfekt klar, så vi borde ha goda förhållanden.
Och - eftersom alla andra säger det, överallt - kom ihåg att inte titta rakt in i solen om ni ger er ut.
UPPDATERAT efteråt: Astronomerna var ute också! Såhär såg det ut.
UPPDATERAT 11:09: Populär Astronomi tipsar om "publika visningar" av solförmörkelsen runt om i Sverige.
Länkar
Wikipedia om dagens solförmörkelse
DN
Andra bloggar om solförmörkelse
Själv jobbar jag, men tänker gå ut och kolla på kollegans "pinhole projection" (~hålkameraprojektion, i brist på kunskap om bättre term - vad sjutton heter det?) vid halvtolvtiden. Här är himlen helt perfekt klar, så vi borde ha goda förhållanden.
Och - eftersom alla andra säger det, överallt - kom ihåg att inte titta rakt in i solen om ni ger er ut.
UPPDATERAT efteråt: Astronomerna var ute också! Såhär såg det ut.
UPPDATERAT 11:09: Populär Astronomi tipsar om "publika visningar" av solförmörkelsen runt om i Sverige.
Länkar
Wikipedia om dagens solförmörkelse
DN
Andra bloggar om solförmörkelse
torsdag, juli 31, 2008
Mount St Helens: katastrofens ekologi
Jag är årsbarn med ett mycket speciellt ekosystem: förödelsen efter Mount St Helens utbrott i bergstrakterna i nordvästra USA, 18 maj 1980.Då kollapsade bergets norra flank i ett gigantiskt jordskred, och het gas, aska och klipprester spred sig i ett nästan tusengradigt, markkramande moln (ett så kallat pyroklastiskt flöde) som brände sönder allt i sin väg och sedan begravde det i ett tjockt lager aska.
Det blir inte mycket liv kvar efter en sådan händelse. Slänterna kring Mount St Helens såg ut som ett öde månlandskap. Men redan året efter katastrofen tog sig något enstaka lupinfrö över två kilometer från närmaste levande planta, och lyckades gro i askan. Det blev starten på ett nytt ekosystem, där lupinen än idag är en nyckelart. Sedan dess har det skrivits buntvis med forskningsartiklar om ekologi, och populationers dynamik, och vad som händer när en ny art introduceras i ett ekosystem. Alla med utgång i studier i utbrottsområdet kring berget.
Bergsområdet öppnades åter för allmänheten år 1987, om än med synnerligen begränsat tillträde i de känsligaste delarna. Idag finns en kedja av besökscenter och utsiktspunkter, med noga utmärkta stigar fullkomligt strösslade med varningsskyltar om att inte gå utanför markerade leder för växternas skull("plants grow by the inch, and die by the foot"), inte följa efter forskare eller störa deras experiment (ovan) och absolut inte mata jordekorrarna så de glömmer bort hur man samlar föda på riktigt ute i naturen. Trots alla dessa påminnelser om mänskligheten, och trots att såväl blommor som småträd har återvänt fläckvis, känns området kring utkikspunkterna närmast utbrottet nästan ojordiskt overkliga - särskilt som vi åker dit på kvällen efter avslutad konferens, i ett tjockt täcke av moln som suger upp kvällssolen och distribuerar den i ett uniformt mjölkvitt ljus av det slag proffsfotografer uppges älska. Dessutom är det råkallt och fuktigt, knappt mer än tio grader, och fullkomligt folktomt och tyst. Öde.
Än mer öde hade det antagligen varit om utbrottet skett senare på året, och senare på dagen. Dagaktiva smådjur gömde sig ännu i sina hålor, och de jordekorrar som överlevt blandade senare in begravda frön och mullrik jord i den näringsfattiga askan när de grävde nya gångar. Fickor av vårsnö skyddade en och annan planta, och överlevande träd och växter i området utanför utbrottet kunde sprida sitt pollen redan samma år. Migrerande vattenarter hade ännu inte anlänt. Och längre bort från de mest drabbade områdena frodas både grodor och salamandrar - de senare använde jordekorrstunnlar för att ta sig till nya pölar och dammar som uppstått långt inne i ödeområdena, enligt forskarna. Fantastiskt. Jag rekommenderar ett besök, om du nån gång råkar befinna dig i nordvästra USA (eller sydvästra Kanada)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, ekologi, ekosystem, vulkanutbrott, Mount St Helens
Länkar
Om Mount St Helens ekosystem: Science, från år 2000 och 2005 (pren. krävs)
Lupinforskning: lupinen och dess viktigaste skadeinsekt i ett dynamiskt system (The American Naturalist, 2005, refererat i Current Biology här)
Mer lupinforskning: den kvävefixerande lupinens roll i ett kvävebegränsat ekosystem (Oecologica, 2006)
engelska Wikipedia om Mount St Helens
Samtliga bilder i inlägget är mina egna, från 23/7 2008.
torsdag, juli 24, 2008
"Är inte Anders lite förvirrad?"
"Är inte Anders lite förvirrad?", undrar en bekant som skickat mig en länk till Anders Björnssons senaste (opinions)artikel i SvD. Jomenvisst.
"Vetenskapen formar inte normer", menar Björnsson - och hävdar att "många forskare och vetenskapsjournalister är fångade av tron på vetenskapens helande kraft. De lider av scientism".
Till saken hör att det inte är särskilt extern kritik; Björnsson har arbetat över ett decennium på Sveriges Radios vetenskapredaktion, ett gäng år som vetenskapsskribent på Svenska Dagbladet och dessutom varit chefredaktör för Dagens Forskning. Sådär värst många vetenskapsjournalister på motsvarande nivå ryms inte i den svenska mediebranschen - men man får väl anta att Björnsson inte inbegriper sig själv i den grupp vetenskapsjournalister han kritiserar.
Jag brukar ju säga att jag önskar att svenska vetenskapsjournalister kunde kritisera varandra mer - men görs det inte bättre än såhär kanske det inte är så mycket att sträva efter. Jag ger inte mycket för Björnssons konspirationsanstrukna "Forskning om homosexualitetens orsaker blir nästan alltid nyhetsstoff. Det beror inte på att denna forskning är viktigare än annan forskning som i 99 fall av 100 förbigås med medial tystnad. Det beror på att det finns en speciell kår av journalister som anser att detta är en kolossalt viktig fråga". Det som hamnar i tidningen är oftast det som journalister - reportrar såväl som redaktörer - tror att folk vill läsa om (rymdnyheter, till exempel - eller sex). Det borde rimligen Björnsson ha full koll på efter alla sina yrkesår som vetenskapsjournalist, och därför faller hans exempel om homosexforskningens dominans på nyhetssidorna - som ett symtom på den förhärskande scientismen bland svenska vetenskapsjournalister - rätt platt. Eller så ser det ut som ett oärligt grepp i debattens tjänst, beroende på hur god argumentatör man håller Björnsson för att vara (jag har mig veterligen inte läst något av honom tidigare, så jag har för lite att gå på för att göra en bedömning).
Dessutom: den som på allvar använder sig av paralleller till nazi-Tyskland, eller först tillskriver någon/en grupp personer en radda åsikter som sedan kritiseras... har i mina ögon förlorat debatten redan innan den påbörjats.
