Forskare från Singapore har utvecklat ett snabbt och potentiellt billig chip-baserad metod för att detektera fågelinfluensavirus (H5N1). Serieproduktion skulle kunna göra det tekniskt möjligt att masstesta för fågelinfluensa. Metoden beskrivs i Nature Medicine.
Testet tar inte mer än 28 minuter, och kräver inte dyr eller komplicerad utrustning. Provtagning sker med svabb ("tops"-liknande bomullspinne) i halsen. En liten droppe av vätskan från svabben läggs i skyddande mineralolja på chippet. Droppen styrs - med hjälp av en magnet och inblandade magnetiska partiklar - runt mellan stationer på chippet som motsvarar de vanliga laboratoriemetoderna. Chippet placeras på ett värmeelement med integrerad optik, och när testet är färdigt kan chippet slängas; på så vis är det lättare att undvika kontaminering.
Förutom chippet består prototypen av en "omhackad" cd-spelare; strömkällan för ström till utrustningen, spindelmotorn för att driva de vätskebaserade delarna av testet och optiken för att mäta (genom fluorescens).
Nuvarande test på marknaden tar ungefär fyra timmar, är mer tekniskt komplicerade och 20-50 gånger dyrare. Den förkortade testtiden, de låga tekniska kraven och det potentiellt låga priset för den nya metoden kan göra det möjligt att utföra masstest för fågelinfluensa - i riskzoner på landsbygden, eller kanske till och med på strategiskt utvalda flygplatser*. Det som krävs är masstillverkning av chippen, för att få ner priset. Eftersom tidig upptäckt är så gott som det enda som kan hjälpa oss att stoppa en eventuell epidemi (förutom ett billigt och tåligt vaccin) lär motivationen att serietillverka vara rätt stark.
Metoden beskrivs i en artikel som kommer publiceras i Nature Medicine (och nu finns online).
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Nature Medicine, kräver pren.)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, fågelinfluensa, H5N1
*jag kan definitivt tänka mig scenarion - till exempel vid en situation som liknar den vi hade med SARS för ett par år sedan, med en sinnesstämning som på flera håll gränsade till panik - där det skulle kunna bli ett krav på att testa sig för fågelinfluensa för att få flyga, alternativt för att få komma in i ett land.
tisdag, september 25, 2007
söndag, september 23, 2007
Systematisk studie av medicinspam
Chansen att en beställd spam-produkt faktiskt blir levererad är ungefär en på tre, och kreditkortsnummer som lämnas till spammare verkar vara i rätt säkra händer. Det är två av resultaten i den första systematiska studien av medicin- och hälsospam, som publicerades i PLoS Medicine i veckan.
Spam är något som seriösa personer helst inte befattar sig med. Kanske är det orsaken till att medicin- och hälsorelaterade spam inte har undersökts speciellt mycket, vare sig av forskare eller myndigheter, trots att det rimligen är vanligt nog att räknas som en folkhälsofråga vid det här laget.
Peter Gernburd och Alejandro Jadad, forskare vid kanadensiska Centre for Global eHealth Innovation, bestämde sig för att studera hälsorelaterade spam när de inte kunde hitta en enda tidigare medicinsk studie i ämnet. Trots att det fanns svårigheter att få stöd från universitetsadministrationen och att flera av produkterna var sådant som det knappast är lätt eller vanligt att få forskningsstöd för; illegala substanser och sexhjälpmedel, till exempel.
"We approached and completed this project with trepidation. We knew that we would be interacting with organizations operating at the margins of the law or clearly outside it. [...] It was unsettling to order the products, not knowing whether we were contacting undercover law enforcement agents (to whom it would be difficult to explain the research nature of the project) or fronts for unscrupulous criminals who could abuse the financial information or even steal our identities", skriver de i artikeln.
Forskarna använde sig av tre emailkonton för studien; ett konto kopplat till en forskningsorganisation, ett kopplat till ett företag och ett "kontrollkonto" av ej angiven sort. Alla konton hade varit aktiva i minst sex månader innan datainsamlingen startade, och saknade spamfilter. Alla spam som mottogs under november 2006 samlades ihop, totalt 4153 stycken, eller 82% av den totala mängden mail. En knapp tredjedel bedömdes som hälsorelaterade spam - det vill säga, spam med erbjudanden som sades kunna påverka kognition, beteende eller känslomässigt tillstånd (mediciner, naturliga hälsoprodukter, utrustning eller professionella tjänster).
Alla fungerande länkar i hälsospam från den sista veckan analyserades närmare. Dessutom beställdes en produkt från varje unikt erbjudande (27 st), med kreditkortsbetalning och leverans till en postboxadress.
*Tretton av beställningarna behandlades inte; ingen kostnad drogs från kreditkortet i de fallen.
*I ett fall drogs betalning för en produkt som inte levererades, men det kan kanske vägas upp av...
*...den produkt som levererades utan att betalning drogs.
*Nio av beställningarna levererades, och det fanns ett halvår efter beställningen inga tecken på att kreditkortsnumren missbrukats.
Det är en betydligt högre andel lyckade försök än vad jag skulle ha gissat. Om det håller även för hälsospam att ungefär var fjortonde person beställt en produkt från ett spam (amerikanska siffror, Pew Internet and American Life Projects rapport 2003) så skulle åtminstone drygt var fyrtionde få hem medicin eller annat hälsorelaterat som beställts via spam. Nu lär det av språkmässiga skäl vara färre som nappar i Sverige och andra inte primärt engelsktalande land. Men med tanke på att spam knappast kommer att försvinna, snarare öka och bli mer mottagaranpassade, är det en siffra som manar till viss eftertanke.
De nitton unika erbjudandena hade tillsammans tagits emot 143 gånger, främst från USA, Kina och Kongo. Spammarnas mailadresser hade en halveringstid på ungefär två veckor; hälften av spamkontona var inaktiva efter den tiden. Länkarna i mailen hade även de en kort livslängd, med blott en fjärdedel fortfarande aktiva efter en månad.
Forskarna planerar att undersöka de medicinska produkter som levererades för att se om de är genuina.
De påpekar också att kanadensiska och amerikanska hälsomyndigheter verkar ha få riktlinjer när det gäller hälsospam. Och i Sverige? Svenska Läkemedelsverket verkar åtminstone vara medvetna om att problemet med internetförsäljning existerar, även om de inte specifikt nämner spam; de har en länk till en varningstext på sin förstasida och har även en artikelsamling med varningar. Inte för att det nödvändigtvis är effektivt, men någon där har åtminstone insett att internetförsäljning kan spela roll.
Länk
artikel i PLos Medicine (fritt tillgänglig)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, hälsa, spam, internet
Spam är något som seriösa personer helst inte befattar sig med. Kanske är det orsaken till att medicin- och hälsorelaterade spam inte har undersökts speciellt mycket, vare sig av forskare eller myndigheter, trots att det rimligen är vanligt nog att räknas som en folkhälsofråga vid det här laget.
Peter Gernburd och Alejandro Jadad, forskare vid kanadensiska Centre for Global eHealth Innovation, bestämde sig för att studera hälsorelaterade spam när de inte kunde hitta en enda tidigare medicinsk studie i ämnet. Trots att det fanns svårigheter att få stöd från universitetsadministrationen och att flera av produkterna var sådant som det knappast är lätt eller vanligt att få forskningsstöd för; illegala substanser och sexhjälpmedel, till exempel.
"We approached and completed this project with trepidation. We knew that we would be interacting with organizations operating at the margins of the law or clearly outside it. [...] It was unsettling to order the products, not knowing whether we were contacting undercover law enforcement agents (to whom it would be difficult to explain the research nature of the project) or fronts for unscrupulous criminals who could abuse the financial information or even steal our identities", skriver de i artikeln.
Forskarna använde sig av tre emailkonton för studien; ett konto kopplat till en forskningsorganisation, ett kopplat till ett företag och ett "kontrollkonto" av ej angiven sort. Alla konton hade varit aktiva i minst sex månader innan datainsamlingen startade, och saknade spamfilter. Alla spam som mottogs under november 2006 samlades ihop, totalt 4153 stycken, eller 82% av den totala mängden mail. En knapp tredjedel bedömdes som hälsorelaterade spam - det vill säga, spam med erbjudanden som sades kunna påverka kognition, beteende eller känslomässigt tillstånd (mediciner, naturliga hälsoprodukter, utrustning eller professionella tjänster).
Alla fungerande länkar i hälsospam från den sista veckan analyserades närmare. Dessutom beställdes en produkt från varje unikt erbjudande (27 st), med kreditkortsbetalning och leverans till en postboxadress.
*Tretton av beställningarna behandlades inte; ingen kostnad drogs från kreditkortet i de fallen.
*I ett fall drogs betalning för en produkt som inte levererades, men det kan kanske vägas upp av...
*...den produkt som levererades utan att betalning drogs.
*Nio av beställningarna levererades, och det fanns ett halvår efter beställningen inga tecken på att kreditkortsnumren missbrukats.
Det är en betydligt högre andel lyckade försök än vad jag skulle ha gissat. Om det håller även för hälsospam att ungefär var fjortonde person beställt en produkt från ett spam (amerikanska siffror, Pew Internet and American Life Projects rapport 2003) så skulle åtminstone drygt var fyrtionde få hem medicin eller annat hälsorelaterat som beställts via spam. Nu lär det av språkmässiga skäl vara färre som nappar i Sverige och andra inte primärt engelsktalande land. Men med tanke på att spam knappast kommer att försvinna, snarare öka och bli mer mottagaranpassade, är det en siffra som manar till viss eftertanke.
De nitton unika erbjudandena hade tillsammans tagits emot 143 gånger, främst från USA, Kina och Kongo. Spammarnas mailadresser hade en halveringstid på ungefär två veckor; hälften av spamkontona var inaktiva efter den tiden. Länkarna i mailen hade även de en kort livslängd, med blott en fjärdedel fortfarande aktiva efter en månad.
Forskarna planerar att undersöka de medicinska produkter som levererades för att se om de är genuina.
De påpekar också att kanadensiska och amerikanska hälsomyndigheter verkar ha få riktlinjer när det gäller hälsospam. Och i Sverige? Svenska Läkemedelsverket verkar åtminstone vara medvetna om att problemet med internetförsäljning existerar, även om de inte specifikt nämner spam; de har en länk till en varningstext på sin förstasida och har även en artikelsamling med varningar. Inte för att det nödvändigtvis är effektivt, men någon där har åtminstone insett att internetförsäljning kan spela roll.
Länk
artikel i PLos Medicine (fritt tillgänglig)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, hälsa, spam, internet
fredag, september 21, 2007
EGCG - ett undermedel?
Dagens mediahauss är grönt te och dess positiva hälsoeffekter på diabetes. Prisbelönt, och svensk forskning, men (tvärtemot vad flera medier påstår) inte tidigare okänt.
Antioxidanten epigallokatekin-gallat (epigallocatechin-3-gallate eller EGCG), som finns rätt stora mängder i grönt te, har väckt intresse som motmedel mot diabetes* och dess biverkningar. Den har också bland annat visat sig effektiv eller förmodlingen effektiv mot hjärt- och kärlsjukdomar, fetma, cancer och alzheimers - oftast i råttförsök, och inte alltid på ett naturligt sätt via mat/dryck - så det är inte helt rättframt att översätta till människa. Andra studier visar att EGCG verkar undertrycka produktionen av glukos i levern (något som jag som ickemedicinare har svårt att dra en direkt slutsats av).
En långtidsstudie på tedrickare (människor) visar dock att de har bättre hälsa i form av minskad risk att få hjärt- och kärlsjukdomar.
EGCG verkar just nu befinna sig i "undermedelsfasen"; många lovande kortsiktiga studier som än så länge är bitvis svåra att översätta till människa. Hoppfullt är det iallafall att man verkar kunna se effekter av doser som ligger inom vanlig konsumtion; 3-4 koppar är till exempel en dos som Åke Sjöholm (som är läkaren/forskaren bakom den nya studien) anger som tillräcklig.
Länkar
nyhetsrelease
DN
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, diabetes, fetma, cancer, alzheimers, grönt te., EGCG
*Och jag ser fler än en bloggare påpeka "diabetes kan botas!", kanske delvis på grund av Metros något olyckligt valda rubrik, vilket gör det värt att påpeka att det handlar om vuxendiabetes i dess tidigaste stadium.
Antioxidanten epigallokatekin-gallat (epigallocatechin-3-gallate eller EGCG), som finns rätt stora mängder i grönt te, har väckt intresse som motmedel mot diabetes* och dess biverkningar. Den har också bland annat visat sig effektiv eller förmodlingen effektiv mot hjärt- och kärlsjukdomar, fetma, cancer och alzheimers - oftast i råttförsök, och inte alltid på ett naturligt sätt via mat/dryck - så det är inte helt rättframt att översätta till människa. Andra studier visar att EGCG verkar undertrycka produktionen av glukos i levern (något som jag som ickemedicinare har svårt att dra en direkt slutsats av).
En långtidsstudie på tedrickare (människor) visar dock att de har bättre hälsa i form av minskad risk att få hjärt- och kärlsjukdomar.
EGCG verkar just nu befinna sig i "undermedelsfasen"; många lovande kortsiktiga studier som än så länge är bitvis svåra att översätta till människa. Hoppfullt är det iallafall att man verkar kunna se effekter av doser som ligger inom vanlig konsumtion; 3-4 koppar är till exempel en dos som Åke Sjöholm (som är läkaren/forskaren bakom den nya studien) anger som tillräcklig.
Länkar
nyhetsrelease
DN
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, diabetes, fetma, cancer, alzheimers, grönt te., EGCG
*Och jag ser fler än en bloggare påpeka "diabetes kan botas!", kanske delvis på grund av Metros något olyckligt valda rubrik, vilket gör det värt att påpeka att det handlar om vuxendiabetes i dess tidigaste stadium.
Senaste kroppsdelen i Flores-debatten: handledsben
Missbildad eller ny människoart? Uppfattningarna om den småvuxna Flores-människan går isär, och hittills har det mesta handlat om en fossil skalle. En studie i dagens Science hävdar nu att handledsbenen hos Flores-människan liknar de hos apor - inte de hos modernare människoarter - och ger stöd åt teorin om att Floresmänniskan skulle vara en egen art.
Debatten om Floresmänniskan har ett ovanligt högt tonläge med många fula uttalanden*; åtminstone jämfört med de flesta andra vetenskapliga debatter som nåt allmänheten på senare år (DN Vetenskap hade en bra artikel om det så sent som för knappt tre veckor sedan).
Motståndarna mot idén att Floresmänniskan skulle vara en särskild, småvuxen art brukar istället hävda att storleksskillnaden - och då är det främst storleksskillnaden mellan skallen från Floresfossilen LB1 jämfört med en vanlig Homo sapiens-skalle - beror på den ärftliga missbildningen mikrocefali ("liten skalle"). Här verkar de olika lägren inte ha så mycket mer nytt att komma med längre. Då är det rimligt att undersöka någon annan tillgänglig kroppsdel - till exempel handledsben.
Poängen är att handledsbenets form ser annorlunda ur hos moderna människor och neandertalare, jämfört med hur det ser ut hos apor och förmänniskor. Enligt BBC innebär skillnaden i form att moderna människors handleder blir mer jämnt belastade, jämfört med apornas - och därmed bland annat mer lämpade för användning av verktyg. Formen på Flores-människans handledsben liknar den som apor och till exemepel förmänniskan Australopithecus har - och ger därmed stöd åt teorin att Floresmänniskan är en egen, primitiv människoart och inte en missbildad modern människa.
Kritikerna (eller åtminstone Robert Martin, som uppges vara den ledande förespråkaren för missbildnings-teorin) invänder, att man vet minsann inte hur ett handledsben från en människa med mikrocefali ser ut, så det skulle fortfarande kunna vara en missbildning. Å andra sidan verkar han inte kunna visa att handledsbenen hos en människa med mikrocefali skulle missformas på ett sätt som ser typiskt primitivt ut, och forskarna bakom den nya studien hävdar att handledsben från vanliga dvärgväxta människor inte ser ut som Floresbenen.
Således verkar det lite mer sannolikt att Floresmänniskan inte är missbildad, utan en egen art. Men sista ordet i den här infekterade debatten lär inte vara sagt än på ett bra tag.
Länkar
artikeln (Science, pren. krävs)
Nature News
BBC News
National Geographic News
New Scientist
New York Times
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, paleoantropologi, människan, Floresmänniskan, Flores
*en annan av "ny art"-motståndarna säger till New York Times att den nya studien är "an exercise in the presentation of misleading ideas in an obfuscatory manner", vilket är ett rätt rejält angrepp för att vara forskningsvärlden - där bland det fulaste man kan säga är att någon fuskar eller medvetet snedvrider sina data.
Debatten om Floresmänniskan har ett ovanligt högt tonläge med många fula uttalanden*; åtminstone jämfört med de flesta andra vetenskapliga debatter som nåt allmänheten på senare år (DN Vetenskap hade en bra artikel om det så sent som för knappt tre veckor sedan).
