måndag, februari 19, 2007

En hjärna, två kön, många åsikter

Jag har med ett rätt stor mått av förundran följt Annica Dahlströms framfart genom medierna de senaste åren - eller snarare, jag har varit förundrad över att ingen verkar reagera över hur långt från sitt specialområde hon uttalar sig, och hur bergsäker hon är på saker som forskarkåren fortfarande i stora delar verkar vara oense om.  Nå, nu har "någon" iallafall reagerat - med en debattartikel i söndagens DN.

Artikeln är skriven av psykologistudenten Johan Lundin Kleberg, farmakologidoktoranden Lydia Melchior och läkarna Cecilia Chrapkowska och Agnes Wold. Deras kritik är ganska vasst formulerad:

"Annica Dahlström hävdar att feminister vill undanhålla biologiska fakta från allmänheten. Vi hävdar i stället att Annika Dahlström uppfunnit "fakta" som saknar vetenskaplig täckning för att stödja sina egna privata åsikter och därmed missbrukat sin ställning som forskare. En forskare måste redovisa vetenskapliga fynd på ett korrekt sätt, vare sig hon kommunicerar med allmänheten ("populärvetenskap") eller med andra forskare. Det är rentav ännu viktigare att tala sanning för lekmän, eftersom dessa har mer begränsade möjligheter att själva granska sanningshalten i vetenskapliga utsagor. Vi anser att Annica Dahlström har brutit mot denna självklara etiska regel."

Det är inte första gången Wold och Chrapkowska debatterar ihop - de har bland annat skrivit en tidigare DN-debattartikel år 2004 och varit med och författat jubileumsskriften Förbjuden frukt på kunskapens träd (2004).

En sak blir uppenbar,om man försöker göra lite egna efterforskningar i ämnet könsskillnader: det finns mycket forskning av varierande kvalitet, och den spretar åt alla möjliga håll. Oavsett vilken ståndpunkt man har kan man hitta ett antal artiklar som stöder den, om inte helt så åtminstone i stor grad. Speciellt om man är villig att sträcka sig lite extra i sin tolkning. Ett sådant hav av motsägande information borde mana vem som helst till försiktighet, men speciellt en forskare.

Det finns en ganska talande intervju med Annica Dahlström i SvD, från år 2003. Kanske främst det här utdraget:

"Hon har dock inte själv gjort någon egen forskning på skillnader mellan kvinnors och mäns hjärnor. I mitten av 1990-talet började hon upptäcka den internationella forskningen inom det här området.
- Jag kände genast att det var viktigt att sprida kunskap om detta."
 
Problemet är utanför sitt eget specialområde - och även om Annica Dahlström ofta betecknas "hjärnforskare" så är varken könsskillnader eller koginition hennes specialområde - har en forskare inte mycket bättre koll än någon annan välutbildad person. Däremot har en forskare, speciellt en professor, mycket lättare att bli sedd som expert. Det är en farlig kombination. Annica Dahlström verkar dessutom vara helt övertygad om att hon är sanningens företrädare i en vilseledd värld, vilket gör kombinationen ännu farligare.

Det finns flera saker som alltför sällan tas upp i sådana här diskussioner, kanske för att de är för komplexa, eller för att de är ointressanta för den som föredrar att se världen i svart och vitt. Till exempel mätbarhetsproblemet; hjärnans funktion ändras med ålder och med användning (och sannolikt olika mycket för olika förmågor). Vad är det man mäter i en studie på små barn? På tonåringar? På vuxna? Och hur bra går det man hittar att generalisera? Ju yngre barnen är, desto mindre påverkan har miljön hunnit ha (kan man anta) - och desto svårare är det att mäta specifika förmågor utan att lägga in mer tolkningsutrymme för den som gör försöket. Skrivkunnighet och större ordförråd hos testpersonerna gör det lättare att mäta specifika förmågor, men samtidigt ökar osäkerheten i vad som är medfött och vad som är förvärvat genom övning och miljöpåverkan. Den faktor som så gott som aldrig försvinner är försöksledarnas påverkan på det de undersöker. Små detaljer i ett försöksupplägg - frågeformuleringar, problemställning, bemötande - kan ge stora skillnader i resultat. (liten presentation om problematiken här). Och på området könsskillnader lär det inte finnas en enda person som är sant objektiv.  

En enda forskningsartikel eller -studie är inte ett bevis, och en enda forskare är inte tillräckligt att luta sig på. Det bästa är att läsa och tänka själv, och sedan lyssna med en rejäl nypa salt när experterna talar. Här kommer en lista på hyfsat nya artiklar som borde gå att komma åt för de flesta, och som lutar åt lite olika håll.

