Dagens Studio ett ägnar en knapp halvtimme åt att diskutera dialogen mellan vetenskapen om omvärlden, med anledning av PCST-konferensen i Malmö. Bland annat talar Camilla Modéer (Vetenskap & Allmänhet) och Peter Sylwan (vetenskapsjournalisten) om behovet av vetenskapskritiker och vetenskapsöversättare - personer som kan förmedla vetenskap mellan forskare och allmänhet; en typ av stödstruktur som är vanlig i kulturen men väldigt sällsynt kring akademiker.
Camilla Modéer nämner också något som jag tagit upp tidigare - att vetenskapskommunikation behöver vara aktivt meriterande, och att god kommunikation inte kommer gratis; det behövs anslag.
torsdag, juni 26, 2008
Intryck från sessionen "Public Engagement of Science and web 2.0"
Vi fick ihop en rapp och bra session, Gustav (Holmberg), Thomas (Söderqvist) och jag. Om jag får säga det själv iallafall, men vi fick skyffla ut folk genom dören när sessionen var slut så helt fel har jag förhoppningsvis inte.
Upplägget bestod av tre 15-minters presentationer; Gustav om communityn kring "distributed computing", Thomas om olika varianter av sociala medier som står till buds för forskare som vill kommunicera vetenskap; Youtube och hela det vanliga paketet, men också proteinvikarspelet "Fold it!" som jag aldrig tidigare hört talas om. Sist en rätt "hands-on" presentation om forskare och vetenskapskommunikation (via medier kontra via egen blogg). Det var när jag jobbade med att sätta ihop de sista bitarna av den igår som jag kommenterade Mildners post om hur svårt det är att få kommunicera med forskare.
Sedan avslutade vi med en halvtimmes diskussion med och frågor från publiken. Jag gillar diskussionsformatet väldigt mycket, det blir mindre stelt och bra mycket mer informativt än de naturvetenskapliga konferenser jag varit på. Speciellt när man samlat en handfull relaterade forskare och man som publik kan fråga dem alla samtidigt (och dessutom få ta del av deras diskussion). Speciellt när man kontrasterar mot de sessions som inte hann med någon diskussionsbit - det kändes väldigt linjärt (och blev extra tydligt när vi ägnat en hel del tid åt att debattera ickelinjär kommunikation a la blog kontra linjär faktaspridning på traditionellt medievis).
Att sammanfatta på några enkla rader vad vi pratade om är svårt. Men vi är nog rätt ense om att bloggen som kommunikationsplattform ger forskare betydligt större friheter och större möjligheter, jämfört med att gå via medierna (samtidigt som medierna har större genomslag, och en roll som inte kan ersättas - däremot kompletteras och fördjupas av bloggar). Och att eftersom forskare i traditionella medier ofta är professorer (eller andra högt rankade akademiker) erbjuder bloggar och andra sociala medier en kommunikationskanal för de doktorander (exempelvis) som inte vill vänta 15-20 år på att få prata om vetenskap.
Och sedan gick vi och åt lunch och fortsatte diskutera vetenskap, och nu sitter vi samtliga och bloggar om att blogga om vetenskap (se bildbevis på Gustavs blogg).
UPPDATERAT 28/6 13:20 Nu går sista länken rätt. Tack till den anonyma kommentatören som påpekade felet!
Länkar
Vår sessionblogg - The Public Engagement of Science on the Web (med alla abstract, och så småningom mer relaterat material)
PCST-konferensen
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, forskare, vetenskapskommunikation, PCST-10
Upplägget bestod av tre 15-minters presentationer; Gustav om communityn kring "distributed computing", Thomas om olika varianter av sociala medier som står till buds för forskare som vill kommunicera vetenskap; Youtube och hela det vanliga paketet, men också proteinvikarspelet "Fold it!" som jag aldrig tidigare hört talas om. Sist en rätt "hands-on" presentation om forskare och vetenskapskommunikation (via medier kontra via egen blogg). Det var när jag jobbade med att sätta ihop de sista bitarna av den igår som jag kommenterade Mildners post om hur svårt det är att få kommunicera med forskare.
Sedan avslutade vi med en halvtimmes diskussion med och frågor från publiken. Jag gillar diskussionsformatet väldigt mycket, det blir mindre stelt och bra mycket mer informativt än de naturvetenskapliga konferenser jag varit på. Speciellt när man samlat en handfull relaterade forskare och man som publik kan fråga dem alla samtidigt (och dessutom få ta del av deras diskussion). Speciellt när man kontrasterar mot de sessions som inte hann med någon diskussionsbit - det kändes väldigt linjärt (och blev extra tydligt när vi ägnat en hel del tid åt att debattera ickelinjär kommunikation a la blog kontra linjär faktaspridning på traditionellt medievis).
Att sammanfatta på några enkla rader vad vi pratade om är svårt. Men vi är nog rätt ense om att bloggen som kommunikationsplattform ger forskare betydligt större friheter och större möjligheter, jämfört med att gå via medierna (samtidigt som medierna har större genomslag, och en roll som inte kan ersättas - däremot kompletteras och fördjupas av bloggar). Och att eftersom forskare i traditionella medier ofta är professorer (eller andra högt rankade akademiker) erbjuder bloggar och andra sociala medier en kommunikationskanal för de doktorander (exempelvis) som inte vill vänta 15-20 år på att få prata om vetenskap.
Och sedan gick vi och åt lunch och fortsatte diskutera vetenskap, och nu sitter vi samtliga och bloggar om att blogga om vetenskap (se bildbevis på Gustavs blogg).
UPPDATERAT 28/6 13:20 Nu går sista länken rätt. Tack till den anonyma kommentatören som påpekade felet!
Länkar
Vår sessionblogg - The Public Engagement of Science on the Web (med alla abstract, och så småningom mer relaterat material)
PCST-konferensen
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, forskare, vetenskapskommunikation, PCST-10
onsdag, juni 25, 2008
Forskarnas så kallade intervjuovilja
Det är inte kul att försöka få tag på forskare under högsommaren. Speciellt då inte om man har tänkt sig en specifik forskare. Jag vet, för jag har själv suttit där och ringt och kallsvettats när deadline för inlämning av artikeln krupit allt närmare medan luren alltjämt ekar tom.
Trots det blir jag förbannad av texter som den här, där Sydsvenskans Anders Mildner klagar över hur svårt det är att få tag på forskare - framför allt i juli. Han är missnöjd med att mobilnummer inte lämnas ut, och när rätt person äntligen svarar vill de inte kommentera.
Tredje uppgiften är forskarnas jobb, anser Mildner - och klagar samtidigt över att forskarna inte vill sköta det på sin semester. Det kan väl diskuteras om det är en rimlig åsikt. Har man rätt att ta ledigt från forskarrollen?
Insinuationen att forskare går AWOL och liksom maskar sig igenom sommaren är inte ovanlig, men den skrev jag om redan förra året.
Problemet, säger Mildner lite senare, är att journalistiken och akademin är två världar som inte förstår varandra. Jo, det är ju uppenbart.
Något som många journalister sällan verkar beakta är att kommunikation med medierna ytterst sällan sker på forskarnas villkor. Som forskare får du inte välja när du blir kontaktad. Du kan sällan välja att svara när det passar dig. Du har lite eller inget inflytande över vilken ton och vilket sammanhang du blir förknippad med. Du kan inte förutsätta att reportern som kontaktar dig har lämplig bakgrundskunskap för att förstå det du säger. Blir du felciterad eller förvrängd har du oftast inget forum att få en rättelse i, och den tryckta texten kvarstår i år eller decennier.
Samtidigt som din personliga integritet och ditt goda namn är ditt viktigaste arbetsredskap. Är det konstigt att nyttan forskaren tror sig få ut av en kort telefonintervju inte alltid uppväger den antagna kostnaden?
Plötsligt har du en vilt främmande människa i luren och några få minuter på dig att säga något begripligt (du får inte ens sätta dig ner och svara på ett genomtänkt sätt, i lugn och ro, via de flesta forskares favoritmedium: email). Den enda kontrollmöjlighet du har är att säga nej.
Däremot har Mildner helt rätt i att en bra lösning på detta problem, från forskarens sida, är att kommunicera via bloggar istället för via medierna. Om det ska jag prata imorgon på PCST-konferensen i Malmö.
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, vetenskapskommunikation, journalistik, medier, PCST-10
Trots det blir jag förbannad av texter som den här, där Sydsvenskans Anders Mildner klagar över hur svårt det är att få tag på forskare - framför allt i juli. Han är missnöjd med att mobilnummer inte lämnas ut, och när rätt person äntligen svarar vill de inte kommentera.
Ta en valfri dag i juli. Ring ett större lärosäte i Sverige och be att få bli kopplad till någon forskare.
Sedan kan du roa dig med att räkna tuten som ekar i din lur. För du kommer i nio fall av tio inte att nå den du söker. Det behöver inte bero på att personen i fråga har semester. Rätt ofta är han eller hon helt enkelt inte där.
Exakt var den lille forskaren befinner sig är inte helt lätt att utröna. Ingen vet. Och ingen kan svara, för alla andra på avdelningen är också spårlöst försvunna.
Hallå? Små forskare? Var äääääääääär ni?
Tredje uppgiften är forskarnas jobb, anser Mildner - och klagar samtidigt över att forskarna inte vill sköta det på sin semester. Det kan väl diskuteras om det är en rimlig åsikt. Har man rätt att ta ledigt från forskarrollen?
Insinuationen att forskare går AWOL och liksom maskar sig igenom sommaren är inte ovanlig, men den skrev jag om redan förra året.
Om någon svarar gäller det att inte ropa hej för snabbt. För ofta blir svaret: det är för kort, det är för snabbt, det är för snuttigt, det är för kvällstidningsaktigt, det är för vinklat, hårddraget, mallat, det är för dumt, simpelt, korkat, det är för sent, det är för tidigt, vill ni vara så god att läsa min avhandling, det här är förresten något som borde besvaras av herr si eller herr så och det är v-e-r-k-l-i-g-e-n inte läge för en intervju så var god lägg på.
Problemet, säger Mildner lite senare, är att journalistiken och akademin är två världar som inte förstår varandra. Jo, det är ju uppenbart.
Något som många journalister sällan verkar beakta är att kommunikation med medierna ytterst sällan sker på forskarnas villkor. Som forskare får du inte välja när du blir kontaktad. Du kan sällan välja att svara när det passar dig. Du har lite eller inget inflytande över vilken ton och vilket sammanhang du blir förknippad med. Du kan inte förutsätta att reportern som kontaktar dig har lämplig bakgrundskunskap för att förstå det du säger. Blir du felciterad eller förvrängd har du oftast inget forum att få en rättelse i, och den tryckta texten kvarstår i år eller decennier.