Motståndarna mot idén att Floresmänniskan skulle vara en särskild, småvuxen art brukar istället hävda att storleksskillnaden - och då är det främst storleksskillnaden mellan skallen från Floresfossilen LB1 jämfört med en vanlig Homo sapiens-skalle - beror på den ärftliga missbildningen mikrocefali ("liten skalle"). Här verkar de olika lägren inte ha så mycket mer nytt att komma med längre. Då är det rimligt att undersöka någon annan tillgänglig kroppsdel - till exempel handledsben.
Poängen är att handledsbenets form ser annorlunda ur hos moderna människor och neandertalare, jämfört med hur det ser ut hos apor och förmänniskor. Enligt BBC innebär skillnaden i form att moderna människors handleder blir mer jämnt belastade, jämfört med apornas - och därmed bland annat mer lämpade för användning av verktyg. Formen på Flores-människans handledsben liknar den som apor och till exemepel förmänniskan Australopithecus har - och ger därmed stöd åt teorin att Floresmänniskan är en egen, primitiv människoart och inte en missbildad modern människa.
Kritikerna (eller åtminstone Robert Martin, som uppges vara den ledande förespråkaren för missbildnings-teorin) invänder, att man vet minsann inte hur ett handledsben från en människa med mikrocefali ser ut, så det skulle fortfarande kunna vara en missbildning. Å andra sidan verkar han inte kunna visa att handledsbenen hos en människa med mikrocefali skulle missformas på ett sätt som ser typiskt primitivt ut, och forskarna bakom den nya studien hävdar att handledsben från vanliga dvärgväxta människor inte ser ut som Floresbenen.
Således verkar det lite mer sannolikt att Floresmänniskan inte är missbildad, utan en egen art. Men sista ordet i den här infekterade debatten lär inte vara sagt än på ett bra tag.
Länkar
artikeln (Science, pren. krävs)
Nature News
BBC News
National Geographic News
New Scientist
New York Times
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, paleoantropologi, människan, Floresmänniskan, Flores
*en annan av "ny art"-motståndarna säger till New York Times att den nya studien är "an exercise in the presentation of misleading ideas in an obfuscatory manner", vilket är ett rätt rejält angrepp för att vara forskningsvärlden - där bland det fulaste man kan säga är att någon fuskar eller medvetet snedvrider sina data.
torsdag, september 20, 2007
Oliver Sacks, musik och hjärnan torde vara en ypperlig kombination
Oliver Sacks, den välkände författaren och neurologen, har en ny bok på gång om hjärnan och musik. Han har dessutom skrivit en superb artikel i The New Yorker om en musiker med nästan total minnesförlust.
"Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt" ("The Man Who Mistook His Wife for a Hat", en samling med så kallade "case histories" eller fallhistorier om neurologipatienter han träffat på under sitt arbete) lär vara Sacks mest kända bok, men den är över tjugo år gammal vid det här laget. Han har skrivit ett antal böcker sedan dess, jag har läst ett par (som alla varit bra).
Tesen bakom hans nya bok Musicophilia verkar vara att musik spelar en mycket speciell roll för många människor. Det är med god säkerhet relaterat till att boken släpps den 16:e oktober som Sacks har skrivit en 8-sidig artikel om proffsmusikern Clive Wearing - vars minne inte sträcker sig längre än sju sekunder - i nya numret av The New Yorker.
Det fantastiska med Wearing är nämligen att det finns två saker han inte förlorat med alla övriga minnen; sin musikaliska förmåga, och minnet av att han älskar sin fru. Som Vaughan på bloggen MindHacks beskriver det: "[...] in an almost Homeric twist of fate, as if he had bargained with the Gods themselves"
En av Sacks bästa sidor är att han är så otroligt duktig på att förmedla mänskligheten hos de personer han skriver om, vilket artikeln i The New Yorker är ett utmärkt prov på*. Om hela boken är lika bra som artikeln tänker frångå mina stenhårda enbart-pockets-riktlinjer och köpa den samma dag som den kommer ut.
Hittat via MindHacks.
Länkar
Artikel i The New Yorker
Sacks webbsida
Musicophilia (se även Bokus)
Andra bloggar om: vetenskap, neurologi, hjärnan, minnesförlust, oliver sacks, musicophilia
*och det blir extra tydligt om man samtidigt läser den synnerligen kliniska och torra texten om Wearing i Wikipedia.
"Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt" ("The Man Who Mistook His Wife for a Hat", en samling med så kallade "case histories" eller fallhistorier om neurologipatienter han träffat på under sitt arbete) lär vara Sacks mest kända bok, men den är över tjugo år gammal vid det här laget. Han har skrivit ett antal böcker sedan dess, jag har läst ett par (som alla varit bra).
Tesen bakom hans nya bok Musicophilia verkar vara att musik spelar en mycket speciell roll för många människor. Det är med god säkerhet relaterat till att boken släpps den 16:e oktober som Sacks har skrivit en 8-sidig artikel om proffsmusikern Clive Wearing - vars minne inte sträcker sig längre än sju sekunder - i nya numret av The New Yorker.
Det fantastiska med Wearing är nämligen att det finns två saker han inte förlorat med alla övriga minnen; sin musikaliska förmåga, och minnet av att han älskar sin fru. Som Vaughan på bloggen MindHacks beskriver det: "[...] in an almost Homeric twist of fate, as if he had bargained with the Gods themselves"
En av Sacks bästa sidor är att han är så otroligt duktig på att förmedla mänskligheten hos de personer han skriver om, vilket artikeln i The New Yorker är ett utmärkt prov på*. Om hela boken är lika bra som artikeln tänker frångå mina stenhårda enbart-pockets-riktlinjer och köpa den samma dag som den kommer ut.
Hittat via MindHacks.
Länkar
Artikel i The New Yorker
Sacks webbsida
Musicophilia (se även Bokus)
Andra bloggar om: vetenskap, neurologi, hjärnan, minnesförlust, oliver sacks, musicophilia
*och det blir extra tydligt om man samtidigt läser den synnerligen kliniska och torra texten om Wearing i Wikipedia.
måndag, september 17, 2007
Ute och reser
Imorgon ger jag mig av för en veckas arbete i Barcelona. Jag har ingen aning om hur det blir med internettillgång, så det är möjligt att det inte blir så mycket mer bloggat förrän slutet av nästa vecka.
För säkerhets skull puffar jag lite redan nu för årets omgång av ForskarFredag, den 28/9 i Gävle, Göteborg, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Luleå, Skellefteå, Skövde, Stockholm, Trollhättan och Örebro. I Stockholm är det Kulturhuset som gäller, kl 14-21.
För säkerhets skull puffar jag lite redan nu för årets omgång av ForskarFredag, den 28/9 i Gävle, Göteborg, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Luleå, Skellefteå, Skövde, Stockholm, Trollhättan och Örebro. I Stockholm är det Kulturhuset som gäller, kl 14-21.
En perfekt omgång damspel slutar alltid oavgjort
Till kategorin "Spel du bara kan vinna om motspelaren gör misstag" hör även damspel, det har en multinationell forskargrupp bevisat. Beviset är antagligen en av världens längsta datorberäkningar - den har kört sedan 1989!
Beviset, som publicerats i fredagens Science, tar formen av en strategi som aldrig förlorar mot någon opponent, oavsett om den spelas av svart eller vitt. Det är inte det första beräkningsbeviset - flera spel har blivit "lösta" på samma sätt tidigare - men damspel är det klart mest komplexa spelet som "lösts" hittills.
Luffarschack är ett enklare spel som är känt för att vara rätt poänglöst, i och med att det alltid slutar oavgjort om det spelas utan misstag från någon av spelarna. I luffarschack är de möjliga dragen så pass få - i och med att planen är liten och antalet "pjäser" begränsade - att det är förhållandevis lätt att bevisa att det är omöjligt att vinna om inte motspelaren klantar sig. Detta faktum har bland annat smugit sig in i populärkulturen i form av en strategi för att "distrahera" en försvarsdator (i filmen WarGames från 1983) - filmens hackerhjälte får helt enkelt datorn att spela luffarschack mot sig själv.
Det betydligt större damspelet, som spelas på ett schackbräde och med fler spelpjäser (12 var för de två spelarna), har också länge misstänkts för att vara ett omöjligt spel att vinna. Matcher mellan riktigt duktiga spelare slutar också oftast oavgjort. Haken är, att om man vill bevisa omöjligheten måste man räkna sig igenom ungefär femhundra miljarders miljarder olika möjliga spelställningar (5*10^20, för er som gillar exponentnotering).
Det är naturligtvis inte en lätt match att göra så mycket beräkningar. Rå datorkraft och datorernas snabba utveckling har spelat en viktig roll i att bevisberäkningen nu är avslutad - som mest kördes 200 datorer samtidigt.BeräkningsDatalogiforskaren* Jonathan Schaeffer, som påbörjade arbetet 1989, tog till och med en paus i räknandet från 1997 till 2001 i väntan på 64-bitarsprocessorerna som var under utveckling.
Men en minst lika viktig roll, säger en expert som Science talat med, spelades av forskargruppens uppfinningsrikedom i att hitta sätt att minska antalet beräkningar som krävdes. Själva beräkningen består av flera delar. En del utgörs av en databas med poängsatta slutställningar där det är upp till tio pjäser kvar på brädet - 39271 miljarder slutställningar totalt. Det var här huvuddelen av beräkningskraften spenderades, fram till 2005 när databasen var färdig.
Parallellt och efteråt utvecklade forskarna metoder för att leta rätt på alla de spelställningar som behövde bedömas, och metoder för att utvärdera dem. Utvärderingen - som så att säga är själva kärnan i beviset - kunde ge flera olika sorters omdömen om en spelställning; ett slutgiltigt omdöme (vinst/förlust/oavgjort), ett partiellt omdöme (åtminstone oavgjort/som mest oavgjort) eller en uppskattning av hur bra en ställning var. De svagare omdömena/uppskattningarna användes för att prioritera vilka spelställningar som skulle undersökas närmare.
Det kan tyckas irrelevant att räkna på sällskapsspel, jämfört med att till exempel "lösa cancerns gåta" eller andra föreslagna (populär)vetenskapliga varianter av den heliga Graal. Men spel av den här typen är (förhållandevis) enkla och klara testfall för metoder att lösa helt andra problem; till exempel inom bioinformatik. Lösningen som presenteras här är ett stort steg framåt för metoder som kräver mycket sökande och stora databaser och utnyttjar parallelldatorer - en beskrivning som passar in på många olika "moderna" vetenskapliga problem .
Så vad är nästa spel i kö för att lösas? Othello, gissar forskarna. Schack förblir för krångligt än så länge.
UPPDATERAT 18/9 kl 09:09: En kollega påpekade att det finns två bland dataloger omdiskuterade punkter i beviset; den första är vad som händer om en av spelarna gör ett icke-optimalt drag i början och sedan spelar optimalt - skulle det då gå att lura en datormotståndare (som bara har listor över alla optimala drag) och vinna? Den andra punkten är hur exakt man bestämt att en viss spelposition är "uppenbart" vinnande/förlorande.
Så som jag uppfattat Science-artikeln leder icke-optimala drag till att man trillar utanför kedjan av drag som leder till vinst/oavgjort på kortast tid (dvs minst antal drag), vilket skulle kunna lösa det första problemet (kanske beroende på hur förvirrad motståndaren blir). På den andra punkten tror jag (utifrån artikeln) att en vinnande position är en som senare leder till vinst för den spelaren förutsatt att han/hon/den spelar optimalt - dvs, att slutspelsdatabasen används för att bedöma tidigare ställningar. Men jag kan ha fel, och jag hinner inte läsa om artikeln och kontrollera.
Länkar
artikeln (Science, pren krävs)
"News and Views" - kommentar i Science.
Engelska Wikipedia om luffarschack och damspel
Svenska Wikipedia om damspel
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, beräkningar, matematik, damspel
*Min översättning (beräkningsforskare, alltså) av "computer scientist", eftersom jag tyckte att varken "datorforskare" eller "datavetare" är riktigt rättvisande i det här fallet. En datalogi-kollega föreslog att "datalog(i)" är bättre och mer etablerat, så jag ändrar.
Beviset, som publicerats i fredagens Science, tar formen av en strategi som aldrig förlorar mot någon opponent, oavsett om den spelas av svart eller vitt. Det är inte det första beräkningsbeviset - flera spel har blivit "lösta" på samma sätt tidigare - men damspel är det klart mest komplexa spelet som "lösts" hittills.
Luffarschack är ett enklare spel som är känt för att vara rätt poänglöst, i och med att det alltid slutar oavgjort om det spelas utan misstag från någon av spelarna. I luffarschack är de möjliga dragen så pass få - i och med att planen är liten och antalet "pjäser" begränsade - att det är förhållandevis lätt att bevisa att det är omöjligt att vinna om inte motspelaren klantar sig. Detta faktum har bland annat smugit sig in i populärkulturen i form av en strategi för att "distrahera" en försvarsdator (i filmen WarGames från 1983) - filmens hackerhjälte får helt enkelt datorn att spela luffarschack mot sig själv.
Det betydligt större damspelet, som spelas på ett schackbräde och med fler spelpjäser (12 var för de två spelarna), har också länge misstänkts för att vara ett omöjligt spel att vinna. Matcher mellan riktigt duktiga spelare slutar också oftast oavgjort. Haken är, att om man vill bevisa omöjligheten måste man räkna sig igenom ungefär femhundra miljarders miljarder olika möjliga spelställningar (5*10^20, för er som gillar exponentnotering).
Det är naturligtvis inte en lätt match att göra så mycket beräkningar. Rå datorkraft och datorernas snabba utveckling har spelat en viktig roll i att bevisberäkningen nu är avslutad - som mest kördes 200 datorer samtidigt.
Men en minst lika viktig roll, säger en expert som Science talat med, spelades av forskargruppens uppfinningsrikedom i att hitta sätt att minska antalet beräkningar som krävdes. Själva beräkningen består av flera delar. En del utgörs av en databas med poängsatta slutställningar där det är upp till tio pjäser kvar på brädet - 39271 miljarder slutställningar totalt. Det var här huvuddelen av beräkningskraften spenderades, fram till 2005 när databasen var färdig.
Parallellt och efteråt utvecklade forskarna metoder för att leta rätt på alla de spelställningar som behövde bedömas, och metoder för att utvärdera dem. Utvärderingen - som så att säga är själva kärnan i beviset - kunde ge flera olika sorters omdömen om en spelställning; ett slutgiltigt omdöme (vinst/förlust/oavgjort), ett partiellt omdöme (åtminstone oavgjort/som mest oavgjort) eller en uppskattning av hur bra en ställning var. De svagare omdömena/uppskattningarna användes för att prioritera vilka spelställningar som skulle undersökas närmare.
Det kan tyckas irrelevant att räkna på sällskapsspel, jämfört med att till exempel "lösa cancerns gåta" eller andra föreslagna (populär)vetenskapliga varianter av den heliga Graal. Men spel av den här typen är (förhållandevis) enkla och klara testfall för metoder att lösa helt andra problem; till exempel inom bioinformatik. Lösningen som presenteras här är ett stort steg framåt för metoder som kräver mycket sökande och stora databaser och utnyttjar parallelldatorer - en beskrivning som passar in på många olika "moderna" vetenskapliga problem .
Så vad är nästa spel i kö för att lösas? Othello, gissar forskarna. Schack förblir för krångligt än så länge.
UPPDATERAT 18/9 kl 09:09: En kollega påpekade att det finns två bland dataloger omdiskuterade punkter i beviset; den första är vad som händer om en av spelarna gör ett icke-optimalt drag i början och sedan spelar optimalt - skulle det då gå att lura en datormotståndare (som bara har listor över alla optimala drag) och vinna? Den andra punkten är hur exakt man bestämt att en viss spelposition är "uppenbart" vinnande/förlorande.
Så som jag uppfattat Science-artikeln leder icke-optimala drag till att man trillar utanför kedjan av drag som leder till vinst/oavgjort på kortast tid (dvs minst antal drag), vilket skulle kunna lösa det första problemet (kanske beroende på hur förvirrad motståndaren blir). På den andra punkten tror jag (utifrån artikeln) att en vinnande position är en som senare leder till vinst för den spelaren förutsatt att han/hon/den spelar optimalt - dvs, att slutspelsdatabasen används för att bedöma tidigare ställningar. Men jag kan ha fel, och jag hinner inte läsa om artikeln och kontrollera.
Länkar
artikeln (Science, pren krävs)
"News and Views" - kommentar i Science.
Engelska Wikipedia om luffarschack och damspel
Svenska Wikipedia om damspel
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, beräkningar, matematik, damspel
*Min översättning (beräkningsforskare, alltså) av "computer scientist", eftersom jag tyckte att varken "datorforskare" eller "datavetare" är riktigt rättvisande i det här fallet. En datalogi-kollega föreslog att "datalog(i)" är bättre och mer etablerat, så jag ändrar.
onsdag, september 12, 2007
Absolut gehör blir falskt med åldern
Absolut gehör, förmågan att direkt ange vilken tonhöjd en viss ton har, blir falskare med åldern. Och tonerna runt A klassas fel betydligt oftare än någon annan ton. Det är två intressanta observationer från en studie som publicerades i Proceedings of the National Academy of Sciences på tisdagen.
Vad är det för skillnad på absolut och relativt gehör?
