Komplexa problem löses bäst i grupper om tre, fyra eller fem personer - en sådan grupp ger bättre resultat än de bästa av ett motsvarande antal individer, enligt en psykologisk studie.
Deltagarna i studien, 760 studenter från University of Illinois, fick lösa "kodproblem" där siffror motsvarade bokstäver. Problemlösningen utfördes individuellt eller i grupper om två, tre, fyra eller fem personer. Grupper om två personer klarade sig inte bättre än det sammalagda resultatet från två separata individer, men minst en person till gjorde gruppen till något mer än summan av sina delar: då blev gruppen mer produktiv än vad tre enskilda personer var sammanlagt. Ytterligare en eller två personer gjorde dock ingen större skillnad: dessa grupper fick samma resultat som tre-personersgrupperna.
Vill man vara maximalt personaleffektiv, ska man således organisera sina problemlösare i grupper om tre. Frågan är om det resultatet ändras med folks ålder - eller med spridning i ålder/erfarenheter? Universitetsstudenter är en rätt homogen grupp med förhållandevis låg medelålder. Det är inte självklart att en grupp bestående av, säg, medelålders experter inom tre helt olika områden, skulle prestera bättre än en grupp om två personer + en ensam person. I vissa fall kan nog den samlade massan kommunikationsbarriärer göra att alla grupper större än två (eller en) blir mer ineffektiva än sina delar. Eller så kan personer med ett helt yrkesliv bakom sig (med samarbeten med många olika typer av personer) kanske göra att en större grupp blir ännu bättre än en trepersonersgrupp?
Det är sorgligt att så många psykologiförsök verkar utföras uteslutande med studenter som försöksobjekt. Mänskligheten är nog ofta mer komplex än den bild som blir resultatet av den forskningen.
Länk
nyhetsrelease (Science Daily)
måndag, april 24, 2006
Alkohol under graviditeten ger barnet problem med dygnsrytmen
Om en gravid kvinna dricker alkohol under den senare delen av graviditeten kan barnet få problem med dygnsrytmen - även långt senare. Det visar en amerikansk studie.
Studien utfördes på råttor, som antingen fick en (relativt stor) dos alkohol per dag - eller ingen alkohol alls - under dag 4-9 efter födseln (en period som motsvarar en mänsklig graviditets sista tremånadersperiod). Knappt tre månader senare undersöktes deras beteende under 8 artificiella dygn (12 timmar ljus, 12 timmar mörker per dygn). Den nionde dagen försenades cykeln med 6 timmar, och man mätte hur snabbt råttorna anpassade sig till det nya dygnet. De råttor som fått sotra alkoholdoser i tidig ålder anpassade sig sämre till den nya dygnsrytmen - de fick så att säga mer problem med jet-lag.
Samlingsnamnet för alkoholrelaterade fosterskador är FAS, fetalt alkoholsyndrom. De första vetenskapliga studierna om alkoholens inverkan på fostret kom under 1960-talet, men det dröjde till 1973 innan det blev allmänt accepterat att alkhol kunde ha negativa inverkningar - speciellt sådana som inte syntes. Det finns både synliga och osynliga tecken på FAS, och några av de senare är just relaterade till sömn och dygnsrytm, till exempel att man får för lite sömn eller att sömnens faser blir störda och fragmenterade. Sömnproblemen kan också ge andra, sekundära problem.
Länkar
nyhetsrelease (Science Daily)
FAS-föreningen - informationsmaterial mm
Länkarnas sida om FAS
Studien utfördes på råttor, som antingen fick en (relativt stor) dos alkohol per dag - eller ingen alkohol alls - under dag 4-9 efter födseln (en period som motsvarar en mänsklig graviditets sista tremånadersperiod). Knappt tre månader senare undersöktes deras beteende under 8 artificiella dygn (12 timmar ljus, 12 timmar mörker per dygn). Den nionde dagen försenades cykeln med 6 timmar, och man mätte hur snabbt råttorna anpassade sig till det nya dygnet. De råttor som fått sotra alkoholdoser i tidig ålder anpassade sig sämre till den nya dygnsrytmen - de fick så att säga mer problem med jet-lag.
Samlingsnamnet för alkoholrelaterade fosterskador är FAS, fetalt alkoholsyndrom. De första vetenskapliga studierna om alkoholens inverkan på fostret kom under 1960-talet, men det dröjde till 1973 innan det blev allmänt accepterat att alkhol kunde ha negativa inverkningar - speciellt sådana som inte syntes. Det finns både synliga och osynliga tecken på FAS, och några av de senare är just relaterade till sömn och dygnsrytm, till exempel att man får för lite sömn eller att sömnens faser blir störda och fragmenterade. Sömnproblemen kan också ge andra, sekundära problem.
Länkar
nyhetsrelease (Science Daily)
FAS-föreningen - informationsmaterial mm
Länkarnas sida om FAS
torsdag, april 20, 2006
Skicka något på en rymdresa för bara $99
Ett kaliforniskt företag erbjuder möjligheten att skicka ett valfritt objekt upp i rymden och tillbaka till ett billigt pris - givet att det inte är större eller tyngre än en läskburk.
Företaget heter Masten Space Systems, och behållaren ifråga kallas för CanSat. Enstaka CanSats har redan åkt upp i rymden (skolprojekt och liknande), men det här projektet blir något storskaligare: totalt uppgår lasten till ca 100 kg. Redan 2008 kan man få möjligheten att göra en valfri pryl historisk, till det förhållandevis låga introduktionspriset $99. (Det finns även möjlighet att skicka större laster - 1,2 eller 5 kg - á $250 per kilo.)
Lasterna kommer skickas upp minst 100 kilometer och uppleva flera minuters mikrogravitation. De kan också exponeras för rymdens vakuum (i praktiken för riktigt lågt tryck, antar jag. Även om "burkarna" är tåliga lär de inte klara vad som helst...). Typiska laster, enligt företaget, är amatörteleskop, studier av celldelning i mikrogravitation och multi-spektrum-avbildningsutrustning. Ström och datakommunikation finns inbyggt i CanSat:en. Efter landning skickas "burkarna" tillbaka till ägaren. Och blir det av nån anledning ingen flygresa så får man pengarna tillbaka.
Idén tilltalar mig, på nåt sätt (även om jag skulle kunna använda 99 dollar på rätt många andra vis). Men... vad sjutton skulle man skicka för något? Mätutrustning, om man håller på med den sortens vetenskap... men det gör inte jag. En vanlig kamera lär inte fånga så mycket intressant. Och visst kan man skicka upp en marshmallow för att låta rymdens vakuum blåsa upp den, men det känns lite poänglöst.
Antagligen är det främst skolelever som kommer få glädje av detta. De är förhoppningsvis påhittiga nog att hitta på nåt kul, dessutom... :)
Länkar
New Scientist Space
nyhetsrelease (Masten Space Systems Blog)
Företaget heter Masten Space Systems, och behållaren ifråga kallas för CanSat. Enstaka CanSats har redan åkt upp i rymden (skolprojekt och liknande), men det här projektet blir något storskaligare: totalt uppgår lasten till ca 100 kg. Redan 2008 kan man få möjligheten att göra en valfri pryl historisk, till det förhållandevis låga introduktionspriset $99. (Det finns även möjlighet att skicka större laster - 1,2 eller 5 kg - á $250 per kilo.)
Lasterna kommer skickas upp minst 100 kilometer och uppleva flera minuters mikrogravitation. De kan också exponeras för rymdens vakuum (i praktiken för riktigt lågt tryck, antar jag. Även om "burkarna" är tåliga lär de inte klara vad som helst...). Typiska laster, enligt företaget, är amatörteleskop, studier av celldelning i mikrogravitation och multi-spektrum-avbildningsutrustning. Ström och datakommunikation finns inbyggt i CanSat:en. Efter landning skickas "burkarna" tillbaka till ägaren. Och blir det av nån anledning ingen flygresa så får man pengarna tillbaka.
Idén tilltalar mig, på nåt sätt (även om jag skulle kunna använda 99 dollar på rätt många andra vis). Men... vad sjutton skulle man skicka för något? Mätutrustning, om man håller på med den sortens vetenskap... men det gör inte jag. En vanlig kamera lär inte fånga så mycket intressant. Och visst kan man skicka upp en marshmallow för att låta rymdens vakuum blåsa upp den, men det känns lite poänglöst.
Antagligen är det främst skolelever som kommer få glädje av detta. De är förhoppningsvis påhittiga nog att hitta på nåt kul, dessutom... :)
Länkar
New Scientist Space
nyhetsrelease (Masten Space Systems Blog)
tisdag, april 18, 2006
Hur bläckfisken formar en armbåge
Att ha nästan oändligt flexibla armar kan vara både bra och dåligt - det finns mycket man kan göra med dem, men att styra dem i precisa rörelser blir väldigt komplicerat. Men problemet är lösbart: man kan till exempel göra som bläckfisken och forma "leder" som gör rörelsen lättare att styra.
Bläckfisken kan göra många saker som dess mer "stelbenta" kusiner ryggradsdjuren inte klarar av. Trots det kan man se den använda sina armar på ett sätt som är väldigt likt rörelsemönstret för en vanlig, treledad arm när den utför precisa rörelser - till exempel när den för mat till munnen. Nyligen utförd forskning (studien publiceras i Current Biology idag) visar nu i mer detalj hur bläckfisken lyckas med detta:
För att forma en ledad arm startas två "vågor" av muskelkontraktioner (ihopdragningar) som rör sig mot varandra i bläckfiskarmen. Där dessa vågor möts formas den andra "leden", motsvarande en armbåge. Vågorna generear också en "led" nära kroppen (motsvarande en axelled) och en annan "led" långt ut på armen (motsvarande en handled). "Armbågen" är generellt den del som rör sig mest under en typisk rörelse. Detta begränsar antalet möjliga rörelser som armen kan utföra, och förenklar styrningen så att precisa rörelser blir mycket lättare. Forskarna lyckades också visa att bläckfiskens hjärna verkar representera den nyligen formade armens rörelser på samma sätt som vissa av människoarmens rörelser representeras i människohjärnan: som ett antal ledvinklar (alternativet hade varit ett koordinatbaserat system som förlitade sig på en "karta" över den yttre omgivningen).
Forskarna tror att närvaron av liknande strategier hos både ryggradsdjur och bläckfiskar beror på konvergent evolution, och att detta tyder på att en "arm" med kontrollerade leder är en optimal strategi för att kunna utföra precisa rörelser.
Länk
nyhetsrelease (via Eurekalert)
Bläckfisken kan göra många saker som dess mer "stelbenta" kusiner ryggradsdjuren inte klarar av. Trots det kan man se den använda sina armar på ett sätt som är väldigt likt rörelsemönstret för en vanlig, treledad arm när den utför precisa rörelser - till exempel när den för mat till munnen. Nyligen utförd forskning (studien publiceras i Current Biology idag) visar nu i mer detalj hur bläckfisken lyckas med detta:
För att forma en ledad arm startas två "vågor" av muskelkontraktioner (ihopdragningar) som rör sig mot varandra i bläckfiskarmen. Där dessa vågor möts formas den andra "leden", motsvarande en armbåge. Vågorna generear också en "led" nära kroppen (motsvarande en axelled) och en annan "led" långt ut på armen (motsvarande en handled). "Armbågen" är generellt den del som rör sig mest under en typisk rörelse. Detta begränsar antalet möjliga rörelser som armen kan utföra, och förenklar styrningen så att precisa rörelser blir mycket lättare. Forskarna lyckades också visa att bläckfiskens hjärna verkar representera den nyligen formade armens rörelser på samma sätt som vissa av människoarmens rörelser representeras i människohjärnan: som ett antal ledvinklar (alternativet hade varit ett koordinatbaserat system som förlitade sig på en "karta" över den yttre omgivningen).
Forskarna tror att närvaron av liknande strategier hos både ryggradsdjur och bläckfiskar beror på konvergent evolution, och att detta tyder på att en "arm" med kontrollerade leder är en optimal strategi för att kunna utföra precisa rörelser.
Länk
nyhetsrelease (via Eurekalert)
söndag, april 16, 2006
Kallt klimat ger lejonhanen större man
En studie på zoo-lejon från hela USA visar på en länk mellan klimat och längden på en lejonhanes man. Upp till hälften av manens längd och tjocklek beror på temperaturen, snarare än på diet, sociala faktorer, individens historia eller gener.
En tjock man är ett säkert statustecken, som ger fler lejonhonor och kan användas för att avskräcka konkurrenter. Men det kostar att ligga på topp: en tjock och lång man gör det svårare att göra sig av med värme, och den behöver mer underhåll. Den syns bättre när man smyger på bytesdjur, och är ett populärt tilhåll för parasiter. I varma klimat är nog den minskade värmeförlusten det största problemet - där anpassar sig lejonhanarna med en kortare och glesare man. På riktigt varma ställen kan det faktiskt hända att de inte har någon man alls. Naturligt urval, skulle man kunna tro, men riktigt så enkelt är det inte enligt den nya studien.
Studien undersökte manens längd och tjocklek på 19 lejon från 17 zoon över en stor del av den nordamerikanska kontinenten. Den största skillnaden i nord-sydlig riktning är cirka 3220 kilometer, eller ungefär dubbla Sveriges längd från sydspets till nordspets. Medeltemperaturen på de undersökta platserna varierar mellan -7 till +12 grader i januari och +18 och +31 grader i juli. Kalla vintertemperaturer verkade vara mer avgörande för manens längd än vad varma sommartemperaturer var.
Varför detta väsen om lejonhanens man? Jo, längden på manen har nämligen använts som bas för hur man delar in lejonen i arter och underarter. Att manens längd till så stor del beror på klimatet kan således tvinga fram en del ommöblering i lejonens familjeträd. Till exempel har hela 23 olika namn föreslagits för det afrikanska lejonet Panthera leo, men genetisk analys har visat att variationen inte alls är så stor - precis som den nya studien nu föreslår.
Ett annat lejon som kan komma att klassificeras om är det förhistoriska grottlejonet, som av allt att döma inte hade någon man alls - trots att det levde i ett kallt klimat. De har hittills ansetts vara en underart till Panthera leo (P. leo spelaea eller P. leo atrox). Att de saknade man, trots att kallt klimat ökar manens längd och täthet hos vanliga Panthera leo, gör att man kanske nu får ge dem ett eget artnamn.
Länk
Science Daily
En tjock man är ett säkert statustecken, som ger fler lejonhonor och kan användas för att avskräcka konkurrenter. Men det kostar att ligga på topp: en tjock och lång man gör det svårare att göra sig av med värme, och den behöver mer underhåll. Den syns bättre när man smyger på bytesdjur, och är ett populärt tilhåll för parasiter. I varma klimat är nog den minskade värmeförlusten det största problemet - där anpassar sig lejonhanarna med en kortare och glesare man. På riktigt varma ställen kan det faktiskt hända att de inte har någon man alls. Naturligt urval, skulle man kunna tro, men riktigt så enkelt är det inte enligt den nya studien.
Studien undersökte manens längd och tjocklek på 19 lejon från 17 zoon över en stor del av den nordamerikanska kontinenten. Den största skillnaden i nord-sydlig riktning är cirka 3220 kilometer, eller ungefär dubbla Sveriges längd från sydspets till nordspets. Medeltemperaturen på de undersökta platserna varierar mellan -7 till +12 grader i januari och +18 och +31 grader i juli. Kalla vintertemperaturer verkade vara mer avgörande för manens längd än vad varma sommartemperaturer var.
Varför detta väsen om lejonhanens man? Jo, längden på manen har nämligen använts som bas för hur man delar in lejonen i arter och underarter. Att manens längd till så stor del beror på klimatet kan således tvinga fram en del ommöblering i lejonens familjeträd. Till exempel har hela 23 olika namn föreslagits för det afrikanska lejonet Panthera leo, men genetisk analys har visat att variationen inte alls är så stor - precis som den nya studien nu föreslår.
Ett annat lejon som kan komma att klassificeras om är det förhistoriska grottlejonet, som av allt att döma inte hade någon man alls - trots att det levde i ett kallt klimat. De har hittills ansetts vara en underart till Panthera leo (P. leo spelaea eller P. leo atrox). Att de saknade man, trots att kallt klimat ökar manens längd och täthet hos vanliga Panthera leo, gör att man kanske nu får ge dem ett eget artnamn.
Länk
Science Daily
onsdag, april 12, 2006
Yuri's Night 2006 - 45-årsjubileum för människan i rymden
Den 12:e april varje år sedan år 2001 firas "Yuri's Night" - årsjubileum av såväl första människan i rymden (Yuri Gagarin, 1961) som den första rymdfärjeresan (amerikanska Columbia, 1981). Fester ordnas på samtliga av världens sju kontinenter.
Den första festen, eller kanske snarare de första festerna, för det var ett världsomspännande event redan då - hölls år 2001, och i Stockholm har Yuri's Night firats ända sedan 2002. I år äger Stockholms Yuri's Night-fest rum på Marie Laveau (den har till och med en egen, väldigt stilig, hemsida). Enligt den officiella hemsidan finns det totalt 86 fester i 32 länder på 7 kontinenter att välja emellan (lista).
Ryske Yuri Gagarin, som blev den första människan i rymden, flög ett varv runt jorden den 12:e april. Hela resan tog 108 minuter, varefter han landade lyckligt och väl på den ryska slätten. Han var då bara 27 år gammal.
Den första rymdfärjeresan ägde rum på pricken 20 år senare, 12:e april 1981 (resan lär ursprungligen ha varit planerad till 10:e april, men senarelagts på grund av datorproblem). Rymdfärjan, Columbia, var amerikansk.
Länkar
Short Sharp Science
Yuri's Night (officiell internationell hemsida)
Den första festen, eller kanske snarare de första festerna, för det var ett världsomspännande event redan då - hölls år 2001, och i Stockholm har Yuri's Night firats ända sedan 2002. I år äger Stockholms Yuri's Night-fest rum på Marie Laveau (den har till och med en egen, väldigt stilig, hemsida). Enligt den officiella hemsidan finns det totalt 86 fester i 32 länder på 7 kontinenter att välja emellan (lista).
