Jordens geografiska poler har kanske inte alltid legat där de gör nu, skriver Science Now. En omfördelning av jordens massa - till exempel som resultat av vulkanbildning - verkar har fått jorden i obalans för sisådär 800 miljoner år sedan, och fått den att vrida sig ungefär femtio grader.
Resultaten ger stöd åt en gammal och tidvis illa ansedd teori som kallas polvandring. Egentligen är namnet lite missvisande - det är inte bara polerna, utan hela jorden som tänks vrida på sig. De geografiska polerna definieras som två punkter på nittio graders avstånd från ekvatorn, där den axel som jorden roterar runt går in och ut. Om en stor vulkan bildas vid sidan av ekvatorn kommer rotationskraften att dra massan mot ekvatorn - och då flyttar sig de punkter som tidigare var de geografiska polerna.
Spåren av en sådan vridning har hittas i magnetiska sediment i den norska skärgården. Sedimenten bildades under den prekambriska perioden, för 800 miljoner år sedan. Mineralkornen utsöndrades av mikroorganismer och la sig enligt de magnetiska fältlinjerna. Nu pekar de mot en nordpol som inte längre finns. Genom att studera mineralen har forskarna kommit fram till att den magnetiska nordpolen skiftade 50 grader på bara 20 miljoner år. Kontinentalplattor rör sig betydligt långsammare än det, så den bästa förklaringen är att jorden vred sig.
("Men vänta nu!" borde en observant läsare tänka ungefär här. "Geografiska poler och magnetiska poler är ju inte alls samma sak!" Och det stämmer ju. Jag antar att den dolda biten i resonemanget är att de geografiska och magnetiska polerna vrider på sig samtidigt, och att de vrider sig lika mycket... men jag har inte hittat någon bra information om det)
Teorin om polvandring är gammal, och väcktes egentligen till liv igen redan 1997 när en grupp forskare från Caltech publicerade ett papper i Science där de hävdade att jordens poler vridit sig 90 grader på bara 15 miljoner år, under den kambriska perioden (det vill säga mer, snabbare och inte fullt så länge sedan som de nya resultaten visar). På deras webbsida finns en snygg Quicktime-animation av hur de tror att det gick till.
Varför så olika bud? Att åldersbestämma bergarterna är svårt, och deras magnetiska signatur kan för övrigt ha blivit störd efter att de bildades. Dessutom har kontinenterna vandrat en hel del under de senaste 800 miljoner åren - Pangaea, den stora samlingen av kontinentalplattor i en kontinent, är till exempel bara 120 miljoner år gammal. De många okända faktorerna gör det svårt att säga exakt vad som hände.
Länkar
Science Now
Pressrelease från Caltech 1997
Science-artikeln från 1997
Caltech-gruppens webbsida
Andra bloggar om: vetenskap, geologi, jorden, poler, magnetfält
torsdag, augusti 31, 2006
onsdag, augusti 30, 2006
Ozonlagret återhämtar sig, säger NASA
En studie av 25 års data - från ballonger, markinstument och satelliter - visar att ozonlagret återhämtar sig. Det meddelade NASA på onsdagen. Studien leddes av Eun-Su Yang vid Georgia Institute of Technology och publiceras i senaste numret av Journal of Geophysical Research.Ozonlagret ligger främst i stratosfären, den del av jordens atmosfär som börjar cirka 10 km från jordytan och sträcker sig upp till 40 kilometer längre ut. Mätningarna visar att ozonlagret slutade tunnas ut vid polerna år 1997. Då hade det stadigt minskat i tjocklek i 18 år, ända sedan mätningarna började.
Mätdata jämfördes med datorberäkningar av ozonnivåer. Beräkningarna baserades på variationer i nivåer av freoner (och andra kemikalier som skadar ozonlagret), solfläckar, årstidsvariationer och vindförhållanden i stratosfären.
"Resultaten visar att Montrealprotokollet och dess tillägg har lyckats stoppa ozonförlusten i stratosfären. Med den nuvarande återhämtningstakten, visar atmosfärmodellerarnas bästa förutsägelser att det globala ozonlagret kan vara tillbaka på nivån det hade 1980 - då forskare först lade märke till de skador mänskliga aktiviteter gav på atmosfärens ozon - nån gång i mitten av århundradet" säger Yang enligt nyhetsreleasen.
Montrealprotokollet är det internationella avtal som skrevs under i september 1987 i syfte att fasa ut användingen av freoner. Hälften av ozonlagrets återhämtning, den som sker främst i de mittersta och översta delarna av atmosfären, tros bero på Montrealprotokollet. Den andra häften av återhämtningen har skett i de undre delarna av stratosfären, och här har återhämtningen gått fortare än vad forskarna förutsagt. Det verkar bero på förändringar i vindförhållanden, och orsaken till dessa förändringar är inte känd. Därför blir det också svårt att förutsäga hur snabbt ozonlagret kommer att återhämta sig i framtiden i den delen av stratosfären.
Bild: NASA
Länk
NASAs nyhetsrelease
Andra bloggar om: vetenskap, miljö, ozonlagret, NASA
Philips gör kläder med inbyggda ljuspaneler
Philips forskningsavdelning har tagit fram textiler med ljuspaneler som kan visa rörliga bilder. Textilerna ska visas på mässan IFA; Internationale Funkausstellung, som säger sig vara världens största utställning för konsumentelektronik. Den invigs idag och är öppen till och med 6:e september.
Textilen ska kunna användas både för reklam, för kläder och för inredning - det ska gå att visa både loggor, textmeddelanden och rörlig grafik. Av pressbilden att döma är upplösningen inte jättebra, men det är naturlitvis svårt att säga innan man sett något i verkligheten.
Tekniken bygger på paneler med lysdioder, som åtminstone om Philips får säga det själva är "helt integrerade i tyget - utan att minska tygets mjukhet eller flexibilitet". Som prov visas jackor och möbler i företagets mässbås - tillämpningar som är utvecklade nog att kunna gå i produktion. Trots integrationen med tyget ska det vara lätt att ta bort alla delar för att underlätta tvätt, enligt Philips nyhetsrelease. Frågan är om plaggen tål regn?
UPPDATERAT 06-09-08: Coolness! Waldemar på Techne har en YouTube-filmsnutt med folk som har på sig kläder med tekniken. Ser mycket bättre ut än vad jag trodde - foton gör inte det hela rättvisa.
Länkar
IFA 2006
Philips nyhetsrelease
Andra bloggar om: teknik, kläder, reklam, elektronik, IFA
tisdag, augusti 29, 2006
Loos koboltgruva
Förra sommaren besökte jag Loos koboltgruva, som övergavs i slutet av 1700-talet och sedan vattenfylldes. Därefter stod den vattenfylld och användes som soptipp tills lokala entusiaster började pumpa bort vattnet och tömma gruvan på skräp under början av 90-talet. Sedan 1995 finns en överbyggnad i timmer, och gruvan är öppen för besökare under sommaren (året om för bokade grupper).
Gruvan är väl värd att ses. Jag hade tänkt blogga om mitt besök där men hann aldrig. Nu ser jag SvD (Bengt Jonsson ) skriver om Loosgruvan idag, så då kan jag ju passa på.
Loosgruvan är dunkel, råfuktig och djup - mer än fyrtio meter på det djupaste stället. Besökare tar sig fram med hjälp av trappor och gångbanor i trä. Här och där finns rester från gruvdriften, gamla stegar och urholkade stockar som förde bort vatten som pumpades upp. Annars är det bara gruvgångarna att se - gångar som tillverkades centimeter för centimeter genom att arbetarna först eldade mot berget och sedan slog på vatten så att berget sprack.
Framför allt är gruvan full av atmosfär - förutom en och annan strategiskt placerad lampa finns inget modernt, och som besökare får man lätt känslan av att befinna sig på 1700-talet när gruvan var i drift. Det är naturligtvis delvis en illusion; då var gruvan säkert både kaotisk och full av rök. Och den enda arbetsbelysningen kom från knippen av smala tjärstickor, som man tror att arbetarna höll i munnen, mellan tänderna, så att stickorna brann från ändarna och inåt. Arbetarna fick troligtvis både brännsår och tandproblem av hettan från tjärstickorna, enligt vår guide (och kramp i käkarna, misstänker jag).
Från koboltmalmen tillverkades blått färgämne, som bland annat användes för att färga glas. Som mest arbetade 160 personer med att bryta malm och tillverka färgämne. Arbetet var inte särskilt frivilligt - Henrik Kalmeter som drev gruvan fick finntorparna som bodde i området kring gruvan placerade under bergfrälserätt, vilket i princip innebar att de blev livegna.
Hela historien kring gruvan berättas i ett bildspel som besökare får se innan de gå ned i gruvan med guiden. När jag var där var jag och min kompis de enda besökarna, så vi fick både egen filmvisning och "privat" guide som gjorde en väldigt bra och intressant guidning.
Ironiskt nog är Loos gruva antagligen betydligt mer känd för ett annat grundämne: nickel, som upptäcktes i gruvan år 1751 av Axel Fredrik Cronstedt.
(Enligt 1800-talsutgåvan av Nordisk Familjebok har för övrigt namnet nickel sitt ursprung i "på det sachsiska folkspråket ett öknamn på liderligt qvinfolk", via namnet kupfernickel som betecknade ett kopparrött metallgänsande mineral som inte gav koppar när man smälte det. Svenska Wikipedia anger att kupfernickel betyder "förtrollad koppar", engelska Wikipedia anger att det betyder "falsk koppar")
Länkar
SvD:s artikel
Gruvmuseets hemsida
Andra bloggar om: vetenskap, historia, gruva, gruvdrift, kobolt, Loos
Gruvan är väl värd att ses. Jag hade tänkt blogga om mitt besök där men hann aldrig. Nu ser jag SvD (Bengt Jonsson ) skriver om Loosgruvan idag, så då kan jag ju passa på.
Loosgruvan är dunkel, råfuktig och djup - mer än fyrtio meter på det djupaste stället. Besökare tar sig fram med hjälp av trappor och gångbanor i trä. Här och där finns rester från gruvdriften, gamla stegar och urholkade stockar som förde bort vatten som pumpades upp. Annars är det bara gruvgångarna att se - gångar som tillverkades centimeter för centimeter genom att arbetarna först eldade mot berget och sedan slog på vatten så att berget sprack.
Framför allt är gruvan full av atmosfär - förutom en och annan strategiskt placerad lampa finns inget modernt, och som besökare får man lätt känslan av att befinna sig på 1700-talet när gruvan var i drift. Det är naturligtvis delvis en illusion; då var gruvan säkert både kaotisk och full av rök. Och den enda arbetsbelysningen kom från knippen av smala tjärstickor, som man tror att arbetarna höll i munnen, mellan tänderna, så att stickorna brann från ändarna och inåt. Arbetarna fick troligtvis både brännsår och tandproblem av hettan från tjärstickorna, enligt vår guide (och kramp i käkarna, misstänker jag).
