Jättepoppeln (Populus trichocarpa) är den första trädsorten som sekvenserats, och den tredje växten (efter ris och backtrav). Detaljerna publiceras i fredagens Science.
Jättepoppeln som sekvenserades växer vid Nisqually River i staten Washington, men jättepoppel växer bra även i Sverige - till och med rätt långt norrut, åtminstone upp till Umeåtrakten. Projektet involverade både amerikanska och europeiska forskare, inkluderat svenska forskare från Umeå Universitet, SLU och KTH.
Jättepoppel är ett snabbväxande träd och används, enligt nyhetsreleasen, i timmer- och massaindustrin i USA. I Sverige verkar den mest användas som parkträd. När dess genom nu är sekvenserat kommer det bli lättare att ta fram nya varianter - mer snabbväxande, mer tåliga, mindre vattenkrävande och mindre känsliga för insekter. Det kommer sannolikt göra jättepoppeln mer intressant för industrin. Men det blir inte ett lätt arbete; jättepoppeln har över 45000 gener (människan anses som jämförelse ha 20000-25000 gener, enligt Wikipedia). Resultat väntas inom femton år.
Gensekvenseringen kan också föra med sig miljöfördelar; forskarna hoppas att det ska gå att få fram träd som tar upp mer koldioxid (för att minska växthuseffekten) och även träd som kan användas som råvara för etanoltillverkning (för att använda som bränsle).
Länkar
nyhetsrelease (via PhysOrg)
Nature News
artikeln (i Science, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, biologi, gensekvensering, träd
Pingat till intressant.se
torsdag, september 14, 2006
Största dvärgplaneten har fått ett namn: Eris
Den största kända dvärgplaneten, 2003 UB313, verkar ha fått ett namn. Den heter numer Eris, efter den grekiska gudinnan för kaos och osämja.
2003 UB313 upptäcktes av astronomen Mike Brown från Caltech, och den har hittills inofficiellt kallats Xena. Upptäckten gav nytt bränsle till den heta debatten om vad som egenligen ska få kallas planet. Resultatet blev (en omtvistad) planetdefinition som gav åtta planeter och hittills tre dvärgplaneter som resultat. Att namnge dvärgplaneten efter osämjans gudinna är därför motiverat. Enligt Wikipedia är det fullständiga namnet 136199 Eris. Samtidigt har Eris måne fått namnet Dysnomia (laglöshet), efter Eris dotter.
Nyhetsbyrån Associated Press och ett större antal amerikanska nyhetstjänster rapporterar alla om namnbytet. Däremot står det ännu inget på International Astronomical Unions hemsida, eller hos NASA...
Länkar
nyhetsrelease (via PhysOrg)
Wikipedia
Andra bloggar om: rymden, planeter, solsystemet, UB313
2003 UB313 upptäcktes av astronomen Mike Brown från Caltech, och den har hittills inofficiellt kallats Xena. Upptäckten gav nytt bränsle till den heta debatten om vad som egenligen ska få kallas planet. Resultatet blev (en omtvistad) planetdefinition som gav åtta planeter och hittills tre dvärgplaneter som resultat. Att namnge dvärgplaneten efter osämjans gudinna är därför motiverat. Enligt Wikipedia är det fullständiga namnet 136199 Eris. Samtidigt har Eris måne fått namnet Dysnomia (laglöshet), efter Eris dotter.
Nyhetsbyrån Associated Press och ett större antal amerikanska nyhetstjänster rapporterar alla om namnbytet. Däremot står det ännu inget på International Astronomical Unions hemsida, eller hos NASA...
Länkar
nyhetsrelease (via PhysOrg)
Wikipedia
Andra bloggar om: rymden, planeter, solsystemet, UB313
onsdag, september 13, 2006
Höstens flygresor sprider influensa
Minskningen i antal flygresor efter 9/11 hade stora effekter på spridningen av influensa i USA, säger amerikanska forskare som har studerat dödstal från 121 amerikanska städer. Forskarna föreslår att totalförbud mot flygresor skulle kunna fördröja en epidemi med upp till två månader.
Flyget sprider sjukdomar snabbare och längre - det är välkänt. Men det är svårt att bevisa, och det är svårt att veta hur stor effekten är. Hittills har forskarna mest fått förlita sig på datormodellering. I sådana modeller har stängda flygplatser inte haft så stor effekt, men de nya forskningsresultaten säger annorlunda (Science Now tar upp kritiken från några datormodellerare som inte är övertygade av den nya studien).
Forskarna fann att antalet flygresor under året, speciellt under november, påverkade hur snabbt influensa spred sig. Och antalet flygresor i september påverkade när "toppen" på influensasäsongen inföll. Vanligtvis brukar influensasäsongens topp infalla den 17:e februari, med en marginal på cirka två dagar i varje riktning. Men efter den stora minskningen i flygresor efter 9/11 försköts toppen hela tretton dagar, till 2:a mars. Resultaten jämfördes med data från Frankrike, där inga flygrestriktioner infördes, och den franska influensafallen visade inte någon motsvarande fördröjning.
Forskarna räknar med att flygresorna står för ungefär 60% av den årliga variationen i influensaspridning mellan regioner (och variationen i säsongens "topp"). Flera andra faktorer, som virusets typ och hur kyligt vädret är, påverkar virusets spridning.
Studien är, säger forskarna, det första empiriska beviset för hur antalet flygningar påverkar spridning av sjukdomar över långa avstånd. Den publiceras i senaste numret av "open access"-tidskriften PLoS Medicine.
Länkar
Nature News
Science Now
artikeln i PLos Medicine (fritt tillgänglig)
Pingat till intressant.se
Andra bloggar om: vetenskap, influensa, flyg, smittspridning, 11 september
Flyget sprider sjukdomar snabbare och längre - det är välkänt. Men det är svårt att bevisa, och det är svårt att veta hur stor effekten är. Hittills har forskarna mest fått förlita sig på datormodellering. I sådana modeller har stängda flygplatser inte haft så stor effekt, men de nya forskningsresultaten säger annorlunda (Science Now tar upp kritiken från några datormodellerare som inte är övertygade av den nya studien).
Forskarna fann att antalet flygresor under året, speciellt under november, påverkade hur snabbt influensa spred sig. Och antalet flygresor i september påverkade när "toppen" på influensasäsongen inföll. Vanligtvis brukar influensasäsongens topp infalla den 17:e februari, med en marginal på cirka två dagar i varje riktning. Men efter den stora minskningen i flygresor efter 9/11 försköts toppen hela tretton dagar, till 2:a mars. Resultaten jämfördes med data från Frankrike, där inga flygrestriktioner infördes, och den franska influensafallen visade inte någon motsvarande fördröjning.
Forskarna räknar med att flygresorna står för ungefär 60% av den årliga variationen i influensaspridning mellan regioner (och variationen i säsongens "topp"). Flera andra faktorer, som virusets typ och hur kyligt vädret är, påverkar virusets spridning.
Studien är, säger forskarna, det första empiriska beviset för hur antalet flygningar påverkar spridning av sjukdomar över långa avstånd. Den publiceras i senaste numret av "open access"-tidskriften PLoS Medicine.
Länkar
Nature News
Science Now
artikeln i PLos Medicine (fritt tillgänglig)
Pingat till intressant.se
Andra bloggar om: vetenskap, influensa, flyg, smittspridning, 11 september
måndag, september 11, 2006
"Embryovänliga" stamceller - forskningfusk eller vinklad rapportering?
Stamcellsforskaren Robert Lanza rapporterade den 23/8, i Nature:s förskottspublicering på nätet, att hans företag Advanced Cell Technologies tagit fram en metod att framställa stamceller utan att förstöra embryon, genom att ta en enda cell från varje embryo. I Nature:s podcast säger Lanza "What we have done, for the first time is to actually create human embryonic stem cells, without destroying the embryo itself." Den första pressreleasen från Nature lär också ha implicerat att embryona som användes i försöket inte förstördes. I själva verket användes i stort sett alla celler från varje embryo.
SvD går så långt att de kallar det hela för "forskningsfusk". Det tycker jag är oseriöst gjort, och inte blir det bättre av att SR:s Vetenskapsradion hoppar på exakt samma vinkel, citerar SvD och basunerar ut "Stamcellsfusk - igen". Det intressanta är att det finns flera felaktigheter och tveksamheter i SvD:s rapportering om felaktigheterna i Nature-artikeln:
"Forskarna använde 16 embryon för att ta fram stamcellerna, en enda cell från varje embryo enligt rapporten." Fel. Det står inte någonstans i rapporten att de tog en cell från varje embryo - det står att metoden kan användas genom att man tar en cell från varje embryo ("Here we report a series of ten separate experiments demonstrating that hES cells can be derived from single blastomeres"). Däremot är det oklart vid en snabb genomläsning hur många celler som faktiskt togs fram, och att flera celler togs från varje embryo - men det beror sannolikt mycket på att artikeln är skriven på fackspråk och inte för att i första hand vara läsbar av personer utanför fältet. Man behöver gå till extramaterialets tabell för att det ska bli riktigt tydligt hur många celler som togs från varje embryo.
"Det stora etiska framsteget skulle vara att embryona överlevde. Sanningen är att samtliga 16 embryon är förstörda och inte finns kvar." Jag ska inte gå så långt som att säga att detta är direkt felaktigt, men det stora etiska framsteget skulle vara att det fanns en metod som kunde användas för att ta fram stamceller utan att embryon förstördes. Det står inte någonstans i rapporten att embryona överlevde.
Däremot fanns det felaktigheter i den första versionen av pressreleasen, som skrevs av Nature. Och ett av Lanzas uttalanden i podcasten - en podcastintervju som redigerats av Nature - får det att framstå som om embryona överlevde (se hela intervjun i text).
"What we have done, for the first time is to actually create human embryonic stem cells, without destroying the embryo itself."
Men att anklaga någon för forskningsfusk baserat på en redigerad intervju och en nyhetsrelease som personen varken författat eller godkänt på förhand (Lanza påstår åtminstone enligt flera källor att han inte sett releasen innan den släpptes)- är inte det väl magstarkt?
SvD nämner också att Nature i veckan som gick haft en nyhetsartikel som tar upp kritiken mot Nature:s rapportering av resultaten. Tyvärr verkar ingen på SvD ha läst hela artikeln, eftersom det där klart och tydligt står att det inte är något fel på det vetenskapliga innehållet i Lanza:s artikel:
Problemet är att många som skrev om forskningsresultatet inte verkar ha läst hela artikeln noggrant. Eller kanske inte förstått den. Och att vinkeln i pressreleasen och podcastintervjun antagligen var betydligt mer lockande.
Det kan också vara värt att tänka på att Natures nyheter släpps under embargo till journalister - och när embargot går ut är journalistens artikel så gott som alltid redan färdigskriven och inlämnad. Att Nature korrigerar sin nyhetsrelease i efterhand har därmed kanske inte så stor genomslagskraft som man skulle kunna tro.
Om det är någon som är skyldig till något här, så är det snarare Nature som har vinklat resultaten alldeles för hårt - och journalisterna som accepterat vinkeln utan att kolla upp detaljerna.
Och det är för mig obegripligt att SvD och Vetenskapsradion anklagar någon för forskningsfusk utan att ha ordentligt på fötterna först.
UPPDATERAT kl 14:03. Oh joy. TT har skrivit en nyhetsrelease utifrån SvD:s text - den finns i gårdagens Göteborgsposten, Corren, Sydsvenskan, SVT, Västerbottenskuriren, Norrköpings Tidningar, Uppsala Nya Tidning... med flera. Suck.
UPDATERAT kl 14:33 Nu menar jag alltså inte att Lanza är helt oskyldig till att ha vinklat sina resultat i medierna - bara att själva forskningsrapporten faktiskt är korrekt tvärtemot vad SvD påstår. (Det finns en rätt intressant transkription av en intervju i "Online Newshour" där reportern påpekar i klartext att de embryon som Lanzas grupp använde förstördes i processen. Lanza verkar inte gilla den vinkeln alls)
Länkar
SvD 10/9: "Utspel om stamceller felaktigt".
Vetenskapsradion 11/9: "Stamcellsfusk - igen"
Nature Podcast-intervjun med Lanza (i text)
Nature:s korrektion till podcastintervjun (5/9)
Originalartikeln i Nature (24/8, pren. krävs)
Nyhets/kommentarartikeln om kritiken i Nature (7/9, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, stamceller, forskningsfusk, vetenskapsjournalistik
Pingat till intressant.se
SvD går så långt att de kallar det hela för "forskningsfusk". Det tycker jag är oseriöst gjort, och inte blir det bättre av att SR:s Vetenskapsradion hoppar på exakt samma vinkel, citerar SvD och basunerar ut "Stamcellsfusk - igen". Det intressanta är att det finns flera felaktigheter och tveksamheter i SvD:s rapportering om felaktigheterna i Nature-artikeln:
"Forskarna använde 16 embryon för att ta fram stamcellerna, en enda cell från varje embryo enligt rapporten." Fel. Det står inte någonstans i rapporten att de tog en cell från varje embryo - det står att metoden kan användas genom att man tar en cell från varje embryo ("Here we report a series of ten separate experiments demonstrating that hES cells can be derived from single blastomeres"). Däremot är det oklart vid en snabb genomläsning hur många celler som faktiskt togs fram, och att flera celler togs från varje embryo - men det beror sannolikt mycket på att artikeln är skriven på fackspråk och inte för att i första hand vara läsbar av personer utanför fältet. Man behöver gå till extramaterialets tabell för att det ska bli riktigt tydligt hur många celler som togs från varje embryo.
"Det stora etiska framsteget skulle vara att embryona överlevde. Sanningen är att samtliga 16 embryon är förstörda och inte finns kvar." Jag ska inte gå så långt som att säga att detta är direkt felaktigt, men det stora etiska framsteget skulle vara att det fanns en metod som kunde användas för att ta fram stamceller utan att embryon förstördes. Det står inte någonstans i rapporten att embryona överlevde.
Däremot fanns det felaktigheter i den första versionen av pressreleasen, som skrevs av Nature. Och ett av Lanzas uttalanden i podcasten - en podcastintervju som redigerats av Nature - får det att framstå som om embryona överlevde (se hela intervjun i text).
"What we have done, for the first time is to actually create human embryonic stem cells, without destroying the embryo itself."
Men att anklaga någon för forskningsfusk baserat på en redigerad intervju och en nyhetsrelease som personen varken författat eller godkänt på förhand (Lanza påstår åtminstone enligt flera källor att han inte sett releasen innan den släpptes)- är inte det väl magstarkt?
SvD nämner också att Nature i veckan som gick haft en nyhetsartikel som tar upp kritiken mot Nature:s rapportering av resultaten. Tyvärr verkar ingen på SvD ha läst hela artikeln, eftersom det där klart och tydligt står att det inte är något fel på det vetenskapliga innehållet i Lanza:s artikel:
"No one is suggesting that Lanza's paper is in any way scientifically incorrect, but many in the field have objected, like Schöler, to its overall packaging."
"The paper itself, however, shows only proof of principle that a human embryonic stem-cell line can be created from a single cell, or blastomere, from a very early embryo comprising 8–10 cells. None of the embryos used survived. The Nature paper's details and Supplementary Information made clear that all the embryos were broken up, stating that 91 cells were used from 16 embryos."
Problemet är att många som skrev om forskningsresultatet inte verkar ha läst hela artikeln noggrant. Eller kanske inte förstått den. Och att vinkeln i pressreleasen och podcastintervjun antagligen var betydligt mer lockande.
Det kan också vara värt att tänka på att Natures nyheter släpps under embargo till journalister - och när embargot går ut är journalistens artikel så gott som alltid redan färdigskriven och inlämnad. Att Nature korrigerar sin nyhetsrelease i efterhand har därmed kanske inte så stor genomslagskraft som man skulle kunna tro.
Om det är någon som är skyldig till något här, så är det snarare Nature som har vinklat resultaten alldeles för hårt - och journalisterna som accepterat vinkeln utan att kolla upp detaljerna.
Och det är för mig obegripligt att SvD och Vetenskapsradion anklagar någon för forskningsfusk utan att ha ordentligt på fötterna först.
UPPDATERAT kl 14:03. Oh joy. TT har skrivit en nyhetsrelease utifrån SvD:s text - den finns i gårdagens Göteborgsposten, Corren, Sydsvenskan, SVT, Västerbottenskuriren, Norrköpings Tidningar, Uppsala Nya Tidning... med flera. Suck.
UPDATERAT kl 14:33 Nu menar jag alltså inte att Lanza är helt oskyldig till att ha vinklat sina resultat i medierna - bara att själva forskningsrapporten faktiskt är korrekt tvärtemot vad SvD påstår. (Det finns en rätt intressant transkription av en intervju i "Online Newshour" där reportern påpekar i klartext att de embryon som Lanzas grupp använde förstördes i processen. Lanza verkar inte gilla den vinkeln alls)
Länkar
SvD 10/9: "Utspel om stamceller felaktigt".
Vetenskapsradion 11/9: "Stamcellsfusk - igen"
Nature Podcast-intervjun med Lanza (i text)
Nature:s korrektion till podcastintervjun (5/9)
Originalartikeln i Nature (24/8, pren. krävs)
Nyhets/kommentarartikeln om kritiken i Nature (7/9, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, stamceller, forskningsfusk, vetenskapsjournalistik
Pingat till intressant.se
fredag, september 08, 2006
Kommer Atlantis komma upp idag?
Rymdfärjan Atlantis verkar vara otursförföljd. Efter en rad av förseningar och problem fungerar nu inte en av bränsletankens sensorer som den ska - men än så länge fortsätter ändå förberedelserna för uppskjutningen. Klockan 17:41 svensk tid är det dags.Tidigare har bland annat stormväder och problem med en bränslecell försenat uppskjutningen. Från början sträckte sig "tidsfönstret" för en möjlig uppskjutning inte längre än till torsdagen. Orsaken är en rysk uppskjutning som är planerad till den 18:e - innan dess måste Atlantis ha lämnat ISS. NASA har tidigare, efter flera väderrelaterade förseningar, förhandlat till sig en extra dag så att uppskjutning kan ske idag.