Men oavsett det tycker jag att Björnsson har fel (och att han inte verkar fatta naturvetenskap, vilket ju vore tragiskt). Problemet är inte en vida utbredd övertro på vetenskapen, utan en allmänt utbredd okunnighet om naturvetenskap - och de som vill framhäva (natur)vetenskapens förtjänster gör det oftast i syftet att informera och/eller entusiasmera om biologi, eller fysik, eller neurovetenskap - inte för att sprida en världsåskådning bestående av missriktat ideologiserade forskningsresultat. (Möjligen kan vissa bitar av den infekterade evolution-kontra-religion-debatten kallas ideologiska, men det gäller båda sidor)
Jag tror inte att vetenskapen gör oss lyckligare. Men jag tror definitivt att möjligheten till rationella, faktabaserade beslut ger oss friare och bättre liv. För drygt hundra år sedan hade jag varit spärrad från högre utbildning, det var ju rentav skadligt för kvinnor - nån som vill försöka övertyga mig att jag levt bättre i ett samhälle där denna "sanning" fortfarande håller?
Vetande kan omprövas, men fördomar sitter fast. Åtminstone tills vi får kunskap nog att använda som hävstång. Naturligtvis ska diskussionen om en biologisk grund för homosexualitet ses mot bakgrund av decennier då "dominerande mödrar" var favoritförklaringen för hur "sjukdomen" uppstod. Fortfarande florerar en hel del myter om hur rosa, eller barbiedockor, eller läppstift kan "göra någon till bög". Liknande åsiktsmönster gällde autism - då var det mödrarnas fel, nu börjar man titta på genetiken och hitta ärftliga inslag istället.
Det innebär inte nödvändigtvis en bedömning av skuld eller dess frånvaro att konstatera hur sexualitet faktiskt fungerar. Inte heller att skriva om forskning om hur sexualitet fungerar. Inom sociala/samhällsrelaterade vetenskaper är åsikter ofta mycket mer tätt kopplade till forskningen än inom den påtvingat neutrala naturvetenskapen - där man faktiskt inte alltid förutses ha en värderande åsikt. Forskaren som studerar skillnader i homosexuellas och heterosexuellas hjärnor har sannolikt ingen skummare agenda än djup fascination för hur ett drygt kilo grårosa huvudgegga (=hjärnan) kan ge upphov till så otroligt komplexa och varierande personer.
Om någon dessutom får ett friare och bättre liv av den kunskapen, desto bättre. Om man som Björnsson tycker att mystiken försvinner när forskare petar på sexualiteten får man väl bläddra vidare till sportnyheterna.
Länkar
Brännpunkt i SvD
Wikipedia om Anders Björnsson
Henrik Sundholm om scientism
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, scientism, sexualitet, hjärnan
"Vetenskapen formar inte normer", menar Björnsson - och hävdar att "många forskare och vetenskapsjournalister är fångade av tron på vetenskapens helande kraft. De lider av scientism".
Till saken hör att det inte är särskilt extern kritik; Björnsson har arbetat över ett decennium på Sveriges Radios vetenskapredaktion, ett gäng år som vetenskapsskribent på Svenska Dagbladet och dessutom varit chefredaktör för Dagens Forskning. Sådär värst många vetenskapsjournalister på motsvarande nivå ryms inte i den svenska mediebranschen - men man får väl anta att Björnsson inte inbegriper sig själv i den grupp vetenskapsjournalister han kritiserar.
Jag brukar ju säga att jag önskar att svenska vetenskapsjournalister kunde kritisera varandra mer - men görs det inte bättre än såhär kanske det inte är så mycket att sträva efter. Jag ger inte mycket för Björnssons konspirationsanstrukna "Forskning om homosexualitetens orsaker blir nästan alltid nyhetsstoff. Det beror inte på att denna forskning är viktigare än annan forskning som i 99 fall av 100 förbigås med medial tystnad. Det beror på att det finns en speciell kår av journalister som anser att detta är en kolossalt viktig fråga". Det som hamnar i tidningen är oftast det som journalister - reportrar såväl som redaktörer - tror att folk vill läsa om (rymdnyheter, till exempel - eller sex). Det borde rimligen Björnsson ha full koll på efter alla sina yrkesår som vetenskapsjournalist, och därför faller hans exempel om homosexforskningens dominans på nyhetssidorna - som ett symtom på den förhärskande scientismen bland svenska vetenskapsjournalister - rätt platt. Eller så ser det ut som ett oärligt grepp i debattens tjänst, beroende på hur god argumentatör man håller Björnsson för att vara (jag har mig veterligen inte läst något av honom tidigare, så jag har för lite att gå på för att göra en bedömning).
Dessutom: den som på allvar använder sig av paralleller till nazi-Tyskland, eller först tillskriver någon/en grupp personer en radda åsikter som sedan kritiseras... har i mina ögon förlorat debatten redan innan den påbörjats.
Men oavsett det tycker jag att Björnsson har fel (och att han inte verkar fatta naturvetenskap, vilket ju vore tragiskt). Problemet är inte en vida utbredd övertro på vetenskapen, utan en allmänt utbredd okunnighet om naturvetenskap - och de som vill framhäva (natur)vetenskapens förtjänster gör det oftast i syftet att informera och/eller entusiasmera om biologi, eller fysik, eller neurovetenskap - inte för att sprida en världsåskådning bestående av missriktat ideologiserade forskningsresultat. (Möjligen kan vissa bitar av den infekterade evolution-kontra-religion-debatten kallas ideologiska, men det gäller båda sidor)
Jag tror inte att vetenskapen gör oss lyckligare. Men jag tror definitivt att möjligheten till rationella, faktabaserade beslut ger oss friare och bättre liv. För drygt hundra år sedan hade jag varit spärrad från högre utbildning, det var ju rentav skadligt för kvinnor - nån som vill försöka övertyga mig att jag levt bättre i ett samhälle där denna "sanning" fortfarande håller?
Vetande kan omprövas, men fördomar sitter fast. Åtminstone tills vi får kunskap nog att använda som hävstång. Naturligtvis ska diskussionen om en biologisk grund för homosexualitet ses mot bakgrund av decennier då "dominerande mödrar" var favoritförklaringen för hur "sjukdomen" uppstod. Fortfarande florerar en hel del myter om hur rosa, eller barbiedockor, eller läppstift kan "göra någon till bög". Liknande åsiktsmönster gällde autism - då var det mödrarnas fel, nu börjar man titta på genetiken och hitta ärftliga inslag istället.
"Med andra ord: Vad säger oss egentligen insikten om att homosexualitet kan vara ett biologiskt nedärvt beteende? Befriar den några från synd, andra från skuld? Och vad säger det till den som skulle råka befinna sig i en grupp som inte har ärvt beteendet men beter sig så i alla fall: bör han eller hon därför känna sig mindre lättad än övriga?" (skriver Björnsson)
Det innebär inte nödvändigtvis en bedömning av skuld eller dess frånvaro att konstatera hur sexualitet faktiskt fungerar. Inte heller att skriva om forskning om hur sexualitet fungerar. Inom sociala/samhällsrelaterade vetenskaper är åsikter ofta mycket mer tätt kopplade till forskningen än inom den påtvingat neutrala naturvetenskapen - där man faktiskt inte alltid förutses ha en värderande åsikt. Forskaren som studerar skillnader i homosexuellas och heterosexuellas hjärnor har sannolikt ingen skummare agenda än djup fascination för hur ett drygt kilo grårosa huvudgegga (=hjärnan) kan ge upphov till så otroligt komplexa och varierande personer.