Från koboltmalmen tillverkades blått färgämne, som bland annat användes för att färga glas. Som mest arbetade 160 personer med att bryta malm och tillverka färgämne. Arbetet var inte särskilt frivilligt - Henrik Kalmeter som drev gruvan fick finntorparna som bodde i området kring gruvan placerade under bergfrälserätt, vilket i princip innebar att de blev livegna.
Hela historien kring gruvan berättas i ett bildspel som besökare får se innan de gå ned i gruvan med guiden. När jag var där var jag och min kompis de enda besökarna, så vi fick både egen filmvisning och "privat" guide som gjorde en väldigt bra och intressant guidning.
Ironiskt nog är Loos gruva antagligen betydligt mer känd för ett annat grundämne: nickel, som upptäcktes i gruvan år 1751 av Axel Fredrik Cronstedt.
(Enligt 1800-talsutgåvan av Nordisk Familjebok har för övrigt namnet nickel sitt ursprung i "på det sachsiska folkspråket ett öknamn på liderligt qvinfolk", via namnet kupfernickel som betecknade ett kopparrött metallgänsande mineral som inte gav koppar när man smälte det. Svenska Wikipedia anger att kupfernickel betyder "förtrollad koppar", engelska Wikipedia anger att det betyder "falsk koppar")
Länkar
SvD:s artikel
Gruvmuseets hemsida
Andra bloggar om: vetenskap, historia, gruva, gruvdrift, kobolt, Loos
söndag, augusti 27, 2006
Reaktioner på Plutos icke-planet-status
Reaktionerna på Plutos nedgradering till dvärgplanet har varit många och varierande (engelska Wikipedias diskussionssida för Plutoartikeln är till exempel rätt intressant att läsa just nu).
Lite kul är det att så pass många diskussioner verkar utmynna i tävlingar att hitta på nya minnesramsor för att komma ihåg planeternas namn (originalet verkar ha varit "My Very Educated Mother Just Served Us Nine Pizzas", eller varianter av det). Slashdots diskussionstråd har bland annat juvelerna "Many Very Educated Men Just Screwed Up Nine Planets" och "Many Very Educated Men Just Said "No Pluto"". Och kottke.org höll en tävling i minnesramsor, som vanns av "My! Very educated morons just screwed up numerous planetariums". Fast jag gillar nästan "Many Very Earnest Men Just Snubbed Unfortunate Ninth Planet" bättre - även om de båda fortfarande innehåller P för Pluto. Den enda svenska motsvarigheten jag hittat är "Mor vattnar jorden medan jag sätter ut nya plantor". Men jag kan inte minnas att jag nånsin stötte på den i skolan... och nog måste det gå att komma på en roligare ramsa än så?
Proteströrelsen är också rätt kreativ. Worth1000 har en rolig Photoshop-tävling på temat rädda Pluto (jag gillar speciellt "Start calling Pluto an asteroid... and it starts acting like one").
En faktor i den utbredda besvikelsen är nog att Pluto hittills har varit "den amerikanska planeten" - den enda planeten som upptäckts av en amerikan. Andra har mer personliga orsaker - det är kanske inte så konstigt att Alan Stern, som leder NASAs uppdrag New Horizons (första rymdsonden till Pluto) är besviken. Enligt BBC kallar han beslutet "pinsamt". Men det verkar åtminstone delvis baseras på att han tycker att kriterierna är dåliga - det tredje villkoret, att en planet måste vara stor nog att ha rensat området omrking sig, är väl inte precis ett under av entydighet.
Steinn Sigurðsson på bloggen Dynamics of Cats förklarar rätt bra vad problemet med villkoret är: Flera av planeterna i vårt solsystem har inte rensat sina banor (Pluto korsar ju Neptunus bana, till exempel - är då Neptunus bana verkligen rensad?). Och "rensningen" är dessutom tidsberoende, och inte alltid planetens förtjänst (Merkurius bana är väldigt ren, men det beror antagligen mycket på solen).
Men eftersom IAUs omröstning till stor del färgades av att den ursprungliga föreslagna definitionen på sikt skulle kunna ge väldigt många planeter i vårt solsystem (det finns många tänkbara kandidater i Kuiperbältet) får man väl se det tredje kriteriet från den synvinkeln, och hoppas att de ändrar det till något mer entydigt så småningom. Ett solsystem med uppemot femtio planeter - en lista som dessutom ändras varje år - vore trots allt betydligt mer svårhanterligt. Tänk bara på skolböckerna...
Länkar
Engelska Wikipedia: 2006 redefinition of planet
New Scientist: New planet definition sparks furore
Andra bloggar om: Pluto, planetdefinition
Lite kul är det att så pass många diskussioner verkar utmynna i tävlingar att hitta på nya minnesramsor för att komma ihåg planeternas namn (originalet verkar ha varit "My Very Educated Mother Just Served Us Nine Pizzas", eller varianter av det). Slashdots diskussionstråd har bland annat juvelerna "Many Very Educated Men Just Screwed Up Nine Planets" och "Many Very Educated Men Just Said "No Pluto"". Och kottke.org höll en tävling i minnesramsor, som vanns av "My! Very educated morons just screwed up numerous planetariums". Fast jag gillar nästan "Many Very Earnest Men Just Snubbed Unfortunate Ninth Planet" bättre - även om de båda fortfarande innehåller P för Pluto. Den enda svenska motsvarigheten jag hittat är "Mor vattnar jorden medan jag sätter ut nya plantor". Men jag kan inte minnas att jag nånsin stötte på den i skolan... och nog måste det gå att komma på en roligare ramsa än så?
Proteströrelsen är också rätt kreativ. Worth1000 har en rolig Photoshop-tävling på temat rädda Pluto (jag gillar speciellt "Start calling Pluto an asteroid... and it starts acting like one").
En faktor i den utbredda besvikelsen är nog att Pluto hittills har varit "den amerikanska planeten" - den enda planeten som upptäckts av en amerikan. Andra har mer personliga orsaker - det är kanske inte så konstigt att Alan Stern, som leder NASAs uppdrag New Horizons (första rymdsonden till Pluto) är besviken. Enligt BBC kallar han beslutet "pinsamt". Men det verkar åtminstone delvis baseras på att han tycker att kriterierna är dåliga - det tredje villkoret, att en planet måste vara stor nog att ha rensat området omrking sig, är väl inte precis ett under av entydighet.
Steinn Sigurðsson på bloggen Dynamics of Cats förklarar rätt bra vad problemet med villkoret är: Flera av planeterna i vårt solsystem har inte rensat sina banor (Pluto korsar ju Neptunus bana, till exempel - är då Neptunus bana verkligen rensad?). Och "rensningen" är dessutom tidsberoende, och inte alltid planetens förtjänst (Merkurius bana är väldigt ren, men det beror antagligen mycket på solen).
Men eftersom IAUs omröstning till stor del färgades av att den ursprungliga föreslagna definitionen på sikt skulle kunna ge väldigt många planeter i vårt solsystem (det finns många tänkbara kandidater i Kuiperbältet) får man väl se det tredje kriteriet från den synvinkeln, och hoppas att de ändrar det till något mer entydigt så småningom. Ett solsystem med uppemot femtio planeter - en lista som dessutom ändras varje år - vore trots allt betydligt mer svårhanterligt. Tänk bara på skolböckerna...
Länkar
Engelska Wikipedia: 2006 redefinition of planet
New Scientist: New planet definition sparks furore
Andra bloggar om: Pluto, planetdefinition
Tillbaka!
Det har varit sju väldigt intressanta veckor på DN, men jag är glad att vara tillbaka och blogga igen. Trots att det är slut på dröm-fluff-tillvaron med att få veta tre dar i förväg vad som kommer stå i Nature och Science, gratis bildmaterial inkluderat...
Det roligaste, men också läskigaste, med att vara på DN var att massor av folk läste det jag skrev. När jag av misstag skrev att Titan var måne till Uranus, inte Saturnus som det borde ha stått, fick jag inom loppet av en timme fem mail som påpekade att jag hade fel (det sista från en person som var vänlig nog att faktiskt påpeka att Uranus måne hette Titania, vilket gjorde att jag fattade varifrån felet kom). Pinsamt, men åtminstone snabbt åtgärdat eftersom artikeln bara låg på nätet. Å andra sidan, när jag skrev om de miljöfarliga singlarna hamnade den nyheten överallt (Dagens industri, expressen, tv4, yle, svt och ett antal bloggar och forum). Fast det hade jag ingen aning om förrän nån vecka senare när en bekant nämnde att han hade läst om de miljöfarliga singlarna i DI och hört om det på nyheterna... jag märkte mest att jag fick en drös med mail från ilskna singlar som kände sig orättvist attackerade.
Värre var det när jag skulle vara pedagogisk och räkna om kubikkilometer bortsmält Grönlandsis till ton och råkade räkna kvadrat istället för kub, med resultatet att det blev miljoner ton istället för miljarder. I tryck, i papperstidningen. Trots att jag kontrollräknade tre gånger. Ouch.
Det var intressant att lära sig skriva nyhetstexter - det viktiga först, och ingressen är det viktigaste av allt att få rätt - istället för det linjära "A leder till B leder till C" som jag brukat använda mig av. Och att inse precis hur många olika variabler som avgör om en vetenskapsnyhet hamnar i tidningen, och hur lång texten blir (tillgängligt utrymme, andra planerade artiklar, nyheter som försvinner eller tillkommer i sista minuten, om man lyckas övertyga redaktionssekreteraren om att nyheten är relevant...).
Det som tog längst tid var nog att inse värdet av att alltid, alltid ringa upp en expert och få kommentarer. Kanske delvis för att varenda människa som jag ville ha tag på var på semester. Förutom amerikanerna, som istället kom in till sitt jobb ungefär när jag började runda av för dagen. Men efter några veckor övergick det från att vara jobbigt till kul - bland annat för att det är väldigt givande att prata med personer som är engagerade i det de gör och gillar att berätta om det, och de flesta forskare och andra experter jag pratade med var just det. Det kommer jag sakna.
Och till viss del kommer jag nog sakna segerkänslan som infinner sig när man lyckas - på exakt 25 centimeter, eller 900 tecken, eller vad den önskade textlängden nu är - beskriva ett krångligt ämne på ett bra sätt med ett bra flyt och ser det i tidningen morgonen därpå.
