Krokodilblod kan kanske ge upphov både till mediciner mot HIV och nya typer av antibiotika. Det hoppas åtminstone de forskare som just nu samlar krokodilblod från vilda och tama krokodiler i norra Australien.
Att simma i tropiska floder med öppna blödande sår låter som ett säkert recept på livshotande infektioner - men inte för krokodiler. De verkar kunna klara sig trots allvarliga skador och de massor av bakterier som finns i vattnet de simmar i (det lär finnas ett rätt stort antal trebenta krokodiler som simmar omkring, följden av blodiga slagsmål). Detta har fått ett flertal forskare att intressera sig för hur krokodilernas immunsystem fungerar. För några år sedan rapporterades det om en bakteriedödande peptid från krokodilblod (den fick namnet crocodillin) och nu har man också upptäckt att serum från krokodilblod bekämpar HIV-virus betydligt bättre än motsvarande serum från människor.
Krokodilblod har också väckt intresse av en helt annan orsak: det kan förse krokodiler med syre även när de stannar upp till en timme under vattnet. När krokodilens blod fylls med bikarbonatjoner (den sista restprodukten av respirationen) hjälper det till att släppa loss ytterligare syre som finns bundet i krokodilens hemoglobin. Dykande däggdjur, och sälar, använder istället myoglobin för att binda syre när de stannar länge under vattnet. För tio år sedan framställde forskare hemoglobinhybrider - blandningar av människo- och krokodilhemoglobin. Det visade sig att det var tillräckligt att ändra människans hemoglobin på 12 ställen (det vill säga, 12 aminosyror som skilde, jämfört med hur människans hemoglobin normalt ser ut) för att få en liknande effekt. Det har spekulerats i att både atleter och sjuka skulle kunna dra nytta av detta.
Länkar
Reuters (tack till Johannes för länken)
Medical Link (om crocodillin, på svenska)
Antibiotics in Action: Mold is for Wimps (om crocodillin)
National Health Museum (om krokodilblod och bikarbonateffekten)
Peak Performance Online (om krokodilblodseffekten och atleter)
onsdag, augusti 17, 2005
tisdag, augusti 16, 2005
Ett urin- eller bloddrivet engångsbatteri
Fysiker i Singapore har skapat ett engångsbatteri som kan drivas med en droppe blod eller urin. Batteriet består av ett papper indränkt i kopparklorid, sandwichat mellan remsor av magnesium och koppar. Hela paketet förpackas sedan i plast och blir något mindre än ett kreditkort.
Batteriet är tänkt att aktiveras genom att en droppe blod eller urin får dränka igenom pappret. Då påbörjas en elektrisk reaktion som ger ström: magnesium kommer fungera som anod (donera elektroner) och kopparkloriden som katod (ta upp elektroner). Batteriet kan ge 1.5 volt med 1.5 mikrowatts effekt och är tänkt att användas i engångs-analysutrustning för medicinsk användning. Forskarna föreslår också att en sändare kan kombineras med kortet för att ge nödkommunikationsutrustning som fungerar även när tillgång till vanliga kraftkällor är utslagen.
Intressant idé, tycker jag, om än inte lika elegant som den bloddrivna bränslecellen jag skrev om för ett par månader sedan.För borde det inte fungera lika bra med lite saliv, eller för den delen en droppe vanligt vatten, för att aktivera batteriet? (Edit: Nej, elektrolyten måste ju ha en viss salthalt)
Länk
New Scientist
Batteriet är tänkt att aktiveras genom att en droppe blod eller urin får dränka igenom pappret. Då påbörjas en elektrisk reaktion som ger ström: magnesium kommer fungera som anod (donera elektroner) och kopparkloriden som katod (ta upp elektroner). Batteriet kan ge 1.5 volt med 1.5 mikrowatts effekt och är tänkt att användas i engångs-analysutrustning för medicinsk användning. Forskarna föreslår också att en sändare kan kombineras med kortet för att ge nödkommunikationsutrustning som fungerar även när tillgång till vanliga kraftkällor är utslagen.
Intressant idé, tycker jag, om än inte lika elegant som den bloddrivna bränslecellen jag skrev om för ett par månader sedan.
Länk
New Scientist
måndag, augusti 15, 2005
Erotiska bilder gör dig kortsiktigt blind
Att se en erotisk eller skrämmande bild verkar göra en person funktionellt blind för en kort stund, skriver New Scientist. Amerikanska forskare har genomfört en studie där de visat en snabb bildserie för sina försökspersoner. De flesta bilderna var neutrala (landskapsbilder och liknande), men vissa var bilder med våldsamt eller sexuellt provokativt innehåll. Personerna bads leta efter en bild i sekvensen, och det visade sig att ju närmare efter en "laddad" bild målbilden kom, ju oftare misslyckades de med att hitta den. Det verkade krävas minst en femtedels sekund för att få tillbaka normal funktion.
"Blindheten" verkade vara automatisk och kunde således inte påverkas med viljeansträngning. Dessutom var effekten olika stor på olika typer av personer: de som var mer försiktiga och noggranna (klassificerat med hjälp av ett personlighetstest) påverkades starkare än vad mer bekymmerslösa personer gjorde.
Forskarna förklarar sina resultat med att det verkar finnas en flaskhals i processningen av synintryck, och att stimuli som får vissa typer av uppmärksamhet kan "proppa igen" flaskhalsen ett tag. Man tror också att en hjärnstruktur som kallas amygdala är inblandad i processningen av våldsamma bilder, men att det inte är hela historien. Personer med skador på amygdala reagerade nämligen inte på våldsamma bilder, men fick fortfarande samma "blindhetseffekt" efter att ha sett bilder med erotiskt innehåll.
New Scientist påpekar också att det här kan vara ett viktigt inlägg i reklamtavledebatten, eftersom det visar att sexuellt laddade eller våldsamma bilder kan göra bilförare osäkra i trafiken.
Länk
New Scientist
"Blindheten" verkade vara automatisk och kunde således inte påverkas med viljeansträngning. Dessutom var effekten olika stor på olika typer av personer: de som var mer försiktiga och noggranna (klassificerat med hjälp av ett personlighetstest) påverkades starkare än vad mer bekymmerslösa personer gjorde.
Forskarna förklarar sina resultat med att det verkar finnas en flaskhals i processningen av synintryck, och att stimuli som får vissa typer av uppmärksamhet kan "proppa igen" flaskhalsen ett tag. Man tror också att en hjärnstruktur som kallas amygdala är inblandad i processningen av våldsamma bilder, men att det inte är hela historien. Personer med skador på amygdala reagerade nämligen inte på våldsamma bilder, men fick fortfarande samma "blindhetseffekt" efter att ha sett bilder med erotiskt innehåll.
New Scientist påpekar också att det här kan vara ett viktigt inlägg i reklamtavledebatten, eftersom det visar att sexuellt laddade eller våldsamma bilder kan göra bilförare osäkra i trafiken.
Länk
New Scientist
söndag, augusti 14, 2005
Rödhåriga mindre känsliga för smärta
För ett par år sedan publicerades en studie som sa att rödhåriga, men bara kvinnor, är mer känsliga för smärta. Nyligen publicerades en ny studie som säger att rödhåriga tål smärta betydligt bättre än andra, och att det gäller både kvinnor och män. Hur hänger det här ihop?
Det finns tre typer av opioida receptorer, betecknade μ, κ och δ. De aktiveras olika mycket av olika ämnen, men alla dessa ämnen tillhör klassen opioider (läs mer i engelska Wikipedia). (Enligt Wikipedia är μ-receptorerna, eller närmare bestämt en underkategori av dem, de opioidreceptorer som reagerar känsligast på kroppens egna endorfiner.)
Studien som utfördes för några år sedan undersökte bedövningsmedel relaterade till κ-receptorn. Den nya studien undersöker bedövningsmedel relaterade till μ-receptorn. Den äldre studien hittade bara en effekt för rödhåriga kvinnor, den nyare studien hittade samma effekt för både kvinnor och män. Rödhåriga individer har en funktionsnedsättande mutation i en receptor (melanocortin 1, MCR1) som dels är inblandad i pigmentering, men som också har visats spela roll för smärtkänslighet. Det hela kompliceras ytterligare av att inte alla rödhåriga har enbart icke-fungerande MCR1, utan bara vissa. Gensekvensering krävs för att veta vilka (dessutom verkar MCR1 finnas i rätt många olika varianter, fast när de resultaten först togs fram visste man inget om receptorns inblandning i smärtkänslighet).
Rödhåriga med en icke-fungerande MCR1 var mindre känsliga för smärta och fick också betydligt bättre effekt av bedövningsmedel av morfintyp. Liknande resultat erhölls vid undersökningar på möss med samma genmodifikation.
Intressant är också att alla kvinnor som deltog i studien åt p-piller. Det verkar vara ett accepterat faktum att kvinnors smärtkänslighet varierar under menstruationscykeln, men inte så välkänt hur detta fungerar. Man tror att kvinnor och män registrerar smärta via delvis olika reaktionsvägar, och att hormoner kan spela roll i detta. Därför väckte den förra studien där man bara såg resultat för rödhåriga kvinnor rätt mycket uppmärksamhet - det sågs som ett klart steg framåt i att kartlägga skillnader mellan mäns och kvinnors smärtuppfattning.
Intervju från 2003 med professor Jeffrey Mogil, som är ansvarig för båda studierna (engelska).
Länkar
DNC Health News (om den nya studien)
New Scientist (om den äldre studien)
Den äldre studien (fritt tillgänglig)
Den nya studien (kräver prenumeration)
Mer om MCR1 och dess utbredning
Det finns tre typer av opioida receptorer, betecknade μ, κ och δ. De aktiveras olika mycket av olika ämnen, men alla dessa ämnen tillhör klassen opioider (läs mer i engelska Wikipedia). (Enligt Wikipedia är μ-receptorerna, eller närmare bestämt en underkategori av dem, de opioidreceptorer som reagerar känsligast på kroppens egna endorfiner.)
Studien som utfördes för några år sedan undersökte bedövningsmedel relaterade till κ-receptorn. Den nya studien undersöker bedövningsmedel relaterade till μ-receptorn. Den äldre studien hittade bara en effekt för rödhåriga kvinnor, den nyare studien hittade samma effekt för både kvinnor och män. Rödhåriga individer har en funktionsnedsättande mutation i en receptor (melanocortin 1, MCR1) som dels är inblandad i pigmentering, men som också har visats spela roll för smärtkänslighet. Det hela kompliceras ytterligare av att inte alla rödhåriga har enbart icke-fungerande MCR1, utan bara vissa. Gensekvensering krävs för att veta vilka (dessutom verkar MCR1 finnas i rätt många olika varianter, fast när de resultaten först togs fram visste man inget om receptorns inblandning i smärtkänslighet).
Rödhåriga med en icke-fungerande MCR1 var mindre känsliga för smärta och fick också betydligt bättre effekt av bedövningsmedel av morfintyp. Liknande resultat erhölls vid undersökningar på möss med samma genmodifikation.
Intressant är också att alla kvinnor som deltog i studien åt p-piller. Det verkar vara ett accepterat faktum att kvinnors smärtkänslighet varierar under menstruationscykeln, men inte så välkänt hur detta fungerar. Man tror att kvinnor och män registrerar smärta via delvis olika reaktionsvägar, och att hormoner kan spela roll i detta. Därför väckte den förra studien där man bara såg resultat för rödhåriga kvinnor rätt mycket uppmärksamhet - det sågs som ett klart steg framåt i att kartlägga skillnader mellan mäns och kvinnors smärtuppfattning.
Intervju från 2003 med professor Jeffrey Mogil, som är ansvarig för båda studierna (engelska).
Länkar
DNC Health News (om den nya studien)
New Scientist (om den äldre studien)
Den äldre studien (fritt tillgänglig)
Den nya studien (kräver prenumeration)
Mer om MCR1 och dess utbredning
lördag, augusti 13, 2005
Risets genom sekvenserat
Världens viktigaste matväxt, riset, har fått sitt genom sekvenserat. Den mycket tillförlitliga gensekvens (99.999% garanterat rätt) som nu publicerats kommer bland annat förenkla framtagandet av tåligare och mer näringsrika sorters ris. Den kommer också förenkla studierna av genomen hos vete, råg, korn, majs, sorghum och sockerrör som alla är släkt med riset.
Ris är den viktigaste näringskällan för 3 miljarder av jordens befolkning, och står för 20% av världens energiintag i form av mat. 400 miljoner ton ris (motsvarande 5000000000000 svenska "standardportioner" á 80 gram) produceras varje år. Enligt prognoser kommer 4.6 miljarder människor vara beroende av ris för sin energiförsörjning runt år 2025, vilket betyder att risproduktionen kommer behöva stiga med 30%. Jordens risproducerande zoner är ofta hårt pressade och har liten kapacitet att producera mer mat än vad de gör för närvarande. Det är således bråttom att få fram nya sorters ris som ger högre avkastning, och sorter som kan växa där det nu inte är möjligt att odla ris.
Gensekvenseringen har utförts av ett internationellt konsortium, International Rice Genome Sequencing Project, som bildades 1997. 250 forskare från 10 länder (från fyra världsdelar) ingår i projektet, som leds av japanska forskare. Rissorten som använts, Nipponbar, är av arten Oryza sativa ssp. japonica. Enligt resultaten har den 37544 gener - betydligt fler än människan. Å andra sidan har den bara 12 kromosomer. Många av generna finns i två eller fler kopior.
Nu kommer det högst sannolikt bli hård konkurrens om att hitta de viktigaste generna i den information som publicerats. Att genomsekvensen är fritt tillgänglig innebär också troligtvis att flera andra risarter kommer att sekvenseras inom kort. Bland annat kommer de indiska forskare som ingått i projektet nu att fortsätta med att sekvensera 'Indica'-varianten. Man hoppas att resultaten ska garantera Indiens matförsörjning under lång tid framåt.
USA:s ambassad i Japan påpekar också att ris är användbart till mycket annat än mat:
Att risets genom var färdigsekvenserat fick jag reda på genom obli.net. Tack, Simon!
Länkar
Projektets webbsida
Cordis News
Foodnavigator
Indian Express
US Embassy in Tokyo
Artikel i Nature (verkar vara fritt tillgänglig)
Ris är den viktigaste näringskällan för 3 miljarder av jordens befolkning, och står för 20% av världens energiintag i form av mat. 400 miljoner ton ris (motsvarande 5000000000000 svenska "standardportioner" á 80 gram) produceras varje år. Enligt prognoser kommer 4.6 miljarder människor vara beroende av ris för sin energiförsörjning runt år 2025, vilket betyder att risproduktionen kommer behöva stiga med 30%. Jordens risproducerande zoner är ofta hårt pressade och har liten kapacitet att producera mer mat än vad de gör för närvarande. Det är således bråttom att få fram nya sorters ris som ger högre avkastning, och sorter som kan växa där det nu inte är möjligt att odla ris.
Gensekvenseringen har utförts av ett internationellt konsortium, International Rice Genome Sequencing Project, som bildades 1997. 250 forskare från 10 länder (från fyra världsdelar) ingår i projektet, som leds av japanska forskare. Rissorten som använts, Nipponbar, är av arten Oryza sativa ssp. japonica. Enligt resultaten har den 37544 gener - betydligt fler än människan. Å andra sidan har den bara 12 kromosomer. Många av generna finns i två eller fler kopior.
Nu kommer det högst sannolikt bli hård konkurrens om att hitta de viktigaste generna i den information som publicerats. Att genomsekvensen är fritt tillgänglig innebär också troligtvis att flera andra risarter kommer att sekvenseras inom kort. Bland annat kommer de indiska forskare som ingått i projektet nu att fortsätta med att sekvensera 'Indica'-varianten. Man hoppas att resultaten ska garantera Indiens matförsörjning under lång tid framåt.
USA:s ambassad i Japan påpekar också att ris är användbart till mycket annat än mat:
Rice plants provide more than just food. Grain is fermented into wine. Rice straw makes cattle feed, paper, rope and bricks. Rice oil goes into soap and cosmetics, and seed hulls fuel simple stoves and provide packing material for fragile cargo. Even ash from the hulls is useful - it cleans discolored teeth.
Att risets genom var färdigsekvenserat fick jag reda på genom obli.net. Tack, Simon!
Länkar
Projektets webbsida
Cordis News
Foodnavigator
Indian Express
US Embassy in Tokyo
Artikel i Nature (verkar vara fritt tillgänglig)
onsdag, augusti 10, 2005
Genetiskt betingad länk mellan stress och utveckling av alkoholtolerans
En gen hos fruktflugor (Drosophila) har visat sig vara nödvändig för utvecklande av alkoholtolerans (vilket brukar anses vara ett förstadium till alkoholism). Flugor med fungerande gen (benämnd "hangover") kan utveckla högre alkoholtolerans som följd av stress - utan att först ha exponerats för alkohol. En fungerande, liknande länk mellan stressreaktion och alkoholberoende finns sannolikt även hos människor, enligt forskarna. (Det har utförts rätt mycket forskning på samband mellan stress, och alkohol, från många olika vinklar.)
I studien exponerades fruktflugor för alkoholånga. Alkoholpåverkade fruktflugor får symtom som liknar berusade människors: de tappar koordination och kroppskontroll, för att så småningom somna. Det tog dem i genomsnitt 20 minuter att "nyktra till" efteråt. Efter ett uppehåll på fyra timmar fick de andas alkoholånga igen - då hade de utvecklat en viss tolerans och behövde andas in mer alkohol för att nå samma nivå av berusning. Denna gång tog det dem 28 minuter att återhämta sig. Men flugor med en defekt kopia av "hangover"-genen utvecklade aldrig någon tolerans.
Forskarna stressade sedan en annan grupp fruktflugor med fungerande "hangover"-gen genom att hålla dem i 37° i trettio minuter. När dessa flugor sedan blev berusade tog det dem drygt 29 minuter att nyktra till, trots att de aldrig utsatts för alkohol förut. Stressen hade fått dem att utveckla alkoholtolerans. Flugor med en defekt "hangover"-gen påverkades inte av stressen.
Forskarna bakom studien föreslår att samma reaktionssamband kan ha bevarats under evolutionen. I så fall skulle de kunna ligga bakom den misstänkta länken mellan stress och drog- och beroendeproblem hos däggdjur, inkluderat människan, säger de.
Länk
New Scientist
I studien exponerades fruktflugor för alkoholånga. Alkoholpåverkade fruktflugor får symtom som liknar berusade människors: de tappar koordination och kroppskontroll, för att så småningom somna. Det tog dem i genomsnitt 20 minuter att "nyktra till" efteråt. Efter ett uppehåll på fyra timmar fick de andas alkoholånga igen - då hade de utvecklat en viss tolerans och behövde andas in mer alkohol för att nå samma nivå av berusning. Denna gång tog det dem 28 minuter att återhämta sig. Men flugor med en defekt kopia av "hangover"-genen utvecklade aldrig någon tolerans.
Forskarna stressade sedan en annan grupp fruktflugor med fungerande "hangover"-gen genom att hålla dem i 37° i trettio minuter. När dessa flugor sedan blev berusade tog det dem drygt 29 minuter att nyktra till, trots att de aldrig utsatts för alkohol förut. Stressen hade fått dem att utveckla alkoholtolerans. Flugor med en defekt "hangover"-gen påverkades inte av stressen.
Forskarna bakom studien föreslår att samma reaktionssamband kan ha bevarats under evolutionen. I så fall skulle de kunna ligga bakom den misstänkta länken mellan stress och drog- och beroendeproblem hos däggdjur, inkluderat människan, säger de.
Länk
New Scientist
söndag, augusti 07, 2005
Frånvaro (semester)
Nu försvinner jag till datorlöst land (även känt som de mindre centrala delarna av Hälsingland). Inga nya poster förrän torsdag, tidigast.
fredag, augusti 05, 2005
Schablonmässiga reaktioner på hotad manlighet
Hota en mans manliga identitet, och han kommer lägga sig till med mer macho attityder. Det är resultatet av en amerikansk studie som har undersökt mäns och kvinnors relationer till könsroller.
Robb Willer, forskare vid amerikanska Cornell University, har undersökt hur mäns och kvinnors attityder till sin könsidentitet ändras när den ifrågasätts. 111 deltagare fick fylla i ett formulär som en del i en könsidentitetsundersökning, och fick sedan slumpmässigt veta att deras svar indikerade en typiskt "manlig" resp. "kvinnlig" identitet. Klassificeringen hade inget samband med vad personerna hade svarat. (Kommentar: från nyhetsreleasen framgår inte så tydligt som man kunde önska om männen explicit fick veta att de hade en "kvinnlig" identitet respektive en "manlig" identitet, alternativt om bara vissa fick veta att de hade en "manlig" identitet och resten inte fick någon feedback alls. Men, logiskt sett, för att vissa skulle kunna känna sig ifrågasatta utgår jag ifrån att det första scenariot är det som gäller. )
Kvinnornas beteende ändrades inte oavsett typ av respons, men männen reagerade starkt på den feedback de fick. De som fick sin manlighet ifrågasatt reagerade med att bli mer positiva till Irakkriget, blev mer negativa mot homosexuella (framgår tyvärr inte om det gällde homosexuella av båda könen) och mer benägna att vilja köpa en SUV (stadsjeep) istället för någon annan typ av bil. Dessa kriterier på manlighet hade valts ut i en annan studie som visade att deltagarna kategorisrade dessa drag som typiskt manliga.
Män vars könsidentitet ifrågasattes rapporterade också fler känslor av skam, skuld och fientlighet än de vars könsidentitet bekräftades.
Teorin om "maskulin överkompensation", det vill säga teorin om att män lägger sig till med typiskt manliga beteenden som ett sätt att försvara sin manliga identitet, har sina rötter i freudiansk psykologi. Den har blivit allmänt tankegods, men enligt Willer inte verifierats vetenskapligt förrän nu.
Men vad har man egentligen verifierat - är resultatet giltigt för män (och kvinnor) i alla åldrar? För hela befolkningen? Deltagarna i studien var studenter på "undergraduate"-nivå, det vill säga i sena tonåren eller något över. Det är tacksamt att använda unga människor som försöksobjekt i psykologiska studier - de lär oftare bete sig och tycka precis som förväntat än om man undersökte äldre personer, eftersom de har mindre livserfarenhet att jämföra stereotypa uppfattningar med. (Jag tror inte att detta alltid gäller - men det borde vara en klar nog tendens att det påverkar resultatet av studien)
Tyvärr framgår det inte heller vilken typ av utbildning som man plockade studenterna från. Studenter från ett "icke könstypiskt" studieval kan tänkas vara betydligt mer vana vid att få sin könsidentitet ifrågasatt och borde därför reagera annorlunda på det än studenter från ett "traditionellt" studieval. Studenter som är homosexuella har antagligen en annan inställning till homosexuella. Studenter vars syskon, föräldrar eller släktingar deltagit i Irakkriget har inte nödvändigtvis samma inställning till det som de studenter som inte personligen påverkas.
Rekrytering till universitet och högskolor är inte heller helt jämn, vilket borde avspegla sig i urvalet av deltagare oavsett om det är slumpmässigt eller inte. Och sedan har vi värderingsfrågan - är det likvärdigt för en man att uppfattas som "kvinnlig" och för en kvinna att uppfattas som "manlig"?
Länk
Cornell University nyhetsrelease
Robb Willer, forskare vid amerikanska Cornell University, har undersökt hur mäns och kvinnors attityder till sin könsidentitet ändras när den ifrågasätts. 111 deltagare fick fylla i ett formulär som en del i en könsidentitetsundersökning, och fick sedan slumpmässigt veta att deras svar indikerade en typiskt "manlig" resp. "kvinnlig" identitet. Klassificeringen hade inget samband med vad personerna hade svarat. (Kommentar: från nyhetsreleasen framgår inte så tydligt som man kunde önska om männen explicit fick veta att de hade en "kvinnlig" identitet respektive en "manlig" identitet, alternativt om bara vissa fick veta att de hade en "manlig" identitet och resten inte fick någon feedback alls. Men, logiskt sett, för att vissa skulle kunna känna sig ifrågasatta utgår jag ifrån att det första scenariot är det som gäller. )
Kvinnornas beteende ändrades inte oavsett typ av respons, men männen reagerade starkt på den feedback de fick. De som fick sin manlighet ifrågasatt reagerade med att bli mer positiva till Irakkriget, blev mer negativa mot homosexuella (framgår tyvärr inte om det gällde homosexuella av båda könen) och mer benägna att vilja köpa en SUV (stadsjeep) istället för någon annan typ av bil. Dessa kriterier på manlighet hade valts ut i en annan studie som visade att deltagarna kategorisrade dessa drag som typiskt manliga.
Män vars könsidentitet ifrågasattes rapporterade också fler känslor av skam, skuld och fientlighet än de vars könsidentitet bekräftades.
Teorin om "maskulin överkompensation", det vill säga teorin om att män lägger sig till med typiskt manliga beteenden som ett sätt att försvara sin manliga identitet, har sina rötter i freudiansk psykologi. Den har blivit allmänt tankegods, men enligt Willer inte verifierats vetenskapligt förrän nu.
Men vad har man egentligen verifierat - är resultatet giltigt för män (och kvinnor) i alla åldrar? För hela befolkningen? Deltagarna i studien var studenter på "undergraduate"-nivå, det vill säga i sena tonåren eller något över. Det är tacksamt att använda unga människor som försöksobjekt i psykologiska studier - de lär oftare bete sig och tycka precis som förväntat än om man undersökte äldre personer, eftersom de har mindre livserfarenhet att jämföra stereotypa uppfattningar med. (Jag tror inte att detta alltid gäller - men det borde vara en klar nog tendens att det påverkar resultatet av studien)
Tyvärr framgår det inte heller vilken typ av utbildning som man plockade studenterna från. Studenter från ett "icke könstypiskt" studieval kan tänkas vara betydligt mer vana vid att få sin könsidentitet ifrågasatt och borde därför reagera annorlunda på det än studenter från ett "traditionellt" studieval. Studenter som är homosexuella har antagligen en annan inställning till homosexuella. Studenter vars syskon, föräldrar eller släktingar deltagit i Irakkriget har inte nödvändigtvis samma inställning till det som de studenter som inte personligen påverkas.
Rekrytering till universitet och högskolor är inte heller helt jämn, vilket borde avspegla sig i urvalet av deltagare oavsett om det är slumpmässigt eller inte. Och sedan har vi värderingsfrågan - är det likvärdigt för en man att uppfattas som "kvinnlig" och för en kvinna att uppfattas som "manlig"?
Länk
Cornell University nyhetsrelease
torsdag, augusti 04, 2005
Vanligt bekämpningsmedel dödar grodor - även i "normala" doser
Roundup är ett av världens vanligaste bekämpningsmedel mot ogräs. Det tillverkas och säljs av Monsanto, som också säljer genmodifierade grödor som tål bekämpningsmedlet. Dess aktiva ingrediens, glyfosfat, finns också i andra ogräsbekämpningsmedel. Sedan 1:a januari 2003 måste man i Sverige vara yrkesodlare för att få använda glyfosfat i ogräsbekämpning.
Att Roundup dessutom är synnerligen giftigt mot grodyngel har varit känt ett tag - här är det inte glyfosfatet som är boven, utan det ytaktiva ämnet POEA eller polyethoxylated tallowamine (jag vet inte om något namn för detta finns på svenska). Glyfosfat kräver ett ytaktivt ämne för att kunna tränga igenom bladen på växterna. POEA utgör 15% av innehållet i Roundup. Det är inte meningen att man ska använda medlet i vatten, bara på land, men det har visat sig att det trots allt läcker ut i grundvattnet, och läcker bredvid vid besprutning. De ytterst små vattensamlingar som kan vara viktiga för grodor - ibland inte mer än en vattenpöl - är också lätta att missa och därför svåra att undvika. Förutom i jordbruket används Roundup även på bland annat golfbanor (se rapporten "Golfens miljöpåverkan" från 1999)
Nu finns ny forskning - en studie under ledning av Rick Releya - som visar att "normala" koncentrationer av Roundup (det vill säga, koncentrationer motsvarande de doser som rekommenderas av Monsanto på produktens förpackning) är tillräckligt för att döda i princip alla grodyngel och grodor som kommer i kontakt med medlet. (Eftersom grodor också lever på land behöver medlet inte ens läcka ut i vattnet för att de ska förgiftas.) Medlets inverkan på grodyngel undersöktes i vattentankar med imiterade ekosystem, det vill säga alger, plankton, sniglar, grodyngel och flera insektsätande arter. Efter två veckor med en tredjedel av den maximal koncentration som kan väntas finnas i naturen hade 71% av grodynglen dött.
POEA har också visats ge hormonstörningar hos grodyngel, med missbildningar och könshybrider (mellanting mellan honor och hanar) som följd. Det finns också misstankar om att de kan ge liknande effekter hos människor, men studien undersöker effekten på livmodersceller, inte hela organismer, så det är oklart hur starka slutsatser man kan dra. Översikt om Roundup-studier finns här.
Vid en snabb undersökning ser det ut som om debatten om detta (förgiftade grodor och POEA) inte nått svenska medier - det närmaste jag kommer är ett inslag i Sveriges Radio:s "Ekot" som handlar om protester mot Banverkets besprutning av banvallar - med just Roundup. Banverket kritiseras för att inte ha tillräcklig kännedom om eventuella skador som medlet kan ge upphov till. POEA och grodor nämns inte, inte heller i Banverkets miljörapport från 2003 där man anger att man använt 5918 liter Roundup BIO (en produkt som inte går att hitta på Monsantos hemsida, kanske har den gått ur sortimentet eller bytt marknadsföringsnamn) under året. I samma rapport nämns att en undersökning utförd år 2001 identifierat 500 dagvattenutsläpp som kan vara förorenade av besprutning. Lite längre fram skrivs: "Genom att jämföra nyttan av en skyddsåtgärd med kostnaden bedöms få vattentäkter kräva fysiska åtgärder och därför har inga vattentäkter åtgärdats under året." Tur att man inte är groda och lever i närheten av järnvägen.
UPPDATERAT 15/5 2006: se Harald Cederlunds kommentar nedan - det verkar som om Roundup BIO inte innehåller POEA. Jag tycker dock fortfarande att banverkets kommentar är en smula läskig...
Länkar
ScienceDaily
Rick Releya svarar på Monsantos kommentarer om studien (bra, rekommenderas)
Roundup:s hormonstörande effekter hos grodyngel
Översikt om Roundupstudier
Att Roundup dessutom är synnerligen giftigt mot grodyngel har varit känt ett tag - här är det inte glyfosfatet som är boven, utan det ytaktiva ämnet POEA eller polyethoxylated tallowamine (jag vet inte om något namn för detta finns på svenska). Glyfosfat kräver ett ytaktivt ämne för att kunna tränga igenom bladen på växterna. POEA utgör 15% av innehållet i Roundup. Det är inte meningen att man ska använda medlet i vatten, bara på land, men det har visat sig att det trots allt läcker ut i grundvattnet, och läcker bredvid vid besprutning. De ytterst små vattensamlingar som kan vara viktiga för grodor - ibland inte mer än en vattenpöl - är också lätta att missa och därför svåra att undvika. Förutom i jordbruket används Roundup även på bland annat golfbanor (se rapporten "Golfens miljöpåverkan" från 1999)
Nu finns ny forskning - en studie under ledning av Rick Releya - som visar att "normala" koncentrationer av Roundup (det vill säga, koncentrationer motsvarande de doser som rekommenderas av Monsanto på produktens förpackning) är tillräckligt för att döda i princip alla grodyngel och grodor som kommer i kontakt med medlet. (Eftersom grodor också lever på land behöver medlet inte ens läcka ut i vattnet för att de ska förgiftas.) Medlets inverkan på grodyngel undersöktes i vattentankar med imiterade ekosystem, det vill säga alger, plankton, sniglar, grodyngel och flera insektsätande arter. Efter två veckor med en tredjedel av den maximal koncentration som kan väntas finnas i naturen hade 71% av grodynglen dött.
POEA har också visats ge hormonstörningar hos grodyngel, med missbildningar och könshybrider (mellanting mellan honor och hanar) som följd. Det finns också misstankar om att de kan ge liknande effekter hos människor, men studien undersöker effekten på livmodersceller, inte hela organismer, så det är oklart hur starka slutsatser man kan dra. Översikt om Roundup-studier finns här.
Vid en snabb undersökning ser det ut som om debatten om detta (förgiftade grodor och POEA) inte nått svenska medier - det närmaste jag kommer är ett inslag i Sveriges Radio:s "Ekot" som handlar om protester mot Banverkets besprutning av banvallar - med just Roundup. Banverket kritiseras för att inte ha tillräcklig kännedom om eventuella skador som medlet kan ge upphov till. POEA och grodor nämns inte, inte heller i Banverkets miljörapport från 2003 där man anger att man använt 5918 liter Roundup BIO (en produkt som inte går att hitta på Monsantos hemsida, kanske har den gått ur sortimentet eller bytt marknadsföringsnamn) under året. I samma rapport nämns att en undersökning utförd år 2001 identifierat 500 dagvattenutsläpp som kan vara förorenade av besprutning. Lite längre fram skrivs: "Genom att jämföra nyttan av en skyddsåtgärd med kostnaden bedöms få vattentäkter kräva fysiska åtgärder och därför har inga vattentäkter åtgärdats under året." Tur att man inte är groda och lever i närheten av järnvägen.
UPPDATERAT 15/5 2006: se Harald Cederlunds kommentar nedan - det verkar som om Roundup BIO inte innehåller POEA. Jag tycker dock fortfarande att banverkets kommentar är en smula läskig...
Länkar
ScienceDaily
Rick Releya svarar på Monsantos kommentarer om studien (bra, rekommenderas)
Roundup:s hormonstörande effekter hos grodyngel
Översikt om Roundupstudier
onsdag, augusti 03, 2005
Vetenskap och forskning diskuteras i 7-dagarscykler
Ett av mina favoritverktyg/leksaker på nätet är nog BlogPulse:s "trendverktyg" som låter en rita upp kurvor över hur ofta ett visst ord nämns i de bloggar de går igenom (i stort sett bara engelskspråkiga bloggar, men man kan ju inte få allt). Jag har lekt med det förut och konstaterat att vetenskap (science) nämns i mycket regelbundna sjudagarscykler, och i stort sett samma mönster gäller även för forskning (research). Tittar man närmare på kurvans utseende verkar det vara onsdagen eller torsdagen som är den dag i veckan man bloggar mest om dessa, och en skarp nedgång syns under helgen - men minimum nås ofta först på måndagen. Är det den legendariska "måndagseffekten" som innebär att folk inte får mycket gjort, eller är det tvärtom så att de jobbar så mycket att de inte hinner blogga?
Notera också det mycket tjusiga sammanbrottet i kurvorna i månadsskiftet juni/juli, då cyklerna försvinner helt. Nog syns det att folk tar semester...
Länk
BlogPulse
Hur många planeter ska det finnas i solsystemet?
Som väntat har upptäckten av 2003 UB313, ett objekt sannolikt dubbelt så stort som Pluto, väckt liv i debatten om vad som ska kallas en planet. En utredning, utförd av International Astronomical Union, var redan tidigare på gång med förväntad presentation av resultat nästa sommar. Astronomen Mike Browns tillkännagivande den 29:e juli - att objektet som tills vidare kallas 2003 UB313 upptäckts i Kuiperbältet - har gjort behovet av en fastställd definition mer akut. Resultaten förväntas nu rapporteras i slutet av den här veckan.
I Nature News-artikeln om detta citeras Brown:
Det här är intressant. Tyvärr lär det inte uppstå någon större debatt om vem som egentligen äger rätten till definitioner av typen "planet" - när slutar vetenskapens termer att enbart tillhöra vetenskapen?
Ett av följdproblemen till den här diskussionen är att det med hög sannolikhet finns ett tiotal till objekt i Kuiperbältet som är större än Pluto. Ska vi anta en planetdefinition som innebär att vi inom ett par årtionden har tjugo planeter i solsystemet istället för nio (tio)? Passar det ihop med den allmäna känslan för vad en planet är?
Länk
Nature News
I Nature News-artikeln om detta citeras Brown:
"Our culture has fully embraced the idea that Pluto is a planet and scientists have for the most part not yet fully realized that the term 'planet' no longer belongs to them" (Vår kultur har fullt ut adopterat iden att Pluto är en planet, och forskare har till stor del inte insett att att begreppet 'planet' inte tillhör dem längre)
Det här är intressant. Tyvärr lär det inte uppstå någon större debatt om vem som egentligen äger rätten till definitioner av typen "planet" - när slutar vetenskapens termer att enbart tillhöra vetenskapen?
Ett av följdproblemen till den här diskussionen är att det med hög sannolikhet finns ett tiotal till objekt i Kuiperbältet som är större än Pluto. Ska vi anta en planetdefinition som innebär att vi inom ett par årtionden har tjugo planeter i solsystemet istället för nio (tio)? Passar det ihop med den allmäna känslan för vad en planet är?
Länk
Nature News
tisdag, augusti 02, 2005
Kejsarsnitt sänker sannolikheten att skaffa fler barn
En långtidsstudie med 25000 deltagande kvinnor har visat att de som föder barn med hjälp av kejsarsnitt har lägre sannolikhet att skaffa fler barn - och om de skaffar fler barn väntar de längre med att bli gravida igen.
Studien löpte över 17 år och fann att de kvinnor som hade förlösts med kejsarsnitt hade en 9% lägre sannolikhet att ha en till graviditet. I genomsnitt tog det dem 36.3 månader att bli gravida igen, jämfört med 30.4 månader för de som förlösts utan kejsarsnitt. De deltagande var brittiska kvinnor som födde sitt första barn (enbart singelfödslar) mellan 1980 och 1997. 66.9% av de som förlöstes med kejsarsnitt var gravida en ytterligare gång, jämfört med 73.9% av de som förlöstes utan kejsarsnitt.
Forskarna vet inte om denna effekt beror på att de kejsarsnittsförlösta kvinnorna i större utsträckning väljer att inte bli gravida igen, eller om de har svårare för att bli med barn på nytt. De planerar en ny studie för att undersöka detta.
Länk
New Scientist
Studien löpte över 17 år och fann att de kvinnor som hade förlösts med kejsarsnitt hade en 9% lägre sannolikhet att ha en till graviditet. I genomsnitt tog det dem 36.3 månader att bli gravida igen, jämfört med 30.4 månader för de som förlösts utan kejsarsnitt. De deltagande var brittiska kvinnor som födde sitt första barn (enbart singelfödslar) mellan 1980 och 1997. 66.9% av de som förlöstes med kejsarsnitt var gravida en ytterligare gång, jämfört med 73.9% av de som förlöstes utan kejsarsnitt.
Forskarna vet inte om denna effekt beror på att de kejsarsnittsförlösta kvinnorna i större utsträckning väljer att inte bli gravida igen, eller om de har svårare för att bli med barn på nytt. De planerar en ny studie för att undersöka detta.
Länk
New Scientist
måndag, augusti 01, 2005
Hur pesten slår ut immunförsvaret
Två nya studier har gett en klarare bild av hur pestbakterien, Yersinia pestis, bär sig åt för att slå ut immunförsvaret - och hur man kan utnyttja denna kunskap för att åstadkomma ett vaccin mot pest.Pest förekommer i tre former: böldpest, lungpest och blodpest. De sista två är så gott som alltid dödliga, medan den förstnämnda har en dödlighet upp till 70 %.
Pesten är sannolikt den sjukdom har dödat mest människor i hela världshistorien. Det anges varierande att den dödat en fjärdeldel, en tredjedel eller hälften av Europas befolkning under mitten av 1300-talet, då under namnet digerdöden eller svarta döden. (Vid samma tid förekom också stora utbrott i Asien och Mellanöstern, enligt Wikipedia.) Den sprids antagligen via loppor från smittade råttor, men kan också spridas direkt via luften vilket har gjort att den ofta omnämnts som ett möjligt biologiskt stridsmedel ( i den formen, som lunginfektion, är pest dödligt inom ett dygn utan antibiotika). Bra vaccin saknas ännu.
Hur pesten slår ut immunförsvaret
Pestbakterier använder ett nålliknande utskott för att injicera olika toxiner i celler (detta dödar cellerna). I en av de nya studerna undersöktes vilka celler pestbakterier riktar in sig på, genom att infektera möss med pestsmitta och färga in de celler som var fyllda med bakterier. Det visade sig att pestbakterier infekterar mjälten där många immunförsvarsceller sitter. Framför allt väljer pestbakerierna att slå ut immunförsvarets "första frontlinje", den snabba delen av immunförsvaret (makrofager och neutorfiler). Dessa är vanligtvis först på plats och attackerar bakterier. Den långsamma delen av immunförsvaret kan ta upp till 8-10 dagar på sig att svara helt och då är det oftast för sent.
Pestbakteriens akilleshäl
Nyckeln till att omsätta den här kunskapen till ett vaccin är en molekyl vid namn LcrV, som bakterierna injicerar i cellen. Den gör cellmembranet mer lättgenomträngligt och undertrycker också immunresponsen genom att få cellen att producera upp till 40 gånger så mycket av ämnet interleukin 10 som normalt. Utan LcrV är pestbakterien förhållandevis harmlös, men att direkt immunisera folk mot LcrV kan vara farligt eftersom den undertrycker immunförsvaret. Forskarna bakom studien provade istället att klippa bort små delar av genomet för LcrV, i hopp om att producera en molekyl som immunförsvaret kunde känna igen på samma sätt, men som inte fungerade som "immunsvarsdämpare". En av de producerade pseudo-LcrV-molekylerna verkar fungera som de hoppades, och kan således utgöra basen för en ny typ av vaccin mot pest. Det återstår naturligtvis att visa att samma metod fungerar på människor.
Bild från Nature Genome Gateway
Länkar
Science Daily
Wikipedia (digerdöden, black death)
FOI: NBC/bioteknikorientering nr 25 2002 (riktigt bra översyn om dagsläget)
söndag, juli 31, 2005
En till planet, fast fortfarande bara tio planeter totalt
Tätt i hälarna på rapporten om en planet (2003 EL61) som skulle kunna vara dubbelt så stor som Pluto (och därmed innebära att vi har tio planeter i solsystemet), kom rapporten om en annan ungefär lika avlägsen planet (2003 UB313) som också skulle vara större än Pluto. Detta ungefär samtidigt som man kom fram till att den första rapporterade planeten (EL61, alltså) inte var större än Pluto trots allt, utan bara hade 70% av dess diameter - vilket gör den andra rapporterade planeten och inte den första rapporterade planeten till den tionde planeten i solsystemet. Ack ja, det är ju nog att göra vem som helst förvirrad :)
Ironiskt nog hade även en andra forskargrupp hittat EL61, men väntade med att annonsera fyndet tills de analyserat data för att veta säkert hur stor den var. Fast de fick iallafall tröstpriset att kunna berätta att EL61 har en måne.
Mike Brown, en av upptäckarna av planet nummer tio (omgång två) har nyss fått en dotter. Informationssidan om UB313 har således uppkallats efter dottern ("Planet Lila"), vi får väl se om även planeten gör det. Han skriver
att informationssidan namngavs tidigt på morgonen av en sentimental nybliven far och att det inte ska tas för allvarligt.
Länkar
Förra vetenskapsnytt-posten om EL61
New Scientist (uppdaterad artikel om EL61)
New Scientist (om UB313)
Mike Brown om UB313
Mike Brown om EL61 - tack till Rikard för de sista två länkarna
Ironiskt nog hade även en andra forskargrupp hittat EL61, men väntade med att annonsera fyndet tills de analyserat data för att veta säkert hur stor den var. Fast de fick iallafall tröstpriset att kunna berätta att EL61 har en måne.
Mike Brown, en av upptäckarna av planet nummer tio (omgång två) har nyss fått en dotter. Informationssidan om UB313 har således uppkallats efter dottern ("Planet Lila"), vi får väl se om även planeten gör det. Han skriver
We have proposed a name to the IAU and will announce it when that name is accepted. For those speculating that the name proposed is "Lila" based on the web site name I must warn you that that is really just a sentimental dad's early morning naming of a web site for his three week old daughter and one should not take it too seriously!
att informationssidan namngavs tidigt på morgonen av en sentimental nybliven far och att det inte ska tas för allvarligt.
Länkar
Förra vetenskapsnytt-posten om EL61
New Scientist (uppdaterad artikel om EL61)
New Scientist (om UB313)
Mike Brown om UB313
Mike Brown om EL61 - tack till Rikard för de sista två länkarna
lördag, juli 30, 2005
Bakterier tjuvlyssnar på immunförsvaret
En vanlig bakterie, pseudomonas aeruginosa, har lärt sig att "tjuvlyssna" på kroppens immunförsvar. Bakterien finns på fuktiga ställen som i jord, på grönsaker samt i vattenkranar och lever i vanliga fall i tarmarna på fullt friska personer (ca 3% av befolkningen). För en frisk person är den harmlös, men ett stressat immunförsvar kan utlösa en massiv attack som leder till bakterieinvasion av blodomloppet. Inflammationen kan vara dödlig inom några dagar.
Bakterien har utvecklat receptorer för gamma-interferon, ett signalprotein som immunförsvaret använder för att koordinera sina insatser. När bakterierna detekterar gamma-interferon använder de något som kallas quorum sensing (svensk term verkar saknas, på ett ställe såg jag att de föreslog "kvorumreglering"* men det ser inte ut att vara utbrett): de skickar ut speciella kemiska signaler och känner av hur mycket de får in av samma signal - på så sätt kan de "uppskatta" (det är naturligtvis inget medvetet arbete inblandat) hur många andra bakterier av sin egen art de har i närheten. Om de är tillräckligt många börjar de tillverkar ett ämne som gör värdens cellväggar lättare att tränga igenom, och ett annat ämne som gör värdens celler mer mottagliga för bakteriernas toxiner (gifter, inte helt olika antrax i detta fall). Sedan ger de sig ut i blodomloppet och invaderar också olika organ.
En av de vanligare orsakerna för en infektion verkar vara kroppens stressrespons efter en operation. Pseudomona ligger bakom många fall av infektioner efter operationer.
*motivering: Det engelska quorum liksom det svenska kvorum har med beslutsförhet att göra. I Parlamentarisk ordbok beskrivs kvorum som: ”Regler om att ett visst antal ledamöter måste vara närvarande i kammaren vid ett beslut. Någon allmän kvorumregel finns inte, det räcker med att en ledamot är närvarande för att kammaren ska kunna fatta beslut. I vissa fall krävs dock för beslut ett särskilt antal ledamöter.” Det är den metafor man utnyttjar på engelska, och vi föreslår att man utnyttjar den även på svenska.
Länk
Science Daily
Bakterien har utvecklat receptorer för gamma-interferon, ett signalprotein som immunförsvaret använder för att koordinera sina insatser. När bakterierna detekterar gamma-interferon använder de något som kallas quorum sensing (svensk term verkar saknas, på ett ställe såg jag att de föreslog "kvorumreglering"* men det ser inte ut att vara utbrett): de skickar ut speciella kemiska signaler och känner av hur mycket de får in av samma signal - på så sätt kan de "uppskatta" (det är naturligtvis inget medvetet arbete inblandat) hur många andra bakterier av sin egen art de har i närheten. Om de är tillräckligt många börjar de tillverkar ett ämne som gör värdens cellväggar lättare att tränga igenom, och ett annat ämne som gör värdens celler mer mottagliga för bakteriernas toxiner (gifter, inte helt olika antrax i detta fall). Sedan ger de sig ut i blodomloppet och invaderar också olika organ.
En av de vanligare orsakerna för en infektion verkar vara kroppens stressrespons efter en operation. Pseudomona ligger bakom många fall av infektioner efter operationer.
*motivering: Det engelska quorum liksom det svenska kvorum har med beslutsförhet att göra. I Parlamentarisk ordbok beskrivs kvorum som: ”Regler om att ett visst antal ledamöter måste vara närvarande i kammaren vid ett beslut. Någon allmän kvorumregel finns inte, det räcker med att en ledamot är närvarande för att kammaren ska kunna fatta beslut. I vissa fall krävs dock för beslut ett särskilt antal ledamöter.” Det är den metafor man utnyttjar på engelska, och vi föreslår att man utnyttjar den även på svenska.
Länk
Science Daily
fredag, juli 29, 2005
Ny "planet" dubbelt så stor som Pluto
Ett nytt objekt i omloppsbana runt solen, sannolikt dubbelt så stort som Pluto, väcker just nu stort intresse hos astronomer världen över. Objektet ligger i Kupierbältet, och dess bana är jämfört med Plutos ännu mer vinklad mot de övriga planeternas banor i solsystemet - hela 28° jämfört med Plutos 17°. Dess närmsta avstånd från solen är 35 astronomiska enheter, dvs 35 gånger så stort som avståndet mellan solen och jorden, men just nu befiner den sig på 51 astronomiska enheters avstånd.
Storleken bestäms genom att studera hur mycket ljus som reflekteras från objektet. Eftersom dess yta inte är känd vet man inte exakt hur mycket ljus den kastar tillbaka - men om det är jämförbart med andra objekt i Kuiperbältet kan objektet således vara dubbelt så stort som Pluto, som mäter 2300 kilometer tvärsöver.
Objektet upptäcktes av en forskargrupp vid Sierra Nevada-observatoriet i Spanien, när de gjorde en omanalys av data som togs upp under 2003. När de sedan letade i äldre databaser kunde de se objektet redan i data från 1955. Dess bana beräknades baserat på dessa data, och sedan gick email ut till folk runtom i världen, där de bads genast studera objektet (det var nog många amatörastronomer som inte sov inatt). Observationerna verifierades sedan av Astronomical Union's Minor Planet Center (MPC) i Cambridge, Massachusetts i USA, som gav det referensnummer 2003 EL61.
Upptäckten väntas ge nytt liv åt debatten om vad som kan definieras som en planet. Pluto har ibland ansetts vara för liten för att förtjäna att kallas planet, och att hitta ett objekt som kanske är dubbelt så stort gör inte gränsdragningen mellan planeter och övriga objekt lättare. Den minsta erkända planeten i solsystemet, Merkurius, är 4 878 km stor (diameter).
Länk
New Scientist Space
EDITERAT 29/7 kl 18.38 för att ändra skrivfel. (Ibland räcker det inte att korrekturläsa två gånger. Jag hade påstått att objektet/planeten går i omloppsbana runt jorden men jag menar ju naturligtvis solen. Duh.)
EDITERAT 31/7 kl 09.37: OBS att EL61 har visat sig vara mindre än Pluto, och att det nästan samtidigt rapporterades om en annan "planet", UB313, som också var långt bort och jämfördes med Pluto. Mer information här.
Storleken bestäms genom att studera hur mycket ljus som reflekteras från objektet. Eftersom dess yta inte är känd vet man inte exakt hur mycket ljus den kastar tillbaka - men om det är jämförbart med andra objekt i Kuiperbältet kan objektet således vara dubbelt så stort som Pluto, som mäter 2300 kilometer tvärsöver.
Objektet upptäcktes av en forskargrupp vid Sierra Nevada-observatoriet i Spanien, när de gjorde en omanalys av data som togs upp under 2003. När de sedan letade i äldre databaser kunde de se objektet redan i data från 1955. Dess bana beräknades baserat på dessa data, och sedan gick email ut till folk runtom i världen, där de bads genast studera objektet (det var nog många amatörastronomer som inte sov inatt). Observationerna verifierades sedan av Astronomical Union's Minor Planet Center (MPC) i Cambridge, Massachusetts i USA, som gav det referensnummer 2003 EL61.
Upptäckten väntas ge nytt liv åt debatten om vad som kan definieras som en planet. Pluto har ibland ansetts vara för liten för att förtjäna att kallas planet, och att hitta ett objekt som kanske är dubbelt så stort gör inte gränsdragningen mellan planeter och övriga objekt lättare. Den minsta erkända planeten i solsystemet, Merkurius, är 4 878 km stor (diameter).
Länk
New Scientist Space
EDITERAT 29/7 kl 18.38 för att ändra skrivfel. (Ibland räcker det inte att korrekturläsa två gånger. Jag hade påstått att objektet/planeten går i omloppsbana runt jorden men jag menar ju naturligtvis solen. Duh.)
EDITERAT 31/7 kl 09.37: OBS att EL61 har visat sig vara mindre än Pluto, och att det nästan samtidigt rapporterades om en annan "planet", UB313, som också var långt bort och jämfördes med Pluto. Mer information här.
torsdag, juli 28, 2005
Hur influensavirus byter skepnad
Forskning om influensavirus är högaktuellt just nu, med tanke på de återkommande larmrapporterna om "fågelviruset" H5N1 från Asien, det som hotar bli nästa världsomspännande epidemi (pandemi). Speciellt intressant, och viktigt, är hur influensaviruset bär sig åt för att bli "osynligt" för det mänskliga immunförsvaret. Det sker genom att viruset byter gener med andra närbesläktade virus i samma värd, och åstadkommer en ny genkombination som immunförsvaret aldrig tidigare sett. (Därför anses det problematiskt att till exempel virussmittade ankor och grisar bor tillsammans med människor - blir någon av arterna smittade med ett virus som kan överföras till människor samtidigt som det bär på ett för människan "okänt" virus kan resultatet av ett genbyte bli ett supervirus som vårt immunsystem inte alls känner igen.)För att kunna skatta närmare hur stor risken är att ett farligt genbyte sker, vill man naturligtvis veta ungefär hur ofta virus byter gener med varandra - och hur många av byten som resulterar i farligare virus än de ursprungliga. För att få mer insikt i det har en amerikansk forskargrupp studerat gensekvenser från 156 influensavirus som cirkulerat i New York de senaste fem åren (1999-2004). Efter att ha studerat hur virusen utvecklats över tiden drog de slutsatsen att det finns fler olika virusstammar på samma plats samtidigt än man tidigare tänkt, och de byter gener med varandra förvånansvärt ofta. Ett av bytena, mellan ett virus som var vanligt föregående år och ett reativt harmlöst virus som smittade ett fåtal människor, resulterade i en ovanligt otrevlig influensaepidemi vintern 2003-2004. Speciellt effektivt för viruset är det att byta ut gener för ytproteiner - det är nämligen de som immunförsvaret känner igen. Det kan man också, enligt studien, se i gendatat: genen för ytproteinet befinner sig under hårt evolutionstryck, så man hittar många olika varianter av den.
Gruppen planerar nu att utföra en liknande studie på fågelinfluensavirus, för att se om det byter gener lika ofta.
Mer om influensavirus
Det finns en hel del intressant information om influensvirus hos amerikanska National Institute of Allergy and Infectious Diseases: forskning, en entimmes film med experter som diskuterar, information om vaccin och behandlingar... och en mängd länkar om deras egna information inte skulle räcka.
Länkar
Nature News
Artikel i PLoS Biology (open access)
NIAID: Focus on the flu (Amerikanska National Institute of Allergy and Infectious Diseases)
onsdag, juli 27, 2005
Lyssna på Saturnus
Saturnus är en stark radiokälla, med radiovågor som är starkt relaterade till norrskensliknande fenomen vid nord- och sydpolerna. Rymdsonden Cassini har spelat in högupplösta ljudspår med Saturnus radioemissioner. Ljuden har visat sig ge ett mycket komplext spektrum med stigande och fallande toner och många variationer i tid och frekvens.Efter att de ansvariga forskarna skiftat spektrum på inspelningen till hörbara toner kan man nu lyssna på ett 73 sekunder långt ljudspår från upptagningen. Synnerligen spöklikt, är mitt omdöme. Nästan som hämtat från soundtrack för en skräckfilm.
Man kan också se en animation av ljudspektrum (se bilden) med en pil som markerar vad man lyssnar på just då (kräver Suns Java-plugin).
Bild: University of Iowa (här, samma länk som ljudet)
Länkar
Lyssna på Saturnus (University of Iowa)
University of Iowa Space Audio (fler rymdljud)
Inte felfri start för Discovery trots allt
Trots att NASA först angav att Discoveryfärjans uppskjutning gick felfritt, har det visat sig att så inte riktigt var fallet: rymdfärjan fick åtminstone två skador. Den mest oroande, enligt New Scientist Space, är en skada nära inkapslingen av landningsstället i nosen - en ca 4 centimeter bred bit saknas här. Färjan tappade också ett annat, ännu inte identifierat objekt som har kunnat ses på foton av uppskjutningen. Dessutom krockade den med en eller flera större fåglar (se bild till vänster).NASA förväntar sig att skadornas omfattning och eventuella konsekvenser kommer vara kända vid dag 6 av missionen, det vill säga om fyra dagar. Om allt går som det ska kommer Discovery att landa i Florida den 7:e augusti 09:46 GMT, eller klockan 10:46 svensk tid.
Förhoppningsvis innebär det inga allvarligare problem för färjan och dess besättning. Efter Columbiafärjans krasch den 1:a februari 2003 har NASA lagt ner runt 1 million dollar på att bygga om och förbättra Discovery för att förbättra säkerheten. Nature News har snygg interaktiv grafik som beskriver om- och tillbyggena.
Bild: AP via New Scientist Space
Länkar
Dagens Nyheter
New Scientist Space
Nature News (artikel)
Nature News (grafik)
tisdag, juli 26, 2005
Varför blir det inte mörkt när man blinkar?
Varför märker man inte att det blir mörkt när man blinkar? Därför att en viktig del av hjärnan "stängs av" och således inte kan upptäcka att det har blivit mörkt. Det säger en forskningsgrupp från University College London.
Genom att lysa ljus i munnen på försöksdeltagare försedda med totalt avskärmande glasögon (för att inte få in något ljus utifrån) har man kunnat lysa upp deras näthinnor trots att de blundar, och jämföra hjärnaktiviteten vid blinkning med hjärnaktiviteten då personen inte blinkar. I annat fall hade det varit omöjligt att skilja på effekterna från att det blir mörkt när man blinkar från effekterna av själva blinkningen.
Försökspersonernas hjärnaktivitet avbildades med fMRI (functional magnetic resonance imaging), och då kunde man se att aktiviteten i ett område (som kallas V3) i synsystemet undertrycktes vid blinkning. Det leder antagligen till att hjärnan inte registrerar förändringen i ljus. En liknande mekanism är känd för att ge oss en "ohoppig" bild även när vi flyttar ögonen.
Länk
Nature News
Genom att lysa ljus i munnen på försöksdeltagare försedda med totalt avskärmande glasögon (för att inte få in något ljus utifrån) har man kunnat lysa upp deras näthinnor trots att de blundar, och jämföra hjärnaktiviteten vid blinkning med hjärnaktiviteten då personen inte blinkar. I annat fall hade det varit omöjligt att skilja på effekterna från att det blir mörkt när man blinkar från effekterna av själva blinkningen.
Försökspersonernas hjärnaktivitet avbildades med fMRI (functional magnetic resonance imaging), och då kunde man se att aktiviteten i ett område (som kallas V3) i synsystemet undertrycktes vid blinkning. Det leder antagligen till att hjärnan inte registrerar förändringen i ljus. En liknande mekanism är känd för att ge oss en "ohoppig" bild även när vi flyttar ögonen.
Länk
Nature News
måndag, juli 25, 2005
Är din Teflonpanna farlig?
Dupont, tillverkaren av Teflon, har stämts av 14 personer som hävdar att de inte fått tillräcklig information om möjliga risker med kemikalier relaterade till Teflon. Mest uppmärksammad är PFOA (perfluorooctanoic acid), en kemikalie som används i tillverkningen av Teflon. Amerikanska Environmental Protection Agency (ungefär "miljöskyddsmyndigheten") har tidigare denna månad klassificerat PFOA som "likely carcinogenic" (sannolikt cancerframkallande). Det finns inga klara bevis för att PFOA finns i färdiga Teflonprodukter, däremot har forskning visat att överhettat Teflon (360 grader Celsius och högre) släpper ifrån sig spår av PFOA och andra fluorföreningar.
PFOA
PFOA är i princip onedbrytbart i naturen och kan hittas i låga nivåer i de flesta människor på jorden, bland annat hos teskördare på landsbygden i Sri Lanka. Det anrikas hos människor med en halveringstid på drygt fyra år (se s 6). Det finns indikationer på att PFOA inte bryts ned på precis samma sätt hos män och kvinnor (eller snarare, honor och hanar: det finns testdata från råttor och apor). PFOA har visats ge tumörer hos råttor, men i betydligt högre koncentrationer än de som finns hos människor. Vad källorna är för PFOA är inte helt känt - det förekommer inte enbart i Teflonprodukter.
De flesta toxicitetsstudier (studier som undersöker hur giftigt ett ämne är) för PFOA har utförts med det salt syran bildar tillsammans med ammonium, inte med själva PFOA. Det är oklart om detta spelar någon roll.
Tillverkare av PFOA finns främst i USA, Tyskland och Japan (se s 15).
Vad används PFOA till?
PFOA används bland annat i tillverkning av andra kemikalier, till exempel dess ammonium- och natriumsalter och fluoroakrylester (se s 15). Salterna används i polymertillverkning samt som ytbehandlings- och emulgeringsmedel.
Så vad säger Dupont?
Naturligtvis har Dupont sin egen informationssida om PFOA. I ett skriftligt uttalande tillgängligt där står det:
Det finns också (minst) ett dokument som påpekar att PFOA och Teflon inte är samma sak, att Teflonprodukter inte innehåller PFOA och att det är ett varumärkesintrång att använda Teflon som en synonym för PFOA.
Dupont genomför just nu en studie på 1000 arbetare (som antas exponeras för högre halter av PFOA än andra), och meddelar att de preliminära resultaten inte visar på någon förhöjd sjukdomsrisk.
Länkar
Nature News
New York Times (gratis registering krävs)
Revised Draft Hazard Assessment of Perfluorooctanoic Acid and Its Salts (4 oktober, 2002)
PFOA
PFOA är i princip onedbrytbart i naturen och kan hittas i låga nivåer i de flesta människor på jorden, bland annat hos teskördare på landsbygden i Sri Lanka. Det anrikas hos människor med en halveringstid på drygt fyra år (se s 6). Det finns indikationer på att PFOA inte bryts ned på precis samma sätt hos män och kvinnor (eller snarare, honor och hanar: det finns testdata från råttor och apor). PFOA har visats ge tumörer hos råttor, men i betydligt högre koncentrationer än de som finns hos människor. Vad källorna är för PFOA är inte helt känt - det förekommer inte enbart i Teflonprodukter.
De flesta toxicitetsstudier (studier som undersöker hur giftigt ett ämne är) för PFOA har utförts med det salt syran bildar tillsammans med ammonium, inte med själva PFOA. Det är oklart om detta spelar någon roll.
Tillverkare av PFOA finns främst i USA, Tyskland och Japan (se s 15).
Vad används PFOA till?
PFOA används bland annat i tillverkning av andra kemikalier, till exempel dess ammonium- och natriumsalter och fluoroakrylester (se s 15). Salterna används i polymertillverkning samt som ytbehandlings- och emulgeringsmedel.
Så vad säger Dupont?
Naturligtvis har Dupont sin egen informationssida om PFOA. I ett skriftligt uttalande tillgängligt där står det:
Based on existing scientific data, DuPont believes that PFOA exposure does not pose any health risk to the general public. To date no human health effects are known to be caused by PFOA even in workers who have significantly higher exposure levels than the general population.
Det finns också (minst) ett dokument som påpekar att PFOA och Teflon inte är samma sak, att Teflonprodukter inte innehåller PFOA och att det är ett varumärkesintrång att använda Teflon som en synonym för PFOA.
Dupont genomför just nu en studie på 1000 arbetare (som antas exponeras för högre halter av PFOA än andra), och meddelar att de preliminära resultaten inte visar på någon förhöjd sjukdomsrisk.
Länkar
Nature News
New York Times (gratis registering krävs)
Revised Draft Hazard Assessment of Perfluorooctanoic Acid and Its Salts (4 oktober, 2002)
Katter kan inte känna söta smaker
Många organismer, människor såväl som djur, har en tydlig medfödd förkärlek för sötsaker. Därför har det förbryllat många att katter inte verkar visa upp samma beteende - de verkar helt enkelt inte tycka att socker är speciellt intressant. En genetisk studie visar nu att tamkatten och åtminstone ett par av dess vilda släktingar saknar en gen för att kunna producera smakreceptorer för socker (och sötningsmedel). Det är känt att katten har fungerande smakreceptorer för andra smaker.
För att bilda receptorer för söt smak behövs två gener: Tas1r2 och Tas1r3. Hos kattdjur (tamkatt, tiger och gepard ingår i studien) är bara den ena genen funktionell, visar studien som utförts av en forskargrupp från Monell Chemical Sciences Center i USA. I artikeln, som publicerats i nya gratistidskriften Public Library of Science Genetics, spekulerar de i att denna genetiska förändring ligger bakom kattens utveckling till (så gott som uteslutande) köttätare.
Gensekvenserna jämfördes också med sekvenser från människa, hund, råtta och mus - alla arter som har fungerande receptorer för sött. Lite roligt kan det kanske vara att veta att proteinet från kattens Tas1r3-gen är betydligt mer lik hundens än motsvarande protein från någon av de andra arterna (85% jämfört med 73%, 72% och 72%).
Länkar
Nature News
PLoS Genetics (open access, dvs gratis)
För att bilda receptorer för söt smak behövs två gener: Tas1r2 och Tas1r3. Hos kattdjur (tamkatt, tiger och gepard ingår i studien) är bara den ena genen funktionell, visar studien som utförts av en forskargrupp från Monell Chemical Sciences Center i USA. I artikeln, som publicerats i nya gratistidskriften Public Library of Science Genetics, spekulerar de i att denna genetiska förändring ligger bakom kattens utveckling till (så gott som uteslutande) köttätare.
Gensekvenserna jämfördes också med sekvenser från människa, hund, råtta och mus - alla arter som har fungerande receptorer för sött. Lite roligt kan det kanske vara att veta att proteinet från kattens Tas1r3-gen är betydligt mer lik hundens än motsvarande protein från någon av de andra arterna (85% jämfört med 73%, 72% och 72%).
Länkar
Nature News
PLoS Genetics (open access, dvs gratis)
söndag, juli 24, 2005
Ingen enkel relation mellan ekonomisk status och hälsa i "nyrika" länder
Barn till välbeställda, välutbildade föräldrar har inte nödvändigtvis bättre hälsa än andra barn. Åtminstone inte om de bor i ett land som först nyligen fått en "industrilands-kultur". Det visar en europeisk studie som jämför danska, estniska och portugisiska barns hälsa (mer specifikt deras nivåer av insulinresistens, ett förstadium till diabetes som ökar risken för flera olika sjukdomar). Deltagarna var 9 eller 15 år gamla, drygt 1000 barn per land.
Generellt sägs högre utbildade, rikare personer ha bättre hälsa. I Danmark hade rikare och mer välutbildade föräldrar också barn med lägre insulinresistens, men i Estland och Portugal var förhållandet det omvända. (I New Scientists rapportering om studien är lägre insulinresistans ekvivalent med bättre hälsa.)
Faktorn bakom den ökade insulinresistansen, anser forskarna, är att riskbeteenden för diabetes - onyttig mat och för lite motion - blir statusbeteenden i länder där man inte kunnat njuta av dem förrän nyligen. Situtaionen i Estland och Portugal jämförs med Storbrittannien i slutet av 1900-talet. Trenden där och i andra industriländer har varit att välbeställda skaffar sig bättre vanor med tiden, medan inte fullt så välbeställda tar över riskbeteendena. Således - om resonemanget håller - kan man vänta sig liknande resultat för till exempel indiska och kinesiska barn.
Man ser från de här resultaten, säger forskarna, att hälsa har både ekonomiska och kulturella faktorer. Detta är väl knappast förvånande, med tanke på att diabetes anses vara en "kultursjukdom" (eftersom livsstil har sådan påverkan på risken att utveckla sjukdomen). Hade man valt till exempel tuberkulos eller vissa varianter av undernäring hade fördelningen nog sett annorlunda ut.
Det hade varit intressant att se hur föräldrarnas insulinresistans såg ut - hur stark är kopplingen mellan föräldrarnas och barnens symptom från (förmodat) samma dåliga vanor? I andra studier med både barn och föräldrar har ju barnen visat sig "ligga före" med upp till 20 år av sjukdomsförloppet - och alltså ha samma insulinresistans som sina föräldrar. Åtminstone fanns sambandet kvar även när man justerade för föräldrarnas BMI, vilket väl skulle kunna indikera att eventuell fetma hos föräldrarna inte är den starkast avgörande faktorn.
Jag retar mig på den i mitt tycke enkelspåriga definitionen av hälsa som insulinresistansnivå. I den publicerade studien (British Medical Journal) talas det specifikt om insulinresistans, och att sätta det som "hälsa" tycker jag är ett klart misstag från New Scientists sida.
Länkar
New Scientist
BMJ: British Medical Journal
Generellt sägs högre utbildade, rikare personer ha bättre hälsa. I Danmark hade rikare och mer välutbildade föräldrar också barn med lägre insulinresistens, men i Estland och Portugal var förhållandet det omvända. (I New Scientists rapportering om studien är lägre insulinresistans ekvivalent med bättre hälsa.)
Faktorn bakom den ökade insulinresistansen, anser forskarna, är att riskbeteenden för diabetes - onyttig mat och för lite motion - blir statusbeteenden i länder där man inte kunnat njuta av dem förrän nyligen. Situtaionen i Estland och Portugal jämförs med Storbrittannien i slutet av 1900-talet. Trenden där och i andra industriländer har varit att välbeställda skaffar sig bättre vanor med tiden, medan inte fullt så välbeställda tar över riskbeteendena. Således - om resonemanget håller - kan man vänta sig liknande resultat för till exempel indiska och kinesiska barn.
Man ser från de här resultaten, säger forskarna, att hälsa har både ekonomiska och kulturella faktorer. Detta är väl knappast förvånande, med tanke på att diabetes anses vara en "kultursjukdom" (eftersom livsstil har sådan påverkan på risken att utveckla sjukdomen). Hade man valt till exempel tuberkulos eller vissa varianter av undernäring hade fördelningen nog sett annorlunda ut.
Det hade varit intressant att se hur föräldrarnas insulinresistans såg ut - hur stark är kopplingen mellan föräldrarnas och barnens symptom från (förmodat) samma dåliga vanor? I andra studier med både barn och föräldrar har ju barnen visat sig "ligga före" med upp till 20 år av sjukdomsförloppet - och alltså ha samma insulinresistans som sina föräldrar. Åtminstone fanns sambandet kvar även när man justerade för föräldrarnas BMI, vilket väl skulle kunna indikera att eventuell fetma hos föräldrarna inte är den starkast avgörande faktorn.
Jag retar mig på den i mitt tycke enkelspåriga definitionen av hälsa som insulinresistansnivå. I den publicerade studien (British Medical Journal) talas det specifikt om insulinresistans, och att sätta det som "hälsa" tycker jag är ett klart misstag från New Scientists sida.
Länkar
New Scientist
BMJ: British Medical Journal
fredag, juli 22, 2005
En vackrare och mer begriplig karta över det periodiska systemet
Brittiske ekologen Philip Stewart har designat en vackrare och betydligt mer intuitiv karta över det periodiska systemet - i form av en kemisk galax. Den nya visualiseringen gör det enklare att se hur olika ämnen relaterar till varandra. Royal Society of Chemists har skickat ut den till ett stort antal skolor i Storbrittannien.Jag gillar den iallafall. (Hittat via 3 Quarks Daily som jag hittade via ett inlägg hos Henrik Sundström om vetenskaplig sanning och skönhet)
Länkar
Slate.com (via 3 Quarks Daily)
Missa inte presentationen på Slate (slideshow, omdet nu finns nåt vettigt svenskt ord för det) om periodiska systemets historia!
Hur snabb är en elektron?
En tysk forskargrupp har mätt hur snabbt en elektron hoppar från en atom till en annan, i det här fallet från svavel till rutenium. Resultatet, 320 attosekunder, stämmer med existerande teorier för hur elektroner rör sig. De har tidigare mätt hur lång tid det tar för en elektron att röra sig runt en atomkärna (väteatom), och fick då resultatet 150 attosekunder. För att ge lite perspektiv på hur kort tid det faktiskt är: det går lika många attosekunder på en sekund som det går sekunder på 100 miljarder år.
För att mäta så ytterst snabba processer får man naturligtvis ta till speciella metoder (dessutom kompliceras det hela av att en elektron inte är en liten klotlik partikel, utan snarare ett moln av sannolikhet att vara på ett visst ställe). Forskarna använde röntgenstrålar för att "knuffa" bort elektronen från svavelatomen, och genom att mäta hur röntgenstrålarna reflekterades mot elektronmolnen runt atomen kunde de se när elektronen flyttats - det vill säga, när dess sannolikhetsmoln skiftat helt från svavelatomen till ruteniumatomen.
Länk
Nature News
För att mäta så ytterst snabba processer får man naturligtvis ta till speciella metoder (dessutom kompliceras det hela av att en elektron inte är en liten klotlik partikel, utan snarare ett moln av sannolikhet att vara på ett visst ställe). Forskarna använde röntgenstrålar för att "knuffa" bort elektronen från svavelatomen, och genom att mäta hur röntgenstrålarna reflekterades mot elektronmolnen runt atomen kunde de se när elektronen flyttats - det vill säga, när dess sannolikhetsmoln skiftat helt från svavelatomen till ruteniumatomen.
Länk
Nature News
torsdag, juli 21, 2005
Skimrande njurstenskristaller och självlysande flugögon
Wellcome Trust har annonserat årets vinnare av Wellcome Trust Biomedical Image Awards, en tävling för brittiska forskares bästa biomedicinska bilder. Bland mästerverken finns en huvudlus som klättrar på tre hårstrån, en samling vackra njurstenskristaller och en genetiskt modifierad fruktflugas självlysande ögon. Tjugofyra bilder fick pris, med tre stycken i den högsta klassen. Bilderna är främst utvalda för sina estetiska egenskaper, men det vetenskapliga sammanhanget spelar naturligtvis också roll.De prisbelönta bilderna - och ett antal andra insända bidrag - ställs ut på Wellcome Library foyer, 210 Euston Road, London. Utställningen har öppnat.
Länkar
New Scientist
Wellcome Trust Biomedical Image Awards (pressrelease)
Medical Photography Library (där utställningen sker. Flertal bilder - rekommenderas starkt!)
onsdag, juli 20, 2005
Kreditkort ingraverat på en fingernagel?
Nature News skriver om ett förslag från en japansk forskargrupp: att använda en fingernagel som kreditkort. Gruppen har med hjälp av en laser lyckats gravera in små siffror och bokstäver på mänskliga naglar - men än så länge bara på avklippta nagelbitar.
Processen använder en fokuserad, infraröd laserstråle som levererar mycket korta pulser. De inbrända punkterna kan sedan läsas av med ultraviolett ljus, som gör dem mer fluorescerande än den omgivande nageln. De tror att den ökade fluorescensen beror på att keratinet, som nageln är uppbyggd av, får en något mer upplöst struktur.
Gruppen hoppas kunna gravera in data också på hela naglar för att göra det möjligt att bära runt data på ett säkert sätt. Kanske kan det till och med bli möjligt att använda en nagel - som kommer kunna rymma uppemot 800 kb data - istället för ett kreditkort, föreslår de. Nackdelen är förstås att informationen måste graveras in på nytt med jämna mellanrum, eftersom nageln växer (de säger var 6:e månad, men nog växer naglar snabbare än så?). Det lär också vara möjligt att skriva in information i flera lager ovanpå varandra genom att fokusera om laserstrålen.
Kritiker påpekar att det dels lär vara komplicerat att skriva in så högupplöst information på en levande människa (en rörelse på ett par tusendels millimeter kan innebära problem), dels är det lätt att förfalska informationen. Däremot kan metoden vara användbar för den som vill flytta data i smyg, föreslår de.
Länk
Nature News
UPPDATERAT: Vetenskapsradion har ett inslag om detta. Lite roligt är att de intervjuar min gode vän Dan Tilert. Han har den goda poängen att man glömmer knappast sin fingernagel hemma :) Man kan lyssna på programmet här (Real Player), nagelinslaget kommer 2 minuter in i programmet.
Processen använder en fokuserad, infraröd laserstråle som levererar mycket korta pulser. De inbrända punkterna kan sedan läsas av med ultraviolett ljus, som gör dem mer fluorescerande än den omgivande nageln. De tror att den ökade fluorescensen beror på att keratinet, som nageln är uppbyggd av, får en något mer upplöst struktur.
Gruppen hoppas kunna gravera in data också på hela naglar för att göra det möjligt att bära runt data på ett säkert sätt. Kanske kan det till och med bli möjligt att använda en nagel - som kommer kunna rymma uppemot 800 kb data - istället för ett kreditkort, föreslår de. Nackdelen är förstås att informationen måste graveras in på nytt med jämna mellanrum, eftersom nageln växer (de säger var 6:e månad, men nog växer naglar snabbare än så?). Det lär också vara möjligt att skriva in information i flera lager ovanpå varandra genom att fokusera om laserstrålen.
Kritiker påpekar att det dels lär vara komplicerat att skriva in så högupplöst information på en levande människa (en rörelse på ett par tusendels millimeter kan innebära problem), dels är det lätt att förfalska informationen. Däremot kan metoden vara användbar för den som vill flytta data i smyg, föreslår de.
Länk
Nature News
UPPDATERAT: Vetenskapsradion har ett inslag om detta. Lite roligt är att de intervjuar min gode vän Dan Tilert. Han har den goda poängen att man glömmer knappast sin fingernagel hemma :) Man kan lyssna på programmet här (Real Player), nagelinslaget kommer 2 minuter in i programmet.
tisdag, juli 19, 2005
Mordiska möss ett hot mot sällsynt albatross
Nature News rapporterar om vad som kan vara det första upptäckta fallet av ett inlärt (och vidare utlärt) beteende hos möss. På Gough Island, en isolerad ö i Atlanten, upptäckte biologer att upp till 80% av ungarna hos en sällsynt albatrossart (Diomedea dabbenena) dog innan vuxen ålder. Orsak: de blir ihjälbitna av husmöss, som införts av misstag på ön. Mössen, som är 200 gånger mindre än fåglarna, biter fågelungarna upprepade gånger tills de dör av blodförlust eller infektion. (Ön har varit utan landlevande rovdjur en lång tid, så fåglarna har inget försvar mot den typen av attack.)
Det märkliga är att detta sker bara på vissa delar av ön, trots att miljön på många ställen är identisk. Beteendet är inte heller tidigare känt hos möss. Dessa båda saker tillsammans får biologerna att tro att beteendet är in/utlärt. Det ges dock ingen förklaring till vad mössen kan tänkas få ut av det hela.
Det anas mellan raderna att de har observerat beteendet flera år i följd, eftersom de är förvånade över att beteendet kvarstår trots att få möss beräknas överleva vintern.
Länk
Nature News
Det märkliga är att detta sker bara på vissa delar av ön, trots att miljön på många ställen är identisk. Beteendet är inte heller tidigare känt hos möss. Dessa båda saker tillsammans får biologerna att tro att beteendet är in/utlärt. Det ges dock ingen förklaring till vad mössen kan tänkas få ut av det hela.
Det anas mellan raderna att de har observerat beteendet flera år i följd, eftersom de är förvånade över att beteendet kvarstår trots att få möss beräknas överleva vintern.
Länk
Nature News
Samma gen bakom många fall av fetma och diabetes
En fransk-brittisk forskargrupp berättar i en ny studie, på väg att bli publicerad i Nature Genetics, att de har hittat en muterad gen som ger upphov till insulinresistans (okänslighet för kroppens eget blodsocker-reglerande insulin, ett förstadium till diabetes). Mutationen är ärftlig och bidrar både till fetma och tidig debut av diabetes typ II. New Scientist berättar:
I studien ingick 1225 barn med fetma (enligt klinisk definition) och 1205 normalviktiga barn. De överviktiga barnen hade 2-3 gånger större sannolikhet att bära på den muterade varianten av genen, jämfört med normalviktiga barn. Barnens föräldrar och far- och morföräldrar hade också ofta förhöjd risk för fetma och diabetes.
Produkten från den muterade genen blockerar insulinets binding till insulinreceptorer i hjärnan och bukspottkörteln, vilket leder till förhöjda insulinnivåer i blodet och medför att levern producerar onormalt mycket glukos. Glukoset tas sedan upp av fettbildande vävnad och och lagras som fett. Insulinokänsligheten minskar också bukspottkörtelns utsöndring av insulin, vilket leder till ökad risk för diabetes typ II.
Phillipe Frougel, en av forskarna bakom studien, säger: "Our study shows that insulin resistance might be a cause and not just a consequence of obesity" (våra resultat visar att insulinresistans kan vara en bakomliggande orsak till fetma, inte bara en konsekvens av det). Han spekulerar också i att de ändrade insulinnivåerna kan påverka aptiten hos de som bär på den muterade genen, om än på ett subtilt sätt. Frougel påpekar vidare att miljöpåverkans betydelse är mycket uppenbar i studien: barnen och deras föräldrar har i ungefär lika stor grad utvecklat fetma och diabetes, vilket således innebär att barnen "ligger före" i sjukdomsförloppet med drygt 20 år. Han anklagar "nytillkomna miljöfaktorer", sockerrik mat och brist på motion, för att vara de bakomliggande orsakerna.
Länkar
New Scientist
Nature Genetics (Advance Online Publication, kräver prenumeration)
I studien ingick 1225 barn med fetma (enligt klinisk definition) och 1205 normalviktiga barn. De överviktiga barnen hade 2-3 gånger större sannolikhet att bära på den muterade varianten av genen, jämfört med normalviktiga barn. Barnens föräldrar och far- och morföräldrar hade också ofta förhöjd risk för fetma och diabetes.
Produkten från den muterade genen blockerar insulinets binding till insulinreceptorer i hjärnan och bukspottkörteln, vilket leder till förhöjda insulinnivåer i blodet och medför att levern producerar onormalt mycket glukos. Glukoset tas sedan upp av fettbildande vävnad och och lagras som fett. Insulinokänsligheten minskar också bukspottkörtelns utsöndring av insulin, vilket leder till ökad risk för diabetes typ II.
Phillipe Frougel, en av forskarna bakom studien, säger: "Our study shows that insulin resistance might be a cause and not just a consequence of obesity" (våra resultat visar att insulinresistans kan vara en bakomliggande orsak till fetma, inte bara en konsekvens av det). Han spekulerar också i att de ändrade insulinnivåerna kan påverka aptiten hos de som bär på den muterade genen, om än på ett subtilt sätt. Frougel påpekar vidare att miljöpåverkans betydelse är mycket uppenbar i studien: barnen och deras föräldrar har i ungefär lika stor grad utvecklat fetma och diabetes, vilket således innebär att barnen "ligger före" i sjukdomsförloppet med drygt 20 år. Han anklagar "nytillkomna miljöfaktorer", sockerrik mat och brist på motion, för att vara de bakomliggande orsakerna.
Länkar
New Scientist
Nature Genetics (Advance Online Publication, kräver prenumeration)
måndag, juli 18, 2005
Lång- eller kortdistanslöpare? Vikt mer avgörande än kondition säger forskare
Ny forskning visar att en löpares "optimala" distans inte bara beror på hans eller hennes kondition. Även kroppsvikt spelar roll, till och med större roll än konditionen när det gäller att få så bra tid som möjligt. Åtminstone för atleter.
I studien ingår bland annat längd och vikt för de 45 snabbaste löparna under de senaste 14 åren, på 8 olika distanser. För dessa atleter fann man ett enkelt samband: ju lägre BMI (body mass index), desto längre den optimala distansen.
Forskarna bakom studien är Peter Weyand från Rice University, Houston, och Adam Davis från Houston's Center for Human Performance. De argumenterar för att den mesta energin inte går åt till att röra armar och ben - elastiska senor och effektiva "energiesparingsmekanismer" gör att upptill 90% av den energin bevaras vid löpning på plan mark, uppskattar Weyand. Istället, hävdar de båda, går den mesta energin åt till att stöta emot marken och stödja kroppens vikt. Ju högre hastigheten är, desto mer energi går det åt vid varje stöt.
För att hitta relationen mellan vikt och hastighet mätte de stötkrafterna hos frivilliga som sprang på ett löpband. Vid sina respektive topphastigheter mötte de alla marken med en kraft som motsvarade ca 2.5 gånger deras egen kroppsvikt. Vid lägre hastigheter var kraften mindre.
Enligt resonemanget att ett kraftfullt steg kräver mer muskler, men att muskler också väger mer och att tyngd saktar ner, slöt de sig till att det borde finnas en optimal vikt för en given hastighet. Genom att analysera världens 45 snabbaste löpare - enligt ovan - kom de fram till ett mycket enkelt samband. Högre BMI (borde vara nästan ekvivalent med högre muskelmassa för atleter, som sällan bär på "onödig" kroppsvolym) lämpar sig för kortare distanser. Der ser ut att vara delvis baserat på resonemanget att varje distans har sin optimala hastighet, ju kortare desto snabbare. Jag har ingen aning om ifall det antagandet alltid är giltigt - elitlöpning är inte min expertis.
(För en normalt halvtränad person undrar jag om det spelar så stor roll. Antagligen är det viktigare att ens runda är lagom lång för att man ska hinna med den, annars blir det ju ingen träning alls.)
Räkna ut ditt BMI och jämför dig med den framtagna kurvan över optimal distans, om du vill. Men tänk på att den är uträknad på världens 45 snabbaste personer, som antagligen också är bland världens mest vältränade ...
BMI
BMI står för body mass index (kroppsviktsindex) och är en enkel metod för att dela in folk i olika viktklasser (normal, under- och överviktig). Indextalet räknas ut genom att dividera kroppsvikten (i kilogram) med längden (i meter) i kvadrat.
Eftersom BMI inte tar hänsyn till kroppstyp eller hur vältränad man är, bör det ses som ett grovt mått - en indikator, men inte en diagnos. När man jämför folk med samma eller liknande kroppstyp och konditionsgrad (som här) borde felet i uppskattningen vara mindre än vad det allmänt är. (jag anser att "atletisk/vältränad" kan ses som en kroppstyp här - det ställs ju framför allt mot "otränad" som har helt andra karakteristika)
Länk
Nature News
I studien ingår bland annat längd och vikt för de 45 snabbaste löparna under de senaste 14 åren, på 8 olika distanser. För dessa atleter fann man ett enkelt samband: ju lägre BMI (body mass index), desto längre den optimala distansen.
Forskarna bakom studien är Peter Weyand från Rice University, Houston, och Adam Davis från Houston's Center for Human Performance. De argumenterar för att den mesta energin inte går åt till att röra armar och ben - elastiska senor och effektiva "energiesparingsmekanismer" gör att upptill 90% av den energin bevaras vid löpning på plan mark, uppskattar Weyand. Istället, hävdar de båda, går den mesta energin åt till att stöta emot marken och stödja kroppens vikt. Ju högre hastigheten är, desto mer energi går det åt vid varje stöt.
För att hitta relationen mellan vikt och hastighet mätte de stötkrafterna hos frivilliga som sprang på ett löpband. Vid sina respektive topphastigheter mötte de alla marken med en kraft som motsvarade ca 2.5 gånger deras egen kroppsvikt. Vid lägre hastigheter var kraften mindre.
Enligt resonemanget att ett kraftfullt steg kräver mer muskler, men att muskler också väger mer och att tyngd saktar ner, slöt de sig till att det borde finnas en optimal vikt för en given hastighet. Genom att analysera världens 45 snabbaste löpare - enligt ovan - kom de fram till ett mycket enkelt samband. Högre BMI (borde vara nästan ekvivalent med högre muskelmassa för atleter, som sällan bär på "onödig" kroppsvolym) lämpar sig för kortare distanser. Der ser ut att vara delvis baserat på resonemanget att varje distans har sin optimala hastighet, ju kortare desto snabbare. Jag har ingen aning om ifall det antagandet alltid är giltigt - elitlöpning är inte min expertis.
(För en normalt halvtränad person undrar jag om det spelar så stor roll. Antagligen är det viktigare att ens runda är lagom lång för att man ska hinna med den, annars blir det ju ingen träning alls.)
Räkna ut ditt BMI och jämför dig med den framtagna kurvan över optimal distans, om du vill. Men tänk på att den är uträknad på världens 45 snabbaste personer, som antagligen också är bland världens mest vältränade ...
BMI
BMI står för body mass index (kroppsviktsindex) och är en enkel metod för att dela in folk i olika viktklasser (normal, under- och överviktig). Indextalet räknas ut genom att dividera kroppsvikten (i kilogram) med längden (i meter) i kvadrat.
Eftersom BMI inte tar hänsyn till kroppstyp eller hur vältränad man är, bör det ses som ett grovt mått - en indikator, men inte en diagnos. När man jämför folk med samma eller liknande kroppstyp och konditionsgrad (som här) borde felet i uppskattningen vara mindre än vad det allmänt är. (jag anser att "atletisk/vältränad" kan ses som en kroppstyp här - det ställs ju framför allt mot "otränad" som har helt andra karakteristika)
Länk
Nature News
söndag, juli 17, 2005
En tredjedel av publicerad medicinsk forskning fel eller missledande?
CNN skriver om en studie av publicerad medicinsk forskning under 14 år, utförd av Dr John Ioannidis. Han undersökte alla studier publicerade i de medicinska vetenskapliga tidskrifterna New England Journal of Medicine, JAMA (Journal of the American Medical Association) och Lancet under åren 1990-2003, inkluderande 45 uppmärksammade studier som alla gett initialt stöd för något läkemedel eller någon behandling. Efterföljande forskning motsade sju av dessa studier (16%), och gav svagare resultat än rapporterat i ytterligare sju studier. Sammanlagt var således nära en tredjedel av forskningen om läkemedel och behandlingar felaktig eller missledande, är CNN:s slutledning. (I alla dessa fall var de efterföljande studierna - som naturligtvis inte är "garanterat rätt" de heller - större och/eller bättre designade, enligt Ioannides) Resultaten publiceras i veckans JAMA(ej ännu tillgängligt).
Det här är något jag skulle önska kunde tränga igenom det allmänna medvetandet betydligt oftare och mer utspritt: en medicinsk studie är inte ett bevis, inte heller alltid ens ett tillräckligt bra stöd. Och det är viktigt att studier är noga genomtänkta och omfattar tillräckligt många försöksobjekt.
Men jag undrar lite hur CNN har räknat, hur de kommer fram till att det är en tredjedel av all medicinsk forskning. Det verkar vara väldigt lite med 45 studier under 14 år - det är i princip en studie i veckan per tidskrift. Misstänkt lågt för att vara tidskrifter som publiceras så ofta (åtminstone en av dem en gång i veckan). Kanske är det så att Ioannides valde ut 45 studier och sedan undersökte vad som följde efter dem (en mer än tillräckligt stor mängd arbete,kan jag tänka mig), och det således var en tredjedel av hans stickprov som inte förblev rätt. Nåja, det får jag väl se när JAMA kommer online.
Länk
CNN
JAMA
Det här är något jag skulle önska kunde tränga igenom det allmänna medvetandet betydligt oftare och mer utspritt: en medicinsk studie är inte ett bevis, inte heller alltid ens ett tillräckligt bra stöd. Och det är viktigt att studier är noga genomtänkta och omfattar tillräckligt många försöksobjekt.
Men jag undrar lite hur CNN har räknat, hur de kommer fram till att det är en tredjedel av all medicinsk forskning. Det verkar vara väldigt lite med 45 studier under 14 år - det är i princip en studie i veckan per tidskrift. Misstänkt lågt för att vara tidskrifter som publiceras så ofta (åtminstone en av dem en gång i veckan). Kanske är det så att Ioannides valde ut 45 studier och sedan undersökte vad som följde efter dem (en mer än tillräckligt stor mängd arbete,kan jag tänka mig), och det således var en tredjedel av hans stickprov som inte förblev rätt. Nåja, det får jag väl se när JAMA kommer online.
Länk
CNN
JAMA
Häftigt, en åskkarta!
På sista sidan i ett vetenskapsmagasin jag skaffade för att mata min hjärna med under dagens bussresa fanns en mycket intressant karta över åsknedslag och deras täthet- fast bara över USA, såklart. Typiskt, tänkte jag, att det som är intressant så sällan finns på svenska och för svenska förhållanden. Det var två timmar sedan. Och så gick jag nyss in på obli.net, och hittade en åskkarta (som ursprungligen kom från VänerTracker). Ibland är slumpen ute vid rätt tillfälle!Man kan läsa lite om VänerTracker här (FAQ). Systemet visar ungefärlig position och (färgkodad) intensitet på åsknedslaget, som kan ses på bilden till vänster - snodd från obli.net (det var ingen intressant åska på gång på i Sverige just nu, iallafall inte enligt vad som kunde ses på VänerTracker).
VänerTracker använder hårdvara från Boltek och mjukvara från Aninoquisi. Utrustningen verker inte kosta mer än drygt 1000 dollar totalt med frakt - det vill säga cirka 8000 kr (fast jag antar att man ska ha en dator också).
Länkar
obli.net
VänerTracker
fredag, juli 15, 2005
Fågelskit förgiftar Arktis sjöar
Vissa fågelsjöar i Arktis innehåller 10-60 gånger så mycket miljögifter - till exempel DDT och kvicksilver - som sina grannsjöar. Det säger en kanadensisk forskargrupp som har mätt gifthalter i sjöar i de kanadensiska delarna av Arktis. Orsaken tros vara att de fåglar som kommer till sjöarna själva har starkt förhöjda halter av gifter i sig och att dessa följer med fåglarnas avföring. På så vis uppstår lokala "hotspots" med starkt förhöjda giftnivåer - precis där de påverkar det lokala djurlivet mest.
Länk
Nature News
Länk
Nature News
Hur gamla är dina celler?
Koldatering ("Kol-14"-analys) är numer en standardmetod för att bestämma hur gamla arkeologiska fynd är. Metoden bygger på jämförelse av mängden radioaktivt kol, kol 14, med mängden av "vanligt" kol. Eftersom kol 14 har en halveringstid på 6000 år är den dock inte så känslig, vilket gör "små" tidsskillnader på tiotal år svåra att upptäcka.
En variant av metoden kan dock användas för att se hur gamla celler är, trots att de är så kortlivade, enligt en studie utförd av Jonas Frisen vid Karolinska Institutet. Detta på grund av att det släpptes ut så mycket radioaktiva ämnen i atmosfären under den tid då det fortfarande utfördes testsprängningar av atombomber ovanför jord. När ovanjordiska tester upphörde 1963 hade halten av kol 14 i atmosfären stigit till det dubbla, och sedan dess har den halverats vart 11:e år (jämfört med bakgrundsnivån, antar jag) . Om man tar med detta i sin analys kan man se mätbara skillnader i kol 14-nivå i modernt DNA, enligt Frisen, eftersom DNA inte byter ut sitt kol när cellen väl har delat på sig.
Frisen hävdar att metoden fungerar bättre än att studera telomerernas längd eftersom det inte finns någon fastställd tidsskala som går att relatera till längden (telomerer är DNA-molekylens ändar, och kortare telomerer har bland annat kopplats samman med åldrande).
Resultaten av analysen rapporteras i tidskriften Cell. Bland annat fann man att i en genomsnittlig 30-åring är en inälvscell cirka tio år gammal, skelettceller något äldre och blodceller några månader gamla. Äldst var cellerna i synbarken, som var lika gamla som personen själv.
Kol 14 i atmosfären
Bakgrundshalten av kol 14 i atmosfären är inte helt konstant. Dels produceras kol 14 från vanligt kväve med hjälp av kosmisk strålning produktionshastigheten varierar beroende på strålningsintensiteten - t ex påverkas den av solstormar). Dels påverkas kolflödet mellan atomsfären och jorden av klimatet. Det finns därför kalibreringskurvor för kol 14 som bygger på jämförelseer med andra mätmetoder - årsringar på träd, isprover och havsbottensediment till exempel. (Se engelska Wikipedia om koldatering.)
Platskänslig?
Jag undrar om den här metoden behöver ta med i beräkningen var man har bott någonstans. Den borde ju vara känslig för små skillnader i kol 14 eftersom halten är så låg till att börja med, och jag antar att nivån av kol 14 inte är exakt likadan överallt.
Länkar
Nature News
Wikipedia
En variant av metoden kan dock användas för att se hur gamla celler är, trots att de är så kortlivade, enligt en studie utförd av Jonas Frisen vid Karolinska Institutet. Detta på grund av att det släpptes ut så mycket radioaktiva ämnen i atmosfären under den tid då det fortfarande utfördes testsprängningar av atombomber ovanför jord. När ovanjordiska tester upphörde 1963 hade halten av kol 14 i atmosfären stigit till det dubbla, och sedan dess har den halverats vart 11:e år (jämfört med bakgrundsnivån, antar jag) . Om man tar med detta i sin analys kan man se mätbara skillnader i kol 14-nivå i modernt DNA, enligt Frisen, eftersom DNA inte byter ut sitt kol när cellen väl har delat på sig.
Frisen hävdar att metoden fungerar bättre än att studera telomerernas längd eftersom det inte finns någon fastställd tidsskala som går att relatera till längden (telomerer är DNA-molekylens ändar, och kortare telomerer har bland annat kopplats samman med åldrande).
Resultaten av analysen rapporteras i tidskriften Cell. Bland annat fann man att i en genomsnittlig 30-åring är en inälvscell cirka tio år gammal, skelettceller något äldre och blodceller några månader gamla. Äldst var cellerna i synbarken, som var lika gamla som personen själv.
Kol 14 i atmosfären
Bakgrundshalten av kol 14 i atmosfären är inte helt konstant. Dels produceras kol 14 från vanligt kväve med hjälp av kosmisk strålning produktionshastigheten varierar beroende på strålningsintensiteten - t ex påverkas den av solstormar). Dels påverkas kolflödet mellan atomsfären och jorden av klimatet. Det finns därför kalibreringskurvor för kol 14 som bygger på jämförelseer med andra mätmetoder - årsringar på träd, isprover och havsbottensediment till exempel. (Se engelska Wikipedia om koldatering.)
Platskänslig?
Jag undrar om den här metoden behöver ta med i beräkningen var man har bott någonstans. Den borde ju vara känslig för små skillnader i kol 14 eftersom halten är så låg till att börja med, och jag antar att nivån av kol 14 inte är exakt likadan överallt.
Länkar
Nature News
Wikipedia
torsdag, juli 14, 2005
Rekommenderas: American Museum of Natural History
Ett måste för den vetenskapsintresserade på besök i New York ä:r American Museum of Natural History. Speciellt om man som idag har (hade) möjlighet att få se uppskjutningen av rymdfärjan Discovery i IMAX-format...
Som vanligt med rymdfärder försenades den av tekniska fel, men jag hade fullt upp ändå. Museet är stort - räkna med 5-6 timmar om du vill se allt - det finns fyra våningar att gå igenom. Intressantast var rymd/universum-utställningen (skalmodeller!) och den stora utställningen av i stort sett kompletta skelett av dinosaurier och utdöda däda däggdjur. Det finns också ett stort antal "tablåer" med uppstoppade djur i sin rätta miljö som är mycket sevärda.
Inträdet är $10 för studenter, något dyrare (tror det var $13) för vuxna. Mat precis innan rekommenderas, om man inte vill äta i museets stora och välförsedda (men dyra) food court. Å andra sidan är maten där god, åtminstone den vegetariska buffen jag provade.
Länkar
American Museum of Natural History
Som vanligt med rymdfärder försenades den av tekniska fel, men jag hade fullt upp ändå. Museet är stort - räkna med 5-6 timmar om du vill se allt - det finns fyra våningar att gå igenom. Intressantast var rymd/universum-utställningen (skalmodeller!) och den stora utställningen av i stort sett kompletta skelett av dinosaurier och utdöda däda däggdjur. Det finns också ett stort antal "tablåer" med uppstoppade djur i sin rätta miljö som är mycket sevärda.
Inträdet är $10 för studenter, något dyrare (tror det var $13) för vuxna. Mat precis innan rekommenderas, om man inte vill äta i museets stora och välförsedda (men dyra) food court. Å andra sidan är maten där god, åtminstone den vegetariska buffen jag provade.
Länkar
American Museum of Natural History
onsdag, juli 13, 2005
Svordomar gör en berättelse mer trovärdig?
Två studier av en grupp nederländska forskare indikerar att vi är benägna att tro mer pa ett vittnesmål om det innehåller svordomar.
I den första studien undersöktes hur 70 studenter reagerade på ett påhittat vittnesmål från en inbrottstjuv - hälften fick se en version med svordomar, den andra hälften fick se en för övrigt identisk version utan svordomar. Det "oredigerade" vittnesmålet med svordomar upplevdes som mer trovärdigt. Tillfrågade innan studien hade 36% av studenterna sagt att svordomar gjorde ett uttalande mindre trovärdigt och bara 16% sagt att det gjorde ett uttalande mer trovärdigt - en utmärkt illustration av att människan inte alltid tänker som hon tror att hon gör.
I den andra studien fick 54 studenter läsa ett påhittat uttalande från ett rånoffer. Även har gjorde svordomar att uttalandet skattades som mer trovärdigt.
Och vad beror detta på?
Medvetande - speciellt dess undermedvetna bitar, som varför vi litar på någon, är en komplicerad historia. Men om jag får våga en gissning skulle jag tro att svordomarna får den som uttalar sig att verka mer känslomässigt berörd. I situatiuoner som de ovanstående kommer många att förvänta sig att den som ger vittnesbörd är känslomässigt berörd, så uttalandet stämmer då bättre med läsarens förväntningar och klassas därmed som mer trovärdigt. Jag tror att vi generellt också utgår ifrån att det är svårare att luras med känslor (eller snarare, tecken på känslor) än med ord, och att det omedvetet påverkar vårt ställningstagande till om en person är trovärdig. (Inte så att svordomarna normalt skulle vara den avgörande faktorn, men här är ju alla andra faktorer lika.) Skulle krosspråk och/eller röst ingå (t ex genom ett filmat vittnesmål) är det inte säkert att svordomarna skulle påverka lika mycket - antagligen blir röstoch rörelser mer viktiga då eftersom de innehåller mer information om hur personen verkligen reagerar. Några andra tankar?
Länkar
Sammanfattning (abstract) via BPS Research Digest #46
I den första studien undersöktes hur 70 studenter reagerade på ett påhittat vittnesmål från en inbrottstjuv - hälften fick se en version med svordomar, den andra hälften fick se en för övrigt identisk version utan svordomar. Det "oredigerade" vittnesmålet med svordomar upplevdes som mer trovärdigt. Tillfrågade innan studien hade 36% av studenterna sagt att svordomar gjorde ett uttalande mindre trovärdigt och bara 16% sagt att det gjorde ett uttalande mer trovärdigt - en utmärkt illustration av att människan inte alltid tänker som hon tror att hon gör.
I den andra studien fick 54 studenter läsa ett påhittat uttalande från ett rånoffer. Även har gjorde svordomar att uttalandet skattades som mer trovärdigt.
Och vad beror detta på?
Medvetande - speciellt dess undermedvetna bitar, som varför vi litar på någon, är en komplicerad historia. Men om jag får våga en gissning skulle jag tro att svordomarna får den som uttalar sig att verka mer känslomässigt berörd. I situatiuoner som de ovanstående kommer många att förvänta sig att den som ger vittnesbörd är känslomässigt berörd, så uttalandet stämmer då bättre med läsarens förväntningar och klassas därmed som mer trovärdigt. Jag tror att vi generellt också utgår ifrån att det är svårare att luras med känslor (eller snarare, tecken på känslor) än med ord, och att det omedvetet påverkar vårt ställningstagande till om en person är trovärdig. (Inte så att svordomarna normalt skulle vara den avgörande faktorn, men här är ju alla andra faktorer lika.) Skulle krosspråk och/eller röst ingå (t ex genom ett filmat vittnesmål) är det inte säkert att svordomarna skulle påverka lika mycket - antagligen blir röstoch rörelser mer viktiga då eftersom de innehåller mer information om hur personen verkligen reagerar. Några andra tankar?
Länkar
Sammanfattning (abstract) via BPS Research Digest #46
söndag, juli 10, 2005
Till det stora landet västerut
Imorgon åker jag till USA för konferens mm. Jag räknar med att hitta ett internetcafé eller tre, men poster och svar på kommentarer kommer vara högst sporadiska de närmaste två veckorna.
Under tiden - om ni känner er sysslolösa - kan ni kanske lära er att spela didgeridoo. Nu när både Nature och DN beskrivit hur fysiken bakom instrumentet ser ut kan det ju inte vara så svårt :) Antagligen kan det fungera nästan lika bra med ett stort plaströr eftersom det framför allt är instrumentalistens egna framkallade frekvenser som förstärks. Fast, det är klart, först måste man lära sig att cirkelandas.
Länkar
Gör din egen didgeridoo (Gäfle dagblad)
Wikipedia (eng, sve)
Under tiden - om ni känner er sysslolösa - kan ni kanske lära er att spela didgeridoo. Nu när både Nature och DN beskrivit hur fysiken bakom instrumentet ser ut kan det ju inte vara så svårt :) Antagligen kan det fungera nästan lika bra med ett stort plaströr eftersom det framför allt är instrumentalistens egna framkallade frekvenser som förstärks. Fast, det är klart, först måste man lära sig att cirkelandas.
Länkar
Gör din egen didgeridoo (Gäfle dagblad)
Wikipedia (eng, sve)
... 3, 2, 1, 1 igen, 0 - Gott nytt år!
Jorden går lite efter, jämfört med atomklockorna. Därför har det bestämts (av International Earth Rotation and Reference Systems Service) att vi ska lägga till en skottsekund sist på dygnet den 31:a december i år.
När atomuren kom på 50-talet började man räkna antalet sekunder (eller snarare överblivna och saknade delar av sekunder) jämfört med det givna antalet sekunder enligt astronomisk definition. Skottsekunder har använts sedan 1970 för att justera jordtiden jämfört med atomuren, eftersom jordens rotationstid kan variera en liten aning år från år. Hittills har vi lagt till 32 skottsekunder vid olika tillfällen - många av dem under 1970-talet. Senaste tillfället var 1998.
Nature News har intervjuat Markus Kuhn vid University of Cambridge, som säger att skillnader i jordens rotationshastighet kan bero på orsaker som att gravitation kan flytta tung materia i jordens inre och därmed ändra rotationshastigheten (ungefär som en konståkare som drar in armar och ben för att öka rotationshastigheten, och tvärtom). Han talar också en del om implikationerna av skottsekunder. Att datorer måste ändra sin klocka kommer väl inte som någon överraskning för de flesta. Det kan ju också skötas automatiskt i många fall. Att det däremot kan innebära rätt allvarliga problem för GPS-system (framför allt applikationer) är kanske inte lika välkänt.
Tillfrågad om hur han ska tillbringa sin extra sekund säger Kuhn: "It's quite possible I might do a very geeky thing and watch how my computer behaves." (Det är helt möjligt att jag är väldigt nördig och kollar hur min dator beter sig). Och, ja, det kan man kanske göra. Men det vore mer intressant att kolla på en GPS...
Länkar
Nature News
Wikipedia om sekundens historia
fredag, juli 08, 2005
Fertila kvinnor väljer socialt dominanta män?
En grupp tjeckiska forskare påstår att heterosexuella kvinnor i stadiga förhållanden mest sannolikt är otrogna mot sina partners när de är som mest fertila - och att de väljer "genetiskt överlägsna" män för en affär. Basen för påståendet är en "sniffstudie" där kvinnor har fått betygsätta hur män luktade. 48 män och 65 kvinnor ingick i studien. Männen fick betygsätta sig själva i enkäter med påståenden som "jag är festens mittpunkt" för att forskarna skulle få fram hur socialt dominanta de var. De fick också bära bomullskuddar under armarna för att samla upp svett. Kvinnor som befann sig i sin mest fertila period tenderade att tycka att socialt dominanta män hade den mest attraktiva lukten - men bara om de själva hade ett stadigt förhållande. Under resten av menstruationscykeln syntes ingen sådan effekt.
Giltiga antaganden?
Antagande nummer 1: social dominans = genetisk överlägsenhet. Tveksamt, skulle jag säga. Social dominans är väl ofta en personlighetsfråga (inbundna och blyga personer blir sällan festens mittpunkt), och om de utåtriktade personerna alltid var genetiskt överlägsna borde det inte finnas speciellt många blyga personer kvar.
Antagande nummer 2: social dominans signalleras med luktämnen (feromoner). Det anses fortfarande inte bevisat att människor har fungerande feromon-signalsystem. Det finns indicier som talar för det - men det har inte heller bevisats att alla människor kan känna dem. Anosmi - oförmåga att känna lukter - varierar inom befolkningen. Om bara vissa kvinnor kan känna "social dominans"-lukten (om den nu finns) kan det, med tanke på hur pass få som ingår i studien, förvrida statistiken.
Antagande nummer 3: Attraktion leder till otrohet. Visst, det ökar sannolikheten. Men så mycket att det gör någon skillnad? (En evolutionsteoretiker skulle antagligen säga: kvinnor som gör så får genetiskt överlägsna barn och därmed mer avkomma. Ergo, beteendet är logiskt.) Men borde inte också singelkvinnor bli attraherade till socialt dominanta män i så fall? Min åsikt är att med tanke på att bevisen för de tidigare leden av resonemang i studien ser så pass svaga ut tycker jag att de övertolkar resultatet som helhet och drar för långtgående slutsatser.
Länk
Nature News
Giltiga antaganden?
Antagande nummer 1: social dominans = genetisk överlägsenhet. Tveksamt, skulle jag säga. Social dominans är väl ofta en personlighetsfråga (inbundna och blyga personer blir sällan festens mittpunkt), och om de utåtriktade personerna alltid var genetiskt överlägsna borde det inte finnas speciellt många blyga personer kvar.
Antagande nummer 2: social dominans signalleras med luktämnen (feromoner). Det anses fortfarande inte bevisat att människor har fungerande feromon-signalsystem. Det finns indicier som talar för det - men det har inte heller bevisats att alla människor kan känna dem. Anosmi - oförmåga att känna lukter - varierar inom befolkningen. Om bara vissa kvinnor kan känna "social dominans"-lukten (om den nu finns) kan det, med tanke på hur pass få som ingår i studien, förvrida statistiken.
Antagande nummer 3: Attraktion leder till otrohet. Visst, det ökar sannolikheten. Men så mycket att det gör någon skillnad? (En evolutionsteoretiker skulle antagligen säga: kvinnor som gör så får genetiskt överlägsna barn och därmed mer avkomma. Ergo, beteendet är logiskt.) Men borde inte också singelkvinnor bli attraherade till socialt dominanta män i så fall? Min åsikt är att med tanke på att bevisen för de tidigare leden av resonemang i studien ser så pass svaga ut tycker jag att de övertolkar resultatet som helhet och drar för långtgående slutsatser.
Länk
Nature News
torsdag, juli 07, 2005
En "dimmer" för gener
Proteinet Ets-1, en av transkriptionsfaktorerna som reglerar om gener är "av" eller "på", har nu visat sig ha ett mer komplext beteende än tidigare trott. Istället för att verka som en strömbrytare fungerar den ungefär som en dimmer som gradvis minskar och ökar genaktiviteten. Ju mer fosforylerat (se förklaring nedan) proteinet är, desto svagare binder det till genen ifråga. Regionen på Ets-1 som regleras är en av proteinets "ostrukturerade" bitar, vilket är rätt anmärkningsvärt - traditionellt har det ansetts att det är de bitar av proteiner som har en fast form som står för det mesta av funktionaliteten. Faktiskt verkar det som om den större rörligheten hos den "ostrukturerade" formen är essentiell för funktionen. Fosforylering minskade nämligen rörligheten i denna del och då minskade också aktiviteten.
Fosforylering
Fosforylering/defosforylering, att binda till respektive släppa en fosfatgrupp, är en vanlig aktiverings/deaktiveringsmetod för proteiner. Fosforylering sker oftast på aminosyrorna serin eller threonin, på specifika platser, och innebär för det mesta att proteinet blir mer aktivt.
Transkriptionsfaktorer
Transkriptionsfaktorer hjälper cellen att se till att "rätt" genetisk information blir läst. När transkriptionsfaktorer inte fungerar som de ska kan konsekvenserna bli otrevliga - till exempel cancer.
Länkar
via ScienceBlog
artikel i Science (kräver prenumeration)
Fosforylering
Fosforylering/defosforylering, att binda till respektive släppa en fosfatgrupp, är en vanlig aktiverings/deaktiveringsmetod för proteiner. Fosforylering sker oftast på aminosyrorna serin eller threonin, på specifika platser, och innebär för det mesta att proteinet blir mer aktivt.
Transkriptionsfaktorer
Transkriptionsfaktorer hjälper cellen att se till att "rätt" genetisk information blir läst. När transkriptionsfaktorer inte fungerar som de ska kan konsekvenserna bli otrevliga - till exempel cancer.
Länkar
via ScienceBlog
artikel i Science (kräver prenumeration)
onsdag, juli 06, 2005
Vuxen övervikt största riskfaktorn för diabetes?
Det har - åtminstone i forskningsvärlden - rätt länge debatterats vilka riskfaktorerna är för diabetes, och hur viktiga de är i förhållande till varandra. Epidemiologisk forskning och djurstudier har bland annat visat att näringsbrist innan födseln och låg födelsevikt kan "omprogrammera" en persons metabolism och öka risken för diabetes senare i livet. Ny forskning utförd vid University of Newcastle-upon-Tyne ger nu vid handen att livsstilsval/övervikt i vuxen ålder är den mest inflytelserika faktorn (för diabetes typ II). Studien är en enkätstudie bland 412 personer i 50-årsåldern vars medicinska historia från födsel till 15-årsåldern är mycket väldokumenterad pga tidigare forskningsprojekt. Man fann att vikt var starkt kopplat till insulinresistans (ett förstadium till diabetes) och förklarade 22% av variationen för män, 34% av variationen för kvinnor - det vill säga att diabetes, statistiskt sett, till en femtedel (tredjedel) berodde på vikten hos försökspersonerna.
James Armitage, forskare vid Kings College London, påpekar dock att låg födelsevikt och liknande problem skulle kunna påverka hur mycket fett folk lägger på sig senare i livet. I så fall blir dessa faktorers inflytande naturligtvis större.
Länk
New Scientist
James Armitage, forskare vid Kings College London, påpekar dock att låg födelsevikt och liknande problem skulle kunna påverka hur mycket fett folk lägger på sig senare i livet. I så fall blir dessa faktorers inflytande naturligtvis större.