Samtidigt som din personliga integritet och ditt goda namn är ditt viktigaste arbetsredskap. Är det konstigt att nyttan forskaren tror sig få ut av en kort telefonintervju inte alltid uppväger den antagna kostnaden?
Plötsligt har du en vilt främmande människa i luren och några få minuter på dig att säga något begripligt (du får inte ens sätta dig ner och svara på ett genomtänkt sätt, i lugn och ro, via de flesta forskares favoritmedium: email). Den enda kontrollmöjlighet du har är att säga nej.
Däremot har Mildner helt rätt i att en bra lösning på detta problem, från forskarens sida, är att kommunicera via bloggar istället för via medierna. Om det ska jag prata imorgon på PCST-konferensen i Malmö.
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, vetenskapskommunikation, journalistik, medier, PCST-10
Vetenskapskommunikation på konferens
tisdag, juni 17, 2008
Proffsig rymdamatör gör video för barn
Bra populärvetenskap för barn, producerad av entusiaster snarare än proffs, är ovanlig. Därför är det inspirerande att se någon som med små medel gör egen proffsig och underhållande populärvetenskaplig video (inkluderat greenscreen!) för barn. Bara för att det är kul att dela med sig av det man brinner för.
Tom Vilot alias Skyguy - artist, programmerare och rymdentusiast - lyckas förmedla den där fascinerande känslan av hur otroligt stor och märklig rymden är. Se bara när han svarar på frågan om hur många stjärnor det finns i rymden:
Länk
Skyguy
Andra bloggar om: vetenskap, rymden, stjärnor
Tom Vilot alias Skyguy - artist, programmerare och rymdentusiast - lyckas förmedla den där fascinerande känslan av hur otroligt stor och märklig rymden är. Se bara när han svarar på frågan om hur många stjärnor det finns i rymden:
Länk
Skyguy
Andra bloggar om: vetenskap, rymden, stjärnor
fredag, juni 13, 2008
Rymdreklam
Doritos sponsrar europeiska rymdforskningsstationen EISCAT med en icke angiven summa pengar, mot att de får EISCATs hjälp att sända ut en reklamvideo för Doritos i rymden.
Tänkta mottagare är en eventuell civilisation på 40 ljusårs avstånd (ett område som kan innehålla jordlika planeter). Videon är resultatet av en tävling där vinnaren fick 20000 pund och just förmånen att få dela sitt verk med ett gäng hypotetiska aliens (låt vara att även om de finns, och geniförklarar honom, lär han statistiskt sett hinna dö innan de hinner hit för att betyga sin vördnad).
En MPEG-fil lär för en utomstående se ut som en rätt slumpmässig sträng med ettor och nollor - kanske inte den mest begripliga sortens signal att sända ut. Men EISCAT lär vara glada, de får både pengar och publicitet.
Och jag kan inte helt bestämma mig för om jag tycker att det är en fånig harmlöshet eller inte. Jo, egentligen är det nog det (med en smula adderad risk för att den forskning som faktiskt bedrivs där får en viss oseriositetsstämpel).
Men jag kan inte låta bli att spekulera: ponera att det blir betydligt vanligare att skicka ut information i rymden, som ett PR-jippo. Kanske enligt reklam-TV-modell, med jämnt utspridda sponsorköpta pauser. Videosnuttar, musik, tal från politiker med världsfader/moder-ambitioner... och ponera att det finns nån där på andra sidan som faktiskt lyssnar. Spelar det nån roll vad vi skickar - predigitala internationella hälsningar, rymdanpassad musik, rent junk - så länge det är en signal som kan uppfattas?
Länkar
EISCAT
New Scientist Space
Andra bloggar om: rymden, utomjordiskt liv, reklam, forskning
Tänkta mottagare är en eventuell civilisation på 40 ljusårs avstånd (ett område som kan innehålla jordlika planeter). Videon är resultatet av en tävling där vinnaren fick 20000 pund och just förmånen att få dela sitt verk med ett gäng hypotetiska aliens (låt vara att även om de finns, och geniförklarar honom, lär han statistiskt sett hinna dö innan de hinner hit för att betyga sin vördnad).
En MPEG-fil lär för en utomstående se ut som en rätt slumpmässig sträng med ettor och nollor - kanske inte den mest begripliga sortens signal att sända ut. Men EISCAT lär vara glada, de får både pengar och publicitet.
Och jag kan inte helt bestämma mig för om jag tycker att det är en fånig harmlöshet eller inte. Jo, egentligen är det nog det (med en smula adderad risk för att den forskning som faktiskt bedrivs där får en viss oseriositetsstämpel).
Men jag kan inte låta bli att spekulera: ponera att det blir betydligt vanligare att skicka ut information i rymden, som ett PR-jippo. Kanske enligt reklam-TV-modell, med jämnt utspridda sponsorköpta pauser. Videosnuttar, musik, tal från politiker med världsfader/moder-ambitioner... och ponera att det finns nån där på andra sidan som faktiskt lyssnar. Spelar det nån roll vad vi skickar - predigitala internationella hälsningar, rymdanpassad musik, rent junk - så länge det är en signal som kan uppfattas?
Länkar
EISCAT
New Scientist Space
Andra bloggar om: rymden, utomjordiskt liv, reklam, forskning
fredag, maj 30, 2008
Jämställdhet krymper 'könsgapet' i matte - men inte i läsning
En studie på 15-åringar från 40 länder visar på en stark koppling mellan jämställdhet och nationella matematikresultat för tjejer jämfört med killar. Ju mer jämställt landet är, desto mindre är den uppmätta könsskillnaden i räkneförmåga. Jämställdhet gör däremot inte att killarna blir bättre på att läsa - snarare drar tjejerna ifrån ännu mer. Det visar en internationell studie som publiceras i Science idag.
I de flesta kunskapstester visar sig killar vara bättre på matte och tjejer vara bättre på läsning - helt i linje med den allmäna uppfattningen att så är fallet (jag blev åtminstone matad med den direkt och indirekt under en stor del av min skolgång).
Samma resultat visar sig även i en internationell studie kallad PISA (Programme for International Student Assessment), från teståret 2003 då över en kvarts miljon 15-åriga studenter från 41 länder testades i (bland annat) matematik och läsning. Men skillnaden mellan könen är olika stor mellan länder, och variationen mellan länder kan till stor del kopplas till hur jämställda män och kvinnor är, visar en studie som utförts av europeiska och amerikanska forskare. Resultaten presenteras i Science idag.
Forskarna har jämfört PISA-resultaten* med fyra olika mått på ländernas jämställdhet: World Economic Forums Gender Gap Index, ett index baserat på attitydmätande World Values Survey, andelen arbetande kvinnor över 15 års ålder och World Economic Forums index som mäter kvinnors deltagande i politiken. Måtten är starkt korrelerade, det vill säga: om ett mått ger ett högt/lågt jämställdhetsvärde för ett visst land är det mycket sannolikt att de andra måtten också gör det.
Det visar sig att i länder med högt jämställdhetsindex - bland annat de nordiska länderna - är skillnaden i matematikresultat mycket liten (i 26 länder är den statistiskt signifikant, inte i de övriga 14). I några länder ligger tjejerna före killarna. I samtliga länder ligger tjejerna före i uppmätt läsförmåga; i länder med små matematikskillnader är lässkillnaderna ofta större. Jämställdheten ser alltså ut att ge tjejerna en allmänt större akademisk framgång. Resultaten håller också långt ut i 'svansen' på fördelningen: för de 5% bästa och de 1% bästa studenterna.
Det här är en statistisk studie, och den kan därför inte svara på varför skillnaderna ser ut som de gör. En av de förklaringsmodeller som ofta används för den här typen av skillnader utgår från begreppet "stereotype threat" eller stereotyphot; att en grupp som förväntas prestera sämre också gör det. Försämringen antas bero på att det kräver ansträngning att konfrontera den negativa stereotypen, och att ansträngningen konsumerar mentala resurser (till exempel arbetsminne) som annars skulle ha använts till prestationen i sig.
Vilket för mig tillbaka till könsskillnaden i läsning. För visst finns det (även i vårt relativt sett jämställda land) en stereotyp inställning att det är lite omanligt att läsa, att gilla ord och har ett rikt och varierande ordförråd - eller inbillar jag mig? (Tyvärr tog SCB:s senaste statistiska undersökning om läsvanor inte också upp attityder till läsning)
En av studiens få svagheter är att bara den socioekonomiskt starkaste halvan av studenterna från varje land ingick, för att de i större utsträckning stannar kvar i skolan (och att avhoppande studenter rör till statistiken - speciellt om olika andel studenter hoppar av i olika länder). Resultaten håller ändå, skriver forskarna. Men jag undrar, jag - åtminstone i Sverige är ju läsvanor rätt bundna till socioekonomisk status, av SCB:s statistik att döma.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, skola, matematik, läsning, jämställdhet
Länkar
artikeln i Science (pren. krävs)
tillhörande extramaterial i Science (pren. krävs)
Dagens Nyheter
SR Vetenskapsradion
*Luxemburg uteslöts från analysen eftersom de hade så få studenter med i studien.
I de flesta kunskapstester visar sig killar vara bättre på matte och tjejer vara bättre på läsning - helt i linje med den allmäna uppfattningen att så är fallet (jag blev åtminstone matad med den direkt och indirekt under en stor del av min skolgång).
Samma resultat visar sig även i en internationell studie kallad PISA (Programme for International Student Assessment), från teståret 2003 då över en kvarts miljon 15-åriga studenter från 41 länder testades i (bland annat) matematik och läsning. Men skillnaden mellan könen är olika stor mellan länder, och variationen mellan länder kan till stor del kopplas till hur jämställda män och kvinnor är, visar en studie som utförts av europeiska och amerikanska forskare. Resultaten presenteras i Science idag.
Forskarna har jämfört PISA-resultaten* med fyra olika mått på ländernas jämställdhet: World Economic Forums Gender Gap Index, ett index baserat på attitydmätande World Values Survey, andelen arbetande kvinnor över 15 års ålder och World Economic Forums index som mäter kvinnors deltagande i politiken. Måtten är starkt korrelerade, det vill säga: om ett mått ger ett högt/lågt jämställdhetsvärde för ett visst land är det mycket sannolikt att de andra måtten också gör det.
Det visar sig att i länder med högt jämställdhetsindex - bland annat de nordiska länderna - är skillnaden i matematikresultat mycket liten (i 26 länder är den statistiskt signifikant, inte i de övriga 14). I några länder ligger tjejerna före killarna. I samtliga länder ligger tjejerna före i uppmätt läsförmåga; i länder med små matematikskillnader är lässkillnaderna ofta större. Jämställdheten ser alltså ut att ge tjejerna en allmänt större akademisk framgång. Resultaten håller också långt ut i 'svansen' på fördelningen: för de 5% bästa och de 1% bästa studenterna.