Det har hänt några coola saker i sommar som jag hade velat blogga om. Svante Pääbo:s neandertalgensekvenseringsprojekt och Plutos nedgradering till dvärgplanet, till exempel. Men mycket av det fick jag ju faktiskt skriva om i tidningen istället. Nu hoppas jag på en riktigt intressant nyhetshöst så att jag får mycket att blogga om :)
Så, från och med nu är det tillbaka till cirka 4 poster i veckan.
Det roligaste, men också läskigaste, med att vara på DN var att massor av folk läste det jag skrev. När jag av misstag skrev att Titan var måne till Uranus, inte Saturnus som det borde ha stått, fick jag inom loppet av en timme fem mail som påpekade att jag hade fel (det sista från en person som var vänlig nog att faktiskt påpeka att Uranus måne hette Titania, vilket gjorde att jag fattade varifrån felet kom). Pinsamt, men åtminstone snabbt åtgärdat eftersom artikeln bara låg på nätet. Å andra sidan, när jag skrev om de miljöfarliga singlarna hamnade den nyheten överallt (Dagens industri, expressen, tv4, yle, svt och ett antal bloggar och forum). Fast det hade jag ingen aning om förrän nån vecka senare när en bekant nämnde att han hade läst om de miljöfarliga singlarna i DI och hört om det på nyheterna... jag märkte mest att jag fick en drös med mail från ilskna singlar som kände sig orättvist attackerade.
Värre var det när jag skulle vara pedagogisk och räkna om kubikkilometer bortsmält Grönlandsis till ton och råkade räkna kvadrat istället för kub, med resultatet att det blev miljoner ton istället för miljarder. I tryck, i papperstidningen. Trots att jag kontrollräknade tre gånger. Ouch.
Det var intressant att lära sig skriva nyhetstexter - det viktiga först, och ingressen är det viktigaste av allt att få rätt - istället för det linjära "A leder till B leder till C" som jag brukat använda mig av. Och att inse precis hur många olika variabler som avgör om en vetenskapsnyhet hamnar i tidningen, och hur lång texten blir (tillgängligt utrymme, andra planerade artiklar, nyheter som försvinner eller tillkommer i sista minuten, om man lyckas övertyga redaktionssekreteraren om att nyheten är relevant...).
Det som tog längst tid var nog att inse värdet av att alltid, alltid ringa upp en expert och få kommentarer. Kanske delvis för att varenda människa som jag ville ha tag på var på semester. Förutom amerikanerna, som istället kom in till sitt jobb ungefär när jag började runda av för dagen. Men efter några veckor övergick det från att vara jobbigt till kul - bland annat för att det är väldigt givande att prata med personer som är engagerade i det de gör och gillar att berätta om det, och de flesta forskare och andra experter jag pratade med var just det. Det kommer jag sakna.
Och till viss del kommer jag nog sakna segerkänslan som infinner sig när man lyckas - på exakt 25 centimeter, eller 900 tecken, eller vad den önskade textlängden nu är - beskriva ett krångligt ämne på ett bra sätt med ett bra flyt och ser det i tidningen morgonen därpå.
Det har hänt några coola saker i sommar som jag hade velat blogga om. Svante Pääbo:s neandertalgensekvenseringsprojekt och Plutos nedgradering till dvärgplanet, till exempel. Men mycket av det fick jag ju faktiskt skriva om i tidningen istället. Nu hoppas jag på en riktigt intressant nyhetshöst så att jag får mycket att blogga om :)
Så, från och med nu är det tillbaka till cirka 4 poster i veckan.
måndag, juli 10, 2006
Blogguppehåll för konkurrerande verksamhet
Det här blir den sista bloggposten på sju veckor. Jag har nämligen fått jobb som sommarvikarierande vetenskapsjournalist* på Dagens Nyheter (och tjänstledigt från doktorerandet), och har lovat att inte ägna mig åt "konkurrerande verksamhet" - som nog är en rätt stilig benämning på en blogg som har en läsarkrets av min storlek, jämfört med en tidning med en läsarkrets av DN:s storlek - under tiden jag jobbar där.
Med tanke på att jag på DN har tillgång till nyhetsmaterial med embargo (som inte får släppas till allmänheten förrän en viss given tid) och sitter och gör research även på sånt som inte hamnar i tidningen skulle jag nog kunnat tänkas göra paus i bloggandet även om jag inte blivit ombedd - för att inte riskera att hamna i etiskt komplicerade situationer.
Förhoppningsvis kommer jag lära mig en hel del om (journalistiskt) skrivande under tiden på DN, och komma tillbaka som en bättre bloggare efteråt. Det är iallafall planen :-)
Jag kommer lägga till länkar längst ner på den här posten när nåt jag har skrivit blir tillgängligt på nätet (jag kommer även slå på moderering av kommentarerna tills jag har slutat på DN). Vanligt bloggande, och fria kommentarer, kommer tillbaka efter den 25/8.
*den formella benämningen är, om jag inte minns fel, "allmänreporter med inriktning mot vetenskap"
Malins samlade DN-produktion 10/7 - 25/8 (länkar till artiklar tillgängliga på nätet, datum efter tillgänglighet på nätet, ej efter papperstidningstryck)
10/7: Smala personer löper mindre risk för stroke
11/7: Extra rymdpromenad innan Discovery åker hem
11/7: Ny europeisk vädersatellit ska ge bättre väderprognoser
12/7: Ny teknik gör det möjligt att styra TV:n med tankekraft
13/7: Fosfatförbud för tvättmedel en politisk symbolhandling (med Mattias Areskog)
17/7: Idag ska rymdfärjan landa
20/7: Svensk ska kartlägga neandertalgener
21/7: Biologisk mångfald är viktigt för ekosystemen
24/7: Penna räddade första månlandningen
24/7: Bättre att studera i lugn och ro
27/7: Genmodifierad bomull förstörs av skadeinsekter
27/7: Metanregn på Titan
31/7: Gigantisk blobb är störst i universum
31/7: Manliga singlar värsta miljöbovarna
2/8: Humlor dras till varma blommor
4/8: Större tidvatten förr
7/8: Konstgjorda vulkanutbrott ska kyla jorden
7/8: Sökmotorer gör webben mer demokratisk
9/8: Svenska forskare undersöker halv miljard år gamla embryon
9/8: Nytt ris kan rädda fattiga från svält
10/8: Bara två av fem amerikaner tror på utvecklingsläran
10/8: Grönlands isar smälter
11/8: Hundcancer sprids genom parning
13/8: Människor har svårt att göra rationella val
15/8: Duvor mäter luftföroreningar
16/8: Vaccinering av fjäderfä ökar risken för influensa
16/8: Nio planeter kan bli tolv
18/8: Mysteriet med universums försvunna litium
19/8: Havets Tyrannosaurus hittad i Australien
19/8: Sandfontäner gör Mars sydpol prickig
21/8: Pygmén från Flores en vanlig människa?
23/8: Mörk materia existerar - nu finns det bildbevis
23/8: Ny stamcellsmetod bevarar embryon
24/8: Pluto inte längre en planet
26/8: Forskare ska dela influensadata
26/8: Smart bildbehandling gav fint mattepris
26/8: Brist på fett gör smågrisar frusna
26/8: Hög höjd dödar Everest-klättrare
26/8: Platinajakt ska leda till renare luft (med Dougald MacFie)
27/8: Atlantis skjuts upp måndag
Med tanke på att jag på DN har tillgång till nyhetsmaterial med embargo (som inte får släppas till allmänheten förrän en viss given tid) och sitter och gör research även på sånt som inte hamnar i tidningen skulle jag nog kunnat tänkas göra paus i bloggandet även om jag inte blivit ombedd - för att inte riskera att hamna i etiskt komplicerade situationer.
Förhoppningsvis kommer jag lära mig en hel del om (journalistiskt) skrivande under tiden på DN, och komma tillbaka som en bättre bloggare efteråt. Det är iallafall planen :-)
Jag kommer lägga till länkar längst ner på den här posten när nåt jag har skrivit blir tillgängligt på nätet (jag kommer även slå på moderering av kommentarerna tills jag har slutat på DN). Vanligt bloggande, och fria kommentarer, kommer tillbaka efter den 25/8.
*den formella benämningen är, om jag inte minns fel, "allmänreporter med inriktning mot vetenskap"
Malins samlade DN-produktion 10/7 - 25/8 (länkar till artiklar tillgängliga på nätet, datum efter tillgänglighet på nätet, ej efter papperstidningstryck)
10/7: Smala personer löper mindre risk för stroke
11/7: Extra rymdpromenad innan Discovery åker hem
11/7: Ny europeisk vädersatellit ska ge bättre väderprognoser
12/7: Ny teknik gör det möjligt att styra TV:n med tankekraft
13/7: Fosfatförbud för tvättmedel en politisk symbolhandling (med Mattias Areskog)
17/7: Idag ska rymdfärjan landa
20/7: Svensk ska kartlägga neandertalgener
21/7: Biologisk mångfald är viktigt för ekosystemen
24/7: Penna räddade första månlandningen
24/7: Bättre att studera i lugn och ro
27/7: Genmodifierad bomull förstörs av skadeinsekter
27/7: Metanregn på Titan
31/7: Gigantisk blobb är störst i universum
31/7: Manliga singlar värsta miljöbovarna
2/8: Humlor dras till varma blommor
4/8: Större tidvatten förr
7/8: Konstgjorda vulkanutbrott ska kyla jorden
7/8: Sökmotorer gör webben mer demokratisk
9/8: Svenska forskare undersöker halv miljard år gamla embryon
9/8: Nytt ris kan rädda fattiga från svält
10/8: Bara två av fem amerikaner tror på utvecklingsläran
10/8: Grönlands isar smälter
11/8: Hundcancer sprids genom parning
13/8: Människor har svårt att göra rationella val
15/8: Duvor mäter luftföroreningar
16/8: Vaccinering av fjäderfä ökar risken för influensa
16/8: Nio planeter kan bli tolv
18/8: Mysteriet med universums försvunna litium
19/8: Havets Tyrannosaurus hittad i Australien
19/8: Sandfontäner gör Mars sydpol prickig
21/8: Pygmén från Flores en vanlig människa?
23/8: Mörk materia existerar - nu finns det bildbevis
23/8: Ny stamcellsmetod bevarar embryon
24/8: Pluto inte längre en planet
26/8: Forskare ska dela influensadata
26/8: Smart bildbehandling gav fint mattepris
26/8: Brist på fett gör smågrisar frusna
26/8: Hög höjd dödar Everest-klättrare
26/8: Platinajakt ska leda till renare luft (med Dougald MacFie)
27/8: Atlantis skjuts upp måndag
fredag, juli 07, 2006
Värdet av ett gott rykte
Ebay-säljare med gott rykte får ut ungefär 8 procent mer för samma gods, jämfört med nya säljare. Det visar forskning utförd av forskare från University of Michigan.