Elizabeth Spelke - Sex differences in intrinsic aptitude for mathematics and science? A critical review. American Psychologist, December 2005. ( länk)

Roberto Colom et al - Negligible sex differences in general intelligence.  Intelligence, vol 28(1), 2000. (l änk)

Brian A Nosek et al - Math = male, me = female, therefore math not = me. Journal of Personality and Social Psychology vol 83(1), 2002. (l änk)

M. Beth Casey et al - Spatial-Mechanical Reasoning Skills Versus Mathematics Self-Confidence as Mediators of Gender Differences on Mathematics Subtests Using Cross-National Gender-Based Items. Journal for Research in Mathematics Education vol 32(1), 2001. (länk)

Elizabeth M. Weiss et al - Sex differences in cognitive functions. Personality and Individual Differences, vol 35, 2003. (l änk)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, könsbiologi, annica dahlström


13 kommentarer:

Simon Molander sa...

Mycket bra skrivet!

Jag tycker att det är både märkligt och synd att det inte finns ett bättre kontrollsystem för sådana här saker. Genom att ge ut en populärvetenskaplig skrift så undgår man peer-rewiev men man har fortfarande sin auktoritet som forskare.

Hörde just en intervju på P1 där Annica försökte skylla kvällstidningarna för svadan hons skriver. Samtidigt har hon i forskning och framsteg sagt "ibland måste man överdriva lite för att få fram vad man vill ha sagt".

Detta borde klassa som tjänstefel!
Göteborgs Universitet borde se till att åtgärda detta, för sitt eget goda ryktes skull!

gojo sa...

Tänk om evolutionen gjort män och kvinnor olika på något sätt, hemska tanke...

Malin Sandström sa...

gojo: missförstår du mig med flit? Jag har inte sagt att jag tror vi är helt lika. Det jag kritiserar är AD's i mitt tycke alldeles för långtgående slutsatser, som hon uttalar under etiketten "forskare" trots att det inte rör hennes eget specialområde.

Min poäng är snarare, att utanför våra specialområden är vi forskare inte bättre informerade än andra (välinformerade) personer. Och jag tror att det även är simons poäng.

challenge sa...

Bra forumlerat! Det är ju pudelns kärna det där, att hon inte gjort forskning som hon sedan vill dra kausala samband till. Det som börjar irritera mig än mer är nu att om jag säger att jag inte håller med om hennes sätt att dels föra fram sina åsikter, dels vetenskapliga metoder så blir motargumentet oftare "bara för att du inte tror att det finns skillnader".

Jag tror ju att det mycket väl kan finnas skillnader _men_ det är inte min huvudtes gentemot Dalhström. Det är ju att hon rider på vågen som professor (i neurovetenskap/histologi) men uttalar sig om kausala samband om forskning hon inte ägnar sig åt.

Det är lite som att jag som är doktor (i mikrobiologi) skulle uttala mig bergsäkert om att hivviruset sprids mer i vissa delar av befolkningen för att dom är dummare... om du förstår sarkasmen i det hela?!

Malin Sandström sa...

challenge: Jag har, till viss del, mött exakt samma kommentarer. Jag undrar om inte problemet är att vårt sätt att se på saken är ett typiskt "forskarsätt"; rätt eller fel i sak är inte det intressanta, speciellt så länge vi tycker att metoden är fel. Icke-forskare tenderar nog i högre grad att att bara se två ställningstaganden; antingen har AD rätt eller så har hon fel.

challenge sa...

Malin; det har också slagit mig att det kanske är lite väl skumt att förklara för vissa men samtidigt är det ju just det som jag tycker att forskare borde stå upp för och förklara för folk. (Nu låter det som om jag tror att folk är dumma i huvudet men så är det inte.)

Jag tror att lite mer av nyanseringen som vi behöver, till motsats till alla reklamer om "det här är bra för dig", borde komma från just forskarna. Samtidigt i denna tid med lite anslag blir väl alla mer eller mindre fanatiska på att säga att just min väg är rätt?! Men jag beklagar att AD drar kausala samband på felaktiga grunder för om/när man finner att det finns stora skillnader mellan hjärnorna kommer det vara ett enormt motstånd eftersom hon redan har sagt det...

Jaja, vi får väl se hur det blir. Någonstans tror jag inte att sista ordet är sagt i det här.

Martin sa...

Jag tycker att debatten präglats av ovetenskap från båda läger. De spretande resultaten borde ju utesluta något enkelt, ensidigt svar på frågan, och som redan sagts här är kanske osäkertheten icke tillfredställande för icke-forskare.