Det finns två olika sätt att förhålla sig till tonhöjder: absolut och relativt gehör. "Absolut" betyder i det här fallet att det inte behövs någon annan referens; en person som har absolut gehör kan veta vilken tonhöjd en viss ton har utan att behöva ta hjälp av sådant som en stämgaffel eller ett piano. En person med relativt gehör - det vanliga fallet - behöver använda en referenston av känd höjd för att ta reda på tonhöjd, genom att lyssna efter vad det är för intervall mellan den kända och den okända tonen. Absolut gehör har ofta något av en "genistämpel"; kanske på grund av att det är sällsynt och finns främst hos riktigt duktiga yrkesmusiker. Men tvärtemot myten innebär absolut gehör inte nödvändigtvis att man sjunger och spelar perfekt rent. Och även personer med relativt gehör kan vara väldigt duktiga på att identifiera toner och ackord, så länge de får sin referenston.
Skillnaden mellan de två sätten att behandla ljudinformation blir väldigt tydlig om man ber en person med varje typ av gehör att byta tonart på en sång de redan kan. För en person med relativt gehör är det en barnlek, eftersom det bara handlar om att byta referens, men för en person med absolut gehör är det betydligt svårare (det blir mer som en ny melodi). Om man å andra sidan ber dem att sjunga eller spela en okänd melodi från noter - då har den som absolut gehör ett stort försprång.
Hur vanligt är absolut gehör?
Det finns uppskattningar som visar att mellan en på femtusen och en på tiotusen personer har absolut gehör. Men det är svårt att veta om den siffran är rätt; finns det ett genetiskt inslag bör siffran kunna bli olika för olika folkgrupper.
Varför bryr sig forskare om vilket gehör folk har?
Absolut gehör är intressant för hjärnforskningen; det är ett skolexempel i inlärning av avancerade egenskaper. Exakt vad som krävs för att utveckla absolut gehör istället för relativt gehör verkar forskarna ännu inte vara helt ense om. Vissa hävdar att tidig musikträning är det viktiga, andra att abslut gehör är så starkt ärftligt att träning spelar liten roll (helt oviktig kan träningen aldrig vara, eftersom man måste lära sig att det finns ett "A" för att kalla det A). Vissa hävdar att det helt enkelt finns olika sorters absolut gehör, och att det är därför de båda andra grupperna av forskare inte kan komma överens om vilken mekanism som är viktigast. Den vanligaste hypotesen verkar vara att det krävs både ärftliga komponenter och träning, och det finns forkningsresultat som pekar på att det finns ett "kritiskt fönster" för musikträning i barndomen - att utan träning i en viss ålder utvecklas inte absolut gehör.
Personer med absolut gehör har inte heller alla exakt samma förmågor; det rapporteras till exempel att vissa i princip bara har absolut gehör för pianotoner. Och då kan man ju gissa att de främst fått sin tidiga musikträning på ett piano, och blivit påverkade av det - vilket verkar som ett rimligare antagande än att tro att de är genetiskt anpassade till just pianotoner. En annan indikation på träningens roll är att personer med absolut gehör tenderar att vara bättre på hela toner (pianots vita tangenter) än de mer ovanliga/sent påträffade halva tonerna (pianots svarta tangenter).
Studien
Försökspersonerna i den nya studien rekryterades via webben, och klassificerades som personer med absolut eller relativt gehör beroende på hur väl de gav rätt namn åt i förväg inspelade toner (rena sinustoner och pianotoner). Den yngsta försökspersonen var 8 år, och den äldsta hade fyllt 70. Forskarna lyckades rekrytera en hög andel personer med absolut gehör, 981 av de totalt 2213 som genomförde testet. Det fanns ingen märkbar könsskillnad, utan absolut gehör var lika fördelat mellan kvinnor och män (53% män och 47% kvinnor gjorde testet; av de som hade absolut gehör var 50% kvinnor).
Det var tydligt att personer med absolut gehör och personer utan det är två skilda grupper; en person befinner sig i ena eller andra kategorin. Det går alltså inte att ha "litegrann" absolut gehör. Om förmågan är genetiskt påverkad är det således sannolikt att det är en eller ett fåtal gener, inte många samverkande.
Gehöret glider med åldern
Det fann däremot en klar åldersskillnad: äldre personer klassificerade inte längre toner rätt, utan angav konsekvent ungefär en halvton högre. Antagligen beror det på fysiska förändringar i örat; föreslår forskarna - de hårceller som för en ung person svarar på ett E svarar hos en tillräckligt mycket äldre person redan vid ett D#, eftersom basilarmembranet som håren sitter på blir mer elastiskt. Om cellerna är hårdkodade till igenkänning av en viss frekvens blir således konsekvensen att frekvenserna kodas fel.
Samma glidning sker antagligen hos alla som blir äldre, men blir inte alls märkbar på samma sätt om de saknar absolut gehör.
A som magnet för uppmärksamhet
En annan intressant sak som framkom i studien är att just standardtonen A (440 Hz) verkar behandlas speciellt av det absoluta gehöret. A används ofta vid stämning, både av enskilda instrument och hela orkestrar, och är den ton som ges av en vanlig stämgaffel. Haken är att det inte alltid är A440 (dvs A vid 440 Hz) som används; i tidig musik låg "A" ända nere på 415 Hz, och Berlins filharmoniker uppges stämma på A446, det vill säga sex Hz över standard-A. Kanske påverkar den här luddigheten i vad som egentligen är ett A träffsäkerheten för personer med absolut gehör, föreslår forskarna. G#, tonen närmast under A, klassades nämligen ofta fel som A - mycket oftare än annan någon annan felklassning. Det var också vanligt, men inte lika vanligt, att A# felklassades som A.
Länkar
artikeln (Proceedings of the National Academy of Sciences, fritt tillgänglig)
kommentar i samma tidskrift (pren. krävs)
Skalor och deras matematik (Uppsala Unviersitet)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, hjärnan, örat, gehör, musik, toner, åldrande
Vad är det för skillnad på absolut och relativt gehör?
Det finns två olika sätt att förhålla sig till tonhöjder: absolut och relativt gehör. "Absolut" betyder i det här fallet att det inte behövs någon annan referens; en person som har absolut gehör kan veta vilken tonhöjd en viss ton har utan att behöva ta hjälp av sådant som en stämgaffel eller ett piano. En person med relativt gehör - det vanliga fallet - behöver använda en referenston av känd höjd för att ta reda på tonhöjd, genom att lyssna efter vad det är för intervall mellan den kända och den okända tonen. Absolut gehör har ofta något av en "genistämpel"; kanske på grund av att det är sällsynt och finns främst hos riktigt duktiga yrkesmusiker. Men tvärtemot myten innebär absolut gehör inte nödvändigtvis att man sjunger och spelar perfekt rent. Och även personer med relativt gehör kan vara väldigt duktiga på att identifiera toner och ackord, så länge de får sin referenston.
Skillnaden mellan de två sätten att behandla ljudinformation blir väldigt tydlig om man ber en person med varje typ av gehör att byta tonart på en sång de redan kan. För en person med relativt gehör är det en barnlek, eftersom det bara handlar om att byta referens, men för en person med absolut gehör är det betydligt svårare (det blir mer som en ny melodi). Om man å andra sidan ber dem att sjunga eller spela en okänd melodi från noter - då har den som absolut gehör ett stort försprång.
Hur vanligt är absolut gehör?
Det finns uppskattningar som visar att mellan en på femtusen och en på tiotusen personer har absolut gehör. Men det är svårt att veta om den siffran är rätt; finns det ett genetiskt inslag bör siffran kunna bli olika för olika folkgrupper.
Varför bryr sig forskare om vilket gehör folk har?
Absolut gehör är intressant för hjärnforskningen; det är ett skolexempel i inlärning av avancerade egenskaper. Exakt vad som krävs för att utveckla absolut gehör istället för relativt gehör verkar forskarna ännu inte vara helt ense om. Vissa hävdar att tidig musikträning är det viktiga, andra att abslut gehör är så starkt ärftligt att träning spelar liten roll (helt oviktig kan träningen aldrig vara, eftersom man måste lära sig att det finns ett "A" för att kalla det A). Vissa hävdar att det helt enkelt finns olika sorters absolut gehör, och att det är därför de båda andra grupperna av forskare inte kan komma överens om vilken mekanism som är viktigast. Den vanligaste hypotesen verkar vara att det krävs både ärftliga komponenter och träning, och det finns forkningsresultat som pekar på att det finns ett "kritiskt fönster" för musikträning i barndomen - att utan träning i en viss ålder utvecklas inte absolut gehör.
Personer med absolut gehör har inte heller alla exakt samma förmågor; det rapporteras till exempel att vissa i princip bara har absolut gehör för pianotoner. Och då kan man ju gissa att de främst fått sin tidiga musikträning på ett piano, och blivit påverkade av det - vilket verkar som ett rimligare antagande än att tro att de är genetiskt anpassade till just pianotoner. En annan indikation på träningens roll är att personer med absolut gehör tenderar att vara bättre på hela toner (pianots vita tangenter) än de mer ovanliga/sent påträffade halva tonerna (pianots svarta tangenter).
Studien
Försökspersonerna i den nya studien rekryterades via webben, och klassificerades som personer med absolut eller relativt gehör beroende på hur väl de gav rätt namn åt i förväg inspelade toner (rena sinustoner och pianotoner). Den yngsta försökspersonen var 8 år, och den äldsta hade fyllt 70. Forskarna lyckades rekrytera en hög andel personer med absolut gehör, 981 av de totalt 2213 som genomförde testet. Det fanns ingen märkbar könsskillnad, utan absolut gehör var lika fördelat mellan kvinnor och män (53% män och 47% kvinnor gjorde testet; av de som hade absolut gehör var 50% kvinnor).
Det var tydligt att personer med absolut gehör och personer utan det är två skilda grupper; en person befinner sig i ena eller andra kategorin. Det går alltså inte att ha "litegrann" absolut gehör. Om förmågan är genetiskt påverkad är det således sannolikt att det är en eller ett fåtal gener, inte många samverkande.
Gehöret glider med åldern
Det fann däremot en klar åldersskillnad: äldre personer klassificerade inte längre toner rätt, utan angav konsekvent ungefär en halvton högre. Antagligen beror det på fysiska förändringar i örat; föreslår forskarna - de hårceller som för en ung person svarar på ett E svarar hos en tillräckligt mycket äldre person redan vid ett D#, eftersom basilarmembranet som håren sitter på blir mer elastiskt. Om cellerna är hårdkodade till igenkänning av en viss frekvens blir således konsekvensen att frekvenserna kodas fel.
Samma glidning sker antagligen hos alla som blir äldre, men blir inte alls märkbar på samma sätt om de saknar absolut gehör.
A som magnet för uppmärksamhet
En annan intressant sak som framkom i studien är att just standardtonen A (440 Hz) verkar behandlas speciellt av det absoluta gehöret. A används ofta vid stämning, både av enskilda instrument och hela orkestrar, och är den ton som ges av en vanlig stämgaffel. Haken är att det inte alltid är A440 (dvs A vid 440 Hz) som används; i tidig musik låg "A" ända nere på 415 Hz, och Berlins filharmoniker uppges stämma på A446, det vill säga sex Hz över standard-A. Kanske påverkar den här luddigheten i vad som egentligen är ett A träffsäkerheten för personer med absolut gehör, föreslår forskarna. G#, tonen närmast under A, klassades nämligen ofta fel som A - mycket oftare än annan någon annan felklassning. Det var också vanligt, men inte lika vanligt, att A# felklassades som A.
Länkar
artikeln (Proceedings of the National Academy of Sciences, fritt tillgänglig)
kommentar i samma tidskrift (pren. krävs)
Skalor och deras matematik (Uppsala Unviersitet)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, hjärnan, örat, gehör, musik, toner, åldrande
Tummen upp för aspartam?
Sötningsmedlet aspartam används i över 6000 produkter i 90 länder. Ämnet har gott om övertygade motståndare och gott om försvarare, och har studerats i hundratals vetenskapliga undersökningar sedan det upptäcktes på 60-talet vilket gör det till ett av de mest testade livsmedelstillsatserna. Forskare som gjort en metastudie av de senaste 25 årens forskning säger nu att det finns inget stöd för att aspartam skulle vara farligt.
Aspartam har ungefär samma kaloriinnehåll som socker, men är i gengäld cirka 200 gånger sötare. Det har gjort aspartam till ett populärt sötningsmedel både i mat och som bordssötningsmedel, främst i Nordamerika och Europa - trots att det inte är värmestabilt och således inte kan användas i tillagade produkter. Globalt produceras ungefär 18000 ton aspartam per år, varav cirka 9600 ton konsumeras i USA. Rekommenderade dagliga maxgränser är 50 resp 40 mg per kilo kroppsvikt (amerikanskt respektive europeiskt gränsvärde), men den beräknade konsumtion per person är ungefär 10-20% av maxgränsen.
Ämnet omgärdas av mängder av rykten och påståenden (för en kort sammanfattning, se Wikipedia) och har bland annat anklagats för att vara cancerframkallande. En studie på råttor som kom i slutet av 2005, utförd av den italienska Ramazzini-stiftelsen, visade på ökad cancerrisk. Studien fick dock kritik för flera brister, och EFSA (European Food Safety Authority) begärde ut och analyserade om studiens data, varefter de drog slutsatsen att aspartam är säkert att konsumera enligt de gränser som gäller.
Oftast baseras kritik mot aspartam på möjliga affekter från dess nedbrytningsprodukter; aspartamsyra, fenylalanin och metanol (som omvandlas till formaldehyd). Man ska dock inte glömma bort att samtliga av dessa faktiskt finns naturligt i mat. Mjölk ger till exempel sex gånger mer fenylalanin och tretton gånger mer aspartamsyra än samma mängd aspartamsötad läsk. Metanol finns naturligt i fruktjuice och jästa produkter - till exempel har tomatjucie sex gånger mer metanol per volym än aspartamsötad läsk. (Visst är det viktigt att vara kritisk, men det är lika viktigt att göra rimliga jämförelser.) Däremot är fenylalanin farligt för personer med fenylketonuri, vilket ger svårigheter att bryta ner fenylalanin på rätt sätt. Det är därför varningstexter i stil med "innehåller en fenylalaninkälla" finsn på produkter sötade med aspartam.
Den nya studien är en sammanfattning av i stort sett allt som publicerats om aspartam och dess effekter, inkluderat effekter från nedbrytningsprodukterna. Den utfördes av en åttamannapanel av toxikologiexperter, och sponsrades av japanska Ajinomoto (som bland annat producerar aspartam). Expertpanelen fick inte veta förrän studien slutförts vem som sponsrade den, och Ajinomoto hade ingen kontakt med panelens medlemmar under studiens gång.
Slutresultatet av expertpanelens arbete är en rapport på 100 sidor* som publicerats i senaste numret av Critical Reviews in Toxicology. Expertpanelens slutsatser i korthet är (översatt från nyhetsreleasen):
Tummen upp för aspartam, således. Men med tanke på de stora ekonomiska intressen som finns både för (tillverkare och produkttillverkare) och emot (konkurrerande ämnen, intressegrupper) - för att inte tala om den mängd prestige som är investerad i frågan vid det här laget - lär det knappast vara sista ordet i debatten.
Sedan kan det ju finnas andra skäl att ifrågasätta hur mycket aspartam man äter. Läsk är inte världens nyttigaste produkt, precis, och nog är det bättre att ifrågasätta sitt sötsaksbehov än att rakt av ersätta socker med sötningsmedel...
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Critical Reviews in Toxicology, pren. krävs)
Två artiklar om aspartam från Livsmedelsverkets hemsida:
"Sötningsmedlet aspartam - vad är rätt och fel i debatten?" (1997)
"Sötningsmedel i stället för socker" (1998)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, toxikologi, aspartam, sötningsmedel
*Jo, jag har läst igenom hela. Dock inte lika noggrant rakt igenom, för då hade det inte blivit några fler inlägg den här veckan.
Aspartam har ungefär samma kaloriinnehåll som socker, men är i gengäld cirka 200 gånger sötare. Det har gjort aspartam till ett populärt sötningsmedel både i mat och som bordssötningsmedel, främst i Nordamerika och Europa - trots att det inte är värmestabilt och således inte kan användas i tillagade produkter. Globalt produceras ungefär 18000 ton aspartam per år, varav cirka 9600 ton konsumeras i USA. Rekommenderade dagliga maxgränser är 50 resp 40 mg per kilo kroppsvikt (amerikanskt respektive europeiskt gränsvärde), men den beräknade konsumtion per person är ungefär 10-20% av maxgränsen.
Ämnet omgärdas av mängder av rykten och påståenden (för en kort sammanfattning, se Wikipedia) och har bland annat anklagats för att vara cancerframkallande. En studie på råttor som kom i slutet av 2005, utförd av den italienska Ramazzini-stiftelsen, visade på ökad cancerrisk. Studien fick dock kritik för flera brister, och EFSA (European Food Safety Authority) begärde ut och analyserade om studiens data, varefter de drog slutsatsen att aspartam är säkert att konsumera enligt de gränser som gäller.
Oftast baseras kritik mot aspartam på möjliga affekter från dess nedbrytningsprodukter; aspartamsyra, fenylalanin och metanol (som omvandlas till formaldehyd). Man ska dock inte glömma bort att samtliga av dessa faktiskt finns naturligt i mat. Mjölk ger till exempel sex gånger mer fenylalanin och tretton gånger mer aspartamsyra än samma mängd aspartamsötad läsk. Metanol finns naturligt i fruktjuice och jästa produkter - till exempel har tomatjucie sex gånger mer metanol per volym än aspartamsötad läsk. (Visst är det viktigt att vara kritisk, men det är lika viktigt att göra rimliga jämförelser.) Däremot är fenylalanin farligt för personer med fenylketonuri, vilket ger svårigheter att bryta ner fenylalanin på rätt sätt. Det är därför varningstexter i stil med "innehåller en fenylalaninkälla" finsn på produkter sötade med aspartam.
Den nya studien är en sammanfattning av i stort sett allt som publicerats om aspartam och dess effekter, inkluderat effekter från nedbrytningsprodukterna. Den utfördes av en åttamannapanel av toxikologiexperter, och sponsrades av japanska Ajinomoto (som bland annat producerar aspartam). Expertpanelen fick inte veta förrän studien slutförts vem som sponsrade den, och Ajinomoto hade ingen kontakt med panelens medlemmar under studiens gång.
Slutresultatet av expertpanelens arbete är en rapport på 100 sidor* som publicerats i senaste numret av Critical Reviews in Toxicology. Expertpanelens slutsatser i korthet är (översatt från nyhetsreleasen):
- Aspartam är ofarligt vid nuvarande konsumtionsnivåer, som ligger långt under rekommenderade maxgränser, även i undergrupper grupper som konsumerar större mängder. Inga tillförlitliga bevis fanns för att aspartam är carcinogent, neurotoxiskt eller har andra negativa biverkningar ens vid konsumtion som är många gånger högre än de fastställda maxnivåerna.
- Baserat på flera långsiktiga studer ökar aspartam inte risken för cancer
- Resultaten från utförliga studier som imiterar mänskig exponering för ämnet visar inte på några neurologiska effekter, såsom minnes- och inlärningsproblem, från aspartamkonsumtion.
- Sammantaget indikerar data att aspartam inte påverkar beteende, kognitiv funktion, nervfunktion eller krampanfall (seizures) hos någon av grupperna som studerats.
- Aspartam har inte visats ha negativa effekter på reproduktionsförmåga eller amning.
- Studier visar att aspartam är säkert för diabetiker och kan hjälpa dem att hålla fast vid en sockerfri diet.
- Det finns inga bevis som stöder en koppling mellan aspartam och fetma. Tvärtemot kan aspartam, när det används i multidisciplinära program för viktkontroll, vara en hjälp i långsiktig viktkontroll.
- Studierna ger inga bevis som stöder en koppling mellan aspartam och cancersjukdomar i blodsystemet (innefattande såväl leukemi, lymfom som myelom mfl ovanligare former)
hjärn- eller benmärgstumörer [om det finns en bättre översättning för hematopoietic tumours än "benmärgstumörer" får någon gärna påpeka det i kommentarernaNu bättre - tack till anonym kommentator @ 11/9-08!]
Tummen upp för aspartam, således. Men med tanke på de stora ekonomiska intressen som finns både för (tillverkare och produkttillverkare) och emot (konkurrerande ämnen, intressegrupper) - för att inte tala om den mängd prestige som är investerad i frågan vid det här laget - lär det knappast vara sista ordet i debatten.
Sedan kan det ju finnas andra skäl att ifrågasätta hur mycket aspartam man äter. Läsk är inte världens nyttigaste produkt, precis, och nog är det bättre att ifrågasätta sitt sötsaksbehov än att rakt av ersätta socker med sötningsmedel...
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Critical Reviews in Toxicology, pren. krävs)
Två artiklar om aspartam från Livsmedelsverkets hemsida:
"Sötningsmedlet aspartam - vad är rätt och fel i debatten?" (1997)
"Sötningsmedel i stället för socker" (1998)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, toxikologi, aspartam, sötningsmedel
*Jo, jag har läst igenom hela. Dock inte lika noggrant rakt igenom, för då hade det inte blivit några fler inlägg den här veckan.
måndag, september 10, 2007
Du är vad dina förfäder åt
Folkgrupper som traditionellt ätit mycket stärkelserik mat har fler kopior av en stärkelsenedbrytar-gen. Och människor generellt har fler kopior av genen jämfört med apor. Det visar ny forskning som presenteras i Nature Genetics.
Det gäller genen AMY1, som kodar för det stärkelsenedbrytande enzymet amylas i saliven. Skillnaderna i kopieantal är lokala; till exempel har personer från en rot(frukts)ätande stam i Tanzania fler kopior av genen jämfört med personer från en besläktad stam som håller boskapsdjur. Samma förhållande gäller för flera andra besläktade folk; de som traditionellt sett ätit stärkelse hade också fler kopior av AMY1. Extremfallet är skillnaden mellan människor och våra närmaste apförfäder; europeisk-amerikanska studenter hade upp till 15 kopior av genen, medan chimpanser inte hade mer än två (50 resp 15 testade). En genomsnittlig människa har ungefär sex kopior.
Stärkelse är en bra kalorikälla om man kan bryta ner den. Apor är dåliga på det, jämfört med människor, och lever följaktligen på mer lättsmälta kolhydratkällor som mogen frukt. I många människors diet är stärkelsen däremot en stapelföda - i form av ris, majs, potatis, vete... och det verkar alltså som om våra förfäders stärkelseätande eller brist på detsamma satt ett rejält fotavtryck i våra gener.
Att evolutionärt tryck påverkar matsmältningsrelaterade gener är förstås inget nytt. Laktostålighet, som främst finns hos folkgrupper som har mjölkprodukter i kosten, är ett välkänt exempel. Här handlar det dock inte om olika genvarianter, med "bättre" och "sämre" varianter, utan om hur många kopior av genen som finns; så kallad copy-number variation eller CNV (det verkar saknas en etablerad svensk term). Generellt sett får man större produktion av proteinet som genen kodar för ju fler kopior man har, och i åtminstone det här fallet stämmer det - personer med fler genkopior hade mer amylas i saliven.
Tillgången till en extra kalorikälla var så klart historiskt värdefull i människans utveckling, även om den säkert från början var av rätt marginell betydelse och sedan fick en stegvis allt mer viktig roll i takt med att vi blev bättre på att tillägna oss den - och inte bara på grund av gener, utan också på grund av mer effektiva tillagningsmetoder och bättre grödor. Forskarna spekulerar i att den extra energitillförseln gjorde det lättare för människans förfäder att sprida sig ut från Afrika, men det krävs mer bevis för att veta om det verkligen förhåller sig så. Större genetiska studier kan visa ungefär när och var fler kopior av genen uppstod, och på så vis kan vi komma en bit av våra förfäders mathistoria på spåren.
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (i Nature Genetics, pren. krävs)
Nature News
New York Times
BBC News
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, historia, mat, stärkelse, amylas
UPPDATERAT 20:15: Och SvD läser (och skriver av) BBC, men vinklar något vilseledande om artikeln till att "GI-mat hade hämmat vår utveckling". Visserligen är stärkelse en kolhydrat, men det som främst undviks i en GI-diet (där GI står för glykemiskt index) är ju snabba kolhydrater som socker, inte i första hand den mer långsamt nedbrytbara stärkelsen. Visst innehåller GI-mat färre kolhydrater, men om man inte ger sig på extremvarianter som Atkins får man fortfarande i sig stärkelse i ganska stora mängder.
Det gäller genen AMY1, som kodar för det stärkelsenedbrytande enzymet amylas i saliven. Skillnaderna i kopieantal är lokala; till exempel har personer från en rot(frukts)ätande stam i Tanzania fler kopior av genen jämfört med personer från en besläktad stam som håller boskapsdjur. Samma förhållande gäller för flera andra besläktade folk; de som traditionellt sett ätit stärkelse hade också fler kopior av AMY1. Extremfallet är skillnaden mellan människor och våra närmaste apförfäder; europeisk-amerikanska studenter hade upp till 15 kopior av genen, medan chimpanser inte hade mer än två (50 resp 15 testade). En genomsnittlig människa har ungefär sex kopior.
Stärkelse är en bra kalorikälla om man kan bryta ner den. Apor är dåliga på det, jämfört med människor, och lever följaktligen på mer lättsmälta kolhydratkällor som mogen frukt. I många människors diet är stärkelsen däremot en stapelföda - i form av ris, majs, potatis, vete... och det verkar alltså som om våra förfäders stärkelseätande eller brist på detsamma satt ett rejält fotavtryck i våra gener.
Att evolutionärt tryck påverkar matsmältningsrelaterade gener är förstås inget nytt. Laktostålighet, som främst finns hos folkgrupper som har mjölkprodukter i kosten, är ett välkänt exempel. Här handlar det dock inte om olika genvarianter, med "bättre" och "sämre" varianter, utan om hur många kopior av genen som finns; så kallad copy-number variation eller CNV (det verkar saknas en etablerad svensk term). Generellt sett får man större produktion av proteinet som genen kodar för ju fler kopior man har, och i åtminstone det här fallet stämmer det - personer med fler genkopior hade mer amylas i saliven.
Tillgången till en extra kalorikälla var så klart historiskt värdefull i människans utveckling, även om den säkert från början var av rätt marginell betydelse och sedan fick en stegvis allt mer viktig roll i takt med att vi blev bättre på att tillägna oss den - och inte bara på grund av gener, utan också på grund av mer effektiva tillagningsmetoder och bättre grödor. Forskarna spekulerar i att den extra energitillförseln gjorde det lättare för människans förfäder att sprida sig ut från Afrika, men det krävs mer bevis för att veta om det verkligen förhåller sig så. Större genetiska studier kan visa ungefär när och var fler kopior av genen uppstod, och på så vis kan vi komma en bit av våra förfäders mathistoria på spåren.
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (i Nature Genetics, pren. krävs)
Nature News
New York Times
BBC News
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, historia, mat, stärkelse, amylas
UPPDATERAT 20:15: Och SvD läser (och skriver av) BBC, men vinklar något vilseledande om artikeln till att "GI-mat hade hämmat vår utveckling". Visserligen är stärkelse en kolhydrat, men det som främst undviks i en GI-diet (där GI står för glykemiskt index) är ju snabba kolhydrater som socker, inte i första hand den mer långsamt nedbrytbara stärkelsen. Visst innehåller GI-mat färre kolhydrater, men om man inte ger sig på extremvarianter som Atkins får man fortfarande i sig stärkelse i ganska stora mängder.
fredag, september 07, 2007
Brandsäkra ditt hus och rädda en skog
Brandsäkring av hus gör dubbel nytta; det minskar brandrisken både för själva huset och för omkringliggande skog. Det hävdar forskare som studerat potentiella brandrisker i USA, där hus på gränsen mellan stad och land utgör en tredjedel av all bebyggelse.
Sommaren är brandsäsong på många ställen i världen, och stora ekonomiska värden går upp i rök varje år. I USA spenderas rejäla mängder pengar på att försöka göra skogar mindre brandvänliga, till exempel genom att tunna ut dem och rensa bort brännbart material på marken. Men missar man att göra motsvarande åtgärder i bostadsområden nära skogarna kan rensandet vara lönlöst, enligt forskningsresultaten som publicerats i veckans nummer av Proceedings of the National Academy of Sciences.
Forskarna har använt en enkel model för brandspridning ihop med data angående bebyggelse och vegetation. Risken för brand påverkas starkt av hur tätt hus ligger och hur brandfarliga husen är, konstaterar de. Många områden i studien verkar ligga strax under en skarp gräns för brandfara, där små ändringar i flammabilitet kan ha kraftig inverkan på hur stor en brand blir.
Hus innehåller oftast betydligt mer brännbart material per yta än vad en skog gör, så det get större effekt att rikta in sig på hus än på den omkringliggande naturen. Brandsäkra ditt hus, och se till att även grannarna gör det, är således rekommendationen - speciellt i områden med högre brandrisk.
Som vaccinering, fast mot stora bränder. Rätt poänglöst om inte de flesta gör det.
Länkar
nyhetsrelease #1
nyhetsrelease #2
artikeln i PNAS (fritt tillgänglig)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, brand, skogsbrand, brandrisk
Sommaren är brandsäsong på många ställen i världen, och stora ekonomiska värden går upp i rök varje år. I USA spenderas rejäla mängder pengar på att försöka göra skogar mindre brandvänliga, till exempel genom att tunna ut dem och rensa bort brännbart material på marken. Men missar man att göra motsvarande åtgärder i bostadsområden nära skogarna kan rensandet vara lönlöst, enligt forskningsresultaten som publicerats i veckans nummer av Proceedings of the National Academy of Sciences.
Forskarna har använt en enkel model för brandspridning ihop med data angående bebyggelse och vegetation. Risken för brand påverkas starkt av hur tätt hus ligger och hur brandfarliga husen är, konstaterar de. Många områden i studien verkar ligga strax under en skarp gräns för brandfara, där små ändringar i flammabilitet kan ha kraftig inverkan på hur stor en brand blir.
Hus innehåller oftast betydligt mer brännbart material per yta än vad en skog gör, så det get större effekt att rikta in sig på hus än på den omkringliggande naturen. Brandsäkra ditt hus, och se till att även grannarna gör det, är således rekommendationen - speciellt i områden med högre brandrisk.
Som vaccinering, fast mot stora bränder. Rätt poänglöst om inte de flesta gör det.
Länkar
nyhetsrelease #1
nyhetsrelease #2
artikeln i PNAS (fritt tillgänglig)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, brand, skogsbrand, brandrisk
torsdag, september 06, 2007
Du och jag, rymden
Jag har recenserat antologin "Texter om kosmos" för Populär astronomi:s senaste nummer. Just boknyhetssidan finns fritt tillgänglig på nätet, men det går ju att köpa tidingen i pappersformat också (vilket såklart rekommenderas).
På det hela taget är det en mycket läsvärd bok, även om det fanns vissa saker jag inte gillade. Eftersom recensionen går att läsa på nätet tänker jag inte upprepa mig här. Förutom möjligtvis för att tillägga att fler populärvetenskapliga böcker - även de som inte handlar om en personlig relation till ämnet - borde inkludera författare och synvinklar från hela spannet av bakgrunder; filosofi, historia och design såväl som naturvetenskap.
(Jag noterar för övrigt att någon listig människa på redaktionen har kommit på en mycket bra beskrivande rubrik för recensionen, betydligt bättre än den jag satte som förslag. )
Länkar
Populär astronomi
Boken, via Bokus (provkapitel finns)
Andra bloggar om: rymden, kosmos, böcker
UPPDATERAT 7/9 kl 10:24: Nu går länken till recensionssidan verkligen till recensionssidan. Tack till Robert för påpekandet!
På det hela taget är det en mycket läsvärd bok, även om det fanns vissa saker jag inte gillade. Eftersom recensionen går att läsa på nätet tänker jag inte upprepa mig här. Förutom möjligtvis för att tillägga att fler populärvetenskapliga böcker - även de som inte handlar om en personlig relation till ämnet - borde inkludera författare och synvinklar från hela spannet av bakgrunder; filosofi, historia och design såväl som naturvetenskap.
(Jag noterar för övrigt att någon listig människa på redaktionen har kommit på en mycket bra beskrivande rubrik för recensionen, betydligt bättre än den jag satte som förslag. )
Länkar
Populär astronomi
Boken, via Bokus (provkapitel finns)
Andra bloggar om: rymden, kosmos, böcker
UPPDATERAT 7/9 kl 10:24: Nu går länken till recensionssidan verkligen till recensionssidan. Tack till Robert för påpekandet!
Alien-ål
Vad är bättre än ett par riktigt vassa käkar, om man är ett rovdjur? Kanske TVÅ par vassa käkar. Forskare har upptäckt att muränor har ett extra par käkar i halsen, inte helt olikt det välkända rymdmonstret från Alien. Fyndet beskrivs i veckans Nature.
Käkarna är utskjutbara, men inte utanför det "vanliga" käkparet (som hos Alien), och finns hos arten Muraena retifera. Muränan använder dem för att tugga i sig sitt byte.
Upptäckten förklarar hur muränan, som saknar förmågan att skapa starka sugkrafter, lyckas få i sig större bytesdjur. Det är så klart betydligt lättare om man har två käkpar; ett par kan hålla fast maten och det andra kan transportera (mata!) den längre ner i halsen. Även om det inte är lika spektakulärt som ett Alien-angrepp verkar det rätt praktiskt.
Nature News har en video som visar hur det går till.
Länkar
Nature News
artikeln i Nature (pren. krävs)
wikipedia om muränor
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, biologi, muräna, Alien
Käkarna är utskjutbara, men inte utanför det "vanliga" käkparet (som hos Alien), och finns hos arten Muraena retifera. Muränan använder dem för att tugga i sig sitt byte.
Upptäckten förklarar hur muränan, som saknar förmågan att skapa starka sugkrafter, lyckas få i sig större bytesdjur. Det är så klart betydligt lättare om man har två käkpar; ett par kan hålla fast maten och det andra kan transportera (mata!) den längre ner i halsen. Även om det inte är lika spektakulärt som ett Alien-angrepp verkar det rätt praktiskt.
Nature News har en video som visar hur det går till.
Länkar
Nature News
artikeln i Nature (pren. krävs)
wikipedia om muränor
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, biologi, muräna, Alien
måndag, september 03, 2007
Plus/minus en halv centimeter
Längd är hårt styrt; upp till 90% av variationen i längd mellan personer tros bero på att de har olika gener. Men vilka gener det gäller är i stort sett okänt. Den första verifierade längdgenen står bara för variationer på en knapp centimeter, rapporterar forskare i Nature Genetics.
Längd är en bra egenskap att undersöka rent experimentellt, eftersom den är såpass väldefinierad (bara det att alla är överens om hur man mäter, så att man inte hittar forskningspapper där någon till exempel mätt från fingerspets till fingerspets, borde underlätta det hela rejält). Att det finns en så stark koppling till generna gör att det i teorin borde vara lätt att hitta "längdgener" - det är bara att samla ihop och testa tillräckligt många människor och se vilka gener de har gemensamt.
Problemet är att de många generna var och en verkar ge så pass liten skillnad att den är svår att hitta. Fram tills nyligen fanns det därför inga verifierade längdbestämmande gener alls. Nu har forskare hittat en gen, HMGA2, som står för variationer på någon centimeter mellan en person som har två kopior av den "långa" varianten och en person som har två kopior av den "korta". Ökningen i längd är ca 4 millimeter per kopia av den "långa" varianten av genen.
Skillnaden mellan de olika varianterna av HGMA2 ligger i ett enda baspar* (en så kallad single nucleotide polymorphism eller SNP, på svenska ibland kallad "snipp"). Bland europeer är den långa varianten rätt vanlig; ungefär 25% bär på den. I sökandet efter längdgener undersöktes 5000 personer, och uppföljande studier på totalt 29000 personer visade att kopplingen mellan HGMA2 och längd stämde.
Om alla gener som är inblandade i längd rör sig på den här storleksskalan, då lär vi få vänta ett bra tag innan vi känner till allihop...
Länkar
nyhetsrelease
Nature News
artikeln (Nature Genetics, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, längd
*Enligt Nature News; uppgiften finns inte i nyhetsreleasen eller artikelns abstract.
Längd är en bra egenskap att undersöka rent experimentellt, eftersom den är såpass väldefinierad (bara det att alla är överens om hur man mäter, så att man inte hittar forskningspapper där någon till exempel mätt från fingerspets till fingerspets, borde underlätta det hela rejält). Att det finns en så stark koppling till generna gör att det i teorin borde vara lätt att hitta "längdgener" - det är bara att samla ihop och testa tillräckligt många människor och se vilka gener de har gemensamt.
Problemet är att de många generna var och en verkar ge så pass liten skillnad att den är svår att hitta. Fram tills nyligen fanns det därför inga verifierade längdbestämmande gener alls. Nu har forskare hittat en gen, HMGA2, som står för variationer på någon centimeter mellan en person som har två kopior av den "långa" varianten och en person som har två kopior av den "korta". Ökningen i längd är ca 4 millimeter per kopia av den "långa" varianten av genen.
Skillnaden mellan de olika varianterna av HGMA2 ligger i ett enda baspar* (en så kallad single nucleotide polymorphism eller SNP, på svenska ibland kallad "snipp"). Bland europeer är den långa varianten rätt vanlig; ungefär 25% bär på den. I sökandet efter längdgener undersöktes 5000 personer, och uppföljande studier på totalt 29000 personer visade att kopplingen mellan HGMA2 och längd stämde.
Om alla gener som är inblandade i längd rör sig på den här storleksskalan, då lär vi få vänta ett bra tag innan vi känner till allihop...
Länkar
nyhetsrelease
Nature News
artikeln (Nature Genetics, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, längd
*Enligt Nature News; uppgiften finns inte i nyhetsreleasen eller artikelns abstract.
torsdag, augusti 30, 2007
Mmmm, kolsyra!
Fruktflugor gillar inte bara frukt, utan också kolsyrad vätska. Kolsyran detekteras av en särskild sorts smakceller. Det rapporterar forskare i veckans Nature.
Det är sedan tidigare känt att fruktflugan Drosophila har smaksensorer för sött, salt och beskt (men, så vitt man vet, inte för surt). Att flugorna också kan smaka kolsyra var ett oväntat fynd, som gjordes när forskarna försökte kategorisera en typ av smakcell (E409, som inte undersökts i detalj tidigare) hos flugorna. I ren desperation över att inte hitta något som cellerna reagerade på testade forskarna en droppe öl* - och fick utslag. Nu finns det ganska många ämnen i öl, så det krävde en del ytterligare arbete att ta reda på vilket eller vilka som gällde. Letande visade att det var själva kolsyran.
Detta är intressant av två orsaker: dels för att "kolsyra" är en ny typ av smak (det är inte själva surheten, dvs pH, som flugorna reagerar på), och dels för att koldioxid i luft faktiskt är något som flugor undviker. Koldioxiden är alltså både en lukt (i luft) och en smak (löst i vatten), den detekteras av olika system och systemen har olika inverkan.
Tester på flugor visade sedan att när de får välja mellan två olika lösningar väljer de den mest kolsyrade, men bara om E409-cellerna fungerar som vanligt. Jämfört med socker är dock preferensen ganska svag, så att kolsyra mer fungerar som förstärkare. Vilket ju är rätt logiskt: kolsyran har inte något matvärde i sig, men finns (i naturen) i produkter som flugan gillar att äta - jäst frukt, till exempel.
Det här pekar på att svaga, "sekundära" smaker kan finnas även hos andra arter, möjligtvis även människan, utan att vi har upptäckt det.
Länkar
nyhetsrelease #1
nyhetsrelease #2
artikeln i Nature (pren. krävs)
Vetenskapsradion
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, fruktflugor, smak, kolsyra
*och inte vilken öl som helst, utan en droppe Samuel Adams (av okänd typ).
Det är sedan tidigare känt att fruktflugan Drosophila har smaksensorer för sött, salt och beskt (men, så vitt man vet, inte för surt). Att flugorna också kan smaka kolsyra var ett oväntat fynd, som gjordes när forskarna försökte kategorisera en typ av smakcell (E409, som inte undersökts i detalj tidigare) hos flugorna. I ren desperation över att inte hitta något som cellerna reagerade på testade forskarna en droppe öl* - och fick utslag. Nu finns det ganska många ämnen i öl, så det krävde en del ytterligare arbete att ta reda på vilket eller vilka som gällde. Letande visade att det var själva kolsyran.
Detta är intressant av två orsaker: dels för att "kolsyra" är en ny typ av smak (det är inte själva surheten, dvs pH, som flugorna reagerar på), och dels för att koldioxid i luft faktiskt är något som flugor undviker. Koldioxiden är alltså både en lukt (i luft) och en smak (löst i vatten), den detekteras av olika system och systemen har olika inverkan.
Tester på flugor visade sedan att när de får välja mellan två olika lösningar väljer de den mest kolsyrade, men bara om E409-cellerna fungerar som vanligt. Jämfört med socker är dock preferensen ganska svag, så att kolsyra mer fungerar som förstärkare. Vilket ju är rätt logiskt: kolsyran har inte något matvärde i sig, men finns (i naturen) i produkter som flugan gillar att äta - jäst frukt, till exempel.
Det här pekar på att svaga, "sekundära" smaker kan finnas även hos andra arter, möjligtvis även människan, utan att vi har upptäckt det.
Länkar
nyhetsrelease #1
nyhetsrelease #2
artikeln i Nature (pren. krävs)
Vetenskapsradion
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, fruktflugor, smak, kolsyra
*och inte vilken öl som helst, utan en droppe Samuel Adams (av okänd typ).
tisdag, augusti 28, 2007
Lukten av en storsäljare
New Scientist har en trevlig vana att lägga ut särskilt omtyckta artiklar gratis på nätet. En av de senaste är en riktigt bra och vetenskapligt korrekt artikel om användningen av lukt i försäljning - främst fenomenet parfymerade affärer - från slutet av förra året (skriven av Bijal Trivedi).
Tanken är att utnyttja luktens extra starka koppling till känslor och minnen, genom att antingen i) få folk att förknippa en särskilt komponerad doft med ens varumärke eller ii) utnyttja en redan existerande positiv doft för att förstärka shoppingupplevelsen (läs: få folk att köpa mer vid enskilda tillfällen och/eller bli trognare kunder). Enligt min uppfattning ligger det till ungefär såhär:
i) står på en rätt fast grund, vetenskapligt och erfarenhetsmässigt. Luktminnen har en särskild "omedelbar" kvalitet som andra sensoriska minen oftast saknar. Tänk på Proust och hans söndertjatade madeleinekaka; smaken - som ju egentligen till stor del är "sekundär" lukt av ämnen som frigörs vid tuggandet och sväljandet - tar honom direkt tillbaka till barndomsminnet av samma upplevelse. Det enda kruxet är att se till att de formativa upplevelserna blir positiva sådana - den speciellt smaksatta tandkrämen lär till exempel aldrig gå hem igen hos den som råkar bli magsjuk i samma veva som de första provborstningarna.
ii) riskerar att bli lite luddigare. Luktassociationer är individuella, så det gäller att hålla sig till en lukt som så gott som alla uppskattar - något som lär kunna ha hyfsat stor kulturell variation. Uttalanden som "citron väcker shoppinglusten" bör således alltid tas med en nypa salt, även om de kan stämma i enskilda fall.
Den intressantaste biten av artikeln tar upp hysch-hysch-andet kring fenomenet att parfymera sin affär(skedja). Företagen verkar helt enkelt vara oroliga att bli anklagade för oschyssta metoder, och det talas om att t ex kasinon som parfymerar sin innemiljö för att få folk att stanna längre och spela mer skulle kunna bli tvungna att tala om det.
Det här är naturligtvis rent nys - lukt är inte på något sätt "magiskt", och en svag parfym i luften borde inte betraktas som starkare eller smygigare påverkan än t ex snygg inredning eller musikspelande. Men det är intressant att spekulera i var farhågorna kommer ifrån. Att luktsystemets funktion inte är så väl känd bidrar säkert. Oviljan att förknippas med något som liknar subliminal marknadsföring är en av faktorerna, enligt en av de intervjuade i artikeln. En annan faktor - som inte tas upp i artikeln - lär vara alla myter om feromoners egenskaper och inflytandeförmåga.
Om en och annan suspekt försäljare börjar spreja sin affär med oxytocin, däremot - då borde man kanske dra öronen åt sig. Fast bara lite.
Länkar
New Scientist
Lite mer om lukt från Uppsala Universitet
Andra bloggar om: vetenskap, populärvetenskap, lukt, feromoner, försäljning, marknadsföring
Tanken är att utnyttja luktens extra starka koppling till känslor och minnen, genom att antingen i) få folk att förknippa en särskilt komponerad doft med ens varumärke eller ii) utnyttja en redan existerande positiv doft för att förstärka shoppingupplevelsen (läs: få folk att köpa mer vid enskilda tillfällen och/eller bli trognare kunder). Enligt min uppfattning ligger det till ungefär såhär:
i) står på en rätt fast grund, vetenskapligt och erfarenhetsmässigt. Luktminnen har en särskild "omedelbar" kvalitet som andra sensoriska minen oftast saknar. Tänk på Proust och hans söndertjatade madeleinekaka; smaken - som ju egentligen till stor del är "sekundär" lukt av ämnen som frigörs vid tuggandet och sväljandet - tar honom direkt tillbaka till barndomsminnet av samma upplevelse. Det enda kruxet är att se till att de formativa upplevelserna blir positiva sådana - den speciellt smaksatta tandkrämen lär till exempel aldrig gå hem igen hos den som råkar bli magsjuk i samma veva som de första provborstningarna.
ii) riskerar att bli lite luddigare. Luktassociationer är individuella, så det gäller att hålla sig till en lukt som så gott som alla uppskattar - något som lär kunna ha hyfsat stor kulturell variation. Uttalanden som "citron väcker shoppinglusten" bör således alltid tas med en nypa salt, även om de kan stämma i enskilda fall.
Den intressantaste biten av artikeln tar upp hysch-hysch-andet kring fenomenet att parfymera sin affär(skedja). Företagen verkar helt enkelt vara oroliga att bli anklagade för oschyssta metoder, och det talas om att t ex kasinon som parfymerar sin innemiljö för att få folk att stanna längre och spela mer skulle kunna bli tvungna att tala om det.
Det här är naturligtvis rent nys - lukt är inte på något sätt "magiskt", och en svag parfym i luften borde inte betraktas som starkare eller smygigare påverkan än t ex snygg inredning eller musikspelande. Men det är intressant att spekulera i var farhågorna kommer ifrån. Att luktsystemets funktion inte är så väl känd bidrar säkert. Oviljan att förknippas med något som liknar subliminal marknadsföring är en av faktorerna, enligt en av de intervjuade i artikeln. En annan faktor - som inte tas upp i artikeln - lär vara alla myter om feromoners egenskaper och inflytandeförmåga.
Om en och annan suspekt försäljare börjar spreja sin affär med oxytocin, däremot - då borde man kanske dra öronen åt sig. Fast bara lite.
Länkar
New Scientist
Lite mer om lukt från Uppsala Universitet
Andra bloggar om: vetenskap, populärvetenskap, lukt, feromoner, försäljning, marknadsföring
måndag, augusti 27, 2007
Registrerat "broderskap" - en 600 år gammal föregångare till registrerat partnerskap
Borgerliga äktenskap mellan två personer av samma kön förekom redan för 600 år sedan i Frankrike, hävdar historikern Allan Tulchin.
Tulchin har studerat så kallade "affrèrements", juridiska kontrakt om "broderskap" som till stor del liknade samtidens äktenskapskontrakt. De hade sitt ursprung i situationer där två bröder fortsatte leva ihop efter föräldrarnas bortgång, men användes för många andra familjesituationer - inkluderat unioner mellan två ensamstående män som inte var besläktade. De nyblivna "bröderna" lovade att leva tillsammans och dela 'un pain, un vin, et une bourse' - ett bröd, ett vin och en börs.
Tulchin beskriver det såhär (ur nyhetsreleasen, min översättning): "Allt parterna ägde blev vanligtvis gemensamma ägodelar, och inte sällan blev de även varandras lagliga arvingar. De vittnade ofta om att de ingick kontraktet på grund av sin tillgivenhet för varandra. Precis som andra kontrakt, undertecknades affrèrements inför en notarie och vittnen - ofta "brödernas" vänner."
Förutom själva kontrakten studerade Tulchin även andra dokument (inkluderat gravstenar) för att försöka klarlägga om vissa av broderskapen mellan två obesläktade män var en formalisering av en samkönad kärleksrelation. "Jag misstänker att vissa av dessa relationer var sexuella, medan andra kanske inte var det. Det är omöjligt att bevisa om det ena eller andra gäller, och sannolikt också irrelevant för att förstå vad de tänkte. De älskade varandra, och samhället accepterade det. [...]", säger Tulchin.
"Broderskapens" blotta existens visar att det skedde ett radikalt attitydskifte mellan femtonhundratalet och uppkomsten av nittonhundratalets moderna antihomosexuella lagstiftning, är hans slutsats. Studien publiceras i septembernumret av Journal of Modern History (ej tillgängligt ännu), och verkar delvis ha baserats på arbete och dokument från Tulchins doktorsavhandling.
Länkar
nyhetsrelease
Journal of Modern History
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, historia, partnerskap, affrerement
Tulchin har studerat så kallade "affrèrements", juridiska kontrakt om "broderskap" som till stor del liknade samtidens äktenskapskontrakt. De hade sitt ursprung i situationer där två bröder fortsatte leva ihop efter föräldrarnas bortgång, men användes för många andra familjesituationer - inkluderat unioner mellan två ensamstående män som inte var besläktade. De nyblivna "bröderna" lovade att leva tillsammans och dela 'un pain, un vin, et une bourse' - ett bröd, ett vin och en börs.
Tulchin beskriver det såhär (ur nyhetsreleasen, min översättning): "Allt parterna ägde blev vanligtvis gemensamma ägodelar, och inte sällan blev de även varandras lagliga arvingar. De vittnade ofta om att de ingick kontraktet på grund av sin tillgivenhet för varandra. Precis som andra kontrakt, undertecknades affrèrements inför en notarie och vittnen - ofta "brödernas" vänner."
Förutom själva kontrakten studerade Tulchin även andra dokument (inkluderat gravstenar) för att försöka klarlägga om vissa av broderskapen mellan två obesläktade män var en formalisering av en samkönad kärleksrelation. "Jag misstänker att vissa av dessa relationer var sexuella, medan andra kanske inte var det. Det är omöjligt att bevisa om det ena eller andra gäller, och sannolikt också irrelevant för att förstå vad de tänkte. De älskade varandra, och samhället accepterade det. [...]", säger Tulchin.
"Broderskapens" blotta existens visar att det skedde ett radikalt attitydskifte mellan femtonhundratalet och uppkomsten av nittonhundratalets moderna antihomosexuella lagstiftning, är hans slutsats. Studien publiceras i septembernumret av Journal of Modern History (ej tillgängligt ännu), och verkar delvis ha baserats på arbete och dokument från Tulchins doktorsavhandling.
Länkar
nyhetsrelease
Journal of Modern History
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, historia, partnerskap, affrerement
fredag, augusti 24, 2007
Nature startar metanyhetsblogg
Vetenskapliga tidskriften Nature har vid det här laget en rejäl bunt bloggar. I veckan startades den 17:e - metanyhetsbloggen "The Great Beyond" som kommenterar nyhetsrapportering av vetenskapsnyheter världen runt.
Med tanke på att en hyfsad andel av de högrapporterade vetenskapsnyheterna kommer från Nature från början lär det kunna ge upphov till en intressant balansgång. Visserligen lever Nature på egna meriter rent vetenskapligt, men det betyder inte att det är betydelselöst för dem att omnämnas som en auktoritet (ofta till och med Auktoriteten) varje vecka i tidningar världen över. Eventuell kritik mot tidningarnas rapportering från deras sida borde bli ganska mild.
Länkar
The Great Beyond
övriga Nature-bloggar
Andra bloggar om: vetenskap, vetenskapsnyheter, vetenskapsbloggar, Nature
Med tanke på att en hyfsad andel av de högrapporterade vetenskapsnyheterna kommer från Nature från början lär det kunna ge upphov till en intressant balansgång. Visserligen lever Nature på egna meriter rent vetenskapligt, men det betyder inte att det är betydelselöst för dem att omnämnas som en auktoritet (ofta till och med Auktoriteten) varje vecka i tidningar världen över. Eventuell kritik mot tidningarnas rapportering från deras sida borde bli ganska mild.
Länkar
The Great Beyond
övriga Nature-bloggar
Andra bloggar om: vetenskap, vetenskapsnyheter, vetenskapsbloggar, Nature
torsdag, augusti 23, 2007
Rekordgamla diamanter
Ett fynd av 4 miljarder år gamla diamanter indikerar att jorden kan ha fått sin skorpa tidigare än vad man trott.
Jorden anses allmänt ha - eller har åtminstone tidigare ansetts - tillbringat sina första 500 miljoner år i ett hett och flytande tillstånd, bombarderat av asteroider. Det finns inte särskilt mycket geologiskt material från den här tiden, så det finns ett visst mått av osäkerhet i historieteckningen. De verifierat äldsta mineralerna är zirconkristaller från Jack Hills i västra Australien - den allra äldsta en bit över 4 miljarder år gammal, sedan finns det yngre kristaller som "bara" är drygt tre miljarder år gamla.
I några av de här kristallerna, inklusive en som är 4.3 miljarder år gammal, har forskare nu hittat pyttesmå diamanter. Fyndet rapporteras i veckans Nature. Om diamanterna är lika gamla som det omkringliggande materialet är de upp till en miljard år äldre än den äldsta diamant som hittats så långt. Diamanterna antas ha formats under högt tryck på 100-150 kilometers djup, under en tjock jordskorpa - något man inte trott uppstod på jorden förrän betydligt senare.
En sak som orskar bryderier är att diamanterna varierar så pass mycket i ålder: Kanske bildades de alla vid samma tillfälle, och hamnade i kristallerna vid olika tidpunkter? Eller har förutsättningar för diamantbildning uppstått flera gånger?
Det är också möjligt att diamanterna består av grafit som inneslutits i zirconkristallerna men blivit diamanter betydligt senare. För att utesluta det krävs vidare analys av diamanternas sammansättning.
Länkar
Nature News
Natural Geographic News
New Scientist
artikeln (Nature, kräver pren.)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, geologi, jorden, diamanter
Jorden anses allmänt ha - eller har åtminstone tidigare ansetts - tillbringat sina första 500 miljoner år i ett hett och flytande tillstånd, bombarderat av asteroider. Det finns inte särskilt mycket geologiskt material från den här tiden, så det finns ett visst mått av osäkerhet i historieteckningen. De verifierat äldsta mineralerna är zirconkristaller från Jack Hills i västra Australien - den allra äldsta en bit över 4 miljarder år gammal, sedan finns det yngre kristaller som "bara" är drygt tre miljarder år gamla.
I några av de här kristallerna, inklusive en som är 4.3 miljarder år gammal, har forskare nu hittat pyttesmå diamanter. Fyndet rapporteras i veckans Nature. Om diamanterna är lika gamla som det omkringliggande materialet är de upp till en miljard år äldre än den äldsta diamant som hittats så långt. Diamanterna antas ha formats under högt tryck på 100-150 kilometers djup, under en tjock jordskorpa - något man inte trott uppstod på jorden förrän betydligt senare.
En sak som orskar bryderier är att diamanterna varierar så pass mycket i ålder: Kanske bildades de alla vid samma tillfälle, och hamnade i kristallerna vid olika tidpunkter? Eller har förutsättningar för diamantbildning uppstått flera gånger?
Det är också möjligt att diamanterna består av grafit som inneslutits i zirconkristallerna men blivit diamanter betydligt senare. För att utesluta det krävs vidare analys av diamanternas sammansättning.
Länkar
Nature News
Natural Geographic News
New Scientist
artikeln (Nature, kräver pren.)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, geologi, jorden, diamanter
onsdag, augusti 22, 2007
Nya Språktidningen - rolig blandning av högt och lågt
Första numret av Språktidningen landade i min brevlåda för en timme sedan, och ser efter en första snabb genomläsning ut att vara precis det jag hoppades på: en rolig och intressant blandning av högt och lågt, och skribenter med olika bakgrunder.
Framför allt blir jag lite extra lycklig av att det finns en artikel med kopplingar mellan hjärnan och språk - kanske ett uttryck för forskningsmotsvarigheten till lokalpatriotism, med tanke på att det jag gör också är kopplat till hjärnan - men det finns faktiskt så pass mycket kul och användbart att att det är svårt att sätta fingret på vad som är bäst.
Fredrik Lindström skriver om problemet med levande saker vars namn är neutrum - man kan inte gärna säga "ett rätt lejon" om en skrämd medlem av lejonarten och vänta sig att bli förstådd (Lingvistbloggen har följande att tillägga i frågan). Mats Karlsson skriver om lajvare och "konstgjorda" språk. Catharina Grünbaum, som är en av mina absoluta favoritskribenter, återger en brevväxling med Astrid Lindgren om ursprunget till ordet "spunk". Lotten Bergman beskriver hur hon hittar de sista stav- och skrivfelen i en text.
Med mera. Plocka upp en provprenumeration och läs själv - det är inte ofta Sverige får en ny bra populärvetenskapstidning.
UPPDATERAT: Jamen, det finns ju fler bloggare med. Erik Stattin (mymarkup) skriver om (google-)sökord och blogginlägg. Jonas Söderström (Blind Höna) testar webbverktygen Writeboard och Googledocs.
Länkar
Språktidningen
fler bloggrecensioner (via knuff)
Andra bloggar om: populärvetenskap, språk, språktidningen
Framför allt blir jag lite extra lycklig av att det finns en artikel med kopplingar mellan hjärnan och språk - kanske ett uttryck för forskningsmotsvarigheten till lokalpatriotism, med tanke på att det jag gör också är kopplat till hjärnan - men det finns faktiskt så pass mycket kul och användbart att att det är svårt att sätta fingret på vad som är bäst.
Fredrik Lindström skriver om problemet med levande saker vars namn är neutrum - man kan inte gärna säga "ett rätt lejon" om en skrämd medlem av lejonarten och vänta sig att bli förstådd (Lingvistbloggen har följande att tillägga i frågan). Mats Karlsson skriver om lajvare och "konstgjorda" språk. Catharina Grünbaum, som är en av mina absoluta favoritskribenter, återger en brevväxling med Astrid Lindgren om ursprunget till ordet "spunk". Lotten Bergman beskriver hur hon hittar de sista stav- och skrivfelen i en text.
Med mera. Plocka upp en provprenumeration och läs själv - det är inte ofta Sverige får en ny bra populärvetenskapstidning.
UPPDATERAT: Jamen, det finns ju fler bloggare med. Erik Stattin (mymarkup) skriver om (google-)sökord och blogginlägg. Jonas Söderström (Blind Höna) testar webbverktygen Writeboard och Googledocs.
Länkar
Språktidningen
fler bloggrecensioner (via knuff)
Andra bloggar om: populärvetenskap, språk, språktidningen
Antioxidanter gör kaffet beskt
Koffein brukar beskyllas för att göra kaffe bittert, men står i själva verket inte för mer än ca 15% av beskan. Resten kommer från två klasser av antioxidanter som produceras vid rostningen. Det rapporterar forskare på årsmötet för American Chemical Society.
Kaffe innehåller många smakämnen. Uppskattningarna av antalet brukar gå mellan några tiotal och ett hundratal, så det blir väldigt mycket att mäta om man ska testa varje ämne för sig. Istället gjorde forskarna något listigt: de delade upp testkaffet i grupper med mindre och större molekyler och lät en mänsklig smakpanel säga vilka som var beskast. Sedan testade de varje ämne i den aktuella gruppen - små molekyler - för sig för att se omd et var beskt.
Ett av de beska ämnena visade sig vara klorogensyralaktoner, en klass av nedbrytningsprodukter av klorogensyra (som det finns gott om i kaffe). Klorogensyralaktoner är lite småbittra, och produceras i ljust till mellanrostat kaffe. Mörkare rostningar får istället sin karakteristiska smak när klorogensyralaktoner bryts ner och bildar fenylindaner (engelska: phenylindanes), som är beskare.
Intressant nog är båda ämnena antioxidanter, och åtminstone fenylindanerna är rätt potenta (kaffe är för övrigt en genomsnittlig amerikans största antioxidantkälla).
Det är dock inte bara rostningen som avgör hur beskt det blir, utan också tillagningen av kaffet (det vill säga, hur mycket klorogensyralaktoner och fenylindaner man tillåter att hamna i sin kopp). Espresso, som tillagas under hög temperatur och högt tryck blir bittrare än annat kaffe. Snabbkaffe, däremot, blir betydligt mindre bittert. Och mer kaffe per kopp ger - föga förvånande - mer besk smak.
Nu vill forskarna använda kunskapen till att ta fram mindre bittra (läs: mer kommersiellt gångbara och slätstrukna) kaffesorter. Låt oss hoppas att någon kaffevisionär faktiskt försöker gå åt andra hållet och använda kunskapen för att göra kaffe med en intressant och komplex smak utan att rygga för det beska och nyttiga. Vissa gillar faktiskt beskt!
(Maria på Under Lagerbladet hann förresten före med att skriva om detta. Kaffeälskare som jag är var jag naturligtvis tvungen att skriva ändå)
Länkar
nyhetsrelease
Science Now
Kaffe innehåller många smakämnen. Uppskattningarna av antalet brukar gå mellan några tiotal och ett hundratal, så det blir väldigt mycket att mäta om man ska testa varje ämne för sig. Istället gjorde forskarna något listigt: de delade upp testkaffet i grupper med mindre och större molekyler och lät en mänsklig smakpanel säga vilka som var beskast. Sedan testade de varje ämne i den aktuella gruppen - små molekyler - för sig för att se omd et var beskt.
Ett av de beska ämnena visade sig vara klorogensyralaktoner, en klass av nedbrytningsprodukter av klorogensyra (som det finns gott om i kaffe). Klorogensyralaktoner är lite småbittra, och produceras i ljust till mellanrostat kaffe. Mörkare rostningar får istället sin karakteristiska smak när klorogensyralaktoner bryts ner och bildar fenylindaner (engelska: phenylindanes), som är beskare.
Intressant nog är båda ämnena antioxidanter, och åtminstone fenylindanerna är rätt potenta (kaffe är för övrigt en genomsnittlig amerikans största antioxidantkälla).
Det är dock inte bara rostningen som avgör hur beskt det blir, utan också tillagningen av kaffet (det vill säga, hur mycket klorogensyralaktoner och fenylindaner man tillåter att hamna i sin kopp). Espresso, som tillagas under hög temperatur och högt tryck blir bittrare än annat kaffe. Snabbkaffe, däremot, blir betydligt mindre bittert. Och mer kaffe per kopp ger - föga förvånande - mer besk smak.
Nu vill forskarna använda kunskapen till att ta fram mindre bittra (läs: mer kommersiellt gångbara och slätstrukna) kaffesorter. Låt oss hoppas att någon kaffevisionär faktiskt försöker gå åt andra hållet och använda kunskapen för att göra kaffe med en intressant och komplex smak utan att rygga för det beska och nyttiga. Vissa gillar faktiskt beskt!
(Maria på Under Lagerbladet hann förresten före med att skriva om detta. Kaffeälskare som jag är var jag naturligtvis tvungen att skriva ändå)
Länkar
nyhetsrelease
Science Now
tisdag, augusti 21, 2007
Rosa är en laddad färg
Västerländska kvinnor och män visar betydligt större könsskillnad i vilken typ av färg de föredrar, jämfört med kinesiska kvinnor och män. Det verkar finnas en universell förkärlek för blått, och ovanpå den en könsspecifik förkärlek för rött som får kvinnor att i större utsträckning föredra rödaktiga nyanser. Det rapporterar två brittiska forskare i tidskriften Current Biology.
Föga förvånande hamnar det här i medierna, med rubriker som indikerar att kvinnor är hårdkodade till att gilla rosa. Vetenskapligt bevisat, tillochmed.
Resultaten bygger på en studie där män och kvinnor (med verifierat normalt färgseende) så snabbt som möjligt fick välja på en datorskärm vilken av två färger de föredrog, alla möjliga kombinationer av ett gäng på åtta "standardfärger". Blåaktiga färger rankades högt av alla, och de rödaktiga färgerna rankades högre av kvinnorna än männen (Archasa på bloggen Ting och tankar har skrivit mer i detalj om själva undersökningen).
Frågan man ställer sig är var en sådan förkärlek för rödaktigt kommer ifrån. Mer bestämt: kan man visa att den inte kommer från en livslång koppling till och påverkan från det samhällsgenomsyrande "rosa är för flickor, blått är för pojkar"?
Forskarnas lösning på detta var att rekrytera en grupp kineser som varit i Storbritannien mindre än tre år, och således uppfostrats i en annan - förmodat mer färgneutral - kultur än den brittiska. Även i deras resultat fanns en skillnad mellan män och kvinnor, men en mycket mindre.
Aha, det är universellt! är då den glada slutsatsen.
Fast speciellt universellt ser det inte ut om man tittar på figurerna, enligt min mening. Nu blir det lite krångligt,för jag ska ge mig på att försöka beskriva figurer i ord....
Radar man upp färgerna i en "regnbågsskala" med rött längs till vänster och blått längst till höger har brittiska kvinnor en poängtopp kring rosalila, medan brittiska män har har sin topp kring blågrönt - det vill säga, kurvorna ser lite ut som varandras spegelbilder med en vänstertopp eller högertopp beroende på testpersonens kön. Kinesiska mäns och kvinnors poängkurvor för färger, däremot, ser nästan helt likadana ut - båda vänstertoppar - bortsett från att kvinnornas är skiftade lite mer åt det röda hållet och männen lite mer åt det gröna.
Den minskade skillnaden beror på att kinesers förkärlek för rött ändrar skillnaden mellan könen, är tolkningen. (Här nånstans blir jag lite förbannad, för det är så uppenbart vilka som anses vara "de annorlunda" som behöver förklaras. Kvinnorna. Asiaterna.)
Jag har en alternativ tolkning, baserat på det faktum att de färger som fick lägst betyg av de brittiska männen var det rödrosalila segmentet samt det faktum att kvinnornas poängkurvor skiljer sig mycket mindre åt mellan de kulturella bakgrunderna än vad männens gör. Det finns, hos de brittiska männen, en väldigt intressant dipp med låga poäng just för rosalila som helt saknas hos de kinesiska männen (och hos kvinnorna, oavsett ursprung).
Min hypotes är helt enkelt att de brittiska männen har lärt sig att dra öronen åt sig - omedelbart - så fort någon kommer dragande med något som liknar en "tjejfärg". Därav låga omdömen för det rosa-lila. Tänk dig en liten kille som går till skolan eller dagis i en rosa tröja, och den attityd till rosa på killar han antagligen kommer träffa på. Killar måste tycka att rosa är dåligt, annars är de inte riktiga killar - den attityden är de flesta bekanta med. Rosa är ett straff, helt enkelt.
För övrigt blir jag irriterad när man motiverar resultat med något så dåligt underbyggt som teorin om att kvinnor uteslutande samlade frukt och tog hand om andra (det är OK att spekulera att så skedde, men det är väldigt svårt att bevisa och därmed inte särskilt vetenskapligt).
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Current Biolog, pren. krävs)
UPPDATERAT 23/8: Och det blir inte mer intelligent rapporterat när Aftonbladet tar upp det. Suck.
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, könsskillnader, biologi, färg, färgseende, rosa
Föga förvånande hamnar det här i medierna, med rubriker som indikerar att kvinnor är hårdkodade till att gilla rosa. Vetenskapligt bevisat, tillochmed.
Resultaten bygger på en studie där män och kvinnor (med verifierat normalt färgseende) så snabbt som möjligt fick välja på en datorskärm vilken av två färger de föredrog, alla möjliga kombinationer av ett gäng på åtta "standardfärger". Blåaktiga färger rankades högt av alla, och de rödaktiga färgerna rankades högre av kvinnorna än männen (Archasa på bloggen Ting och tankar har skrivit mer i detalj om själva undersökningen).
Frågan man ställer sig är var en sådan förkärlek för rödaktigt kommer ifrån. Mer bestämt: kan man visa att den inte kommer från en livslång koppling till och påverkan från det samhällsgenomsyrande "rosa är för flickor, blått är för pojkar"?
Forskarnas lösning på detta var att rekrytera en grupp kineser som varit i Storbritannien mindre än tre år, och således uppfostrats i en annan - förmodat mer färgneutral - kultur än den brittiska. Även i deras resultat fanns en skillnad mellan män och kvinnor, men en mycket mindre.
Aha, det är universellt! är då den glada slutsatsen.
Fast speciellt universellt ser det inte ut om man tittar på figurerna, enligt min mening. Nu blir det lite krångligt,för jag ska ge mig på att försöka beskriva figurer i ord....
Radar man upp färgerna i en "regnbågsskala" med rött längs till vänster och blått längst till höger har brittiska kvinnor en poängtopp kring rosalila, medan brittiska män har har sin topp kring blågrönt - det vill säga, kurvorna ser lite ut som varandras spegelbilder med en vänstertopp eller högertopp beroende på testpersonens kön. Kinesiska mäns och kvinnors poängkurvor för färger, däremot, ser nästan helt likadana ut - båda vänstertoppar - bortsett från att kvinnornas är skiftade lite mer åt det röda hållet och männen lite mer åt det gröna.
Den minskade skillnaden beror på att kinesers förkärlek för rött ändrar skillnaden mellan könen, är tolkningen. (Här nånstans blir jag lite förbannad, för det är så uppenbart vilka som anses vara "de annorlunda" som behöver förklaras. Kvinnorna. Asiaterna.)
Jag har en alternativ tolkning, baserat på det faktum att de färger som fick lägst betyg av de brittiska männen var det rödrosalila segmentet samt det faktum att kvinnornas poängkurvor skiljer sig mycket mindre åt mellan de kulturella bakgrunderna än vad männens gör. Det finns, hos de brittiska männen, en väldigt intressant dipp med låga poäng just för rosalila som helt saknas hos de kinesiska männen (och hos kvinnorna, oavsett ursprung).
Min hypotes är helt enkelt att de brittiska männen har lärt sig att dra öronen åt sig - omedelbart - så fort någon kommer dragande med något som liknar en "tjejfärg". Därav låga omdömen för det rosa-lila. Tänk dig en liten kille som går till skolan eller dagis i en rosa tröja, och den attityd till rosa på killar han antagligen kommer träffa på. Killar måste tycka att rosa är dåligt, annars är de inte riktiga killar - den attityden är de flesta bekanta med. Rosa är ett straff, helt enkelt.
För övrigt blir jag irriterad när man motiverar resultat med något så dåligt underbyggt som teorin om att kvinnor uteslutande samlade frukt och tog hand om andra (det är OK att spekulera att så skedde, men det är väldigt svårt att bevisa och därmed inte särskilt vetenskapligt).
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Current Biolog, pren. krävs)
UPPDATERAT 23/8: Och det blir inte mer intelligent rapporterat när Aftonbladet tar upp det. Suck.
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, könsskillnader, biologi, färg, färgseende, rosa
söndag, augusti 19, 2007
Vitt ris spreds över jorden av forntida bönder
Nästan allt av dagens vita ris kommer från en enstaka mutation som uppstod i underarten japonica för cirka 10000 år sedan. Människan spred det sedan över en stor del av världen, rapporterar amerikanska forskare i PLoS Genetics.
Ris domesticerades sannolikt på flera olika ställen i världen. Det tidigaste odlade riset var rött, precis som dess vilda föregångare (Oryza rufipogon). Någonstans i trakterna kring Himalaya uppstod en mutation som gjorde riset vitt. Trots sterilitetsbarriärer och geografiska hinder finns samma mutation i nästan allt (97.9 procent) vitt ris som odlas idag.
Forskarna studerade 440 sorters ris från 24 olika länder på tre kontinenter: 337 vita sorter och 103 röda. 330 av dessa vita sorter hade samma mutation, en förkortning av genen som kodar för rött skal (den verkar ha korsats in).
Med tanke på att ris i stor utsträckning befruktar sig självt, och inte sprider sitt pollen mer än några meter, argumenterar forskarna för att generna för vitt ris måste ha spridits av människor - att forntida risodlare aktivt valde ut, odlade och spred det vita riset. Kanske tilltalades de av dess fördelar: det är lättare att skala och inte behöver kokas lika länge. Dess ljusa färg gör det också lättare att se skadedjur och föroreningar.
Hur visste de då vilken sorts ris de spred? Färgen på riskornet döljs av ytterskalet, som oftast inte tas bort förrän strax innan tillagning. Utsäde har ytterskalet kvar för att gro bättre. Men, säger forskarna, en person som satt och förberedde ris för matlagning skulle ha lätt att hitta och spara det vita riset, genom att skala ett par enstaka korn per planta - är ett korn vitt kommer nästan alla vara det. (Kornfärgen är recessiv och ärvs genom moderplantan, vilket i kombination med att riset nästan uteslutande befruktar sig självt leder till att så gott som alla korn på samma planta kommer ha samma färg)
***
Visst är det fascinerande att människor lyckades sprida en viss variant av ris till nästan alla risodlande länder på jorden, för flera tusen år sedan?
Länkar
nyhetsbrev (Cornell University)
artikeln (fritt tillgänglig)
Wikipedia om ris.
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, jordbruk, ris
Ris domesticerades sannolikt på flera olika ställen i världen. Det tidigaste odlade riset var rött, precis som dess vilda föregångare (Oryza rufipogon). Någonstans i trakterna kring Himalaya uppstod en mutation som gjorde riset vitt. Trots sterilitetsbarriärer och geografiska hinder finns samma mutation i nästan allt (97.9 procent) vitt ris som odlas idag.
Forskarna studerade 440 sorters ris från 24 olika länder på tre kontinenter: 337 vita sorter och 103 röda. 330 av dessa vita sorter hade samma mutation, en förkortning av genen som kodar för rött skal (den verkar ha korsats in).
Med tanke på att ris i stor utsträckning befruktar sig självt, och inte sprider sitt pollen mer än några meter, argumenterar forskarna för att generna för vitt ris måste ha spridits av människor - att forntida risodlare aktivt valde ut, odlade och spred det vita riset. Kanske tilltalades de av dess fördelar: det är lättare att skala och inte behöver kokas lika länge. Dess ljusa färg gör det också lättare att se skadedjur och föroreningar.
Hur visste de då vilken sorts ris de spred? Färgen på riskornet döljs av ytterskalet, som oftast inte tas bort förrän strax innan tillagning. Utsäde har ytterskalet kvar för att gro bättre. Men, säger forskarna, en person som satt och förberedde ris för matlagning skulle ha lätt att hitta och spara det vita riset, genom att skala ett par enstaka korn per planta - är ett korn vitt kommer nästan alla vara det. (Kornfärgen är recessiv och ärvs genom moderplantan, vilket i kombination med att riset nästan uteslutande befruktar sig självt leder till att så gott som alla korn på samma planta kommer ha samma färg)
***
Visst är det fascinerande att människor lyckades sprida en viss variant av ris till nästan alla risodlande länder på jorden, för flera tusen år sedan?
Länkar
nyhetsbrev (Cornell University)
artikeln (fritt tillgänglig)
Wikipedia om ris.
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, jordbruk, ris
fredag, augusti 17, 2007
Fem tecken för större jämställdhet?
Tidskriften Nature har haft samma målbeskrivning i 140 år; att vara till nytta för "scientific men". Nu lägger de till en liten markering tänkt att indikera att även kvinnor är inkluderade: "scientific men" byts mot "scientific men[sic]".
[sic] är, enligt ledaren i gårdagens Nature, tänkt att indikera "tyvärr, kära läsare, det här är vad som sades". Uttrycket är är latin för "så", eller "just så" och används vanligen för att indikera att konstigheter i citat - felstavningar, märkliga syftningar etc - kommer från källan själv. På svenska verkar [!] vara vanligare.
Konsensus bland de bloggare som skrivit om det verkar vara att om Nature nu ändå slutligen ska peta på sitt statement vore det väl bättre att helt rationellt byta ut "scientific men" mot den neutrala och idag dominerande termen "scientists" (forskare), istället för att fega.
Om jag nu ska tycka något annat än "jaha" får jag väl säga att jag håller med. Att lägga till ett "det är inte vårt fel!" efter en formulering som folk retar sig på är inte riktigt ett smidigt sätt att gjuta olja på vågorna. Allt annat inom vetenskap handlar ju om framsteg och korrigeringar - varför inte även målsättningar? Dessutom så används "[sic]" emellanåt i diverse ironiska och satiriska syften, så det är inte säkert att det är en bra korrigering - att inkludera "[sic]" i en text kan mycket väl vara att be om missförstånd från ovana läsare.
Den roligaste kommentaren (och en utmärkt indikator på att ändringen kan slå fel) kommer hur som helst från Chris Surridge på PLoS blogg som konstaterar om [sic]:
och sedan tar itu med att uppdatera ett antal välkända citat.
Jane Austen: "It is a truth universally acknowledged, that a single man[sic] in possession of a good fortune, must be in want of a wife[sic]."
Neil Armstrong: "That's one small step for man[sic]; one giant leap for mankind"
Mark Twain: "Nature knows no indecencies; man[sic] invents them"
UPPDATERAT den 4/10 kl 11:20; se även dagens inlägg.
Andra bloggar om: forskning, nature, jämställdhet
[sic] är, enligt ledaren i gårdagens Nature, tänkt att indikera "tyvärr, kära läsare, det här är vad som sades". Uttrycket är är latin för "så", eller "just så" och används vanligen för att indikera att konstigheter i citat - felstavningar, märkliga syftningar etc - kommer från källan själv. På svenska verkar [!] vara vanligare.
Konsensus bland de bloggare som skrivit om det verkar vara att om Nature nu ändå slutligen ska peta på sitt statement vore det väl bättre att helt rationellt byta ut "scientific men" mot den neutrala och idag dominerande termen "scientists" (forskare), istället för att fega.
Om jag nu ska tycka något annat än "jaha" får jag väl säga att jag håller med. Att lägga till ett "det är inte vårt fel!" efter en formulering som folk retar sig på är inte riktigt ett smidigt sätt att gjuta olja på vågorna. Allt annat inom vetenskap handlar ju om framsteg och korrigeringar - varför inte även målsättningar? Dessutom så används "[sic]" emellanåt i diverse ironiska och satiriska syften, så det är inte säkert att det är en bra korrigering - att inkludera "[sic]" i en text kan mycket väl vara att be om missförstånd från ovana läsare.
Den roligaste kommentaren (och en utmärkt indikator på att ändringen kan slå fel) kommer hur som helst från Chris Surridge på PLoS blogg som konstaterar om [sic]:
"Now it seems we can use it to indicate that we disagree with the original wording and are sure that the author would too if they were around to ask."
och sedan tar itu med att uppdatera ett antal välkända citat.
Jane Austen: "It is a truth universally acknowledged, that a single man[sic] in possession of a good fortune, must be in want of a wife[sic]."
Neil Armstrong: "That's one small step for man[sic]; one giant leap for mankind"
Mark Twain: "Nature knows no indecencies; man[sic] invents them"
UPPDATERAT den 4/10 kl 11:20; se även dagens inlägg.
Andra bloggar om: forskning, nature, jämställdhet
Ett ägg i ett ägg
New Scientists blogg "Last Word" tar upp ett coolt och väldigt ovanligt fenomen: ett ägg i ett ägg, närmare bestämt ett helt ägg med skal, gula och vita inuti en läsares frukostägg.
Ovum in ovo är den vetenskapliga beteckningen, motsvarande fetus in fetu för ryggradsdjur (länkar till publikationer på Google Scholar). Svårt att hitta bra information om det på annat håll, men det står mycket bra i kommentarstråden på "Last Word".
Synnerligen märkligt.
Ovum in ovo är den vetenskapliga beteckningen, motsvarande fetus in fetu för ryggradsdjur (länkar till publikationer på Google Scholar). Svårt att hitta bra information om det på annat håll, men det står mycket bra i kommentarstråden på "Last Word".
Synnerligen märkligt.
torsdag, augusti 16, 2007
Nature + science fiction = sant (igen)
SF-novellserien "Futures" flyttar tillbaka till Nature från Nature Physics.
Natures serie med korta science fiction-noveller, en per nummer under samlingsnamnet "Futures", har påbörjats och avslutats två gånger redan; 1999 - 2000 och 2005 - 2006 (eg. tidiga 2007). Den andra gången flyttade "Futures" till systertidningen Nature Physics, vilket kan betraktas som lite av ett nerköp: dels för att Nature Physics bara kommer ut en gång i månaden och har en betydligt mindre läsarkrets. Dels för att "Futures" därmed blev betydligt hårdare knuten till fysiken (åtminstone implicit), till skillnad från dagens SF i sin helhet som kan sägas stå med iallafall den ena foten i biologin och nanoteknologin.
Jag tyckte att flytten till Nature Physics var ett lite konstigt beslut, vilket fick mig att skriva detta inlägg.
Någon vidare förklaring till att serien flyttar tillbaka får man inte (protester från läsarna?), bortsett från att multipla världar-hypotesen firar 50 år, men Nature skriver iallafall (Nature 5/7):
"Now, Nature is proud to present the return of Futures to the mother ship: a forum for the best new science-fiction writing, exploring some of the themes that might challenge us as the future unfolds. Prepare to be amused, stimulated, even outraged, but know this: the future is sooner than you think."
Ledaren från den 5/7 har också en del tänkvärt att säga om relationen mellan vetenskap och science fiction:
"For the most part, though, the two domains are themselves seen as alternates. It is a cliché of science popularization to proclaim that phenomenon X, once science fiction, is now science fact, as though the two were in some way mutually exclusive. This might suggest to some that science fiction is worthless; alternatively, it can tacitly imply that it is the job of science to reify the fancies of science fiction. Neither implication is useful.
The interaction between science and science fiction is more complex and symbiotic. Science fiction feeds on science. It also anticipates it. For good or ill, it articulates possibilities and fears [...] More positively, science fiction provides crucial raw material — the minds of young people who will in time become scientists themselves. [...] This is not to say that science fiction is a childish thing, to be grown out of. [...] It is a literature of playfulness. "
I dagens nummer av Nature (16/8) finns även ett brev från en kemist som tycker att även kemin som vetenskap har med SF att göra.
Alltid roligt när forskare vill associeras med SF, snarare än att ta avstånd från det.
Länkar
Nature
Nature Physics
Nature Web Focus "Futures"
Andra bloggar om: science fiction, nature, futures
Natures serie med korta science fiction-noveller, en per nummer under samlingsnamnet "Futures", har påbörjats och avslutats två gånger redan; 1999 - 2000 och 2005 - 2006 (eg. tidiga 2007). Den andra gången flyttade "Futures" till systertidningen Nature Physics, vilket kan betraktas som lite av ett nerköp: dels för att Nature Physics bara kommer ut en gång i månaden och har en betydligt mindre läsarkrets. Dels för att "Futures" därmed blev betydligt hårdare knuten till fysiken (åtminstone implicit), till skillnad från dagens SF i sin helhet som kan sägas stå med iallafall den ena foten i biologin och nanoteknologin.
Jag tyckte att flytten till Nature Physics var ett lite konstigt beslut, vilket fick mig att skriva detta inlägg.
Någon vidare förklaring till att serien flyttar tillbaka får man inte (protester från läsarna?), bortsett från att multipla världar-hypotesen firar 50 år, men Nature skriver iallafall (Nature 5/7):
"Now, Nature is proud to present the return of Futures to the mother ship: a forum for the best new science-fiction writing, exploring some of the themes that might challenge us as the future unfolds. Prepare to be amused, stimulated, even outraged, but know this: the future is sooner than you think."
Ledaren från den 5/7 har också en del tänkvärt att säga om relationen mellan vetenskap och science fiction:
"For the most part, though, the two domains are themselves seen as alternates. It is a cliché of science popularization to proclaim that phenomenon X, once science fiction, is now science fact, as though the two were in some way mutually exclusive. This might suggest to some that science fiction is worthless; alternatively, it can tacitly imply that it is the job of science to reify the fancies of science fiction. Neither implication is useful.
The interaction between science and science fiction is more complex and symbiotic. Science fiction feeds on science. It also anticipates it. For good or ill, it articulates possibilities and fears [...] More positively, science fiction provides crucial raw material — the minds of young people who will in time become scientists themselves. [...] This is not to say that science fiction is a childish thing, to be grown out of. [...] It is a literature of playfulness. "
I dagens nummer av Nature (16/8) finns även ett brev från en kemist som tycker att även kemin som vetenskap har med SF att göra.
Alltid roligt när forskare vill associeras med SF, snarare än att ta avstånd från det.
Länkar
Nature
Nature Physics
Nature Web Focus "Futures"
Andra bloggar om: science fiction, nature, futures
Färskt vin kan vara farligt för bi- och getingallergiker
Den som är riktigt allergisk mot bi- och getingstick bör undvika druvjuice och unga viner, säger spanska läkare. Orsaken är att insekterna följer med druvorna i tillverkningen, och att deras gift bryts ned långsamt nog att vara en risk.