Det lönar sig att behandla sina kunder väl - iallafall om man tänker komma tillbaka och sälja mer saker. Är man ny säljare verkar det däremot inte spela så stor roll om man får lite negativ feedback. Det är den korta sammanfattningen av den första randomiserade studien av hur Ebays feedback-system fungerar i verkligheten (i naturlig "Ebay-miljö"). Resultaten publiceras i den vetenskapliga tidskriften Experimental Economics.
Studien utfördes med hjälp av en etablerad Ebay-säljare med mycket gott rykte, och ett antal nystartade försäljningskonton som sköttes av samma person. Senare under studien adderades även negativ feedback till några av kontona, för att man skulle kunna undersöka hur negativ feedback påverkade nya säljare. Det som såldes var antika vykort, identiska omgångar både för den etablerade säljaren och de nya säljarna. Som väntat sålde den etablerade säljaren bättre; skillnaden i kundernas villighet att betala var 8.1% av försäljningspriset.
Det mest förvånande fyndet var att lite negativ feedback, en eller två tillfällen, inte skadar nya säljares möjligheter. Sannolikt, säger forskarna, beror det på att tänkbara kunder ändå inte litar särskilt mycket på en ny säljare.
Tidigare har samma grupp visat att negativ feedback på Ebay kommer i "klumpar", och att det beror på något de kallar "stening"; när någon annan väl har lämnat negativ feedback (det vill säga "kastat första stenen") blir andra mer benägna att göra samma sak.
Länkar
nyhetsrelease (University of Michigan)
Sammanfattning av artikeln (fritt tillgänglig, via EconPapers)
Ebay-tutorial om hur feedbacksystemet fungerar
Preprint av artikeln
Det lönar sig att behandla sina kunder väl - iallafall om man tänker komma tillbaka och sälja mer saker. Är man ny säljare verkar det däremot inte spela så stor roll om man får lite negativ feedback. Det är den korta sammanfattningen av den första randomiserade studien av hur Ebays feedback-system fungerar i verkligheten (i naturlig "Ebay-miljö"). Resultaten publiceras i den vetenskapliga tidskriften Experimental Economics.
Studien utfördes med hjälp av en etablerad Ebay-säljare med mycket gott rykte, och ett antal nystartade försäljningskonton som sköttes av samma person. Senare under studien adderades även negativ feedback till några av kontona, för att man skulle kunna undersöka hur negativ feedback påverkade nya säljare. Det som såldes var antika vykort, identiska omgångar både för den etablerade säljaren och de nya säljarna. Som väntat sålde den etablerade säljaren bättre; skillnaden i kundernas villighet att betala var 8.1% av försäljningspriset.
Det mest förvånande fyndet var att lite negativ feedback, en eller två tillfällen, inte skadar nya säljares möjligheter. Sannolikt, säger forskarna, beror det på att tänkbara kunder ändå inte litar särskilt mycket på en ny säljare.
Tidigare har samma grupp visat att negativ feedback på Ebay kommer i "klumpar", och att det beror på något de kallar "stening"; när någon annan väl har lämnat negativ feedback (det vill säga "kastat första stenen") blir andra mer benägna att göra samma sak.
Länkar
nyhetsrelease (University of Michigan)
Sammanfattning av artikeln (fritt tillgänglig, via EconPapers)
Ebay-tutorial om hur feedbacksystemet fungerar
Preprint av artikeln
torsdag, juli 06, 2006
Nature rankar vetenskapsbloggar
Den vetenskapliga tidskriften Nature rankar (engelskspråkiga) vetenskapsbloggar, och intervjuar de fem främsta.
Nature har använt sig av Technoratis rankning av bloggar, och plockat ut de fem och femtio främsta engelskspråkiga vetenskapsbloggarna skrivna av forskare. Personerna bakom de fem främsta bloggarna (Pharyngula, The Panda's Thumb, RealClimate, Cosmic Variance och The Scientific Activist) får också kommentera orsakerna till varför just de ligger i topp (fast kommentarerna är korta; det finns mer på de flesta av bloggarna).
Märkbart är att nästan alla av dessa bloggar är (löst) knutna till politiska frågor, främst amerikanska. Pharyngula och The Panda's Thumb till evolutionsdebatten, RealClimate till växthuseffektdebatten och The Scientific Activist fick sitt genombrott genom att avslöja att en NASA-anställd ljög om sin examen från Texas A&M University. Flera av dem är gruppbloggar, två av dem finns på scienceblogs.com (och ett rätt stort antal fler från scienceblogs.com finns på den längre listan).
Det finns även en längre lista på de femtio högst rankade vetenskapsbloggarna och en lista på de fem främsta vetenskapsbloggarna skrivna av författare (som är ungefär lika högt rankade som de fem främsta forskarbloggarna).
Nature passar även på att lägga in ett par brasklappar om att det är svårt att ranka bloggar, och förklara hur Technoratis ranking fungerar. Det är säkert klokt
Länk
Nature News
Nature har använt sig av Technoratis rankning av bloggar, och plockat ut de fem och femtio främsta engelskspråkiga vetenskapsbloggarna skrivna av forskare. Personerna bakom de fem främsta bloggarna (Pharyngula, The Panda's Thumb, RealClimate, Cosmic Variance och The Scientific Activist) får också kommentera orsakerna till varför just de ligger i topp (fast kommentarerna är korta; det finns mer på de flesta av bloggarna).
Märkbart är att nästan alla av dessa bloggar är (löst) knutna till politiska frågor, främst amerikanska. Pharyngula och The Panda's Thumb till evolutionsdebatten, RealClimate till växthuseffektdebatten och The Scientific Activist fick sitt genombrott genom att avslöja att en NASA-anställd ljög om sin examen från Texas A&M University. Flera av dem är gruppbloggar, två av dem finns på scienceblogs.com (och ett rätt stort antal fler från scienceblogs.com finns på den längre listan).
Det finns även en längre lista på de femtio högst rankade vetenskapsbloggarna och en lista på de fem främsta vetenskapsbloggarna skrivna av författare (som är ungefär lika högt rankade som de fem främsta forskarbloggarna).
Nature passar även på att lägga in ett par brasklappar om att det är svårt att ranka bloggar, och förklara hur Technoratis ranking fungerar. Det är säkert klokt
Länk
Nature News
måndag, juli 03, 2006
Discovery-uppskjutningen hänger på en tråd
Uppskjutningen av Discovery hänger på en tråd - man har upptäckt en spricka i isoleringen kring en bränsletank.
Isoleringsskummet kring Discoverys externa bränsletank har fått en spricka, kanske på grund av påfrestningar som uppstår när tanken tömts och fyllts med flytande superkallt väte och syre (och därmed utvidgats och dragits ihop). NASAs ledning håller just nu på att diskutera om de ska försöka reparera sprickan eller flyga ändå.
Besked har lovats tidigast kl 16 GMT (kl 17 svensk tid), men i skrivande stund (17:25) har ännu inget meddelats - fullt begripligt, med tanke på att det är ett krångligt beslut. Att försöka reparera sprickan tar tid, och tidsfönstret för uppskjutning sträcker sig inte längre än till 19:e juli. Att inte reparera och flyga ändå medför sannolikt större risk att Discovery förolyckas (en isoleringsbit som lossnade ledde till att rymdfärjan Columbia förolyckades 2003)- och det skulle kunna vara dödsstöten för hela ISS-projektet.
New Scientist SPACE sammanfattar bra, kort och koncist: om Discovery skadas under uppskjutningen avslutas sannolikt rymdfärjeprogrammet i förtid (och därmed kan ISS inte bli färdigt). Lyckas uppskjutningen ökar ISS bemanning från två till tre, vilket ger mer tid för vetenskapliga experiment, och det kommer även hjälpa NASAs ingenjörer att avgöra hur och när isoleringsskum kan tänkas lossna från den externa tanken under uppskjutningen. ("The mission is a crucial one for NASA. If Discovery is damaged on liftoff, the agency will probably shut down the entire space shuttle programme, which would mean the International Space Station could not be completed. But if it succeeds, it will boost the station's long-term crew from two to three, allowing more time for science in orbit. It will also help engineers determine how and when potentially dangerous foam is likely to peel off the external tank during launch, improving the safety of future missions.")
UPPDATERAT 4/7 kl 09.05: Uppskjutningen fick grönt ljus till slut (kl 02.38 EDT dvs 07.38 svensk tid) - en dags extra analys verkar ha visat att säkerhetsriskerna inte är för stora och att isoleringsskummet kring det lilla hål som bildats (där en bit skum fallit bort) fortfarande är intakt. Sprickan i isoleringen lär ha uppstått på grund av att regn som fallit på tanken frusit till is (eftersom tanken kyls ner av det kalla bränslet), och att isen klämt bort en bit isoleringsskum när tanken senare värmts och expanderat. Det är 60% chans för att vädret håller idag, vilket skulle göra uppskjutningen till den första raketuppskjutningen i USAs historia som hålls på Independence Day.
Länkar
New Scientist SPACE
NASA
Isoleringsskummet kring Discoverys externa bränsletank har fått en spricka, kanske på grund av påfrestningar som uppstår när tanken tömts och fyllts med flytande superkallt väte och syre (och därmed utvidgats och dragits ihop). NASAs ledning håller just nu på att diskutera om de ska försöka reparera sprickan eller flyga ändå.
Besked har lovats tidigast kl 16 GMT (kl 17 svensk tid), men i skrivande stund (17:25) har ännu inget meddelats - fullt begripligt, med tanke på att det är ett krångligt beslut. Att försöka reparera sprickan tar tid, och tidsfönstret för uppskjutning sträcker sig inte längre än till 19:e juli. Att inte reparera och flyga ändå medför sannolikt större risk att Discovery förolyckas (en isoleringsbit som lossnade ledde till att rymdfärjan Columbia förolyckades 2003)- och det skulle kunna vara dödsstöten för hela ISS-projektet.
New Scientist SPACE sammanfattar bra, kort och koncist: om Discovery skadas under uppskjutningen avslutas sannolikt rymdfärjeprogrammet i förtid (och därmed kan ISS inte bli färdigt). Lyckas uppskjutningen ökar ISS bemanning från två till tre, vilket ger mer tid för vetenskapliga experiment, och det kommer även hjälpa NASAs ingenjörer att avgöra hur och när isoleringsskum kan tänkas lossna från den externa tanken under uppskjutningen. ("The mission is a crucial one for NASA. If Discovery is damaged on liftoff, the agency will probably shut down the entire space shuttle programme, which would mean the International Space Station could not be completed. But if it succeeds, it will boost the station's long-term crew from two to three, allowing more time for science in orbit. It will also help engineers determine how and when potentially dangerous foam is likely to peel off the external tank during launch, improving the safety of future missions.")