Det här är en statistisk studie, och den kan därför inte svara på varför skillnaderna ser ut som de gör. En av de förklaringsmodeller som ofta används för den här typen av skillnader utgår från begreppet "stereotype threat" eller stereotyphot; att en grupp som förväntas prestera sämre också gör det. Försämringen antas bero på att det kräver ansträngning att konfrontera den negativa stereotypen, och att ansträngningen konsumerar mentala resurser (till exempel arbetsminne) som annars skulle ha använts till prestationen i sig.
Vilket för mig tillbaka till könsskillnaden i läsning. För visst finns det (även i vårt relativt sett jämställda land) en stereotyp inställning att det är lite omanligt att läsa, att gilla ord och har ett rikt och varierande ordförråd - eller inbillar jag mig? (Tyvärr tog SCB:s senaste statistiska undersökning om läsvanor inte också upp attityder till läsning)
En av studiens få svagheter är att bara den socioekonomiskt starkaste halvan av studenterna från varje land ingick, för att de i större utsträckning stannar kvar i skolan (och att avhoppande studenter rör till statistiken - speciellt om olika andel studenter hoppar av i olika länder). Resultaten håller ändå, skriver forskarna. Men jag undrar, jag - åtminstone i Sverige är ju läsvanor rätt bundna till socioekonomisk status, av SCB:s statistik att döma.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, skola, matematik, läsning, jämställdhet
Länkar
artikeln i Science (pren. krävs)
tillhörande extramaterial i Science (pren. krävs)
Dagens Nyheter
SR Vetenskapsradion
*Luxemburg uteslöts från analysen eftersom de hade så få studenter med i studien.
onsdag, maj 28, 2008
Kavli-priset till svensk neuroforskare
Professor Sten Grillner, neuroforskare vid Karolinska Institutet och inom Stockholm Brain Institute, har tillsammans med två amerikanska forskare fått Kavlipriset för sitt arbete relaterat till hur ryggmärgen genererar rytmiska rörelser.
Priset tillkännagavs idag kl 15 svensk tid. Den totala prissumman är en miljon dollar, och de övriga pristagarna är Pasko Rakic från Yale University School of Medicine och Thomas Jessell från Columbia University.
Grillners grupp använder sig av nejonögat - en primitiv ålliknande fisk - som ett modellsystem, och har gjort så i flera decennier. Det är ett av de främsta modellsystemen inom området, eller som det står i prisformuleringen "the first and so far only vertebrate neuronal system controlling an integrated function that is understood at a molecular and cellular level."
Arbetet har bland annat utförts i nära samarbete med flera modellererare verksamma i 'min' forskningsgrupp på KTH; det är ett av de bästa exempel jag känner till på lyckad integration mellan experimentalister och modellerare så detta är såklart väldigt kul. Grattis, Sten!
Andra bloggar om vetenskap, forskning, neurovetenskap, Kavlipriset
Tack till JE för tipset!
Länk
Fullständig prisformulering (med biografier och förklaring)
Priset tillkännagavs idag kl 15 svensk tid. Den totala prissumman är en miljon dollar, och de övriga pristagarna är Pasko Rakic från Yale University School of Medicine och Thomas Jessell från Columbia University.
Grillners grupp använder sig av nejonögat - en primitiv ålliknande fisk - som ett modellsystem, och har gjort så i flera decennier. Det är ett av de främsta modellsystemen inom området, eller som det står i prisformuleringen "the first and so far only vertebrate neuronal system controlling an integrated function that is understood at a molecular and cellular level."
Arbetet har bland annat utförts i nära samarbete med flera modellererare verksamma i 'min' forskningsgrupp på KTH; det är ett av de bästa exempel jag känner till på lyckad integration mellan experimentalister och modellerare så detta är såklart väldigt kul. Grattis, Sten!
Andra bloggar om vetenskap, forskning, neurovetenskap, Kavlipriset
Tack till JE för tipset!
Länk
Fullständig prisformulering (med biografier och förklaring)
måndag, maj 26, 2008
Phoenix: ett långväga laboratorium
Rymdsonden Phoenix har landat välbehållen på Mars, och ska nu ägna 90 marsdagar åt att bland annat leta efter spår av liv - indirekt, genom att söka efter små kolväten och analysera sammansättningen av forntida vatten.
En av orsakerna till rymdfärders popularitet är nog att de är stora, komplexa projekt med många delar. Alla kan hitta sin favorit, oavsett om det är historier om personligt mod, komplex teknik eller fantasieggande bilder från nutida motsvarigheter till vita fläckar på kartan.
Min vid det här laget rätt forskardrillade hjärna fastnar för NASAs minutiöst planerade experiment (jag rekommenderar presskitet för den som råkar vara lagd åt samma håll som jag).
Gasanalysatorn, som värmer jordprover och mäter förekomster av atomer med olika vikt, har åtta små ugnar som var och en används en enda gång. Ett av de åtta proverna är dessutom ett kontrollprov på ett speciellt kolfritt material som åkt med från Jorden. Sonden har också ett våtkemilabb, där små mängder jord ska blandas med (medfraktat) vatten och testas för pH och innehåll av joner. Labbet har fyra bägare, också för engångsbruk. Noga förberedda piller med precist bestämd halt av ämnen - ett kalibreringspiller, ett syrapiller, tre piller med bariumklorid för indirekt mätning av sulfat, som är en möjlig energikälla för liv - ploppas ner under mätningens gång.
Phoenix har andra instrument med sig också - mikroskop, utrustning för att mäta jordens ledningsförmåga, en väderstation - som av sin natur inte är så begränsade i hur många mätningar de tillåter. Men just den begränsade mängden kemiexperiment - 8 torra, 4 våta - illusterar så väl vilket gigantiskt företag det är att göra vetenskapligt noggranna mätningar på en annan planet.
420 miljoner dollar kostar hela Phoenixprojektet. Det gäller att välja rätt jordprov att mäta på, med det styckpriset.
Länkar
DN
SvD
Populär astronomi (1,2,3)
SR Vetenskapsradion
NASAs Phoenix-sidor
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, rymden, Phoenix, mars
En av orsakerna till rymdfärders popularitet är nog att de är stora, komplexa projekt med många delar. Alla kan hitta sin favorit, oavsett om det är historier om personligt mod, komplex teknik eller fantasieggande bilder från nutida motsvarigheter till vita fläckar på kartan.
Min vid det här laget rätt forskardrillade hjärna fastnar för NASAs minutiöst planerade experiment (jag rekommenderar presskitet för den som råkar vara lagd åt samma håll som jag).
Gasanalysatorn, som värmer jordprover och mäter förekomster av atomer med olika vikt, har åtta små ugnar som var och en används en enda gång. Ett av de åtta proverna är dessutom ett kontrollprov på ett speciellt kolfritt material som åkt med från Jorden. Sonden har också ett våtkemilabb, där små mängder jord ska blandas med (medfraktat) vatten och testas för pH och innehåll av joner. Labbet har fyra bägare, också för engångsbruk. Noga förberedda piller med precist bestämd halt av ämnen - ett kalibreringspiller, ett syrapiller, tre piller med bariumklorid för indirekt mätning av sulfat, som är en möjlig energikälla för liv - ploppas ner under mätningens gång.
Phoenix har andra instrument med sig också - mikroskop, utrustning för att mäta jordens ledningsförmåga, en väderstation - som av sin natur inte är så begränsade i hur många mätningar de tillåter. Men just den begränsade mängden kemiexperiment - 8 torra, 4 våta - illusterar så väl vilket gigantiskt företag det är att göra vetenskapligt noggranna mätningar på en annan planet.
420 miljoner dollar kostar hela Phoenixprojektet. Det gäller att välja rätt jordprov att mäta på, med det styckpriset.
Länkar
DN
SvD
Populär astronomi (1,2,3)
SR Vetenskapsradion
NASAs Phoenix-sidor
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, rymden, Phoenix, mars
tisdag, maj 20, 2008
Du och Beatles?
Ett stort brittiskt forskningsprojekt samlar allmänhetens Beatles-minnen och ska bli den största autobiografiska databasen någonsin.
Projektet, "Magical Memory Tour", låter vem som helst gå in och lägga in minnen förknippade med sånger, filmer eller nästan vad som helst - under kategorin "annat" ryms allt från "Beatlesimitationer" till "Att stava till Beatles". Resultatet blir ett slags halvanonyma minibloggposter, undertecknade med personers kön, ålder och ort. Intresserade kan gå in och betygsätta hur mycket minnet i databasen fångar egna intryck av Beatles, eller hur väl det stämmer överens med den allmäna bilden av Beatles.
"The first time I saw the man who was later to become my husband was when I was 16 years old in 1980. He was stood at a bus stop on his way home from college and I told my friend that "that is the man I am going to marry". My criteria for a husband at that time was for him to have a love of the Beatles ..." minns en 44-årig kvinna från nordöstra England under rubriken "All You Need is Love".
"Then they came on stage - and instantly I knew that I was watching something totally new, totally different from anything I'd seen before" minns den hittills enda person som varit på The Beatles konsert på Cirkus i Göteborg.
Målet är inte ett slags allmänt Beatles-glorifierande, även om projektet är som designat till att dra åt sig fansen (vilket nog kan vara en möjlig svaghet i studien - en annan är hur man når de som inte ger sig ut på internet). Bakom den sympatiskt nostalgiska och väldesignade ytan finns också syftet att lära mer om hur mänskligt minne fungerar, och webbsidans enkätliknande bitar är utformade av två psykologiforskare - Professor Martin Conway och Dr. Catriona Morrison från Universitetet i Leeds.
Bra grund för sådana studier finns såklart i något som många människor har gemensamt. Dramatiska händelser med stort nyhetsvärde är vanliga utgångspunkter, men de har nackdelen att det är ytterst begränsade i tiden. Beatles har istället format flera generationer människor, och på olika sätt.
Projektet har varit igång sedan "Brain Awareness Week" i mars i år. Resultaten ska presenteras vid brittiska vetenskapsakademiens "Festival of Science" i Liverpool i september, men antagligen kommer jämförelser och sammanställningar av materialet kunna ge upphov till mängder av konferensbidrag och forskningsartiklar som droppar in även efteråt. Bland den information man får ge i samband med att minnen läggs in finns en uppgift om hur höger- eller vänsterhänt man är. Ska bi intressant att se vad de får ut av det...
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, minne, hjärnan, Beatles
Länkar
Brittiska vetenskapsakademiens information om Magical Memory Tour
Projektets huvudsida
Projektet, "Magical Memory Tour", låter vem som helst gå in och lägga in minnen förknippade med sånger, filmer eller nästan vad som helst - under kategorin "annat" ryms allt från "Beatlesimitationer" till "Att stava till Beatles". Resultatet blir ett slags halvanonyma minibloggposter, undertecknade med personers kön, ålder och ort. Intresserade kan gå in och betygsätta hur mycket minnet i databasen fångar egna intryck av Beatles, eller hur väl det stämmer överens med den allmäna bilden av Beatles.