Om någon dessutom får ett friare och bättre liv av den kunskapen, desto bättre. Om man som Björnsson tycker att mystiken försvinner när forskare petar på sexualiteten får man väl bläddra vidare till sportnyheterna.
Länkar
Brännpunkt i SvD
Wikipedia om Anders Björnsson
Henrik Sundholm om scientism
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, scientism, sexualitet, hjärnan
tisdag, juli 22, 2008
Nature vs PLoS
Declan Butler, journalist på Nature:s nyhetsdel Nature News, skrev i början av månaden en rätt raljant artikel om PLoS (Public Library of Science; en organisation som publicerar fritt tillgängliga forskningsartiklar, s.k. open access), och dess brist på lönsamhet.
Eftersom Nature är en av de traditionellt högst rankade vetenskapliga tidskrifterna, och dessutom en konkurrent till PLoS, ser kombinationen av tonläge och avsändare rätt mycket ut som att sparka på lillebror. Resultatet blev en lång och mångröstad bloggdebatt om open access, publiceringsmetoder och värdering av vetenskap (och en hel del kritik riktad mot Butler) - en mycket intressant sådan, som jag hittade först nu eftersom jag varit begravd i konferensförberedelser.
Artikeln i sig är - ironiskt och träffande nog - nu bakom Nature:s betalmur (men stora stycken finns citerade i bloggosfären). Bora Zivkovic har en bra länklista över bloggposter med reaktioner, och en bit av diskussionen finns på FriendFeed.
Butlers kritik byggde främst på att PLoS "flaggskepp" PLoS Medicine och PLoS Biology inte går med vinst efter en handfull år, men att mycket av PLoS lönsamhet kommer från den mer experimentella PLoS ONE. (Jonathan Eisen dissekerar logiken)
Vetenskapspublicering i korthet - tradition kontra open access
Alla traditionella högrankade vetenskapliga tidskrifter gör en "viktighetsbedömning" av manuskript som de får in - och returnerar det som inte anses platsa. Förutom att experimenten ska vara väl utförda och rätt representerade ska forskningsfynden i sig vara banbrytande nog för publicering. Något förenklat kan man säga att Nature och Science tar det mest banbrytande, högrankade andra tidskrifter som Cell tar det som Nature och Science ratar, etcetera - och att man som forskare skickar sin artikel till den bästa tidskrift man tror man kan komma in i. Den stora barriären, eller åtminstone den första stora barriären, är att att accepteras för granskning i de högrankade tidskrifterna - ett papper kan refuseras på flera ställen innan det slutligen kommer in.
PLoS ONE gör ingen bedömning av hur banbrytande forskningen är; bara om den är rätt utförd och representerad. Forskningsvärlden får själva göra bedömningen efteråt (dels på traditionellt sätt, genom att prata med varandra och citera, men också mer direkt genom att kommentera pappret direkt på plats). Däremot sker bedömningen av de tekniska/vetenskapliga detaljerna på samma sätt oavsett vilken tidskrift det gäller; genom peer review (dvs, granskat av andra forskare i fältet). Att kalla det "bulk publishing" med implikationen att det är undermålig vetenskap, som Butler gör, är därmed både orättvist och orättvisande (se även Lars Juhl Jensens kommentar).
Traditionella vetenskapliga tidskrifter finansieras genom (ofta fruktansvärt dyra) prenumerationsavgifter, medan open-access-tidskrifter finansieras genom författaravgifter (som inte heller är särskilt billiga). Traditionella tidskrifter är dock inte heller gratis att publicera i; oftast får du som forskare ifrånsäga dig copyright till ditt material, och vill du ha färgbilder får du betala en rätt rejäl klumpsumma extra. Den stora kostnaden är dock så klart att det är dyrt för andra att läsa om dina resultat; så mycket att varken forskare på fattigare universitet eller den intresserade allmänheten har råd att ta del av vad du gjort - men det priset mäts inte i pengar från egna forskningsanslag.
I USA finns numer ett krav på att forskning som finansieras med skattebetalarnas medel ska vara fritt tillgänglig inom en kortare tidsperiod (jag tror det är 12 månader). Det har lett till att många traditionella tidskrifterna ger forskare möjligheten att betala extra för att göra artikeln fritt tillgänglig - något som så klart ger extra politiskt bränsle till Nature vs open-access-debatten.
Vem bestämmer vad som är viktigt?
En mer intressant facett av debatten som uppstått är frågan om vem som är bäst utrustad att avgöra vad som är viktig, riktigt banbrytande forskning. Redaktörerna på tidskrifterna, eller forskare "ute i fältet"? (Även redaktörerna är forskarutbildade, och har ofta gjort en postdoc eller mer).
Föga förvånande anser redaktörerna att de gör ett stort och viktigt jobb:
Eftersom Nature är en av de traditionellt högst rankade vetenskapliga tidskrifterna, och dessutom en konkurrent till PLoS, ser kombinationen av tonläge och avsändare rätt mycket ut som att sparka på lillebror. Resultatet blev en lång och mångröstad bloggdebatt om open access, publiceringsmetoder och värdering av vetenskap (och en hel del kritik riktad mot Butler) - en mycket intressant sådan, som jag hittade först nu eftersom jag varit begravd i konferensförberedelser.
Artikeln i sig är - ironiskt och träffande nog - nu bakom Nature:s betalmur (men stora stycken finns citerade i bloggosfären). Bora Zivkovic har en bra länklista över bloggposter med reaktioner, och en bit av diskussionen finns på FriendFeed.
Butlers kritik byggde främst på att PLoS "flaggskepp" PLoS Medicine och PLoS Biology inte går med vinst efter en handfull år, men att mycket av PLoS lönsamhet kommer från den mer experimentella PLoS ONE. (Jonathan Eisen dissekerar logiken)
Vetenskapspublicering i korthet - tradition kontra open access
Alla traditionella högrankade vetenskapliga tidskrifter gör en "viktighetsbedömning" av manuskript som de får in - och returnerar det som inte anses platsa. Förutom att experimenten ska vara väl utförda och rätt representerade ska forskningsfynden i sig vara banbrytande nog för publicering. Något förenklat kan man säga att Nature och Science tar det mest banbrytande, högrankade andra tidskrifter som Cell tar det som Nature och Science ratar, etcetera - och att man som forskare skickar sin artikel till den bästa tidskrift man tror man kan komma in i. Den stora barriären, eller åtminstone den första stora barriären, är att att accepteras för granskning i de högrankade tidskrifterna - ett papper kan refuseras på flera ställen innan det slutligen kommer in.
PLoS ONE gör ingen bedömning av hur banbrytande forskningen är; bara om den är rätt utförd och representerad. Forskningsvärlden får själva göra bedömningen efteråt (dels på traditionellt sätt, genom att prata med varandra och citera, men också mer direkt genom att kommentera pappret direkt på plats). Däremot sker bedömningen av de tekniska/vetenskapliga detaljerna på samma sätt oavsett vilken tidskrift det gäller; genom peer review (dvs, granskat av andra forskare i fältet). Att kalla det "bulk publishing" med implikationen att det är undermålig vetenskap, som Butler gör, är därmed både orättvist och orättvisande (se även Lars Juhl Jensens kommentar).