Ryske Yuri Gagarin, som blev den första människan i rymden, flög ett varv runt jorden den 12:e april. Hela resan tog 108 minuter, varefter han landade lyckligt och väl på den ryska slätten. Han var då bara 27 år gammal.
Den första rymdfärjeresan ägde rum på pricken 20 år senare, 12:e april 1981 (resan lär ursprungligen ha varit planerad till 10:e april, men senarelagts på grund av datorproblem). Rymdfärjan, Columbia, var amerikansk.
Länkar
Short Sharp Science
Yuri's Night (officiell internationell hemsida)
tisdag, april 11, 2006
Nytt "optiskt SETI" ska leta efter utomjordiska lasersignaler
Kanske är det inte radiosignaler som eventuella utomjordingar därute använder för sina kontaktförsök, utan lasersinaler? Ett nytt teleskop ska leta efter laserblixtar från rymden.Idag, 11 april, invigs ett stort teleskop som ska leta efter lasersignaler från rymden - som SETI-projektet fast utfört på optiska signaler istället för radio. Teorin är att även om lasersignaler når betydligt kortare än radiosignaler, så kan en högfrekvent lasersignal innehålla betydligt mer information, vilket skulle kunna tänkas tilltala en intelligent civilisation. Lasersignaler har dessutom en bestämd riktning (istället för att, som radiosignaler, gå åt alla håll), så om man hittar någon signal bör det vara lättare att hitta dess källa. Återstår alltså att hoppas att någon utomjordisk civilisation riktar en laserstråle åt vårt håll.
Teleskopet kommer stå i Oak Ridge Observatory i Harvard, Massachusetts och uppges ha kapacitet att processa 3.5 terabit data per sekund (jämförbart med att skanna alla sidor av alla böcker som nu är i tryck, varje sekund). Det har också en sfärisk spegel med en diameter på 1.8 meter. Det privata sällskapet Planetary Society i Pasadena, Californien har betalat de 350000 dollar som teleskopet kostar, vilket gör det hela till ett av sällskapets största projekt någonsin. Man hoppas på att få ihop finansiering för ett "systerteleskop" som även det ska leta efter lasersignaler och dessutom kunna användas för att verifiera eventuella signaler som man hittar med det första teleskopet.
För att kunna hantera data från (den specialbyggda) kameran som tillhör teleskopet fick doktoranden Andrew Howard tillverka ett nytt elektroniskt chip - från grunden, utan tidigare erfarenhet av chipdesign. Resultatet blev chipet "PulseNet", som innehåller en kvarts miljon transistorer. Trettiotvå sådana chip ingår i kameran som dessutom har 16 PMTs (pixelated photomultiplier tubes), 12 microcontrollers, 1 moderkort och 8 "dotterkort" (daughterboards, vilket är en term jag inte tidigare hört...). Hela paketet väger ungefär 90 kilo. Varje PMT har 64 pixlar och fungerar som en oberoende fotodetektor. Tekniken i en PMT är betydligt snabbare än den i en vanlig CCD-kamera (vanlig digitalkamera), vilket behövs för de snabba signaler man tänker sig att man letar efter.
Bild från Planetary Society:s hemsida, tagen av Paul Horowitz år 2002.
Länkar
ScienceNow
nyhetsrelease från Planetary Society
Faktasida om teleskopet (Planetary Society)
måndag, april 10, 2006
Fettdödande laser
Behandling med frielektron-laser kan användas för att smälta fett under huden, utan att omkringliggande vävnad skadas. Tekniken kan komma att revolutionera behandling av bland annat acne.
Amerikanska forskare har använt en fri-elektronlaser för att hetta upp och bryta ned fett utan att skada omkringliggande vävnad. Frielektron-lasern användes för att producera strålning i det infraröda området. Vid de flesta infraröda våglängder hettas vatten upp mer effektivt än fett, men forskarna fann genom experiment tre våglängder - 915, 1210 och 1720 nanometer - där det motsatta gällde. Ytterligare experiment på vävnader från gris (bestående av skinn och fettlager) visade att man kan hetta upp fett under huden utan att huden tar skada.
Möjligheterna för medicinska tillämpningar är goda, enligt forskarna. I första hand är man intresserad av att ta fram en behandling mot svår acne. Dagens bästa medicin, Accutane (går under namnet Roaccutan i Sverige; verksam substans är isotretinoin), kan bland annat ge svåra fosterskador hos barn vars mödrar ovetande tar medicinen när de är gravida. (I USA måste man göra två negativa graviditetstest innan man får medicinen utskriven, lova att använda dubbla preventivmedel och dessutom lämna ett negativt graviditetstest varje månad så länge man tar medicinen... det lär nog finnas en marknad för en laserbaserad behandling). Acne uppstår på grund av överproduktion av fett i körtlar några millimeter under huden, och man hoppas att kunna utveckla en laserbehandling som kan slå ut körtlarna utan att påverka resten av huden. Andra områden som nämns är behandling mot atheroscleros - och kanske mot celluliter.
Länkar
nyhetsrelease (Jefferson Lab)
artikel i Times Online
Short Sharp Science
Amerikanska forskare har använt en fri-elektronlaser för att hetta upp och bryta ned fett utan att skada omkringliggande vävnad. Frielektron-lasern användes för att producera strålning i det infraröda området. Vid de flesta infraröda våglängder hettas vatten upp mer effektivt än fett, men forskarna fann genom experiment tre våglängder - 915, 1210 och 1720 nanometer - där det motsatta gällde. Ytterligare experiment på vävnader från gris (bestående av skinn och fettlager) visade att man kan hetta upp fett under huden utan att huden tar skada.
Möjligheterna för medicinska tillämpningar är goda, enligt forskarna. I första hand är man intresserad av att ta fram en behandling mot svår acne. Dagens bästa medicin, Accutane (går under namnet Roaccutan i Sverige; verksam substans är isotretinoin), kan bland annat ge svåra fosterskador hos barn vars mödrar ovetande tar medicinen när de är gravida. (I USA måste man göra två negativa graviditetstest innan man får medicinen utskriven, lova att använda dubbla preventivmedel och dessutom lämna ett negativt graviditetstest varje månad så länge man tar medicinen... det lär nog finnas en marknad för en laserbaserad behandling). Acne uppstår på grund av överproduktion av fett i körtlar några millimeter under huden, och man hoppas att kunna utveckla en laserbehandling som kan slå ut körtlarna utan att påverka resten av huden. Andra områden som nämns är behandling mot atheroscleros - och kanske mot celluliter.
Länkar
nyhetsrelease (Jefferson Lab)
artikel i Times Online
Short Sharp Science
torsdag, april 06, 2006
9000 år gamla borrade tänder funna - tandläkare är ett gammalt yrke
Arkeologer har hittat 11 tänder, från totalt 9 individer, med borrade hål i. Tänderna är 9000 år gamla och hittades vid en utgrävning i Pakistan. Resultaten publiceras i veckans Nature.
Tandläkare ser ut att ha funnits länge, om man tittar på de här fynden. 11 tänder från 4 män, 2 kvinnor och 3 individer "av obestämt kön" - en hade tre borrade tänder och en annan en tand som hade borrats två gånger (man hittade inte alla tänder från varje person, så det går inte att avgöra i detalj hur vanligt det var med borrade hål). Fyra av tänderna visade spår av nedbrytning, så det är tänkbart att borrningen av hål utfördes som behandling av tandproblem. Kanterna på hålen var nednötta, så man kan sluta sig till att borrningen utfördes på personer som fortsatte att leva och tugga sin mat även efteråt. Man hittade inte några fyllningar, men det kan bero på att fyllningsmaterialet inte har bevarats. Forskaren Roberto Macchiarelli, som ansvarat för studien, spekulerar att fyllningsmaterialet kan ha varit ett tjärliknande material, eller kanske någon form av mjukt växtmaterial.
Borren som användes bör ha varit rätt lik ett verktyg för att tillverka eld: snöret från en "båge" virades runt en smal träpinne med en vass spets av flinta. För att borra för man bågen fram och tillbaka. Forskarna tillverkade en kopia av den tänkta borren, och kunde med den borra hål i en tand på under en minut. Med en sådan borr kan man göra millimeterstora hål, men processen kan knappast ha varit smärtfri - dessutom genereras en hel del värme av friktionen. Kunskapen om hur man tillverkade och använde en borr kan ha kommit från duktiga pärltillverkare, som under samma tidsperiod använde sig av sådana borrar för att göra pärlor av bland annat ben, snäckskal och halvädelstenar som turkoser och lapis lazuli.
Länkar
National Geographic News
artikeln (Nature, pren. krävs)
Tandläkare ser ut att ha funnits länge, om man tittar på de här fynden. 11 tänder från 4 män, 2 kvinnor och 3 individer "av obestämt kön" - en hade tre borrade tänder och en annan en tand som hade borrats två gånger (man hittade inte alla tänder från varje person, så det går inte att avgöra i detalj hur vanligt det var med borrade hål). Fyra av tänderna visade spår av nedbrytning, så det är tänkbart att borrningen av hål utfördes som behandling av tandproblem. Kanterna på hålen var nednötta, så man kan sluta sig till att borrningen utfördes på personer som fortsatte att leva och tugga sin mat även efteråt. Man hittade inte några fyllningar, men det kan bero på att fyllningsmaterialet inte har bevarats. Forskaren Roberto Macchiarelli, som ansvarat för studien, spekulerar att fyllningsmaterialet kan ha varit ett tjärliknande material, eller kanske någon form av mjukt växtmaterial.
Borren som användes bör ha varit rätt lik ett verktyg för att tillverka eld: snöret från en "båge" virades runt en smal träpinne med en vass spets av flinta. För att borra för man bågen fram och tillbaka. Forskarna tillverkade en kopia av den tänkta borren, och kunde med den borra hål i en tand på under en minut. Med en sådan borr kan man göra millimeterstora hål, men processen kan knappast ha varit smärtfri - dessutom genereras en hel del värme av friktionen. Kunskapen om hur man tillverkade och använde en borr kan ha kommit från duktiga pärltillverkare, som under samma tidsperiod använde sig av sådana borrar för att göra pärlor av bland annat ben, snäckskal och halvädelstenar som turkoser och lapis lazuli.
Länkar
National Geographic News
artikeln (Nature, pren. krävs)
onsdag, april 05, 2006
Hur grönt är ditt skägg? Om evolutionen av altruism
En lätt igenkänd signal, ett så kallat "grönt skägg", skulle kunna vara svaret på hur altruism utvecklades. Datorsimulering av en population med olika "skäggfärger" har gett några intressanta resultat, som rapporteras i förra veckans Nature.
Hur utvecklades egentligen altruism (oegennyttigt samarbete)? Frågan är intressant eftersom utveckling av altruism är en darwinistisk paradox: oegennyttiga individer förlorar på att hjälpa andra, och den som utnyttjar någon som hjälper får ett evolutionärt försprång. En gen som gör någon samarbetsvillig borde således döma denne till undergång - men ändå finns altruistiskt beteende hos många arter, inte bara människan. Lösningen har föreslagits vara, att altruister (eller samarbetare) skulle kunna signalera till andra altruister med en lätt igenkännlig signal: ett "grönt skägg". (Grundproblemet kvarstår dock: en snyltare som lyckas utveckla ett liknande "grönt skägg" skulle lätt kunna utnyttja alla altruister, om inte altruisterna lyckas hinna före med att utveckla en ny signal). Problemet är en variant av det välkända "Fångarnas dilemma" (Prisoners dilemma). Kärnan i fångarnas dilemma är att man tjänar på att samarbeta, men att man tjänar mest på att själv snylta när den andra är samarbetsvillig (och förlorar mest på att bli snyltad på när man själv är samarbetsvillig). Ömsesidigt mest lönsamt är därför det alltid att samarbeta (och ömsesidigt minst lönsamt är det när båda snyltar).
Så, är det sannolikt att någon "gröna skägget"-signal finns i verkligheten, och hur skulle det se ut om det fanns fler än en signal? En datorsimuleringsstudie som publiceras i förra veckans Nature studerar en "flerskäggs-situation" där man tjänar på att samarbeta med någon som har samma skäggfärg. Det visar sig, i simuleringarna, att sättet ärftligheten av signal (skäggfärg) och strategi (samarbeta eller snylta) sker på avgör hur "skäggfärgsdynamiken" ser ut. Detta är egentligen rätt lätt att begripa: I en population där strategi och skäggfärg ärvs med samma gen och där en skäggfärg dominerar kommer en samarbetare med en avvikande skäggfärg att bete sig som en snyltare när den träffar på någon med den dominerande skäggfärgen, och lätt invadera och så småningom dominera populationen. När den nya färgen dominerar kan snyltare med den nya färgen invadera, och den initiala fördelen med den nya skäggfärgen kommer försvinna. Det enda som hänt är att populationen bytt skäggfärg. Varefter en samarbetare med en ny sällsynt skäggfärg kan invadera... och så håller det på.
Om strategi och skäggfärg ärvs separat, med löst kopplade gener, blir dynamiken betydligt mindre instabil och flera kluster med samarbetare med samma skäggfärg kan uppstå (i ett hav av snyltare). Dessa kluster växer i storlek tills de får kontakt med en snyltare med samma skäggfärg, som ofelbart kommer ta över klustret. Samarbetare med nya skäggfärger bildar nya kluster, som växer tills de träffar på snyltare... et cetera. En hög diversitet i skäggfärg skyddar samarbetarna, eftersom det minskar risken att de stöter på en snyltare med samma skäggfärg. Hur stor diversiteten i skäggfärg slutligen blir beror på hur snabbrörlig populationen är (det vill säga, hur tät kontakt individerna i populationen har) - rörligheten minskar strukturen, och ju mindre struktur desto fler skäggfärger.
Modellen antar att generering av egen skäggfärg och igenkänning av andras skäggfärg använder samma gen.
Enligt simuleringsresultaten räcker det alltså med en lös koppling mellan signal och strategi för att altruism ska kunna uppstå, och antalet olika signaler i populationen kan antas öka ju mindre strukturerad populationen är. Tittar man på en population med hög struktur kanske det bara finns en "skäggfärg", som dessutom är så utbredd att den blir svår att se (något som alla har fungerar ju inte så bra som urskiljande signal), vilket delvis skulle kunna förklara varför det är svårt att hitta en verklighetens motsvarighet till det gröna skägget. En ombytlig, "rörig" population lär ju vara mer svårstuderad, så man kan tänka sig att de flesta studier som letat efter "gröna skägg" utförts på populationer med hög struktur - där de gröna skäggen alltså blir svåra att hitta.
I verkligheten skulle dessutom olika signaler kunna finnas hos samma individ, och vara viktiga i olika sammanhang, vilket genast gör situationen mycket rörigare. Dessutom finns det i verkligheten oftast flera olika grader av hjälpsamhet, som rimligtvis kostar olika mycket...
Länk
artikeln (Nature, kräver prenumeration)
Hur utvecklades egentligen altruism (oegennyttigt samarbete)? Frågan är intressant eftersom utveckling av altruism är en darwinistisk paradox: oegennyttiga individer förlorar på att hjälpa andra, och den som utnyttjar någon som hjälper får ett evolutionärt försprång. En gen som gör någon samarbetsvillig borde således döma denne till undergång - men ändå finns altruistiskt beteende hos många arter, inte bara människan. Lösningen har föreslagits vara, att altruister (eller samarbetare) skulle kunna signalera till andra altruister med en lätt igenkännlig signal: ett "grönt skägg". (Grundproblemet kvarstår dock: en snyltare som lyckas utveckla ett liknande "grönt skägg" skulle lätt kunna utnyttja alla altruister, om inte altruisterna lyckas hinna före med att utveckla en ny signal). Problemet är en variant av det välkända "Fångarnas dilemma" (Prisoners dilemma). Kärnan i fångarnas dilemma är att man tjänar på att samarbeta, men att man tjänar mest på att själv snylta när den andra är samarbetsvillig (och förlorar mest på att bli snyltad på när man själv är samarbetsvillig). Ömsesidigt mest lönsamt är därför det alltid att samarbeta (och ömsesidigt minst lönsamt är det när båda snyltar).
Så, är det sannolikt att någon "gröna skägget"-signal finns i verkligheten, och hur skulle det se ut om det fanns fler än en signal? En datorsimuleringsstudie som publiceras i förra veckans Nature studerar en "flerskäggs-situation" där man tjänar på att samarbeta med någon som har samma skäggfärg. Det visar sig, i simuleringarna, att sättet ärftligheten av signal (skäggfärg) och strategi (samarbeta eller snylta) sker på avgör hur "skäggfärgsdynamiken" ser ut. Detta är egentligen rätt lätt att begripa: I en population där strategi och skäggfärg ärvs med samma gen och där en skäggfärg dominerar kommer en samarbetare med en avvikande skäggfärg att bete sig som en snyltare när den träffar på någon med den dominerande skäggfärgen, och lätt invadera och så småningom dominera populationen. När den nya färgen dominerar kan snyltare med den nya färgen invadera, och den initiala fördelen med den nya skäggfärgen kommer försvinna. Det enda som hänt är att populationen bytt skäggfärg. Varefter en samarbetare med en ny sällsynt skäggfärg kan invadera... och så håller det på.
Om strategi och skäggfärg ärvs separat, med löst kopplade gener, blir dynamiken betydligt mindre instabil och flera kluster med samarbetare med samma skäggfärg kan uppstå (i ett hav av snyltare). Dessa kluster växer i storlek tills de får kontakt med en snyltare med samma skäggfärg, som ofelbart kommer ta över klustret. Samarbetare med nya skäggfärger bildar nya kluster, som växer tills de träffar på snyltare... et cetera. En hög diversitet i skäggfärg skyddar samarbetarna, eftersom det minskar risken att de stöter på en snyltare med samma skäggfärg. Hur stor diversiteten i skäggfärg slutligen blir beror på hur snabbrörlig populationen är (det vill säga, hur tät kontakt individerna i populationen har) - rörligheten minskar strukturen, och ju mindre struktur desto fler skäggfärger.
Modellen antar att generering av egen skäggfärg och igenkänning av andras skäggfärg använder samma gen.
