Nattfjärilens antenn är inte bara en världens känsligaste luktsensorer. Den fungerar också som stabiliserande gyroskop, rapporterar forskare i fredagens Science.
Det har forskats mycket på nattfjärilar - framför allt deras antenner - genom åren. Främst för att de är oerhört känsliga för vissa luktämnen. Hanarna är så bra på att hitta signalämnen som honorna skickar ut att de kan följa spår av enstaka molekyler över kilometerlånga avstånd. Därför är det lite roligt att ingen verkar ha misstänkt att antennerna också har ett annat syfte; de fungerar som gyroskopiska sensorer som stabiliserar nattfjärilens flykt.
Är man liten och lätt som en insekt är det lätt att bli bortblåst och kringknuffad när det kommer en vindpust. Nattfjärilen flyger dessutom, som namnet antyder, när det inte är speciellt ljust ute. Därför är det svårt för den att använda synintryck för att hålla sig på rätt kurs - det blir helt enkelt för långsamt. Den hittills mest accepterade förklaringen till hur nattfjärilen ändå lyckas hålla sig på rätt kurs är att antennerna känner av luftflödet.
Biologen Sanjay Sane ville undersöka närmare hur nattfjärilens antenner fungerade som sensorer för luftflöde, men kom fram till att de faktiskt var för korta för att klara den uppgiften på ett bra sätt. Däremot, insåg han, var de långa nog att fungera som sensorer för Corioliskrafter som uppstår när nattfjärilen slår med vingarna och dess kropp vrider sig i förhållande till antennernas vibrationer
(Corioliskrafter är egentligen så kallade fiktiva krafter; läs mer i Wikipedia).
För att testa om deras idé stämde klippte Sane och hans grupp av antennerna på några nattfjärilar. Resultatet blev väldigt instabila flygbeteenden; krockar med väggar, krascher och baklängesflygning. När antennerna senare sattes tillbaka med superlim återfick nattfjärilarna mycket av sin flygförmåga. (Bilder av flygande nattfjärilar med och utan antenner finns på Science:s hemsida, men kan kräva prenumeration).
Så sent som förra månaden satt jag för övrigt och lyssnade på ett föredrag om projektet AMOTH, som gick ut på att bygga en konstgjord nattfjäril (en flygande luktkänslig robot). Målet var att använda den i "flockar" bestående av flera robotar, för storskalig miljöövervakning. Jag minns faktiskt inte om den som talade sa något om flygstabilisering, tyvärr.
(Corioliskrafter är egentligen så kallade fiktiva krafter; läs mer i Wikipedia).
För att testa om deras idé stämde klippte Sane och hans grupp av antennerna på några nattfjärilar. Resultatet blev väldigt instabila flygbeteenden; krockar med väggar, krascher och baklängesflygning. När antennerna senare sattes tillbaka med superlim återfick nattfjärilarna mycket av sin flygförmåga. (Bilder av flygande nattfjärilar med och utan antenner finns på Science:s hemsida, men kan kräva prenumeration).
Så sent som förra månaden satt jag för övrigt och lyssnade på ett föredrag om projektet AMOTH, som gick ut på att bygga en konstgjord nattfjäril (en flygande luktkänslig robot). Målet var att använda den i "flockar" bestående av flera robotar, för storskalig miljöövervakning. Jag minns faktiskt inte om den som talade sa något om flygstabilisering, tyvärr.
Länkar
Science Now (med länkar till filmer)
artikel i Science
Andra bloggar om: forskning, vetenskap, biologi, fysik
artikel i Science
Andra bloggar om: forskning, vetenskap, biologi, fysik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar