Wikipedia: Fler kockar, bättre soppa

Wikipedias mest editerade artiklar håller också högst kvalitet. Det rapporterar två forskare från HP Labs.

6.4 miljoner artiklar på 250 språk, med 236 miljoner editeringar (ändringar och tillägg) utförda av 5.77 miljoner användare. Låter det rörigt? Det är det säkert, men det är också ett recept på framgång.

Forskarna studerade Wikipedias engelska del, med 1.48 miljoner artiklar och 50 miljoner editeringar från 4.79 miljoner användare mellan januari 2001 och november 2006. Framför allt räknade de antalet editeringar på de 1211 artiklar som utsets till "featured article" (svenska motsvarigheten: utmärkt artikel), och som därför kan anses vara de bästa. De visade sig också vara högt editerade, det vill säga ha genomgått många tillägg och ändringar jämfört med de övriga artiklarna, och ha ändrats av många personer.

Den avgörande faktorn, enligt forskarna, är att ändringarna och tilläggen inte är slumpmässiga, utan att många ändringar i sig drar till sig fler ändringar, statistiskt räknat. Därför finns det många artiklar (de som gäller änen av stort allmänt intresse och hög relevans) som håller hög kvalitet, och som också fortsätter att utvecklas.

När Wikipedia startade, 2001, dominerade ändringar gjorde av en "elit av administratörer" - de stod för cirka 50% av de totala ändringarna. Nu är siffran 10%, och den är fortfarande påväg neråt, enligt forskare som Nature News har talat med.

Mer olika användare ger alltså bättre artiklar, säger Nature News. Det verkar ju sannolikt, men eftersom de baserar det argumentet på ännu icke publicerat material som inte går att få tag på är det lite svårt att veta hur solitt underlag de har. Äldre artiklar lär ju bli bättre med tiden oavsett hur olika användarna är. Och är de bästa artiklarna också de som har den mest heterogena mängden användare som gör ändringar?

Om det stämmer borde det innebära att artiklar på "världsspråken", bland annat engelska, också blir bättre eftersom de är tillgängliga för användare som är utspridda över världen och kommer från olika bakgrunder - inte bara för att de är tillgängliga för ett större antal användare. Intressant tanke.

Länkar
Nature News
artikel (preprint via arXiv, fritt tillgängligt)

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, wikipedia, open source

Mjölkdrickandets korta men framgångsrika historia

Att dricka mjölk i vuxen ålder är bara möjligt för personer med en speciell sorts genvariant. I Sverige har i genomsnitt 90 av 100 den här mjölkdrickargenen; de som inte har den är laktosintoleranta. Analys av DNA från gamla skelett har nu visat att genvarianten var ytterst ovanlig för bara några tusen år sedan. Det rapporteras i PNAS idag.

Egentligen, historiskt sett, är det en udda förmåga att kunna dricka mjölk i vuxen ålder utan att få magproblem. Vi är ändå däggdjur, och däggdjur dricker bara mjölk som ungar. Sedan stängs genen som hjälper till att bryta ned mjölksocker (laktos) av, vilket gör att det vuxna däggdjuret får magont och diarre av mjölk och mjölkprodukter (små mängder ost och liknande brukar dock gå bra - men det är ju ett mänskligt påfund det med).

Men i vissa områden av världen är vuxna mjölkdrickare så vanliga, att det istället är de laktosintoleranta som ses som udda. Sverige och övriga norra Europa är ett exempel, samt enskilda områden i Afrika och Asien (där det finns mycket kor). Dessutom verkar det som om förmågan att tåla mjölk faktiskt har uppstått flera gånger; det finns flera olika mutationer som ger samma resultat, även om de är lite olika effektiva. Genetiska analyser på nutida människor har visat att mjölktoleransen har spridit sig väldigt fort - den är ett av de tydligaste exempeln på "nutida" evolution. Men en fråga har kvarstått: utvecklades mjölktolerans för att folk hade kor, eller blev det fåtal personer som kunde tolerera mjölk koherdar?

En tysk-engelsk forskargrupp har nu studerat tio skelett som är 3800 till knappt 6000 år gamla, funna i Tyskland, Polen, Ungern och Litauen, och letat efter den vanligaste mjölktoleransgenen i deras DNA - utan att hitta den. För så kort tid sedan som några tusen år, var det alltså fortfarande ovanligt att tåla mjölk. Därmed pekar mycket på att folk först började hålla kor, och sedan utvecklade en förmåga att dricka mjölk upp i vuxen ålder. Visserligen skulle ett större prov från samma tid och/eller samma plats ge tydligare bevis, men det är ändå ett rätt klart resultat.

Sedan skulle det vara intressant att se samma resultat upprepat för de andra varianterna av mjölkdrickargenen, till exempel de afrikanska, och se om sambandet håller även där.

Länkar
Vetenskapsradion
Nature News
Science Now
BBC News
Eurekalert
National Geographic News
New Scientist

Länk till artikeln kommer när PNAS lägger ut den.

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, historia, mjölk

Ytan gör plasket

Ytan på ett objekt som släpps i vatten avgör om resultatet blir ett ljudligt PLASK! eller ett smygigt plopp. Det går tvärtemot vad forskare tidigare trott - att bara hastigheten är viktig. Resultatet rapporteras i Nature Physics.

Ett plask uppstår när något är på väg ner i en vätska och en luftficka bildas som får vätska att först stänka upp och sedan falla ner mot ytan. Det vanligaste sättet att få en luftficka är att släppa detta "något" tillräckligt snabbt, så att vätskan inte hinner smyga upp längs dess kanter. Traditionellt är det också bara hastigheten som anses viktig - tillräckligt snabbt ger ett plask, annars inget.

Men nu har en fransk forskargrupp visat att yteffekter kan vara nog så viktiga. Ett glasklot med en hydrofob (vattenavstötande) yta kommer göra ett mycket större plask än ett identiskt glasklot med en hydrofil (vattenälskande) yta, om de slår i ytan lika fort. Orsaken är lätt att förstå: vattnet kommer att "klättra" upp längs den vattenälskande ytan och minimera den luftficka som uppstår, medan den vattenavstötande ytan istället ger en så stor luftficka som möjligt. Ytans egenskaper ändrar alltså hastigheten som krävs för ett plask.

Forskarna testade påverkan från ytor med hjälp av klot i glas, aluminium och stål. Kloten täcktes med olika beläggningar eller tvättades superrrena i kemikaliebad. Sedan släpptes kloten från olika höjder över en genomskinlig box fylld med vatten, och nedslagen filmades med höghastighetsvideo (1000 bilder per sekund). Dessutom spelade forskarna in plaskljudet (eller ploppljudet) från nedslaget.

Det finns några riktigt snygga bilder i artikeln; en av dessa finns också på Nature News och New Scientist. New Scientist har dessutom lagt upp två videor på YouTube: vattenälskande klot och vattenavstötande klot.