Enligt simuleringsresultaten räcker det alltså med en lös koppling mellan signal och strategi för att altruism ska kunna uppstå, och antalet olika signaler i populationen kan antas öka ju mindre strukturerad populationen är. Tittar man på en population med hög struktur kanske det bara finns en "skäggfärg", som dessutom är så utbredd att den blir svår att se (något som alla har fungerar ju inte så bra som urskiljande signal), vilket delvis skulle kunna förklara varför det är svårt att hitta en verklighetens motsvarighet till det gröna skägget. En ombytlig, "rörig" population lär ju vara mer svårstuderad, så man kan tänka sig att de flesta studier som letat efter "gröna skägg" utförts på populationer med hög struktur - där de gröna skäggen alltså blir svåra att hitta.
I verkligheten skulle dessutom olika signaler kunna finnas hos samma individ, och vara viktiga i olika sammanhang, vilket genast gör situationen mycket rörigare. Dessutom finns det i verkligheten oftast flera olika grader av hjälpsamhet, som rimligtvis kostar olika mycket...
Länk
artikeln (Nature, kräver prenumeration)
tisdag, april 04, 2006
Dinglande bakben hjälper bin att flyga stadigare
Bin kan flyga i en hastighet av flera meter i sekunden, men då blir de väldigt instabila. Att de fäller ner bakbenen gör flykten stadigare - och därmed snabbare.
Flygplan saktas ned om de har sitt landningsställ nere under flykten - men bin som har benen nedfällda kan faktiskt bli snabbare. Den begränsande faktorn för hur fort ett bi kan flyga är nämligen dess stabilitet i luften - vid för höga hastigheter tappar de rotationsstabilitet och börjar rotera i luften. Resultatet blir oftast en krasch. När bina fäller ut sina bakben genereras lyftkrafter som ökar deras stabilitet i luften, ungefär som när en snurrande konståkare sträcker ut armarna för att balansera sig. Bakbenens form liknar en flygplansvinges, och det är sannolikt det som ger dem förmåga att generera det stabiliserande "lyftet".
Dessa resultat kommer presenteras av Dr Stacey Combes (från University of California) idag på Society for Experimental Biology:s årliga stormöte. Dr Combes hoppas att man ska kunna använda hennes resultat i design av miniatyrflygmaskiner för bland annat räddningsuppdrag.
Länk
nyhetsrelease (via eurekalert)
Flygplan saktas ned om de har sitt landningsställ nere under flykten - men bin som har benen nedfällda kan faktiskt bli snabbare. Den begränsande faktorn för hur fort ett bi kan flyga är nämligen dess stabilitet i luften - vid för höga hastigheter tappar de rotationsstabilitet och börjar rotera i luften. Resultatet blir oftast en krasch. När bina fäller ut sina bakben genereras lyftkrafter som ökar deras stabilitet i luften, ungefär som när en snurrande konståkare sträcker ut armarna för att balansera sig. Bakbenens form liknar en flygplansvinges, och det är sannolikt det som ger dem förmåga att generera det stabiliserande "lyftet".
Dessa resultat kommer presenteras av Dr Stacey Combes (från University of California) idag på Society for Experimental Biology:s årliga stormöte. Dr Combes hoppas att man ska kunna använda hennes resultat i design av miniatyrflygmaskiner för bland annat räddningsuppdrag.
Länk
nyhetsrelease (via eurekalert)
måndag, april 03, 2006
Fingeravtryck 2.0
Ett enda fingeravtryck kan, teoretiskt sett, avslöja en förbrytares identitet - givet att han eller hon finns i ett register någonstans. Men morgondagens fingeravtrycksanalys kan kanske ge betydligt mer information - om rökvanor, narkotikamissbruk och kanske till och med vilken parfym avtryckets ägare använt.
Man kan hitta spår efter droger eller sprängmedel i fingeravtryck, om personen som satt avtrycket hanterat dessa ämnen. Kemister vid Kings College London har upptäckt att man också kan hitta nedbrytningsprodukter efter nikotin i ett vanligt fingeravtryck. De planerar att göra samma typ av analys på fingeravtryck från personer som är beroende av heroin och crack, för att se om deras missbruk sätter spår i fingeravtrycken.
Inte fullt så dramatiskt som droger och sprängmedel, men potentiellt värdefullt för identifiering, är att man också kan hitta spår efter kosmetika och liknande i fingeravtryck. Idag finns det inga bra analysmetoder som lätt hittar att minimala rester matchar en viss produkt, men metoderna blir bättre med tiden. "Jag tror att i framtiden kommer biosensorer kunna användas för att lätt skilja [produkterna] åt", säger en av kemisterna (Sue Jickells) till New Scientist.
Det vore inte heller helt orimligt att tro att man kan få fram en persons kön och göra en grov gissning på personens ålder, utifrån (analys av) de hudrester som fastnar i avtrycket - om man har analysmetoder som klarar så små mängder. I ett visst läge kommer det kanske inte längre spela någon avgörande roll om den som satt fingeravtrycket finns i ett register - man kommer nog ha data så det räcker ändå...
Det är då man lätt kommer kunna se vilka de småparanoida personerna som verkligen värnar om sitt privatliv är - de kommer ha handskar mitt i sommaren :)
Länk
New Scientist
Man kan hitta spår efter droger eller sprängmedel i fingeravtryck, om personen som satt avtrycket hanterat dessa ämnen. Kemister vid Kings College London har upptäckt att man också kan hitta nedbrytningsprodukter efter nikotin i ett vanligt fingeravtryck. De planerar att göra samma typ av analys på fingeravtryck från personer som är beroende av heroin och crack, för att se om deras missbruk sätter spår i fingeravtrycken.
Inte fullt så dramatiskt som droger och sprängmedel, men potentiellt värdefullt för identifiering, är att man också kan hitta spår efter kosmetika och liknande i fingeravtryck. Idag finns det inga bra analysmetoder som lätt hittar att minimala rester matchar en viss produkt, men metoderna blir bättre med tiden. "Jag tror att i framtiden kommer biosensorer kunna användas för att lätt skilja [produkterna] åt", säger en av kemisterna (Sue Jickells) till New Scientist.
Det vore inte heller helt orimligt att tro att man kan få fram en persons kön och göra en grov gissning på personens ålder, utifrån (analys av) de hudrester som fastnar i avtrycket - om man har analysmetoder som klarar så små mängder. I ett visst läge kommer det kanske inte längre spela någon avgörande roll om den som satt fingeravtrycket finns i ett register - man kommer nog ha data så det räcker ändå...
Det är då man lätt kommer kunna se vilka de småparanoida personerna som verkligen värnar om sitt privatliv är - de kommer ha handskar mitt i sommaren :)
Länk
New Scientist
fredag, mars 24, 2006
Britannica vs Nature och Wikipedia - en omgång till
I december publicerade Nature en artikel som, tämligen provokativt, påstod att Encyclopedia Britannica och Wikipedia var ungefär lika bra vad gällde korrekthet i faktainnehåll. Svaret från Britannica lät vänta på sig... tills nu.
Studien bestod, i korthet, av att Nature sände ut en artikel från Wikipedia och en från Britannica (på samma ämne) till en expert som fick granska dem och komma med kommentarer om felaktigheter. Antalet felaktigheter räknades, varvid Britannica hade 123 och Wikipedia 162 (antalet grova fel räknades också, och befanns vara fyra för var och en av encyclopedierna).
Britannicas (något senkomna) svar till Nature är ett 20-sidigt dokument (pdf) som i detalj framför Britannicas alla klagomål. Natures svar (pdf) lät inte vänta på sig. Det finns några tydliga delar av diskussionen som kan behandlas var för sig:
Artikelns tvetydiga status - vetenskaplig studie eller ett stycke journalistik? Britannica kräver att Nature ska dra tillbaka artikeln, vilket vanligen är något som man gör med vetenskapliga studier snarare än vanliga (journalistförfattade) artiklar (och det sker extremt sällan). Nature påpekar (i ursprungsartikeln, och igen i repliken till Britannica) att artikeln är skriven av deras "news staff", dvs nyhetsbevakare (journalister). De flesta förknippar Nature med enbart forskningsartiklar, vilket nog har bidragit till artikelns lustiga mellanstatus. Hade undersökningen gjorts av en vanlig tidning hade den sannolikt mer framstått som journalistik snarare än vetenskap.
Vad som egentligen jämfördes. Den faktiska jämförelsen gjordes mellan innehåll på Wikipedias respektive Britannicas webbsidor, inte mellan Wikipedias webbinnehåll och Encyclopaedia Britannicas tryckta version. Det står också i Natures originalartikel (men kan kanske tänkas gå många läsare förbi). På Britannicas webbsidor finns inte bara text från själva "huvudlexikonet" Encyclopaedia Britannica, utan också från barnlexikon och årsböcker. Ett antal av Britannicas klagomål grundar sig på att man valt en barnlexikon- eller årsbokstext istället för en encyclopedi-text, på vilket Nature svarar att man tagit texter som kom upp när man sökte efter nyckelordet ifråga. Rimligtvis kan man tycka att det är Britannicas ansvar att all text tillgänglig via deras webbsida är korrekt - det är knappast troligt att den vanliga användaren kommer göra stor skillnad i tilltro till materialet beroende på om det kom från en årsbok eller encyclopedi-text, inte så länge som de publiceras under Britannicas namn och man litar på Britannica.
Vad som inte jämfördes. Britannica klagar på att man inte beaktat sådant som textens kvalitet och läsbarhet. Det ingick inte i studien, och det är klart att det antagligen skulle ha vridit resultatet mer åt Britannicas fördel om det hade gjort det (en text skriven av en författare, eller av ett fåtal i tätt samråd kommer sannolikt i genomsnitt bli mer sammanhängande och konsistent än en skriven stegvis av måna oberoende författare). Men det påstås inte heller i Nature:s artikel att det var textkvaliteten som jämfördes. Man jämförde också vetenskapligt intriktade artiklar snarare än generella, vilket likaledes lär vara till Wikipedias fördel i och med att det nog är ett större gap mellan generella artiklar än mellan vetenskapliga specialistartiklar i de två encyclopedierna. Å andra sidan är det ju vetenskap Nature sysslar med, det vore fånigt att förvänta sig att undersökningen skulle fokuseras på till exempel kultur eller sport.
Vem som egentligen har det yttersta tolkningsföreträdet. Britannica klagar även över att Nature inte dubbelkollade sina experters utlåtanden, och bara hade utlåtandet från en expert per artikel ("Nature assumed that what its reviewers said was true and, when it contradicted something in the Britannica, that the reviewer was right and Britannica was wrong"). Samtidigt baserar man flera av sina klagomål på argument av typen "vår artikelförfattare N.N. håller inte med om expertens utlåtande". Vad är det, om inte att göra exakt samma sak? Det verkar av en sådan kommentar inte som att Britannica har dubbelkollat författarens utsaga, och man stöder sig likaledes bara på en persons uttalande.
Det framgår över huvud taget tydligt att Britannica anser sig ha högre auktoritet än någon enskild expert, och att man utgår från att en redaktör per definition är mer objektiv än en enskild expert:
Jag har svårt att tro att alla redaktörer verkligen är så über-objektiva (eller så retar jag mig möjligtvis en smula på den synnerligen självgoda tonen). Värt att ta med i beräkningen är också att mycken bedömning av (nyproducerad) forskning faktiskt inte är mycket mer objektiv än såhär: en nyproducerad artikel som är påtänkt för publicering sänds ut till ett fåtal reviwers (experter), vilkas omdömen oftast helt avgör om artikeln godkänns eller inte (vill de att dina figurer ska se ut på ett visst sätt är det bäst att åtgärda dem - oavsett om de redan är "rätt"). Ofta kan en experts ogillande fälla en artikel, och man får skicka den någon annanstans i hopp om att få en grupp experter med annan inställning.
Intressant är, för övrigt, att Britannica inte någonstans nämner det som kanske var det mest intressanta i Nature:s originalartikel: att Britannica och Wikipedia hade lika många grova fel, fyra var.
Och för övrigt är det fånigt att tro att en jämförelse på 42 artiklar säger så mycket om förhållandet mellan encyclopedier med många, många tusen artiklar var. Oavsett om man studerar en webbversion eller tryckt version av den ena.
Patrik på Suburbia har skrivit om detta igår, och noterar att den som skriver i tidningen The Register om Britannicas och Wikipedias konflikt är en välkänt Wikipedia-fientlig reporter (med en egen artikel i Wikipedia, såklart). Times Online har en betydligt mer neutral artikel.
Länkar
Natureartikeln
Britannicas svar (pdf)
Natures svar på det (pdf)
Times Online
The Register
Studien bestod, i korthet, av att Nature sände ut en artikel från Wikipedia och en från Britannica (på samma ämne) till en expert som fick granska dem och komma med kommentarer om felaktigheter. Antalet felaktigheter räknades, varvid Britannica hade 123 och Wikipedia 162 (antalet grova fel räknades också, och befanns vara fyra för var och en av encyclopedierna).
Britannicas (något senkomna) svar till Nature är ett 20-sidigt dokument (pdf) som i detalj framför Britannicas alla klagomål. Natures svar (pdf) lät inte vänta på sig. Det finns några tydliga delar av diskussionen som kan behandlas var för sig:
Artikelns tvetydiga status - vetenskaplig studie eller ett stycke journalistik? Britannica kräver att Nature ska dra tillbaka artikeln, vilket vanligen är något som man gör med vetenskapliga studier snarare än vanliga (journalistförfattade) artiklar (och det sker extremt sällan). Nature påpekar (i ursprungsartikeln, och igen i repliken till Britannica) att artikeln är skriven av deras "news staff", dvs nyhetsbevakare (journalister). De flesta förknippar Nature med enbart forskningsartiklar, vilket nog har bidragit till artikelns lustiga mellanstatus. Hade undersökningen gjorts av en vanlig tidning hade den sannolikt mer framstått som journalistik snarare än vetenskap.
Vad som egentligen jämfördes. Den faktiska jämförelsen gjordes mellan innehåll på Wikipedias respektive Britannicas webbsidor, inte mellan Wikipedias webbinnehåll och Encyclopaedia Britannicas tryckta version. Det står också i Natures originalartikel (men kan kanske tänkas gå många läsare förbi). På Britannicas webbsidor finns inte bara text från själva "huvudlexikonet" Encyclopaedia Britannica, utan också från barnlexikon och årsböcker. Ett antal av Britannicas klagomål grundar sig på att man valt en barnlexikon- eller årsbokstext istället för en encyclopedi-text, på vilket Nature svarar att man tagit texter som kom upp när man sökte efter nyckelordet ifråga. Rimligtvis kan man tycka att det är Britannicas ansvar att all text tillgänglig via deras webbsida är korrekt - det är knappast troligt att den vanliga användaren kommer göra stor skillnad i tilltro till materialet beroende på om det kom från en årsbok eller encyclopedi-text, inte så länge som de publiceras under Britannicas namn och man litar på Britannica.
Vad som inte jämfördes. Britannica klagar på att man inte beaktat sådant som textens kvalitet och läsbarhet. Det ingick inte i studien, och det är klart att det antagligen skulle ha vridit resultatet mer åt Britannicas fördel om det hade gjort det (en text skriven av en författare, eller av ett fåtal i tätt samråd kommer sannolikt i genomsnitt bli mer sammanhängande och konsistent än en skriven stegvis av måna oberoende författare). Men det påstås inte heller i Nature:s artikel att det var textkvaliteten som jämfördes. Man jämförde också vetenskapligt intriktade artiklar snarare än generella, vilket likaledes lär vara till Wikipedias fördel i och med att det nog är ett större gap mellan generella artiklar än mellan vetenskapliga specialistartiklar i de två encyclopedierna. Å andra sidan är det ju vetenskap Nature sysslar med, det vore fånigt att förvänta sig att undersökningen skulle fokuseras på till exempel kultur eller sport.
Vem som egentligen har det yttersta tolkningsföreträdet. Britannica klagar även över att Nature inte dubbelkollade sina experters utlåtanden, och bara hade utlåtandet från en expert per artikel ("Nature assumed that what its reviewers said was true and, when it contradicted something in the Britannica, that the reviewer was right and Britannica was wrong"). Samtidigt baserar man flera av sina klagomål på argument av typen "vår artikelförfattare N.N. håller inte med om expertens utlåtande". Vad är det, om inte att göra exakt samma sak? Det verkar av en sådan kommentar inte som att Britannica har dubbelkollat författarens utsaga, och man stöder sig likaledes bara på en persons uttalande.
Det framgår över huvud taget tydligt att Britannica anser sig ha högre auktoritet än någon enskild expert, och att man utgår från att en redaktör per definition är mer objektiv än en enskild expert:
"Among other things, while it is important to engage "reviewers who were highly qualified," that alone is not enough: as every editor at Britannica knows, even the assertions of experts must be confirmed and their observations considered in the proper context for a general-reference work like Britannica. Nature failed to take these and so many of the other steps that would have been required to make its research valid."
Jag har svårt att tro att alla redaktörer verkligen är så über-objektiva (eller så retar jag mig möjligtvis en smula på den synnerligen självgoda tonen). Värt att ta med i beräkningen är också att mycken bedömning av (nyproducerad) forskning faktiskt inte är mycket mer objektiv än såhär: en nyproducerad artikel som är påtänkt för publicering sänds ut till ett fåtal reviwers (experter), vilkas omdömen oftast helt avgör om artikeln godkänns eller inte (vill de att dina figurer ska se ut på ett visst sätt är det bäst att åtgärda dem - oavsett om de redan är "rätt"). Ofta kan en experts ogillande fälla en artikel, och man får skicka den någon annanstans i hopp om att få en grupp experter med annan inställning.
Intressant är, för övrigt, att Britannica inte någonstans nämner det som kanske var det mest intressanta i Nature:s originalartikel: att Britannica och Wikipedia hade lika många grova fel, fyra var.
Och för övrigt är det fånigt att tro att en jämförelse på 42 artiklar säger så mycket om förhållandet mellan encyclopedier med många, många tusen artiklar var. Oavsett om man studerar en webbversion eller tryckt version av den ena.
Patrik på Suburbia har skrivit om detta igår, och noterar att den som skriver i tidningen The Register om Britannicas och Wikipedias konflikt är en välkänt Wikipedia-fientlig reporter (med en egen artikel i Wikipedia, såklart). Times Online har en betydligt mer neutral artikel.
Länkar
Natureartikeln
Britannicas svar (pdf)
Natures svar på det (pdf)
Times Online
The Register
Möss väljer partner baserat på andras val
Mushonor föredrar, om de får välja, en hane som också verkar ha valts av någon annan - andras val verkar fungera som en kvalitetsstämpel.
Man vet att fåglar och fiskar tar intryck av andras val när de väljer partner, och misstänkte att det samma gäller för (åtminstone vissa) däggdjur. Nu är det således visat att det gäller även för möss. Mössens sociala interaktioner är rätt starkt beroende på lukt; ur lukten från en annan mus kan man sniffa sig till information om andras hälsa, sexuell status med mera.
Mushonor som fick välja mellan en hane som förknippades med lukten av en annan hona eller inte valde i princip alltid den hane som förknippades med en annan hona. Till och med om denne var infekterad med parasiter, och den andra var frisk! Stod valet däremot mellan två "oupptagna" hanar valdes den friske först, som man kunde vänta sig.
Beslutet berodde på närvaron av signalämnet oxytocin (som hos människor har att göra med parbildning, sexuell attraktion och tillit - ämnet har liknande funktion hos andra däggdjur). Honor som inte hade en fungerande gen för att bilda oxytocin valde inte den redan valde hanen och undvek inte de sjuka hanarna till lika stor grad, men hade i övrigt ett normalt fungerande luktsinne. Oxytocin verkar alltså vara nödvändigt för att mössen ska kunna behandla den luktförmedlade "sociala informationen". (Det behöver dock inte nödvändigtvis betyda att oxytocin har samma roll hos människa). Resultaten av studien publiceras i Proceedings of the National Academy of Sciences.
Länkar
Science Daily
Mer om oxytocin från engelska Wikipedia
artikeln (Proceedings of the National Academy of Sciences, pren. krävs)
Man vet att fåglar och fiskar tar intryck av andras val när de väljer partner, och misstänkte att det samma gäller för (åtminstone vissa) däggdjur. Nu är det således visat att det gäller även för möss. Mössens sociala interaktioner är rätt starkt beroende på lukt; ur lukten från en annan mus kan man sniffa sig till information om andras hälsa, sexuell status med mera.
Mushonor som fick välja mellan en hane som förknippades med lukten av en annan hona eller inte valde i princip alltid den hane som förknippades med en annan hona. Till och med om denne var infekterad med parasiter, och den andra var frisk! Stod valet däremot mellan två "oupptagna" hanar valdes den friske först, som man kunde vänta sig.
Beslutet berodde på närvaron av signalämnet oxytocin (som hos människor har att göra med parbildning, sexuell attraktion och tillit - ämnet har liknande funktion hos andra däggdjur). Honor som inte hade en fungerande gen för att bilda oxytocin valde inte den redan valde hanen och undvek inte de sjuka hanarna till lika stor grad, men hade i övrigt ett normalt fungerande luktsinne. Oxytocin verkar alltså vara nödvändigt för att mössen ska kunna behandla den luktförmedlade "sociala informationen". (Det behöver dock inte nödvändigtvis betyda att oxytocin har samma roll hos människa). Resultaten av studien publiceras i Proceedings of the National Academy of Sciences.
Länkar
Science Daily
Mer om oxytocin från engelska Wikipedia
artikeln (Proceedings of the National Academy of Sciences, pren. krävs)
onsdag, mars 22, 2006
Jag kunde inte låta bli...
Som bevis betecknat har det kanske sina luckor, men det är ett av de bättre matematikbaserade skämt jag känner till... och Einsteins monumentala trovärdighetsfaktor maskerar effektivt de logiska luckorna, inte sant?
Dynamisk bildgenerator via Techne och Tempus Fugit. Skämtet ifråga visade/berättade någon på en tråkig föreläsning någon gång för länge sedan. Kanske hade han hittat det här.
UPPDATERAT (24/3): Jag ser att Gustav Holmberg och Louise P. också gjort varsin...
Trefärgsseendet och den nakna apan
Förklaringen till varför människan och vissa andra primater har trefärgsseende (och inte tvåfärgsseende) har länge antagits vara att bättre färgseende underlättar när man letar efter mogen frukt. Men en bättre förklaring kan vara att trefärgsseendet tillåter en att se små skillnader i ansiktsfärg, något som kan vara en viktig social signal.Människan och de allra flesta av "gamla världens" apor är trikromater, dvs trefärgsseende, med sensorer för rött, grönt och blått. Många andra däggdjur är tvåfärgsseende (blått och grönt). "Nya världens" apor är delvis trefärgsseende, delvis tvåfärgsseende, beroende på art. Skillnaden mellan gamla och nya världens apor i trefärgsseendets utbredning beror sannolikt på naturligt urval. För att naturligt urval ska uppstå behöver det finnas en fördel - så vad är fördelen med trefärgsseende framför tvåfärgsseende? Idén om fruktletandet som tänkbar förklaring till utvecklingen av (tre-)färgseendet har funnits i över hundra år. Tittar man på dieten hos primater i förhållande till färgseende så finns det däremot inte en tydlig koppling. Däremot har alla aparter med trefärgsseende åtminstone delvis bar (pälsfri) hud, på baken och/eller i ansiktet.
En annan egenhet hos trefärgsseendet, så som det ser ut hos människor och vissa primater, är att dess känslighet inte är jämnt utspridd över färgspektrum. Känslighetstopparna för grönt och rött ligger väldigt nära varandra, vilket kan tyckas vara ett slöseri (bin har till exempel fyra olika färgsensorer som ligger jämnt utspridda över färgspektrum). Men det är i själva verket en anpassning som gör det enklare att upptäcka små förändringar i hudfärg, enligt några forskare från Caltech. Deras resonemang, och data om många olika aparter, publiceras som en artikel i Biology Letters.
De två faktorer som bestämmer hur hudens färg ändras (på kort sikt, hos samma individ) är koncentrationen av hemoglobin i blodet och syremättnadsnivån hos hemoglobinet. Relativt blodfri hud är gulaktig, medan blodrik hud är antingen blågrönaktig eller rödblåaktig beroende på syresättningen hos blodet. (Dessa generella faktorer gäller oavsett hudfärg och för människor såväl som apor, eftersom de beror på hemoglobinets egenskaper som varierar ytterst lite mellan arterna).
Variationen i hudens färg kan alltså ses som tvådimensionell (som att den går längs två tänkta "axlar": en blå-gul och en röd-grön). Tvåfärgsseende kommer bara kunna se en dimension av förändringen, medan trefärgsseende kan se båda dimensionerna. Skillnaderna i absorptionsspektrum för syresatt och icke syresatt hemoglobin är maximal vid ungefär 560 nm våglängd, nästan precis där den "röda" receptorn har sin känslighetstopp. Det ser således ut som om trefärgsseendet är nästan optimalt "designat" för att kunna upptäcka små skillnader i hudton beroende på blodflöde och syrenivå.
Detta är naturligtvis inte ett "bevis", utan snarare ett led av argument. Men jag tycker personligen att det är mer övertygande än argumenten för att trefärgsseendet skulle ha uppstått för att det underlättade fruktletande. De här argumenten baseras dessutom på kända (och bevisbara) egenskaper hos hemoglobin i kombinationer med hud, snarare än på hypotetiska (och betydligt mer obevisbara) dieter.
Bild från engelska Wikipedias artikel om trefärgsseende, det som visas är absorptionsspektra för blå (S), gröna (M) och röda (L) receptorer hos människan.
Länkar
nyhetsrelease (Caltech, via Science Daily)
MSNBC
mer om primaters färgseende (på engelska)
artikeln (Biology Letters, pren. krävs)
tisdag, mars 21, 2006
8 meter nacke
Paleontologer som arbetar i Mongoliet har upptäckt en dinosaurie med en åtta meter lång nacke. Mer än en tredjedel av dess kroppslängd fanns framför skulderbladen, vilket gör den ännu mer oproportionerlig än den välkända Diplodocus.
Benen från den nya arten, Erketu ellisoni, grävdes ursprungligen upp år 2002. Bland fynden fanns sex nackkotor, var och en stor som en dubbel limpa bröd. Totalt tror man att dinosaurien hade 14 till 15 sådana nackkotor (vilket borde innebära att de var och en är runt en halv meter långa). Kotorna har luftfickor som gör dem lättare, och deras form visar också på att det kan ha funnits ett ligament mellan varje kotpar, som gav nacken ökad stabilitet - ungefär som att nacken bars upp av en bungyjump-snodd, förklarar Daniel Ksepka från New Yorks American Museum of Natural History. Den långa nacken bars antagligen utsträckt rakt ut snarare än rakt upp (för att täcka en stor betesyta snarare än att nå högt upp i träden).
Erketu ellisoni är nära släkt med en dinosauriegrupp som kallas titanosaurer, som i sin tur ingår i gruppen sauropoder där även Diplodocus finns med. Titanosaurfossil har hittats på i stort sett alla av världens kontinenter, enligt Nature News.
Länkar
Nature News
American Museum of Natural History:s fossilutställning
Mer om dinosaurier från Unga Fakta
Benen från den nya arten, Erketu ellisoni, grävdes ursprungligen upp år 2002. Bland fynden fanns sex nackkotor, var och en stor som en dubbel limpa bröd. Totalt tror man att dinosaurien hade 14 till 15 sådana nackkotor (vilket borde innebära att de var och en är runt en halv meter långa). Kotorna har luftfickor som gör dem lättare, och deras form visar också på att det kan ha funnits ett ligament mellan varje kotpar, som gav nacken ökad stabilitet - ungefär som att nacken bars upp av en bungyjump-snodd, förklarar Daniel Ksepka från New Yorks American Museum of Natural History. Den långa nacken bars antagligen utsträckt rakt ut snarare än rakt upp (för att täcka en stor betesyta snarare än att nå högt upp i träden).
Erketu ellisoni är nära släkt med en dinosauriegrupp som kallas titanosaurer, som i sin tur ingår i gruppen sauropoder där även Diplodocus finns med. Titanosaurfossil har hittats på i stort sett alla av världens kontinenter, enligt Nature News.
Länkar
Nature News
American Museum of Natural History:s fossilutställning
Mer om dinosaurier från Unga Fakta
fredag, mars 17, 2006
Vad läser vetenskapsbloggarna? Vad skriver de om?
Postgenomic är en ny intressant "portal" till (bio)vetenskapliga bloggar och bloggande om (bio)vetenskapliga artiklar, än så länge i beta-format. Här kan man se vad vetenskapsbloggarna skriver om, uppdelat på vetenskapliga och vanliga artiklar, nyckelord, länkar med mera. Om en post specifikt handlar om en viss vetenskaplig artikel kan den som skriver den tagga den som "review" och så hamnar den under rubriken "reviews". Man kan även filtrera resultaten för att bara få fram sånt som tillhör en viss underkategori (bioteknologi, neurovetenskap etc).
Det hela verkar imponerande lättanvänt och smidigt, både för de som bloggar och de som vill läsa. Förhoppningsvis kommer det både innebära ökad exponering för de som skriver, fler nya vetenskapsbloggare och en ökad acceptans för bloggen som vetenskapligt medium.
Mer åt trivia-hållet, men potentiellt värdefullt, är att man har en "zeitgeist"-sida som bland annat visar vilka domäner och tidskrifter som får flest länkar, vilka modellorganismer som är vanligast förekommande i de aktuella pappren, och hur bloggarna taggar sina poster. Eller så kan man bara leta nya intressanta bloggar att läsa i postgenomics blogglista: den är redan uppe i 189 bloggar.
Tack till Mikael för tipset!
UPPDATERAT (24/3): Nämen titta, Erik Stattin skrev om postgenomic redan i mitten av februari.
Länkar
postgenomic.com
relaterat: Vetenskapsnytt 29/1:(natur)vetenskapen och bloggarna
Det hela verkar imponerande lättanvänt och smidigt, både för de som bloggar och de som vill läsa. Förhoppningsvis kommer det både innebära ökad exponering för de som skriver, fler nya vetenskapsbloggare och en ökad acceptans för bloggen som vetenskapligt medium.
Mer åt trivia-hållet, men potentiellt värdefullt, är att man har en "zeitgeist"-sida som bland annat visar vilka domäner och tidskrifter som får flest länkar, vilka modellorganismer som är vanligast förekommande i de aktuella pappren, och hur bloggarna taggar sina poster. Eller så kan man bara leta nya intressanta bloggar att läsa i postgenomics blogglista: den är redan uppe i 189 bloggar.
Tack till Mikael för tipset!
UPPDATERAT (24/3): Nämen titta, Erik Stattin skrev om postgenomic redan i mitten av februari.
Länkar
postgenomic.com
relaterat: Vetenskapsnytt 29/1:(natur)vetenskapen och bloggarna
torsdag, mars 16, 2006
Kinesisk groda kommunicerar med ultraljud
Kommunikation via ultraljud troddes fram till nyligen var något som däggdjur (valar, fladdermöss, möss) gjorde. Nu har man även hittat en kinesisk grodart där hannarna använder ultraljud för att göra sig hörda - antagligen för att de lever i en brusig omgivning.
För inte så länge sedan kom forskare fram till att möss kommunicerar i ultraljud (definierat som frekvenser över 20 kHz, gränsen för vad människan förmår uppfatta). Då handlade det om att mushanarna "sjöng" för mushonor (se Vetenskapsnytt 1/11 2005: Mushanar sjunger för mushonor). Nu har man hittat kinesiska grodor (Amolops tormotus) som ger ifrån sig ultraljudsläten - men man misstänker att bara andra grodhanar av samma art kan höra dem. Dessa grodhanar har nämligen konkava öron, något som grodor generellt inte brukar ha och som inte heller honorna av samma art har. Resultaten publiceras i senaste Nature.
Bakom forskningen ligger Albert Feng, som redan för flera år sedan kom fram till att den här grodartens hanar kunde ge ifrån sig ultraljud. Man visste dock inte om det var någon mening med ljuden, eller om de bara var en bieffekt av de "vanliga" hörbara kväkanden som grodan gav ifrån sig samtidigt. För att ta reda på hur det låg till spelade man in grodsång och spelade sedan upp bara den människohörbara ljuddelen respektive bara ultraljudsdelen av sången för andra grodhanar. I båda fallen svarade grodhanarna. Hur signalen tolkas har man dock ingen aning om ännu, och man vet inte heller om grodhonorna är döva för den: testet gjordes bara med grodhanar.
Finessen med att sjunga i ultraljud är att grodornas naturliga habitat utgörs av forsar och bäckar, och ljudet från dessa täcker in mycket av det hörbara spektrumet. Genom att lägga sig i högre frekvenser som inte dränks av vattenljudet gör sig grodorna helt enkelt hörda bättre.
Länkar
Nature News
BBC Science
New Scientist
artikeln (Nature, pren. krävs)
För inte så länge sedan kom forskare fram till att möss kommunicerar i ultraljud (definierat som frekvenser över 20 kHz, gränsen för vad människan förmår uppfatta). Då handlade det om att mushanarna "sjöng" för mushonor (se Vetenskapsnytt 1/11 2005: Mushanar sjunger för mushonor). Nu har man hittat kinesiska grodor (Amolops tormotus) som ger ifrån sig ultraljudsläten - men man misstänker att bara andra grodhanar av samma art kan höra dem. Dessa grodhanar har nämligen konkava öron, något som grodor generellt inte brukar ha och som inte heller honorna av samma art har. Resultaten publiceras i senaste Nature.
Bakom forskningen ligger Albert Feng, som redan för flera år sedan kom fram till att den här grodartens hanar kunde ge ifrån sig ultraljud. Man visste dock inte om det var någon mening med ljuden, eller om de bara var en bieffekt av de "vanliga" hörbara kväkanden som grodan gav ifrån sig samtidigt. För att ta reda på hur det låg till spelade man in grodsång och spelade sedan upp bara den människohörbara ljuddelen respektive bara ultraljudsdelen av sången för andra grodhanar. I båda fallen svarade grodhanarna. Hur signalen tolkas har man dock ingen aning om ännu, och man vet inte heller om grodhonorna är döva för den: testet gjordes bara med grodhanar.
Finessen med att sjunga i ultraljud är att grodornas naturliga habitat utgörs av forsar och bäckar, och ljudet från dessa täcker in mycket av det hörbara spektrumet. Genom att lägga sig i högre frekvenser som inte dränks av vattenljudet gör sig grodorna helt enkelt hörda bättre.
Länkar
Nature News
BBC Science
New Scientist
artikeln (Nature, pren. krävs)
tisdag, mars 14, 2006
Pi-dagen... den 14/3
Idag, den 14:e mars, firas pi-dagen (det blir mer begripligt om man använder det amerikanska datumsystemet: då är dagens datum 3.14) på ett antal ställen runt om i världen. Hur då? Jo, man kan till exempel:
skriva riktigt många av pi:s decimaler med krita på en trottoar nånstans (lämpligtvis i en snöfri del av världen)
äta rund mat (pi-zza och pi-roger, föreslår susning.nu)
Se filmen "Pi"
Sjunga pi-sånger
Skicka pi-kort till någon (men borde inte korten vara runda...?)
Leta efter roliga substrängar i pi:s decimaler
Gå och provlukta parfymen Pi (Givenchy, finns tyvärr enbart som herrparfym...)
Läsa om pi
eller slå två flugor i en smäll och dessutom fira Albert Einsteins födelsedag, eller kanske Sierpinski's
Enligt "The St. Louis area Mathematics Educators" är det dessutom 300 år sedan man började använda den grekiska bokstaven π (pi) som symbol för värdet 3.14159...
Mer goda idéer (på engelska) finns till exempel här. Eller så kan man skjuta upp alla dessa aktiviteter till "Pi Approximation Day" som firas något av datumen 22/7, 26/4 (25:e om det är ett skottår), 21/12 (20/12) eller 10/11 (9/11). 22/7 passar rätt bra för vår typ av datumskrivning, det bygger på att 22/7=3.142857... som kan avrundas till 3.14.
UPPDATERAT: Eller så kan man gå på öppna föreläsningar om matematik, samtliga kl 19 i Stockholm (Fridhemsskolan vid Fridhemsplan, Åsö vuxengymnasium eller Lava på kulturhuset). Tack till Örjan för tipset!
Enligt "The St. Louis area Mathematics Educators" är det dessutom 300 år sedan man började använda den grekiska bokstaven π (pi) som symbol för värdet 3.14159...
Mer goda idéer (på engelska) finns till exempel här. Eller så kan man skjuta upp alla dessa aktiviteter till "Pi Approximation Day" som firas något av datumen 22/7, 26/4 (25:e om det är ett skottår), 21/12 (20/12) eller 10/11 (9/11). 22/7 passar rätt bra för vår typ av datumskrivning, det bygger på att 22/7=3.142857... som kan avrundas till 3.14.
UPPDATERAT: Eller så kan man gå på öppna föreläsningar om matematik, samtliga kl 19 i Stockholm (Fridhemsskolan vid Fridhemsplan, Åsö vuxengymnasium eller Lava på kulturhuset). Tack till Örjan för tipset!
Örats snäckform ger bättre basförstärkning
Ett av vetenskapens små mysterier - orsaken till att innerörat är snäckformat - kan vara på väg att få sin lösning. Forskare har upptäckt (med hjälp av matematisk modellering) att snäckformen bidrar till att ge bättre förstärkning av låga toner.
Cochlea eller öronsnäckan är den snäckformade delen av innerörat där sensorcellerna sitter. Ingenjörsmässigt sett är den en rätt snygg lösning: den är ett vätskefyllt rör som upptar ungefär en kubikcentimeter i volym och har ett känslighetsområde på 120 dB i området 20-20000 Hz. Ljud i olika frekvenser fokuseras på olika ställen i röret - ju lägre frekvens desto längre bakåt. Standardsvaret på frågan om varför (öronsnäckan) är spiralformad har hittills varit att det är en platsbesparing, och att den i princip lika gärna skulle kunna vara ett långt rakt rör. Nu finns det nya forskningsresultat som indikerar att örat kan vara mer sofistikerat än tidigare trott: snäckformen verkar bidra till att selektivt förstärka låga frekvenser, det vill säga bastoner. Ett lågfrekvent ljud kan förstärkas så mycket som 20 dB - det motsvarar till exempel skillnaden i volym mellan ett normalt samtal (ljudnivå 60 dB) och stadstrafik på en intensivt trafikerad gata (ljudnivå 80 dB).
Spiralformen får ljudvågorna att främst reflekteras mot öronsnäckans yttre vägg och inte så mycket mot den inre (riktningar från mitten räknat), istället för att vara jämnt utspridda. Effekten ser enligt analysen ut att öka med krökningen och blir således starkast längst in i öronsnäckan där de lägsta frekvenserna detekteras.
Resultaten har publicerats i Physics Review Letters. Förstaförfattaren Daphne Manoussaki är anställd vid Vanderbilt University och ingår i en biomatematik-forskargrupp där som verkar göra en hel del intressanta saker. Förhoppningsvis kommer den ökade kunskapen om örats funktion innebära att man kan ta fram bättre hörselimplantat.
Länkar
Nature News
PhysicsWeb
Physical Review Focus
artikeln (Physics Review Letters, pren. krävs)
DN
The Cochlea homepage (mer om innerörats anatomi)
Cochlea eller öronsnäckan är den snäckformade delen av innerörat där sensorcellerna sitter. Ingenjörsmässigt sett är den en rätt snygg lösning: den är ett vätskefyllt rör som upptar ungefär en kubikcentimeter i volym och har ett känslighetsområde på 120 dB i området 20-20000 Hz. Ljud i olika frekvenser fokuseras på olika ställen i röret - ju lägre frekvens desto längre bakåt. Standardsvaret på frågan om varför (öronsnäckan) är spiralformad har hittills varit att det är en platsbesparing, och att den i princip lika gärna skulle kunna vara ett långt rakt rör. Nu finns det nya forskningsresultat som indikerar att örat kan vara mer sofistikerat än tidigare trott: snäckformen verkar bidra till att selektivt förstärka låga frekvenser, det vill säga bastoner. Ett lågfrekvent ljud kan förstärkas så mycket som 20 dB - det motsvarar till exempel skillnaden i volym mellan ett normalt samtal (ljudnivå 60 dB) och stadstrafik på en intensivt trafikerad gata (ljudnivå 80 dB).
Spiralformen får ljudvågorna att främst reflekteras mot öronsnäckans yttre vägg och inte så mycket mot den inre (riktningar från mitten räknat), istället för att vara jämnt utspridda. Effekten ser enligt analysen ut att öka med krökningen och blir således starkast längst in i öronsnäckan där de lägsta frekvenserna detekteras.
Resultaten har publicerats i Physics Review Letters. Förstaförfattaren Daphne Manoussaki är anställd vid Vanderbilt University och ingår i en biomatematik-forskargrupp där som verkar göra en hel del intressanta saker. Förhoppningsvis kommer den ökade kunskapen om örats funktion innebära att man kan ta fram bättre hörselimplantat.
Länkar
Nature News
PhysicsWeb
Physical Review Focus
artikeln (Physics Review Letters, pren. krävs)
DN
The Cochlea homepage (mer om innerörats anatomi)
måndag, mars 13, 2006
Det luktar som om nån är hungrig
Fågelungar gör det, och däggdjursungar också: skriker (eller piper, eller gnäller...) när de är hungriga. Men skinnbaggeungar ger istället ifrån sig en viss lukt, och byter luktsignal när de är mätta.
Insekter använder ofta lukter för kommunikation, till exempel för att hitta partners eller mat. Så kanske gör insektsungar det också, undrade två forskare (Edmund Brodie III vid Indiana University och Mathias Kölliker vid University of Basel). För att ta reda på det delade forskarna upp skinnbaggeungarna (mer exakt ungar av arten Sehirus cinctus, som jag inte kan hitta ett svenskt namn på) i två grupper, en som fick mycket mat och en som fick för lite mat. Luften i området runt ungarna samlades upp och fördes vidare till vuxna individer av samma art, varpå man observerade deras beteende. Baggar som känt lukten av hungriga larver började genast leta mat, medan baggar som känt lukten av mätta larver saktade in på matletningstakten. Vid analys visade det sig att lukten från ungarna bestod av åtta komponenter - en komponent var mer dominerande i lukten av "hungrig" och en annan mer dominant i lukten av "mätt". Att bara ge vuxna baggar den viktigaste komponenten räckte dock inte, så uppenbarligen är signalen mer komplicerad än så. Resultaten publiceras i Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences.
Man tror att detta kan vara det första kända exemplet av att djur kommunicerar hunger med hjälp av (enbart) lukt. Intressant - om inte annat är det ett snyggt exempel på vad feromoner kan göra (enligt definitionen är "feromon" i princip en luktsignal som används inom en art och ger upphov till ett visst beteende).
Länk
Science Now
Insekter använder ofta lukter för kommunikation, till exempel för att hitta partners eller mat. Så kanske gör insektsungar det också, undrade två forskare (Edmund Brodie III vid Indiana University och Mathias Kölliker vid University of Basel). För att ta reda på det delade forskarna upp skinnbaggeungarna (mer exakt ungar av arten Sehirus cinctus, som jag inte kan hitta ett svenskt namn på) i två grupper, en som fick mycket mat och en som fick för lite mat. Luften i området runt ungarna samlades upp och fördes vidare till vuxna individer av samma art, varpå man observerade deras beteende. Baggar som känt lukten av hungriga larver började genast leta mat, medan baggar som känt lukten av mätta larver saktade in på matletningstakten. Vid analys visade det sig att lukten från ungarna bestod av åtta komponenter - en komponent var mer dominerande i lukten av "hungrig" och en annan mer dominant i lukten av "mätt". Att bara ge vuxna baggar den viktigaste komponenten räckte dock inte, så uppenbarligen är signalen mer komplicerad än så. Resultaten publiceras i Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences.
Man tror att detta kan vara det första kända exemplet av att djur kommunicerar hunger med hjälp av (enbart) lukt. Intressant - om inte annat är det ett snyggt exempel på vad feromoner kan göra (enligt definitionen är "feromon" i princip en luktsignal som används inom en art och ger upphov till ett visst beteende).
Länk
Science Now
lördag, mars 11, 2006
Braille-tangentbord
Spanska forskare har tagit fram ett Braille-tangentbord. Tangentbordet ansluts till datorn via USB, och är särskilt användbart för de som vill skriva matematiska formler eller musiknoter - något som hittills krävt assistans av en seende.
Forskarna arbetar vid Universitat Autònoma de Barcelona och Organización Nacional de Ciegos Españoles (ONCE). Tangentbordet har samma funktions- och rörelsetangenter som ett vanligt tangentbord, men dessutom 8 tangenter för Braille-skrift som gör det möjligt för användaren att skriva på vilket språk som helst. Användaren kan också välja mellan två olika skrivsätt - antingen ett där en symbol skrivas genom att alla de nödvändiga tangenterna trycks ned samtidigt, eller ett där tangenterna trycks ned en och en. Projektet har koordinerats av professor Jordi Roig, anställd vid UAB, som varit synskadad i tre år.
Till skillnad från tidigare tangentbord har användaren (enligt uppgift) stora möjligheter att skriva matematiska formler eller musiknoter, något som tidigare krävt assistans av en seende. Men frihet kostar - tangentbordet ska enligt en spansk blogg kosta runt €600-800 (dvs ca 5400-7200 kr).
Systemet som används för att notera matematik har för övrigt vissa likheter med HTML och andra språk som använder så kallade "tags". Fascinerande.
Länk
nyhetsrelease (via eurekalert.org)
Forskarna arbetar vid Universitat Autònoma de Barcelona och Organización Nacional de Ciegos Españoles (ONCE). Tangentbordet har samma funktions- och rörelsetangenter som ett vanligt tangentbord, men dessutom 8 tangenter för Braille-skrift som gör det möjligt för användaren att skriva på vilket språk som helst. Användaren kan också välja mellan två olika skrivsätt - antingen ett där en symbol skrivas genom att alla de nödvändiga tangenterna trycks ned samtidigt, eller ett där tangenterna trycks ned en och en. Projektet har koordinerats av professor Jordi Roig, anställd vid UAB, som varit synskadad i tre år.
Till skillnad från tidigare tangentbord har användaren (enligt uppgift) stora möjligheter att skriva matematiska formler eller musiknoter, något som tidigare krävt assistans av en seende. Men frihet kostar - tangentbordet ska enligt en spansk blogg kosta runt €600-800 (dvs ca 5400-7200 kr).
Systemet som används för att notera matematik har för övrigt vissa likheter med HTML och andra språk som använder så kallade "tags". Fascinerande.
Länk
nyhetsrelease (via eurekalert.org)
torsdag, mars 09, 2006
En spindel med huvudet på skaft? Jaha, gör det bättre själv då!
En spindel som inte fångar sitt byte med nät, utan hugger dem med sina jättelånga vassa käkar - med hjälp av sin likaledes långa nacke. Eller kanske något som ser ut som en korsning mellan en gorilla och en krabba? Än så länge har naturen försprånget i att få fram udda organismer. Men när datorspelet Spore släpps (innan året är slut) kan gamers världen över ge evolutionen ordentlig konkurrens i fråga om kreativitet.Lönnmördarspindlar ("assassin spiders") är riktigt små (ca 2mm) men har utvecklat gigantiska käkar i förhållande till sin storlek. Käkarna använder de för att hugga små djur, mestadels andra spindlar. För att inte släpa sina huggverktyg i marken har de också tvingats utveckla något väldigt okarakteristiskt för spindlar - en lång nacke. Intressant nog visar dessutom en DNA-analys av spindelfamiljen att spindlar har utvecklat lång nacke vid minst två olika tillfällen, ett riktigt snyggt exempel på konvergent evolution (att yttre urvalstryck får arter som inte alls är släkt att se lika ut för att de båda utvecklar samma smarta lösning). Lönnmördarspindlarna finns i Australien, Sydafrika och på Madagaskar.
Den nyligen upptäckta tiobenta håriga krabban (Kiwa hirsuta - hirsuta betyder just "hårig") lever djupt nere i havet nära varma källor. Det som ser ut som hår är i själva verket utskott från dess skal, som antagligen fungerar som sensorer. Men den ser ganska mycket ut som svaret på frågan "Vad får man om man korsar en gorilla med en krabba?" (Foto finns hos Science, här)
Så vad har allt detta att göra med ett datorspel?
Will Wright, mannen bakom spel som SimCity och Sims, har ett spel på gång som heter Spore - enligt uppgift ska det släppas under sista kvartalet i år. Den otroligt ambitiösa spelidén bygger på att man börjar med att stegvis evolvera en encellig organism för att så småningom utveckla en flercellig organism, som så småningom kan bli intelligent, varefter man får styra en liten stam av dessa varelser, och så småningom bygga en hel stad som denna stam lever i, och så smånigom bygga en hel civilisation och kämpa mot andra civilisationer för överlevnad, och så småningom bygga en rymdfarkost, och kolonisera andra planeter... kort sagt, evolution från dess allra första början ända till rymderövrarstadiet. Till skillnad från de flesta datorspelsvärldar tillverkas innehållet i Spore direkt på plats och är inte inbyggt i själva spelet - så kallad procedural syntes av innehåll. När man skapat en varelse räknar programmet självt ut hur den bör röra sig. Varelser, fordon och byggnader som en spelare skapar kommer laddas upp till en central databas. Balansmekanismer lär finnas inbyggda - när spelaren når ett nytt stadium kommer de varelser som behövs att importeras från databsen, till exempel ett flygande rovdjur för bättre balans i ekosystemet (den här informationen är från diverse internetkällor, bl a Wikipedia, och gäller ett spel som inte kommit ut ännu - jag kan inte garantera att den är korrekt i alla detaljer).
Will Wright talade om procedural sytes och Spore på Game Developer's Conference i San Fransisco förra året. Presentationsvideon finns tillgänglig via Google Video (obs, den är 35 minuter lång!).
Det intressantaste är nog ändå inte att spelet innehåller en hyfsat givande variant av "evolution" (om än starkt vinklad mot uppnående av medvetande och intelligens), utan att det verkar bli ett mycket givande spel - sprunget ur en spelkonstruktionsmetod som är till för att spara utrymme och/eller produktionskostnader (det mesta innehållet skaps ju av spelarna själva). I takt med att grafik- och innehållskrav stiger blir traditionella datorspel alltmer dyra och tidskrävande att producera i och med att det krävs så enormt mycket folk. Däremot ska man naturligtvis inte tro att evolution ser ut precis som i spelet (till exempel så verkar det sakna slumpmässiga mutationer - en rätt bra bloggpost om skillnaden mellan "riktig" evolution och den i Spore finns här). Processen här ser faktiskt mer ut som intelligent design, så det ska bli intressant att se den totala rektionen på det i ID/evolutionsdebatten när spelet väl kommit ut... :)
Fotot på lönnmördarspindeln kommer från nyhetsreleasen från California Academy of Sciences, där de berättar att de funnit 9 nya arter av lönnmördarspindlar.
Länkar
engelska Wikipedia om Spore
GameSpy om Spore
video med Will Wright's presentation av Spore
Spore:s officiella hemsida (med rätt roligt intro...)
onsdag, mars 08, 2006
Mammor som tränar får barn som har fler hjärnceller
Man vet redan att träning är bra för hjärnan, genom att det (bland annat) stimulerar produktionen av nya hjärnceller. Nu finns forskningsresultat som tyder på att nyfödda barn kan få samma positiva effekt om deras mödrar tränar när de är gravida.
Försöken är dock inte gjorda på människor, utan på möss. Musungar till mammor som haft tillgång till ett träningshjul under "graviditeten" (vad heter det för möss - dräktighet?) fick fler nervceller i hippocampus, en hjärnregion som är mycket viktig bland annat för inlärning. Precis när de fötts hade de något färre hjärnceller där, men den lilla minskningen följdes av en större hastighet i produktion av nya hjärnceller. Vid 5 veckors ålder hade ungarna till motionerande mammor 40% fler hippocampusceller. Ungar till mammor som inte haft tillgång till ett träningshjul fick inte någon sådan effekt. Vid 7 veckors ålder hade skillnaden i produktionshastighet av hjärnceller mattats av, men forskarna säger att det tidiga försprånget potentiellt kan ha stora effekter. Resultaten av studien publiceras som open access (dvs tillgänglig utan prenumeration) i tidskriften PNAS.
Man har egentligen inga belägg för att fler celler i hippocampus ger smartare ungar - men man vet att hippocampus krymper vid stress och att man då får sämre minnesfunktion, så det är inte orimligt att anta att fler hjärnceller ger bättre hjärnfunktion, till exempel bättre minne. Man vet inte heller om ökningen är en direkt effekt av träning, eller om den beror på att musmammor som fick motion också fick bättre hälsa, och/eller kanske gav sina ungar mer omvårdnad - det var försöket inte upplagt för att visa.
Den här posten är tillägnad min kompis Hanna som fick barn för två veckor sedan, och som motionerade ända fram till födseln - lika ofta som hon brukar göra annars. Jag tycker hon är beundransvärd. Grattis på födelsedagen i förskott, Hanna!
Länkar
Nature News
New Scientist
artikeln (Proceedings of the National Academy of Sciences, fritt tillgänglig)
Försöken är dock inte gjorda på människor, utan på möss. Musungar till mammor som haft tillgång till ett träningshjul under "graviditeten" (vad heter det för möss - dräktighet?) fick fler nervceller i hippocampus, en hjärnregion som är mycket viktig bland annat för inlärning. Precis när de fötts hade de något färre hjärnceller där, men den lilla minskningen följdes av en större hastighet i produktion av nya hjärnceller. Vid 5 veckors ålder hade ungarna till motionerande mammor 40% fler hippocampusceller. Ungar till mammor som inte haft tillgång till ett träningshjul fick inte någon sådan effekt. Vid 7 veckors ålder hade skillnaden i produktionshastighet av hjärnceller mattats av, men forskarna säger att det tidiga försprånget potentiellt kan ha stora effekter. Resultaten av studien publiceras som open access (dvs tillgänglig utan prenumeration) i tidskriften PNAS.
Man har egentligen inga belägg för att fler celler i hippocampus ger smartare ungar - men man vet att hippocampus krymper vid stress och att man då får sämre minnesfunktion, så det är inte orimligt att anta att fler hjärnceller ger bättre hjärnfunktion, till exempel bättre minne. Man vet inte heller om ökningen är en direkt effekt av träning, eller om den beror på att musmammor som fick motion också fick bättre hälsa, och/eller kanske gav sina ungar mer omvårdnad - det var försöket inte upplagt för att visa.
Den här posten är tillägnad min kompis Hanna som fick barn för två veckor sedan, och som motionerade ända fram till födseln - lika ofta som hon brukar göra annars. Jag tycker hon är beundransvärd. Grattis på födelsedagen i förskott, Hanna!
Länkar
Nature News
New Scientist
artikeln (Proceedings of the National Academy of Sciences, fritt tillgänglig)
måndag, mars 06, 2006
Hipp hipp hurra!
Idag är det på pricken ett år sedan första (och andra, och tredje) posten på Vetenskapsnytt. Nåt slags födelsedag, alltså* - eller bloggelsedag som jag har sett vissa kalla det.På det hela taget har det faktiskt varit mycket roligare än vad jag trodde det skulle bli. Inte så att jag trodde att det skulle vara tråkigt direkt, men jag hade inte så välformulerade förväntningar till att börja med...
Och en del roliga minnen har det blivit med. Jag har suttit och bloggat i minst fem länder under året - en allmän konferensdatasal i Barcelona, ett forskargästhem i Heidelberg, ett gigantiskt internetcafé i New York, ett gråbrunt men luftkonditionerat studentrum i Madison och en urgammal hotelldator med Windows 98 helt på polska i Ustrón... fast mest av allt i Sverige. Det har blivit rätt många "oh shit, klockan är redan över elva jag borde sova nu men jag ska bara skriva färdigt"-kvällar. Och några enstaka "vad häftigt, om jag äter en macka till lunch framför datorn kan jag nog blogga om det här samtidigt" (rekommenderas inte, egentligen).
Och sedan jag skaffade en besöksräknare har jag kunnat konstatera att folk googlar på de konstigaste saker... och kommer till min blogg. Men det är nog ett universellt fenomen :)
Bilden är en helt orelaterad tårta av egen tillverkning
*innebär det att man får önska sig presenter? I så fall vill jag få fler frågor...
"Bästa filmmusik: 3 minuters tystnad för det imaginära talet i"
Nature News firar Oscar 2006 genom att ge bedömningar och "awards" till några filmer de sett under året, från en vetenskaplig synvinkel. Vissa awards är riktigt roliga, som den för bästa filmmusik: 3 minuters tystnad för det imaginära talet i (egentligen "best song on a mathematical topic". Men ändå).
Att gilla film och samtidigt ha en hyfsad allmänbildning i fysik (eller nån annan naturvetenskap för den delen) kan vara en komplicerad historia. Många i övrigt ganska bra filmupplevelser stupar på det instinktiva "Men... hur 17 kunde det DÄR hända, det är ju helt orimligt". Å andra sidan bjuder det emellanåt på ett och annat riktigt gapskratt också, om än på filmmakarnas bekostnad...
Nature News verkar iallafall ha begripit det ambivalenta förhållande som rätt många forskare och ingenjörer med flera har till film med tveksamma vetenskapliga inslag, och har ett antal minirecensioner och "awards" på sin webbsida. Snälla som de är har de mest valt ganska bra filmer, det finns nog betydligt mer sågningsvärda saker där ute. Det är bara en film, "What the Bleep Do We Know?", som sågas rätt hårt...
Här är listan med awards (namnen är direktlänkar till recensionerna):
* The Constant Gardener: Scariest depiction of abuse of power by a drug company.
* Grizzly Man: Best cautionary tale for backpacking animal-lovers.
* The Hitchhiker's Gudie to the Galaxy: Noblest attempt to make statistics fun.
* The Island: Scariest representation of cloning.
* King Kong: The most spectacular dispatch of a dinosaur by a mammal. Eat that, Jurassic Park.
* Proof: Best song on a mathematical topic (three minutes of silence for the imaginary number 'i')
* Wallace & Gromit: Best mad scientist of the year.
* War of the Worlds: Most realistic death of an alien.
* What the Bleep Do We Know?: Biggest quantum leap in the application of quantum physics
Att gilla film och samtidigt ha en hyfsad allmänbildning i fysik (eller nån annan naturvetenskap för den delen) kan vara en komplicerad historia. Många i övrigt ganska bra filmupplevelser stupar på det instinktiva "Men... hur 17 kunde det DÄR hända, det är ju helt orimligt". Å andra sidan bjuder det emellanåt på ett och annat riktigt gapskratt också, om än på filmmakarnas bekostnad...
Nature News verkar iallafall ha begripit det ambivalenta förhållande som rätt många forskare och ingenjörer med flera har till film med tveksamma vetenskapliga inslag, och har ett antal minirecensioner och "awards" på sin webbsida. Snälla som de är har de mest valt ganska bra filmer, det finns nog betydligt mer sågningsvärda saker där ute. Det är bara en film, "What the Bleep Do We Know?", som sågas rätt hårt...
Här är listan med awards (namnen är direktlänkar till recensionerna):
* The Constant Gardener: Scariest depiction of abuse of power by a drug company.
* Grizzly Man: Best cautionary tale for backpacking animal-lovers.
* The Hitchhiker's Gudie to the Galaxy: Noblest attempt to make statistics fun.
* The Island: Scariest representation of cloning.
* King Kong: The most spectacular dispatch of a dinosaur by a mammal. Eat that, Jurassic Park.
* Proof: Best song on a mathematical topic (three minutes of silence for the imaginary number 'i')
* Wallace & Gromit: Best mad scientist of the year.
* War of the Worlds: Most realistic death of an alien.
* What the Bleep Do We Know?: Biggest quantum leap in the application of quantum physics
torsdag, mars 02, 2006
Rovdjur håller jorden grön?
Avsaknad av rovdjur inom ett ekosystem kan vara katastrofalt för plantor, som blir lidande av de ökande mängderna växtätare. Denna idé har varit i omlopp sedan 1960-talet, men har varit svår att bevisa - tills nu.
Växter springer inte precis sin väg när de är hotade, och alla har inte heller ett effektivt kemiskt försvar. Det har föreslagits att växterna generellt har rovdjuren att tacka för att de inte blivit mer eller mindre utplånade, givet hur försvarslösa många av dem är mot att bli uppätna. Denna idé har av högst begripliga skäl varit svår att tydligt bevisa. Men ett dammprojekt i Venezuela, som skapade en 4300 kvadratkilometer stor sjö full med öar, har gett ett antal utmärkta studieobjekt i form av hastigt tillkomna små öar utan rovdjur.
Ekologen John Terborgh vid Duke University har tillbringat över 12 år med att studera skillnader i växtpopulation på nio nyskapade rovdjursfria småöar och fem andra plaser - på större öar och på fastlandet - som fortfarande hade rovdjur. När rovdjuren försvann, i och med att vägen till områdena skars av av det stigande vattnet, var det växterna som fick betala priset. Mängden iguanor, apor och bladskärarmyror fullkomligt exploderade på de små öarna, vilket tillfogade skogen och undervegetationen stor skada. Vid år 2002 hade mängden nya trädplantor minskat till en fjärdedel, jämfört med ekosystemen som fortfarande hade rovdjur. Och växternas kemiska försvar blev helt enkelt överbelastade - högre konkurrens om maten innebar att djuren började äta allt som över huvud taget var ätbart.
Resultaten är inte nödvändigtvis giltiga för alla jordens ekosystem - på öarna var det sannolikt bladskärarmyran som gjorde störst skada på frön och plantor - men Terborgh kommenterar (till Science Now) att en ekvivalent situation till exempel finns i östra USA, där avsaknaden av rovdjur fått hjortpopulationen att växa sig mycket större, och göra stora skador på skog och mark.
Resultaten från studien publiceras i marsnumret av British Ecological Society's Journal of Ecology.
Länkar
Science Now
artikeln (Journal of Ecology, pren. krävs)
Växter springer inte precis sin väg när de är hotade, och alla har inte heller ett effektivt kemiskt försvar. Det har föreslagits att växterna generellt har rovdjuren att tacka för att de inte blivit mer eller mindre utplånade, givet hur försvarslösa många av dem är mot att bli uppätna. Denna idé har av högst begripliga skäl varit svår att tydligt bevisa. Men ett dammprojekt i Venezuela, som skapade en 4300 kvadratkilometer stor sjö full med öar, har gett ett antal utmärkta studieobjekt i form av hastigt tillkomna små öar utan rovdjur.
Ekologen John Terborgh vid Duke University har tillbringat över 12 år med att studera skillnader i växtpopulation på nio nyskapade rovdjursfria småöar och fem andra plaser - på större öar och på fastlandet - som fortfarande hade rovdjur. När rovdjuren försvann, i och med att vägen till områdena skars av av det stigande vattnet, var det växterna som fick betala priset. Mängden iguanor, apor och bladskärarmyror fullkomligt exploderade på de små öarna, vilket tillfogade skogen och undervegetationen stor skada. Vid år 2002 hade mängden nya trädplantor minskat till en fjärdedel, jämfört med ekosystemen som fortfarande hade rovdjur. Och växternas kemiska försvar blev helt enkelt överbelastade - högre konkurrens om maten innebar att djuren började äta allt som över huvud taget var ätbart.
Resultaten är inte nödvändigtvis giltiga för alla jordens ekosystem - på öarna var det sannolikt bladskärarmyran som gjorde störst skada på frön och plantor - men Terborgh kommenterar (till Science Now) att en ekvivalent situation till exempel finns i östra USA, där avsaknaden av rovdjur fått hjortpopulationen att växa sig mycket större, och göra stora skador på skog och mark.
Resultaten från studien publiceras i marsnumret av British Ecological Society's Journal of Ecology.
Länkar
Science Now
artikeln (Journal of Ecology, pren. krävs)
onsdag, mars 01, 2006
Japanska forskare tillverkar "äkta" 3D-display med lysande plasmapunkter
Japanska forskare vid AIST har konstruerat en "äkta" 3D-display med hjälp av laser-inducerade plasmapunkter i luften.Benämningen "äkta 3D" syftar på att den mesta 3d-tekniken hittills i själv verket är tvådimensionell, bestående av två något förskjutna (platta) bilder som lurar ögat att tro att de är ett (ickeplatt) objekt man ser en viss bit bort. 3D-displayen från AIST ritar istället upp lysande punkter i luften med hjälp av infraröda pulserade lasrar. Punkterna, som består av plasma och är vitblåaktiga, uppstår när laserstrålarna fokuseras i luften. Fokuseringspunkterna kan justeras både i höjdled och sidled och kan ritas upp med en hastighet av ungefär 100 gånger per sekund (en enskild puls är inte mer än en nanosekund lång, men ger en "efterbildseffekt" som tillåter upp till 100 pulser per sekund).
För varje punkt används en pulserad infraröd laser, en flyttbar diffusionslins (som sprider strålen och därmed kontrollerar hur högt upp den fokuseras), en fast lins för att fokusera strålen igen samt två speglar för att justera strålen i sidledd.
Än så länge är punkterna rätt stora och punkttätheten begränsad. Men med tiden, så...
Sebastian Weil på Ninja Economist har skrivit om samma apparat tidigare (13/2 - han har uppenbarligen snabbare källor än jag ;-) )
Bilder från AIST:s nyhetsrelease, se länk nedan.
Länkar
PhysOrg.com
AIST (National Institute of Advanced Industrial Science and Technology)
tisdag, februari 28, 2006
MRSA utnyttjar amöbor för att sprida sig
MRSA, meticillinresistenta stafylokocker också kända som den så kallade "sjukhussjukan", infekterar och sprider sig via amöbor. På så sätt kan MRSA-bakterierna undvika många av de säkerhetsåtgärder som införts för att bekämpa dem, och man tror att de bakterier som passerat genom amöbor dessutom kan bli "giftigare" och mer svårbekämpade.
Forskare vid Bath university har lyckats visa att MRSA infekterar och förökar sig i en viss sorts amöba, Acanthamoeba polyphaga, som bland annat lever på väggar och i tvättfat. Amöbor tillverkar cystor för att sprida sig, och därför finns en risk för att även MRSA kan spridas "med vinden" mellan olika platser. Man vet också att andra bakteriarter kan bli mer smittsamma och svårbehandlade av att föröka sig inuti amöbor, så det samma kan gälla även för MRSA. Resultaten av studien kommer att pubiceras i juni- eller julinumret av Environmental Microbiology (men finns online redan nu).
Att amöbor kan vara en källa för MRSA var inte tidigare känt, säger forskarna. Sjukhus kan nu behöva ändra sina rutiner för att undvika spridning av MRSA.
Länkar
nyhetsrelease (Bath University)
artikeln (Environmental Microbiology, pren. krävs)
Forskare vid Bath university har lyckats visa att MRSA infekterar och förökar sig i en viss sorts amöba, Acanthamoeba polyphaga, som bland annat lever på väggar och i tvättfat. Amöbor tillverkar cystor för att sprida sig, och därför finns en risk för att även MRSA kan spridas "med vinden" mellan olika platser. Man vet också att andra bakteriarter kan bli mer smittsamma och svårbehandlade av att föröka sig inuti amöbor, så det samma kan gälla även för MRSA. Resultaten av studien kommer att pubiceras i juni- eller julinumret av Environmental Microbiology (men finns online redan nu).
Att amöbor kan vara en källa för MRSA var inte tidigare känt, säger forskarna. Sjukhus kan nu behöva ändra sina rutiner för att undvika spridning av MRSA.
Länkar
nyhetsrelease (Bath University)
artikeln (Environmental Microbiology, pren. krävs)
måndag, februari 27, 2006
Olika sorters is och snö bäst för olika sporter
Snö och is är förutsättningen för vinstersporter. Men inte nog med det; olika typer av snö och is krävs för olika sporter. Vill man kunna se vilken typ av snö eller is man har framför sig kan man göra som en av NASA:s forskare; använda polariserat ljus. Som bonus får man väldigt vackra bilder.
Astrofysikern Peter Wasilewski studerat snö och is i över 25 år, och arbetar numer på NASA:s Goddard Space Flight Center. Han har gjort 6 expeditioner till Antarktis, och har ett vinterläger vid Lake Placid (som var värd för vinter-OS år 1932 och 1980). Under en av sina resor till Lake Placid studerade han ett prov på isen från sjön Cascade Lake, och såg blombladsliknande former; resultatet av spiral-formade tillväxtmönster som uppstår när metangas bubblar upp från ruttnande infrusna växter. Det var då han insåg att de former och färger han såg i isen kunde ändras beroende på tjocklek och riktningar hos olika islager. Insikten blev startpunkten för hans experiment med iskristaller och fotografi - han skapar iskristaller och fotograferar dem med polariserat ljus (jag skulle anta att han använder ett polariserande filter snarare än polariserat ljus, men det är inte tydligt angivet någonstans).
Han har under åren samlat på sig en stor mängd kunskap om snö och is. Bland annat, enligt Wasilewski, är det skillnad mellan den is som är bäst för konståkare och den som passar för hockey: konståkarna behöver mjukare is för att kunna gräva ner sina taggar och ta sats inför hoppen, medan hockeyspelarna vill ha hårdare is som det går snabbare och lättare att åka på. Till exempel kommer en iskärna från en rink som det nyligen åkts skridskor på ha flera tydliga lager: ett finkorningt lager högst upp där kristallerna mosats av trycket från skridskorna, ett underliggande lager med större cylinderformade kristaller, färg för markeringarna som används i hockey, ett till islager med något mindre cylinderformade kristaller och slutligen det vita färglagret som gör att rinkens is ser vit ut ovanifrån, och det tunna lager vatten som ligger som försegling mellan cementbottnen och färgen (snygg bild i nyhetsreleasen från NASA).
Skillnaden mellan naturligt och tillverkad snö (från snökanon) är liknande skillnaden mellan is för konståkning och hockey: den naturliga snön som består av tunnare och finare kristaller är mjukare och går inte lika fort att åka på, medan snökanonsnö består av runda korn som bildare en hårdare och isigare yta, som ger högre hastighet. Det är därför utförsåkning och liknande grenar paradoxalt nog kan komma att ställas in när det har kommit för mycket "riktig" snö; ytan blir för mjuk att åka på. Med tiden, när tryck och temperaturväxlingar haft sin inverkan på den naturliga snön, är skillnaden mellan snösorterna betydligt mindre eftersom snökristallerna packas ihop och blir mer kornlika med tiden (se bild i NASAs nyhetsrelease).
Wasilewski har hittat på termen "frizion" - en kombination av "frozen" (frusen) och "vision" som beteckning på sina bilder, och har startat en hemsida där han säljer tryck av sina bästa foton. Ett antal (otroligt vackra) bilder finns att se på galleridelen av sidan.
Länkar
nyhetsrelease (NASA)
Wasilewski:s "Frizion"-sida
Astrofysikern Peter Wasilewski studerat snö och is i över 25 år, och arbetar numer på NASA:s Goddard Space Flight Center. Han har gjort 6 expeditioner till Antarktis, och har ett vinterläger vid Lake Placid (som var värd för vinter-OS år 1932 och 1980). Under en av sina resor till Lake Placid studerade han ett prov på isen från sjön Cascade Lake, och såg blombladsliknande former; resultatet av spiral-formade tillväxtmönster som uppstår när metangas bubblar upp från ruttnande infrusna växter. Det var då han insåg att de former och färger han såg i isen kunde ändras beroende på tjocklek och riktningar hos olika islager. Insikten blev startpunkten för hans experiment med iskristaller och fotografi - han skapar iskristaller och fotograferar dem med polariserat ljus (jag skulle anta att han använder ett polariserande filter snarare än polariserat ljus, men det är inte tydligt angivet någonstans).
Han har under åren samlat på sig en stor mängd kunskap om snö och is. Bland annat, enligt Wasilewski, är det skillnad mellan den is som är bäst för konståkare och den som passar för hockey: konståkarna behöver mjukare is för att kunna gräva ner sina taggar och ta sats inför hoppen, medan hockeyspelarna vill ha hårdare is som det går snabbare och lättare att åka på. Till exempel kommer en iskärna från en rink som det nyligen åkts skridskor på ha flera tydliga lager: ett finkorningt lager högst upp där kristallerna mosats av trycket från skridskorna, ett underliggande lager med större cylinderformade kristaller, färg för markeringarna som används i hockey, ett till islager med något mindre cylinderformade kristaller och slutligen det vita färglagret som gör att rinkens is ser vit ut ovanifrån, och det tunna lager vatten som ligger som försegling mellan cementbottnen och färgen (snygg bild i nyhetsreleasen från NASA).
Skillnaden mellan naturligt och tillverkad snö (från snökanon) är liknande skillnaden mellan is för konståkning och hockey: den naturliga snön som består av tunnare och finare kristaller är mjukare och går inte lika fort att åka på, medan snökanonsnö består av runda korn som bildare en hårdare och isigare yta, som ger högre hastighet. Det är därför utförsåkning och liknande grenar paradoxalt nog kan komma att ställas in när det har kommit för mycket "riktig" snö; ytan blir för mjuk att åka på. Med tiden, när tryck och temperaturväxlingar haft sin inverkan på den naturliga snön, är skillnaden mellan snösorterna betydligt mindre eftersom snökristallerna packas ihop och blir mer kornlika med tiden (se bild i NASAs nyhetsrelease).
Wasilewski har hittat på termen "frizion" - en kombination av "frozen" (frusen) och "vision" som beteckning på sina bilder, och har startat en hemsida där han säljer tryck av sina bästa foton. Ett antal (otroligt vackra) bilder finns att se på galleridelen av sidan.
Länkar
nyhetsrelease (NASA)
Wasilewski:s "Frizion"-sida
torsdag, februari 23, 2006
Kvantdatorn som jobbar bättre avstängd
Forskare har konstruerat en kvantdator som när den programmerats kan ge svaret utan att man egentligen "kör" programmet. Dessutom får man ett bättre, mer störningsfritt svar. Hur hänger det egentligen ihop?
Dator vs kvantdator
En vanlig dator arbetar med nollor och ettor (läge "av" eller "på" hos en transistor). En kvantdator, däremot, jobbar med kvanttillstånd hos partiklar som har den intressanta egenskapen att de kan vara både "noll" och "ett" - samtidigt. Det kallas superposition och är ett fenomen som bara finns i kvantmekaniken. Som ett enkelt exempel kan vi ta antalet olika tillstånd som ett vanligt datorregister med två bitar kan vara i - det blir fyra olika (00, 01, 10, 11). En dator kan bara vara i ett av dem vid varje given tidpunkt. Ett "kvantregister" med två "qubitar" kan däremot vara i alla fyra tillstånden samtidigt - på sätt och vis är det alltså fyra gånger så effektivt. Lägger vi till en bit till blir det 8 gånger så effektivt, sedan 16, sedan 32... (se engelska Wikipedia för mer detaljer) När man mäter på en qubit måste den däremot hamna i ett av de klassiskt tillåtna tillstånden, så en mätning på vårt lilla kvantregister skulle tvinga det att hamna i ett av de fyra möjliga tillstånden.
Kvantdatorn
Kvantdator är generellt än så länge ett rätt löst begrepp som används om allt som drar nytta av kvantmekaniska principer för att utföra beräkningar. I det aktuella fallet satte man upp ett system av speglar, lasrar och ljusdetektorer som gör en enkel databassökning genoma tt ändra egenskaperna hos en foton. Att skicka en foton genom systemet skulle där vara ekvivalent med att "köra programmet". Genom att sätta fotonen i ett superpositionstillstånd där den både går och inte går genom systemet och sedan utnyttja något som kallas för Zenoeffekten - att ändra sannolikheten för en viss händelse genom att leta efter den, i praktiken med upprepade mätningar - tvingade man dock fotonen att stanna kvar i de tillstånd där man inte kört programmet. Dess kvanttillstånd kunde ändå , som New Scientist uttrycker det, "flörta med" programkomponenterna och gradvis ändra tillstånd utan att programmet körs. Resultatet publiceras i veckans nummer av Nature.
Användbart?
Totalt oanvändbart, kan man kanske tro. Men forskarna bakom försöket hoppas att man kan använda den här principen för att lösa de problem som uppstår när man vill göra större kvantdatorer. När man skalar upp kvantdatorer blir det nämligen väldigt svårt att hindra kvantinformation från att läcka ut i omgivningen. Men en kvantdator som inte körs skulle, åtminstone teoretiskt sett, kunna ge betydligt mindre läckage och därmed göra större kvantdatorer möjliga.
Länkar
Nature News
New Scientist
idg.se
artikeln (Nature, pren. krävs)
Dator vs kvantdator
En vanlig dator arbetar med nollor och ettor (läge "av" eller "på" hos en transistor). En kvantdator, däremot, jobbar med kvanttillstånd hos partiklar som har den intressanta egenskapen att de kan vara både "noll" och "ett" - samtidigt. Det kallas superposition och är ett fenomen som bara finns i kvantmekaniken. Som ett enkelt exempel kan vi ta antalet olika tillstånd som ett vanligt datorregister med två bitar kan vara i - det blir fyra olika (00, 01, 10, 11). En dator kan bara vara i ett av dem vid varje given tidpunkt. Ett "kvantregister" med två "qubitar" kan däremot vara i alla fyra tillstånden samtidigt - på sätt och vis är det alltså fyra gånger så effektivt. Lägger vi till en bit till blir det 8 gånger så effektivt, sedan 16, sedan 32... (se engelska Wikipedia för mer detaljer) När man mäter på en qubit måste den däremot hamna i ett av de klassiskt tillåtna tillstånden, så en mätning på vårt lilla kvantregister skulle tvinga det att hamna i ett av de fyra möjliga tillstånden.
Kvantdatorn
Kvantdator är generellt än så länge ett rätt löst begrepp som används om allt som drar nytta av kvantmekaniska principer för att utföra beräkningar. I det aktuella fallet satte man upp ett system av speglar, lasrar och ljusdetektorer som gör en enkel databassökning genoma tt ändra egenskaperna hos en foton. Att skicka en foton genom systemet skulle där vara ekvivalent med att "köra programmet". Genom att sätta fotonen i ett superpositionstillstånd där den både går och inte går genom systemet och sedan utnyttja något som kallas för Zenoeffekten - att ändra sannolikheten för en viss händelse genom att leta efter den, i praktiken med upprepade mätningar - tvingade man dock fotonen att stanna kvar i de tillstånd där man inte kört programmet. Dess kvanttillstånd kunde ändå , som New Scientist uttrycker det, "flörta med" programkomponenterna och gradvis ändra tillstånd utan att programmet körs. Resultatet publiceras i veckans nummer av Nature.
Användbart?
Totalt oanvändbart, kan man kanske tro. Men forskarna bakom försöket hoppas att man kan använda den här principen för att lösa de problem som uppstår när man vill göra större kvantdatorer. När man skalar upp kvantdatorer blir det nämligen väldigt svårt att hindra kvantinformation från att läcka ut i omgivningen. Men en kvantdator som inte körs skulle, åtminstone teoretiskt sett, kunna ge betydligt mindre läckage och därmed göra större kvantdatorer möjliga.
Länkar
Nature News
New Scientist
idg.se
artikeln (Nature, pren. krävs)
tisdag, februari 21, 2006
Ecstasy och hög musik en farlig kombination?
En studie på råttor visar att högt ljud förstärker skadeverkningarna av ecstasy på hjärnan - de råttor som vistats i en miljö med högt ljud visade reducerad hjärnaktivitet fem gånger så länge som de råttor som vistats i en tyst miljö.
MDMA (3,4-methylenedioxymethamphetamine), oftast känd som "ecstasy", sägs vara en partydrog och framför allt användas på rave - dansfester med hög musik. Studien undersökte de kombinerade effekterna av en ungefärlig "människoekvivalent" dos MDMA och högt ljud genom att spela vitt brus på ljudnivån 95 dB för råttor som fått en "låg" eller "hög" dos (3 respektive 6 mg/kg) och studera den elektriska aktiviteten hos deras hjärnor, samt jämför med råttor som fått lika stora doser men vistats i ljudisolerade boxar och råttor som vistats i högljudd miljö men inte fått någon MDMA. En låg dos MDMA gav under tysta förhållanden ingen signifikant skillnad i hjärnaktivitet, och hos de råttor som fått en hög dos MDMA reducerades hjärnaktiviteten för att sedan återvända till normala nivåer efter ett dygn. Om de dessutom vistas i högljudd miljö tog det fem gånger så lång tid - fem dygn - för deras hjärnaktivitet att gå tillbaka till normala nivåer. Råttor som bara vistats i högljudd miljö visade ingen reduktion i hjärnaktivitet. Studiens resultat publiceras i open-accesstidskriften BioMedCentral Neuroscience.
Det är väldigt lätt att dra parallellen högt ljud = hög musik och sedan dra slutsatsen "aha, ecstasy ger mer skadeverkningar om man är på rave" (New Scientist gör det, till och med Science Now och MedicalNewsToday gör det). Men är det verkligen det som visats? Vitt brus vid 95 dB - den högsta ljudnivån som är tillåten på italienska klubbar - i flera timmar eller (självvald) musik som man gillar i flera timmar är trots allt två helt olika scenarion. Oönskat högljutt oväsen i flera timmar borde kunna göra råttor såväl som människor väldigt stressade (tänk bara tillbaka på senaste gången grannen hade fest och du förgäves försökte sova). Med ett upplägg som det här skulle det lika gärna kunna vara så att stress inducerad av stressfaktorer som högt oväsen förstärker skadeeffekterna av MDMA (det finns indikationer på att stress påverkar effekterna av MDMA). Det är svårt att veta vad man egentligen mäter. Och det är långtifrån givet att ecstasyanvändare som lyssnar på högljudd musik som de gillar verkligen kommer reagera på samma sätt som råttor som lyssnar på oväsen som de kan antas ogilla.
Därmed inte sagt att jag tror MDMA är ofarligt. Det gör en hel del otrevliga saker med signalsystemen i hjärnan, främst genom att minska tillgången på neurotransmittorerna serotonin och dopamin.
Länkar
Science Now
New Scientist
artikeln (BMC Neuroscience)
MDMA (3,4-methylenedioxymethamphetamine), oftast känd som "ecstasy", sägs vara en partydrog och framför allt användas på rave - dansfester med hög musik. Studien undersökte de kombinerade effekterna av en ungefärlig "människoekvivalent" dos MDMA och högt ljud genom att spela vitt brus på ljudnivån 95 dB för råttor som fått en "låg" eller "hög" dos (3 respektive 6 mg/kg) och studera den elektriska aktiviteten hos deras hjärnor, samt jämför med råttor som fått lika stora doser men vistats i ljudisolerade boxar och råttor som vistats i högljudd miljö men inte fått någon MDMA. En låg dos MDMA gav under tysta förhållanden ingen signifikant skillnad i hjärnaktivitet, och hos de råttor som fått en hög dos MDMA reducerades hjärnaktiviteten för att sedan återvända till normala nivåer efter ett dygn. Om de dessutom vistas i högljudd miljö tog det fem gånger så lång tid - fem dygn - för deras hjärnaktivitet att gå tillbaka till normala nivåer. Råttor som bara vistats i högljudd miljö visade ingen reduktion i hjärnaktivitet. Studiens resultat publiceras i open-accesstidskriften BioMedCentral Neuroscience.
Det är väldigt lätt att dra parallellen högt ljud = hög musik och sedan dra slutsatsen "aha, ecstasy ger mer skadeverkningar om man är på rave" (New Scientist gör det, till och med Science Now och MedicalNewsToday gör det). Men är det verkligen det som visats? Vitt brus vid 95 dB - den högsta ljudnivån som är tillåten på italienska klubbar - i flera timmar eller (självvald) musik som man gillar i flera timmar är trots allt två helt olika scenarion. Oönskat högljutt oväsen i flera timmar borde kunna göra råttor såväl som människor väldigt stressade (tänk bara tillbaka på senaste gången grannen hade fest och du förgäves försökte sova). Med ett upplägg som det här skulle det lika gärna kunna vara så att stress inducerad av stressfaktorer som högt oväsen förstärker skadeeffekterna av MDMA (det finns indikationer på att stress påverkar effekterna av MDMA). Det är svårt att veta vad man egentligen mäter. Och det är långtifrån givet att ecstasyanvändare som lyssnar på högljudd musik som de gillar verkligen kommer reagera på samma sätt som råttor som lyssnar på oväsen som de kan antas ogilla.
Därmed inte sagt att jag tror MDMA är ofarligt. Det gör en hel del otrevliga saker med signalsystemen i hjärnan, främst genom att minska tillgången på neurotransmittorerna serotonin och dopamin.
Länkar
Science Now
New Scientist
artikeln (BMC Neuroscience)
måndag, februari 20, 2006
Kultur - inte bara ett mänskligt fenomen
Flera stora aparter har kultur - beteenden som skiftar från grupp till grupp i till exempel lek eller sökande efter föda. Mest "kulturella" verkar schimpanserna vara: de har till och med trender.
Tre forskare som presenterat sina pågående studier vid AAAS (American Association for the Advancement of Science) konferens i St. Louis har alla undersökt stora aparters kulturella beteenden (här ungefär definierat som beteenden som lärs ut och utövas inom en viss grupp). Att apor har kultur är inget nytt (se till exempel Vetenskapsnytt 22/8: Även schimpanser vill vara normala). Däremot är det fascinerande att få reda på bredden av det hela. Tara Stoinski (Dian Fossey Gorilla Fund, Atlanta) som studerat gorillor på zoon har hittat över 40 "kulturella beteenden". Carel van Schaik (University of Switzerland, Zürich) har hittat runt 40 kulturella beteenden hos vilda orangutanger. Andrew Whitten (University of St Andrews, Scotland), som även låg bakom studien jag skrev om 22/8, talar om "en stor mängd" kulturella beteenden som finns hos schimpanser. De har, hävdar han, till och med trender: som exempel tar han en viss handviftning som ska ha varit "inne" i en viss grupp med unga schimpanshanar.
Schimpansers kultur och utbredning har fått en egen hemsida, en liknande sida finns också för orangutanger. Förhoppningen verkar vara att om man studerar kultur, dess utbredning och mekanismer hos apor kan man också förstå hur kultur utvecklades hos tidiga människor. Problemet är väl då att definiera kultur...
En intressant kommentar i debatten finns här: en transkription av (en del av, förmodar jag) ett tal som Kenan Malik höll vid en debatt år 2002 på temat "Äger människan kulturen?" ("Do humans own culture?") med bland andra Andrew Whiten. Citat:
För att acceptera att studier av schimpanskultur kan ge insikt i mänsklig kultur måste vi redan ha accepterat en högst specifik (livligt debatterad) föreställning om vad kultur är, och vad det innebär att vara människa. Eller, för att säga det på ett annat sätt, chimpansstudier kan ge insikt i mänsklig kultur om och endast om vi redan har accepterat att chimpansers och människors kultur inte skiljer sig så mycket åt - med andra ord, vi har redan accepterat vad vi försöker bevisa till att börja med. ("To accept that studies of chimpanzee culture can illuminate human culture, we already have to accept a particular (highly contested) notion of what culture is, and what it is to be human. Or, to put it another way, chimpanzee studies can illuminate human culture, if, and only if, we have already accepted that chimp culture and human culture are not that different - in other words, we have already accepted what we set out to prove in the first place.")
Jag är inte helt säker på att han har rätt - jag kan förstå invändningen, men jag är nog böjd att tycka att någonstans borde det ha funnits en gemensam "rotkultur" hos en gemensam förfader/moder (alternativet att kultur, i den vida betydelse som används här, uppstått flera gånger parallellt efter att schimpanser och människor delat på sig verkar mindre sannolikt). Att däremot lyckas visa ungefär vad den bör ha bestått i, det kan nog vara väldigt knepigt...
Länk
Nature News
Tre forskare som presenterat sina pågående studier vid AAAS (American Association for the Advancement of Science) konferens i St. Louis har alla undersökt stora aparters kulturella beteenden (här ungefär definierat som beteenden som lärs ut och utövas inom en viss grupp). Att apor har kultur är inget nytt (se till exempel Vetenskapsnytt 22/8: Även schimpanser vill vara normala). Däremot är det fascinerande att få reda på bredden av det hela. Tara Stoinski (Dian Fossey Gorilla Fund, Atlanta) som studerat gorillor på zoon har hittat över 40 "kulturella beteenden". Carel van Schaik (University of Switzerland, Zürich) har hittat runt 40 kulturella beteenden hos vilda orangutanger. Andrew Whitten (University of St Andrews, Scotland), som även låg bakom studien jag skrev om 22/8, talar om "en stor mängd" kulturella beteenden som finns hos schimpanser. De har, hävdar han, till och med trender: som exempel tar han en viss handviftning som ska ha varit "inne" i en viss grupp med unga schimpanshanar.
Schimpansers kultur och utbredning har fått en egen hemsida, en liknande sida finns också för orangutanger. Förhoppningen verkar vara att om man studerar kultur, dess utbredning och mekanismer hos apor kan man också förstå hur kultur utvecklades hos tidiga människor. Problemet är väl då att definiera kultur...
En intressant kommentar i debatten finns här: en transkription av (en del av, förmodar jag) ett tal som Kenan Malik höll vid en debatt år 2002 på temat "Äger människan kulturen?" ("Do humans own culture?") med bland andra Andrew Whiten. Citat:
För att acceptera att studier av schimpanskultur kan ge insikt i mänsklig kultur måste vi redan ha accepterat en högst specifik (livligt debatterad) föreställning om vad kultur är, och vad det innebär att vara människa. Eller, för att säga det på ett annat sätt, chimpansstudier kan ge insikt i mänsklig kultur om och endast om vi redan har accepterat att chimpansers och människors kultur inte skiljer sig så mycket åt - med andra ord, vi har redan accepterat vad vi försöker bevisa till att börja med. ("To accept that studies of chimpanzee culture can illuminate human culture, we already have to accept a particular (highly contested) notion of what culture is, and what it is to be human. Or, to put it another way, chimpanzee studies can illuminate human culture, if, and only if, we have already accepted that chimp culture and human culture are not that different - in other words, we have already accepted what we set out to prove in the first place.")
Jag är inte helt säker på att han har rätt - jag kan förstå invändningen, men jag är nog böjd att tycka att någonstans borde det ha funnits en gemensam "rotkultur" hos en gemensam förfader/moder (alternativet att kultur, i den vida betydelse som används här, uppstått flera gånger parallellt efter att schimpanser och människor delat på sig verkar mindre sannolikt). Att däremot lyckas visa ungefär vad den bör ha bestått i, det kan nog vara väldigt knepigt...
Länk
Nature News
fredag, februari 17, 2006
Alzheimers har ett snabbare förlopp för högutbildade?
Högutbildade människor verkar i genomsnitt leva längre innan de får Alzheimers - men om och när de utvecklar sjukdomen får den ett snabbare förlopp. Det visar en amerikansk studie.
Studien baseras på 312 New York-bor i åldern 65 år och uppåt, som alla fått diagnosen Alzheimers sjukdom och sedan följts över 5 år. Samtliga genomgick runt fyra neurologiska tester, som var för sig bestod av ett dussin separata tester av hjärnfunktioner. Genomsnittlig mental förmåga minskade varje år för alla patienter - och varje år av utbildning motsvarade en extra 0.3 procents försämring. Minskningen var oberoende av ålder, kön, etnicitet, mental förmåga vid diagnos eller andra kända funtionsnedsättande tillstånd som depression och kärlsjukdomar.
Författarna föreslår att man kan förklarar resultatet med hypotesen om "kognitiv reserv" - att extra hjärnstimulans skulle ge en buffereffekt genom att hjärnan stimuleras till att bilda fler kopplingar, alternativt mer "vältränade" och slittåliga kopplingar, som resultatet av mycket studier (och därmed mycket hjärnstimulans). De säger att en större kognitiv reserv skulle innebära att hjärnan tolererar försämringar bättre men också att den ackumulerade mängden skada blir större.
Det påpekas dock från andra håll att subtila effekter som mental försämring (hur kvantifierar man över huvud taget mental försämring på ett tydligt sätt?) kan vara svåra att mäta, och att många faktorer relaterade till utbildning - ekonomisk status, yrke, livsstil - kan påverka hur snabbt sjukdomens förlopp är. Så man ska nog vara försiktig med att dra alltför mycket slutsatser baserat enbart på denna studie.
Länkar
Nyhetsrelease (via eurekalert)
kommentar i BBC News
artikeln (Journal of Neurology Neurosurgery and Psychiatry, pren. krävs)
Studien baseras på 312 New York-bor i åldern 65 år och uppåt, som alla fått diagnosen Alzheimers sjukdom och sedan följts över 5 år. Samtliga genomgick runt fyra neurologiska tester, som var för sig bestod av ett dussin separata tester av hjärnfunktioner. Genomsnittlig mental förmåga minskade varje år för alla patienter - och varje år av utbildning motsvarade en extra 0.3 procents försämring. Minskningen var oberoende av ålder, kön, etnicitet, mental förmåga vid diagnos eller andra kända funtionsnedsättande tillstånd som depression och kärlsjukdomar.
Författarna föreslår att man kan förklarar resultatet med hypotesen om "kognitiv reserv" - att extra hjärnstimulans skulle ge en buffereffekt genom att hjärnan stimuleras till att bilda fler kopplingar, alternativt mer "vältränade" och slittåliga kopplingar, som resultatet av mycket studier (och därmed mycket hjärnstimulans). De säger att en större kognitiv reserv skulle innebära att hjärnan tolererar försämringar bättre men också att den ackumulerade mängden skada blir större.
Det påpekas dock från andra håll att subtila effekter som mental försämring (hur kvantifierar man över huvud taget mental försämring på ett tydligt sätt?) kan vara svåra att mäta, och att många faktorer relaterade till utbildning - ekonomisk status, yrke, livsstil - kan påverka hur snabbt sjukdomens förlopp är. Så man ska nog vara försiktig med att dra alltför mycket slutsatser baserat enbart på denna studie.
Länkar
Nyhetsrelease (via eurekalert)
kommentar i BBC News
artikeln (Journal of Neurology Neurosurgery and Psychiatry, pren. krävs)
onsdag, februari 15, 2006
Videospelsstudier - en akademisk gren på frammarsch
Dator- och TV-spel som akademisk gren har funnits mellan ungefär 4 och 20 år (beroende på vem man frågar). SAGE lanserar nu en internationell tidskrift, "Games and Culture", för akademiska studier av videospelande ur en mängd olika perspektiv (till exempel ekonomiskt, juridisk, kulturellt eller socialt). Första numret innehåller några intressanta artiklar.
För en oinsatt kan det se ut som om all forskning om datorspel cirkulerar runt frågan: Blir man våldsam(mare) av att spela? Resultat utifrån den frågeställningen blir snabbt rätt tröttsamma att ta del av, och är ganska ointressanta för den som främst är intresserade av andra typer av spelgenrer än action/fighting. Paradoxalt nog samexisterar den synen på datorspel med inställningen att spelandet är ett trivialt tidsfördriv som bara barn ägnar sig åt... det finns hur som helst betydligt intressantare infallsvinklar, kanske främst i samband med onlinerollspel.
År 2001 lanserades tidskriften Game Studies som (enligt egen utsaga) den första dedikerade tidskriften för datorspelsstudier. Det var också året då den första internationella konferensen hölls och de första doktoranderna inom området antogs. Så oavsett vad man sätter för startdatum är det ett ungt fält, och att döma av innehållet i första numret av "Games and Culture" också ett ganska spretigt fält med grenar ut i många olika områden (man kan få tillgång till alla artiklarna i första numret genom att registrera sig på webbsidan för tidskriften). Det finns ett par intressanta artiklar där, framför allt:
* en artikel av Celia Pearce, som beskriver fenomenet "intergame immigration": hur hängivna online-spelare av Uru (en efterföljare till Myst) blev "hemlösa" när spelservrarna stängdes ned - och helt enkelt flyttade in i andra onlinevärldar som There och Second Life och tog sin Uru-kultur med sig.
* en artikel av Nick Yee som skildrar hur tids- och engagemanskrävande deltagande i onlinespel alltmer suddar ut gränsen mellan arbete och lek. Genomsnittsspelaren i ett onlinespel är tydligen 26 år gammal och lägger ner 22 timmar i veckan på att spela, tid som ofta till stor del går åt för att till exempel tillverka varor att sälja till andra spelare eller sköta lika komplexa sociala åtaganden som de som finns i den "riktiga" världen.
Länkar
pressrelease om Games and Culture (PressZoom)
Games and Culture:s första nummer
Game Studies
För en oinsatt kan det se ut som om all forskning om datorspel cirkulerar runt frågan: Blir man våldsam(mare) av att spela? Resultat utifrån den frågeställningen blir snabbt rätt tröttsamma att ta del av, och är ganska ointressanta för den som främst är intresserade av andra typer av spelgenrer än action/fighting. Paradoxalt nog samexisterar den synen på datorspel med inställningen att spelandet är ett trivialt tidsfördriv som bara barn ägnar sig åt... det finns hur som helst betydligt intressantare infallsvinklar, kanske främst i samband med onlinerollspel.
År 2001 lanserades tidskriften Game Studies som (enligt egen utsaga) den första dedikerade tidskriften för datorspelsstudier. Det var också året då den första internationella konferensen hölls och de första doktoranderna inom området antogs. Så oavsett vad man sätter för startdatum är det ett ungt fält, och att döma av innehållet i första numret av "Games and Culture" också ett ganska spretigt fält med grenar ut i många olika områden (man kan få tillgång till alla artiklarna i första numret genom att registrera sig på webbsidan för tidskriften). Det finns ett par intressanta artiklar där, framför allt:
* en artikel av Celia Pearce, som beskriver fenomenet "intergame immigration": hur hängivna online-spelare av Uru (en efterföljare till Myst) blev "hemlösa" när spelservrarna stängdes ned - och helt enkelt flyttade in i andra onlinevärldar som There och Second Life och tog sin Uru-kultur med sig.
* en artikel av Nick Yee som skildrar hur tids- och engagemanskrävande deltagande i onlinespel alltmer suddar ut gränsen mellan arbete och lek. Genomsnittsspelaren i ett onlinespel är tydligen 26 år gammal och lägger ner 22 timmar i veckan på att spela, tid som ofta till stor del går åt för att till exempel tillverka varor att sälja till andra spelare eller sköta lika komplexa sociala åtaganden som de som finns i den "riktiga" världen.
Länkar
pressrelease om Games and Culture (PressZoom)
Games and Culture:s första nummer
Game Studies
tisdag, februari 14, 2006
Välbekanta vägar verkar vara längre
Ju mer detaljer man känner till på en väg, desto längre tror man att den är. Det visar en psykologistudie på universitetsstudenter från Manchester. De som hade bott längst tid i staden uppfattade också en väg de ofta gick som längre än vad nyinflyttade studenter gjorde.
Det kan verka som en paradox - ju oftare man färdas längs en väg, desto bättre uppfattning borde man väl ha om hur lång den är? Men så är inte fallet - ju oftare man färdas en väg, desto längre tror man att den är. Det visar en brittisk studie utförd på förstaårs-, andraårs- och tredjeårsstudenter i staden Manchester. Resultaten publiceras i senaste numret av tidskriften Environment and Behaviour.
Studenterna fick alla uppskatta ett antal olika sträckor till för dem kända ställen genom att märka ut avståndet på en grafisk skala. Ju längre de bott i staden (och därmed, sannolikt, ju oftare de färdats längs en viss väg) desto längre angav de att den var. Alla sträckor befann sig längs Oxford Road, en rak och jämn väg från stadskärnan till universitetet full av ställen som antogs vara intressanta för studenterna. Dessutom delades resultaten upp i sträckor riktade inåt staden och utåt från staden. De flesta studenter bor mellan universitetet och ytterdelarna av Manchester, och kommer således främst att ha färdats på de sträckor som går utåt (speciellt i början av sina studier vid universitetet, när de ännu inte är så bekanta med staden). Intressant nog visade det sig att de som varit kortast tid i staden också hade störst skillnad i längduppskattning av utåt- och inåtriktade sträckor; de inåtriktade sträckorna antogs i genomsnitt vara 1.27 gånger längre än det verkliga värdet, medan de mer välbekanta utåtriktade sträckorna antogs vara 1.56 gånger längre. För tredjeårsstudenterna var överskattningsfaktorerna 1.66 för inåtriktade sträckor och 1.84 för utåtriktade sträckor, och andraårsstudenterna hade mellanliggande värden.
Förklaringen är, säger forskaren Andrew Crompton som lagt upp studien, att en detaljerad väg känns längre än en ickedetaljerad väg - och ju oftare man färdats längs en väg desto fler detaljer lär man sig att minnas. Han har även testat att låta studenter gå en sträcka i turistorten Portmeiron, som är full av små färgrika detaljerade byggnader. De studenterna uppskattade en 500-meterssträcka som hela 3 gånger längre.
Samma teori skulle kanske kunna förklara varför vägen tillbaka ofta känns längre än vad den gjorde första gången man gick den, eller varför vägen till jobbet/skolan/annat ställe man besöker ofta verkar växa med tiden (fast jag är inte övertygad om att det alltid stämmer). Det vore också intressant att veta om det är en skillnad mellan sträckor fulla med intressanta detaljer och sträckor fulla med ointressanta detaljer (som man skulle kunna gissa inte fastnar i minnet lika lätt).
Länkar
Nature News
artikeln (Environment and Beaviour, pren. krävs)
Det kan verka som en paradox - ju oftare man färdas längs en väg, desto bättre uppfattning borde man väl ha om hur lång den är? Men så är inte fallet - ju oftare man färdas en väg, desto längre tror man att den är. Det visar en brittisk studie utförd på förstaårs-, andraårs- och tredjeårsstudenter i staden Manchester. Resultaten publiceras i senaste numret av tidskriften Environment and Behaviour.
Studenterna fick alla uppskatta ett antal olika sträckor till för dem kända ställen genom att märka ut avståndet på en grafisk skala. Ju längre de bott i staden (och därmed, sannolikt, ju oftare de färdats längs en viss väg) desto längre angav de att den var. Alla sträckor befann sig längs Oxford Road, en rak och jämn väg från stadskärnan till universitetet full av ställen som antogs vara intressanta för studenterna. Dessutom delades resultaten upp i sträckor riktade inåt staden och utåt från staden. De flesta studenter bor mellan universitetet och ytterdelarna av Manchester, och kommer således främst att ha färdats på de sträckor som går utåt (speciellt i början av sina studier vid universitetet, när de ännu inte är så bekanta med staden). Intressant nog visade det sig att de som varit kortast tid i staden också hade störst skillnad i längduppskattning av utåt- och inåtriktade sträckor; de inåtriktade sträckorna antogs i genomsnitt vara 1.27 gånger längre än det verkliga värdet, medan de mer välbekanta utåtriktade sträckorna antogs vara 1.56 gånger längre. För tredjeårsstudenterna var överskattningsfaktorerna 1.66 för inåtriktade sträckor och 1.84 för utåtriktade sträckor, och andraårsstudenterna hade mellanliggande värden.
Förklaringen är, säger forskaren Andrew Crompton som lagt upp studien, att en detaljerad väg känns längre än en ickedetaljerad väg - och ju oftare man färdats längs en väg desto fler detaljer lär man sig att minnas. Han har även testat att låta studenter gå en sträcka i turistorten Portmeiron, som är full av små färgrika detaljerade byggnader. De studenterna uppskattade en 500-meterssträcka som hela 3 gånger längre.
Samma teori skulle kanske kunna förklara varför vägen tillbaka ofta känns längre än vad den gjorde första gången man gick den, eller varför vägen till jobbet/skolan/annat ställe man besöker ofta verkar växa med tiden (fast jag är inte övertygad om att det alltid stämmer). Det vore också intressant att veta om det är en skillnad mellan sträckor fulla med intressanta detaljer och sträckor fulla med ointressanta detaljer (som man skulle kunna gissa inte fastnar i minnet lika lätt).
Länkar
Nature News
artikeln (Environment and Beaviour, pren. krävs)
måndag, februari 13, 2006
TV- och datorspel uppgraderar hjärnan?
En kommande kanadensisk studie visar att dator/TV-spelare är bättre på en del svåra mentala uppgifter jämfört med icke-spelare, ungefär som tvåspråkiga personer jämfört med icke tvåspråkiga. Och tvåspråkiga dator/TV-spelare är klart överlägsna alla andra.
Studien finns ännu inte tillgänglig (den kommer publiceras i ett kommande nummer av Canadian Journal of Experimental Psychology). Professor Ellen Bialystok, som genomfört studien, intervjuas i torsdagens Globe and Mail. Enligt G&M testade studien försökspersonernas förmåga att hantera missledande visuella stimuli - något som dator/TV-spelarna var klart bättre på - och andra studier som publicerats under de senaste åren har visat på förbättringar i visuell förmåga och korttidsminne (bland annat denna studie, och denna, förmodar jag att de syftar på).
Datorspel gör hjärnan yngre?
Intressantast är, att de i slutet av G&M-artikeln också intervjuar Cheryl Grady som ligger bakom studien om äldre och yngre människors hjärnförmåga (se Vetenskapsnytt 8/2: "Äldre hjärnor blir mer känsliga för distraktioner"). Hon föreslår att dagens unga som hela tiden använder betydligt fler prylar och spelar datorspel också kommer bli betydligt bättre på att filtrera bort distraktioner när de är gamla, jämfört med de som inte gjort det. ("Young people using all of these gadgets all of the time, at the same time, it may actually make a difference when they're old, like bilingualism does," she said. "We know that practice changes the brain, as with playing an instrument, a motor task -- it makes physical changes in the brain. Maybe those kids who play video games and who are also bilingual will be the best of older adults at filtering out distractions.").
Och det är ju en intressant tanke. Frågan är hur lätt det kommer bli att hitta en kontrollgrupp till en eventuell studie av det - tillgången på lämpliga unga (som aldrig spelat dator/TV-spel, hanterat en massa apparater eller tittat på super-snabb-klippta TV-program men i övrigt levt ett helt "vanligt" liv) borde vara hyfsat begränsad redan...
Tack till Johannes för tipset!
Länk
Globe&Mail-artikeln
Studien finns ännu inte tillgänglig (den kommer publiceras i ett kommande nummer av Canadian Journal of Experimental Psychology). Professor Ellen Bialystok, som genomfört studien, intervjuas i torsdagens Globe and Mail. Enligt G&M testade studien försökspersonernas förmåga att hantera missledande visuella stimuli - något som dator/TV-spelarna var klart bättre på - och andra studier som publicerats under de senaste åren har visat på förbättringar i visuell förmåga och korttidsminne (bland annat denna studie, och denna, förmodar jag att de syftar på).
Datorspel gör hjärnan yngre?
Intressantast är, att de i slutet av G&M-artikeln också intervjuar Cheryl Grady som ligger bakom studien om äldre och yngre människors hjärnförmåga (se Vetenskapsnytt 8/2: "Äldre hjärnor blir mer känsliga för distraktioner"). Hon föreslår att dagens unga som hela tiden använder betydligt fler prylar och spelar datorspel också kommer bli betydligt bättre på att filtrera bort distraktioner när de är gamla, jämfört med de som inte gjort det. ("Young people using all of these gadgets all of the time, at the same time, it may actually make a difference when they're old, like bilingualism does," she said. "We know that practice changes the brain, as with playing an instrument, a motor task -- it makes physical changes in the brain. Maybe those kids who play video games and who are also bilingual will be the best of older adults at filtering out distractions.").
Och det är ju en intressant tanke. Frågan är hur lätt det kommer bli att hitta en kontrollgrupp till en eventuell studie av det - tillgången på lämpliga unga (som aldrig spelat dator/TV-spel, hanterat en massa apparater eller tittat på super-snabb-klippta TV-program men i övrigt levt ett helt "vanligt" liv) borde vara hyfsat begränsad redan...
Tack till Johannes för tipset!
Länk
Globe&Mail-artikeln
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)