Det är okontroversiellt att gå ut och visa sitt stöd för tabula rasa -- idén att vi föds som oskrivna blad. T.ex. statsvetaren som doktorerar på män med makt (minns inte vad hon heter) intervjuades och var fullständigt övertygad om att könet endast är en social konstruktion. Biologen i samma intervju bad henne att lyfta blicket något, till andra forskningsfält än just hennes egna, och få en något mer nyanserad bild av läget. Eller diskussionen i filosofiska rummet för ca ett halvår sedan där Germund Hesslow hånades för tanken att man troligtvis föds predisponerad för vissa egenskaper även i hjärnan, precis som kroppen.

Alltså tyckte jag det var lite synd att inte Wold & Co i sin för övrigt välskrivna debattartikel inte tog chansen och läxade upp även de som alltför ensidigt försvarar tanken om det oskrivna bladet. Endast för att allmänbilda, inte ändra samhällets regler (som socialbiologisten AD verkar vara inne på).

Johan Swanljung sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Johan Swanljung sa...

Tog bort kommentaren ovan för att den var skriven av min fru som oavsiktligt var inloggad med mitt blogger-konto (mitt fel). Inte för att jag inte höll med henne.

Malin Sandström sa...

Johan: well, det är sådant som händer - speciellt om man delar dator. Tur att ni delar åsikter också, annars skulle skadeverkan kunna bli större :)

Lars Holmdahl sa...

Jag har precis läst Annica Dahlströms bok och jag känner mig lurad på 267SEK och några timmar av min tid. Av alla bokstavligen hundratals böcker jag köpt var detta den som gav minst för pengarna.

Ostrukturerad, fullständigt utan referenser, mängder av omtag, uselt språk, en blandning av slarvig populärvetenskap och politisk pamflet. Jag hade väntat mig en redogörelse av vetenskapens ståndpunkt vad avser skillnder mellan könen och det får man, kanske, på 5-10 sidor. Resten är ett ständigt upprepande av Dahlströms teser: kvinnor med maskuliniserade hjärnor (som hennes) och som därmed är ärnade för stora uppgifter i samhället borde ha rätt till barnflickor, kvinnor bör ha öveseende med mäns sexuella snedsteg, prostitution är bra, daghem skadar barnen, flickor skall inte klä sig utmanande för då kan pojkarna inte lägga band på sig med våldtäkter som följd, osv.

Vare sig man delar Dahlströms uppfattningar eller inte, så är det tröttsamt att få dem upprepade gång på gång boken igenom. Det hade varit helt OK om Dahlström först redovisat (med referenser) vetenskapens resultat och därefter diskuterat dessa, följt av mer privata funderingar och slutsatser. Det hade varit ärligt. Nu försöker hon ge vetenskaplig status åt lösliga resonemang med hjälp av sina titlar. Kollade därför vad hon publicerat (ProQuest) och fann Dahlström som femte författare till en (sic) artikel från 1986. Hon har, verkar det, inte publicerat sig på över tjugo år och kallar sig forskare.

Hade jag vetat, så skulle jag aldrig köpt Annica Dahlströms bok utan lagt tiden på att leta upp och läsa några artiklar inom ämnet istället.

Malin Sandström sa...

lars: Tack för recensionen. Framför allt är det tråkigt om AD inte har några referenser - det tycker jag är ett krav man kan ställa på alla som skriver utifrån sin "forskarroll".

Om du vill ha nåra artiklar som startpunkt rekommenderar jag Weiss och Spelkes artiklar som jag länkat ovan, och även Janet Shibley Hydes "The Gender Similarities Hypothesis" (som kollar på 46 metastudier).

Faustina sa...

Jeg lar meg vel lett provosere, og fikk nesten hjerneblødning da jeg leste Dahlstrøms utlegninger. Mest fordi hun ikke ble sablet ned.
Siden jeg har litt kjennskap til kjønnsforskning, kan jeg fortelle at det begynner å bli en del år siden man ga opp "nature or nurture"-diskusjonen. Dilemmaet er at kjønn er et så fundamentalt prinsipp i den sosiale orden. Egenskaper, gjenstander, praksiser etc. er kodet mannlig og kvinnelig, og derfor blir det håpløst rent metodologisk sett å skulle skille ut "rene" biologiske årsaker til kjønnet adferd eller egenskaper. NB at dette ikke innebærer at det ikke finnes slike forskjeller, men at de blir "filtrert" gjennom historiske, sosiale og kulturelle forestillinger om kjønn. For å drive seriøs forskning om kjønn, må man ta hensyn til at man er en del av det man studerer, og at kjønn ikke er en Ding an sich, som kan isoleres fra den sammenheng det inngår i. Når det er sagt kan man innvende at det er for lite samarbeid på tvers av fagrenser når det gjelder samfunnsvitenskapelige disipliner og naturvitenskapelige når det gjelder kjønnsforskning. Dessverre bidrar nok slike som Dahlstrøm til at de positivisme-engstelige innen kjønnsforskningen blir enda mer skeptiske.