"The first time I saw the man who was later to become my husband was when I was 16 years old in 1980. He was stood at a bus stop on his way home from college and I told my friend that "that is the man I am going to marry". My criteria for a husband at that time was for him to have a love of the Beatles ..." minns en 44-årig kvinna från nordöstra England under rubriken "All You Need is Love".
"Then they came on stage - and instantly I knew that I was watching something totally new, totally different from anything I'd seen before" minns den hittills enda person som varit på The Beatles konsert på Cirkus i Göteborg.
Målet är inte ett slags allmänt Beatles-glorifierande, även om projektet är som designat till att dra åt sig fansen (vilket nog kan vara en möjlig svaghet i studien - en annan är hur man når de som inte ger sig ut på internet). Bakom den sympatiskt nostalgiska och väldesignade ytan finns också syftet att lära mer om hur mänskligt minne fungerar, och webbsidans enkätliknande bitar är utformade av två psykologiforskare - Professor Martin Conway och Dr. Catriona Morrison från Universitetet i Leeds.
Bra grund för sådana studier finns såklart i något som många människor har gemensamt. Dramatiska händelser med stort nyhetsvärde är vanliga utgångspunkter, men de har nackdelen att det är ytterst begränsade i tiden. Beatles har istället format flera generationer människor, och på olika sätt.
Projektet har varit igång sedan "Brain Awareness Week" i mars i år. Resultaten ska presenteras vid brittiska vetenskapsakademiens "Festival of Science" i Liverpool i september, men antagligen kommer jämförelser och sammanställningar av materialet kunna ge upphov till mängder av konferensbidrag och forskningsartiklar som droppar in även efteråt. Bland den information man får ge i samband med att minnen läggs in finns en uppgift om hur höger- eller vänsterhänt man är. Ska bi intressant att se vad de får ut av det...
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, minne, hjärnan, Beatles
Länkar
Brittiska vetenskapsakademiens information om Magical Memory Tour
Projektets huvudsida
söndag, maj 18, 2008
Studentbudget anno 89
Jag städar gamla tidningar, och hittar i Elle, från september 1989, en studentbudget för en termin under titeln "Har du råd att börja plugga igen?". Såhär ser den ut, för kvinnor. Kursiva summor är samma mängd pengar uppräknat till dagens priser med konumentprisindex*.
Studiemedel: + 23703 (+37386) kr
Kåravgift: -275 (-433) kr
Studiematerial: -1880 (-2965) kr
Studentrum, 5 mån: - 4870 (-7681) kr
Mat: - 5670 (- 8943) kr
Resor bostad-skola: -1000 (-1577) kr
Tidning (delad): - 750 (-1183) kr
Kläder: - 1550 (-2445) kr
Hygien/hälsovård: -1015 (-1601) kr (kvinnor)
Försäkring: -35 (-55) kr
Kvar till resor & nöjen: + 6658 (+ 10502) kr.
Studiemedlet har följt konsumentprisindex precis. Just nu ligger det på 1873 kr per studievecka, dvs 37460 kr för en termin på 20 veckor.
Kåravgiften diffar inte heller särskilt mycket - jag betalar åtminstone nåt liknande till THS (Tekniska Högskolans Studentkår).
Studiematerial: Går du stora kurser som använder standardböcker (en bok per 4-5 veckor) kan du kanske klara dig på 3000 kr. Går du kurser med långa läslistor är det garanterat omöjligt. Räknar du in en del av kostnaden för dator och internet också - nästan omöjligt att kara sig utan idag - stiger kostnaden än mer.
Studentrum, 5 månader: Det billigaste alternativet i Stockholm är ett 18 kvm rum med pentry på Lappis, för 2500-2700 kr/mån. På 5 månader blir det 13000 kr.
Mat: 1800 kr i månaden? Det är 60 kr per dag. Det blir mycket nudlar och lite annat, även om man så gott som enbart lever på matlådor... jag skulle gissa på att en tusenlapp till går åt per månad. Minst 600 kr. Det är generellt dyrare att leva som singel, så par- eller kompisboende studenter kanske klarar sig bättre.
Resor: Med SL-kort (månads) blir det 3450 kr per termin, med SL:s studentkort 2360 kr. De flesta andra månadskort är dyrare, i de län som inte har studentpriser. Men cykla är ju billigt...
Tidning: för det fåtal studenter som har en tidning (var ska man annars skära?) lär det faktiskt vara billigare än 1200 kr per termin, särskilt om man delar den. Jag tror att DN:s och SvD:s studentpriser i Stockholm kan ligga på runt hälften.
Kläder: Ja, inte shoppade jag för någar stora summor när jag gick på studiemedel. Vad räcker 2500 till - två par billiga jeans, lite t-tröjor, lite underkläder? Rimligt, men snålt.
Hygien: hopplöst att uppskatta. Det kan stämma. Med drygt 1500 per studiehalvår lär man dock knappast få bli sjuk och behöva gå till läkaren.
Försäkring: Nog rimligt. Det brukar kunna finnas ungdoms- eller studentpriser.
Slutsats: Jag tror boendet är den stora skillnaden; här diffar det minst 5300 kr per termin. Elle utgår uppenbarligen också från att studenter inte har telefon eller betalar TV-licens. Det sistnämnda kan nog stämma, själv hade jag aldrig nån TV. Men de allra flesta lär ha en mobil idag. 1000 kr till per termin, kanske? En dator med internet drar ifrån ytterligare minst 1500 kr (dator för 6000 kr med avskrivning på 3 år, internet minst 100 kr/mån). Och jag tror inte på en matkostnad på 60 kr/dag, utan lägger till 600 per månad där. Likaledes en tusenlapp per termin för resorna. (Vill man träna får man cykla och promenera. Och att försöka ha barn på en sådan budget ska vi inte ens tala om, ens med extrabelopp och barnbidrag.)
Av överskottet på 10500 kr per termin kvarstår då... -1300. Även om vi räknar bort tidningen blir det attans knapert att leva +/- noll, utan något slags buffert och med en nöjesbudget som täcker två biobesök + två burgare på McD per termin.
Jag är så glad att jag inte är student (i betydelsen studiemedelsfinansierad) längre. Schablonbilden av studenternas mysigt ansvarsbefriade fikaliv är rätt långt från verkligheten...
Andra bloggar om: studier, studiemedel, ekonomi
*det finns såklart inte ett KPI för motsvarande september i år. Jag höftade ett på 300, eftersom de fyra första månaderna legat runt 299,5.
Studiemedel: + 23703 (+37386) kr
Kåravgift: -275 (-433) kr
Studiematerial: -1880 (-2965) kr
Studentrum, 5 mån: - 4870 (-7681) kr
Mat: - 5670 (- 8943) kr
Resor bostad-skola: -1000 (-1577) kr
Tidning (delad): - 750 (-1183) kr
Kläder: - 1550 (-2445) kr
Hygien/hälsovård: -1015 (-1601) kr (kvinnor)
Försäkring: -35 (-55) kr
Kvar till resor & nöjen: + 6658 (+ 10502) kr.
Studiemedlet har följt konsumentprisindex precis. Just nu ligger det på 1873 kr per studievecka, dvs 37460 kr för en termin på 20 veckor.
Kåravgiften diffar inte heller särskilt mycket - jag betalar åtminstone nåt liknande till THS (Tekniska Högskolans Studentkår).
Studiematerial: Går du stora kurser som använder standardböcker (en bok per 4-5 veckor) kan du kanske klara dig på 3000 kr. Går du kurser med långa läslistor är det garanterat omöjligt. Räknar du in en del av kostnaden för dator och internet också - nästan omöjligt att kara sig utan idag - stiger kostnaden än mer.
Studentrum, 5 månader: Det billigaste alternativet i Stockholm är ett 18 kvm rum med pentry på Lappis, för 2500-2700 kr/mån. På 5 månader blir det 13000 kr.
Mat: 1800 kr i månaden? Det är 60 kr per dag. Det blir mycket nudlar och lite annat, även om man så gott som enbart lever på matlådor... jag skulle gissa på att en tusenlapp till går åt per månad. Minst 600 kr. Det är generellt dyrare att leva som singel, så par- eller kompisboende studenter kanske klarar sig bättre.
Resor: Med SL-kort (månads) blir det 3450 kr per termin, med SL:s studentkort 2360 kr. De flesta andra månadskort är dyrare, i de län som inte har studentpriser. Men cykla är ju billigt...
Tidning: för det fåtal studenter som har en tidning (var ska man annars skära?) lär det faktiskt vara billigare än 1200 kr per termin, särskilt om man delar den. Jag tror att DN:s och SvD:s studentpriser i Stockholm kan ligga på runt hälften.
Kläder: Ja, inte shoppade jag för någar stora summor när jag gick på studiemedel. Vad räcker 2500 till - två par billiga jeans, lite t-tröjor, lite underkläder? Rimligt, men snålt.
Hygien: hopplöst att uppskatta. Det kan stämma. Med drygt 1500 per studiehalvår lär man dock knappast få bli sjuk och behöva gå till läkaren.
Försäkring: Nog rimligt. Det brukar kunna finnas ungdoms- eller studentpriser.
Slutsats: Jag tror boendet är den stora skillnaden; här diffar det minst 5300 kr per termin. Elle utgår uppenbarligen också från att studenter inte har telefon eller betalar TV-licens. Det sistnämnda kan nog stämma, själv hade jag aldrig nån TV. Men de allra flesta lär ha en mobil idag. 1000 kr till per termin, kanske? En dator med internet drar ifrån ytterligare minst 1500 kr (dator för 6000 kr med avskrivning på 3 år, internet minst 100 kr/mån). Och jag tror inte på en matkostnad på 60 kr/dag, utan lägger till 600 per månad där. Likaledes en tusenlapp per termin för resorna. (Vill man träna får man cykla och promenera. Och att försöka ha barn på en sådan budget ska vi inte ens tala om, ens med extrabelopp och barnbidrag.)
Av överskottet på 10500 kr per termin kvarstår då... -1300. Även om vi räknar bort tidningen blir det attans knapert att leva +/- noll, utan något slags buffert och med en nöjesbudget som täcker två biobesök + två burgare på McD per termin.
Jag är så glad att jag inte är student (i betydelsen studiemedelsfinansierad) längre. Schablonbilden av studenternas mysigt ansvarsbefriade fikaliv är rätt långt från verkligheten...
Andra bloggar om: studier, studiemedel, ekonomi
*det finns såklart inte ett KPI för motsvarande september i år. Jag höftade ett på 300, eftersom de fyra första månaderna legat runt 299,5.
torsdag, maj 15, 2008
Hett, hetare, hetast: att mäta chilistyrka
Den som vill mäta hur stark en chili är har idag två metoder att ta till: att testa utspädda lösningar på en smakpanel, eller att köra prover i en vätskekromatograf. Nu finns ett tredje sätt, beskrivet i senaste numret av The Analyst, som lovar att bli enklare och billigare. Lösningen heter nanorör.