UPPDATERAT 4/7 kl 09.05: Uppskjutningen fick grönt ljus till slut (kl 02.38 EDT dvs 07.38 svensk tid) - en dags extra analys verkar ha visat att säkerhetsriskerna inte är för stora och att isoleringsskummet kring det lilla hål som bildats (där en bit skum fallit bort) fortfarande är intakt. Sprickan i isoleringen lär ha uppstått på grund av att regn som fallit på tanken frusit till is (eftersom tanken kyls ner av det kalla bränslet), och att isen klämt bort en bit isoleringsskum när tanken senare värmts och expanderat. Det är 60% chans för att vädret håller idag, vilket skulle göra uppskjutningen till den första raketuppskjutningen i USAs historia som hålls på Independence Day.
Länkar
New Scientist SPACE
NASA
fredag, juni 30, 2006
En "bandspelare" för lukt?
Ungefär en gång om året verkar det annonseras ett nytt försök att "spela upp" eller "spela in" lukt och skicka den över internet, använda den som atmosfärsförhöjande effekt på bio eller dylikt. Det lovas guld och gröna skogar men ledar sällan till något vettigt och användbart. Senast ut i raden är en apparat från Tokyo Institute of Technology, som ska kunna fungera som en bandspelare och både spela in och spela upp lukter.
Lukt (och till viss del också smak) är ett förhållandevis outforskat och outnyttjat sinne, kommersiellt sett. Drömmen om att objektivt kunna mäta lukt har funnits länge, och går hand i hand med drömmen om att kunna skicka eller spela in lukt.
Senast ut i raden, enligt New Scientist Tech, är ingenjörer från Tokyo Institute of Technology. De utvecklar en apparat som ska kunna analysera en lukts sammansättning, spara den och spela upp den. Tidigare system som gjort liknande saker har ofta fallerat på att de har haft en begränsad repertoar av lukter som de kan återge. Pambuk Somboon från TIoT kommenterar:
"In video, you just need to record shades of red, green and blue. But humans have 347 olfactory sensors, so we need a lot of source chemicals." (För video behöver man bara spela in rött, grönt och blått. Men människor har 347 luktsensorer, så vi behöver en mängd olika kemikalier att utgå från)
Och den insikten är helt korrekt. Tyvärr är den teknik och utrustning de har valt antagligen inte alls tillräcklig för det de vill göra (uppgifter av typen "peka med apparaten på en kaka och spela in dess lukt, för att kunna spela upp den efteråt"). Deras system består av 15 mikrochip och 96 kemikalier, och några av problemen med detta är:
*Mikrochip är sällan tillräckligt känsliga - och de känsliga mikrochipen blir ofta snabbt förorenade av det ämne de är känsliga för, eftersom dessa ämnen binder hårt till chipen.
*Det är väldigt svårt att konstruera mikrochip som är känsliga för samma sorts lukter som den mänskliga näsan (och som inte bara reagerar på vad det finns mest av).
*15 mikrochip är väldigt lite, om man vill kunna mäta ett stort antal lukter och skilja dem åt.
*96 luktämnen är också väldigt lite, om man vill kunna återge komplexa lukter (som lukter från mat ofta är - kaffe har till exempel runt 100 karakteristiska doftämnen)
För att inte tala om att vissa luktämnen, till exempel dill och mint, är spegelbilder av varandra. Man måste bygga väldigt specifika sensorer för att kunna skilja dem åt. Och för människor är det sannolikt högst relevant om tandkrämen smakar mint eller dill...
Den "guldstandard" för att mäta lukt som finns idag är gaskromatografi med masspektroskopi, som separerar alla luktämnen för sig och sedan mäter hur mycket av varje som finns. För att mäta på matlukter, och andra komplicerade lukter, är det sannolikt något sådant man behöver. Men detta är stora, tunga och dyra apparater som man inte flyttar runt hur som helst.
Att däremot använda systemet för att spela upp lukter är möjligt, men det kräver väldigt finkänslig kontroll. Ett exempelområde är det som nämns: att återskapa kroppslukter (blod, urin, galla) för att hjälpa en doktor som befinner sig på annan plats att ställa en diagnos. Många sådana lukter är människan väldigt känslig för (antagligen på grund av den stora evolutionära fördelen som det innebär att lätt kunna känna dem), vilket innebär att en apparat som ska ge samma förmåga både måste kunna detektera lukterna med mycket god noggrannhet och spela upp dem med mycket god noggrannhet i mycket små doser. Speciellt det senare lär vara väldigt komplicerat (antagligen är det bättre att spara mätvärdena som sifror och analysera dem på annat sätt).
Rent tekniskt sett är antagligen de enda lukter som går att spela upp, med dagens teknik, enkla smak- eller luktsatta produkter som är industriellt tillverkade (läsk, godis, tvål, tvättmedel...) Inte så spännande, och knappast något folk kommer betala stor mängder pengar för att kunna göra. Antagligen är det därför man vill måla upp lockande bilder av allt man skulle kunna göra med ett sådant system (bara det var lite, lite bättre än dagens), men jag tror att man målar in sig i ett hörn på så vis. Det är inget fel med att vara visionär, men om man varje gång lovar guld och gröna skogar - trots att tekniken inte håller - kommer snart ingen att ta ens tillämpning på allvar (notera till exempel att NewScientistTech inte har frågat några biologer eller liknande om systemet har möjlighet att fungera)...
Länkar
NewScientistTech
Vetenskapsnytt 6/6 2005: Idén om lukt över internet är ännu inte död)
Lukt (och till viss del också smak) är ett förhållandevis outforskat och outnyttjat sinne, kommersiellt sett. Drömmen om att objektivt kunna mäta lukt har funnits länge, och går hand i hand med drömmen om att kunna skicka eller spela in lukt.
Senast ut i raden, enligt New Scientist Tech, är ingenjörer från Tokyo Institute of Technology. De utvecklar en apparat som ska kunna analysera en lukts sammansättning, spara den och spela upp den. Tidigare system som gjort liknande saker har ofta fallerat på att de har haft en begränsad repertoar av lukter som de kan återge. Pambuk Somboon från TIoT kommenterar:
"In video, you just need to record shades of red, green and blue. But humans have 347 olfactory sensors, so we need a lot of source chemicals." (För video behöver man bara spela in rött, grönt och blått. Men människor har 347 luktsensorer, så vi behöver en mängd olika kemikalier att utgå från)
Och den insikten är helt korrekt. Tyvärr är den teknik och utrustning de har valt antagligen inte alls tillräcklig för det de vill göra (uppgifter av typen "peka med apparaten på en kaka och spela in dess lukt, för att kunna spela upp den efteråt"). Deras system består av 15 mikrochip och 96 kemikalier, och några av problemen med detta är:
*Mikrochip är sällan tillräckligt känsliga - och de känsliga mikrochipen blir ofta snabbt förorenade av det ämne de är känsliga för, eftersom dessa ämnen binder hårt till chipen.
*Det är väldigt svårt att konstruera mikrochip som är känsliga för samma sorts lukter som den mänskliga näsan (och som inte bara reagerar på vad det finns mest av).
*15 mikrochip är väldigt lite, om man vill kunna mäta ett stort antal lukter och skilja dem åt.
*96 luktämnen är också väldigt lite, om man vill kunna återge komplexa lukter (som lukter från mat ofta är - kaffe har till exempel runt 100 karakteristiska doftämnen)
För att inte tala om att vissa luktämnen, till exempel dill och mint, är spegelbilder av varandra. Man måste bygga väldigt specifika sensorer för att kunna skilja dem åt. Och för människor är det sannolikt högst relevant om tandkrämen smakar mint eller dill...
Den "guldstandard" för att mäta lukt som finns idag är gaskromatografi med masspektroskopi, som separerar alla luktämnen för sig och sedan mäter hur mycket av varje som finns. För att mäta på matlukter, och andra komplicerade lukter, är det sannolikt något sådant man behöver. Men detta är stora, tunga och dyra apparater som man inte flyttar runt hur som helst.
Att däremot använda systemet för att spela upp lukter är möjligt, men det kräver väldigt finkänslig kontroll. Ett exempelområde är det som nämns: att återskapa kroppslukter (blod, urin, galla) för att hjälpa en doktor som befinner sig på annan plats att ställa en diagnos. Många sådana lukter är människan väldigt känslig för (antagligen på grund av den stora evolutionära fördelen som det innebär att lätt kunna känna dem), vilket innebär att en apparat som ska ge samma förmåga både måste kunna detektera lukterna med mycket god noggrannhet och spela upp dem med mycket god noggrannhet i mycket små doser. Speciellt det senare lär vara väldigt komplicerat (antagligen är det bättre att spara mätvärdena som sifror och analysera dem på annat sätt).
Rent tekniskt sett är antagligen de enda lukter som går att spela upp, med dagens teknik, enkla smak- eller luktsatta produkter som är industriellt tillverkade (läsk, godis, tvål, tvättmedel...) Inte så spännande, och knappast något folk kommer betala stor mängder pengar för att kunna göra. Antagligen är det därför man vill måla upp lockande bilder av allt man skulle kunna göra med ett sådant system (bara det var lite, lite bättre än dagens), men jag tror att man målar in sig i ett hörn på så vis. Det är inget fel med att vara visionär, men om man varje gång lovar guld och gröna skogar - trots att tekniken inte håller - kommer snart ingen att ta ens tillämpning på allvar (notera till exempel att NewScientistTech inte har frågat några biologer eller liknande om systemet har möjlighet att fungera)...
Länkar
NewScientistTech
Vetenskapsnytt 6/6 2005: Idén om lukt över internet är ännu inte död)
torsdag, juni 29, 2006
Inte riskfritt att pumpa ner koldioxid i marken
Ett pilotprojekt som undersöker konsekvenserna av att pumpa ner stora mängder koldioxid i marken har synliggjort en tidigare förbisedd risk: koldioxid sänker markens pH så mycket att en mängd mineraler löses upp.
Koldioxiden som pumpades ner i marken under pilotprojektet sänkte pH:t från 6.5 till 3 (ungefär lika surt som vinäger). Vid så lågt pH löstes en mängd mineraler upp, vilket frigjorde många olika metaller: till exempel järn och mangan. Även organisk materia frigjordes, och mycket kalkinnehållande bergarter löstes upp. Upplösning av mineraler och kalkinnehållande bergarter är inte nödvändigtvis ett problem i sig, men kalkinnehållande bergarter förseglar ofta sprickor som till exempel leder till vattensamlingar under jord. Upplösning av kalk-"propparna" i sprickorna kan således leda till förorening av grundvattnet - speciellt i kombination med att metall och organiska ämnen frigörs av det låga pH:t.