Det är alltid intressant när "sådant som alla vet" visar sig inte stämma, eller hur? Speciellt när det gör så på ett snyggt och lättbegripligt sätt...

Länkar
Nature News
New Scientist
artikeln (Nature Physics, pren krävs)

Andra bloggar om: forskning,vetenskap,fysik

Snyggare och smartare med superchoklad?

Choklad som hälsokost? Kanske det. Choklad som hanterats på rätt sätt innehåller relativt höga halter av antioxidanter av typen flavanoler, som kan öka blodflödet till hjärnan. Det visar ny forskning.

 

Problemet med flavanoler är att de smakar bittert. Därför finns de bara i liten mängd vanlig choklad, om än mer i mörk choklad än i ljus. Men de stora chokladföretagen har såklart ögon och öron på hälsotrenden, och både Mars Inc och Hersheys satsar på att lyfta fram flavanoler som ett argument för att äta mer choklad. Mars Inc kommer till och med att släppa en serie med hälsochoklad i USA, med produkter som är extra rika på flavanoler (enligt E24). Åtminstone så sent som förra året var dock den svenska chokladbranschen rätt måttligt intresserad av hälsovinkeln. Vi får väl se vad som händer med det.

 

Hälsochoklad kan låta skumt, men helt sprunget ur luften är det inte. Flavanoler från choklad har visats ge bättre blodcirkulation hos rökare , bättre hud hos unga kvinnor och nu senast bättre blodflöde i hjärnan (den betydIigt krångligare frågan hur stor effekt det har kvarstår). I samtliga fall har forskarna använt chokladdryck tillredd på flavanolrikt chokladpulver som Mars har tagit fram och försett forskarna med - samma chokladpulver som nu ska bli allmänt tillgängligt i form av Mars kommersiella serie med hälsochoklad. Flera sådana studier presenterades också vid en speciell session på AAAS (American Association for Advancement of Science)  årsmöte som nyss avslutades.

 

Smart marknadsföring, javisst. Men också granskad och publicerad (till synes) solid forskning. Och nog låter det trevligare att äta en chokladkaka eller dricka varm choklad, jämfört med att ta tabletter? 

 

Länkar

nyhetsrelease (via Physorg.com)

Medical News Today

Jennifer Ouellette på Cocktail Party Physics var på AAAS möte, och skriver mer.

Chocolate Research Portal (University of California Davis)

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, choklad

 

 

Se hjärnan på Naturhistoriska

Äntligen kommer utställningen "Se Hjärnan!" till Stockholm. Idag öppnar den på Naturhistoriska Riksmuseet, två år efter invigningen i Göteborg.

Utställningen är ett samarbete mellan KK-stiftelsen, Riksutställningar och Vetenskapsrådet. Jag kan dock inte låta bli att tänka på den som "Anders utställning"; Anders Sandberg som var vetenskaplig producent för utställningen jobbade tidigare i gruppen där jag doktorerar. Han började jobba med den ungefär samtidigt som jag började doktorera, och jag tror att det nånstans i utställningsmaterialet finns en eller ett par meningar om lukt och smak som jag har skrivit... (för övrigt den första populärvetenskap jag någonsin gjort).

Se Hjärnan! kommer med ett stort paket kringutrustning; en webbatlas om hjärnan, en webbplats med samma namn under forskning.se, två broschyrer med länk- och lästips och inte minst en föreläsningsserie (se nedan) med lokala hjärnforskare. Höjdpunkten enligt mig är såklart att min handledare (Anders Lansner) ska tala den 20/5... nej, skämt åsido, jag tycker faktiskt allt låter intressant. Notera att den numer synnerligen välkända och väldiskuterade Annica Dahlström ska tala den 8:e mars, det vill säga internationella kvinnodagen.


Torsdag 22 februari kl 18.15
I barnets hjärna
Hugo Lagercrantz, professor och barnläkare på Neonatalen, avdelningen för nyfödda vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Han berättar om hjärnans utveckling under barnets väg från sovande foster till egen medveten människa.

Torsdag 1 mars kl 18.15
Vår fantastiska hjärna, belöning och beroende
Lars Olson, professor vid Karolinska Institutet, föreläser om hjärnan, vårt inre universum och om hur hjärnans belöningssystem kidnappas av beroendeframkallande droger och beteenden.

Torsdag 8 mars (Internationella kvinnodagen) kl 18.15
Könet sitter i hjärnan – skillnader mellan manlig och kvinnlig hjärna
Kostnad 70 kr. Förbokas på 08-562 600 30 Annica Dahlström, professor från Medicinska fakulteten, Göteborgs universitet, berättar om medfödda olikheter mellan våra hjärnor.

Söndag 22 april kl 12–16
Temadag i anslutning till utställningen Se hjärnan
Patientföreningar för olika hjärnsjukdomar finns på plats.
Kl 13.15 Hjärnfonden, som stöder forskning om hjärnan och dess sjukdomar presenteras av ordförande Kjell-Olov Feldt. Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft, presenteras av Marie-Jeanette Bergvall. 
Kl 14.15 Alzheimers sjukdom - nya rön, ny behandling. Forskare på Uppsala universitet har upptäckt ett förändrat protein i hjärnan hos personer med Alzheimers sjukdom och hoppas i framtiden kunna stoppa sjukdomsförloppet. Lars Lannfelt, professor i geriatrik vid Uppsala universitet föreläser.

Söndag 6 maj kl 13.15
Hjärnan och sömnen
Vad är sömn och vad kan man göra för att sova bättre?
Torbjörn Åkerstedt professor i beteendefysiologi på Karolinska Institutet berättar om sin forskning och hur stress och arbetstider påverkar sömnen.

Söndag 13 maj kl 13.15
Hjärnan rör på oss
Allt vi gör styrs av vår hjärna, antingen vi talar, går på lina eller målar. För detta har hjärnan en rad olika nätverk som samordnar våra rörelser med stor precision. Sten Grillner, professor vid Nobelinstitutet för neurofysiologi, Karolinska Institutet, föreläser.

Söndag 20 maj kl 13.15
Hjärnan och datorn
Datorn blir ett allt viktigare hjälpmedel i hjärnforskningen, till exempel för att simulera hjärnans nätverk av många miljarder nervceller. Nyvunna kunskaper om hjärnans funktion inspirerar också forskningen om framtidens datorer baserade på molekylära beräkningar.
Anders Lansner föreläser, professor i datalogi Kungliga Tekniska Högskolan och Stockholms universitet.

Länkar
Naturhistoriska Riksmuseet
Riksutställningar (mer material och information)

Andra bloggar om: vetenskap, utställningar, hjärnan, se hjärnan

Stress - den stora utjämnaren

Bättre arbetsminne ger många fördelar, till exempel ökad problemlösningsförmåga. Men i en pressad situation försvinner en stor del av försprånget - den extra förmågan "äts upp" av stress. Studien presenterades av psykologen Sian Beilock vid AAAS årsmöte i San Francisco.