Chilin som ska mätas löses upp i etanol, och lösningen sätts i kontakt med en elektrod täckt av kolnanorör. Sedan mäts strömmen som uppstår när potentialen varieras (en s.k. voltammetrisk metod). Storleken på strömsignalen går att översätta till chilistyrka, genom att använda tumregeln att 1 ppm capsaicin motsvarar 15 Scoville-enheter (det traditionella måttet på chilistyrka).
Forskarna testade sin metod på några olika chilisåser - i kategorin som marknadsförs med eldsflammor och döskallar, med Scovillestyrkan tryckt på etiketten - och fick god överensstämmelse. Världens starkaste chilisås, Mad Dog's Revenge, mättes till 991700 Scoville (mot uppgivna 1000000). Ett mesigt ingenting jämfört är vanlig Tabasco, som uppges ha en Scovillestyrka på 2500-5000 och enligt mätningen låg på 3995 Scoville.
Om massproducerade elektroder används går det att komma ner i en kostnad på cirka 350 svenska kronor per elektrod, beräknar forskarna bakom metoden. Eftersom en del annan mätutrustning och kunskap krävs är det matindustrin som är målgruppen. Men om man är vansinnig nog att frivilligt äta något som Mad Dog's Revenge kan man kanske också tänka sig att ha ett eget chilitestarlabb i källaren?
Länkar
Nature News
artikeln i The Analyst (fritt tillgänglig)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, teknik, mat, chili
Chilin som ska mätas löses upp i etanol, och lösningen sätts i kontakt med en elektrod täckt av kolnanorör. Sedan mäts strömmen som uppstår när potentialen varieras (en s.k. voltammetrisk metod). Storleken på strömsignalen går att översätta till chilistyrka, genom att använda tumregeln att 1 ppm capsaicin motsvarar 15 Scoville-enheter (det traditionella måttet på chilistyrka).
Forskarna testade sin metod på några olika chilisåser - i kategorin som marknadsförs med eldsflammor och döskallar, med Scovillestyrkan tryckt på etiketten - och fick god överensstämmelse. Världens starkaste chilisås, Mad Dog's Revenge, mättes till 991700 Scoville (mot uppgivna 1000000). Ett mesigt ingenting jämfört är vanlig Tabasco, som uppges ha en Scovillestyrka på 2500-5000 och enligt mätningen låg på 3995 Scoville.
Om massproducerade elektroder används går det att komma ner i en kostnad på cirka 350 svenska kronor per elektrod, beräknar forskarna bakom metoden. Eftersom en del annan mätutrustning och kunskap krävs är det matindustrin som är målgruppen. Men om man är vansinnig nog att frivilligt äta något som Mad Dog's Revenge kan man kanske också tänka sig att ha ett eget chilitestarlabb i källaren?
Länkar
Nature News
artikeln i The Analyst (fritt tillgänglig)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, teknik, mat, chili
onsdag, april 30, 2008
Absintmyten
Nutida absint har ett rykte om sig att vara en blek kopia av sitt forna jag. Men den mytomspunna gröna fén var inte särskilt farlig ens då det begav sig. Absint från förra sekelskiftet innehåller faktiskt inte mer hallucinogena ämnen än vad moderna versioner gör. Det rapporterar en internationell forskargrupp i kommande numret av Journal of Agricultural and Food Chemistry.
Mycket av mytbyggandet kring absint handlar om tujon. Detta mentolaktiga ämne från malört anses vara den "aktiva" ingrediensen i absint, och orsaken till stordrickarens hallucinationer och vansinne. Ryktesuppgifter finns om tujonhalter på flera hundra milligram per liter i "riktig" absint, men de verkar vara just det - rykten. Om än understödda av en dåligt underbyggd uppskattning i en artikel från 1999 i prestigefyllda British Medical Journal (där författarna höftade till ett värde på 260 mg/L utifrån teoretiska beräkningar). I riktigt stora doser är tujon dödligt (men på ett ganska oglamoröst sätt - det ger muskelspasmer och kramp).
I detta hittills största* testet av gammal absint - det vill säga, absint tillverkad innan förbudet 1915 - visade det sig att medelhalten tujon låg på 25.4 mg/L. Det är över den tillåtna halten av tujon i modern absint (10 mg/L) men under gränsvärdet för andra "bitters" som tillåts innehålla upp till 35 mg/L.
Däremot hade dåtidens absint en alkoholhalt på uppemot 70%, vilket är bra mycket mer än i det vin som absinten delvis ersatte (på grund av vinbristen under phylloxera-epidemin) under 1800-talets slut. Gravt alkoholmissbruk kan vara orsaken till en hel del av de symtom absinten beskyllts för. Och de "sinnesvidgande" hallucinationerna som absinten troddes ge kan i själva verket komma från den syfilis som många i konstnärskretsarna bar på.
Platt fall för myten, således. Åtminstone i forskarvärlden, för som artikelförfattarna skriver: "Idag verkar det som om en substantiell minoritet av konsumenter vill att dessa myter ska vara sanna, även om det saknas empiriska bevis för att de är det".
Andra bloggar om vetenskap, forskning, historik, absint
Länkar
Nyhetsrelease
Forskningsartikeln (fritt tillgänglig)
Bra texter om absint från Systembolaget och Populär Historia
Absintentusiasten Markus Hartsmar har en rejäl webbsida om absint, och sågar noggrannt och underhållande en massa absintmyter i den här bokrecensionen.
*Totalt testades tretton flaskor, som samtliga var populära högkvalitetsmärken vid förra sekelskiftet.
Mycket av mytbyggandet kring absint handlar om tujon. Detta mentolaktiga ämne från malört anses vara den "aktiva" ingrediensen i absint, och orsaken till stordrickarens hallucinationer och vansinne. Ryktesuppgifter finns om tujonhalter på flera hundra milligram per liter i "riktig" absint, men de verkar vara just det - rykten. Om än understödda av en dåligt underbyggd uppskattning i en artikel från 1999 i prestigefyllda British Medical Journal (där författarna höftade till ett värde på 260 mg/L utifrån teoretiska beräkningar). I riktigt stora doser är tujon dödligt (men på ett ganska oglamoröst sätt - det ger muskelspasmer och kramp).
I detta hittills största* testet av gammal absint - det vill säga, absint tillverkad innan förbudet 1915 - visade det sig att medelhalten tujon låg på 25.4 mg/L. Det är över den tillåtna halten av tujon i modern absint (10 mg/L) men under gränsvärdet för andra "bitters" som tillåts innehålla upp till 35 mg/L.
Däremot hade dåtidens absint en alkoholhalt på uppemot 70%, vilket är bra mycket mer än i det vin som absinten delvis ersatte (på grund av vinbristen under phylloxera-epidemin) under 1800-talets slut. Gravt alkoholmissbruk kan vara orsaken till en hel del av de symtom absinten beskyllts för. Och de "sinnesvidgande" hallucinationerna som absinten troddes ge kan i själva verket komma från den syfilis som många i konstnärskretsarna bar på.
Platt fall för myten, således. Åtminstone i forskarvärlden, för som artikelförfattarna skriver: "Idag verkar det som om en substantiell minoritet av konsumenter vill att dessa myter ska vara sanna, även om det saknas empiriska bevis för att de är det".
Andra bloggar om vetenskap, forskning, historik, absint
Länkar
Nyhetsrelease
Forskningsartikeln (fritt tillgänglig)
Bra texter om absint från Systembolaget och Populär Historia
Absintentusiasten Markus Hartsmar har en rejäl webbsida om absint, och sågar noggrannt och underhållande en massa absintmyter i den här bokrecensionen.
*Totalt testades tretton flaskor, som samtliga var populära högkvalitetsmärken vid förra sekelskiftet.
lördag, april 19, 2008
Grattis Karin, det är du värd
Det är oerhört viktigt med bra redaktörer. Det är en sanning som tyvärr kanske inte är så synlig utåt - det är ju journalisten som har sitt namn under artikeln.
Men precis som teater utan regissörer, fotbollslag utan tränare och orkestrar utan dirigenter vore en vetenskapsredaktion utan en redaktör inte mycket att hänga i julgran. Att hålla koll på hela forskningsvärlden är egentligen en omöjlig uppgift, ändå är precis det vad en vetenskapsredaktör behöver göra.
Grattis till hedersdoktoratet, Karin. Det är du värd.
Full disclosure: jodå, jag har jobbat en sommar på DN med Karin Bojs som chef och sålt flera artiklar till henne. Min objektivitet kanske kan ifrågasättas. Det spelar ingen roll - jag har beundrat hennes arbete betydligt längre än så.
Men precis som teater utan regissörer, fotbollslag utan tränare och orkestrar utan dirigenter vore en vetenskapsredaktion utan en redaktör inte mycket att hänga i julgran. Att hålla koll på hela forskningsvärlden är egentligen en omöjlig uppgift, ändå är precis det vad en vetenskapsredaktör behöver göra.
Grattis till hedersdoktoratet, Karin. Det är du värd.
Full disclosure: jodå, jag har jobbat en sommar på DN med Karin Bojs som chef och sålt flera artiklar till henne. Min objektivitet kanske kan ifrågasättas. Det spelar ingen roll - jag har beundrat hennes arbete betydligt längre än så.
torsdag, april 17, 2008
Konferenser och möten
Nu blir det sannolikt inga bloggposter på en vecka; jag ska på konferensen Days of Molecular Medicine på KI till och med fredag, och sedan vidare till Tyskland på stormöte för EU-projektet jag forskar inom.
Å andra sidan har jag glömt att länka till min kalvdans-artikel på Taffel. Råmjölk är coola grejer, insåg jag när jag gjorde research för texten.
Å andra sidan har jag glömt att länka till min kalvdans-artikel på Taffel. Råmjölk är coola grejer, insåg jag när jag gjorde research för texten.
Astmamedicin mot luktbortfall
En vanlig astmamedicinssubstans, teofyllin, kan hjälpa personer med dåligt luktsinne. Det rapporterar amerikanska forskare.
Robert Henkin och hans kollegor vid Center for Molecular Nutrition and Sensory Disorders studerade drygt 300 personer med nedsatt luktkänslighet. De fick varierande doser av teofyllin - 200, 400 eller 600 mg - under två till sex månader, och deras luktkänslighet testades flera gånger under studien. Enligt objektiva mätningar förbättrade 70 procent av försökspersonerna sin luktförmåga, men bara 47 procent rapporterade att de själva märkte någon skillnad. De som blev bättre på lukt och fortsatte ta teofyllin fortsatte också att bli bättre, medan de som blev bättre och slutade ta teofyllin blev sämre igen. Resultatet rapporterades nyligen vid ett möte för amerikanska fysiologiska sällskapet APS.
Hur funkar det?