Traditionella vetenskapliga tidskrifter finansieras genom (ofta fruktansvärt dyra) prenumerationsavgifter, medan open-access-tidskrifter finansieras genom författaravgifter (som inte heller är särskilt billiga). Traditionella tidskrifter är dock inte heller gratis att publicera i; oftast får du som forskare ifrånsäga dig copyright till ditt material, och vill du ha färgbilder får du betala en rätt rejäl klumpsumma extra. Den stora kostnaden är dock så klart att det är dyrt för andra att läsa om dina resultat; så mycket att varken forskare på fattigare universitet eller den intresserade allmänheten har råd att ta del av vad du gjort - men det priset mäts inte i pengar från egna forskningsanslag.
I USA finns numer ett krav på att forskning som finansieras med skattebetalarnas medel ska vara fritt tillgänglig inom en kortare tidsperiod (jag tror det är 12 månader). Det har lett till att många traditionella tidskrifterna ger forskare möjligheten att betala extra för att göra artikeln fritt tillgänglig - något som så klart ger extra politiskt bränsle till Nature vs open-access-debatten.
Vem bestämmer vad som är viktigt?
En mer intressant facett av debatten som uppstått är frågan om vem som är bäst utrustad att avgöra vad som är viktig, riktigt banbrytande forskning. Redaktörerna på tidskrifterna, eller forskare "ute i fältet"? (Även redaktörerna är forskarutbildade, och har ofta gjort en postdoc eller mer).
Föga förvånande anser redaktörerna att de gör ett stort och viktigt jobb:
Och forskare har en tendens att tycka att de som tar sin doktorsexamen och går är de som inte klarade sig som forskare - oavsett var de hamnar (till exempel på en readaktörsstol):"[...] We have so much more GOOD influence over the way that science comes out in the end than you will ever know. We pick the referees who we know will request specific experiments or steer the paper/authors in a good direction. Then we get feedback that the paper and field were so much more improved as a result. In some cases we work with authors for YEARS before papers are submitted to suggest experiments and lines of thought. The difference between editors at this level and PI's essentially comes down to the fact that we do the same work behind the scenes and don't need to jump up and down taking credit for it.[...]" [signerat "A former Nature editor", kommentar till denna post]
"[...]Geez d00d, do you understand that one of the biggest knocks on the GlamourMagz is the fact that the editorial decisions aren't being made by respected senior (active, working) scientists? Instead of a bunch of wet-behind-the-ears punks who opted for publishing jobs because they were barely hacking it as postdocs, never mind barely making it as junior faculty?[...]" [ur bloggposten som fick den ovanstående kommentaren]Båda de här citaten är rätt extrema exempel, men åsikterna är nog inte ovanliga i mildare form (även om inte alla delar dem). Kan man ha god kännedom om ett forskningsfält genom att läsa artiklar, diskutera med forskare och åka på konferenser - men utan det perspektiv man får genom att göra egna experiment och skriva egna artiklar? Frågan kan nog diskuteras i oändlighet, men jag har svårt att se att en godtycklig redaktör skulle vara automatiskt sämre än en godtycklig senior forskare...
söndag, juli 20, 2008
Fåglarnas förbisedda(?) luktsinne
Luktforskningen på djur domineras av ett litet antal arter; råttor, möss, fiskar och groddjur för ryggradsdjurens räkning; och bin, gräshoppor och nattfjärilar som representanter för insekterna.
Andra djurs förmågor på området är betydligt mer okända. Fåglar, till exempel, är tämligen förbisedda och antas - om någon tänker på dem - oftast inte vara särskilt bra på lukt. Men det kan kanske vara på väg att ändras.
En tysk forskargrupp har nämligen uppskattat antalet (fungerande) gener för luktreceptorer hos åtta olika fågelarter. De två nattaktiva fågelarterna, kakapo och kiwi, verkade ha drygt 600 fungerande luktreceptorer - det är mer än människans ungefär 400 men klart mindre än mössens cirka 1000. De fåglar med minst antal fungerande receptorer låg ungefär på samma nivå som fiskar.
Antalet fungerande luktreceptorer är det vanligast använda måttet på luktförmåga (om än ett grovt och långt ifrån problemfritt sådant). Utgår man från de siffrorna skulle alltså vissa fåglar kunna ha lika bra luktsinne som människor - eller bättre.
Än så länge finns det rätt få faktiska lukttester på fåglar att jämföra med (så länge man tror att fåglar är i det närmaste "luktdöva" är det ju ingen idé att testa dem, forskningsmässigt sett). Men nu kanske det kommer ändras, och det ska bli spännande att se vad resultatet blir på några års sikt.
Länkar
artikeln (online i Proceedings of the Royal Society B, pren. krävs)
ScienceNow
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, lukt, luktsinne, fåglar
Andra djurs förmågor på området är betydligt mer okända. Fåglar, till exempel, är tämligen förbisedda och antas - om någon tänker på dem - oftast inte vara särskilt bra på lukt. Men det kan kanske vara på väg att ändras.
En tysk forskargrupp har nämligen uppskattat antalet (fungerande) gener för luktreceptorer hos åtta olika fågelarter. De två nattaktiva fågelarterna, kakapo och kiwi, verkade ha drygt 600 fungerande luktreceptorer - det är mer än människans ungefär 400 men klart mindre än mössens cirka 1000. De fåglar med minst antal fungerande receptorer låg ungefär på samma nivå som fiskar.
Antalet fungerande luktreceptorer är det vanligast använda måttet på luktförmåga (om än ett grovt och långt ifrån problemfritt sådant). Utgår man från de siffrorna skulle alltså vissa fåglar kunna ha lika bra luktsinne som människor - eller bättre.
Än så länge finns det rätt få faktiska lukttester på fåglar att jämföra med (så länge man tror att fåglar är i det närmaste "luktdöva" är det ju ingen idé att testa dem, forskningsmässigt sett). Men nu kanske det kommer ändras, och det ska bli spännande att se vad resultatet blir på några års sikt.
Länkar
artikeln (online i Proceedings of the Royal Society B, pren. krävs)
ScienceNow
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, lukt, luktsinne, fåglar
lördag, juli 12, 2008
En intervju, ett fanzine, en konferens
Åka har nyss postat en kort intervju med mig på sin blogg Physicality of Words. Jag svarar på några frågor om science fiction och vetenskap, som en kontrast till en liknande bloggintervju med Peggy Kolm från bloggen Biology in Science Fiction, postad några dagar tidigare.
Jag har också skrivit en artikel i Åkas nyligen utkomna science-fiction fanzine Landet Annien, en text som kom till efter att jag varit i Toronto på konferens och snubblat över The Merrill Collection of Science Fiction; en av världens största sf-samlingar, på ett allmänt bibliotek.
Det var nästan precis ett år sedan. På måndag åker jag på 2008 års upplaga av samma konferens, denna gång i Portland. Bloggandet lär fortsätta som vanligt, om än på till synes udda tider eftersom det är nio timmars tidsskillnad mellan där och här.
Jag har också skrivit en artikel i Åkas nyligen utkomna science-fiction fanzine Landet Annien, en text som kom till efter att jag varit i Toronto på konferens och snubblat över The Merrill Collection of Science Fiction; en av världens största sf-samlingar, på ett allmänt bibliotek.