 

Högre arbetsminneskapacitet innebär, enkelt sagt, en ökad förmåga att hålla information "i huvudet" och använda den på olika vis. Det är kopplat till förmågor som läsförståelse, problemlösning och IQ. Högpresterande personer tenderar också att ha bättre arbetsminne, och de drar nytta av det: de tenderar att använda sig av strategier som kräver mer arbetsminne.

 

Problemet är att arbetsminne är stresskänsligt. Och många test av prestationsförmåga - tentor, prov, intervjuer - är stressiga situationer. Beilock utsatte sina försökspersoner för en stressig situation i form av ett krångligt matteprov under press. Hon kunde då se att de försökspersoner som tidigare konstaterats ha hög arbetsminneskapacitet i stor utsträckning bytte arbetssätt -  de började använda sig av genvägar som gissningar och uppskattningar, strategier som i vanliga fall mest används av lågpresterande personer. Testet visade att personer med hög kapacitet sjönk till samma förmåga som personer med låg kapacitet, medan personer med låg kapacitet påverkades mycket mindre.

 

Stress gör dig alltså dum. Särskilt om du var smart till att börja med.

 

Länk

Nyhetsrelease (via Physorg.com)

 

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, psykologi, stress, intelligens

 

"Wii-dieten" - minus 12 kilo på ett år (i teorin)

Det är skillnad på konsoler och konsoler, iallafall när det kommer till kroppsaktivitet och förbrända kalorier. En genomsnittsspelare kan tappa drygt tolv kilo på ett år genom att spela Wii-spel istället för mer traditionella konsol-spel, beräknar forskare från Liverpool John Moores University.

 

Orsaken är att det går åt mer energi för att spela Wii-spel än traditionellt styrda spel. Ett traditionellt spel höjer energiförbrukningen till 60% ovanför vilonivå, medan ett Wii-spel höjer förbrukningen till 156% över vilonivå.  Skillnaden översätts i 40% mer brända kalorier (beräknat på en kvarts användning av respektive konsol). Baserat på genomsnittsspelarens 12 timmar per vecka blir det 1830 kalorier mer, eller 12,25 kilo på ett år. Allt enligt BBC Health. (Tyvärr framgår det inte om forskningen ifråga är publicerad och granskad)

 

Länk

BBC Health

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, motion, datorspel, wii

En hjärna, två kön, många åsikter

Jag har med ett rätt stor mått av förundran följt Annica Dahlströms framfart genom medierna de senaste åren - eller snarare, jag har varit förundrad över att ingen verkar reagera över hur långt från sitt specialområde hon uttalar sig, och hur bergsäker hon är på saker som forskarkåren fortfarande i stora delar verkar vara oense om.  Nå, nu har "någon" iallafall reagerat - med en debattartikel i söndagens DN.

Artikeln är skriven av psykologistudenten Johan Lundin Kleberg, farmakologidoktoranden Lydia Melchior och läkarna Cecilia Chrapkowska och Agnes Wold. Deras kritik är ganska vasst formulerad:

"Annica Dahlström hävdar att feminister vill undanhålla biologiska fakta från allmänheten. Vi hävdar i stället att Annika Dahlström uppfunnit "fakta" som saknar vetenskaplig täckning för att stödja sina egna privata åsikter och därmed missbrukat sin ställning som forskare. En forskare måste redovisa vetenskapliga fynd på ett korrekt sätt, vare sig hon kommunicerar med allmänheten ("populärvetenskap") eller med andra forskare. Det är rentav ännu viktigare att tala sanning för lekmän, eftersom dessa har mer begränsade möjligheter att själva granska sanningshalten i vetenskapliga utsagor. Vi anser att Annica Dahlström har brutit mot denna självklara etiska regel."

Det är inte första gången Wold och Chrapkowska debatterar ihop - de har bland annat skrivit en tidigare DN-debattartikel år 2004 och varit med och författat jubileumsskriften Förbjuden frukt på kunskapens träd (2004).

En sak blir uppenbar,om man försöker göra lite egna efterforskningar i ämnet könsskillnader: det finns mycket forskning av varierande kvalitet, och den spretar åt alla möjliga håll. Oavsett vilken ståndpunkt man har kan man hitta ett antal artiklar som stöder den, om inte helt så åtminstone i stor grad. Speciellt om man är villig att sträcka sig lite extra i sin tolkning. Ett sådant hav av motsägande information borde mana vem som helst till försiktighet, men speciellt en forskare.

Det finns en ganska talande intervju med Annica Dahlström i SvD, från år 2003. Kanske främst det här utdraget:

"Hon har dock inte själv gjort någon egen forskning på skillnader mellan kvinnors och mäns hjärnor. I mitten av 1990-talet började hon upptäcka den internationella forskningen inom det här området.
- Jag kände genast att det var viktigt att sprida kunskap om detta."

 
Problemet är utanför sitt eget specialområde - och även om Annica Dahlström ofta betecknas "hjärnforskare" så är varken könsskillnader eller koginition hennes specialområde - har en forskare inte mycket bättre koll än någon annan välutbildad person. Däremot har en forskare, speciellt en professor, mycket lättare att bli sedd som expert. Det är en farlig kombination. Annica Dahlström verkar dessutom vara helt övertygad om att hon är sanningens företrädare i en vilseledd värld, vilket gör kombinationen ännu farligare.

Det finns flera saker som alltför sällan tas upp i sådana här diskussioner, kanske för att de är för komplexa, eller för att de är ointressanta för den som föredrar att se världen i svart och vitt. Till exempel mätbarhetsproblemet; hjärnans funktion ändras med ålder och med användning (och sannolikt olika mycket för olika förmågor). Vad är det man mäter i en studie på små barn? På tonåringar? På vuxna? Och hur bra går det man hittar att generalisera? Ju yngre barnen är, desto mindre påverkan har miljön hunnit ha (kan man anta) - och desto svårare är det att mäta specifika förmågor utan att lägga in mer tolkningsutrymme för den som gör försöket. Skrivkunnighet och större ordförråd hos testpersonerna gör det lättare att mäta specifika förmågor, men samtidigt ökar osäkerheten i vad som är medfött och vad som är förvärvat genom övning och miljöpåverkan. Den faktor som så gott som aldrig försvinner är försöksledarnas påverkan på det de undersöker. Små detaljer i ett försöksupplägg - frågeformuleringar, problemställning, bemötande - kan ge stora skillnader i resultat. (liten presentation om problematiken här). Och på området könsskillnader lär det inte finnas en enda person som är sant objektiv.  

En enda forskningsartikel eller -studie är inte ett bevis, och en enda forskare är inte tillräckligt att luta sig på. Det bästa är att läsa och tänka själv, och sedan lyssna med en rejäl nypa salt när experterna talar. Här kommer en lista på hyfsat nya artiklar som borde gå att komma åt för de flesta, och som lutar åt lite olika håll.