Det många - men långt ifrån alla - med nedsatt luktkänslighet har gemensamt är ovanligt låga halter av två viktiga proteiner som ingår i luktsignalleringen: cAMP och cGMP. Speciellt cAMP, eller cykliskt adenosinmonofosfat, är viktig eftersom den ingår i början av den biokemiska signalkaskad som sätts igång när en luktmolekyl binder till en luktreceptor. Nedanför här lägger jag in en bild från min licavhandling, som visar de viktigaste ämnena inblandade i signalkedjan mellan luktämne och signal.
Robert Henkin och hans kollegor vid Center for Molecular Nutrition and Sensory Disorders studerade drygt 300 personer med nedsatt luktkänslighet. De fick varierande doser av teofyllin - 200, 400 eller 600 mg - under två till sex månader, och deras luktkänslighet testades flera gånger under studien. Enligt objektiva mätningar förbättrade 70 procent av försökspersonerna sin luktförmåga, men bara 47 procent rapporterade att de själva märkte någon skillnad. De som blev bättre på lukt och fortsatte ta teofyllin fortsatte också att bli bättre, medan de som blev bättre och slutade ta teofyllin blev sämre igen. Resultatet rapporterades nyligen vid ett möte för amerikanska fysiologiska sällskapet APS.
Hur funkar det?
Det många - men långt ifrån alla - med nedsatt luktkänslighet har gemensamt är ovanligt låga halter av två viktiga proteiner som ingår i luktsignalleringen: cAMP och cGMP. Speciellt cAMP, eller cykliskt adenosinmonofosfat, är viktig eftersom den ingår i början av den biokemiska signalkaskad som sätts igång när en luktmolekyl binder till en luktreceptor. Nedanför här lägger jag in en bild från min licavhandling, som visar de viktigaste ämnena inblandade i signalkedjan mellan luktämne och signal.
När en luktmolekyl binder till en luktreceptor aktiveras ett enzym som heter adenylylcyklas (AC3), som omvandlar ATP (också känt som kroppens "energibärarmolekyl") till cAMP. cAMP aktiverar sedan en jonkanal (i figuren märkt CNG) som släpper in natrium- och kalciumjoner. Kalciumjonerna i sin tur öppnar en kloridjonskanal som släpper ut kloridjoner och höjer luktreceptorcellens membranpotential nog att den börjar signallera. Varje steg - cAMP-produktion, CNG-kanalöppning och kloridjonkanalsöppning - är en förstärkning av den ursprungliga signalen. Det händer en hel del andra saker också, till exempel så bryts cAMP samtidigt ner av ett annat enzym som heter fosfodiesteras (PDE).
Vad gör teofyllinet?
Teofyllin minskar aktiviteten hos fosfodiesteras, så att nedbrytningen av cAMP går långsammare. Därmed ökar produktionen av cAMP, och den vidarebefodrade signalen i cellen blir starkare. Nyhetsreleasen nämner att låga halter av cAMP och cGMP förhindrar luktreceptorcellernas tillväxt och utvecklig. Det är möjligt att det är huvudmekanismen för försökspersonernas initialt låga luktkänslighet (snarare än dålig signallering i själva cellen), men det är lite en hönan-och-ägget-situation att avgöra. Luktreceptorcellerna måste nämligen aktiveras för att överleva och utvecklas rätt.
Problemet med behandlingen är att cAMP och PDE är iblandade i väldigt många processer i hela kroppen (för att ta ett exempel från bloggen: cAMP är inblandat i produktionen av solbrännans bruna färg), så att sparka på signalerna på det här viset borde kunna föra med sig en del biverkningar. Några sådana nämns dock inte i nyhetsreleasen från mötet.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, medicin, luktsinne, lukt
Länkar
New Scientist
Nyhetsrelease från APS
Engelska wikipedia om cAMP och teofyllin
tisdag, april 08, 2008
Superlaser i Texas
Laserforskarna vid University of Texas i Austin har nyligen lyckats få ut över en petawatts effekt ur sin laser.
När lasern är på har den 2000 gånger större effekt än samtliga kraftverk i USA, och ett kraftigare ljus än det från solens yta. Den här jätteeffekten - en petawatt är 10^15 watt - går att åstadkomma genom att göra laserpulsen riktigt, riktigt kort, 0.0000000000001 sekund. (Thomas på 1 är inte ett stort tal skrev för ett par år sedan en riktigt bra bloggpost om ultrasnabb laserfysik som rekommenderas för den som vill läsa mer på svenska).
Extrema verktyg krävs för extrema experiment - forskarna planerar att skapa och undersöka materia i samma tillstånd som diverse fenomen i universum: gaser vid temperaturer hetare än solens inre, fasta ämnen under enormt tryck, plasma i hög densitet (som i bruna dvärgar). Och fusion, förstås. Laserpulserna kan bara avfyras i ett renrum - damm, hår och textifibrer som kom ivägen för strålen skulle sprängas i bitar (och antagligen också störa det experiment som pågick). Konstruktionen av lasern kostade cirka 14 miljoner dollar. Vad den kostar i drift framgår inte, men längst ner i den här artikeln nämns lasern som ett budgetalternativ jämfört med en hypotetisk laser som kostar 3 miljarder dollar att bygga och en miljon dollar att fyra av - per gång.
Trots att Texaslasern just nu är den enda petawattlasern i operation i USA, så sprängdes petawattgränsen redan 1996 vid Lawrence Livermore-laboratoriet. De har en bra infosida som också tar upp en hel del detaljer om hur man bygger en laser av det här slaget - det är rätt knepigt, eftersom den faktiskt har kraft nog att förstöra sig själv.
Länkar
nyhetsrelease
Vetenskaplig artikel om Texaslaserns design (IEEE Xplore, pren. krävs)
Artikel om laserprojektet (från 2006)
Lawrence Livermore-lasern
Andra bloggar om vetenskap, forskning, fysik, laser
När lasern är på har den 2000 gånger större effekt än samtliga kraftverk i USA, och ett kraftigare ljus än det från solens yta. Den här jätteeffekten - en petawatt är 10^15 watt - går att åstadkomma genom att göra laserpulsen riktigt, riktigt kort, 0.0000000000001 sekund. (Thomas på 1 är inte ett stort tal skrev för ett par år sedan en riktigt bra bloggpost om ultrasnabb laserfysik som rekommenderas för den som vill läsa mer på svenska).
Extrema verktyg krävs för extrema experiment - forskarna planerar att skapa och undersöka materia i samma tillstånd som diverse fenomen i universum: gaser vid temperaturer hetare än solens inre, fasta ämnen under enormt tryck, plasma i hög densitet (som i bruna dvärgar). Och fusion, förstås. Laserpulserna kan bara avfyras i ett renrum - damm, hår och textifibrer som kom ivägen för strålen skulle sprängas i bitar (och antagligen också störa det experiment som pågick). Konstruktionen av lasern kostade cirka 14 miljoner dollar. Vad den kostar i drift framgår inte, men längst ner i den här artikeln nämns lasern som ett budgetalternativ jämfört med en hypotetisk laser som kostar 3 miljarder dollar att bygga och en miljon dollar att fyra av - per gång.
Trots att Texaslasern just nu är den enda petawattlasern i operation i USA, så sprängdes petawattgränsen redan 1996 vid Lawrence Livermore-laboratoriet. De har en bra infosida som också tar upp en hel del detaljer om hur man bygger en laser av det här slaget - det är rätt knepigt, eftersom den faktiskt har kraft nog att förstöra sig själv.
Länkar
nyhetsrelease
Vetenskaplig artikel om Texaslaserns design (IEEE Xplore, pren. krävs)
Artikel om laserprojektet (från 2006)
Lawrence Livermore-lasern
Andra bloggar om vetenskap, forskning, fysik, laser
tisdag, april 01, 2008
Luktsinne och motivation
Egentligen har jag inte tid, men det kliar för mycket i bloggfingrarna när det poppar upp luktrelaterade nyheter som fredagens "elchock ger bättre luktsinne" (eller TT-varianten "Trygghet urholkar doftsinnet"). Ursprunget är en artikel i fredagens Science.
Experimentet
Själva experimentet är intressant nog i sig: försökspersonerna fick lukta på identiska men spegelvända former av två olika doftämnen (dvs, totalt fyra olika molekylsorter). Generellt sett har människor svårt att skilja mellan spegelvända doftämnen, men att påstå "Normalt sett kan vi inte skilja mellan doftmolekyler som är kemiska spegelbilder av varandra. [...] En hund har däremot oftast inga som helst problem att skilja en spegelmolekyl från sin andra variant" (TT) är inte riktigt rätt. Nå, vi kommer till det sedan. Till en början kunde försökspersonerna inte skilja mellan de båda spegelvarianterna för någon av lukterna. För att motivera försökspersonerna att försöka skilja de spegelvända formerna åt parades sedan den ena gräslika doftvarianten med lätt obehag i form av en liten elchock när testpersonerna luktade på den. När de luktade på den andra gräslika doften gjorde forskarna ingenting, och inte heller när de luktade på de båda "oljiga" varianterna.
Sedan, för att testa om de lärt sig skilja på spegelvarianterna, fick försökspersonerna försöka hitta den "udda" lukten av tre luktprover. Ett luktprov bestod av den ena spegelvarianten, och de andra två luktproven bestod av den andra spegelvarianten. I ett sådant test är det 33% chans att gissa rätt. Får man betydligt bättre resultat än 33% ses det som bevis för att man kan hitta skillnaden. Denna process gick de igenom för både den gräslika och den oljiga lukten. Försökspersonerna var nu hyfsat bra på att skilja mellan de olika gräslika spegelvarianterna, men inte ett dugg bättre än slumpen på att skilja de båda oljliga spegelvarianterna åt.
Varför funkar det?
Skillnaden? Motivation. Luktsystemet har en närmare koppling till hjärnans "värderingssystem" än vad t ex syn och hörsel har, men det är inte omöjligt att det skulle gå att göra något liknande även där. Jag tänker spontant på den språkpåverkade förmågan att skilja mellan närliggande nyanser av ljusblått (se Nature News 30/4 2007). Högt tränade luktprofessionella kan i allmänhet skilja betydligt fler lukter åt, och namnge betydligt fler lukter, än vad en vanlig medelsvensson kan. Jag tror inte att de tränas med elchocker, en motivation högre än normalt finns nog där ändå. Däremot är obehag enkelt och mätbart i ett experiment, och människor är också allmänt bättre på att känna och undvika negativa lukter än andra.
Den som är intresserad av lukter och omsätter intresset i praktik kommer sannolikt också bli bättre på att skilja dem åt. Men det är attans svårt att mäta på ett bra sätt.
Vad är det bra till?