Det var nästan precis ett år sedan. På måndag åker jag på 2008 års upplaga av samma konferens, denna gång i Portland. Bloggandet lär fortsätta som vanligt, om än på till synes udda tider eftersom det är nio timmars tidsskillnad mellan där och här.
Kommunikation mellan forskare och journalister - internationell studie
I senaste numret av Science finns en studie av hur epidemiologer och stamcellsforskare i USA, Japan, Tyskland, Frankrike och Storbritannien upplever sina kontakter med media.
Jag kommenterar den på min, Gustavs och Thomas blogg "The Public Engagement of Science on the Web" (på engelska). Tyckte den passade bättre där - gå gärna dit och kommentera, eller gör det här om ni vill skriva nåt på svenska.
Jag kommenterar den på min, Gustavs och Thomas blogg "The Public Engagement of Science on the Web" (på engelska). Tyckte den passade bättre där - gå gärna dit och kommentera, eller gör det här om ni vill skriva nåt på svenska.
fredag, juli 04, 2008
Den halvdöda kattens återkomst
Husbehovskunskapen om kvantmekanik lyder ungefär såhär: mätningar, eller observationer, bestämmer hur världen ser ut. Titta på något som befinner sig i ett kvantmekaniskt både-och-tillstånd, och det kollapsar ner i antingen-eller. Schrödingers katt visar sig vara död, eller ha överlevt, när man väl kikar ner i lådan.
Nu rapporterar Nature News att ett gäng experimentella fysiker har lyckats knuffa den här processen en bit på vägen, och sedan tvinga den att gå baklänges igen. Fast inte med en katt, såklart, utan med något betydligt mer lätthanterat: en enstaka qubit.
Genom att göra en 'svag' mätning fick forskarna qubiten att närma sig kollapsen utan att gå hela vägen. När de sedan reverserade qubitens energinivåer med en mikrovågspuls, och gjorde om samma mätning, fick de qubiten att gå tillbaka till sitt ursprungliga tillstånd. Hela beskrivningen finns publicerad som ett preprint i arXiv.
Kvantmekanik är märkligt - uttalandet att den som tror sig förstå kvantmekanik bevisar att de inte förstått den känns väl passande - och det här gör den väl en smula ännu märkligare. Jag väntar med lika delar fasa och resignation på de som kommer missförstå och hävda att vi nu har en vetenskaplig bas för reinkarnation...
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, fysik, kvantmekanik
Länkar
Nature News
ArXiv
Nu rapporterar Nature News att ett gäng experimentella fysiker har lyckats knuffa den här processen en bit på vägen, och sedan tvinga den att gå baklänges igen. Fast inte med en katt, såklart, utan med något betydligt mer lätthanterat: en enstaka qubit.
Genom att göra en 'svag' mätning fick forskarna qubiten att närma sig kollapsen utan att gå hela vägen. När de sedan reverserade qubitens energinivåer med en mikrovågspuls, och gjorde om samma mätning, fick de qubiten att gå tillbaka till sitt ursprungliga tillstånd. Hela beskrivningen finns publicerad som ett preprint i arXiv.
Kvantmekanik är märkligt - uttalandet att den som tror sig förstå kvantmekanik bevisar att de inte förstått den känns väl passande - och det här gör den väl en smula ännu märkligare. Jag väntar med lika delar fasa och resignation på de som kommer missförstå och hävda att vi nu har en vetenskaplig bas för reinkarnation...
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, fysik, kvantmekanik
Länkar
Nature News
ArXiv
torsdag, juli 03, 2008
Journalister vs forskare (svar till Mildner)
Sydsvenskans sociala medier-bloggare Anders Mildner har skrivit ett svar till mitt svar på hans ursprungliga inlägg om hur svårt det är att få tag på forskare villiga att uttala sig i media.
Nå, här har Mildner såklart rätt, jag har själv hävdat samma sak i diverse sammanhang, men jag vill också tillägga ett tredje problem: forskningsvärlden verkar ha liten förståelse för forskare som väljer att uttala sig i medierna, åtminstone de forskare som uttalar sig i de medier som ses som mindre seriösa i sin behandling av vetenskap. (Säger forskaren som uttalar sig kloka saker är det således rätt verkningslöst, och blir han eller hon felciterad ses det som en dubbel dumhet - han/hon borde ha vetat bättre från början)
Nu är det faktiskt inte en åsikt jag själv utsatts för - jag är alldeles för junior för att vara intressant för medierna, som ogärna går under professorsnivå när de söker auktoriteter - men den verkar väldigt vanlig.
Och generellt är det så att ett intresse för populärvetenskap och vetenskapskommunikation inte alltid ses som en tillgång i forskarvärlden. Detta kallas Sagan-effekten, har jag nyligen fått lära mig - att en forskares ansträngningar att kommunicera med allmänheten misstänks stå i omvänd proportion till dennes forskningsprestation. Antagligen har det mer med forskaridealet än Sagan att göra; för en forskare är all tillgänglig arbetstid en karriärfördel, och den som entusiastiskt lägger tid på annat får lätt en stämpel som oseriös. Lägg till det problemet att vissa forskare anser att förenkling är värre än fult; det är ett brott mot vetenskapen. Och att din integritet som forskare är ett viktigt arbetsredskap, som behöver vårdas väl.
En forskares ovilja att citeras på någon annans villkor - eller att förekomma i medierna över huvud taget - bör ses mot bakgrund av den här problematiken, och därför tycker jag inte att Mildner har helt rätt när han skriver att
Men kärnfrågan tycker jag är en annan: Visst har allmänheten rätt att veta vad forskarna sysslar med och hur de tänker - men behöver det genomgående ske på mediernas villkor? Mer specifikt, innebär tredje uppgiften verkligen en plikt att svara oavsett vem som frågar, och i vilket syfte? Alltför ofta tycker jag diskussionen stannar i att journalister har rätt att få svar från forskare, oavsett när och hur de hör av sig. Jag tycker inte det är en rimlig tolkning av tredje uppgiften.
Säg istället att jag som forskare anser att tredje uppgiften innebär att kommunicera det jag gör så bra som möjligt, utan felrepresentation och utan att min auktoritet utnyttjas för att ge legitimitet åt något jag anser osant eller skadligt.
Sett ur det prespektivet är forskarnas "intervjuovilja" inte riktigt lika okomplicerat tjurskallig och felinformerad som Mildner framställer den. Även om jag i stort sett håller med Mildner i sak om att
Kanske är basproblemet inte så mycket en brist på förståelse som en brist på förtroende. Om forskarna inte kan lita på att journalisterna ger en rättvis bild av dem och av vetenskapen, så hamnar de i en konflikt mellan att sprida sin kunskap och vakta den mot att missrepresenteras.
Problemet är att de flesta forskare saknar alternativ för att nå ut. Det vore väldigt intressant att vad som skulle hända om fler forskare kommunicerade via bloggar och andra sociala media - om de skaffade sig en alternativ väg att uttala sig, mer på sina egna villkor. Kanske skulle det ha positiva bieffekter på forskares syn på kommunikation i största allmänhet. Än mer intressant vore att se vad som skulle ske om vetenskapskommunikation fick ett formellt meritvärde - för jag tror att det är den avgörande faktorn för att få ut fler forskare i kommunikation - oavsett om det är i "gamla" eller "nya" medier.