Enligt NASA ska varken bränslecellen eller sensorn i sig kunna få Atlantis att förolyckas om de slutar fungera; det finns två andra bränsleceller och tre andra sensorer som bör räcka till ändå. Liknande sensorproblem försenade dock förra årts uppskjutning av Discovery med flera veckor.
UPPDATERAT kl 17:35: NASA har bestämt sig för att flytta fram uppskjutningen en dag till, till lördag kl 17:15. Nu är det verkligen ute på den yttersta marginalen...
Bild: NASA
Länkar
NASA:s Atlantissidor
nyhetsrelease (via Physorg)
New Scientist Space
Andra bloggar om: vetenskap, rymden, Atlantis
torsdag, september 07, 2006
Länken mellan cancer och långt liv
Tre studier som publicerades online av Nature igår utforskar länken mellan åldrande och cancer. Och de pekar alla i samma riktning: en gen som stänger av stamceller när en person åldras.
"Jag tror inte att åldrande är slumpmässigt - det är ett program, ett anticancer-program" säger Norman E. Sharpless, som lett en av de tre studierna, till New York Times.
Genen p16, som de tre grupperna undersökt, är känd för sin roll i cancersjukdomar. Vid låga nivåer tillåter den cancer att sprida sig, i höga nivåer undertrycker den tumörer. Proteinet den kodar för finns i stor mängd i äldre kroppsvävnad, och forskare har undrat om p16 påverkar fler saker än cancer. När vi blir gamla minskar kroppens förmåga att reparera vävnader, till exempel - har p16 en roll där?
Alla tre grupperna har undersökt vad som händer med möss som saknar p16-genen, mer precist vad som händer med deras stamceller när de åldras. De publicerar sina resultat tillsammans, vilket är rätt ovanligt i den konkurrensinriktade vetenskapsvärlden. Sharpless och hans kollegor studerade så kallade öceller i bukspottkörteln, en grupp ledd av David Scadden vid Harvard and Massachusetts General Hospital studerade blod- och immuncellsformande stamceller och den tredje gruppen, ledd av Sean Morrison vid University of Michigan, studerade neurala stamceller.
Möss som saknade p16-genen skilde sig inte från andra möss när de var unga, men när de blev äldre hade de betydligt högre nivå av stamceller än vad vanliga, lika gamla möss hade. Men å andra sidan utvecklade de cancer betydligt oftare än normala möss.
Konsekvenserna för människor är ännu inte helt klara. För det första måste forskare visa att p16-genen har samma roll hos människan. Kanske kan det också gå att hitta ett sätt att öka stamcellsproduktionen utan att för den skull öka cancerrisken, men en sådan tillämpning lär ligga långt fram i tiden.
Kopplingarna till stamcellsterapi är mer omedelbara. Forskningsresultaten gör att framtiden för terapi med adulta stamceller ("halvspecialiserade" stamceller tagna från vuxna människor) ser mer tveksam ut än tidigare - terapier som bygger på att ta stamceller från en person, bygga ny vävnad och transplantera in den hos personen kan till exempel tänkas fungera sämre ju äldre personen blir.
Länkar
Science Now
New York Times
artiklar (Nature Advance Online Press, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, cancer, stamceller, åldrande
"Jag tror inte att åldrande är slumpmässigt - det är ett program, ett anticancer-program" säger Norman E. Sharpless, som lett en av de tre studierna, till New York Times.
Genen p16, som de tre grupperna undersökt, är känd för sin roll i cancersjukdomar. Vid låga nivåer tillåter den cancer att sprida sig, i höga nivåer undertrycker den tumörer. Proteinet den kodar för finns i stor mängd i äldre kroppsvävnad, och forskare har undrat om p16 påverkar fler saker än cancer. När vi blir gamla minskar kroppens förmåga att reparera vävnader, till exempel - har p16 en roll där?
Alla tre grupperna har undersökt vad som händer med möss som saknar p16-genen, mer precist vad som händer med deras stamceller när de åldras. De publicerar sina resultat tillsammans, vilket är rätt ovanligt i den konkurrensinriktade vetenskapsvärlden. Sharpless och hans kollegor studerade så kallade öceller i bukspottkörteln, en grupp ledd av David Scadden vid Harvard and Massachusetts General Hospital studerade blod- och immuncellsformande stamceller och den tredje gruppen, ledd av Sean Morrison vid University of Michigan, studerade neurala stamceller.
Möss som saknade p16-genen skilde sig inte från andra möss när de var unga, men när de blev äldre hade de betydligt högre nivå av stamceller än vad vanliga, lika gamla möss hade. Men å andra sidan utvecklade de cancer betydligt oftare än normala möss.
Konsekvenserna för människor är ännu inte helt klara. För det första måste forskare visa att p16-genen har samma roll hos människan. Kanske kan det också gå att hitta ett sätt att öka stamcellsproduktionen utan att för den skull öka cancerrisken, men en sådan tillämpning lär ligga långt fram i tiden.
Kopplingarna till stamcellsterapi är mer omedelbara. Forskningsresultaten gör att framtiden för terapi med adulta stamceller ("halvspecialiserade" stamceller tagna från vuxna människor) ser mer tveksam ut än tidigare - terapier som bygger på att ta stamceller från en person, bygga ny vävnad och transplantera in den hos personen kan till exempel tänkas fungera sämre ju äldre personen blir.
Länkar
Science Now
New York Times
artiklar (Nature Advance Online Press, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, cancer, stamceller, åldrande
onsdag, september 06, 2006
Vägen till forskaryrket kan vara krokig
PNAS, den amerikanska vetenskapsakademiens tidskrift, har publicerat en intressant artikel på nätet - en profil av Svante Pääbo, den svenskfödde forskaren som ska sekvensera Neandertalgenomet.
Vetenskapsjournalisten Nick Zagorskis berättelse om Svante Pääbo börjar med en resa till Egypten, som fick den då trettonårige Pääbo att vilja bli egyptolog (och studera mumier). Men egyptologiutbildningen var för språkinriktad, så Pääbo bytte till medicin - och senare till att börja doktorera i molekylärgenetik. Fast han hade intresset för mumier kvar, och började försöka sekvensera mumie-DNA från vävnadsprover han fått tag på med hjälp från sin egyptologiprofessor. Försöken utförde han på kvällar och helger eftersom han inte trodde att hans handledare skulle godkänna dem. Men när han hade lyckats få resultat och höll på att skriva sin artikel dök en annan artikel upp med samma "scoop" - att isolera gammalt DNA. Pääbo skickade då utkastet till Wilson, forskaren som lett den andra studien, och denne blev imponerad. Slutresultatet blev att Pääbo åkte till Wilsons labb för att göra sin post-doc. Det var början på en lysande karriär.
Det här är en typisk forskarhistoria. Inte så att alla (blivande) forskare byter bana flera gånger, men jag har fått intrycket att det är relativt vanligt. Forskare är många gånger utpräglade individualister som vill göra det det tycker är intressant. Det gör mångas vägar till forskaryrket ganska krokiga.
Att hoppa mellan olika utbildningar är nog däremot betydligt svårare idag. När du har gått dina 12 studiemedelsterminer är det slut på pengarna (och visst går det att jobba extra för att försörja sig, men det blir vädigt påfrestande arbetsmässigt - och oftast krävs det dessutom toppbetyg för att bli antagen till forskarutbildning vilket ökar arbetsbördan ytterligare). Frågan är hur många blivande Pääbo vi tappar bort på vägen?
Länk
artikel i PNAS (kräver prenumeration)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, forskare
Vetenskapsjournalisten Nick Zagorskis berättelse om Svante Pääbo börjar med en resa till Egypten, som fick den då trettonårige Pääbo att vilja bli egyptolog (och studera mumier). Men egyptologiutbildningen var för språkinriktad, så Pääbo bytte till medicin - och senare till att börja doktorera i molekylärgenetik. Fast han hade intresset för mumier kvar, och började försöka sekvensera mumie-DNA från vävnadsprover han fått tag på med hjälp från sin egyptologiprofessor. Försöken utförde han på kvällar och helger eftersom han inte trodde att hans handledare skulle godkänna dem. Men när han hade lyckats få resultat och höll på att skriva sin artikel dök en annan artikel upp med samma "scoop" - att isolera gammalt DNA. Pääbo skickade då utkastet till Wilson, forskaren som lett den andra studien, och denne blev imponerad. Slutresultatet blev att Pääbo åkte till Wilsons labb för att göra sin post-doc. Det var början på en lysande karriär.
Det här är en typisk forskarhistoria. Inte så att alla (blivande) forskare byter bana flera gånger, men jag har fått intrycket att det är relativt vanligt. Forskare är många gånger utpräglade individualister som vill göra det det tycker är intressant. Det gör mångas vägar till forskaryrket ganska krokiga.
Att hoppa mellan olika utbildningar är nog däremot betydligt svårare idag. När du har gått dina 12 studiemedelsterminer är det slut på pengarna (och visst går det att jobba extra för att försörja sig, men det blir vädigt påfrestande arbetsmässigt - och oftast krävs det dessutom toppbetyg för att bli antagen till forskarutbildning vilket ökar arbetsbördan ytterligare). Frågan är hur många blivande Pääbo vi tappar bort på vägen?
Länk
artikel i PNAS (kräver prenumeration)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, forskare
lördag, september 02, 2006
Som en satellit, satellit...
På söndag klockan 07:42 vänds astronomivärldens ögon mot månen. Den svenskutvecklade satelliten SMART-1 ska avsluta sitt uppdrag genom att krascha in i månen och ge astronomerna möjlighet att få veta mer om vad månen består av.SMART-1 förväntas träffa månens yta under sitt 2890:e varv och slå ner i området "Lacus Excellentiae" som just då ligger i mörker (den röda ringen på bilden visar den planerade nedslagsplatsen). Hastigheten kommer att vara låg, bara 2 km/s. Platsen och tiden är planerade för att det ska gå att se nedslaget så bra som möjligt - förhållandena är anpassade för stora teleskop i Nord- och Sydamerika samt Hawaii. Tidigare i veckan, efter nyutförd bildanalys som gav en bättre uppskattning av hur terrängen såg ut, såg det plötsligt ut som om satelliten skulle krocka med en krater ett varv för tidigt. Under natten mot igår lördag fick man därför korrigera satellitens bana så att den kom några hundra meter högre upp.
Först och främst är SMART-1 ett test av ny teknik, den använder en jonmotor som drivs med xenon. (Den typen av motor har bara använts på ett tidigare uppdrag, NASA:s Deep Space 1 som sköts upp 1998.) Elektricitet från solpaneler används för att generera en stråle av laddade partiklar som driver satelliten. Det främst målet med uppdraget är att ta reda på hur jonmotorn fungerar under realistiska förhållanden Men SMART-1 har också med sig 19 kilo vetenskaplig utrustning, som bland annat används för att leta vatten på månen.
SMART-1 sköts upp den 27:e september 2003 och gick i omloppsbana runt månen drygt ett år senare, den 15.e november 2004. Satelliten togs fram av svenska Rymdbolaget på uppdrag av ESA, och är det första europeiska fordon som har åkt till och gått i omloppsbana runt månen. Den är inte stor, bara en kubikmeter ungefär om man räknar bort solpanelerna, och vägde 367 kilo vid uppskjutningen. Jonmotorn är långsam men relativt bränsesnål och billig i drift. Hela satelliten är ett lågkostnadsprojekt, vilket innebär att kostnaden för utveckling, uppskjutning och drift är cirka 110 miljoner euro (cirka en miljard svenska kronor).
En parentes: jag har, för övrigt, alltid haft ett lite speciellt förhållande till SMART-1. Jag och några andra tekniska fysiker (från vårt sektionsspex Fysikalen) höll nämligen i underhållningen vid uppskjutningsfesten, som hölls på Tekniska museet. Vi bjöd på acapella-sång och flerstämmig flaskblåsmusik. Och så fick vi se i direktsändning när satelliten sköts upp från Kourou i Franska Guyana - mycket spännande, med tanke på allt som kan gå fel...
Bild: ESA
Länkar
ESA om SMART-1
ESA:s presskit (mycket detaljer om bl a instrumenten ombord)
Nature News nyhetsspecial om SMART-1 och månen
Populär astronomi om SMART-1-kraschen
Andra bloggar om: vetenskap, rymden, månen, satellit, ESA, SMART-1
torsdag, augusti 31, 2006
När jorden tappade balansen
Jordens geografiska poler har kanske inte alltid legat där de gör nu, skriver Science Now. En omfördelning av jordens massa - till exempel som resultat av vulkanbildning - verkar har fått jorden i obalans för sisådär 800 miljoner år sedan, och fått den att vrida sig ungefär femtio grader.
Resultaten ger stöd åt en gammal och tidvis illa ansedd teori som kallas polvandring. Egentligen är namnet lite missvisande - det är inte bara polerna, utan hela jorden som tänks vrida på sig. De geografiska polerna definieras som två punkter på nittio graders avstånd från ekvatorn, där den axel som jorden roterar runt går in och ut. Om en stor vulkan bildas vid sidan av ekvatorn kommer rotationskraften att dra massan mot ekvatorn - och då flyttar sig de punkter som tidigare var de geografiska polerna.
Spåren av en sådan vridning har hittas i magnetiska sediment i den norska skärgården. Sedimenten bildades under den prekambriska perioden, för 800 miljoner år sedan. Mineralkornen utsöndrades av mikroorganismer och la sig enligt de magnetiska fältlinjerna. Nu pekar de mot en nordpol som inte längre finns. Genom att studera mineralen har forskarna kommit fram till att den magnetiska nordpolen skiftade 50 grader på bara 20 miljoner år. Kontinentalplattor rör sig betydligt långsammare än det, så den bästa förklaringen är att jorden vred sig.
("Men vänta nu!" borde en observant läsare tänka ungefär här. "Geografiska poler och magnetiska poler är ju inte alls samma sak!" Och det stämmer ju. Jag antar att den dolda biten i resonemanget är att de geografiska och magnetiska polerna vrider på sig samtidigt, och att de vrider sig lika mycket... men jag har inte hittat någon bra information om det)
Teorin om polvandring är gammal, och väcktes egentligen till liv igen redan 1997 när en grupp forskare från Caltech publicerade ett papper i Science där de hävdade att jordens poler vridit sig 90 grader på bara 15 miljoner år, under den kambriska perioden (det vill säga mer, snabbare och inte fullt så länge sedan som de nya resultaten visar). På deras webbsida finns en snygg Quicktime-animation av hur de tror att det gick till.
Varför så olika bud? Att åldersbestämma bergarterna är svårt, och deras magnetiska signatur kan för övrigt ha blivit störd efter att de bildades. Dessutom har kontinenterna vandrat en hel del under de senaste 800 miljoner åren - Pangaea, den stora samlingen av kontinentalplattor i en kontinent, är till exempel bara 120 miljoner år gammal. De många okända faktorerna gör det svårt att säga exakt vad som hände.
Länkar
Science Now
Pressrelease från Caltech 1997
Science-artikeln från 1997
Caltech-gruppens webbsida
Andra bloggar om: vetenskap, geologi, jorden, poler, magnetfält
Resultaten ger stöd åt en gammal och tidvis illa ansedd teori som kallas polvandring. Egentligen är namnet lite missvisande - det är inte bara polerna, utan hela jorden som tänks vrida på sig. De geografiska polerna definieras som två punkter på nittio graders avstånd från ekvatorn, där den axel som jorden roterar runt går in och ut. Om en stor vulkan bildas vid sidan av ekvatorn kommer rotationskraften att dra massan mot ekvatorn - och då flyttar sig de punkter som tidigare var de geografiska polerna.
Spåren av en sådan vridning har hittas i magnetiska sediment i den norska skärgården. Sedimenten bildades under den prekambriska perioden, för 800 miljoner år sedan. Mineralkornen utsöndrades av mikroorganismer och la sig enligt de magnetiska fältlinjerna. Nu pekar de mot en nordpol som inte längre finns. Genom att studera mineralen har forskarna kommit fram till att den magnetiska nordpolen skiftade 50 grader på bara 20 miljoner år. Kontinentalplattor rör sig betydligt långsammare än det, så den bästa förklaringen är att jorden vred sig.
("Men vänta nu!" borde en observant läsare tänka ungefär här. "Geografiska poler och magnetiska poler är ju inte alls samma sak!" Och det stämmer ju. Jag antar att den dolda biten i resonemanget är att de geografiska och magnetiska polerna vrider på sig samtidigt, och att de vrider sig lika mycket... men jag har inte hittat någon bra information om det)
Teorin om polvandring är gammal, och väcktes egentligen till liv igen redan 1997 när en grupp forskare från Caltech publicerade ett papper i Science där de hävdade att jordens poler vridit sig 90 grader på bara 15 miljoner år, under den kambriska perioden (det vill säga mer, snabbare och inte fullt så länge sedan som de nya resultaten visar). På deras webbsida finns en snygg Quicktime-animation av hur de tror att det gick till.
Varför så olika bud? Att åldersbestämma bergarterna är svårt, och deras magnetiska signatur kan för övrigt ha blivit störd efter att de bildades. Dessutom har kontinenterna vandrat en hel del under de senaste 800 miljoner åren - Pangaea, den stora samlingen av kontinentalplattor i en kontinent, är till exempel bara 120 miljoner år gammal. De många okända faktorerna gör det svårt att säga exakt vad som hände.