Förr var lukter viktiga för överlevnad, men idag spelar de förhållandevis liten roll. Science-artikelns författare tar exemplet att kunna skilja på ett livsfarligt lejon och en jämförelsevis ofarlig huskatt. Ett rimligare scenario vore kanske att en halvsvulten förmänniska försöker avgöra om angripen mat är farlig eller ofarlig att äta - den som äter fast han/hon inte borde riskerar (åtminstone i vissa fall) att bli allvarligt sjuk eller dö, och den som inte äter fast det är ofarligt har en rejäl nackdel när det kommer till överlevnad. Idag tittar vi på bäst-före-datum, och slänger en hel del mat i onödan för säkerhets skull. Lukta på den behöver vi sällan. Men arvet lever till viss del kvar: lukter som är relaterade till förruttnelse, mögel och liknande tenderar vi att vara ytterst känsliga för.
Så, hur blir man känslig för en viss lukt?
Nu kommer vi till problemet med citatet i början på bloggposten: "Normalt sett kan vi inte skilja mellan doftmolekyler som är kemiska spegelbilder av varandra. [...] En hund har däremot oftast inga som helst problem att skilja en spegelmolekyl från sin andra variant".
Luktreceptorerna, som sitter i näshålan och "känner igen" ämnen, arbetar utifrån ämnenas form. Men receptorerna är i allmänhet inte särskilt specifika för en enskild molekyl, utan binder snarare till bitar av molekyler (och deras form). Informationen om vilka "bitar" som finns i luften pusslas sedan ihop högre upp i hjärnan. Viktiga luktämnen kan antas motsvaras av en receptor som känner igen en större bit av just den luktmolekylen - ju närmare luktämnet och molekylen matchar i form, desto känsligare blir receptorn för det luktämnet (och samtidigt, i många fall desto mer oanvändbar för att känna igen andra molekyler). Om det är viktigt att skilja mellan två spegelvarianter finns det ett starkt evolutionärt tryck på att få fram en receptor som binder den ena formen mycket bättre än dess spegelbild - precis som en högerhandske passar mycket bättre på en högerhand än en vänsterhand. Är det inte viktigt att skilja varianterna åt är det rimligt att anta att en sådan specialanpassad receptor inte finns*. Samma princip gäller såklart även för andra slags skillnader mellan likartade doftmolekyler; te x längden på en kolkedja eller avsaknad/förekomst av en dubbelbindning.
Det viktiga, här, är att inse att de luktreceptorer vi har är en konsekvens av den miljö våra förfäder vistats i. Människor har färre fungerande luktreceptorer än vad hundar har, men vi har inte heller exakt samma receptorer eftersom vi inte har vistats i samma miljöer eller haft samma problem. Att säga att en hund alltid är bättre på lukt än en människa, oavsett vad uppgiften är, är garanterat fel (ofta kommer det vara rätt, men inte alltid). Gäller det spegelmolekyler kommer hunden sannolikt vara klart bättre i alla fall där dess förfäder behövde kunna känna en skillnad. I de fall människans förfäder behövde kunna göra en skillnad, och hundens förfäder inte behövde det, kan människan mycket väl vara bättre (och neutrala fall kommer hunden ha en fördel, eftersom den generellt är mycket känsligare för lukter).
Många spegelvariant-par av lukter har den egenskapen att den ena är vanlig i naturen och den andra inte. Det är rimligt att tro att för en hel del sådana par har det inte varit viktigt att kunna skilja dem åt; den spegelvända "tvillingen" har helt enkelt inte varit närvarande och kunnat förvirra saker. Testa sådana spegelpar på en hund, och jag skulle gissa att i många fall kommer den inte kunna skilja dem åt.
Lite kuriosa
Om man syntetiserar fram sådana spegelvändbara ämnen i ett kemilabb kommer man få dem i lika proportioner, om man inte använder sig av mer sofistikerade metoder. Den kunskapen kan man till exempel använda sig av för att se om ett livsmedels smak piffats upp med tillsatta aromer; om de tillsatta aromämnena tillverkats på vanligt vis kommer det i livsmedlet finnas alldeles för mycket av den spegelvariant som inte är närvarande i vanliga fall (läs mer här).
Länkar
artikeln i Science (pren. krävs)
Vetenskapsradion från i fredags**
Andra bloggar om vetenskap, forskning, lukt
*Jamen, vänta nu, kommer den perceptiva läsare som orkat ta sig ända hit tänka: inte får man nya receptorer, så hur lär sig försökspersonerna att skilja två gräslika spegelvarianter åt om de inte kan det från början? Jo, såhär tror jag att det fungerar: en av spegelvarianterna binder lite bättre än den andra i någon receptor, så pass lite att det inte är märkbart i vanliga fall. Vi är duktiga på att kategorisera lukter, och lägger båda i samma kategori (märkt "luktar som gräs, typ"). När luktsystemet får i specifik uppgift att skilja dem åt förfinas den analys som sker efter luktreceptorerna, och den lilla ursprungsskillnaden förstoras upp istället för att tystas ner.
**Att som Vetenskapsradion påstå att människan stöter på hundratusentals dofter på en dag är för övrigt en hejdlös överskattning.
Experimentet
Själva experimentet är intressant nog i sig: försökspersonerna fick lukta på identiska men spegelvända former av två olika doftämnen (dvs, totalt fyra olika molekylsorter). Generellt sett har människor svårt att skilja mellan spegelvända doftämnen, men att påstå "Normalt sett kan vi inte skilja mellan doftmolekyler som är kemiska spegelbilder av varandra. [...] En hund har däremot oftast inga som helst problem att skilja en spegelmolekyl från sin andra variant" (TT) är inte riktigt rätt. Nå, vi kommer till det sedan. Till en början kunde försökspersonerna inte skilja mellan de båda spegelvarianterna för någon av lukterna. För att motivera försökspersonerna att försöka skilja de spegelvända formerna åt parades sedan den ena gräslika doftvarianten med lätt obehag i form av en liten elchock när testpersonerna luktade på den. När de luktade på den andra gräslika doften gjorde forskarna ingenting, och inte heller när de luktade på de båda "oljiga" varianterna.
Sedan, för att testa om de lärt sig skilja på spegelvarianterna, fick försökspersonerna försöka hitta den "udda" lukten av tre luktprover. Ett luktprov bestod av den ena spegelvarianten, och de andra två luktproven bestod av den andra spegelvarianten. I ett sådant test är det 33% chans att gissa rätt. Får man betydligt bättre resultat än 33% ses det som bevis för att man kan hitta skillnaden. Denna process gick de igenom för både den gräslika och den oljiga lukten. Försökspersonerna var nu hyfsat bra på att skilja mellan de olika gräslika spegelvarianterna, men inte ett dugg bättre än slumpen på att skilja de båda oljliga spegelvarianterna åt.
Varför funkar det?
Skillnaden? Motivation. Luktsystemet har en närmare koppling till hjärnans "värderingssystem" än vad t ex syn och hörsel har, men det är inte omöjligt att det skulle gå att göra något liknande även där. Jag tänker spontant på den språkpåverkade förmågan att skilja mellan närliggande nyanser av ljusblått (se Nature News 30/4 2007). Högt tränade luktprofessionella kan i allmänhet skilja betydligt fler lukter åt, och namnge betydligt fler lukter, än vad en vanlig medelsvensson kan. Jag tror inte att de tränas med elchocker, en motivation högre än normalt finns nog där ändå. Däremot är obehag enkelt och mätbart i ett experiment, och människor är också allmänt bättre på att känna och undvika negativa lukter än andra.
Den som är intresserad av lukter och omsätter intresset i praktik kommer sannolikt också bli bättre på att skilja dem åt. Men det är attans svårt att mäta på ett bra sätt.
Vad är det bra till?
Förr var lukter viktiga för överlevnad, men idag spelar de förhållandevis liten roll. Science-artikelns författare tar exemplet att kunna skilja på ett livsfarligt lejon och en jämförelsevis ofarlig huskatt. Ett rimligare scenario vore kanske att en halvsvulten förmänniska försöker avgöra om angripen mat är farlig eller ofarlig att äta - den som äter fast han/hon inte borde riskerar (åtminstone i vissa fall) att bli allvarligt sjuk eller dö, och den som inte äter fast det är ofarligt har en rejäl nackdel när det kommer till överlevnad. Idag tittar vi på bäst-före-datum, och slänger en hel del mat i onödan för säkerhets skull. Lukta på den behöver vi sällan. Men arvet lever till viss del kvar: lukter som är relaterade till förruttnelse, mögel och liknande tenderar vi att vara ytterst känsliga för.
Så, hur blir man känslig för en viss lukt?
Nu kommer vi till problemet med citatet i början på bloggposten: "Normalt sett kan vi inte skilja mellan doftmolekyler som är kemiska spegelbilder av varandra. [...] En hund har däremot oftast inga som helst problem att skilja en spegelmolekyl från sin andra variant".
Luktreceptorerna, som sitter i näshålan och "känner igen" ämnen, arbetar utifrån ämnenas form. Men receptorerna är i allmänhet inte särskilt specifika för en enskild molekyl, utan binder snarare till bitar av molekyler (och deras form). Informationen om vilka "bitar" som finns i luften pusslas sedan ihop högre upp i hjärnan. Viktiga luktämnen kan antas motsvaras av en receptor som känner igen en större bit av just den luktmolekylen - ju närmare luktämnet och molekylen matchar i form, desto känsligare blir receptorn för det luktämnet (och samtidigt, i många fall desto mer oanvändbar för att känna igen andra molekyler). Om det är viktigt att skilja mellan två spegelvarianter finns det ett starkt evolutionärt tryck på att få fram en receptor som binder den ena formen mycket bättre än dess spegelbild - precis som en högerhandske passar mycket bättre på en högerhand än en vänsterhand. Är det inte viktigt att skilja varianterna åt är det rimligt att anta att en sådan specialanpassad receptor inte finns*. Samma princip gäller såklart även för andra slags skillnader mellan likartade doftmolekyler; te x längden på en kolkedja eller avsaknad/förekomst av en dubbelbindning.
Det viktiga, här, är att inse att de luktreceptorer vi har är en konsekvens av den miljö våra förfäder vistats i. Människor har färre fungerande luktreceptorer än vad hundar har, men vi har inte heller exakt samma receptorer eftersom vi inte har vistats i samma miljöer eller haft samma problem. Att säga att en hund alltid är bättre på lukt än en människa, oavsett vad uppgiften är, är garanterat fel (ofta kommer det vara rätt, men inte alltid). Gäller det spegelmolekyler kommer hunden sannolikt vara klart bättre i alla fall där dess förfäder behövde kunna känna en skillnad. I de fall människans förfäder behövde kunna göra en skillnad, och hundens förfäder inte behövde det, kan människan mycket väl vara bättre (och neutrala fall kommer hunden ha en fördel, eftersom den generellt är mycket känsligare för lukter).
