torsdag, februari 15, 2007

Tvåkroppsproblemet

Nature News har en intressant artikel om "tvåkroppsproblemet" - den komplicerade situation som kan uppstå när man är två forskare i samma familj. Eller för den delen två karriärister i allmänhet.

Speciellt i mansdominerade forskningsfält tenderar en stor del av de kvinnliga forskarna att vara gifta (eller sambo, eller särbo) med en annan forskare. Ibland till och med inom samma fält, eller samma specialområde inom fältet. Problemet? Forskningsjobb är extrema nischjobb, vilket innebär att det kanske finns ett jobb per stad - eller land - som passar ens kompetens. Att hitta två jobb inom ett rimligt avstånd från varandra är ofta en omöjlighet. Situationen blir inte mycket lättare för ett forskarpar som sysslar med varsin sak; att hitta områden i världen där två olika fälts nischer överlappar är inte heller enkelt. (Och sedan ska båda lyckas få jobben ifråga, någorlunda samtidigt)

Det är en komplicerad situation, som inte blir lättare av forskningens långa och ofta oregelbundna arbetsdagar. Men inte ovanlig:

"According to several surveys of European scientists at least half of all scientists questioned have partners who are also working in science [...] The problem is most acute in the natural sciences"

Länk
Nature News

Andra bloggar om: , , ,

4 kommentarer:

Unknown sa...

Jennifer Ouellette som skrev artikeln har en mycket bra vetenskapsblogg på Cocktail Party Physics. Väl värd att titta till ibland.

Anonym sa...

Jag tror att det problemet är universums sätt att tala om att det är dags att skaffa sig lite fler intressen : )

Malin Sandström sa...

Paradigm: Det kan man kanske tycka, men ofta är det inte riktigt så enkelt.

Dels tenderar forskare att verkligen älska sina jobb och identifiera sig med dem i sådan grad att yrkesrollen blir en del av deras person (det krävs i princip för att man ska klara att jobba långa dagar nedgrävd i inte alltid intressanta detaljer, med låg anställningssäkerhet på lång sikt... till en förhållandevis låg lön. Är man inte väldigt förtjust i det man gör har man inga incitament att stanna i en sådan situation. Det gäller forskning såväl som alla möjliga andra typer av "kall").

Dels: har man lagt ner ett tiotal år under sådana förhållanden (förberedande studier + doktorandstudier + kanske en postdoc) är det inte så lätt att "byta intressen". Beroende på forskningsfält är det inte särskilt lätt att byta jobb(typ) heller, åtminstone inte till något kvalificerat.

Tore Kullgren sa...

Stockholms studentliv, och i synnerhet KTH:s, är ju i högsta grad uppbyggt på ett sätt som främjar homosocialitet, på så sätt att studenter umgås med sina kurskamrater och ofta bildar familj med någon av dem.

Det kanske är annorlunda i städer med nationsväsen?