Länkar
Science Now
Pressrelease från Caltech 1997
Science-artikeln från 1997
Caltech-gruppens webbsida
Andra bloggar om: vetenskap, geologi, jorden, poler, magnetfält
onsdag, augusti 30, 2006
Ozonlagret återhämtar sig, säger NASA
En studie av 25 års data - från ballonger, markinstument och satelliter - visar att ozonlagret återhämtar sig. Det meddelade NASA på onsdagen. Studien leddes av Eun-Su Yang vid Georgia Institute of Technology och publiceras i senaste numret av Journal of Geophysical Research.Ozonlagret ligger främst i stratosfären, den del av jordens atmosfär som börjar cirka 10 km från jordytan och sträcker sig upp till 40 kilometer längre ut. Mätningarna visar att ozonlagret slutade tunnas ut vid polerna år 1997. Då hade det stadigt minskat i tjocklek i 18 år, ända sedan mätningarna började.
Mätdata jämfördes med datorberäkningar av ozonnivåer. Beräkningarna baserades på variationer i nivåer av freoner (och andra kemikalier som skadar ozonlagret), solfläckar, årstidsvariationer och vindförhållanden i stratosfären.
"Resultaten visar att Montrealprotokollet och dess tillägg har lyckats stoppa ozonförlusten i stratosfären. Med den nuvarande återhämtningstakten, visar atmosfärmodellerarnas bästa förutsägelser att det globala ozonlagret kan vara tillbaka på nivån det hade 1980 - då forskare först lade märke till de skador mänskliga aktiviteter gav på atmosfärens ozon - nån gång i mitten av århundradet" säger Yang enligt nyhetsreleasen.
Montrealprotokollet är det internationella avtal som skrevs under i september 1987 i syfte att fasa ut användingen av freoner. Hälften av ozonlagrets återhämtning, den som sker främst i de mittersta och översta delarna av atmosfären, tros bero på Montrealprotokollet. Den andra häften av återhämtningen har skett i de undre delarna av stratosfären, och här har återhämtningen gått fortare än vad forskarna förutsagt. Det verkar bero på förändringar i vindförhållanden, och orsaken till dessa förändringar är inte känd. Därför blir det också svårt att förutsäga hur snabbt ozonlagret kommer att återhämta sig i framtiden i den delen av stratosfären.
Bild: NASA
Länk
NASAs nyhetsrelease
Andra bloggar om: vetenskap, miljö, ozonlagret, NASA
Philips gör kläder med inbyggda ljuspaneler
Philips forskningsavdelning har tagit fram textiler med ljuspaneler som kan visa rörliga bilder. Textilerna ska visas på mässan IFA; Internationale Funkausstellung, som säger sig vara världens största utställning för konsumentelektronik. Den invigs idag och är öppen till och med 6:e september.
Textilen ska kunna användas både för reklam, för kläder och för inredning - det ska gå att visa både loggor, textmeddelanden och rörlig grafik. Av pressbilden att döma är upplösningen inte jättebra, men det är naturlitvis svårt att säga innan man sett något i verkligheten.
Tekniken bygger på paneler med lysdioder, som åtminstone om Philips får säga det själva är "helt integrerade i tyget - utan att minska tygets mjukhet eller flexibilitet". Som prov visas jackor och möbler i företagets mässbås - tillämpningar som är utvecklade nog att kunna gå i produktion. Trots integrationen med tyget ska det vara lätt att ta bort alla delar för att underlätta tvätt, enligt Philips nyhetsrelease. Frågan är om plaggen tål regn?
UPPDATERAT 06-09-08: Coolness! Waldemar på Techne har en YouTube-filmsnutt med folk som har på sig kläder med tekniken. Ser mycket bättre ut än vad jag trodde - foton gör inte det hela rättvisa.
Länkar
IFA 2006
Philips nyhetsrelease
Andra bloggar om: teknik, kläder, reklam, elektronik, IFA
tisdag, augusti 29, 2006
Loos koboltgruva
Förra sommaren besökte jag Loos koboltgruva, som övergavs i slutet av 1700-talet och sedan vattenfylldes. Därefter stod den vattenfylld och användes som soptipp tills lokala entusiaster började pumpa bort vattnet och tömma gruvan på skräp under början av 90-talet. Sedan 1995 finns en överbyggnad i timmer, och gruvan är öppen för besökare under sommaren (året om för bokade grupper).
Gruvan är väl värd att ses. Jag hade tänkt blogga om mitt besök där men hann aldrig. Nu ser jag SvD (Bengt Jonsson ) skriver om Loosgruvan idag, så då kan jag ju passa på.
Loosgruvan är dunkel, råfuktig och djup - mer än fyrtio meter på det djupaste stället. Besökare tar sig fram med hjälp av trappor och gångbanor i trä. Här och där finns rester från gruvdriften, gamla stegar och urholkade stockar som förde bort vatten som pumpades upp. Annars är det bara gruvgångarna att se - gångar som tillverkades centimeter för centimeter genom att arbetarna först eldade mot berget och sedan slog på vatten så att berget sprack.
Framför allt är gruvan full av atmosfär - förutom en och annan strategiskt placerad lampa finns inget modernt, och som besökare får man lätt känslan av att befinna sig på 1700-talet när gruvan var i drift. Det är naturligtvis delvis en illusion; då var gruvan säkert både kaotisk och full av rök. Och den enda arbetsbelysningen kom från knippen av smala tjärstickor, som man tror att arbetarna höll i munnen, mellan tänderna, så att stickorna brann från ändarna och inåt. Arbetarna fick troligtvis både brännsår och tandproblem av hettan från tjärstickorna, enligt vår guide (och kramp i käkarna, misstänker jag).
Från koboltmalmen tillverkades blått färgämne, som bland annat användes för att färga glas. Som mest arbetade 160 personer med att bryta malm och tillverka färgämne. Arbetet var inte särskilt frivilligt - Henrik Kalmeter som drev gruvan fick finntorparna som bodde i området kring gruvan placerade under bergfrälserätt, vilket i princip innebar att de blev livegna.
Hela historien kring gruvan berättas i ett bildspel som besökare får se innan de gå ned i gruvan med guiden. När jag var där var jag och min kompis de enda besökarna, så vi fick både egen filmvisning och "privat" guide som gjorde en väldigt bra och intressant guidning.
Ironiskt nog är Loos gruva antagligen betydligt mer känd för ett annat grundämne: nickel, som upptäcktes i gruvan år 1751 av Axel Fredrik Cronstedt.
(Enligt 1800-talsutgåvan av Nordisk Familjebok har för övrigt namnet nickel sitt ursprung i "på det sachsiska folkspråket ett öknamn på liderligt qvinfolk", via namnet kupfernickel som betecknade ett kopparrött metallgänsande mineral som inte gav koppar när man smälte det. Svenska Wikipedia anger att kupfernickel betyder "förtrollad koppar", engelska Wikipedia anger att det betyder "falsk koppar")
Länkar
SvD:s artikel
Gruvmuseets hemsida
Andra bloggar om: vetenskap, historia, gruva, gruvdrift, kobolt, Loos
Gruvan är väl värd att ses. Jag hade tänkt blogga om mitt besök där men hann aldrig. Nu ser jag SvD (Bengt Jonsson ) skriver om Loosgruvan idag, så då kan jag ju passa på.
Loosgruvan är dunkel, råfuktig och djup - mer än fyrtio meter på det djupaste stället. Besökare tar sig fram med hjälp av trappor och gångbanor i trä. Här och där finns rester från gruvdriften, gamla stegar och urholkade stockar som förde bort vatten som pumpades upp. Annars är det bara gruvgångarna att se - gångar som tillverkades centimeter för centimeter genom att arbetarna först eldade mot berget och sedan slog på vatten så att berget sprack.
Framför allt är gruvan full av atmosfär - förutom en och annan strategiskt placerad lampa finns inget modernt, och som besökare får man lätt känslan av att befinna sig på 1700-talet när gruvan var i drift. Det är naturligtvis delvis en illusion; då var gruvan säkert både kaotisk och full av rök. Och den enda arbetsbelysningen kom från knippen av smala tjärstickor, som man tror att arbetarna höll i munnen, mellan tänderna, så att stickorna brann från ändarna och inåt. Arbetarna fick troligtvis både brännsår och tandproblem av hettan från tjärstickorna, enligt vår guide (och kramp i käkarna, misstänker jag).
Från koboltmalmen tillverkades blått färgämne, som bland annat användes för att färga glas. Som mest arbetade 160 personer med att bryta malm och tillverka färgämne. Arbetet var inte särskilt frivilligt - Henrik Kalmeter som drev gruvan fick finntorparna som bodde i området kring gruvan placerade under bergfrälserätt, vilket i princip innebar att de blev livegna.
Hela historien kring gruvan berättas i ett bildspel som besökare får se innan de gå ned i gruvan med guiden. När jag var där var jag och min kompis de enda besökarna, så vi fick både egen filmvisning och "privat" guide som gjorde en väldigt bra och intressant guidning.
Ironiskt nog är Loos gruva antagligen betydligt mer känd för ett annat grundämne: nickel, som upptäcktes i gruvan år 1751 av Axel Fredrik Cronstedt.
(Enligt 1800-talsutgåvan av Nordisk Familjebok har för övrigt namnet nickel sitt ursprung i "på det sachsiska folkspråket ett öknamn på liderligt qvinfolk", via namnet kupfernickel som betecknade ett kopparrött metallgänsande mineral som inte gav koppar när man smälte det. Svenska Wikipedia anger att kupfernickel betyder "förtrollad koppar", engelska Wikipedia anger att det betyder "falsk koppar")
Länkar
SvD:s artikel
Gruvmuseets hemsida
Andra bloggar om: vetenskap, historia, gruva, gruvdrift, kobolt, Loos
söndag, augusti 27, 2006
Reaktioner på Plutos icke-planet-status
Reaktionerna på Plutos nedgradering till dvärgplanet har varit många och varierande (engelska Wikipedias diskussionssida för Plutoartikeln är till exempel rätt intressant att läsa just nu).
Lite kul är det att så pass många diskussioner verkar utmynna i tävlingar att hitta på nya minnesramsor för att komma ihåg planeternas namn (originalet verkar ha varit "My Very Educated Mother Just Served Us Nine Pizzas", eller varianter av det). Slashdots diskussionstråd har bland annat juvelerna "Many Very Educated Men Just Screwed Up Nine Planets" och "Many Very Educated Men Just Said "No Pluto"". Och kottke.org höll en tävling i minnesramsor, som vanns av "My! Very educated morons just screwed up numerous planetariums". Fast jag gillar nästan "Many Very Earnest Men Just Snubbed Unfortunate Ninth Planet" bättre - även om de båda fortfarande innehåller P för Pluto. Den enda svenska motsvarigheten jag hittat är "Mor vattnar jorden medan jag sätter ut nya plantor". Men jag kan inte minnas att jag nånsin stötte på den i skolan... och nog måste det gå att komma på en roligare ramsa än så?
Proteströrelsen är också rätt kreativ. Worth1000 har en rolig Photoshop-tävling på temat rädda Pluto (jag gillar speciellt "Start calling Pluto an asteroid... and it starts acting like one").
En faktor i den utbredda besvikelsen är nog att Pluto hittills har varit "den amerikanska planeten" - den enda planeten som upptäckts av en amerikan. Andra har mer personliga orsaker - det är kanske inte så konstigt att Alan Stern, som leder NASAs uppdrag New Horizons (första rymdsonden till Pluto) är besviken. Enligt BBC kallar han beslutet "pinsamt". Men det verkar åtminstone delvis baseras på att han tycker att kriterierna är dåliga - det tredje villkoret, att en planet måste vara stor nog att ha rensat området omrking sig, är väl inte precis ett under av entydighet.
Steinn Sigurðsson på bloggen Dynamics of Cats förklarar rätt bra vad problemet med villkoret är: Flera av planeterna i vårt solsystem har inte rensat sina banor (Pluto korsar ju Neptunus bana, till exempel - är då Neptunus bana verkligen rensad?). Och "rensningen" är dessutom tidsberoende, och inte alltid planetens förtjänst (Merkurius bana är väldigt ren, men det beror antagligen mycket på solen).
Men eftersom IAUs omröstning till stor del färgades av att den ursprungliga föreslagna definitionen på sikt skulle kunna ge väldigt många planeter i vårt solsystem (det finns många tänkbara kandidater i Kuiperbältet) får man väl se det tredje kriteriet från den synvinkeln, och hoppas att de ändrar det till något mer entydigt så småningom. Ett solsystem med uppemot femtio planeter - en lista som dessutom ändras varje år - vore trots allt betydligt mer svårhanterligt. Tänk bara på skolböckerna...
Länkar
Engelska Wikipedia: 2006 redefinition of planet
New Scientist: New planet definition sparks furore
Andra bloggar om: Pluto, planetdefinition
Lite kul är det att så pass många diskussioner verkar utmynna i tävlingar att hitta på nya minnesramsor för att komma ihåg planeternas namn (originalet verkar ha varit "My Very Educated Mother Just Served Us Nine Pizzas", eller varianter av det). Slashdots diskussionstråd har bland annat juvelerna "Many Very Educated Men Just Screwed Up Nine Planets" och "Many Very Educated Men Just Said "No Pluto"". Och kottke.org höll en tävling i minnesramsor, som vanns av "My! Very educated morons just screwed up numerous planetariums". Fast jag gillar nästan "Many Very Earnest Men Just Snubbed Unfortunate Ninth Planet" bättre - även om de båda fortfarande innehåller P för Pluto. Den enda svenska motsvarigheten jag hittat är "Mor vattnar jorden medan jag sätter ut nya plantor". Men jag kan inte minnas att jag nånsin stötte på den i skolan... och nog måste det gå att komma på en roligare ramsa än så?
Proteströrelsen är också rätt kreativ. Worth1000 har en rolig Photoshop-tävling på temat rädda Pluto (jag gillar speciellt "Start calling Pluto an asteroid... and it starts acting like one").
En faktor i den utbredda besvikelsen är nog att Pluto hittills har varit "den amerikanska planeten" - den enda planeten som upptäckts av en amerikan. Andra har mer personliga orsaker - det är kanske inte så konstigt att Alan Stern, som leder NASAs uppdrag New Horizons (första rymdsonden till Pluto) är besviken. Enligt BBC kallar han beslutet "pinsamt". Men det verkar åtminstone delvis baseras på att han tycker att kriterierna är dåliga - det tredje villkoret, att en planet måste vara stor nog att ha rensat området omrking sig, är väl inte precis ett under av entydighet.
Steinn Sigurðsson på bloggen Dynamics of Cats förklarar rätt bra vad problemet med villkoret är: Flera av planeterna i vårt solsystem har inte rensat sina banor (Pluto korsar ju Neptunus bana, till exempel - är då Neptunus bana verkligen rensad?). Och "rensningen" är dessutom tidsberoende, och inte alltid planetens förtjänst (Merkurius bana är väldigt ren, men det beror antagligen mycket på solen).
Men eftersom IAUs omröstning till stor del färgades av att den ursprungliga föreslagna definitionen på sikt skulle kunna ge väldigt många planeter i vårt solsystem (det finns många tänkbara kandidater i Kuiperbältet) får man väl se det tredje kriteriet från den synvinkeln, och hoppas att de ändrar det till något mer entydigt så småningom. Ett solsystem med uppemot femtio planeter - en lista som dessutom ändras varje år - vore trots allt betydligt mer svårhanterligt. Tänk bara på skolböckerna...
Länkar
Engelska Wikipedia: 2006 redefinition of planet
New Scientist: New planet definition sparks furore
Andra bloggar om: Pluto, planetdefinition
Tillbaka!
Det har varit sju väldigt intressanta veckor på DN, men jag är glad att vara tillbaka och blogga igen. Trots att det är slut på dröm-fluff-tillvaron med att få veta tre dar i förväg vad som kommer stå i Nature och Science, gratis bildmaterial inkluderat...
Det roligaste, men också läskigaste, med att vara på DN var att massor av folk läste det jag skrev. När jag av misstag skrev att Titan var måne till Uranus, inte Saturnus som det borde ha stått, fick jag inom loppet av en timme fem mail som påpekade att jag hade fel (det sista från en person som var vänlig nog att faktiskt påpeka att Uranus måne hette Titania, vilket gjorde att jag fattade varifrån felet kom). Pinsamt, men åtminstone snabbt åtgärdat eftersom artikeln bara låg på nätet. Å andra sidan, när jag skrev om de miljöfarliga singlarna hamnade den nyheten överallt (Dagens industri, expressen, tv4, yle, svt och ett antal bloggar och forum). Fast det hade jag ingen aning om förrän nån vecka senare när en bekant nämnde att han hade läst om de miljöfarliga singlarna i DI och hört om det på nyheterna... jag märkte mest att jag fick en drös med mail från ilskna singlar som kände sig orättvist attackerade.
Värre var det när jag skulle vara pedagogisk och räkna om kubikkilometer bortsmält Grönlandsis till ton och råkade räkna kvadrat istället för kub, med resultatet att det blev miljoner ton istället för miljarder. I tryck, i papperstidningen. Trots att jag kontrollräknade tre gånger. Ouch.
Det var intressant att lära sig skriva nyhetstexter - det viktiga först, och ingressen är det viktigaste av allt att få rätt - istället för det linjära "A leder till B leder till C" som jag brukat använda mig av. Och att inse precis hur många olika variabler som avgör om en vetenskapsnyhet hamnar i tidningen, och hur lång texten blir (tillgängligt utrymme, andra planerade artiklar, nyheter som försvinner eller tillkommer i sista minuten, om man lyckas övertyga redaktionssekreteraren om att nyheten är relevant...).
Det som tog längst tid var nog att inse värdet av att alltid, alltid ringa upp en expert och få kommentarer. Kanske delvis för att varenda människa som jag ville ha tag på var på semester. Förutom amerikanerna, som istället kom in till sitt jobb ungefär när jag började runda av för dagen. Men efter några veckor övergick det från att vara jobbigt till kul - bland annat för att det är väldigt givande att prata med personer som är engagerade i det de gör och gillar att berätta om det, och de flesta forskare och andra experter jag pratade med var just det. Det kommer jag sakna.
Och till viss del kommer jag nog sakna segerkänslan som infinner sig när man lyckas - på exakt 25 centimeter, eller 900 tecken, eller vad den önskade textlängden nu är - beskriva ett krångligt ämne på ett bra sätt med ett bra flyt och ser det i tidningen morgonen därpå.
Det har hänt några coola saker i sommar som jag hade velat blogga om. Svante Pääbo:s neandertalgensekvenseringsprojekt och Plutos nedgradering till dvärgplanet, till exempel. Men mycket av det fick jag ju faktiskt skriva om i tidningen istället. Nu hoppas jag på en riktigt intressant nyhetshöst så att jag får mycket att blogga om :)
Så, från och med nu är det tillbaka till cirka 4 poster i veckan.
Det roligaste, men också läskigaste, med att vara på DN var att massor av folk läste det jag skrev. När jag av misstag skrev att Titan var måne till Uranus, inte Saturnus som det borde ha stått, fick jag inom loppet av en timme fem mail som påpekade att jag hade fel (det sista från en person som var vänlig nog att faktiskt påpeka att Uranus måne hette Titania, vilket gjorde att jag fattade varifrån felet kom). Pinsamt, men åtminstone snabbt åtgärdat eftersom artikeln bara låg på nätet. Å andra sidan, när jag skrev om de miljöfarliga singlarna hamnade den nyheten överallt (Dagens industri, expressen, tv4, yle, svt och ett antal bloggar och forum). Fast det hade jag ingen aning om förrän nån vecka senare när en bekant nämnde att han hade läst om de miljöfarliga singlarna i DI och hört om det på nyheterna... jag märkte mest att jag fick en drös med mail från ilskna singlar som kände sig orättvist attackerade.
Värre var det när jag skulle vara pedagogisk och räkna om kubikkilometer bortsmält Grönlandsis till ton och råkade räkna kvadrat istället för kub, med resultatet att det blev miljoner ton istället för miljarder. I tryck, i papperstidningen. Trots att jag kontrollräknade tre gånger. Ouch.
Det var intressant att lära sig skriva nyhetstexter - det viktiga först, och ingressen är det viktigaste av allt att få rätt - istället för det linjära "A leder till B leder till C" som jag brukat använda mig av. Och att inse precis hur många olika variabler som avgör om en vetenskapsnyhet hamnar i tidningen, och hur lång texten blir (tillgängligt utrymme, andra planerade artiklar, nyheter som försvinner eller tillkommer i sista minuten, om man lyckas övertyga redaktionssekreteraren om att nyheten är relevant...).
Det som tog längst tid var nog att inse värdet av att alltid, alltid ringa upp en expert och få kommentarer. Kanske delvis för att varenda människa som jag ville ha tag på var på semester. Förutom amerikanerna, som istället kom in till sitt jobb ungefär när jag började runda av för dagen. Men efter några veckor övergick det från att vara jobbigt till kul - bland annat för att det är väldigt givande att prata med personer som är engagerade i det de gör och gillar att berätta om det, och de flesta forskare och andra experter jag pratade med var just det. Det kommer jag sakna.
Och till viss del kommer jag nog sakna segerkänslan som infinner sig när man lyckas - på exakt 25 centimeter, eller 900 tecken, eller vad den önskade textlängden nu är - beskriva ett krångligt ämne på ett bra sätt med ett bra flyt och ser det i tidningen morgonen därpå.
Det har hänt några coola saker i sommar som jag hade velat blogga om. Svante Pääbo:s neandertalgensekvenseringsprojekt och Plutos nedgradering till dvärgplanet, till exempel. Men mycket av det fick jag ju faktiskt skriva om i tidningen istället. Nu hoppas jag på en riktigt intressant nyhetshöst så att jag får mycket att blogga om :)
Så, från och med nu är det tillbaka till cirka 4 poster i veckan.
måndag, juli 10, 2006
Blogguppehåll för konkurrerande verksamhet
Det här blir den sista bloggposten på sju veckor. Jag har nämligen fått jobb som sommarvikarierande vetenskapsjournalist* på Dagens Nyheter (och tjänstledigt från doktorerandet), och har lovat att inte ägna mig åt "konkurrerande verksamhet" - som nog är en rätt stilig benämning på en blogg som har en läsarkrets av min storlek, jämfört med en tidning med en läsarkrets av DN:s storlek - under tiden jag jobbar där.
Med tanke på att jag på DN har tillgång till nyhetsmaterial med embargo (som inte får släppas till allmänheten förrän en viss given tid) och sitter och gör research även på sånt som inte hamnar i tidningen skulle jag nog kunnat tänkas göra paus i bloggandet även om jag inte blivit ombedd - för att inte riskera att hamna i etiskt komplicerade situationer.
Förhoppningsvis kommer jag lära mig en hel del om (journalistiskt) skrivande under tiden på DN, och komma tillbaka som en bättre bloggare efteråt. Det är iallafall planen :-)
Jag kommer lägga till länkar längst ner på den här posten när nåt jag har skrivit blir tillgängligt på nätet (jag kommer även slå på moderering av kommentarerna tills jag har slutat på DN). Vanligt bloggande, och fria kommentarer, kommer tillbaka efter den 25/8.
*den formella benämningen är, om jag inte minns fel, "allmänreporter med inriktning mot vetenskap"
Malins samlade DN-produktion 10/7 - 25/8 (länkar till artiklar tillgängliga på nätet, datum efter tillgänglighet på nätet, ej efter papperstidningstryck)
10/7: Smala personer löper mindre risk för stroke
11/7: Extra rymdpromenad innan Discovery åker hem
11/7: Ny europeisk vädersatellit ska ge bättre väderprognoser
12/7: Ny teknik gör det möjligt att styra TV:n med tankekraft
13/7: Fosfatförbud för tvättmedel en politisk symbolhandling (med Mattias Areskog)
17/7: Idag ska rymdfärjan landa
20/7: Svensk ska kartlägga neandertalgener
21/7: Biologisk mångfald är viktigt för ekosystemen
24/7: Penna räddade första månlandningen
24/7: Bättre att studera i lugn och ro
27/7: Genmodifierad bomull förstörs av skadeinsekter
27/7: Metanregn på Titan
31/7: Gigantisk blobb är störst i universum
31/7: Manliga singlar värsta miljöbovarna
2/8: Humlor dras till varma blommor
4/8: Större tidvatten förr
7/8: Konstgjorda vulkanutbrott ska kyla jorden
7/8: Sökmotorer gör webben mer demokratisk
9/8: Svenska forskare undersöker halv miljard år gamla embryon
9/8: Nytt ris kan rädda fattiga från svält
10/8: Bara två av fem amerikaner tror på utvecklingsläran
10/8: Grönlands isar smälter
11/8: Hundcancer sprids genom parning
13/8: Människor har svårt att göra rationella val
15/8: Duvor mäter luftföroreningar
16/8: Vaccinering av fjäderfä ökar risken för influensa
16/8: Nio planeter kan bli tolv
18/8: Mysteriet med universums försvunna litium
19/8: Havets Tyrannosaurus hittad i Australien
19/8: Sandfontäner gör Mars sydpol prickig
21/8: Pygmén från Flores en vanlig människa?
23/8: Mörk materia existerar - nu finns det bildbevis
23/8: Ny stamcellsmetod bevarar embryon
24/8: Pluto inte längre en planet
26/8: Forskare ska dela influensadata
26/8: Smart bildbehandling gav fint mattepris
26/8: Brist på fett gör smågrisar frusna
26/8: Hög höjd dödar Everest-klättrare
26/8: Platinajakt ska leda till renare luft (med Dougald MacFie)
27/8: Atlantis skjuts upp måndag
Med tanke på att jag på DN har tillgång till nyhetsmaterial med embargo (som inte får släppas till allmänheten förrän en viss given tid) och sitter och gör research även på sånt som inte hamnar i tidningen skulle jag nog kunnat tänkas göra paus i bloggandet även om jag inte blivit ombedd - för att inte riskera att hamna i etiskt komplicerade situationer.
Förhoppningsvis kommer jag lära mig en hel del om (journalistiskt) skrivande under tiden på DN, och komma tillbaka som en bättre bloggare efteråt. Det är iallafall planen :-)
Jag kommer lägga till länkar längst ner på den här posten när nåt jag har skrivit blir tillgängligt på nätet (jag kommer även slå på moderering av kommentarerna tills jag har slutat på DN). Vanligt bloggande, och fria kommentarer, kommer tillbaka efter den 25/8.
*den formella benämningen är, om jag inte minns fel, "allmänreporter med inriktning mot vetenskap"
Malins samlade DN-produktion 10/7 - 25/8 (länkar till artiklar tillgängliga på nätet, datum efter tillgänglighet på nätet, ej efter papperstidningstryck)
10/7: Smala personer löper mindre risk för stroke
11/7: Extra rymdpromenad innan Discovery åker hem
11/7: Ny europeisk vädersatellit ska ge bättre väderprognoser
12/7: Ny teknik gör det möjligt att styra TV:n med tankekraft
13/7: Fosfatförbud för tvättmedel en politisk symbolhandling (med Mattias Areskog)
17/7: Idag ska rymdfärjan landa
20/7: Svensk ska kartlägga neandertalgener
21/7: Biologisk mångfald är viktigt för ekosystemen
24/7: Penna räddade första månlandningen
24/7: Bättre att studera i lugn och ro
27/7: Genmodifierad bomull förstörs av skadeinsekter
27/7: Metanregn på Titan
31/7: Gigantisk blobb är störst i universum
31/7: Manliga singlar värsta miljöbovarna
2/8: Humlor dras till varma blommor
4/8: Större tidvatten förr
7/8: Konstgjorda vulkanutbrott ska kyla jorden
7/8: Sökmotorer gör webben mer demokratisk
9/8: Svenska forskare undersöker halv miljard år gamla embryon
9/8: Nytt ris kan rädda fattiga från svält
10/8: Bara två av fem amerikaner tror på utvecklingsläran
10/8: Grönlands isar smälter
11/8: Hundcancer sprids genom parning
13/8: Människor har svårt att göra rationella val
15/8: Duvor mäter luftföroreningar
16/8: Vaccinering av fjäderfä ökar risken för influensa
16/8: Nio planeter kan bli tolv
18/8: Mysteriet med universums försvunna litium
19/8: Havets Tyrannosaurus hittad i Australien
19/8: Sandfontäner gör Mars sydpol prickig
21/8: Pygmén från Flores en vanlig människa?
23/8: Mörk materia existerar - nu finns det bildbevis
23/8: Ny stamcellsmetod bevarar embryon
24/8: Pluto inte längre en planet
26/8: Forskare ska dela influensadata
26/8: Smart bildbehandling gav fint mattepris
26/8: Brist på fett gör smågrisar frusna
26/8: Hög höjd dödar Everest-klättrare
26/8: Platinajakt ska leda till renare luft (med Dougald MacFie)
27/8: Atlantis skjuts upp måndag
fredag, juli 07, 2006
Värdet av ett gott rykte
Ebay-säljare med gott rykte får ut ungefär 8 procent mer för samma gods, jämfört med nya säljare. Det visar forskning utförd av forskare från University of Michigan.
Det lönar sig att behandla sina kunder väl - iallafall om man tänker komma tillbaka och sälja mer saker. Är man ny säljare verkar det däremot inte spela så stor roll om man får lite negativ feedback. Det är den korta sammanfattningen av den första randomiserade studien av hur Ebays feedback-system fungerar i verkligheten (i naturlig "Ebay-miljö"). Resultaten publiceras i den vetenskapliga tidskriften Experimental Economics.
Studien utfördes med hjälp av en etablerad Ebay-säljare med mycket gott rykte, och ett antal nystartade försäljningskonton som sköttes av samma person. Senare under studien adderades även negativ feedback till några av kontona, för att man skulle kunna undersöka hur negativ feedback påverkade nya säljare. Det som såldes var antika vykort, identiska omgångar både för den etablerade säljaren och de nya säljarna. Som väntat sålde den etablerade säljaren bättre; skillnaden i kundernas villighet att betala var 8.1% av försäljningspriset.
Det mest förvånande fyndet var att lite negativ feedback, en eller två tillfällen, inte skadar nya säljares möjligheter. Sannolikt, säger forskarna, beror det på att tänkbara kunder ändå inte litar särskilt mycket på en ny säljare.
Tidigare har samma grupp visat att negativ feedback på Ebay kommer i "klumpar", och att det beror på något de kallar "stening"; när någon annan väl har lämnat negativ feedback (det vill säga "kastat första stenen") blir andra mer benägna att göra samma sak.
Länkar
nyhetsrelease (University of Michigan)
Sammanfattning av artikeln (fritt tillgänglig, via EconPapers)
Ebay-tutorial om hur feedbacksystemet fungerar
Preprint av artikeln
Det lönar sig att behandla sina kunder väl - iallafall om man tänker komma tillbaka och sälja mer saker. Är man ny säljare verkar det däremot inte spela så stor roll om man får lite negativ feedback. Det är den korta sammanfattningen av den första randomiserade studien av hur Ebays feedback-system fungerar i verkligheten (i naturlig "Ebay-miljö"). Resultaten publiceras i den vetenskapliga tidskriften Experimental Economics.
Studien utfördes med hjälp av en etablerad Ebay-säljare med mycket gott rykte, och ett antal nystartade försäljningskonton som sköttes av samma person. Senare under studien adderades även negativ feedback till några av kontona, för att man skulle kunna undersöka hur negativ feedback påverkade nya säljare. Det som såldes var antika vykort, identiska omgångar både för den etablerade säljaren och de nya säljarna. Som väntat sålde den etablerade säljaren bättre; skillnaden i kundernas villighet att betala var 8.1% av försäljningspriset.
Det mest förvånande fyndet var att lite negativ feedback, en eller två tillfällen, inte skadar nya säljares möjligheter. Sannolikt, säger forskarna, beror det på att tänkbara kunder ändå inte litar särskilt mycket på en ny säljare.
Tidigare har samma grupp visat att negativ feedback på Ebay kommer i "klumpar", och att det beror på något de kallar "stening"; när någon annan väl har lämnat negativ feedback (det vill säga "kastat första stenen") blir andra mer benägna att göra samma sak.
Länkar
nyhetsrelease (University of Michigan)
Sammanfattning av artikeln (fritt tillgänglig, via EconPapers)
Ebay-tutorial om hur feedbacksystemet fungerar
Preprint av artikeln
torsdag, juli 06, 2006
Nature rankar vetenskapsbloggar
Den vetenskapliga tidskriften Nature rankar (engelskspråkiga) vetenskapsbloggar, och intervjuar de fem främsta.
Nature har använt sig av Technoratis rankning av bloggar, och plockat ut de fem och femtio främsta engelskspråkiga vetenskapsbloggarna skrivna av forskare. Personerna bakom de fem främsta bloggarna (Pharyngula, The Panda's Thumb, RealClimate, Cosmic Variance och The Scientific Activist) får också kommentera orsakerna till varför just de ligger i topp (fast kommentarerna är korta; det finns mer på de flesta av bloggarna).
Märkbart är att nästan alla av dessa bloggar är (löst) knutna till politiska frågor, främst amerikanska. Pharyngula och The Panda's Thumb till evolutionsdebatten, RealClimate till växthuseffektdebatten och The Scientific Activist fick sitt genombrott genom att avslöja att en NASA-anställd ljög om sin examen från Texas A&M University. Flera av dem är gruppbloggar, två av dem finns på scienceblogs.com (och ett rätt stort antal fler från scienceblogs.com finns på den längre listan).
Det finns även en längre lista på de femtio högst rankade vetenskapsbloggarna och en lista på de fem främsta vetenskapsbloggarna skrivna av författare (som är ungefär lika högt rankade som de fem främsta forskarbloggarna).
Nature passar även på att lägga in ett par brasklappar om att det är svårt att ranka bloggar, och förklara hur Technoratis ranking fungerar. Det är säkert klokt
Länk
Nature News
Nature har använt sig av Technoratis rankning av bloggar, och plockat ut de fem och femtio främsta engelskspråkiga vetenskapsbloggarna skrivna av forskare. Personerna bakom de fem främsta bloggarna (Pharyngula, The Panda's Thumb, RealClimate, Cosmic Variance och The Scientific Activist) får också kommentera orsakerna till varför just de ligger i topp (fast kommentarerna är korta; det finns mer på de flesta av bloggarna).
Märkbart är att nästan alla av dessa bloggar är (löst) knutna till politiska frågor, främst amerikanska. Pharyngula och The Panda's Thumb till evolutionsdebatten, RealClimate till växthuseffektdebatten och The Scientific Activist fick sitt genombrott genom att avslöja att en NASA-anställd ljög om sin examen från Texas A&M University. Flera av dem är gruppbloggar, två av dem finns på scienceblogs.com (och ett rätt stort antal fler från scienceblogs.com finns på den längre listan).
Det finns även en längre lista på de femtio högst rankade vetenskapsbloggarna och en lista på de fem främsta vetenskapsbloggarna skrivna av författare (som är ungefär lika högt rankade som de fem främsta forskarbloggarna).
Nature passar även på att lägga in ett par brasklappar om att det är svårt att ranka bloggar, och förklara hur Technoratis ranking fungerar. Det är säkert klokt
Länk
Nature News
måndag, juli 03, 2006
Discovery-uppskjutningen hänger på en tråd
Uppskjutningen av Discovery hänger på en tråd - man har upptäckt en spricka i isoleringen kring en bränsletank.
Isoleringsskummet kring Discoverys externa bränsletank har fått en spricka, kanske på grund av påfrestningar som uppstår när tanken tömts och fyllts med flytande superkallt väte och syre (och därmed utvidgats och dragits ihop). NASAs ledning håller just nu på att diskutera om de ska försöka reparera sprickan eller flyga ändå.
Besked har lovats tidigast kl 16 GMT (kl 17 svensk tid), men i skrivande stund (17:25) har ännu inget meddelats - fullt begripligt, med tanke på att det är ett krångligt beslut. Att försöka reparera sprickan tar tid, och tidsfönstret för uppskjutning sträcker sig inte längre än till 19:e juli. Att inte reparera och flyga ändå medför sannolikt större risk att Discovery förolyckas (en isoleringsbit som lossnade ledde till att rymdfärjan Columbia förolyckades 2003)- och det skulle kunna vara dödsstöten för hela ISS-projektet.
New Scientist SPACE sammanfattar bra, kort och koncist: om Discovery skadas under uppskjutningen avslutas sannolikt rymdfärjeprogrammet i förtid (och därmed kan ISS inte bli färdigt). Lyckas uppskjutningen ökar ISS bemanning från två till tre, vilket ger mer tid för vetenskapliga experiment, och det kommer även hjälpa NASAs ingenjörer att avgöra hur och när isoleringsskum kan tänkas lossna från den externa tanken under uppskjutningen. ("The mission is a crucial one for NASA. If Discovery is damaged on liftoff, the agency will probably shut down the entire space shuttle programme, which would mean the International Space Station could not be completed. But if it succeeds, it will boost the station's long-term crew from two to three, allowing more time for science in orbit. It will also help engineers determine how and when potentially dangerous foam is likely to peel off the external tank during launch, improving the safety of future missions.")
UPPDATERAT 4/7 kl 09.05: Uppskjutningen fick grönt ljus till slut (kl 02.38 EDT dvs 07.38 svensk tid) - en dags extra analys verkar ha visat att säkerhetsriskerna inte är för stora och att isoleringsskummet kring det lilla hål som bildats (där en bit skum fallit bort) fortfarande är intakt. Sprickan i isoleringen lär ha uppstått på grund av att regn som fallit på tanken frusit till is (eftersom tanken kyls ner av det kalla bränslet), och att isen klämt bort en bit isoleringsskum när tanken senare värmts och expanderat. Det är 60% chans för att vädret håller idag, vilket skulle göra uppskjutningen till den första raketuppskjutningen i USAs historia som hålls på Independence Day.
Länkar
New Scientist SPACE
NASA
Isoleringsskummet kring Discoverys externa bränsletank har fått en spricka, kanske på grund av påfrestningar som uppstår när tanken tömts och fyllts med flytande superkallt väte och syre (och därmed utvidgats och dragits ihop). NASAs ledning håller just nu på att diskutera om de ska försöka reparera sprickan eller flyga ändå.
Besked har lovats tidigast kl 16 GMT (kl 17 svensk tid), men i skrivande stund (17:25) har ännu inget meddelats - fullt begripligt, med tanke på att det är ett krångligt beslut. Att försöka reparera sprickan tar tid, och tidsfönstret för uppskjutning sträcker sig inte längre än till 19:e juli. Att inte reparera och flyga ändå medför sannolikt större risk att Discovery förolyckas (en isoleringsbit som lossnade ledde till att rymdfärjan Columbia förolyckades 2003)- och det skulle kunna vara dödsstöten för hela ISS-projektet.
New Scientist SPACE sammanfattar bra, kort och koncist: om Discovery skadas under uppskjutningen avslutas sannolikt rymdfärjeprogrammet i förtid (och därmed kan ISS inte bli färdigt). Lyckas uppskjutningen ökar ISS bemanning från två till tre, vilket ger mer tid för vetenskapliga experiment, och det kommer även hjälpa NASAs ingenjörer att avgöra hur och när isoleringsskum kan tänkas lossna från den externa tanken under uppskjutningen. ("The mission is a crucial one for NASA. If Discovery is damaged on liftoff, the agency will probably shut down the entire space shuttle programme, which would mean the International Space Station could not be completed. But if it succeeds, it will boost the station's long-term crew from two to three, allowing more time for science in orbit. It will also help engineers determine how and when potentially dangerous foam is likely to peel off the external tank during launch, improving the safety of future missions.")
UPPDATERAT 4/7 kl 09.05: Uppskjutningen fick grönt ljus till slut (kl 02.38 EDT dvs 07.38 svensk tid) - en dags extra analys verkar ha visat att säkerhetsriskerna inte är för stora och att isoleringsskummet kring det lilla hål som bildats (där en bit skum fallit bort) fortfarande är intakt. Sprickan i isoleringen lär ha uppstått på grund av att regn som fallit på tanken frusit till is (eftersom tanken kyls ner av det kalla bränslet), och att isen klämt bort en bit isoleringsskum när tanken senare värmts och expanderat. Det är 60% chans för att vädret håller idag, vilket skulle göra uppskjutningen till den första raketuppskjutningen i USAs historia som hålls på Independence Day.
Länkar
New Scientist SPACE
NASA
fredag, juni 30, 2006
En "bandspelare" för lukt?
Ungefär en gång om året verkar det annonseras ett nytt försök att "spela upp" eller "spela in" lukt och skicka den över internet, använda den som atmosfärsförhöjande effekt på bio eller dylikt. Det lovas guld och gröna skogar men ledar sällan till något vettigt och användbart. Senast ut i raden är en apparat från Tokyo Institute of Technology, som ska kunna fungera som en bandspelare och både spela in och spela upp lukter.
Lukt (och till viss del också smak) är ett förhållandevis outforskat och outnyttjat sinne, kommersiellt sett. Drömmen om att objektivt kunna mäta lukt har funnits länge, och går hand i hand med drömmen om att kunna skicka eller spela in lukt.
Senast ut i raden, enligt New Scientist Tech, är ingenjörer från Tokyo Institute of Technology. De utvecklar en apparat som ska kunna analysera en lukts sammansättning, spara den och spela upp den. Tidigare system som gjort liknande saker har ofta fallerat på att de har haft en begränsad repertoar av lukter som de kan återge. Pambuk Somboon från TIoT kommenterar:
"In video, you just need to record shades of red, green and blue. But humans have 347 olfactory sensors, so we need a lot of source chemicals." (För video behöver man bara spela in rött, grönt och blått. Men människor har 347 luktsensorer, så vi behöver en mängd olika kemikalier att utgå från)
Och den insikten är helt korrekt. Tyvärr är den teknik och utrustning de har valt antagligen inte alls tillräcklig för det de vill göra (uppgifter av typen "peka med apparaten på en kaka och spela in dess lukt, för att kunna spela upp den efteråt"). Deras system består av 15 mikrochip och 96 kemikalier, och några av problemen med detta är:
*Mikrochip är sällan tillräckligt känsliga - och de känsliga mikrochipen blir ofta snabbt förorenade av det ämne de är känsliga för, eftersom dessa ämnen binder hårt till chipen.
*Det är väldigt svårt att konstruera mikrochip som är känsliga för samma sorts lukter som den mänskliga näsan (och som inte bara reagerar på vad det finns mest av).
*15 mikrochip är väldigt lite, om man vill kunna mäta ett stort antal lukter och skilja dem åt.
*96 luktämnen är också väldigt lite, om man vill kunna återge komplexa lukter (som lukter från mat ofta är - kaffe har till exempel runt 100 karakteristiska doftämnen)
För att inte tala om att vissa luktämnen, till exempel dill och mint, är spegelbilder av varandra. Man måste bygga väldigt specifika sensorer för att kunna skilja dem åt. Och för människor är det sannolikt högst relevant om tandkrämen smakar mint eller dill...
Den "guldstandard" för att mäta lukt som finns idag är gaskromatografi med masspektroskopi, som separerar alla luktämnen för sig och sedan mäter hur mycket av varje som finns. För att mäta på matlukter, och andra komplicerade lukter, är det sannolikt något sådant man behöver. Men detta är stora, tunga och dyra apparater som man inte flyttar runt hur som helst.
Att däremot använda systemet för att spela upp lukter är möjligt, men det kräver väldigt finkänslig kontroll. Ett exempelområde är det som nämns: att återskapa kroppslukter (blod, urin, galla) för att hjälpa en doktor som befinner sig på annan plats att ställa en diagnos. Många sådana lukter är människan väldigt känslig för (antagligen på grund av den stora evolutionära fördelen som det innebär att lätt kunna känna dem), vilket innebär att en apparat som ska ge samma förmåga både måste kunna detektera lukterna med mycket god noggrannhet och spela upp dem med mycket god noggrannhet i mycket små doser. Speciellt det senare lär vara väldigt komplicerat (antagligen är det bättre att spara mätvärdena som sifror och analysera dem på annat sätt).
Rent tekniskt sett är antagligen de enda lukter som går att spela upp, med dagens teknik, enkla smak- eller luktsatta produkter som är industriellt tillverkade (läsk, godis, tvål, tvättmedel...) Inte så spännande, och knappast något folk kommer betala stor mängder pengar för att kunna göra. Antagligen är det därför man vill måla upp lockande bilder av allt man skulle kunna göra med ett sådant system (bara det var lite, lite bättre än dagens), men jag tror att man målar in sig i ett hörn på så vis. Det är inget fel med att vara visionär, men om man varje gång lovar guld och gröna skogar - trots att tekniken inte håller - kommer snart ingen att ta ens tillämpning på allvar (notera till exempel att NewScientistTech inte har frågat några biologer eller liknande om systemet har möjlighet att fungera)...
Länkar
NewScientistTech
Vetenskapsnytt 6/6 2005: Idén om lukt över internet är ännu inte död)
Lukt (och till viss del också smak) är ett förhållandevis outforskat och outnyttjat sinne, kommersiellt sett. Drömmen om att objektivt kunna mäta lukt har funnits länge, och går hand i hand med drömmen om att kunna skicka eller spela in lukt.
Senast ut i raden, enligt New Scientist Tech, är ingenjörer från Tokyo Institute of Technology. De utvecklar en apparat som ska kunna analysera en lukts sammansättning, spara den och spela upp den. Tidigare system som gjort liknande saker har ofta fallerat på att de har haft en begränsad repertoar av lukter som de kan återge. Pambuk Somboon från TIoT kommenterar:
"In video, you just need to record shades of red, green and blue. But humans have 347 olfactory sensors, so we need a lot of source chemicals." (För video behöver man bara spela in rött, grönt och blått. Men människor har 347 luktsensorer, så vi behöver en mängd olika kemikalier att utgå från)
Och den insikten är helt korrekt. Tyvärr är den teknik och utrustning de har valt antagligen inte alls tillräcklig för det de vill göra (uppgifter av typen "peka med apparaten på en kaka och spela in dess lukt, för att kunna spela upp den efteråt"). Deras system består av 15 mikrochip och 96 kemikalier, och några av problemen med detta är:
*Mikrochip är sällan tillräckligt känsliga - och de känsliga mikrochipen blir ofta snabbt förorenade av det ämne de är känsliga för, eftersom dessa ämnen binder hårt till chipen.
*Det är väldigt svårt att konstruera mikrochip som är känsliga för samma sorts lukter som den mänskliga näsan (och som inte bara reagerar på vad det finns mest av).
*15 mikrochip är väldigt lite, om man vill kunna mäta ett stort antal lukter och skilja dem åt.
*96 luktämnen är också väldigt lite, om man vill kunna återge komplexa lukter (som lukter från mat ofta är - kaffe har till exempel runt 100 karakteristiska doftämnen)
För att inte tala om att vissa luktämnen, till exempel dill och mint, är spegelbilder av varandra. Man måste bygga väldigt specifika sensorer för att kunna skilja dem åt. Och för människor är det sannolikt högst relevant om tandkrämen smakar mint eller dill...
Den "guldstandard" för att mäta lukt som finns idag är gaskromatografi med masspektroskopi, som separerar alla luktämnen för sig och sedan mäter hur mycket av varje som finns. För att mäta på matlukter, och andra komplicerade lukter, är det sannolikt något sådant man behöver. Men detta är stora, tunga och dyra apparater som man inte flyttar runt hur som helst.
Att däremot använda systemet för att spela upp lukter är möjligt, men det kräver väldigt finkänslig kontroll. Ett exempelområde är det som nämns: att återskapa kroppslukter (blod, urin, galla) för att hjälpa en doktor som befinner sig på annan plats att ställa en diagnos. Många sådana lukter är människan väldigt känslig för (antagligen på grund av den stora evolutionära fördelen som det innebär att lätt kunna känna dem), vilket innebär att en apparat som ska ge samma förmåga både måste kunna detektera lukterna med mycket god noggrannhet och spela upp dem med mycket god noggrannhet i mycket små doser. Speciellt det senare lär vara väldigt komplicerat (antagligen är det bättre att spara mätvärdena som sifror och analysera dem på annat sätt).
Rent tekniskt sett är antagligen de enda lukter som går att spela upp, med dagens teknik, enkla smak- eller luktsatta produkter som är industriellt tillverkade (läsk, godis, tvål, tvättmedel...) Inte så spännande, och knappast något folk kommer betala stor mängder pengar för att kunna göra. Antagligen är det därför man vill måla upp lockande bilder av allt man skulle kunna göra med ett sådant system (bara det var lite, lite bättre än dagens), men jag tror att man målar in sig i ett hörn på så vis. Det är inget fel med att vara visionär, men om man varje gång lovar guld och gröna skogar - trots att tekniken inte håller - kommer snart ingen att ta ens tillämpning på allvar (notera till exempel att NewScientistTech inte har frågat några biologer eller liknande om systemet har möjlighet att fungera)...
Länkar
NewScientistTech
Vetenskapsnytt 6/6 2005: Idén om lukt över internet är ännu inte död)
torsdag, juni 29, 2006
Inte riskfritt att pumpa ner koldioxid i marken
Ett pilotprojekt som undersöker konsekvenserna av att pumpa ner stora mängder koldioxid i marken har synliggjort en tidigare förbisedd risk: koldioxid sänker markens pH så mycket att en mängd mineraler löses upp.
Koldioxiden som pumpades ner i marken under pilotprojektet sänkte pH:t från 6.5 till 3 (ungefär lika surt som vinäger). Vid så lågt pH löstes en mängd mineraler upp, vilket frigjorde många olika metaller: till exempel järn och mangan. Även organisk materia frigjordes, och mycket kalkinnehållande bergarter löstes upp. Upplösning av mineraler och kalkinnehållande bergarter är inte nödvändigtvis ett problem i sig, men kalkinnehållande bergarter förseglar ofta sprickor som till exempel leder till vattensamlingar under jord. Upplösning av kalk-"propparna" i sprickorna kan således leda till förorening av grundvattnet - speciellt i kombination med att metall och organiska ämnen frigörs av det låga pH:t.
Det låga pH:t kan också leda till att cement löses upp. I USA finns det cirka 2.5 miljoner övergivna gas- och oljekällor som är igensatta med cement, vilket skulle kunna leda till läckage om man pumpar ner koldioxid i marken i stor skala. Oljebolagen pumpar redan ner koldioxid för att trycka upp mer olja - det har ännu inte visat sig ge stora effekter, men det lär också bero väldigt mycket på var man pumpar - om det finns sprickor i berget omkring och om dessa sprickor leder till grundvatten.
Länk
ScienceNow
Koldioxiden som pumpades ner i marken under pilotprojektet sänkte pH:t från 6.5 till 3 (ungefär lika surt som vinäger). Vid så lågt pH löstes en mängd mineraler upp, vilket frigjorde många olika metaller: till exempel järn och mangan. Även organisk materia frigjordes, och mycket kalkinnehållande bergarter löstes upp. Upplösning av mineraler och kalkinnehållande bergarter är inte nödvändigtvis ett problem i sig, men kalkinnehållande bergarter förseglar ofta sprickor som till exempel leder till vattensamlingar under jord. Upplösning av kalk-"propparna" i sprickorna kan således leda till förorening av grundvattnet - speciellt i kombination med att metall och organiska ämnen frigörs av det låga pH:t.
Det låga pH:t kan också leda till att cement löses upp. I USA finns det cirka 2.5 miljoner övergivna gas- och oljekällor som är igensatta med cement, vilket skulle kunna leda till läckage om man pumpar ner koldioxid i marken i stor skala. Oljebolagen pumpar redan ner koldioxid för att trycka upp mer olja - det har ännu inte visat sig ge stora effekter, men det lär också bero väldigt mycket på var man pumpar - om det finns sprickor i berget omkring och om dessa sprickor leder till grundvatten.
Länk
ScienceNow
onsdag, juni 28, 2006
Varför man inte får halva poäng på hållfasthetstentan
Det finns en kurs på KTH (på andra ställen också, antar jag, men nu råkar jag ju ha gått på KTH) där man inte får halva tentapoäng för "god vilja", eller en god ansats som inte löser problemet. Det är grundkursen i hållfasthetslära som jag gick för några år sedan.
"Ni förstår, i hållfasthetslära är det så att om man räknar fel så DÖR folk", sa föreläsaren. Och då tänkte man, att sådana fel hittar man självklart redan på ritbordet, nu är han nog lite väl dramatisk. Men nu läser jag att den bro i norra Jylland i Danmark som rasade i april (en död, fyra svårt skadade) rasade på grund av dålig matte - ramverket som höll upp bron var helt enkelt inte starkt nog.
Där ser man.
(Läskigt nog säger konsulterna att de påpekade - utan att det åtgärdades - att den pelare som senare rasade var underdimensionerad. Så felet fastnade nästan på ritbordet)
Länk
Copenhagen Post (via NewsDaily)
"Ni förstår, i hållfasthetslära är det så att om man räknar fel så DÖR folk", sa föreläsaren. Och då tänkte man, att sådana fel hittar man självklart redan på ritbordet, nu är han nog lite väl dramatisk. Men nu läser jag att den bro i norra Jylland i Danmark som rasade i april (en död, fyra svårt skadade) rasade på grund av dålig matte - ramverket som höll upp bron var helt enkelt inte starkt nog.
Där ser man.
(Läskigt nog säger konsulterna att de påpekade - utan att det åtgärdades - att den pelare som senare rasade var underdimensionerad. Så felet fastnade nästan på ritbordet)
Länk
Copenhagen Post (via NewsDaily)
Bild på ögon får folk att bete sig mer ärligt
Folk beter sig i allmänhet mer ärligt i närvaro av andra människor - inte så konstigt. Men ett nytt psykologiexperiment visar att det kan räcka med att bli betraktad av en bild för att trigga ärligt beteende.