Många spegelvariant-par av lukter har den egenskapen att den ena är vanlig i naturen och den andra inte. Det är rimligt att tro att för en hel del sådana par har det inte varit viktigt att kunna skilja dem åt; den spegelvända "tvillingen" har helt enkelt inte varit närvarande och kunnat förvirra saker. Testa sådana spegelpar på en hund, och jag skulle gissa att i många fall kommer den inte kunna skilja dem åt.
Lite kuriosa
Om man syntetiserar fram sådana spegelvändbara ämnen i ett kemilabb kommer man få dem i lika proportioner, om man inte använder sig av mer sofistikerade metoder. Den kunskapen kan man till exempel använda sig av för att se om ett livsmedels smak piffats upp med tillsatta aromer; om de tillsatta aromämnena tillverkats på vanligt vis kommer det i livsmedlet finnas alldeles för mycket av den spegelvariant som inte är närvarande i vanliga fall (läs mer här).
Länkar
artikeln i Science (pren. krävs)
Vetenskapsradion från i fredags**
Andra bloggar om vetenskap, forskning, lukt
*Jamen, vänta nu, kommer den perceptiva läsare som orkat ta sig ända hit tänka: inte får man nya receptorer, så hur lär sig försökspersonerna att skilja två gräslika spegelvarianter åt om de inte kan det från början? Jo, såhär tror jag att det fungerar: en av spegelvarianterna binder lite bättre än den andra i någon receptor, så pass lite att det inte är märkbart i vanliga fall. Vi är duktiga på att kategorisera lukter, och lägger båda i samma kategori (märkt "luktar som gräs, typ"). När luktsystemet får i specifik uppgift att skilja dem åt förfinas den analys som sker efter luktreceptorerna, och den lilla ursprungsskillnaden förstoras upp istället för att tystas ner.
**Att som Vetenskapsradion påstå att människan stöter på hundratusentals dofter på en dag är för övrigt en hejdlös överskattning.
onsdag, mars 19, 2008
Vetenskapen, allmänheten och webben
I sommar kommer jag vara med och ordna ett seminarium om vetenskap på nätet på vetenskapskommunikationskonferensen PCST i Malmö, tillsammans med Gustav Holmberg (Det Perfekta Tomrummet) och Thomas Söderqvist (delägare i gruppbloggen Biomedicine on Display).
Vårt är ett av 27 seminarier, och dessutom kommer ett stort antal individuella papper att presenteras i parallella sessioner. Det ska bli väldigt kul, och det är otroligt coolt att få vara med!
Konferensen är uppdelad i en förkonferens i Stockholm 23-24/6 ("Public Communication of the Nobel pirzes - the why's and how's") och själva huvudkonferensen i Malmö och Köpenhamn den 25-27/6.
Här följer beskrivningen av seminariet och våra individuella abstracts. På engelska, eftersom det är en internationell konferens (jag har klippt och klistrat både text och foton från Thomas post, med hans vänliga medgivande).
Session abstract: “The Public Engagement of Science and Web 2.0″
In parallel with calls for more public and democratic involvement with science and technology, the theoretical and in some cases empirical basis for studies of science communication has changed. Earlier studies focused on how the cognitive content of science is being communicated to nonexperts. Studies of the mutual interaction between scientists and the larger population (’public engagement with science’), have shown examples of the co-production of cultural understandings of science. Another recent development has been seen on the web, where new technologies facilitating easier engagement (’web2.0′, ’social media’) have enjoyed a wide popularity for years. These technologies are an integrated part of a new landscape of communication, hitherto quite understudied in the literature. This session consists of a three studies that look at the intersection of science and the public on the web.
Gustav Holmberg (Research Policy Institute, University of Lund): “A study of the distributed computing community Folding@home“.
Computer simulation and large-scale data analysis used to be the province of scientists proper. Distributed computing is a kind of public engagement with science that involves large numbers of participants. The worldwide user-base of citizens interested in donating computer power to proteomics and bioastronomy are modern examples of the mutual interaction between scientists and nonscientists. This paper will look into questions such as why people decide to collaborate in the distributed computing projects and analyze the discourse surrounding bioastronomy and proteomics. It will look at how ideas about protein dynamics and bioastronomy are articulated through various participatory platforms: weblogs, computer fora, wikis, YouTube videos and the Folding@home software. The paper also analyses the flow of skills from subsets of the user pool into the core of the distributed computing project, suggesting that a group of users have knowledge about the intricacies of software technologies that have been useful in the evolution of the Folding@home project.
Malin Sandström (Computational Biology and Neurocomputing, Royal Institute of Technology, Stockholm): “Beyond the “cool stuff”: science blogging as a democratic tool”.
Traditionally, media’s reporting of non-medical science rests on small numbers of articles published in a few major journals; with a heavy emphasis on the “cool stuff” and framed in ways that are poorly adapted to science reporting. The common use of the scientist as an impersonal expert does little to foster interaction between science and the public. In contrast, blogging leaves the choice in the hands of the bloggers, who can decide for themselves what to say, how and when. Blogs are by their nature personal and interactive, making the medium an attractive platform for contact between scientists and laymen. Outside of the scientific world, access to published research is very limited: few people can afford expensive journal subscriptions and don’t have the language skills required. Scientists blogging in their native language can do much to alleviate this gap. Furthermore, science blogging – especially interactions between bloggers - can incorporate and spread other underreported fundamentals of the research process, such as patterns of reasoning.
Thomas Söderqvist (Medical Museion, University of Copenhagen): “Science blogging between Empire and Multitude”.
Within a few years, science blogging has emerged as a new genre for science communication. But is science blogging really best understood in terms of ’science’ and ‘the public’? Or does the phenomenon of science blogging suggest other dichotomies? This paper argues that ’science communication’ is better conceptualized in terms of ‘Empire’ and ‘Multitude’. Science is financed and managed by a network of national and transnational state organisations and corporations, while the overwhelming number of laboratory and field workers constitute a global knowledge proletariat. These different positions in the global ’scientific field’ entail two different domains of communication practices which correspond, roughly, to the cultures of ‘Empire’ and ‘Multitude’, respectively.
Länkar
PCST-10
Seminarier på PCST-10
Andra bloggar om vetenskap, forskning, populärvetenskap, konferens, PCST
Vårt är ett av 27 seminarier, och dessutom kommer ett stort antal individuella papper att presenteras i parallella sessioner. Det ska bli väldigt kul, och det är otroligt coolt att få vara med!
Konferensen är uppdelad i en förkonferens i Stockholm 23-24/6 ("Public Communication of the Nobel pirzes - the why's and how's") och själva huvudkonferensen i Malmö och Köpenhamn den 25-27/6.
Här följer beskrivningen av seminariet och våra individuella abstracts. På engelska, eftersom det är en internationell konferens (jag har klippt och klistrat både text och foton från Thomas post, med hans vänliga medgivande).
Session abstract: “The Public Engagement of Science and Web 2.0″
In parallel with calls for more public and democratic involvement with science and technology, the theoretical and in some cases empirical basis for studies of science communication has changed. Earlier studies focused on how the cognitive content of science is being communicated to nonexperts. Studies of the mutual interaction between scientists and the larger population (’public engagement with science’), have shown examples of the co-production of cultural understandings of science. Another recent development has been seen on the web, where new technologies facilitating easier engagement (’web2.0′, ’social media’) have enjoyed a wide popularity for years. These technologies are an integrated part of a new landscape of communication, hitherto quite understudied in the literature. This session consists of a three studies that look at the intersection of science and the public on the web.
Gustav Holmberg (Research Policy Institute, University of Lund): “A study of the distributed computing community Folding@home“.Computer simulation and large-scale data analysis used to be the province of scientists proper. Distributed computing is a kind of public engagement with science that involves large numbers of participants. The worldwide user-base of citizens interested in donating computer power to proteomics and bioastronomy are modern examples of the mutual interaction between scientists and nonscientists. This paper will look into questions such as why people decide to collaborate in the distributed computing projects and analyze the discourse surrounding bioastronomy and proteomics. It will look at how ideas about protein dynamics and bioastronomy are articulated through various participatory platforms: weblogs, computer fora, wikis, YouTube videos and the Folding@home software. The paper also analyses the flow of skills from subsets of the user pool into the core of the distributed computing project, suggesting that a group of users have knowledge about the intricacies of software technologies that have been useful in the evolution of the Folding@home project.
Malin Sandström (Computational Biology and Neurocomputing, Royal Institute of Technology, Stockholm): “Beyond the “cool stuff”: science blogging as a democratic tool”.Traditionally, media’s reporting of non-medical science rests on small numbers of articles published in a few major journals; with a heavy emphasis on the “cool stuff” and framed in ways that are poorly adapted to science reporting. The common use of the scientist as an impersonal expert does little to foster interaction between science and the public. In contrast, blogging leaves the choice in the hands of the bloggers, who can decide for themselves what to say, how and when. Blogs are by their nature personal and interactive, making the medium an attractive platform for contact between scientists and laymen. Outside of the scientific world, access to published research is very limited: few people can afford expensive journal subscriptions and don’t have the language skills required. Scientists blogging in their native language can do much to alleviate this gap. Furthermore, science blogging – especially interactions between bloggers - can incorporate and spread other underreported fundamentals of the research process, such as patterns of reasoning.
Thomas Söderqvist (Medical Museion, University of Copenhagen): “Science blogging between Empire and Multitude”.Within a few years, science blogging has emerged as a new genre for science communication. But is science blogging really best understood in terms of ’science’ and ‘the public’? Or does the phenomenon of science blogging suggest other dichotomies? This paper argues that ’science communication’ is better conceptualized in terms of ‘Empire’ and ‘Multitude’. Science is financed and managed by a network of national and transnational state organisations and corporations, while the overwhelming number of laboratory and field workers constitute a global knowledge proletariat. These different positions in the global ’scientific field’ entail two different domains of communication practices which correspond, roughly, to the cultures of ‘Empire’ and ‘Multitude’, respectively.
Länkar
PCST-10
Seminarier på PCST-10
Andra bloggar om vetenskap, forskning, populärvetenskap, konferens, PCST
Arthur C Clarke 1917 - 2008
Den brittiske science fiction-författaren och visionären sir Arthur C. Clarke har avlidit i sitt hem på Sri Lanka, drygt tre månader efter sin 90:e födelsedag.
Bloggosfären och media kommer sannolikt vara fulla av texter idag, men jag vill ändå passa på att peka er i riktning mot New York Times långa och detaljerade minnesruna. Och i december skrev jag en gästpost om Clarke på Populär Astronomis blogg, för att uppmärksamma hans 90-årsdag.
Andra bloggar om clarke, science fiction
Bloggosfären och media kommer sannolikt vara fulla av texter idag, men jag vill ändå passa på att peka er i riktning mot New York Times långa och detaljerade minnesruna. Och i december skrev jag en gästpost om Clarke på Populär Astronomis blogg, för att uppmärksamma hans 90-årsdag.
Andra bloggar om clarke, science fiction
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)