Det låga pH:t kan också leda till att cement löses upp. I USA finns det cirka 2.5 miljoner övergivna gas- och oljekällor som är igensatta med cement, vilket skulle kunna leda till läckage om man pumpar ner koldioxid i marken i stor skala. Oljebolagen pumpar redan ner koldioxid för att trycka upp mer olja - det har ännu inte visat sig ge stora effekter, men det lär också bero väldigt mycket på var man pumpar - om det finns sprickor i berget omkring och om dessa sprickor leder till grundvatten.
Länk
ScienceNow
Koldioxiden som pumpades ner i marken under pilotprojektet sänkte pH:t från 6.5 till 3 (ungefär lika surt som vinäger). Vid så lågt pH löstes en mängd mineraler upp, vilket frigjorde många olika metaller: till exempel järn och mangan. Även organisk materia frigjordes, och mycket kalkinnehållande bergarter löstes upp. Upplösning av mineraler och kalkinnehållande bergarter är inte nödvändigtvis ett problem i sig, men kalkinnehållande bergarter förseglar ofta sprickor som till exempel leder till vattensamlingar under jord. Upplösning av kalk-"propparna" i sprickorna kan således leda till förorening av grundvattnet - speciellt i kombination med att metall och organiska ämnen frigörs av det låga pH:t.
Det låga pH:t kan också leda till att cement löses upp. I USA finns det cirka 2.5 miljoner övergivna gas- och oljekällor som är igensatta med cement, vilket skulle kunna leda till läckage om man pumpar ner koldioxid i marken i stor skala. Oljebolagen pumpar redan ner koldioxid för att trycka upp mer olja - det har ännu inte visat sig ge stora effekter, men det lär också bero väldigt mycket på var man pumpar - om det finns sprickor i berget omkring och om dessa sprickor leder till grundvatten.
Länk
ScienceNow
onsdag, juni 28, 2006
Varför man inte får halva poäng på hållfasthetstentan
Det finns en kurs på KTH (på andra ställen också, antar jag, men nu råkar jag ju ha gått på KTH) där man inte får halva tentapoäng för "god vilja", eller en god ansats som inte löser problemet. Det är grundkursen i hållfasthetslära som jag gick för några år sedan.
"Ni förstår, i hållfasthetslära är det så att om man räknar fel så DÖR folk", sa föreläsaren. Och då tänkte man, att sådana fel hittar man självklart redan på ritbordet, nu är han nog lite väl dramatisk. Men nu läser jag att den bro i norra Jylland i Danmark som rasade i april (en död, fyra svårt skadade) rasade på grund av dålig matte - ramverket som höll upp bron var helt enkelt inte starkt nog.
Där ser man.
(Läskigt nog säger konsulterna att de påpekade - utan att det åtgärdades - att den pelare som senare rasade var underdimensionerad. Så felet fastnade nästan på ritbordet)
Länk
Copenhagen Post (via NewsDaily)
"Ni förstår, i hållfasthetslära är det så att om man räknar fel så DÖR folk", sa föreläsaren. Och då tänkte man, att sådana fel hittar man självklart redan på ritbordet, nu är han nog lite väl dramatisk. Men nu läser jag att den bro i norra Jylland i Danmark som rasade i april (en död, fyra svårt skadade) rasade på grund av dålig matte - ramverket som höll upp bron var helt enkelt inte starkt nog.
Där ser man.
(Läskigt nog säger konsulterna att de påpekade - utan att det åtgärdades - att den pelare som senare rasade var underdimensionerad. Så felet fastnade nästan på ritbordet)
Länk
Copenhagen Post (via NewsDaily)
Bild på ögon får folk att bete sig mer ärligt
Folk beter sig i allmänhet mer ärligt i närvaro av andra människor - inte så konstigt. Men ett nytt psykologiexperiment visar att det kan räcka med att bli betraktad av en bild för att trigga ärligt beteende.
Om man jobbar ihop med psykologer kan man bli deltagare i ett experiment när man minst anar det. Personerna som arbetar på psykologiinstitutionen på Newcastle University har, precis som folk på många andra arbetsplatser, kaffe och te till självkonstnadspris i fikarummet och en liten låda där man lägger i pengar. Det är ett välkänt problem att folk ofta inte lägger pengar i sådana lådor. Experimentet gick ut på att sätta upp en ny prislista varje vecka, med samma priser men en ny bild längst upp. Vissa veckor var det en bild på blommor, andra veckor en bild på ett ansikte med ögonen riktade rakt fram (som alltså "såg tillbaka" på den som betraktade bilden). Och veckor när det suttit uppe en ansiktbild betalades det i genomsnitt 2.76 gånger mer pengar i boxen (jag antar att de kalibrerade mot mängden fika som gick åt, men det framgår inte riktigt).
Liknande effekter har observerats tidigare, till exempel när försökspersonerna blivit betraktade av en söt robot, men enligt Gilbert Roberts, som är en av personerna bakom försöket, är det första gången man observerat effekten i en verklig situation där försökspersonerna använt sina egna pengar.
Detta till synes enkla experiment kan också få effekter på synen på hur generösa människor i allmänhet är. Många tidigare försök har visat att försökspersonerna beter sig oväntat generöst i jämförelse med vad som ligger i deras eget intresse, även när de kunnat vara anonyma. Men om bara en fotokopierad bild kan få folk att bete sig nästan tre gånger så ärligt, säger Newcastlegruppen, är det fullt möjligt att subtila detaljer i de tidigare försöken fått försökspersonerna att känna sig bevakade - och därmed mer generösa.
Länk
New Scientist
Om man jobbar ihop med psykologer kan man bli deltagare i ett experiment när man minst anar det. Personerna som arbetar på psykologiinstitutionen på Newcastle University har, precis som folk på många andra arbetsplatser, kaffe och te till självkonstnadspris i fikarummet och en liten låda där man lägger i pengar. Det är ett välkänt problem att folk ofta inte lägger pengar i sådana lådor. Experimentet gick ut på att sätta upp en ny prislista varje vecka, med samma priser men en ny bild längst upp. Vissa veckor var det en bild på blommor, andra veckor en bild på ett ansikte med ögonen riktade rakt fram (som alltså "såg tillbaka" på den som betraktade bilden). Och veckor när det suttit uppe en ansiktbild betalades det i genomsnitt 2.76 gånger mer pengar i boxen (jag antar att de kalibrerade mot mängden fika som gick åt, men det framgår inte riktigt).
Liknande effekter har observerats tidigare, till exempel när försökspersonerna blivit betraktade av en söt robot, men enligt Gilbert Roberts, som är en av personerna bakom försöket, är det första gången man observerat effekten i en verklig situation där försökspersonerna använt sina egna pengar.
Detta till synes enkla experiment kan också få effekter på synen på hur generösa människor i allmänhet är. Många tidigare försök har visat att försökspersonerna beter sig oväntat generöst i jämförelse med vad som ligger i deras eget intresse, även när de kunnat vara anonyma. Men om bara en fotokopierad bild kan få folk att bete sig nästan tre gånger så ärligt, säger Newcastlegruppen, är det fullt möjligt att subtila detaljer i de tidigare försöken fått försökspersonerna att känna sig bevakade - och därmed mer generösa.
Länk
New Scientist
tisdag, juni 27, 2006
Språk påverkar hur hjärnan behandlar lästa siffror
En studie på kinesisktalande och engelsktalande visar att det finns skillnader i hur hjärnan behandlar siffor. Kinesisktalande tenderade att använda visuo-spatiala delar av hjärnan, medan engelsktalande i större utsträckning använde språkrelaterade delar av hjärnan. Forskargruppen bakom studien tror att resultaten beror på hur personerna använt hjärnan för att lära sig språk.
När kinesisktalande läser använder de mer av hjärnans visuo-spatiala delar än vad engelsktalande gör. En amerikansk-kinesisk forskargrupp har därför undersökt om det samma gäller för siffror. Undersökningen gjordes med arabiska siffror (våra "vanliga" siffror), som används av båda grupperna (det finns även kinesiska tecken - en förenklad version och en mer komplicerad formell version - som kan användas istället för siffrorna, men arabiska siffror används för matematik). En symbolmanipuleringsuppgift med meningslösa tecken visade ingen skillnad mellan gruperna, men när symbolerna istället ersattes med siffror syntes klara skillnader enligt samma linjer som för text: de kinesisktalande använde mest hjärnans visuo-spatiala delar, medan de engelsktalande mest använde hjärnans språkrelaterade delar. Skillnaderna syntes också i resultaten från två andra uppgifter som rörde aritmetik och jämförelser av numeriska värden.
Forskarna spekulerar i om skillnaden kan bero på hur de olika grupperna använder hjärnan för att lära in språk, och inte bara på hur deras hjärnor behandlar språk. Detta eftersom man vet att barn med kinesiska som modersmål till stor del använder sig av syn (och att kopiera tecken) när de lär sig skriva, medan barn med engelska som modersmål mer använder sig av hörsel (och bokstavering). De utgår således från att skillnaden är kulturellt (inlärningsmässigt) betingad, och inte fanns när personerna var nyfödda.
Resultaten kommer publiceras online i Proceedings of the National Academy of Sciences i veckan.
Länk
ScienceNow
När kinesisktalande läser använder de mer av hjärnans visuo-spatiala delar än vad engelsktalande gör. En amerikansk-kinesisk forskargrupp har därför undersökt om det samma gäller för siffror. Undersökningen gjordes med arabiska siffror (våra "vanliga" siffror), som används av båda grupperna (det finns även kinesiska tecken - en förenklad version och en mer komplicerad formell version - som kan användas istället för siffrorna, men arabiska siffror används för matematik). En symbolmanipuleringsuppgift med meningslösa tecken visade ingen skillnad mellan gruperna, men när symbolerna istället ersattes med siffror syntes klara skillnader enligt samma linjer som för text: de kinesisktalande använde mest hjärnans visuo-spatiala delar, medan de engelsktalande mest använde hjärnans språkrelaterade delar. Skillnaderna syntes också i resultaten från två andra uppgifter som rörde aritmetik och jämförelser av numeriska värden.
Forskarna spekulerar i om skillnaden kan bero på hur de olika grupperna använder hjärnan för att lära in språk, och inte bara på hur deras hjärnor behandlar språk. Detta eftersom man vet att barn med kinesiska som modersmål till stor del använder sig av syn (och att kopiera tecken) när de lär sig skriva, medan barn med engelska som modersmål mer använder sig av hörsel (och bokstavering). De utgår således från att skillnaden är kulturellt (inlärningsmässigt) betingad, och inte fanns när personerna var nyfödda.