Om man jobbar ihop med psykologer kan man bli deltagare i ett experiment när man minst anar det. Personerna som arbetar på psykologiinstitutionen på Newcastle University har, precis som folk på många andra arbetsplatser, kaffe och te till självkonstnadspris i fikarummet och en liten låda där man lägger i pengar. Det är ett välkänt problem att folk ofta inte lägger pengar i sådana lådor. Experimentet gick ut på att sätta upp en ny prislista varje vecka, med samma priser men en ny bild längst upp. Vissa veckor var det en bild på blommor, andra veckor en bild på ett ansikte med ögonen riktade rakt fram (som alltså "såg tillbaka" på den som betraktade bilden). Och veckor när det suttit uppe en ansiktbild betalades det i genomsnitt 2.76 gånger mer pengar i boxen (jag antar att de kalibrerade mot mängden fika som gick åt, men det framgår inte riktigt).
Liknande effekter har observerats tidigare, till exempel när försökspersonerna blivit betraktade av en söt robot, men enligt Gilbert Roberts, som är en av personerna bakom försöket, är det första gången man observerat effekten i en verklig situation där försökspersonerna använt sina egna pengar.
Detta till synes enkla experiment kan också få effekter på synen på hur generösa människor i allmänhet är. Många tidigare försök har visat att försökspersonerna beter sig oväntat generöst i jämförelse med vad som ligger i deras eget intresse, även när de kunnat vara anonyma. Men om bara en fotokopierad bild kan få folk att bete sig nästan tre gånger så ärligt, säger Newcastlegruppen, är det fullt möjligt att subtila detaljer i de tidigare försöken fått försökspersonerna att känna sig bevakade - och därmed mer generösa.
Länk
New Scientist
Om man jobbar ihop med psykologer kan man bli deltagare i ett experiment när man minst anar det. Personerna som arbetar på psykologiinstitutionen på Newcastle University har, precis som folk på många andra arbetsplatser, kaffe och te till självkonstnadspris i fikarummet och en liten låda där man lägger i pengar. Det är ett välkänt problem att folk ofta inte lägger pengar i sådana lådor. Experimentet gick ut på att sätta upp en ny prislista varje vecka, med samma priser men en ny bild längst upp. Vissa veckor var det en bild på blommor, andra veckor en bild på ett ansikte med ögonen riktade rakt fram (som alltså "såg tillbaka" på den som betraktade bilden). Och veckor när det suttit uppe en ansiktbild betalades det i genomsnitt 2.76 gånger mer pengar i boxen (jag antar att de kalibrerade mot mängden fika som gick åt, men det framgår inte riktigt).
Liknande effekter har observerats tidigare, till exempel när försökspersonerna blivit betraktade av en söt robot, men enligt Gilbert Roberts, som är en av personerna bakom försöket, är det första gången man observerat effekten i en verklig situation där försökspersonerna använt sina egna pengar.
Detta till synes enkla experiment kan också få effekter på synen på hur generösa människor i allmänhet är. Många tidigare försök har visat att försökspersonerna beter sig oväntat generöst i jämförelse med vad som ligger i deras eget intresse, även när de kunnat vara anonyma. Men om bara en fotokopierad bild kan få folk att bete sig nästan tre gånger så ärligt, säger Newcastlegruppen, är det fullt möjligt att subtila detaljer i de tidigare försöken fått försökspersonerna att känna sig bevakade - och därmed mer generösa.
Länk
New Scientist
tisdag, juni 27, 2006
Språk påverkar hur hjärnan behandlar lästa siffror
En studie på kinesisktalande och engelsktalande visar att det finns skillnader i hur hjärnan behandlar siffor. Kinesisktalande tenderade att använda visuo-spatiala delar av hjärnan, medan engelsktalande i större utsträckning använde språkrelaterade delar av hjärnan. Forskargruppen bakom studien tror att resultaten beror på hur personerna använt hjärnan för att lära sig språk.
När kinesisktalande läser använder de mer av hjärnans visuo-spatiala delar än vad engelsktalande gör. En amerikansk-kinesisk forskargrupp har därför undersökt om det samma gäller för siffror. Undersökningen gjordes med arabiska siffror (våra "vanliga" siffror), som används av båda grupperna (det finns även kinesiska tecken - en förenklad version och en mer komplicerad formell version - som kan användas istället för siffrorna, men arabiska siffror används för matematik). En symbolmanipuleringsuppgift med meningslösa tecken visade ingen skillnad mellan gruperna, men när symbolerna istället ersattes med siffror syntes klara skillnader enligt samma linjer som för text: de kinesisktalande använde mest hjärnans visuo-spatiala delar, medan de engelsktalande mest använde hjärnans språkrelaterade delar. Skillnaderna syntes också i resultaten från två andra uppgifter som rörde aritmetik och jämförelser av numeriska värden.
Forskarna spekulerar i om skillnaden kan bero på hur de olika grupperna använder hjärnan för att lära in språk, och inte bara på hur deras hjärnor behandlar språk. Detta eftersom man vet att barn med kinesiska som modersmål till stor del använder sig av syn (och att kopiera tecken) när de lär sig skriva, medan barn med engelska som modersmål mer använder sig av hörsel (och bokstavering). De utgår således från att skillnaden är kulturellt (inlärningsmässigt) betingad, och inte fanns när personerna var nyfödda.
Resultaten kommer publiceras online i Proceedings of the National Academy of Sciences i veckan.
Länk
ScienceNow
När kinesisktalande läser använder de mer av hjärnans visuo-spatiala delar än vad engelsktalande gör. En amerikansk-kinesisk forskargrupp har därför undersökt om det samma gäller för siffror. Undersökningen gjordes med arabiska siffror (våra "vanliga" siffror), som används av båda grupperna (det finns även kinesiska tecken - en förenklad version och en mer komplicerad formell version - som kan användas istället för siffrorna, men arabiska siffror används för matematik). En symbolmanipuleringsuppgift med meningslösa tecken visade ingen skillnad mellan gruperna, men när symbolerna istället ersattes med siffror syntes klara skillnader enligt samma linjer som för text: de kinesisktalande använde mest hjärnans visuo-spatiala delar, medan de engelsktalande mest använde hjärnans språkrelaterade delar. Skillnaderna syntes också i resultaten från två andra uppgifter som rörde aritmetik och jämförelser av numeriska värden.
Forskarna spekulerar i om skillnaden kan bero på hur de olika grupperna använder hjärnan för att lära in språk, och inte bara på hur deras hjärnor behandlar språk. Detta eftersom man vet att barn med kinesiska som modersmål till stor del använder sig av syn (och att kopiera tecken) när de lär sig skriva, medan barn med engelska som modersmål mer använder sig av hörsel (och bokstavering). De utgår således från att skillnaden är kulturellt (inlärningsmässigt) betingad, och inte fanns när personerna var nyfödda.
Resultaten kommer publiceras online i Proceedings of the National Academy of Sciences i veckan.
Länk
ScienceNow
fredag, juni 23, 2006
Symboliskt tänkande kan vara 100000 år gammalt
Fynd av två stycken 100000 år gamla snäckskalspärlor indikerar att människan började ha ett självbegrepp mycket tidigare än man hittils trott. Självbegrepp anses vara ett enkelt fall av symboliskt tänkande, vilket skulle innebära att den "mentalt moderna" människan kan vara mycket äldre än vad man tidigare ansett.
När uppstod egentligen den moderna människan? Rent genetiskt skedde det när Homo Sapiens uppstod, ungefär 200000 år sedan. Om den tidiga Homo Sapiens verkligen var "mentalt modern", det vill säga hade förmåga till symboliskt (abstrakt) tänkande och åtminstone en enkel form av kultur, är betydligt mer omstritt. Fram till nyligen verkade symboliskt tänkande kunna påvisas först för cirka 40000 år sedan (från den tiden har man hittat grottmålningar, spår av begravningsritualer etc). Men datumet flyttades bakåt i tiden för ett par år sedan, när man fann 75000 år gamla snäckskalspärlor i Blombos-grottan i Sydafrika (man hade ett par år tidigare även funnit fiskeredskap och en dekorerad sten). Och nu har man funnit två ännu äldre snäckskalspärlor - dateringen ger att de är ungefär 100000 år gamla.
Fyndet är i själva verket inte nytt, bara dateringen. De två snäckskalspärlorna ifråga, ihåliga skal av arten Nassarius gibbosulus, fann arkeologer redan på 1930-talet under utgrävningar vid Skhul i Israel. I samma arkeologiska "lager" i marken fanns även flera begravda människor. Pärlornas ålder fastställdes genom att man verifierade att sedimenten på pärlorna tillhörde samma lager som de begravda människorna. Gravarnas ålder har tidigare bestämts till någonstans mellan 100000 och 135000 år. Pärlorna kan ha använts enbart för dekoration, för att markera etnicitet eller grupptillhörighet, men också som gåvor eller en enkel form av betalningsmedel (i byteshandel). Skhul låg vid den aktuella tiden mellan 3 och 20 kilometer från havet, och arten Nassarius gibbosulus finns nu bara i centrala till östra medelhavstrakten. Båda dessa saker gör det mindre sannolikt att snäckorna kommit till Skhul på naturlig väg. (I artikeln om fyndet nämns även en tredje snäckpärla som man fann i Oued Djebbana i Algeriet på 1940-talet. Den är inte väl åldersbestämd - den tros vara cirka 35000 år gammal, kanske äldre - men å andra sidan ligger fyndplatsen 190 kilometer från havet).
Blombos-fynden blev hett omdebatterade, och det kommer säkert även dessa fynd blir eftersom deras ålder gör dem än mer kontroversiella. Ett par av argumenten mot Blombos-fynden var att det är svårt att bevisa att hålen i snäckorna verkligen har tillverkats, och inte uppstått på naturlig väg - vilket egentligen inte är ett helt vattentätt argument. För även om hålen i snäckorna uppstått på naturlig väg kan de fortfarande användas som pärlor (även om det är mer anmärkningsvärt att ha tillverkat pärlor, och inte bara trätt något med ett lämpligt hål i på ett snöre). Slitmärken på pärlorna lär dock överensstämma med att de burits som halsband eller liknande, och forskarna är övertygade om att hålen åstadkommits med flintborr - de har provat att själva borra hål med samma metod. Tills man hittar så gamla flintborrar får det nog ändå ses som en hypotes (om snäckorna var bytes- eller handelsobjekt behöver borrarna dessutom inte alls ha funnits på samma plats, vilket krånglar till bevisfrågan något).
Ett annat argument är att pärlorna kan vara betydligt yngre och sedan ha "vandrat" neråt i sedimentlagren. Det argumentet är naturligtvis svårt att visa eller motbevisa.
Resultaten rapporteras i veckans Science.
Länkar
Nature News
Dagens Nyheter
kommentar i Science (kräver pren.)
artikeln (Science, kräver pren.)
När uppstod egentligen den moderna människan? Rent genetiskt skedde det när Homo Sapiens uppstod, ungefär 200000 år sedan. Om den tidiga Homo Sapiens verkligen var "mentalt modern", det vill säga hade förmåga till symboliskt (abstrakt) tänkande och åtminstone en enkel form av kultur, är betydligt mer omstritt. Fram till nyligen verkade symboliskt tänkande kunna påvisas först för cirka 40000 år sedan (från den tiden har man hittat grottmålningar, spår av begravningsritualer etc). Men datumet flyttades bakåt i tiden för ett par år sedan, när man fann 75000 år gamla snäckskalspärlor i Blombos-grottan i Sydafrika (man hade ett par år tidigare även funnit fiskeredskap och en dekorerad sten). Och nu har man funnit två ännu äldre snäckskalspärlor - dateringen ger att de är ungefär 100000 år gamla.
Fyndet är i själva verket inte nytt, bara dateringen. De två snäckskalspärlorna ifråga, ihåliga skal av arten Nassarius gibbosulus, fann arkeologer redan på 1930-talet under utgrävningar vid Skhul i Israel. I samma arkeologiska "lager" i marken fanns även flera begravda människor. Pärlornas ålder fastställdes genom att man verifierade att sedimenten på pärlorna tillhörde samma lager som de begravda människorna. Gravarnas ålder har tidigare bestämts till någonstans mellan 100000 och 135000 år. Pärlorna kan ha använts enbart för dekoration, för att markera etnicitet eller grupptillhörighet, men också som gåvor eller en enkel form av betalningsmedel (i byteshandel). Skhul låg vid den aktuella tiden mellan 3 och 20 kilometer från havet, och arten Nassarius gibbosulus finns nu bara i centrala till östra medelhavstrakten. Båda dessa saker gör det mindre sannolikt att snäckorna kommit till Skhul på naturlig väg. (I artikeln om fyndet nämns även en tredje snäckpärla som man fann i Oued Djebbana i Algeriet på 1940-talet. Den är inte väl åldersbestämd - den tros vara cirka 35000 år gammal, kanske äldre - men å andra sidan ligger fyndplatsen 190 kilometer från havet).
Blombos-fynden blev hett omdebatterade, och det kommer säkert även dessa fynd blir eftersom deras ålder gör dem än mer kontroversiella. Ett par av argumenten mot Blombos-fynden var att det är svårt att bevisa att hålen i snäckorna verkligen har tillverkats, och inte uppstått på naturlig väg - vilket egentligen inte är ett helt vattentätt argument. För även om hålen i snäckorna uppstått på naturlig väg kan de fortfarande användas som pärlor (även om det är mer anmärkningsvärt att ha tillverkat pärlor, och inte bara trätt något med ett lämpligt hål i på ett snöre). Slitmärken på pärlorna lär dock överensstämma med att de burits som halsband eller liknande, och forskarna är övertygade om att hålen åstadkommits med flintborr - de har provat att själva borra hål med samma metod. Tills man hittar så gamla flintborrar får det nog ändå ses som en hypotes (om snäckorna var bytes- eller handelsobjekt behöver borrarna dessutom inte alls ha funnits på samma plats, vilket krånglar till bevisfrågan något).
Ett annat argument är att pärlorna kan vara betydligt yngre och sedan ha "vandrat" neråt i sedimentlagren. Det argumentet är naturligtvis svårt att visa eller motbevisa.
Resultaten rapporteras i veckans Science.
Länkar
Nature News
Dagens Nyheter
kommentar i Science (kräver pren.)
artikeln (Science, kräver pren.)
torsdag, juni 22, 2006
Evolutionsbiolog utvecklar smart dateringsmetod för gamla tryck
Tryckverktyg som träblock och kopparplåtar borde brytas ned i konstant hastighet, ungefär som gener samlar på sig nya mutationer med en konstant hastighet. Med det i åtanke konstruerade evolutionsbiologen Blair Hedges en dateringsmetod för gamla tryckta verk.
Evolutionsbiologen Blair Hedges har en hobby: att samla på antika tryck och kartor. Att fastställa exakt hur gamla sådana tryck är kan vara knepigt; man kan gissa utgående från slitningsgraden på verken, eller försöka hitta ett vattenmärke med känd ålder i pappret - ingetdera verkar vara lätt. Hedges bestämde sig för att utgå från den utrustning som används för att framställa trycken, det vill säga träblock och kopparplåtar, snarare än trycken själva. Utifrån resonemanget att blocken och plåtarna borde samla på sig defekter med konstant hastighet - analogt med kunskapen han hade från sitt arbete; hur gener samlar på sig mutationer i konstant hastighet - utvecklade han sedan en dateringsmetod som han testade på 2674 tryck från renässansperioden. Resultaten publiceras online denna vecka i Proceedings of the Royal Society A: Mathematical, Physical and Engineering Sciences.
Tryck från träblock hade till en början rena kontinuerliga linjer, men samlade med tiden på sig fler och fler små hål i linjerna - antagligen från små sprickor som uppstod när träet åldrades. Koppartryck bleknade med en hastighet som matchar korrosionshastigheten för koppar. Eftersom defekterna verkligen såg utt att uppstå med konstant hastighet testade han sedan sin metod på ett omstritt tryck från 1500-talet (den italienske kartografen Benedetto Bordones Isolario, som är en atlas över öar). Tryckdatum för tre av de fyra utgåvorna var känt, men åldern på den fjärde utgåvan har debatterats i 200 år (!). Hedges metod ger att den trycktes i februari 1565, plus minus 16 månader, vilket otvetydigt gör den till den sista av utgåvorna.
ScienceNow intervjuar även en bibliograf som kallar metoden revolutionerande, i och med att den har potential att göra dateringen av gamla tryck betydlig mer noggrann än vad den är för närvarande.
Länk
ScienceNow
Evolutionsbiologen Blair Hedges har en hobby: att samla på antika tryck och kartor. Att fastställa exakt hur gamla sådana tryck är kan vara knepigt; man kan gissa utgående från slitningsgraden på verken, eller försöka hitta ett vattenmärke med känd ålder i pappret - ingetdera verkar vara lätt. Hedges bestämde sig för att utgå från den utrustning som används för att framställa trycken, det vill säga träblock och kopparplåtar, snarare än trycken själva. Utifrån resonemanget att blocken och plåtarna borde samla på sig defekter med konstant hastighet - analogt med kunskapen han hade från sitt arbete; hur gener samlar på sig mutationer i konstant hastighet - utvecklade han sedan en dateringsmetod som han testade på 2674 tryck från renässansperioden. Resultaten publiceras online denna vecka i Proceedings of the Royal Society A: Mathematical, Physical and Engineering Sciences.
Tryck från träblock hade till en början rena kontinuerliga linjer, men samlade med tiden på sig fler och fler små hål i linjerna - antagligen från små sprickor som uppstod när träet åldrades. Koppartryck bleknade med en hastighet som matchar korrosionshastigheten för koppar. Eftersom defekterna verkligen såg utt att uppstå med konstant hastighet testade han sedan sin metod på ett omstritt tryck från 1500-talet (den italienske kartografen Benedetto Bordones Isolario, som är en atlas över öar). Tryckdatum för tre av de fyra utgåvorna var känt, men åldern på den fjärde utgåvan har debatterats i 200 år (!). Hedges metod ger att den trycktes i februari 1565, plus minus 16 månader, vilket otvetydigt gör den till den sista av utgåvorna.
ScienceNow intervjuar även en bibliograf som kallar metoden revolutionerande, i och med att den har potential att göra dateringen av gamla tryck betydlig mer noggrann än vad den är för närvarande.
Länk
ScienceNow
onsdag, juni 21, 2006
Fladdermöss lär sig äta det som låter gott
De flesta har någon gång beställt mat på en restaurang genom att beställa in den till synes smaskiga rätten som de vid grannbordet äter. Nu visar det sig att fladdermöss gör ungefär samma sak - fast med ljud istället för syn. De kan lära sig att äta nya bytesdjur genom att lyssna på vad andra fladdermöss fångar och äter.
Forskarna Rachel Page och Mike Ryan, som studerar de grodätande fransläppsfladdermössen i Panama, fångade in ett antal vilda fladdermöss och undersökte hur de reagerade på läten från grodarter som den normalt inte åt (i det här fallet den stora giftiga arten agapadda (cane toad), som man kan utgå från att de inte normalt äter). De fann att fladdermössen snabbt kunde lära sig att betrakta den nya grodarten som mat, om de observerade en annan fladdermus som åt en sådan groda.
Fladdermössen hölls i en stor utomhusbur, och grodlätet spelades upp i en högtalare. Fladdermöss som närmade sig högtalaren belönades med en bit rå fisk. De fladdermöss som lärt sig fick sedan bli lärare åt andra fladdermöss. I genomsnitt behövde en fladdermus observera en "lärare" som "åt" en groda fem gånger, innan den själv såg grodan som mat. Page och Ryan föreslår att fladdermössen lokaliserar läraren med ultraljud och sedan lyssnar på den när den tuggar i sig sin mat.
De föreslår också att fladdermössens oväntat stora flexibilitet i att lära sig äta ny mat innebär att en grupp fladdermöss snabbt kan byta diet, utan att de var och en behöver lära sig genom att göra misstag.
Länk
nyhetsrelease (Science Daily)
Forskarna Rachel Page och Mike Ryan, som studerar de grodätande fransläppsfladdermössen i Panama, fångade in ett antal vilda fladdermöss och undersökte hur de reagerade på läten från grodarter som den normalt inte åt (i det här fallet den stora giftiga arten agapadda (cane toad), som man kan utgå från att de inte normalt äter). De fann att fladdermössen snabbt kunde lära sig att betrakta den nya grodarten som mat, om de observerade en annan fladdermus som åt en sådan groda.
Fladdermössen hölls i en stor utomhusbur, och grodlätet spelades upp i en högtalare. Fladdermöss som närmade sig högtalaren belönades med en bit rå fisk. De fladdermöss som lärt sig fick sedan bli lärare åt andra fladdermöss. I genomsnitt behövde en fladdermus observera en "lärare" som "åt" en groda fem gånger, innan den själv såg grodan som mat. Page och Ryan föreslår att fladdermössen lokaliserar läraren med ultraljud och sedan lyssnar på den när den tuggar i sig sin mat.
De föreslår också att fladdermössens oväntat stora flexibilitet i att lära sig äta ny mat innebär att en grupp fladdermöss snabbt kan byta diet, utan att de var och en behöver lära sig genom att göra misstag.
Länk
nyhetsrelease (Science Daily)
tisdag, juni 20, 2006
Vad har giraffer och piloter gemensamt?
Giraffer och piloter har ett gemensamt problem: blodförsörjningen till hjärnan kan tillfälligt minska drastiskt på grund av kraftig acceleration. Piloter har speciella flygdräkter för att inte svimma, men girafferna löser det enklare än så: med ett starkt hjärta.
När en giraff reser sitt nerböjda huvud, till exempel efter att ha druckit vatten, rör dess huvud sig flera meter på kort tid. Accelerationen ger ett stort blodflöde ut från hjärnan - så varför svimmar inte giraffen? Det har tidigare spekulerats i att giraffer skulle ha utvecklat ett speciellt "sifonsystem" (där det stora blodflödet ut från hjärnan skulle dra in nytt blod från kroppspulsådern) för att klara av sådana situationer, men ny forskning visar att det snarare nog rör sig om att giraffen har ett extra starkt hjärta.
En zoologigrupp från University of Wyoming bestämde sig för att undersöka det hela genom modellering - men inte datormodellering utan en betydlig handfastare variant med PVC-slangar (=blodådror), en elektrisk pump (=hjärtat) och vatten (=blod). När stela PVC-slangar användes fungerade sifonteorin, men när de stela slangarna byttes ut mot mjukare gummislangar som mer liknar de flexibla blodådrorna sögs inget "blod" upp i "hjärnan". Att låta "hjärtat", det vill säga den elektriska pumpen, göra allt jobb fungerade däremot smidigt.
Modellen förklarar varför giraffen har så högt blodtryck, säger Graham Mitchell (till Science Now) som lett gruppens arbete. Han misstänker att giraffen också har en muskelring som dras åt runt halsvenen när giraffen står upp, för att hålla trycket i hjärnan.
Länk
Science Now
När en giraff reser sitt nerböjda huvud, till exempel efter att ha druckit vatten, rör dess huvud sig flera meter på kort tid. Accelerationen ger ett stort blodflöde ut från hjärnan - så varför svimmar inte giraffen? Det har tidigare spekulerats i att giraffer skulle ha utvecklat ett speciellt "sifonsystem" (där det stora blodflödet ut från hjärnan skulle dra in nytt blod från kroppspulsådern) för att klara av sådana situationer, men ny forskning visar att det snarare nog rör sig om att giraffen har ett extra starkt hjärta.
En zoologigrupp från University of Wyoming bestämde sig för att undersöka det hela genom modellering - men inte datormodellering utan en betydlig handfastare variant med PVC-slangar (=blodådror), en elektrisk pump (=hjärtat) och vatten (=blod). När stela PVC-slangar användes fungerade sifonteorin, men när de stela slangarna byttes ut mot mjukare gummislangar som mer liknar de flexibla blodådrorna sögs inget "blod" upp i "hjärnan". Att låta "hjärtat", det vill säga den elektriska pumpen, göra allt jobb fungerade däremot smidigt.
Modellen förklarar varför giraffen har så högt blodtryck, säger Graham Mitchell (till Science Now) som lett gruppens arbete. Han misstänker att giraffen också har en muskelring som dras åt runt halsvenen när giraffen står upp, för att hålla trycket i hjärnan.
Länk
Science Now
fredag, juni 16, 2006
Blir man mer kontrollerad med åren?
Med åren blir man mer positivt inställd till sina medmänniskor, föreslår ny forskning. Hjärnröntgen visar att äldre blir bättre på att känna igen glada ansiktsuttryck och bättre på att undertrycka reaktioner på rädda ansiktsuttryck.
Det finns sedan tidigare indikationer på att äldre är mer känslomässigt stabila. Forskarna bakom de nya resultaten, en grupp från Australien, ville undersöka om det hade en biologisk bakgrund. 242 frivilliga mellan 12 och 79 år fick titta på bilder av ansiktsuttryck och sortera ut de som var rädda och glada från de övriga (det fanns även bilder på arga, äcklade och ledsna ansiktsuttryck). Äldre var bättre på att plocka ut glada ansikten medan tonåringar var bättre på att plocka ut rädda ansikten. Äldre visade även större aktivitet i ett område som är kopplat till känslokontroll - mediala prefrontala cortex - när de såg rädda ansikten, jämförtmed vad tonåringar gjorde. (Mediala prefrontala cortex undertrycker aktiviteten i amygdala, en hjärnarea som styr rädsloreaktioner. )
Orsaken till skillnaden mellan gamla och unga är oklar, men man vet från försök på råttor att höga nivåer av stresshormoner kan minska aktiviteten i mediala prefrontala cortex. Kanske är tonåringar i medeltal mer stressade?
Sedan kommenterar också en antropolog till New Scientist att våra jägar-samlar-förfäder kanske "hade nytta av lyckliga äldre som hade en lugnt förhållningssätt till att lösa konflikter". Det tycker jag nog är en lätt övertolkning av resultaten. Blir man nödvändigtvis lycklig av att se andra lyckliga människor? Och om man ska medla i en konflikt borde det väl vara minst lika användbart att se vem som ser arg ut? Men ökadkänslokontroll kan nog definitivt vara användbart om man ska medla, och även annars...
Länk
New Scientist
Det finns sedan tidigare indikationer på att äldre är mer känslomässigt stabila. Forskarna bakom de nya resultaten, en grupp från Australien, ville undersöka om det hade en biologisk bakgrund. 242 frivilliga mellan 12 och 79 år fick titta på bilder av ansiktsuttryck och sortera ut de som var rädda och glada från de övriga (det fanns även bilder på arga, äcklade och ledsna ansiktsuttryck). Äldre var bättre på att plocka ut glada ansikten medan tonåringar var bättre på att plocka ut rädda ansikten. Äldre visade även större aktivitet i ett område som är kopplat till känslokontroll - mediala prefrontala cortex - när de såg rädda ansikten, jämförtmed vad tonåringar gjorde. (Mediala prefrontala cortex undertrycker aktiviteten i amygdala, en hjärnarea som styr rädsloreaktioner. )
Orsaken till skillnaden mellan gamla och unga är oklar, men man vet från försök på råttor att höga nivåer av stresshormoner kan minska aktiviteten i mediala prefrontala cortex. Kanske är tonåringar i medeltal mer stressade?
Sedan kommenterar också en antropolog till New Scientist att våra jägar-samlar-förfäder kanske "hade nytta av lyckliga äldre som hade en lugnt förhållningssätt till att lösa konflikter". Det tycker jag nog är en lätt övertolkning av resultaten. Blir man nödvändigtvis lycklig av att se andra lyckliga människor? Och om man ska medla i en konflikt borde det väl vara minst lika användbart att se vem som ser arg ut? Men ökadkänslokontroll kan nog definitivt vara användbart om man ska medla, och även annars...
Länk
New Scientist
onsdag, juni 14, 2006
Forskning öppnar vägen för artificiell basilikasmak
Forskare har lyckats kartlägga biokemin bakom vissa växters tillverkning av aromämnena eugenol och isoeugenol, som ger smak åt blad annat basilika, klöver och muskotnöt. Upptäckten banar väg för att med genetisk teknik ta fram tåligare växter och att tillverka konstgjorda kryddaromer - eller kanske ta fram kryddväxter med nya aromatiska egenskaper.
Basilika, klöver och muskotnöt har en gemensam nämnare - eugenol och isoeugenol, två nära besläktade ämnen som ger dessa kryddväxter sina aromer. Detta har länge varit känt, men hur växterna går tillväga för att tillverka (iso)eugenol har inte varit fullständigt klarlagt - tills nu. En amerikanske forskargrupp har kartlagt det biokemiska nätverkat bakom växternas aromtillverkning, och dessutom funnit vilka enzymer som har nyckelroller. De utgick från gensekvenserna för basilika (som tillverkar eugenol) och petunia (som tillverkar bland annat isoeugenol) och fann, med hjälp av kunskapen om vilken petuniagen som är viktig för petunians doft, genen för eugenol i basilika.
Sedan fick två grupper av genetiskt modifierade bakterier (med genen för eugenol respektive isoeugenol) verifiera att generna verkligen var inblandade i aromtillverkningen. Resultaten öppnar väg för genetiskt modifierade kryddväxter och för konstgjord tillverkning av aromämnen som luktar bland annat basilika och muskot, vilket lär göra matindustrin lycklig.
Länk
Science Now
Basilika, klöver och muskotnöt har en gemensam nämnare - eugenol och isoeugenol, två nära besläktade ämnen som ger dessa kryddväxter sina aromer. Detta har länge varit känt, men hur växterna går tillväga för att tillverka (iso)eugenol har inte varit fullständigt klarlagt - tills nu. En amerikanske forskargrupp har kartlagt det biokemiska nätverkat bakom växternas aromtillverkning, och dessutom funnit vilka enzymer som har nyckelroller. De utgick från gensekvenserna för basilika (som tillverkar eugenol) och petunia (som tillverkar bland annat isoeugenol) och fann, med hjälp av kunskapen om vilken petuniagen som är viktig för petunians doft, genen för eugenol i basilika.
Sedan fick två grupper av genetiskt modifierade bakterier (med genen för eugenol respektive isoeugenol) verifiera att generna verkligen var inblandade i aromtillverkningen. Resultaten öppnar väg för genetiskt modifierade kryddväxter och för konstgjord tillverkning av aromämnen som luktar bland annat basilika och muskot, vilket lär göra matindustrin lycklig.
Länk
Science Now
tisdag, juni 13, 2006
På Mars kan ingen höra dig skrika
Atmosfären på planeten Mars har helt andra akustiska egenskaper än jordens atmosfär, visar ny forskning. Ett ljud som skulle kunna färdas flera kilometer på jorden skulle dö ut efter ett par tiotals meter på Mars.
Man har aldrig lyckats mäta ljud på Mars. Det enda försöket hittills, 1999, stupade på att Mars Polar Lander (som bland annat utrustats med en mikrofon) tappade kontakten med jorden. Resultaten baseras istället på datorsimuleringar av molekyldynamik, utförda av två amerikanska fysikforskare. Deras modell består av en virtuell "låda" med tio miljoner koldioxidmolekyler i, slumpvis utspridda med samma densitet som Mars tunna atmosfär. Vanliga akustiska modeller kan ofta behandla det material som de rör sig i som en kontinuerlig massa - även om det är luft - men eftersom Mars atmosfär är så pass tunn (lufttrycket vid ytnivå är bara 0.7% av lufttrycket på jorden, och ändrar sig dessutom med årstiderna) blir felet i den uppskattningen rätt stort, och det är bättre att modellera enskilda molekyler.
Ljud sprider sig genom rörelser - enkelt sagt genom att en molekyl knuffar på en annan som i sin tur knuffar på en tredje molekyl. I jordens förhållandevis täta atmosfär finns det mycket fler molekyler inom ett område än vad det finns inom ett lika stort område i Mars atmosfär. Mars annorlunda miljö gör också att en större del av ljudet absorberas av molekylerna i luften - absorptionen är ungefär 100 gånger större än på jorden.
Resultaten presenterades vid ett möte för Acoustical Society of America.
Länkar
Science Now
Beskrivning av modelleringen (från ASA-mötet)
Man har aldrig lyckats mäta ljud på Mars. Det enda försöket hittills, 1999, stupade på att Mars Polar Lander (som bland annat utrustats med en mikrofon) tappade kontakten med jorden. Resultaten baseras istället på datorsimuleringar av molekyldynamik, utförda av två amerikanska fysikforskare. Deras modell består av en virtuell "låda" med tio miljoner koldioxidmolekyler i, slumpvis utspridda med samma densitet som Mars tunna atmosfär. Vanliga akustiska modeller kan ofta behandla det material som de rör sig i som en kontinuerlig massa - även om det är luft - men eftersom Mars atmosfär är så pass tunn (lufttrycket vid ytnivå är bara 0.7% av lufttrycket på jorden, och ändrar sig dessutom med årstiderna) blir felet i den uppskattningen rätt stort, och det är bättre att modellera enskilda molekyler.
Ljud sprider sig genom rörelser - enkelt sagt genom att en molekyl knuffar på en annan som i sin tur knuffar på en tredje molekyl. I jordens förhållandevis täta atmosfär finns det mycket fler molekyler inom ett område än vad det finns inom ett lika stort område i Mars atmosfär. Mars annorlunda miljö gör också att en större del av ljudet absorberas av molekylerna i luften - absorptionen är ungefär 100 gånger större än på jorden.
Resultaten presenterades vid ett möte för Acoustical Society of America.
Länkar
Science Now
Beskrivning av modelleringen (från ASA-mötet)
måndag, juni 12, 2006
Genmanipulering räcker inte till för att ge allergifria katter
Allerca, som tidigare annonserat planer på att genmanipulera fram en "allergifri" katt som även kattallergiker kan tåla, har nu övergett gentekniken till förmån för vanlig avel. Men allergiexperter är tveksamma till om det kommer fungera.
Allerca riktar in sig på att få fram katter som producerar lite eller inget av proteinet FEL D1. Genen är särskilt lågproducerande hos vissa kattraser (ner till en tusendel av produktionen hos en vanlig katt), och Allerca försöker nu korsa fram en allergikervänlig katt från dessa raser.
Men experterna har invändningar. Dels kan en tusendel fortfarande vara alldeles för mycket för de känsligaste allergikerna att hantera - och dessutom finns det flera sorters kattallergiker som reagerar på andra ämnen katten utsöndrar. Detta hindrar dock inte ivriga allergiska kattälskare att beställa kattungar från Allerca: New Scientist uppger att kattungarna, som skickas vid 12 veckors ålder, kommer kosta $3950 i USA och €4950 till €9950. Trots det är beställningslistorna fulla.
Allerca började redan 2004 att ta upp beställningar på allergifria katter, till en depositionsavgift på $250. Då lovade man att leverera 200000 kattungar per år med början år 2007, men nu är uppskattningen betydligt mindre: ca 400-500 kattungar ska levereras under 2007.
Kanske kan de riktigt känsliga allergikerna så småningom kombinera en lågallergikatt med ett vaccin mot kattallergi (se Vetenskapsnytt 28/3 2005: Vaccin mot (katt)allergi kan bli möjligt), för att vara på den säkra sidan... men jag undrar om folk verkligen skulle göra det motsvarande, det vill säga betala upp emot 12000 kr för att vaccinera sig mot kattallergi?