*En person som förtjänar att uppmärksammas i sådana brobyggar-sammanhang är Carl Johan Sundberg på KI, som undervisar forskarstuderande i populärvetenskaplig kommunikation med särskild betoning på vetenskapsjournalistens villkor, och gör det med en stor grupp inbjudna journalister och andra mediearbetare som gästföreläsare. Och som även talar med vetenskapskommunikatörer om forskarnas villkor (bland annat på PCST-konferensen i Malmö i förra veckan).
Och som en del av journalistutbildningen, antar jag. För det är väl inte bara forskarnas ansvar?*Jag tror att problemet är tvådelat:
1) Forskningsvärlden förstår inte journalister.
2) Journalisterna förstår inte forskarna.
Den enda lösningen är att man från lärosätenas sida ser till att dessa två världar möts redan på ett tidigt stadium. Varför inte som en del av forskarutbildningen?
Nå, här har Mildner såklart rätt, jag har själv hävdat samma sak i diverse sammanhang, men jag vill också tillägga ett tredje problem: forskningsvärlden verkar ha liten förståelse för forskare som väljer att uttala sig i medierna, åtminstone de forskare som uttalar sig i de medier som ses som mindre seriösa i sin behandling av vetenskap. (Säger forskaren som uttalar sig kloka saker är det således rätt verkningslöst, och blir han eller hon felciterad ses det som en dubbel dumhet - han/hon borde ha vetat bättre från början)
Nu är det faktiskt inte en åsikt jag själv utsatts för - jag är alldeles för junior för att vara intressant för medierna, som ogärna går under professorsnivå när de söker auktoriteter - men den verkar väldigt vanlig.
Och generellt är det så att ett intresse för populärvetenskap och vetenskapskommunikation inte alltid ses som en tillgång i forskarvärlden. Detta kallas Sagan-effekten, har jag nyligen fått lära mig - att en forskares ansträngningar att kommunicera med allmänheten misstänks stå i omvänd proportion till dennes forskningsprestation. Antagligen har det mer med forskaridealet än Sagan att göra; för en forskare är all tillgänglig arbetstid en karriärfördel, och den som entusiastiskt lägger tid på annat får lätt en stämpel som oseriös. Lägg till det problemet att vissa forskare anser att förenkling är värre än fult; det är ett brott mot vetenskapen. Och att din integritet som forskare är ett viktigt arbetsredskap, som behöver vårdas väl.
En forskares ovilja att citeras på någon annans villkor - eller att förekomma i medierna över huvud taget - bör ses mot bakgrund av den här problematiken, och därför tycker jag inte att Mildner har helt rätt när han skriver att
[...] det knappast är knepigare för en forskare att möta medier än det är för artister, studenter, dagisbarn, politiker, fotbollspelare, verkstadsarbetare, sjuksköterskor eller banktjänstemänKanske vi kommer dit så småningom.
Men kärnfrågan tycker jag är en annan: Visst har allmänheten rätt att veta vad forskarna sysslar med och hur de tänker - men behöver det genomgående ske på mediernas villkor? Mer specifikt, innebär tredje uppgiften verkligen en plikt att svara oavsett vem som frågar, och i vilket syfte? Alltför ofta tycker jag diskussionen stannar i att journalister har rätt att få svar från forskare, oavsett när och hur de hör av sig. Jag tycker inte det är en rimlig tolkning av tredje uppgiften.
Säg istället att jag som forskare anser att tredje uppgiften innebär att kommunicera det jag gör så bra som möjligt, utan felrepresentation och utan att min auktoritet utnyttjas för att ge legitimitet åt något jag anser osant eller skadligt.
Sett ur det prespektivet är forskarnas "intervjuovilja" inte riktigt lika okomplicerat tjurskallig och felinformerad som Mildner framställer den. Även om jag i stort sett håller med Mildner i sak om att
"Det ÄR ett rimligt krav att forskare faktiskt ska ställa upp i medierna. Det är ett rimligt krav att detta ska vara en del av forskaridentiteten."så gäller det inte alltid. En lika viktig del av forskaridentiteten är att värna om att vetenskap framställs på ett vettigt sätt, och således är det logiskt att forskare tar sig rätten att säga nej när de bedömer att de inte har tid, kunskap eller erfarenhet att ge ett bra svar på en journalists frågor. Det tjänar både medierna och forskarna på.
Kanske är basproblemet inte så mycket en brist på förståelse som en brist på förtroende. Om forskarna inte kan lita på att journalisterna ger en rättvis bild av dem och av vetenskapen, så hamnar de i en konflikt mellan att sprida sin kunskap och vakta den mot att missrepresenteras.
Problemet är att de flesta forskare saknar alternativ för att nå ut. Det vore väldigt intressant att vad som skulle hända om fler forskare kommunicerade via bloggar och andra sociala media - om de skaffade sig en alternativ väg att uttala sig, mer på sina egna villkor. Kanske skulle det ha positiva bieffekter på forskares syn på kommunikation i största allmänhet. Än mer intressant vore att se vad som skulle ske om vetenskapskommunikation fick ett formellt meritvärde - för jag tror att det är den avgörande faktorn för att få ut fler forskare i kommunikation - oavsett om det är i "gamla" eller "nya" medier.
*En person som förtjänar att uppmärksammas i sådana brobyggar-sammanhang är Carl Johan Sundberg på KI, som undervisar forskarstuderande i populärvetenskaplig kommunikation med särskild betoning på vetenskapsjournalistens villkor, och gör det med en stor grupp inbjudna journalister och andra mediearbetare som gästföreläsare. Och som även talar med vetenskapskommunikatörer om forskarnas villkor (bland annat på PCST-konferensen i Malmö i förra veckan).
torsdag, juni 26, 2008
Studio ett om vetenskapens kommunikation med omvärlden
Dagens Studio ett ägnar en knapp halvtimme åt att diskutera dialogen mellan vetenskapen om omvärlden, med anledning av PCST-konferensen i Malmö. Bland annat talar Camilla Modéer (Vetenskap & Allmänhet) och Peter Sylwan (vetenskapsjournalisten) om behovet av vetenskapskritiker och vetenskapsöversättare - personer som kan förmedla vetenskap mellan forskare och allmänhet; en typ av stödstruktur som är vanlig i kulturen men väldigt sällsynt kring akademiker.
Camilla Modéer nämner också något som jag tagit upp tidigare - att vetenskapskommunikation behöver vara aktivt meriterande, och att god kommunikation inte kommer gratis; det behövs anslag.
Camilla Modéer nämner också något som jag tagit upp tidigare - att vetenskapskommunikation behöver vara aktivt meriterande, och att god kommunikation inte kommer gratis; det behövs anslag.
Intryck från sessionen "Public Engagement of Science and web 2.0"
Vi fick ihop en rapp och bra session, Gustav (Holmberg), Thomas (Söderqvist) och jag. Om jag får säga det själv iallafall, men vi fick skyffla ut folk genom dören när sessionen var slut så helt fel har jag förhoppningsvis inte.
Upplägget bestod av tre 15-minters presentationer; Gustav om communityn kring "distributed computing", Thomas om olika varianter av sociala medier som står till buds för forskare som vill kommunicera vetenskap; Youtube och hela det vanliga paketet, men också proteinvikarspelet "Fold it!" som jag aldrig tidigare hört talas om. Sist en rätt "hands-on" presentation om forskare och vetenskapskommunikation (via medier kontra via egen blogg). Det var när jag jobbade med att sätta ihop de sista bitarna av den igår som jag kommenterade Mildners post om hur svårt det är att få kommunicera med forskare.