Resultaten kommer publiceras online i Proceedings of the National Academy of Sciences i veckan.
Länk
ScienceNow
fredag, juni 23, 2006
Symboliskt tänkande kan vara 100000 år gammalt
Fynd av två stycken 100000 år gamla snäckskalspärlor indikerar att människan började ha ett självbegrepp mycket tidigare än man hittils trott. Självbegrepp anses vara ett enkelt fall av symboliskt tänkande, vilket skulle innebära att den "mentalt moderna" människan kan vara mycket äldre än vad man tidigare ansett.
När uppstod egentligen den moderna människan? Rent genetiskt skedde det när Homo Sapiens uppstod, ungefär 200000 år sedan. Om den tidiga Homo Sapiens verkligen var "mentalt modern", det vill säga hade förmåga till symboliskt (abstrakt) tänkande och åtminstone en enkel form av kultur, är betydligt mer omstritt. Fram till nyligen verkade symboliskt tänkande kunna påvisas först för cirka 40000 år sedan (från den tiden har man hittat grottmålningar, spår av begravningsritualer etc). Men datumet flyttades bakåt i tiden för ett par år sedan, när man fann 75000 år gamla snäckskalspärlor i Blombos-grottan i Sydafrika (man hade ett par år tidigare även funnit fiskeredskap och en dekorerad sten). Och nu har man funnit två ännu äldre snäckskalspärlor - dateringen ger att de är ungefär 100000 år gamla.
Fyndet är i själva verket inte nytt, bara dateringen. De två snäckskalspärlorna ifråga, ihåliga skal av arten Nassarius gibbosulus, fann arkeologer redan på 1930-talet under utgrävningar vid Skhul i Israel. I samma arkeologiska "lager" i marken fanns även flera begravda människor. Pärlornas ålder fastställdes genom att man verifierade att sedimenten på pärlorna tillhörde samma lager som de begravda människorna. Gravarnas ålder har tidigare bestämts till någonstans mellan 100000 och 135000 år. Pärlorna kan ha använts enbart för dekoration, för att markera etnicitet eller grupptillhörighet, men också som gåvor eller en enkel form av betalningsmedel (i byteshandel). Skhul låg vid den aktuella tiden mellan 3 och 20 kilometer från havet, och arten Nassarius gibbosulus finns nu bara i centrala till östra medelhavstrakten. Båda dessa saker gör det mindre sannolikt att snäckorna kommit till Skhul på naturlig väg. (I artikeln om fyndet nämns även en tredje snäckpärla som man fann i Oued Djebbana i Algeriet på 1940-talet. Den är inte väl åldersbestämd - den tros vara cirka 35000 år gammal, kanske äldre - men å andra sidan ligger fyndplatsen 190 kilometer från havet).
Blombos-fynden blev hett omdebatterade, och det kommer säkert även dessa fynd blir eftersom deras ålder gör dem än mer kontroversiella. Ett par av argumenten mot Blombos-fynden var att det är svårt att bevisa att hålen i snäckorna verkligen har tillverkats, och inte uppstått på naturlig väg - vilket egentligen inte är ett helt vattentätt argument. För även om hålen i snäckorna uppstått på naturlig väg kan de fortfarande användas som pärlor (även om det är mer anmärkningsvärt att ha tillverkat pärlor, och inte bara trätt något med ett lämpligt hål i på ett snöre). Slitmärken på pärlorna lär dock överensstämma med att de burits som halsband eller liknande, och forskarna är övertygade om att hålen åstadkommits med flintborr - de har provat att själva borra hål med samma metod. Tills man hittar så gamla flintborrar får det nog ändå ses som en hypotes (om snäckorna var bytes- eller handelsobjekt behöver borrarna dessutom inte alls ha funnits på samma plats, vilket krånglar till bevisfrågan något).
Ett annat argument är att pärlorna kan vara betydligt yngre och sedan ha "vandrat" neråt i sedimentlagren. Det argumentet är naturligtvis svårt att visa eller motbevisa.
Resultaten rapporteras i veckans Science.
Länkar
Nature News
Dagens Nyheter
kommentar i Science (kräver pren.)
artikeln (Science, kräver pren.)
När uppstod egentligen den moderna människan? Rent genetiskt skedde det när Homo Sapiens uppstod, ungefär 200000 år sedan. Om den tidiga Homo Sapiens verkligen var "mentalt modern", det vill säga hade förmåga till symboliskt (abstrakt) tänkande och åtminstone en enkel form av kultur, är betydligt mer omstritt. Fram till nyligen verkade symboliskt tänkande kunna påvisas först för cirka 40000 år sedan (från den tiden har man hittat grottmålningar, spår av begravningsritualer etc). Men datumet flyttades bakåt i tiden för ett par år sedan, när man fann 75000 år gamla snäckskalspärlor i Blombos-grottan i Sydafrika (man hade ett par år tidigare även funnit fiskeredskap och en dekorerad sten). Och nu har man funnit två ännu äldre snäckskalspärlor - dateringen ger att de är ungefär 100000 år gamla.
Fyndet är i själva verket inte nytt, bara dateringen. De två snäckskalspärlorna ifråga, ihåliga skal av arten Nassarius gibbosulus, fann arkeologer redan på 1930-talet under utgrävningar vid Skhul i Israel. I samma arkeologiska "lager" i marken fanns även flera begravda människor. Pärlornas ålder fastställdes genom att man verifierade att sedimenten på pärlorna tillhörde samma lager som de begravda människorna. Gravarnas ålder har tidigare bestämts till någonstans mellan 100000 och 135000 år. Pärlorna kan ha använts enbart för dekoration, för att markera etnicitet eller grupptillhörighet, men också som gåvor eller en enkel form av betalningsmedel (i byteshandel). Skhul låg vid den aktuella tiden mellan 3 och 20 kilometer från havet, och arten Nassarius gibbosulus finns nu bara i centrala till östra medelhavstrakten. Båda dessa saker gör det mindre sannolikt att snäckorna kommit till Skhul på naturlig väg. (I artikeln om fyndet nämns även en tredje snäckpärla som man fann i Oued Djebbana i Algeriet på 1940-talet. Den är inte väl åldersbestämd - den tros vara cirka 35000 år gammal, kanske äldre - men å andra sidan ligger fyndplatsen 190 kilometer från havet).
Blombos-fynden blev hett omdebatterade, och det kommer säkert även dessa fynd blir eftersom deras ålder gör dem än mer kontroversiella. Ett par av argumenten mot Blombos-fynden var att det är svårt att bevisa att hålen i snäckorna verkligen har tillverkats, och inte uppstått på naturlig väg - vilket egentligen inte är ett helt vattentätt argument. För även om hålen i snäckorna uppstått på naturlig väg kan de fortfarande användas som pärlor (även om det är mer anmärkningsvärt att ha tillverkat pärlor, och inte bara trätt något med ett lämpligt hål i på ett snöre). Slitmärken på pärlorna lär dock överensstämma med att de burits som halsband eller liknande, och forskarna är övertygade om att hålen åstadkommits med flintborr - de har provat att själva borra hål med samma metod. Tills man hittar så gamla flintborrar får det nog ändå ses som en hypotes (om snäckorna var bytes- eller handelsobjekt behöver borrarna dessutom inte alls ha funnits på samma plats, vilket krånglar till bevisfrågan något).
Ett annat argument är att pärlorna kan vara betydligt yngre och sedan ha "vandrat" neråt i sedimentlagren. Det argumentet är naturligtvis svårt att visa eller motbevisa.
Resultaten rapporteras i veckans Science.
Länkar
Nature News
Dagens Nyheter
kommentar i Science (kräver pren.)
artikeln (Science, kräver pren.)
torsdag, juni 22, 2006
Evolutionsbiolog utvecklar smart dateringsmetod för gamla tryck
Tryckverktyg som träblock och kopparplåtar borde brytas ned i konstant hastighet, ungefär som gener samlar på sig nya mutationer med en konstant hastighet. Med det i åtanke konstruerade evolutionsbiologen Blair Hedges en dateringsmetod för gamla tryckta verk.
Evolutionsbiologen Blair Hedges har en hobby: att samla på antika tryck och kartor. Att fastställa exakt hur gamla sådana tryck är kan vara knepigt; man kan gissa utgående från slitningsgraden på verken, eller försöka hitta ett vattenmärke med känd ålder i pappret - ingetdera verkar vara lätt. Hedges bestämde sig för att utgå från den utrustning som används för att framställa trycken, det vill säga träblock och kopparplåtar, snarare än trycken själva. Utifrån resonemanget att blocken och plåtarna borde samla på sig defekter med konstant hastighet - analogt med kunskapen han hade från sitt arbete; hur gener samlar på sig mutationer i konstant hastighet - utvecklade han sedan en dateringsmetod som han testade på 2674 tryck från renässansperioden. Resultaten publiceras online denna vecka i Proceedings of the Royal Society A: Mathematical, Physical and Engineering Sciences.
Tryck från träblock hade till en början rena kontinuerliga linjer, men samlade med tiden på sig fler och fler små hål i linjerna - antagligen från små sprickor som uppstod när träet åldrades. Koppartryck bleknade med en hastighet som matchar korrosionshastigheten för koppar. Eftersom defekterna verkligen såg utt att uppstå med konstant hastighet testade han sedan sin metod på ett omstritt tryck från 1500-talet (den italienske kartografen Benedetto Bordones Isolario, som är en atlas över öar). Tryckdatum för tre av de fyra utgåvorna var känt, men åldern på den fjärde utgåvan har debatterats i 200 år (!). Hedges metod ger att den trycktes i februari 1565, plus minus 16 månader, vilket otvetydigt gör den till den sista av utgåvorna.
ScienceNow intervjuar även en bibliograf som kallar metoden revolutionerande, i och med att den har potential att göra dateringen av gamla tryck betydlig mer noggrann än vad den är för närvarande.
Länk
ScienceNow
Evolutionsbiologen Blair Hedges har en hobby: att samla på antika tryck och kartor. Att fastställa exakt hur gamla sådana tryck är kan vara knepigt; man kan gissa utgående från slitningsgraden på verken, eller försöka hitta ett vattenmärke med känd ålder i pappret - ingetdera verkar vara lätt. Hedges bestämde sig för att utgå från den utrustning som används för att framställa trycken, det vill säga träblock och kopparplåtar, snarare än trycken själva. Utifrån resonemanget att blocken och plåtarna borde samla på sig defekter med konstant hastighet - analogt med kunskapen han hade från sitt arbete; hur gener samlar på sig mutationer i konstant hastighet - utvecklade han sedan en dateringsmetod som han testade på 2674 tryck från renässansperioden. Resultaten publiceras online denna vecka i Proceedings of the Royal Society A: Mathematical, Physical and Engineering Sciences.