UPPDATERAT 26/9: Fast Allerca verkar rätt skumma. Se dagens bloggpost: Köp en allergifri katt, bara trettiotusen... nej sextiotusen kronor
Länk
New Scientist
Allerca riktar in sig på att få fram katter som producerar lite eller inget av proteinet FEL D1. Genen är särskilt lågproducerande hos vissa kattraser (ner till en tusendel av produktionen hos en vanlig katt), och Allerca försöker nu korsa fram en allergikervänlig katt från dessa raser.
Men experterna har invändningar. Dels kan en tusendel fortfarande vara alldeles för mycket för de känsligaste allergikerna att hantera - och dessutom finns det flera sorters kattallergiker som reagerar på andra ämnen katten utsöndrar. Detta hindrar dock inte ivriga allergiska kattälskare att beställa kattungar från Allerca: New Scientist uppger att kattungarna, som skickas vid 12 veckors ålder, kommer kosta $3950 i USA och €4950 till €9950. Trots det är beställningslistorna fulla.
Allerca började redan 2004 att ta upp beställningar på allergifria katter, till en depositionsavgift på $250. Då lovade man att leverera 200000 kattungar per år med början år 2007, men nu är uppskattningen betydligt mindre: ca 400-500 kattungar ska levereras under 2007.
Kanske kan de riktigt känsliga allergikerna så småningom kombinera en lågallergikatt med ett vaccin mot kattallergi (se Vetenskapsnytt 28/3 2005: Vaccin mot (katt)allergi kan bli möjligt), för att vara på den säkra sidan... men jag undrar om folk verkligen skulle göra det motsvarande, det vill säga betala upp emot 12000 kr för att vaccinera sig mot kattallergi?
UPPDATERAT 26/9: Fast Allerca verkar rätt skumma. Se dagens bloggpost: Köp en allergifri katt, bara trettiotusen... nej sextiotusen kronor
Länk
New Scientist
torsdag, juni 08, 2006
Ute på vift
Jag är just nu på väg till Frankrike för att jobba i ett franskt labb en månad. Jag kommer bo utan internet och har ännu ingen aning om labbets internetanvändningspolicy eller vilka möjligheter det finns att sitta kvar på kvällen vid en dator. Min målsättning är att hålla samma uppdateringsfrekvens som senaste månaden (3-4 poster i veckan) men vi får väl se hur det blir...
UPPDATERAT 12/6: Internetfrågan i labbet är fortfarande oklar (absolut tidigast får jag internet på torsdag), men jag är åtminstone just nu på ett flerdagars möte där det finns trådlöst internet :)
UPPDATERAT 12/6: Internetfrågan i labbet är fortfarande oklar (absolut tidigast får jag internet på torsdag), men jag är åtminstone just nu på ett flerdagars möte där det finns trådlöst internet :)
Tick, tick, tick ... även män kan ha en biologisk klocka
Inte bara kvinnor har en biologisk klocka som tickar. En studie på
100 män i åldrarna 22-80 visar att kvaliteten på mäns spermier verkar
avta med tiden. Resultaten av studien publiceras i veckans
Proceedings of the National Academy of Sciences.
Alla proverna kom från män som arbetade vid Lawrence Livermore National Laboratory i Kalifornien. De äldsta männen visade sig ha fem gånger högre sannolikhet att ha spermier med fragmenterat DNA, jämfört med sina yngre kollegor. Fragmenterat DNA är associerat med infertilitet.
Med åldern ökade också sannolikheten att männens spermier bar på en mutation som orsakar akondroplasi, den vanligaste typen av dvärgväxt. Rutinanalys av spermiekvalitet ger besked om spermiernas antal, rörlighet och form. Standardtesterna ger däremot inga besked om DNA-fragmentering eller akondroplasi-mutation. Därför har tidigare analyser inte visat någon åldersrelaterad försämring av fertilitet för män.
En urolog som Nature News talat med kallar fynden intressanta, men vill vara försiktig med att tolka DNA-fragmentering som en försämring av fertiliteten eftersom det finns motsägande studier på området.
Länk
Nature News
100 män i åldrarna 22-80 visar att kvaliteten på mäns spermier verkar
avta med tiden. Resultaten av studien publiceras i veckans
Proceedings of the National Academy of Sciences.
Alla proverna kom från män som arbetade vid Lawrence Livermore National Laboratory i Kalifornien. De äldsta männen visade sig ha fem gånger högre sannolikhet att ha spermier med fragmenterat DNA, jämfört med sina yngre kollegor. Fragmenterat DNA är associerat med infertilitet.
Med åldern ökade också sannolikheten att männens spermier bar på en mutation som orsakar akondroplasi, den vanligaste typen av dvärgväxt. Rutinanalys av spermiekvalitet ger besked om spermiernas antal, rörlighet och form. Standardtesterna ger däremot inga besked om DNA-fragmentering eller akondroplasi-mutation. Därför har tidigare analyser inte visat någon åldersrelaterad försämring av fertilitet för män.
En urolog som Nature News talat med kallar fynden intressanta, men vill vara försiktig med att tolka DNA-fragmentering som en försämring av fertiliteten eftersom det finns motsägande studier på området.
Länk
Nature News
söndag, juni 04, 2006
Världens äldsta odlade gröda: fikon
Världens äldsta odlade gröda är varken vete, ris eller något annat sädesslag, utan fikon. Forskare har hittat spår efter odlade fikon som är ungefär tusen år äldre än de äldsta kända spåren av odlat vete.
De flesta som försökte gissa vad människor först började odla skulle antagligen säga vete, eller kanske korn - dessa sädesslag började man odla för cirka 10500 år sedan i områdena kring det som idag är Syrien och Turkiet (artikel i Science från 31 mars i år). Detta datum har också ansetts vara det tidigaste tillfälle som människan bevisligen odlat en gröda. Men en grupp israeliska forskare har nu hittat rester av fikon av en typ som inte kan föröka sig utan människans hjälp - rester som är cirka 11400 år gamla. Resultatet har publicerats i veckans Science.
Fikonresterna som hittats kommer från partenokarpa fikonträd, det vill säga fikonträd som bildar frukter utan pollinering. Sådana fikonträd får söt och god frukt, men kan bara förökas genom att man tar sticklingar och planterar dem. I fikonets fall är det mycket enkelt - en kvist som sticks ned i marken får rötter och blir en ny fikonplanta. Denna egenskap, tillsammans med ett antal små mutationer som förbättrade fikonets smak, är enligt forskarna antagligen orsaken till att man började odla fikonet så tidigt.
Ironiskt nog fann man fikonresterna för ganska länge sedan, vid arkeologiska utgrävningar av ett hus i nedre Jordandalen ungefär 12 km norr om Jeriko. Under 1970- och 1980-talet fann man sammanlagt 9 torkade fikon och hundratals fikondelar, men dessa glömdes bort, och hamnade inte hos den israeliska forskargruppen förrän långt senare. Först när de så småningom analyserades insåg man att det var den ofruktbara typen av fikon, och att de med hög sannolikhet således var odlade.
Länkar
nyhetsrelease (via Science Daily)
artikeln (Science, pren. krävs)
kommentar i Science
De flesta som försökte gissa vad människor först började odla skulle antagligen säga vete, eller kanske korn - dessa sädesslag började man odla för cirka 10500 år sedan i områdena kring det som idag är Syrien och Turkiet (artikel i Science från 31 mars i år). Detta datum har också ansetts vara det tidigaste tillfälle som människan bevisligen odlat en gröda. Men en grupp israeliska forskare har nu hittat rester av fikon av en typ som inte kan föröka sig utan människans hjälp - rester som är cirka 11400 år gamla. Resultatet har publicerats i veckans Science.
Fikonresterna som hittats kommer från partenokarpa fikonträd, det vill säga fikonträd som bildar frukter utan pollinering. Sådana fikonträd får söt och god frukt, men kan bara förökas genom att man tar sticklingar och planterar dem. I fikonets fall är det mycket enkelt - en kvist som sticks ned i marken får rötter och blir en ny fikonplanta. Denna egenskap, tillsammans med ett antal små mutationer som förbättrade fikonets smak, är enligt forskarna antagligen orsaken till att man började odla fikonet så tidigt.
Ironiskt nog fann man fikonresterna för ganska länge sedan, vid arkeologiska utgrävningar av ett hus i nedre Jordandalen ungefär 12 km norr om Jeriko. Under 1970- och 1980-talet fann man sammanlagt 9 torkade fikon och hundratals fikondelar, men dessa glömdes bort, och hamnade inte hos den israeliska forskargruppen förrän långt senare. Först när de så småningom analyserades insåg man att det var den ofruktbara typen av fikon, och att de med hög sannolikhet således var odlade.
Länkar
nyhetsrelease (via Science Daily)
artikeln (Science, pren. krävs)
kommentar i Science
torsdag, juni 01, 2006
Lättuttalade namn går hem på börsen
Väljer man ett alltför krångligt namn på sitt företag kan det bli kostsamt. Aktier med lättutalade namn får nämligen ett försprång på börsen, enligt ny psykologiforskning.
När människor försöker förstå komplicerad information fokuserar de oftast på de enklaste delarna. Det innebär att det som är lättast att tänka på får mest uppmärksamhet. Och när nya aktier släpps har investerare inte mycket att gå på, förutom namnet. Således kommer aktier med krångliga namn släpa efter jämfört med mer lättutalade aktier - åtminstone är det förklaringen man får om man frågar psykologerna Adam Alter och Daniel Oppenheimer, vid Princeton University i New Jersey. De lät studenter bedöma hur 60 olika påhittade aktier skulle klara sig, och de aktier som ansågs ha störst chans att gå bra hade också de enklaste namnen (enligt bedömning gjord av andra studenter).
Men fungerar det i verkligheten - personer som verkligen arbetar med att bedöma aktier borde väl inte vara så lätt påverkade? För att ta reda på det studerade Alter och Oppenheimer 89 riktiga aktier som alla handlades på New York-börsen mellan 1990 och 2004. Hur aktierna klarade sig i början visade sig vara starkt kopplat till hur enkla namn de hade, men effekten avtog med tiden och var i princip borta efter 6 månader (när mer information om aktien fanns att tillgå). Och statistisk analys visade att det inte hade något att göra med företagens storlek eller vilken sektor de var verksamma i. En fiktiv $1000-portfölj investerad i de tio mest lättutalade aktierna låg $118 före efter en dag, och $333 före efter ett år, jämfört med en investering i de tio mest svåruttalade aktierna.
För att verkligen driva hem sin ståndpunkt analyserade de också hur aktier klarade sig i förhållande till sin "Stock ticker code" (kort bokstavskod som betecknar aktien i vardagligt bruk, när den handlas). [Enligt Nature News är denna kod alltid tre bokstäver på NY-börsen och företagen bestämmer den inte själva, enligt Wikipedia verkar den vara 1-3 bokstäver och faktiskt vara valbar, eller åtminstone påverkbar - nån som vet hur det ligger till?]. Även där klarar sig enkla, uttalbara koder bättre - en fiktiv $1000-portfölj låg $20 före efter en dag och $85 före efter ett år.
Så att motivera sitt val med "jag gillade namnet" kanske inte är riktigt så dumt som det verkar...
Resultatet av studien kommer publiceras i Proceedings of the National Academy of Sciences.
Länk
Nature News
När människor försöker förstå komplicerad information fokuserar de oftast på de enklaste delarna. Det innebär att det som är lättast att tänka på får mest uppmärksamhet. Och när nya aktier släpps har investerare inte mycket att gå på, förutom namnet. Således kommer aktier med krångliga namn släpa efter jämfört med mer lättutalade aktier - åtminstone är det förklaringen man får om man frågar psykologerna Adam Alter och Daniel Oppenheimer, vid Princeton University i New Jersey. De lät studenter bedöma hur 60 olika påhittade aktier skulle klara sig, och de aktier som ansågs ha störst chans att gå bra hade också de enklaste namnen (enligt bedömning gjord av andra studenter).
Men fungerar det i verkligheten - personer som verkligen arbetar med att bedöma aktier borde väl inte vara så lätt påverkade? För att ta reda på det studerade Alter och Oppenheimer 89 riktiga aktier som alla handlades på New York-börsen mellan 1990 och 2004. Hur aktierna klarade sig i början visade sig vara starkt kopplat till hur enkla namn de hade, men effekten avtog med tiden och var i princip borta efter 6 månader (när mer information om aktien fanns att tillgå). Och statistisk analys visade att det inte hade något att göra med företagens storlek eller vilken sektor de var verksamma i. En fiktiv $1000-portfölj investerad i de tio mest lättutalade aktierna låg $118 före efter en dag, och $333 före efter ett år, jämfört med en investering i de tio mest svåruttalade aktierna.
För att verkligen driva hem sin ståndpunkt analyserade de också hur aktier klarade sig i förhållande till sin "Stock ticker code" (kort bokstavskod som betecknar aktien i vardagligt bruk, när den handlas). [Enligt Nature News är denna kod alltid tre bokstäver på NY-börsen och företagen bestämmer den inte själva, enligt Wikipedia verkar den vara 1-3 bokstäver och faktiskt vara valbar, eller åtminstone påverkbar - nån som vet hur det ligger till?]. Även där klarar sig enkla, uttalbara koder bättre - en fiktiv $1000-portfölj låg $20 före efter en dag och $85 före efter ett år.
Så att motivera sitt val med "jag gillade namnet" kanske inte är riktigt så dumt som det verkar...
Resultatet av studien kommer publiceras i Proceedings of the National Academy of Sciences.
Länk
Nature News
tisdag, maj 30, 2006
Individuella skillnader i sexuell lust kan ha genetisk grund
Individuella skillnader i hur intresserad man är av sex kan ha genetisk grund. En israelisk studie har funnit en koppling mellan varianter av en gen för en dopaminreceptor och sexuellt intresse.
Israeliska forskare har utfört en anonym intervjustudie med deltagare som tidigare lämnat DNA för analys. 148 studenter, 96 kvinnor och 52 män med en medelålder på 25.5 år fick svara på enkäter över internet och svaren jämfördes med deras gensekvenser för dopaminreceptorn D4. Undersökningen mätte både lust och funktion. Vissa genvarianter var kopplade till en nedsättning av lustnivån, medan andra genvarianter var kopplade till en ökning (mätt på en standardiserad skala). Den senare varianten är en relativt ny variation som uppstått de senaste 50000 åren. Det uppskattas att ca 30% av jorden befolkning bär på den genvarianten som är kopplad till ökad lust, medan ca 60% bär på den lustnedsättande varianten. Eftersom studien är så pass liten går det inte att dra så många slutsatser mer än att det verkar finnas en koppling - det är till exempel svårt att säga hur starkt inflytande de olika genvarianterna har, eller om inflytandet ändras med åren.
Variationer i dopaminreceptor-genen har också kopplats till diverse olika beteenden och karaktärsdrag (som känslomässighet, utåtvändhet, blodtryck, spädbarns anknytning till sina mödrar,) och vissa genvarianter verkar ge en ökad risk för ADHD (men jag hittar ungefär lika många bekräftande studier som motsägande studier på det området). Dopaminsystemet (hjärnans belöningssystem) är också tätt ihopknutet med diverse andra system. Det kan, sammantaget, bli svårt att visa vad som är direkta eller indirekta effekter av en viss genvariant.
Forskarna föreslår att deras resultat kan leda till nya mediciner mot sexuell dysfunktion. Studien publiceras i tidskriften Molecular Psychiatry.
Intressant i sammanhanget är också att genvarianterna inte är jämnt spridda i alla folkgrupper, och att de i vissa fall verkar ha könsdifferentierade effekter. Det ställer ju bland annat frågan vem man egentligen ska betrakta som norm när man utvecklar sina behandlingar mot sexuell dysfunktion...
Länkar
nyhetsrelease (Science Daily)
artikeln (Molecular Psychiatry, pren. krävs)
Kommentar på Gene Expression (Scienceblogs)
Israeliska forskare har utfört en anonym intervjustudie med deltagare som tidigare lämnat DNA för analys. 148 studenter, 96 kvinnor och 52 män med en medelålder på 25.5 år fick svara på enkäter över internet och svaren jämfördes med deras gensekvenser för dopaminreceptorn D4. Undersökningen mätte både lust och funktion. Vissa genvarianter var kopplade till en nedsättning av lustnivån, medan andra genvarianter var kopplade till en ökning (mätt på en standardiserad skala). Den senare varianten är en relativt ny variation som uppstått de senaste 50000 åren. Det uppskattas att ca 30% av jorden befolkning bär på den genvarianten som är kopplad till ökad lust, medan ca 60% bär på den lustnedsättande varianten. Eftersom studien är så pass liten går det inte att dra så många slutsatser mer än att det verkar finnas en koppling - det är till exempel svårt att säga hur starkt inflytande de olika genvarianterna har, eller om inflytandet ändras med åren.
Variationer i dopaminreceptor-genen har också kopplats till diverse olika beteenden och karaktärsdrag (som känslomässighet, utåtvändhet, blodtryck, spädbarns anknytning till sina mödrar,) och vissa genvarianter verkar ge en ökad risk för ADHD (men jag hittar ungefär lika många bekräftande studier som motsägande studier på det området). Dopaminsystemet (hjärnans belöningssystem) är också tätt ihopknutet med diverse andra system. Det kan, sammantaget, bli svårt att visa vad som är direkta eller indirekta effekter av en viss genvariant.
Forskarna föreslår att deras resultat kan leda till nya mediciner mot sexuell dysfunktion. Studien publiceras i tidskriften Molecular Psychiatry.
Intressant i sammanhanget är också att genvarianterna inte är jämnt spridda i alla folkgrupper, och att de i vissa fall verkar ha könsdifferentierade effekter. Det ställer ju bland annat frågan vem man egentligen ska betrakta som norm när man utvecklar sina behandlingar mot sexuell dysfunktion...
Länkar
nyhetsrelease (Science Daily)
artikeln (Molecular Psychiatry, pren. krävs)
Kommentar på Gene Expression (Scienceblogs)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)