Sedan avslutade vi med en halvtimmes diskussion med och frågor från publiken. Jag gillar diskussionsformatet väldigt mycket, det blir mindre stelt och bra mycket mer informativt än de naturvetenskapliga konferenser jag varit på. Speciellt när man samlat en handfull relaterade forskare och man som publik kan fråga dem alla samtidigt (och dessutom få ta del av deras diskussion). Speciellt när man kontrasterar mot de sessions som inte hann med någon diskussionsbit - det kändes väldigt linjärt (och blev extra tydligt när vi ägnat en hel del tid åt att debattera ickelinjär kommunikation a la blog kontra linjär faktaspridning på traditionellt medievis).
Att sammanfatta på några enkla rader vad vi pratade om är svårt. Men vi är nog rätt ense om att bloggen som kommunikationsplattform ger forskare betydligt större friheter och större möjligheter, jämfört med att gå via medierna (samtidigt som medierna har större genomslag, och en roll som inte kan ersättas - däremot kompletteras och fördjupas av bloggar). Och att eftersom forskare i traditionella medier ofta är professorer (eller andra högt rankade akademiker) erbjuder bloggar och andra sociala medier en kommunikationskanal för de doktorander (exempelvis) som inte vill vänta 15-20 år på att få prata om vetenskap.
Och sedan gick vi och åt lunch och fortsatte diskutera vetenskap, och nu sitter vi samtliga och bloggar om att blogga om vetenskap (se bildbevis på Gustavs blogg).
UPPDATERAT 28/6 13:20 Nu går sista länken rätt. Tack till den anonyma kommentatören som påpekade felet!
Länkar
Vår sessionblogg - The Public Engagement of Science on the Web (med alla abstract, och så småningom mer relaterat material)
PCST-konferensen
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, forskare, vetenskapskommunikation, PCST-10
Upplägget bestod av tre 15-minters presentationer; Gustav om communityn kring "distributed computing", Thomas om olika varianter av sociala medier som står till buds för forskare som vill kommunicera vetenskap; Youtube och hela det vanliga paketet, men också proteinvikarspelet "Fold it!" som jag aldrig tidigare hört talas om. Sist en rätt "hands-on" presentation om forskare och vetenskapskommunikation (via medier kontra via egen blogg). Det var när jag jobbade med att sätta ihop de sista bitarna av den igår som jag kommenterade Mildners post om hur svårt det är att få kommunicera med forskare.
Sedan avslutade vi med en halvtimmes diskussion med och frågor från publiken. Jag gillar diskussionsformatet väldigt mycket, det blir mindre stelt och bra mycket mer informativt än de naturvetenskapliga konferenser jag varit på. Speciellt när man samlat en handfull relaterade forskare och man som publik kan fråga dem alla samtidigt (och dessutom få ta del av deras diskussion). Speciellt när man kontrasterar mot de sessions som inte hann med någon diskussionsbit - det kändes väldigt linjärt (och blev extra tydligt när vi ägnat en hel del tid åt att debattera ickelinjär kommunikation a la blog kontra linjär faktaspridning på traditionellt medievis).
Att sammanfatta på några enkla rader vad vi pratade om är svårt. Men vi är nog rätt ense om att bloggen som kommunikationsplattform ger forskare betydligt större friheter och större möjligheter, jämfört med att gå via medierna (samtidigt som medierna har större genomslag, och en roll som inte kan ersättas - däremot kompletteras och fördjupas av bloggar). Och att eftersom forskare i traditionella medier ofta är professorer (eller andra högt rankade akademiker) erbjuder bloggar och andra sociala medier en kommunikationskanal för de doktorander (exempelvis) som inte vill vänta 15-20 år på att få prata om vetenskap.
Och sedan gick vi och åt lunch och fortsatte diskutera vetenskap, och nu sitter vi samtliga och bloggar om att blogga om vetenskap (se bildbevis på Gustavs blogg).
UPPDATERAT 28/6 13:20 Nu går sista länken rätt. Tack till den anonyma kommentatören som påpekade felet!
Länkar
Vår sessionblogg - The Public Engagement of Science on the Web (med alla abstract, och så småningom mer relaterat material)
PCST-konferensen
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, forskare, vetenskapskommunikation, PCST-10
onsdag, juni 25, 2008
Forskarnas så kallade intervjuovilja
Det är inte kul att försöka få tag på forskare under högsommaren. Speciellt då inte om man har tänkt sig en specifik forskare. Jag vet, för jag har själv suttit där och ringt och kallsvettats när deadline för inlämning av artikeln krupit allt närmare medan luren alltjämt ekar tom.
Trots det blir jag förbannad av texter som den här, där Sydsvenskans Anders Mildner klagar över hur svårt det är att få tag på forskare - framför allt i juli. Han är missnöjd med att mobilnummer inte lämnas ut, och när rätt person äntligen svarar vill de inte kommentera.
Tredje uppgiften är forskarnas jobb, anser Mildner - och klagar samtidigt över att forskarna inte vill sköta det på sin semester. Det kan väl diskuteras om det är en rimlig åsikt. Har man rätt att ta ledigt från forskarrollen?
Insinuationen att forskare går AWOL och liksom maskar sig igenom sommaren är inte ovanlig, men den skrev jag om redan förra året.
Problemet, säger Mildner lite senare, är att journalistiken och akademin är två världar som inte förstår varandra. Jo, det är ju uppenbart.
Något som många journalister sällan verkar beakta är att kommunikation med medierna ytterst sällan sker på forskarnas villkor. Som forskare får du inte välja när du blir kontaktad. Du kan sällan välja att svara när det passar dig. Du har lite eller inget inflytande över vilken ton och vilket sammanhang du blir förknippad med. Du kan inte förutsätta att reportern som kontaktar dig har lämplig bakgrundskunskap för att förstå det du säger. Blir du felciterad eller förvrängd har du oftast inget forum att få en rättelse i, och den tryckta texten kvarstår i år eller decennier.
Samtidigt som din personliga integritet och ditt goda namn är ditt viktigaste arbetsredskap. Är det konstigt att nyttan forskaren tror sig få ut av en kort telefonintervju inte alltid uppväger den antagna kostnaden?
Plötsligt har du en vilt främmande människa i luren och några få minuter på dig att säga något begripligt (du får inte ens sätta dig ner och svara på ett genomtänkt sätt, i lugn och ro, via de flesta forskares favoritmedium: email). Den enda kontrollmöjlighet du har är att säga nej.
Däremot har Mildner helt rätt i att en bra lösning på detta problem, från forskarens sida, är att kommunicera via bloggar istället för via medierna. Om det ska jag prata imorgon på PCST-konferensen i Malmö.
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, vetenskapskommunikation, journalistik, medier, PCST-10
Trots det blir jag förbannad av texter som den här, där Sydsvenskans Anders Mildner klagar över hur svårt det är att få tag på forskare - framför allt i juli. Han är missnöjd med att mobilnummer inte lämnas ut, och när rätt person äntligen svarar vill de inte kommentera.
Ta en valfri dag i juli. Ring ett större lärosäte i Sverige och be att få bli kopplad till någon forskare.