Länk
New Scientist
Huvudvärkstabletter kan inte förebygga cancer
En amerikanske långtidsstudie på 40000 kvinnor, alla över 45, ger inget stöd för den tidigare utbredda tron att en huvudvärkstablett om dagen kan förebygga cancer. Studien utfördes under 10 års tid, och deltagarna tog identiska tabletter med antingen 100 mg acetylsalicylsyra, placebo eller E-vitamin.
Tidigare enkätstudier (utan kontrollgrupper) och djurstudier har visserligen indikerat att huvudvärkstabletter skulle kunna förebygga cancer, men långtidsstudier på människor har hittills saknats. Det har också ansetts att E-vitamin skulle kunna förebygga hjärt- och kärlsjukdomar, men inte heller detta stöds av studien.
Den enda cancertyp som påverkades var lungcancer, med en 22-procentig nedgång i risk. Denna påverkan var dock väldigt nära gränsen för statistisk signifikans och kan således vara en slumpmässig effekt. Möjligtvis är det så att den låga dosen av acetylsalicylsyra som användes förklarar att man inte fick några resultat. Risken för mag- och tarmproblem vid (upprepade) högre doser gör att en sådan studie knappast lär genomföras. Sannolikt kommer inte heller allmäna rekommendationer om att ta huvudvärkstabletter i förebyggande syfte utfärdas, eftersom det inte anses medicinskt motiverat för folk utan förhöjd risk för cancer.
Länk
Science Now
Tidigare enkätstudier (utan kontrollgrupper) och djurstudier har visserligen indikerat att huvudvärkstabletter skulle kunna förebygga cancer, men långtidsstudier på människor har hittills saknats. Det har också ansetts att E-vitamin skulle kunna förebygga hjärt- och kärlsjukdomar, men inte heller detta stöds av studien.
Den enda cancertyp som påverkades var lungcancer, med en 22-procentig nedgång i risk. Denna påverkan var dock väldigt nära gränsen för statistisk signifikans och kan således vara en slumpmässig effekt. Möjligtvis är det så att den låga dosen av acetylsalicylsyra som användes förklarar att man inte fick några resultat. Risken för mag- och tarmproblem vid (upprepade) högre doser gör att en sådan studie knappast lär genomföras. Sannolikt kommer inte heller allmäna rekommendationer om att ta huvudvärkstabletter i förebyggande syfte utfärdas, eftersom det inte anses medicinskt motiverat för folk utan förhöjd risk för cancer.
Länk
Science Now
tisdag, juli 05, 2005
(1)25 frågor för de närmaste 25 åren
En av forskningsvärldens mest inflytelserika tidskrifter, Science, fyller 125 år i år. Detta firas med att utse de (1)25 viktigaste frågorna under de 25 kommande åren (uppdelade i de 25 mest viktiga och "ytterligare 100 viktiga"). De fem första (viktigaste?) i ordning, lite hastigt översatta:
*Vad består universum av?
*Vad är den biologiska grunden för medvetende?
*Varför har människan så få gener?
*Hur stark är länken mellan gener och personlig hälsa?
*Kan fysikens lagar förenas?
*Hur mycket kan ett människoliv förlängas?
*Vad styr regeneration av organ?
*Hur kan en hudcell bli en nervcell?
*Hur blir en enda cell en hel planta?
*Hur fungerar jordens inre?
*Är vi ensamma i universum?
*Vad styr artrikedomen?
*Vilka genetiska förändringar gjorde oss unikt mänskliga?
*Hur lagras och återhämtas minnen?
*Hur uppstod samarbete?
*Hur ska man kunna se sammanhangen mellan stora mängder biologiska data?
*Hur långt kan man komma med kemisk självkonstruktion (self-assembly)?
*Var går gränsen för konventionell (dator)beräkning?
*Kan vi selektivt stänga av immunsystemsreaktioner?
*Finns det djupare, underliggande principer för kvantosäkerhet och icke-lokalitet?
*Är det möjligt att ta fram ett HIV-vaccin?
*Hur varm kommer växthuseffekten att göra världen?
*Vad kan ersätta billig olja - och när?
*Kommer Malthus fortsätta att ha fel (dvs, hur stor kommer jordens befolkning bli)?
Det bästa av allt: artiklarna är gratis!
Länk (via Mind Hacks)
Science: 125 frågor
*Vad består universum av?
*Vad är den biologiska grunden för medvetende?
*Varför har människan så få gener?
*Hur stark är länken mellan gener och personlig hälsa?
*Kan fysikens lagar förenas?
*Hur mycket kan ett människoliv förlängas?
*Vad styr regeneration av organ?
*Hur kan en hudcell bli en nervcell?
*Hur blir en enda cell en hel planta?
*Hur fungerar jordens inre?
*Är vi ensamma i universum?
*Vad styr artrikedomen?
*Vilka genetiska förändringar gjorde oss unikt mänskliga?
*Hur lagras och återhämtas minnen?
*Hur uppstod samarbete?
*Hur ska man kunna se sammanhangen mellan stora mängder biologiska data?
*Hur långt kan man komma med kemisk självkonstruktion (self-assembly)?
*Var går gränsen för konventionell (dator)beräkning?
*Kan vi selektivt stänga av immunsystemsreaktioner?
*Finns det djupare, underliggande principer för kvantosäkerhet och icke-lokalitet?
*Är det möjligt att ta fram ett HIV-vaccin?
*Hur varm kommer växthuseffekten att göra världen?
*Vad kan ersätta billig olja - och när?
*Kommer Malthus fortsätta att ha fel (dvs, hur stor kommer jordens befolkning bli)?
Det bästa av allt: artiklarna är gratis!
Länk (via Mind Hacks)
Science: 125 frågor
MIT:s bloggundersökning 2005
I brist på annan sysselsättning - eller varför inte under en kaffepaus - kan man gå och göra en insats för vetenskapen. MIT (Massachusetts Institute of Technology) samlar just nu data för sin bloggundersökning ("weblog survey" på engelska). Ju fler deltagare, desto mer representativt resultat.
Att döma av frågorna handlar det framför allt om hur digital kommunikation påverkar ens sociala nätverk och kommunikationsvanor. Kön, ålder, nationalitet, utbildningsnivå och hur länge man bloggat/hur mycket tid man lägger på bloggar (läsa, skriva, kommentera) är saker som efterfrågas. Saker som - märkligt nog - inte efterfrågas är till exempel internettillgång (har man bara internet på jobbet eller en långsam uppkoppling hemma lär det väl påverka ens bloggande?) och språkkunskaper. (Om man nu frågar efter nationalitet på en helt engelskspråkig sida kan man ju anta att de som svarar kan engelska, men inte nödvändigtvis så mycket.)
Intressant är att grovt räknat har nästan dubbelt så många kvinnor (30245) som män (17960) deltagit i undersökningen än så länge. Undrar vad det beror på? Senast jag såg någon könsfördelningsstatistik över engelskspråkiga bloggar var det ungefär 50-50 (med en viss osäkerhetsmarginal - det finns ju ett rätt stort antal anonyma bloggar), men jag minns inte var det var. Jag hade hur som helst hellre velat veta hur många svenskar som deltagit.
Svenska bloggar som deltar (eller, snarare, de jag lyckats hitta via intressant.se och Google):
gallimatias.se (24/6)
Infornographics (29/6)
Annas blog feat. Mel E (30/6)
Kalle Svenssons dagbok (30/6)
Bisonblog (1/7)
Man lär så länge man har elever (1/7)
Researcher.se (2/7)
Life de luxe (okänt datum)
Nåja. Det ska bli intressant att se vad slutresultatet blir.
Länk
MIT Weblog Survey
Enäggstvillingar inte identiska - uppväxten förändrar generna
En potentiellt mycket viktig studie publiceras i PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences) i dag. Den är ännu inte tillgänglig online, men DN skriver om den. Studien är utförd på enäggstvillingar och visar att deras genuttryck blir mer och mer olika ju längre de lever. Det betyder att ett vuxet tvillingpar genetiskt sett är olika - speciellt om de vuxit upp under olika förutsättningar. Även om de har samma gener är aktivitetsnivån inte likadan gen för gen.
Genaktivitet
Det enklaste sättet att se på gener är som en samling strömbrytare som bara har lägena "av" och "på". I de flesta fall är det en ganska grov förenkling: oftast är genaktiviteten mer graderad än så. Gener påverkar också varandras uttryck. Enkelt sagt är det alltså genaktiviteten, inte bara genens närvaro, som bestämmer. (Tankeexperiment: tänk dig två gener som två flaskor färg, och resultatet av genuttrycket som blandningen av färgerna. Mängden färg och proportionerna mellan färgmängderna bestämmer slutnyansen - och visst är det rätt stor skillnad mellan till exempel varmgult [gult + lite rött] och karmosinrött [rött + lite gult] )
Varför är detta resultat viktigt?
För det ena är det ett av de hittills klaraste fallen av hur miljöpåverkan ändrar genuttryck. Enäggstvillingar har ju till stor del samma gener och antagligen nästan samma genuttryck när de föds (åtminstone X-kromosomaktiviteten kan vara olika redan då).
För det andra: ett rätt vanligt "verktyg" för att se hur gener påverkar personliga egenskaper (allt från kvinnors förmåga att få orgasm till "förutbestämd" politisk inriktning har studerats) är att jämföra tvåäggstvillingpar och enäggstvillingpar. Man utgår då vanligtvis ifrån att enäggstvillingars gener är lika, och hävdar att variationen mellan individerna i tvåäggstvillingparen jämfört med variationen mellan individerna i enäggstvillingparen beror på gener (de båda personerna i varje par antas ha samma miljöpåverkan eftersom de vuxit upp i samma familj).
Mer om detta när PNAS lägger ut artikeln online.
Länk
DN
Genaktivitet
Det enklaste sättet att se på gener är som en samling strömbrytare som bara har lägena "av" och "på". I de flesta fall är det en ganska grov förenkling: oftast är genaktiviteten mer graderad än så. Gener påverkar också varandras uttryck. Enkelt sagt är det alltså genaktiviteten, inte bara genens närvaro, som bestämmer. (Tankeexperiment: tänk dig två gener som två flaskor färg, och resultatet av genuttrycket som blandningen av färgerna. Mängden färg och proportionerna mellan färgmängderna bestämmer slutnyansen - och visst är det rätt stor skillnad mellan till exempel varmgult [gult + lite rött] och karmosinrött [rött + lite gult] )
Varför är detta resultat viktigt?
För det ena är det ett av de hittills klaraste fallen av hur miljöpåverkan ändrar genuttryck. Enäggstvillingar har ju till stor del samma gener och antagligen nästan samma genuttryck när de föds (åtminstone X-kromosomaktiviteten kan vara olika redan då).
För det andra: ett rätt vanligt "verktyg" för att se hur gener påverkar personliga egenskaper (allt från kvinnors förmåga att få orgasm till "förutbestämd" politisk inriktning har studerats) är att jämföra tvåäggstvillingpar och enäggstvillingpar. Man utgår då vanligtvis ifrån att enäggstvillingars gener är lika, och hävdar att variationen mellan individerna i tvåäggstvillingparen jämfört med variationen mellan individerna i enäggstvillingparen beror på gener (de båda personerna i varje par antas ha samma miljöpåverkan eftersom de vuxit upp i samma familj).
Mer om detta när PNAS lägger ut artikeln online.
Länk
DN
måndag, juli 04, 2005
Första bilden från insidan av en komet
NASAs projekt Deep Impact, med målet att studera en kometkärna, har nyss fått en lyckad avslutning. Första bilden från kollisionen har precis släppts av NASA (se vänster). Kollisionsmassan av koppar vägde 372 kilogram, och resultatet av kollisionen blev kraftigare än väntat - man vet helt enkelt rätt lite om hur kometer ser ut inuti. Genom att göra en noggrann spektralanalys av materialet som släpptes ut vid kollisionen hoppas man nu få veta mer om kometkärnans uppbyggnad.Andra bloggar om detta:
...i elden (29/6), forskning&framsteg (5/6), hakke snackar (4/7)
Länkar
Första bilden släppt från NASA
Deep Impact-projektets bildgalleri
New Scientist SPACE
E-vitamin effektivt mot mensvärk
En "normalstor" dos av E-vitamin tagen under några dagar runt mensens början kan minska mängden mensvärk rejält - speciellt för de som lider mest. Det är resultatet av en dubbelblind studie på 278 iranska tonårsflickor.
Mensvärk är vanligt men paradoxalt nog är dess orsaker inte så välkända. Värken uppträder som kramp, som antas bero på prostaglandiner. Den vanligaste typen av behandling är att hindra bildandet av prostaglandiner, antingen med värktabletter eller med hormoner (p-piller minskar generellt mensvärk). E-vitamin minskar formationen av prostaglandiner genom att hindra frisläppandet av arachidonsyra och ombildandet av arachidonsyra till prostaglandin.
Av de 278 deltagande hade 41 flickor mild värk, 118 flickor medelsvår värk och 119 flickor svår värk. Hälften fick placebo, den andra hälften fick 200 mg E-vitamin två gånger dagligen från två dagar innan mensens början tills mensens tredje dag. Flickorna tilläts också ta värktabletter vid behov. I genomsnitt var den sammanlagda längden för värken (mensvärk kan komma och gå i perioder) 18 timmar innan behandling. Det minskade till 4 timmar efter två månader (ungefär två omgångar) med E-vitamin.
E-vitamin finns att köpa i tablettform på apoteket, maxdosen enligt rekommendation på burken är 3*300 mg. En "kur" (400 mg i fem dagar) kostar från 16 kr. Eftersom det här är så enkelt att testa har jag faktiskt provat - en gång än så länge. Resultatet var mycket bra - det här rekommenderas till alla som har problem med mensvärk.
Länkar
Health Review
BJOG: An International Journal of Obstetrics & Gynaecology (kräver prenumeration)
Mensvärk är vanligt men paradoxalt nog är dess orsaker inte så välkända. Värken uppträder som kramp, som antas bero på prostaglandiner. Den vanligaste typen av behandling är att hindra bildandet av prostaglandiner, antingen med värktabletter eller med hormoner (p-piller minskar generellt mensvärk). E-vitamin minskar formationen av prostaglandiner genom att hindra frisläppandet av arachidonsyra och ombildandet av arachidonsyra till prostaglandin.
Av de 278 deltagande hade 41 flickor mild värk, 118 flickor medelsvår värk och 119 flickor svår värk. Hälften fick placebo, den andra hälften fick 200 mg E-vitamin två gånger dagligen från två dagar innan mensens början tills mensens tredje dag. Flickorna tilläts också ta värktabletter vid behov. I genomsnitt var den sammanlagda längden för värken (mensvärk kan komma och gå i perioder) 18 timmar innan behandling. Det minskade till 4 timmar efter två månader (ungefär två omgångar) med E-vitamin.
E-vitamin finns att köpa i tablettform på apoteket, maxdosen enligt rekommendation på burken är 3*300 mg. En "kur" (400 mg i fem dagar) kostar från 16 kr. Eftersom det här är så enkelt att testa har jag faktiskt provat - en gång än så länge. Resultatet var mycket bra - det här rekommenderas till alla som har problem med mensvärk.
Länkar
Health Review
BJOG: An International Journal of Obstetrics & Gynaecology (kräver prenumeration)
onsdag, juni 29, 2005
Bortrest t o m söndag
Nu försvinner jag till internetlöst och mobiltäckningslöst territorium (också känt som sommarstugan) några dagar. Nya poster nästa vecka.
C-vitamin minskar inte risken att bli förkyld
Det är generellt ingen idé att ta C-vitamin i förebyggande syfte - risken att bli förkyld förblir lika stor som för den som inte gör det. Det är slutsatsen av en meta-studie som omfattar 55 studier utförda under de senaste 65 åren. Undersökta doser var från 200 mg och uppåt (rekommenderat dagligt intag i Sverige är 60 mg, något mer för gravida och ammande kvinnor samt för dem som äter p-piller).
Däremot kunde regelbundet intag av C-vitamin förkorta en förkylning när den brutit ut, fast inte mer än en halv dag (för vuxna, något mer effektivt för barn). De enda som har nytta av att ta förebyggande C-vitamin verkar vara de som utsätter sig för hårda fysiska påfrestningar - i den gruppen (maratonlöpare, skidåkare, soldater) minskade förkylningsrisken med upp till 50%. ("Chockdosering" med en 8-gramsdos av C-vitamin vid de första förkylningssymtomen kunde ha viss effekt, enligt en studie som ingick i metastudien).
Länkar
New Scientist
PLoS Medicine
UPPDATERAT kl 14:32 för att tillägga: Nature News och Science Daily skriver visst också om detta. Jag har också lagt till ett foto från artikeln av Douglas et al.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)