Elizabeth Spelke - Sex differences in intrinsic aptitude for mathematics and science? A critical review. American Psychologist, December 2005. ( länk)

Roberto Colom et al - Negligible sex differences in general intelligence.  Intelligence, vol 28(1), 2000. (l änk)

Brian A Nosek et al - Math = male, me = female, therefore math not = me. Journal of Personality and Social Psychology vol 83(1), 2002. (l änk)

M. Beth Casey et al - Spatial-Mechanical Reasoning Skills Versus Mathematics Self-Confidence as Mediators of Gender Differences on Mathematics Subtests Using Cross-National Gender-Based Items. Journal for Research in Mathematics Education vol 32(1), 2001. (länk)

Elizabeth M. Weiss et al - Sex differences in cognitive functions. Personality and Individual Differences, vol 35, 2003. (l änk)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, könsbiologi, annica dahlström

Science fiction mer fysik än, säg... biologi?

Den vetenskapliga tidskriften Nature har sedan februari förrförra året* haft en serie korta science fiction-noveller, en per nummer, kallad Futures. Nu flyttas den till systertidskriften Nature Physics. 

 

Sannolikt är det faktum att Futures över huvud taget existerar inte särskilt väl känt. Själv snubblade jag över serien av en händelse och har sedan dess kommit tillbaka och läst den då och då. Inte så ofta; historierna har tenderat att hålla rätt ojämn kvalitet. Men trots allt fick Nature utmärkelsen Best SF Publisher av European Science Fiction Society år 2005.

 

Hur som helst. Serien var ursprungligen inte planerad att köra längre än till december 2006, så att den försvinner från Nature är inte helt oväntat. Däremot placeringen i Nature Physics, som får mig att undra -  varför just fysik?  Nature Publishing Group har trots allt en lång lista publikationer att välja mellan - Nature Biotechnology, Nature Genetics , Nature Nanotechnology, Nature Neuroscience... med flera. Är då science fiction i deras ögon mer fysik än, säg... biologi? (bioteknik? nanoteknik?)

 

Jag tycker själv, med utgångspunkt i "modern" SF, att det är tvärtom (i den mån SF kan sägas tillhöra ett enda fält). Mycket av det mest intressanta som skrivts de senaste åren hör hemma inom subgenrerna cyberpunk och postcyberpunk, vars beståndsdelar bland annat är nära framtid, genetisk och teknisk kropps- och sinnesmodifiering, en mer eller mindre subtil dos samhällskritik... inte särskilt fysikrelaterade teman, kort sagt. Studerar man riktlinjerna för insända historier är det också häråt Futures har lutat. Redaktören för historierna, Henry Gee, är dessutom Nature:s Senior Editor för biologisk forskning.

 

Jag har tyckt att det har varit framsynt av Nature att göra en sådan sak som Futures-serien; att lyfta fram SF som ett sätt att diskutera vetenskap och dess inverkan på samhället. Ett vetenskapsmagasin som publicerar forskning inom alla fält kändes som precis rätt plats för en sådan satsning. Ingen av de orsaker jag kan komma på till att flytten gick till just  Nature Physics känns särskilt framsynt, däremot. Två hypotetiska förklaringar; den ena är att någon bestämde att SF-historier platsade bra där, utifrån en åsikt om genren SF som är rejält föråldrad och därmed utan att denne någon var särskilt insatt själv. Den andra är att Nature Physics bedömdes ha den enda läsarkretsen som är nördig nog att gilla SF.

 

Det känns en smula deprimerande. Men kanske hade de helt enkelt några historier som var så bra att de bara var tvungna att trycka dem, och inte kunde sluta i december som det var tänkt - det är en något mer upplyftande tanke. Och deprimerande, för Nature Physics har bra mycket mindre läsekrets.

 

Länkar

Natures "web focus" om Futures, med länkar till ett antal Futures-historier (kräver tyvärr prenumeration)

Den första Futures-historien i Nature Physics (verkar vara gratis)

Några gratis Futures-historier, via Concatenation.org

 

Andra bloggar om: science fiction, Nature

 

*egentligen startade serien redan 1999, avslutades 2000 och återupptogs 2005

Chili kan ha varit en het handelsvara i över sextusen år

Chilipeppar spreds över världen först efter att européerna kommit till Sydamerika. Men bruket att odla chilipeppar är mycket äldre än så, rapporterar forskare i dagens Science.  Allas vår heta favoritkrydda har använts i Ecuador i över sextusen år, men odlades antagligen någon annanstans.  

 

Stärkelsekorn från chilipeppar har en alldeles speciell form; det går till och med att i viss grad skilja mellan stärkelsekorn från olika arter av chili*. Fynd av sådana "udda" korn har förbryllat arkeologer, som förgäves letat efter någon typ av stapelföda som kornen skulle kunna komma från. Att de skulle kunna komma från en krydda - en lyx, inte en livsnödvändighet - insågs först senare. Praktiskt nog går det också att skilja på stärkelsekorn från vild och odlad chili, eftersom de från odlad chili är större. 

 

Med hjälp av kunskapen om stärkelsekornens form identifierade forskargruppen gamla rester av chili från sju utgrävningar i Syd- och Centralamerika; rester som suttit på verktyg och kokkärl. De äldsta fyndplatserna, Real Alto och Loma Alta i Ecuador, hade spår av chili som var över 6000 år gamla. Både Real Alto och Loma Alta var byar för cirka 6100 år sedan, men Real Alto utvecklades sedan till ett centrum för ritualer och ceremonier. Där har man tidigare funnit spår av många olika matväxter; majs, kanna, arrowrot, kalatea, maniok (kassava), squash, canavalia-bönor och palmer. Mängden och variationen tyder på rätt avancerad mathållning - speciellt när man nu också hittat bevis för att chili användes som krydda. Antagligen har chilin inte odlats i Ecuador, utan antingen norr eller söder om området och förts dit efteråt. Kanske i någon form av byteshandel; Vaughn Bryant från Texas A&M säger till Nature News att odlad chili kan ha varit en bra handelsvara.

 

Forskarna fann också 5600 år gamla spår av chili från centrala Panama, och 4000 år gamla spår av chili från Wayuna i Peru. Däremot fann de inga spår av vare sig vild chili eller mellanformer mellan vild och odlad chili. Sammantaget, säger de, pekar spåren på att tre olika sorters chili odlades i Peru för minst 4000 år sedan. Det innebär att avancerad matlagning uppstod redan innan keramiken. Men exakt var när människan började att odla chili, och när den tog steget från vild växt till odlad gröda, är fortfarande oklart. Forskarna planerar att leta efter övergångsformer av chili för att kunna svara på den frågan.

 

En helt annan fråga är varför vi egentligen envisas med att tycka om chilins hetta - trots att den egentligen är ett försök att skrämmas. Visst är det något ironiskt att det som utvecklades som en varningssignal inte alls fick oss att lämna plantan ifred, utan tvärtom att sprida den över hela världen...