Tryck från träblock hade till en början rena kontinuerliga linjer, men samlade med tiden på sig fler och fler små hål i linjerna - antagligen från små sprickor som uppstod när träet åldrades. Koppartryck bleknade med en hastighet som matchar korrosionshastigheten för koppar. Eftersom defekterna verkligen såg utt att uppstå med konstant hastighet testade han sedan sin metod på ett omstritt tryck från 1500-talet (den italienske kartografen Benedetto Bordones Isolario, som är en atlas över öar). Tryckdatum för tre av de fyra utgåvorna var känt, men åldern på den fjärde utgåvan har debatterats i 200 år (!). Hedges metod ger att den trycktes i februari 1565, plus minus 16 månader, vilket otvetydigt gör den till den sista av utgåvorna.
ScienceNow intervjuar även en bibliograf som kallar metoden revolutionerande, i och med att den har potential att göra dateringen av gamla tryck betydlig mer noggrann än vad den är för närvarande.
Länk
ScienceNow
onsdag, juni 21, 2006
Fladdermöss lär sig äta det som låter gott
De flesta har någon gång beställt mat på en restaurang genom att beställa in den till synes smaskiga rätten som de vid grannbordet äter. Nu visar det sig att fladdermöss gör ungefär samma sak - fast med ljud istället för syn. De kan lära sig att äta nya bytesdjur genom att lyssna på vad andra fladdermöss fångar och äter.
Forskarna Rachel Page och Mike Ryan, som studerar de grodätande fransläppsfladdermössen i Panama, fångade in ett antal vilda fladdermöss och undersökte hur de reagerade på läten från grodarter som den normalt inte åt (i det här fallet den stora giftiga arten agapadda (cane toad), som man kan utgå från att de inte normalt äter). De fann att fladdermössen snabbt kunde lära sig att betrakta den nya grodarten som mat, om de observerade en annan fladdermus som åt en sådan groda.
Fladdermössen hölls i en stor utomhusbur, och grodlätet spelades upp i en högtalare. Fladdermöss som närmade sig högtalaren belönades med en bit rå fisk. De fladdermöss som lärt sig fick sedan bli lärare åt andra fladdermöss. I genomsnitt behövde en fladdermus observera en "lärare" som "åt" en groda fem gånger, innan den själv såg grodan som mat. Page och Ryan föreslår att fladdermössen lokaliserar läraren med ultraljud och sedan lyssnar på den när den tuggar i sig sin mat.
De föreslår också att fladdermössens oväntat stora flexibilitet i att lära sig äta ny mat innebär att en grupp fladdermöss snabbt kan byta diet, utan att de var och en behöver lära sig genom att göra misstag.
Länk
nyhetsrelease (Science Daily)
Forskarna Rachel Page och Mike Ryan, som studerar de grodätande fransläppsfladdermössen i Panama, fångade in ett antal vilda fladdermöss och undersökte hur de reagerade på läten från grodarter som den normalt inte åt (i det här fallet den stora giftiga arten agapadda (cane toad), som man kan utgå från att de inte normalt äter). De fann att fladdermössen snabbt kunde lära sig att betrakta den nya grodarten som mat, om de observerade en annan fladdermus som åt en sådan groda.
Fladdermössen hölls i en stor utomhusbur, och grodlätet spelades upp i en högtalare. Fladdermöss som närmade sig högtalaren belönades med en bit rå fisk. De fladdermöss som lärt sig fick sedan bli lärare åt andra fladdermöss. I genomsnitt behövde en fladdermus observera en "lärare" som "åt" en groda fem gånger, innan den själv såg grodan som mat. Page och Ryan föreslår att fladdermössen lokaliserar läraren med ultraljud och sedan lyssnar på den när den tuggar i sig sin mat.
De föreslår också att fladdermössens oväntat stora flexibilitet i att lära sig äta ny mat innebär att en grupp fladdermöss snabbt kan byta diet, utan att de var och en behöver lära sig genom att göra misstag.
Länk
nyhetsrelease (Science Daily)
tisdag, juni 20, 2006
Vad har giraffer och piloter gemensamt?
Giraffer och piloter har ett gemensamt problem: blodförsörjningen till hjärnan kan tillfälligt minska drastiskt på grund av kraftig acceleration. Piloter har speciella flygdräkter för att inte svimma, men girafferna löser det enklare än så: med ett starkt hjärta.
När en giraff reser sitt nerböjda huvud, till exempel efter att ha druckit vatten, rör dess huvud sig flera meter på kort tid. Accelerationen ger ett stort blodflöde ut från hjärnan - så varför svimmar inte giraffen? Det har tidigare spekulerats i att giraffer skulle ha utvecklat ett speciellt "sifonsystem" (där det stora blodflödet ut från hjärnan skulle dra in nytt blod från kroppspulsådern) för att klara av sådana situationer, men ny forskning visar att det snarare nog rör sig om att giraffen har ett extra starkt hjärta.
En zoologigrupp från University of Wyoming bestämde sig för att undersöka det hela genom modellering - men inte datormodellering utan en betydlig handfastare variant med PVC-slangar (=blodådror), en elektrisk pump (=hjärtat) och vatten (=blod). När stela PVC-slangar användes fungerade sifonteorin, men när de stela slangarna byttes ut mot mjukare gummislangar som mer liknar de flexibla blodådrorna sögs inget "blod" upp i "hjärnan". Att låta "hjärtat", det vill säga den elektriska pumpen, göra allt jobb fungerade däremot smidigt.
Modellen förklarar varför giraffen har så högt blodtryck, säger Graham Mitchell (till Science Now) som lett gruppens arbete. Han misstänker att giraffen också har en muskelring som dras åt runt halsvenen när giraffen står upp, för att hålla trycket i hjärnan.
Länk
Science Now
När en giraff reser sitt nerböjda huvud, till exempel efter att ha druckit vatten, rör dess huvud sig flera meter på kort tid. Accelerationen ger ett stort blodflöde ut från hjärnan - så varför svimmar inte giraffen? Det har tidigare spekulerats i att giraffer skulle ha utvecklat ett speciellt "sifonsystem" (där det stora blodflödet ut från hjärnan skulle dra in nytt blod från kroppspulsådern) för att klara av sådana situationer, men ny forskning visar att det snarare nog rör sig om att giraffen har ett extra starkt hjärta.
En zoologigrupp från University of Wyoming bestämde sig för att undersöka det hela genom modellering - men inte datormodellering utan en betydlig handfastare variant med PVC-slangar (=blodådror), en elektrisk pump (=hjärtat) och vatten (=blod). När stela PVC-slangar användes fungerade sifonteorin, men när de stela slangarna byttes ut mot mjukare gummislangar som mer liknar de flexibla blodådrorna sögs inget "blod" upp i "hjärnan". Att låta "hjärtat", det vill säga den elektriska pumpen, göra allt jobb fungerade däremot smidigt.
Modellen förklarar varför giraffen har så högt blodtryck, säger Graham Mitchell (till Science Now) som lett gruppens arbete. Han misstänker att giraffen också har en muskelring som dras åt runt halsvenen när giraffen står upp, för att hålla trycket i hjärnan.
Länk
Science Now
fredag, juni 16, 2006
Blir man mer kontrollerad med åren?
Med åren blir man mer positivt inställd till sina medmänniskor, föreslår ny forskning. Hjärnröntgen visar att äldre blir bättre på att känna igen glada ansiktsuttryck och bättre på att undertrycka reaktioner på rädda ansiktsuttryck.
Det finns sedan tidigare indikationer på att äldre är mer känslomässigt stabila. Forskarna bakom de nya resultaten, en grupp från Australien, ville undersöka om det hade en biologisk bakgrund. 242 frivilliga mellan 12 och 79 år fick titta på bilder av ansiktsuttryck och sortera ut de som var rädda och glada från de övriga (det fanns även bilder på arga, äcklade och ledsna ansiktsuttryck). Äldre var bättre på att plocka ut glada ansikten medan tonåringar var bättre på att plocka ut rädda ansikten. Äldre visade även större aktivitet i ett område som är kopplat till känslokontroll - mediala prefrontala cortex - när de såg rädda ansikten, jämförtmed vad tonåringar gjorde. (Mediala prefrontala cortex undertrycker aktiviteten i amygdala, en hjärnarea som styr rädsloreaktioner. )
Orsaken till skillnaden mellan gamla och unga är oklar, men man vet från försök på råttor att höga nivåer av stresshormoner kan minska aktiviteten i mediala prefrontala cortex. Kanske är tonåringar i medeltal mer stressade?
Sedan kommenterar också en antropolog till New Scientist att våra jägar-samlar-förfäder kanske "hade nytta av lyckliga äldre som hade en lugnt förhållningssätt till att lösa konflikter". Det tycker jag nog är en lätt övertolkning av resultaten. Blir man nödvändigtvis lycklig av att se andra lyckliga människor? Och om man ska medla i en konflikt borde det väl vara minst lika användbart att se vem som ser arg ut? Men ökadkänslokontroll kan nog definitivt vara användbart om man ska medla, och även annars...
Länk
New Scientist
Det finns sedan tidigare indikationer på att äldre är mer känslomässigt stabila. Forskarna bakom de nya resultaten, en grupp från Australien, ville undersöka om det hade en biologisk bakgrund. 242 frivilliga mellan 12 och 79 år fick titta på bilder av ansiktsuttryck och sortera ut de som var rädda och glada från de övriga (det fanns även bilder på arga, äcklade och ledsna ansiktsuttryck). Äldre var bättre på att plocka ut glada ansikten medan tonåringar var bättre på att plocka ut rädda ansikten. Äldre visade även större aktivitet i ett område som är kopplat till känslokontroll - mediala prefrontala cortex - när de såg rädda ansikten, jämförtmed vad tonåringar gjorde. (Mediala prefrontala cortex undertrycker aktiviteten i amygdala, en hjärnarea som styr rädsloreaktioner. )
Orsaken till skillnaden mellan gamla och unga är oklar, men man vet från försök på råttor att höga nivåer av stresshormoner kan minska aktiviteten i mediala prefrontala cortex. Kanske är tonåringar i medeltal mer stressade?
Sedan kommenterar också en antropolog till New Scientist att våra jägar-samlar-förfäder kanske "hade nytta av lyckliga äldre som hade en lugnt förhållningssätt till att lösa konflikter". Det tycker jag nog är en lätt övertolkning av resultaten. Blir man nödvändigtvis lycklig av att se andra lyckliga människor? Och om man ska medla i en konflikt borde det väl vara minst lika användbart att se vem som ser arg ut? Men ökadkänslokontroll kan nog definitivt vara användbart om man ska medla, och även annars...
Länk
New Scientist
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)