Sedan kan du roa dig med att räkna tuten som ekar i din lur. För du kommer i nio fall av tio inte att nå den du söker. Det behöver inte bero på att personen i fråga har semester. Rätt ofta är han eller hon helt enkelt inte där.
Exakt var den lille forskaren befinner sig är inte helt lätt att utröna. Ingen vet. Och ingen kan svara, för alla andra på avdelningen är också spårlöst försvunna.
Hallå? Små forskare? Var äääääääääär ni?
Tredje uppgiften är forskarnas jobb, anser Mildner - och klagar samtidigt över att forskarna inte vill sköta det på sin semester. Det kan väl diskuteras om det är en rimlig åsikt. Har man rätt att ta ledigt från forskarrollen?
Insinuationen att forskare går AWOL och liksom maskar sig igenom sommaren är inte ovanlig, men den skrev jag om redan förra året.
Om någon svarar gäller det att inte ropa hej för snabbt. För ofta blir svaret: det är för kort, det är för snabbt, det är för snuttigt, det är för kvällstidningsaktigt, det är för vinklat, hårddraget, mallat, det är för dumt, simpelt, korkat, det är för sent, det är för tidigt, vill ni vara så god att läsa min avhandling, det här är förresten något som borde besvaras av herr si eller herr så och det är v-e-r-k-l-i-g-e-n inte läge för en intervju så var god lägg på.
Problemet, säger Mildner lite senare, är att journalistiken och akademin är två världar som inte förstår varandra. Jo, det är ju uppenbart.
Något som många journalister sällan verkar beakta är att kommunikation med medierna ytterst sällan sker på forskarnas villkor. Som forskare får du inte välja när du blir kontaktad. Du kan sällan välja att svara när det passar dig. Du har lite eller inget inflytande över vilken ton och vilket sammanhang du blir förknippad med. Du kan inte förutsätta att reportern som kontaktar dig har lämplig bakgrundskunskap för att förstå det du säger. Blir du felciterad eller förvrängd har du oftast inget forum att få en rättelse i, och den tryckta texten kvarstår i år eller decennier.
Samtidigt som din personliga integritet och ditt goda namn är ditt viktigaste arbetsredskap. Är det konstigt att nyttan forskaren tror sig få ut av en kort telefonintervju inte alltid uppväger den antagna kostnaden?
Plötsligt har du en vilt främmande människa i luren och några få minuter på dig att säga något begripligt (du får inte ens sätta dig ner och svara på ett genomtänkt sätt, i lugn och ro, via de flesta forskares favoritmedium: email). Den enda kontrollmöjlighet du har är att säga nej.
Däremot har Mildner helt rätt i att en bra lösning på detta problem, från forskarens sida, är att kommunicera via bloggar istället för via medierna. Om det ska jag prata imorgon på PCST-konferensen i Malmö.
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, vetenskapskommunikation, journalistik, medier, PCST-10
Vetenskapskommunikation på konferens
tisdag, juni 17, 2008
Proffsig rymdamatör gör video för barn
Bra populärvetenskap för barn, producerad av entusiaster snarare än proffs, är ovanlig. Därför är det inspirerande att se någon som med små medel gör egen proffsig och underhållande populärvetenskaplig video (inkluderat greenscreen!) för barn. Bara för att det är kul att dela med sig av det man brinner för.
Tom Vilot alias Skyguy - artist, programmerare och rymdentusiast - lyckas förmedla den där fascinerande känslan av hur otroligt stor och märklig rymden är. Se bara när han svarar på frågan om hur många stjärnor det finns i rymden:
Länk
Skyguy
Andra bloggar om: vetenskap, rymden, stjärnor
Tom Vilot alias Skyguy - artist, programmerare och rymdentusiast - lyckas förmedla den där fascinerande känslan av hur otroligt stor och märklig rymden är. Se bara när han svarar på frågan om hur många stjärnor det finns i rymden:
Länk
Skyguy
Andra bloggar om: vetenskap, rymden, stjärnor
fredag, juni 13, 2008
Rymdreklam
Doritos sponsrar europeiska rymdforskningsstationen EISCAT med en icke angiven summa pengar, mot att de får EISCATs hjälp att sända ut en reklamvideo för Doritos i rymden.
Tänkta mottagare är en eventuell civilisation på 40 ljusårs avstånd (ett område som kan innehålla jordlika planeter). Videon är resultatet av en tävling där vinnaren fick 20000 pund och just förmånen att få dela sitt verk med ett gäng hypotetiska aliens (låt vara att även om de finns, och geniförklarar honom, lär han statistiskt sett hinna dö innan de hinner hit för att betyga sin vördnad).
En MPEG-fil lär för en utomstående se ut som en rätt slumpmässig sträng med ettor och nollor - kanske inte den mest begripliga sortens signal att sända ut. Men EISCAT lär vara glada, de får både pengar och publicitet.
Och jag kan inte helt bestämma mig för om jag tycker att det är en fånig harmlöshet eller inte. Jo, egentligen är det nog det (med en smula adderad risk för att den forskning som faktiskt bedrivs där får en viss oseriositetsstämpel).
Men jag kan inte låta bli att spekulera: ponera att det blir betydligt vanligare att skicka ut information i rymden, som ett PR-jippo. Kanske enligt reklam-TV-modell, med jämnt utspridda sponsorköpta pauser. Videosnuttar, musik, tal från politiker med världsfader/moder-ambitioner... och ponera att det finns nån där på andra sidan som faktiskt lyssnar. Spelar det nån roll vad vi skickar - predigitala internationella hälsningar, rymdanpassad musik, rent junk - så länge det är en signal som kan uppfattas?
Länkar
EISCAT
New Scientist Space
Andra bloggar om: rymden, utomjordiskt liv, reklam, forskning
Tänkta mottagare är en eventuell civilisation på 40 ljusårs avstånd (ett område som kan innehålla jordlika planeter). Videon är resultatet av en tävling där vinnaren fick 20000 pund och just förmånen att få dela sitt verk med ett gäng hypotetiska aliens (låt vara att även om de finns, och geniförklarar honom, lär han statistiskt sett hinna dö innan de hinner hit för att betyga sin vördnad).
En MPEG-fil lär för en utomstående se ut som en rätt slumpmässig sträng med ettor och nollor - kanske inte den mest begripliga sortens signal att sända ut. Men EISCAT lär vara glada, de får både pengar och publicitet.
Och jag kan inte helt bestämma mig för om jag tycker att det är en fånig harmlöshet eller inte. Jo, egentligen är det nog det (med en smula adderad risk för att den forskning som faktiskt bedrivs där får en viss oseriositetsstämpel).
Men jag kan inte låta bli att spekulera: ponera att det blir betydligt vanligare att skicka ut information i rymden, som ett PR-jippo. Kanske enligt reklam-TV-modell, med jämnt utspridda sponsorköpta pauser. Videosnuttar, musik, tal från politiker med världsfader/moder-ambitioner... och ponera att det finns nån där på andra sidan som faktiskt lyssnar. Spelar det nån roll vad vi skickar - predigitala internationella hälsningar, rymdanpassad musik, rent junk - så länge det är en signal som kan uppfattas?
Länkar
EISCAT
New Scientist Space
Andra bloggar om: rymden, utomjordiskt liv, reklam, forskning
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)