 

*De fem mest betydande chiliarterna är C. annuum, C. baccatum, C. chinense, C. frutescens och C. pubescens - spansk peppar, bärpeppar (aji), havannapeppar, flerårig spansk peppar och rokotopeppar.  C. annuum, C. chinense och C. frutescens är mer lika än de övriga sorterna och har antagligen samma förfader. Flera av de vanligaste sorterna tillhör arten spansk peppar (t ex jalapeño och paprika - jo, den är också en sorts chili), eller arten havannapeppar (t ex habanero).

 

Länkar

Nature News

artikeln (Science, kräver pren.)

kommentar i Science (kräver pren.)

 

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, historia, jordbruk, mat, chili

 

Tvåkroppsproblemet

Nature News har en intressant artikel om "tvåkroppsproblemet" - den komplicerade situation som kan uppstå när man är två forskare i samma familj. Eller för den delen två karriärister i allmänhet.

Speciellt i mansdominerade forskningsfält tenderar en stor del av de kvinnliga forskarna att vara gifta (eller sambo, eller särbo) med en annan forskare. Ibland till och med inom samma fält, eller samma specialområde inom fältet. Problemet? Forskningsjobb är extrema nischjobb, vilket innebär att det kanske finns ett jobb per stad - eller land - som passar ens kompetens. Att hitta två jobb inom ett rimligt avstånd från varandra är ofta en omöjlighet. Situationen blir inte mycket lättare för ett forskarpar som sysslar med varsin sak; att hitta områden i världen där två olika fälts nischer överlappar är inte heller enkelt. (Och sedan ska båda lyckas få jobben ifråga, någorlunda samtidigt)

Det är en komplicerad situation, som inte blir lättare av forskningens långa och ofta oregelbundna arbetsdagar. Men inte ovanlig:

"According to several surveys of European scientists at least half of all scientists questioned have partners who are also working in science [...] The problem is most acute in the natural sciences"

Länk
Nature News

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, forskare, karriär

Choklad - gudaföda med intressanta egenskaper

Choklad är inte bara aktuell på alla hjärtans dag. Tvärtom är den är intressant på många sätt; den har en mycket speciell struktur, en komplex smak som påverkas av detaljer i tillverkningen, och innehåller dessutom flera intressanta ämnen.  Linné gav den till och med namnet "gudaföda" (theobroma). 

 

Struktur - från glänsande till grynig 

Choklad smälter vid låg temperatur - närmare bestämt, vid en temperatur som ligger nära kroppens egen. Det innebär att samma chokladbit både kan vara hård, blank och lätt att bryta i bitar i rumstemperatur, och ändå få en mjukt krämig konsistens i munnen. Men för att choklad ska bli snyggt glansig krävs varsam hantering i en speciell process; temperering. Orsaken är att kakaosmöret, fettet i chokladen, kan stelna i hela sex olika former.  Två av formerna är stabila och ger en blank och hård choklad. De andra fyra formerna är instabila och ger en mjukare, oljig struktur som inte är speciellt vacker. De stabila formerna smälter också vid en högre temperatur (32-34 grader) än de instabila (15-24 grader). Om choklad får stelna snabbt och okontrollerat - om den till exempel smälter i solen och sedan svalnar av igen - hamnar den så gott som alltid i en instabil form. De fula gråaktiga märkena man ibland kan se på chokladens yta (så kallad " fat bloom") uppstår när instabila former av choklad smälter, vandrar till ytan och stelnar om till kristaller. Korrekt tempererad choklad - med väldigt låg andel av instabila kristaller - håller sig alltså snygg längre.

 

Tempereringen har tre steg; smältning; kylning med bearbetning och ett långsamt stelnande vid en temperatur som ligger över smältpunkten för instabila kristaller men under smältpunkten för stabila kristaller. På så vis "uppmuntrar" man chokladen att bilda bara stabila kristaller. Generellt har chokladen lägre smältpunkt ju ljusare den är, och ska då också tempereras vid en något lägre temperatur.  Det hela kan verka joxigt, men det är ett nödvändigt ont för den som vill få blank och hållfast choklad - till exempel för tillverkning av chokladskulpturer.

 

Det ska också gå att få fram den stabila strukturen genom att smälta choklad, kyla den till den temperatur där stabila kristaller stelnar och sedan tillsätta "frön" av stabila kristaller (det vill säga, en liten mäng redan tempererad choklad). (Det låter mer komplicerat; jag har ingen aning om hur praktiskt det vore att göra det i ett vanligt kök. Men jag hittade en artikel från 2004 som nämner en "patenterad process under utveckling", där denna metod ska användas. Lite mer om temperering och båda metoderna finns hos "Cooking for engineers" ( cachad sida).

 

Forskning på chokladens kristallstruktur och hur den påverkas verkar för övrigt fortfarande vara ett aktivt forskningsfält. Se till exempel detta.

 

Smak - bittert, blommigt och bränt

Choklad innehåller ett förhållandevis stort antal smakämnen som är viktiga för att ge "rätt" smak. Mellan skörd och färdig konfekt genomgår kakaobönorna bland annat fermentering (jäsning), rostning och conchning (mekanisk behandling som ger finare struktur och en mer subtil smak åt chokladen). Jäsning och rostning är båda processer som kan tillföra ett stort antal smaknyanser. I chokladens fall tillför jäsningen "blommiga" och fruktiga smaktoner, medan rostningen ger nötaktiga, jordiga, rostade (och brända) tillskott. Bitterheten i choklad finns redan från början, men kan förstärkas under rostningen. Om man dessutom tillsätter mjölk kan man få karamellartade, smöriga och ostliknande smaker. I vit choklad, som den bara innehåller kakaosmör, kan mjölksmakerna vara speciellt framträdande. 

 

Forskare som har studerat choklad har kommit fram till att det behövs  över tjugo olika ämnen för att återskapa chokladens smak. Antalet potentiella smakämnen är dock betydligt större än så. 

 

Antioxiderande och uppiggande, kanske mer

Chokladens mest kända beståndsdel är antagligen teobromin, ett ämne som är släkt med koffein men har lite annorlunda effekt. Mörk choklad innehåller betydligt mer teobromin än vad ljus choklad gör. Framför allt är teobrominet svagare än koffeinet, men i tillräckligt stor dos kan man bli pigg också av choklad. En av de första fasta formerna av choklad var just pastiller som åts i uppiggande syfte (de förekom redan under 1600-talets andra hälft och ansågs vara lämpligt för personer som behövde hålla sig vakna länge; till exempel soldater). Det var nog inte så lyxigt som det låter, för fast choklad på den tiden lär ha varit en rätt grynig och trist historia. De var inte förrän i mitten av 1800-talet som conchningsprocesen, som ger slät och fin choklad, kom till.

 

Choklad innehåller också en del koffein, men i liten mängd jämfört med teobrominet.

 

Choklad innehåller också en hel del antioxidanter - den beräknas faktiskt vara USA:s tredje största antioxidantkälla. Den största amerikanska källan till antioxidanter är å andra sidan kaffe, så det säger kanske mer om konsumtionen än om chokladen i sig. Främst är det polyfenoler; en stor grupp av ämnen som "smakar strävt" och också finns i till exempel rödvin och grönsaker.  (En tabell över innehåll, på halvtaskig svenska,  finns här).

 

Choklad anses också ge lyckokänslor - men exakt vad som händer (och om det är något mer än bara fett och socker som talar) är inte så tydligt när man utgår från den vetenskapliga litteraturen. Populärt sägs det att fenyletylaminer i chokladen ger kärleks- och lyckokänslor, att serotonin i chokladen också ska göra den som äter lycklig och att choklad både innehåller och frisätter anandamid (en kroppsegen cannabinoid). Problemet är att mängden fenyletylamin i choklad är väldigt låg (man lär behöva äta kilovis för att få någon effekt). Hur mycket extra serotonin och anandamid man kan få till genom att äta choklad verkar också vara oklart. "Neuroscience for kids" har en bra, om än en smula föråldrad, genomgång (ca 1998-1999). "Chembytes e-zine" från 1997 har lite mer data, men inga fler svar. Chocolate.org har en något mer aktuell genomgång... men inte mer substans.

 

Andra bloggar om: vetenskap, choklad, mat, fysik , psykologi

Nattfjärilens antenn - ett multiverktyg

Nattfjärilens antenn är inte bara en världens känsligaste luktsensorer. Den fungerar också som stabiliserande gyroskop, rapporterar forskare i fredagens Science.

 

Det har forskats mycket på nattfjärilar - framför allt deras antenner - genom åren. Främst för att de är oerhört känsliga för vissa luktämnen. Hanarna är så bra på att hitta signalämnen som honorna skickar ut att de kan följa spår av enstaka molekyler över kilometerlånga avstånd. Därför är det lite roligt att ingen verkar ha misstänkt att antennerna också har ett annat syfte; de fungerar som gyroskopiska sensorer som stabiliserar nattfjärilens flykt.

 
Är man liten och lätt som en insekt är det lätt att bli bortblåst och kringknuffad när det kommer en vindpust. Nattfjärilen flyger dessutom, som namnet antyder, när det inte är speciellt ljust ute. Därför är det svårt för den att använda synintryck för att hålla sig på rätt kurs - det blir helt enkelt för långsamt. Den hittills mest accepterade förklaringen till hur nattfjärilen ändå lyckas hålla sig på rätt kurs är att antennerna känner av luftflödet.

Biologen Sanjay Sane ville undersöka närmare hur nattfjärilens antenner fungerade som sensorer för luftflöde, men kom fram till att de faktiskt var för korta för att klara den uppgiften på ett bra sätt. Däremot, insåg han, var de långa nog att fungera som sensorer för Corioliskrafter som uppstår när nattfjärilen slår med vingarna och dess kropp vrider sig i förhållande till antennernas vibrationer
(Corioliskrafter är egentligen så kallade fiktiva krafter; läs mer i Wikipedia).

För att testa om deras idé stämde klippte Sane och hans grupp av antennerna på några nattfjärilar. Resultatet blev väldigt instabila flygbeteenden; krockar med väggar, krascher och baklängesflygning. När antennerna senare sattes tillbaka med superlim återfick nattfjärilarna mycket av sin flygförmåga. (Bilder av flygande nattfjärilar med och utan antenner finns på Science:s hemsida, men kan kräva prenumeration).

Så sent som förra månaden satt jag för övrigt och lyssnade på ett föredrag om projektet AMOTH, som gick ut på att bygga en konstgjord nattfjäril (en flygande luktkänslig robot). Målet var att använda den i "flockar" bestående av flera robotar, för storskalig miljöövervakning. Jag minns faktiskt inte om den som talade sa något om flygstabilisering, tyvärr.

  

Länkar

Science Now (med länkar till filmer)
artikel i Science

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, biologi, fysik

Nånstans kring Huddinge, riktning Stockholm C

Snabb recension av internet ombord på X2000: Det funkar, men det är lite trögt. 11 Mbit/s med hyfsat signalstyrka. Tappar kontakten emellanåt, fast aldrig länge. Inte hutlöst dyrt med 89 kr för två timmar, fast inte helt billigt heller.

Men ändå. Internet på tåget. Coolhetsfaktorn i att blogga på resande fot är rätt hög... ;-)

Oj. Framme om 5 minuter.

Varför denna märkliga inställning till GMO, Greenpeace?

Forskarbloggens Jens Sundström skriver om något jag länge har retat mig på: Greenpeace's märkliga inställning till genmodifierade grödor och djur. Rent taktiskt är det en bra symbolfråga, påpekar han, men ur miljösynpunkt är det ett konstigt val.

Och jag håller med. Precis som Jens Sundström hade jag Greenpeace som hjältar när jag var yngre, men deras envisa upprepande av budskapet att GMO är ont, ont, ont gör att glorian börjar hamna mer än lovligt på sned. Eller, som Jens säger:

"När jag nu efter dryga 15 års universitets, doktorand och postdoktorala studier äntligen har tillräckligt med kunskap finner jag, ironiskt nog, att bland det bästa jag kan göra för miljön är att argumentera mot Greenpeace i organisationens huvudfråga."

En bättre satsning vore, som Sten Stymne påpekar i kommentarerna till Jens inlägg, att opponera sig mot de multinationella företagens strypgrepp om tekniken och patenten.

Magsårsbakterien - en fripassagerare med lång historia

Människan emigrerade inte ensam ut ur Afrika. Med sig hade hon en fripassagerare; magsårsbakterien. En forskningsgrupp från Max-Planckinstitutet för infektionsbiologi har samlat 532 stammar av magsårsbakterier från 51 olika etniska grupper, och hittat ett enkelt samband: bakteriernas gener blir mer lika ju längre bort från östra Afrika de kommer. Resultatet publicerades på Natures webbsida den 7/2.

Magsårsbakterien Helicobacter pylori lever inuti ungefär hälften av alla människor på jorden, och är över 58000 år gammal. Den ökar risken för magsår och magcancer. Åtminstone är det 58000 år sedan den spreds ut ur Afrika, säger forskarna, baserat på genetisk analys av bakterieproverna de tagit. Resultatet ger stöd till de forskare som hävdar att människans uttåg ur Afrika skedde förhållandevis "nyligen" - för runt 60000 år sedan.

Fram tills relativt nyligen var H. pylori bara en av väldigt många andra magbakterier. Hade det inte varit för Nobelpristagarna Barry Marshal och Robin Warren, så hade magsår kanske fortfarande ansetts vara en livsstilssjukdom som berodde på för mycket stress. En av vändpunkterna i vår förståelse kom när Barry Marshal frivilligt infekterade sig själv med  H. pylori, blev fruktansvärt sjuk i gastrit (magsäcksinflammation) - och botade sig själv med antibiotika. BBC har en artikel om det (ny sedan onsdagen), där de också påpekar att det är många grundläggande medicinska genombrott från forskare som använt sig själva som försökspersoner.

Länkar
Science Now
artikeln i Nature (pren. krävs)
BBC-artikeln om Barry Marshal (och andra självexperimenterande forskare).

Andra bloggar om: forskning,vetenskap, medicin, historia, magsår

Behöver forskare kunna skriva? Och hur lär de sig att göra det?

Dr Free-Ride (Janet Stemwedel) på bloggen " Adventures in Ethics and Science" ställer en av mina favoritfrågor på sin blogg: behöver forskare kunna skriva? och följer upp med att undra: hur lär forskare sig att skriva?

 

Egentligen ställer hon fler frågor än så. Jag tar dem en i taget (och mina svar/funderingar ska väl bedömas mot bakgrunden av att jag har nästan exakt tre års doktorandstudier som erfarenhet att dra av, inte en 30+ år lång yrkeskarriär).

 
Det kan också vara värt att tänka på att "att kunna skriva" är ett väldigt brett begrepp. Och att generellt skrivande skiljer sig rätt mycket från att skriva forskningsartiklar, eller ansökningar för forskningsanslag. I forskningsvärlden skrivs dessutom väldigt mycket på engelska, även av de som har ett anant språk som förstaspråk.

Do scientists need to write well? If so, in what contexts and for what audiences? If not, why not?
Min personliga åsikt är: ja, definitivt. Kanske går det att töja det till att forskare behöver kunna kommunicera. Om dina resultat inte går att förstå, vem ska då citera dig, ge dig forskningsanslag eller ta initiativet till ett samarbete? Å andra sidan finns det klara bevis på motsatsen: jag har stött på ett antal totalt obegripliga vetenskapliga artiklar inom mitt eget fält, och ett minst lika stort antal totalt obegripliga presentationer på konferenser eller workshops. Det verkar inte vara mindre vanligt med obegriplighet inom andra fält, heller.

Från samhällets synvinkel sett borde det vara betydligt bättre med forskare som skriver/kommunicerar bra, än med forskare som inte gör det. Visserligen fungerar vetenskapsjournalister som  "tolkar" för att översätta vetenskapliga fynd till vardagligt språk, men populärvetenskap är knappast ett verktyg som gör det möjligt för forskare att delta i samhällsdebatten.
 
Where do scientists really learn to write? What kinds of experiences shape their writing? Are these teaching scientists to write clearly and effectively? Are they entrenching bad habits?

Min pessimistiska uppskattning är att de allra flesta forskare lär sig att skriva forskningsartiklar genom trial-and-error; först genom att som doktorander skriva ett antal versioner av ett antal papper som deras handledare säger "skriv om det här, och det där är obegripligt" på. Sedan skickas pappret på review till en eller flera bedömare som säger "skriv om det här, och lägg till en figur/ett antal experiment/...". Till slut kommer pappret förhoppningsvis in, och processen börjar om med nästa papper. Och nej, om man inte har en exceptionell skribent/textkritiker som handledare (en med gott om tid att skriva kloka kommentarer, dessutom) är det inte ett bra sätt att lära sig skriva klart och effektivt. Däremot lär man sig förhoppningsvis inte så många dåliga vanor av det, förutom de eventuella dåliga vanor ens handledare har. Får man en bra reviewer (bedömare) kan man lära sig mycket om själva hantverket att skriva en forskningsartikel. Det innebär inte nödvändigtvis att man blir bättre på att skriva rent generellt.

Till viss del lär sig nog de flesta forskare också att skriva forskningsartiklar genom att läsa andra forskningsartiklar. I många fall är dessa artiklar författade av någon som inte har engelska som förstaspråk, inte talar det till vardags och inte kommer i kontakt med så mycket annan engelsk litteratur än andra forskningsartiklar. Ett utmärkt tillfälle att plocka upp alla möjliga dåliga vanor, både språkmässigt och hantverksmässigt.

Where do you think scientists ought to learn to write? What are the most important things they need to learn about writing in a scientific context? What are the best ways to learn these things?
Idealiskt sett skulle alla forskarstuderande gå en eller flera kurser i att skriva, få personlig kritik på det de skriver och dessutom öva sig i att hålla presentationer för en publik som INTE är insatt i det egna fältet. Det stora flertalet "misslyckade" presentationer jag sett har utgått från att publiken har betydligt mer detaljerade insikter inom forskarens eget område än vad som verkligen är fallet.

Men den mest viktiga lärdomen är antagligen en annan, och inte så behaglig: Det går inte att utgå ifrån att din forskning är intressant för någon annan än dig själv. Oavsett om du anser att den är det mest banbrytande inom ditt eget fält det senaste decenniet, oavsett om du har arbetat på din forskningsartikel i flera år, oavsett om du har slavat natt, dag och helg i labbet eller kommit på en ny revolutionerande teknik. Du måste fortfarande berätta, på ett betydligt enklare och mer grundläggande sätt än du tror, exakt varför din forskning är viktig och hur den passar in i sitt sammanhang. Du måste sälja din idé.

Den näst viktigaste lärdomen efter det är antagligen att du inte alls är lika bra på att förklara som du tror att du är, och att det du själv ser som en tydlig röd tråd på sin höjd är ett blekrosa garntrassel för någon annan. Eller möjligtvis att du inte alls är lika bra på engelska som du tror att du är, och att de långa snygga orden inte nödvändigtvis betyder det du tror att de gör.

Are scientists better off learning to write from scientists or non-scientists? Why?

Båda, utan tvekan. Professionella skribenter, kanske framför allt journalister, är ofta bra på att sälja en idé, och beskriva det viktigaste i några korta ord. Men en forskningsartikel har sin egen logik och uppställning, och den behöver man antagligen lära sig från en forskare.

Are scientists better off learning to write in a classroom setting or in a more "realistic" setting? Why?
Båda. Ingenting slår riktig erfarenhet, men för att man ska dra bäst nytta av den erfarenheten är det bra att göra sig av med nybörjarfelen någon annanstans. Det är också bra att öva sig på att ta kritik, och det är nog lättare att göra i ett klassrum där pressen inte är lika hög.


Andra saker jag tror hjälper (som övning): skriv på ditt eget språk, skriv under tidspress, skriv under utrymmespress. Läs andra typer av texter; skönlitteratur, artiklar, analyser, bloggar. Både på ditt eget språk och på språket (språken) du ska skriva/tala på. Fundera över den logiska strukturen i bra texter, och i dåliga texter. Och så vidare...

Det är intressant att höra vad andra forskare tycker om samma frågor - läs kommentartråden hos Adventures in Ethics and Science. Och bidra gärna med dina egna funderingar om skrivande i en kommentar till den här posten (även om du varken är forskare eller skribent).

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, skrivande

Promiskuösa schimpanshonor misshandlas

Schimpanshanar brukar våld för att få tillgång till sex - helst med ensamrätt. Det beskriver forskare i en nyutkommen artikel i den brittiska vetenskapstidskriften Proceedings of the Royal Academy of Sciences B.

Schimpanser har i allmänhet multipla partners. Honorna parar sig helst, om de får välja, med flera hanar. Antagligen är det en försäkringsstrategi; schimpanshanar försöker ofta döda ungar som de vet inte är deras (vet de inte om ungen är deras lever den således säkrare). Och hanarna parar sig helst - precis som hos många andra djurarter - med många honor. Helst med ensamrätt.

En schimpanshona har en reproduktiv cykel som påminner om människans; hon är fruktsam ungefär en vecka per månad. Det innebär att bara ett fåtal honor i en schimpansflock är fruktsamma vid en given tidpunkt. Alla fruktsamma honor är däremot inte lika attraktiva för hanarna; mest intressant är en äldre hona som redan fått flera ungar (och därmed bevisat sin fruktsamhet).

Konkurrensen, och intressekonflikten mellan hanar och honor, leder till våld. Under tio år observerade en grupp antropologer (bland annat en av artikelns författare) 13 hanar och 15 honor i en schimpansflock i Kibale National Park i Uganda, under hela deras vakna tid. Hanarna attackerade honor och andra hanar i princip lika ofta, i medeltal 0.017 gånger per timme (0.4 gånger per dygn). Det innebär att en hona som  vistas i en grupp med fem hanar  blir attackerad i genomsnitt  en gång per  "dag"  (12  timmars observation).

Attackerna mot honorna var däremot inte jämnt fördelade över tiden, utan blev mycket intensivare under den tid som honorna var brunstiga (ett tillstånd som går att se med blotta ögat; deras könsdelar sväller upp). Honor som tidigare fått ungar blev mer attackerade än honor utan ungar. Hanarna parade sig också oftare med honor som de var aggressiva emot (ungefär dubbelt så ofta). Urinprover visade att honorna utsöndrade betydligt mer stresshormon under sin brunstiga period - men bara om de tidigare fått ungar (och alltså var attraktiva på grund av sin fruktsamhet).

Attackerna bestod av såväl enstaka slag och sparkar som längre perioder av slag och bett. Det förekom också att hanarna betedde sig mer indirekt hotande, genom att till exempel jaga honorna eller skaka grenar riktat mot specifika honor (Science Now och de svenska källor som läst Science Now anger att hanarna använde grenar "som vapen", men det är inget som nämns i den vetenskapliga artikeln. Antingen är det fel eller så är det en uppgift Science Now fått muntligen av forskarna).

Sannolikt använder hanarna olika strategier, beroende på rang, skriver forskarna. Lågrankade eller impopulära hanar lär i större tvinga till sig sex med våld och trakasserier, medan högrankade hanar lär ta till våld för att hålla honorna borta från andra hanar.  (Alla dessa typer av våld mot honor har observerats).

Intressant nog visar dvärgschimpanser upp ett helt annat mönster. där sex bland annat används för att lösa potentiellt våldsamma konflikter. (Istället för att lösa sexuella konflikter med våld). Tyvärr tar forskarna inte upp det i sin artikel - det hade varit intressant att se en  förklaring till hur två närbesläktade arter utvecklat så olika lösningar, och varför.

Länkar
Science Now
artikeln (Proceedings of the Royal Academy of Sciences B online, pren. krävs)

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, schimpanser, våld

Månkolonisering kan bli för spännande...

Månens yta kan samla på sig mycket statisk laddning - upp till flera tusen volt. Det innebär att alla sorters elektrisk utrustning är i riskzonen - och att det blir mer komplicerat att kolonisera månen än vad man tidigare trott. Det rapporterar en amerikansk forskargrupp i januarinumret av Geophysical Research Letters.

 

Laddningen kan ge kraftiga gnistor som kan slå ut viktig utrustning. Dessutom kan den orsaka dammoln som också är problematiska - måndamm är finkornigt, och sätter sig överallt.

 

Fyndet baseras på en analys av data från Lunar Prospector (1998-1999). Forskarna såg framför allt mycket laddning på månens nattsida. De tolkar det som att solljus orsakar laddningen genom att slå bort elektroner från månytan. Men en annan tänkbar orsak är att solvinden ligger bakom; antingen direkt eller eftersom den drar ut jordens magnetfält i en svans som månen blir tvungen att gå igenom.

 

På grund av den låga detaljnivån är det svårt för forskarna att säga om laddningarna är utbredda eller koncentrerade, så det går inte att säga i detalj hur stor risken är (är samma mängd laddning utspridd över ett stort område blir risken så klart mycket mindre). Men om det visar sig att eventuella månkolonister behöver varningsutrustning för att akta sig för rymdstormarnas ökade strålning, samtidigt som samma ökade strålning riskerar att ladda upp månytan och skada utrustningen - då blir det förstås lite trassligt. Den NASA-forskare som Nature News pratat med verkar dock inte se uppladdningen av månytan som ett stort problem.

 

Länkar

Nature News 

artikeln (Geophysical Research Letters, pren. krävs)

 

 

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, rymden, månen

 

 

Men... vart tog Afrika vägen?

Projektet Worldmapper producerar förvridna kartor som ger en tydligare bild av världen. Kartor som visar hur mycket pengar som, proportionerligt sett, läggs på sjukvård i olika länder får en väldigt underlig form. Och de blir väldigt olika jämfört med kartor som visar spädbarnsdödlighet eller förekomsten av malaria.

 

Det går inte att förstå världens ojämlikheter förrän man ser dem - ord och tabeller är inte effektiva nog. Det är tanken bakom projektet Worldmapper, förklarar professor Danny Dorling i en artikel i PLoS Medicine (publicerad i förrgår). Artikeln illustreas med sex figurer där alla länder visas i en storlek som motsvarar deras andel av världens allmäna respektive privata vård/hälsoutgifter, arbetande läkare, spädbarnsdödlighet, förekomst av HIV/AIDS och malariafall. (Samma princip har bland annat  - kanske mer välbekant - använts för att illustrera människans känsel i olika kroppsdelar)

 

Och nog har Dorling rätt. Det blir synnerligen tydligt i de första tre bilderna... var är Afrika nånstans? Är det den där lilla?! I de efterföljande bilderna syns Afrika däremot väldigt tydligt. Framför allt i illustrationen av malariafall, där resten av världens kontinenter i princip reduceras till tunna konturer. Även med förkunskap om hur fördelningen är, känns bilderna.  

 

Totalt ska 366 kartor produceras fram till slutet av den här månaden, enligt webbsidan (de verkar dock ligga lite efter tidsplanen, januaris kartor är inte färdiga). Tonvikten ligger än så länge på hälsostatistik och resurser, men det finns en del annat intressant också. Kartan över långtidsarbetslöshet är nog så tankeväckande. Mer ekonomiska och samhällsinriktade data kommer med de sista kartorna.

 

Relaterat: Anders Sandberg skrev igår om visualisering av ekonomiska data världen över.

 

Länkar

nyhetsrelease

artikeln i PLoS Medicine (open access, dvs fritt tillgänglig)

Worldmappers webbsida

 

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, statistik, hälsa, ekonomi