Läkarna har gjort en studie av juice från röda och vita druvor, nypressat vin och tre lagrade viner. Samtliga färska druvprodukter, både vin och jucie, gav allergiska reaktioner i blodprov tagna från bi- och getingallergiker. Vidare tester visade på små mängder gift i juicen och det unga vinet. Lagrat vin verkade däremot vara säkert.
Studien motiverades av att de behandlat fem vin- eller druvjuicedrickare för allergiska reaktioner som verkade bero på bi- och getingstick, fastän ingen av dem kunde minnas att han/hon blivit stucken (samma personer gav blodproven som användes i studien). Resultaten publiceras i New England Journal of Medicine.
Färskpressat vin är, såvitt jag vet, inte vanligt i Sverige (som ju inte producerar vin i någon större skala) - så risken att råka ut för att en svensk bi- eller getingallergiker råkar ut för något liknande borde vara mycket mindre. Men på semestern kan det kanske vara vettigt att akta sig lite extra.
Länkar
New Scientist
artikeln i NEJM
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, allergi, getingar, bin, druvor, vin
Läkarna har gjort en studie av juice från röda och vita druvor, nypressat vin och tre lagrade viner. Samtliga färska druvprodukter, både vin och jucie, gav allergiska reaktioner i blodprov tagna från bi- och getingallergiker. Vidare tester visade på små mängder gift i juicen och det unga vinet. Lagrat vin verkade däremot vara säkert.
Studien motiverades av att de behandlat fem vin- eller druvjuicedrickare för allergiska reaktioner som verkade bero på bi- och getingstick, fastän ingen av dem kunde minnas att han/hon blivit stucken (samma personer gav blodproven som användes i studien). Resultaten publiceras i New England Journal of Medicine.
Färskpressat vin är, såvitt jag vet, inte vanligt i Sverige (som ju inte producerar vin i någon större skala) - så risken att råka ut för att en svensk bi- eller getingallergiker råkar ut för något liknande borde vara mycket mindre. Men på semestern kan det kanske vara vettigt att akta sig lite extra.
Länkar
New Scientist
artikeln i NEJM
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, allergi, getingar, bin, druvor, vin
måndag, augusti 13, 2007
Mat, vin och förväntningar
Samma vin med olika etiketter smakar olika gott - prestigen avgör. Det visar en studie av amerikanska restaurangbesökare.
Fyrtioen besökare på restaurangen Spice Box i den amerikanska staden Urbana, Illinois fick ett gratis glas vin till sin mat. Närmare bestämt ett billigt Cabernet Sauvignon, från Charles Shaw. Vinet ifråga kostar 2-3 dollar per flaska och kallas ibland "Two-buck Chuck” - det är inte precis ett väl ansett vin.
Flaskan kom från det påhittade "Noah's Winery" och angav antingen Kalifornien eller North Dakota som ursprung. Kalifornien anses underförstått producera bättre vin, och det syntes i besökarnas betyg på maten och vinet. De som trodde att de fått kaliforniskt vin tyckte att både maten och vinet smakade bättre, jämfört med de som trodde att de fick vin från North Dakota. De förstnämnda åt också drygt 10% mer mat, i genomsnitt, och fler av dem kom tillbaka till resturangen igen.
En liknande studie på 49 studenter på en ost-och-vin-mottagning visade på en liknande kontrast: de som fick det "fina" vinet gav det 85% bättre omdöme, och tyckte att den medföljande osten smakade 50% bättre. Enligt nyhetsreleasen har huvudförfattaren Wansink visat att man får liknande resultat även på fina ställen; Le Cordon Bleu i Paris och Apicious Culinary Institute i Florens.
Studien publiceras i tidskriften Physiology & Behavior.
Det lönar sig alltså att se positivt på maten och den tillhörande drycken - då smakar det bättre. Eller, om man är den som erbjuder maten och drycken: det lönar sig att få måltiden att se god ut. Haloeffekten, eller det första intryckets inflytande, gäller också matupplevelsen!
Länkar
Nyhetsrelease från Cornell Food & Brand Lab
artikeln (Physiology & Behavior, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, mat, vin
Fyrtioen besökare på restaurangen Spice Box i den amerikanska staden Urbana, Illinois fick ett gratis glas vin till sin mat. Närmare bestämt ett billigt Cabernet Sauvignon, från Charles Shaw. Vinet ifråga kostar 2-3 dollar per flaska och kallas ibland "Two-buck Chuck” - det är inte precis ett väl ansett vin.
Flaskan kom från det påhittade "Noah's Winery" och angav antingen Kalifornien eller North Dakota som ursprung. Kalifornien anses underförstått producera bättre vin, och det syntes i besökarnas betyg på maten och vinet. De som trodde att de fått kaliforniskt vin tyckte att både maten och vinet smakade bättre, jämfört med de som trodde att de fick vin från North Dakota. De förstnämnda åt också drygt 10% mer mat, i genomsnitt, och fler av dem kom tillbaka till resturangen igen.
En liknande studie på 49 studenter på en ost-och-vin-mottagning visade på en liknande kontrast: de som fick det "fina" vinet gav det 85% bättre omdöme, och tyckte att den medföljande osten smakade 50% bättre. Enligt nyhetsreleasen har huvudförfattaren Wansink visat att man får liknande resultat även på fina ställen; Le Cordon Bleu i Paris och Apicious Culinary Institute i Florens.
Studien publiceras i tidskriften Physiology & Behavior.
Det lönar sig alltså att se positivt på maten och den tillhörande drycken - då smakar det bättre. Eller, om man är den som erbjuder maten och drycken: det lönar sig att få måltiden att se god ut. Haloeffekten, eller det första intryckets inflytande, gäller också matupplevelsen!
Länkar
Nyhetsrelease från Cornell Food & Brand Lab
artikeln (Physiology & Behavior, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, mat, vin
fredag, augusti 10, 2007
Leptin - länken mellan att vara hungrig och vilja ha mat
Leptin, hormonet som reglerar hunger och mättnad, påverkar också hur förtjusta vi är i tanken på mat. Det rapporterar engelska forskare i Science.
Leptin tillverkas av fettceller, cirkulerar med blodet, och påverkar hjärnan till att känna mer mättnad och mindre hunger. Upptäckten att det även påverkar känslor för mat bygger på studier av två personer (en 14-årig pojke och en 19-årig flicka) med ovanlig mutation: oförmåga att tillverka leptin. Sådana personer äter alldeles för mycket, tycker om alla sorters mat, och utvecklar svår fetma redan som barn.
Forskarna studerade hur de två personernas hjärnor reagerade på bilder av god och mindre god mat - chokladtårta, jordgubbar och pizza respektive blomkål och broccoli - i sitt naturliga tillstånd och efter att personerna behandlats med leptin.
Utan leptin reagerade vissa hjärnområden starkt på matbilder; hjärnområden som har att göra med belöning och njutning*. Detta oavsett om personerna nyss ätit eller inte. När personerna behandlades med leptin gick aktiviteten i hjärnans belöningsområden ner; precis som hos testpersoner med normal leptinfunktion visade de bara ökad aktivitet vid hunger. De åt också mindre.
Detta tolkar forskarna som att viljan att äta, önskan efter maten på bilden, regleras av leptin. Precis hur denna reglering går till är dock inte känt ännu. "Fler studier behövs för att klargöra hur dessa hjärnreaktioner varierar rent allmänt hos personer med viktproblem. Forskning behövs för att vi ska kunna få reda på hur leptin triggar andra kemiska ämnen i hjärnan och hur ändringar i dessa reaktioner bidrar till överätande och fetma" säger dr Sadaf Farooqi, studiens förstaförfattare, i en nyhetsrelease.
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Science Express, prenumeration krävs)
Wikipedia om leptin
Dr Sadaf Farooqis webbsida
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, hjärnan, fetma, leptin
*anteromediala och posterolaterala ventrala striatum (nucleus accumbens och
caudate nucleus resp. putamen och globus pallidus)
Leptin tillverkas av fettceller, cirkulerar med blodet, och påverkar hjärnan till att känna mer mättnad och mindre hunger. Upptäckten att det även påverkar känslor för mat bygger på studier av två personer (en 14-årig pojke och en 19-årig flicka) med ovanlig mutation: oförmåga att tillverka leptin. Sådana personer äter alldeles för mycket, tycker om alla sorters mat, och utvecklar svår fetma redan som barn.
Forskarna studerade hur de två personernas hjärnor reagerade på bilder av god och mindre god mat - chokladtårta, jordgubbar och pizza respektive blomkål och broccoli - i sitt naturliga tillstånd och efter att personerna behandlats med leptin.
Utan leptin reagerade vissa hjärnområden starkt på matbilder; hjärnområden som har att göra med belöning och njutning*. Detta oavsett om personerna nyss ätit eller inte. När personerna behandlades med leptin gick aktiviteten i hjärnans belöningsområden ner; precis som hos testpersoner med normal leptinfunktion visade de bara ökad aktivitet vid hunger. De åt också mindre.
Detta tolkar forskarna som att viljan att äta, önskan efter maten på bilden, regleras av leptin. Precis hur denna reglering går till är dock inte känt ännu. "Fler studier behövs för att klargöra hur dessa hjärnreaktioner varierar rent allmänt hos personer med viktproblem. Forskning behövs för att vi ska kunna få reda på hur leptin triggar andra kemiska ämnen i hjärnan och hur ändringar i dessa reaktioner bidrar till överätande och fetma" säger dr Sadaf Farooqi, studiens förstaförfattare, i en nyhetsrelease.
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Science Express, prenumeration krävs)
Wikipedia om leptin
Dr Sadaf Farooqis webbsida
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, hjärnan, fetma, leptin
*anteromediala och posterolaterala ventrala striatum (nucleus accumbens och
caudate nucleus resp. putamen och globus pallidus)
torsdag, augusti 09, 2007
Det osynliga förhandlingsutrymmet
I en förhandling om pris tenderar båda parter att tro att de fått den största fördelen. Det rapporterar amerikanska forskare i senaste numret av Journal of Personality and Social Psychology.
Orsaken är, säger forskarna, att båda gör en felbedömning om hur långt den andra är beredd att sträcka sig - och alltså tror att förhandlingsutrymmet är mindre än vad det är. Köpare tror att de lyckats pressa ner säljaren till det lägsta priset, och säljare tror att de fått köparen att ge maximalt mycket.
Forskarna, Richard Larrick och George Wu, lät grupper av försökspersoner, samtliga studenter, vara köpare och försäljare av motorcykeldelar. I en studie varierade de antingen förhandlingsutrymmet (intervallet mellan köparens högsta och säljarens lägsta pris), in en annan varierade de båda sidornas förutfattade mening om den andra sidans högsta/lägsta pris. I en tredje studie fick försökspersonerna pengar som belöning, för att ytterligare motivera dem att gör en korrekt uppskattning av den andra sidans prisgränser.
I samtliga fall fann forskarna att de som förhandlade om priset lämnade bordet med uppfattningen att de fått 56 till 72 procent av "kakan" (det gällde alltså båda sidor). I själva verket gick de därifrån med i genomsnitt precis hälften. De flesta är således sämre förhandlare än de tror.
Det här kan man såklart se på (minst) två sätt: antingen kan man säga att det verkar i genomsnitt bli rättvist när man förhandlar om pris, för båda sidor tjänar lika mycket. Eller så kan man se det som ett dåligt utnyttjande av förhandlingsutrymmet från ena eller andra sidan; båda hade ju kunnat få ett bättre pris.
Det vore intressant att se hur väl det här passar in på andra typer av förhandlingar än inköp och försäljning av varor, men det är säkert svårare att testa. När vi bestämmer vem som ska gå ut med soporna/hunden/insamlingen eller vem som ska ta hand om disken/dammsugningen/fönsterputsningen, tror vi att vi kommit lindrigare undan då också?
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (kräver prenumeration)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, ekonomi, försäljning
Orsaken är, säger forskarna, att båda gör en felbedömning om hur långt den andra är beredd att sträcka sig - och alltså tror att förhandlingsutrymmet är mindre än vad det är. Köpare tror att de lyckats pressa ner säljaren till det lägsta priset, och säljare tror att de fått köparen att ge maximalt mycket.
Forskarna, Richard Larrick och George Wu, lät grupper av försökspersoner, samtliga studenter, vara köpare och försäljare av motorcykeldelar. I en studie varierade de antingen förhandlingsutrymmet (intervallet mellan köparens högsta och säljarens lägsta pris), in en annan varierade de båda sidornas förutfattade mening om den andra sidans högsta/lägsta pris. I en tredje studie fick försökspersonerna pengar som belöning, för att ytterligare motivera dem att gör en korrekt uppskattning av den andra sidans prisgränser.
I samtliga fall fann forskarna att de som förhandlade om priset lämnade bordet med uppfattningen att de fått 56 till 72 procent av "kakan" (det gällde alltså båda sidor). I själva verket gick de därifrån med i genomsnitt precis hälften. De flesta är således sämre förhandlare än de tror.
Det här kan man såklart se på (minst) två sätt: antingen kan man säga att det verkar i genomsnitt bli rättvist när man förhandlar om pris, för båda sidor tjänar lika mycket. Eller så kan man se det som ett dåligt utnyttjande av förhandlingsutrymmet från ena eller andra sidan; båda hade ju kunnat få ett bättre pris.
Det vore intressant att se hur väl det här passar in på andra typer av förhandlingar än inköp och försäljning av varor, men det är säkert svårare att testa. När vi bestämmer vem som ska gå ut med soporna/hunden/insamlingen eller vem som ska ta hand om disken/dammsugningen/fönsterputsningen, tror vi att vi kommit lindrigare undan då också?
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (kräver prenumeration)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, ekonomi, försäljning
onsdag, augusti 08, 2007
8 miljoner år gamla bakterier - vid liv, men bara knappt
Nature News, BBC och vetenskapsradion mfl rapporterar om riktigt gamla bakterier infrusna i antarktisk is. Mikrobiologer tog en serie prover som var mellan 100000 och 8 miljoner år gamla - och hittade livsdugliga bakterier.
De yngsta bakterierna och äldsta bakterierna tinades upp och fick föröka sig. de yngsta klarade sig bra. De riktigt gamla bakterierna var däremot vid rätt dålig hälsa - de förökade sig långsamt och hade kraftigt skadat DNA. Sannolikt beror det på att DNA skadas av kosmisk strålning, och riktigt gammalt DNA som deras hinner följaktligen bli rätt illa tilltygat. Baserat på proverna räknade forskarna ut en "halveringstid" för DNA på cirka 1,1 miljoner år - det är den tid som går åt för att längden på DNA-fragment i isen ska halveras.
Detaljerna ska publiceras i tidskriften PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences).
Fyndet har två intressanta implikationer; den ena är att gamla bakterier som legat infrusna kan vakna till liv igen efter en istid. Den andra är att nutida bakterier på så vis kan få tillgång till en mängd gamla bakteriegener när is i deras närhet smälter - bakterier kan ju som bekant överföra gener direkt mellan varandra (så kallad lateral genöverföring). Ju äldre is som smälter, desto äldre är generna som blir tillgängliga - iallafall upp till den punkt där bakterierna som tinas upp är för gamla och skadade för att överleva.
Forskarna bakom studien (med mikrobiologen Kay Bidle i spetsen) hävdar att deras fynd talar emot teorin om att liv kan ha kommit till jorden med kometer. Det motsägs dock av en astrobiolog (Richard Hoover, NASA) som Nature News talat med.
Länkar
Nature News
Science Now
BBC News
New Scientist
Vetenskapsradion
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, bakterier, is
De yngsta bakterierna och äldsta bakterierna tinades upp och fick föröka sig. de yngsta klarade sig bra. De riktigt gamla bakterierna var däremot vid rätt dålig hälsa - de förökade sig långsamt och hade kraftigt skadat DNA. Sannolikt beror det på att DNA skadas av kosmisk strålning, och riktigt gammalt DNA som deras hinner följaktligen bli rätt illa tilltygat. Baserat på proverna räknade forskarna ut en "halveringstid" för DNA på cirka 1,1 miljoner år - det är den tid som går åt för att längden på DNA-fragment i isen ska halveras.
Detaljerna ska publiceras i tidskriften PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences).
Fyndet har två intressanta implikationer; den ena är att gamla bakterier som legat infrusna kan vakna till liv igen efter en istid. Den andra är att nutida bakterier på så vis kan få tillgång till en mängd gamla bakteriegener när is i deras närhet smälter - bakterier kan ju som bekant överföra gener direkt mellan varandra (så kallad lateral genöverföring). Ju äldre is som smälter, desto äldre är generna som blir tillgängliga - iallafall upp till den punkt där bakterierna som tinas upp är för gamla och skadade för att överleva.
Forskarna bakom studien (med mikrobiologen Kay Bidle i spetsen) hävdar att deras fynd talar emot teorin om att liv kan ha kommit till jorden med kometer. Det motsägs dock av en astrobiolog (Richard Hoover, NASA) som Nature News talat med.
Länkar
Nature News
Science Now
BBC News
New Scientist
Vetenskapsradion
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, bakterier, is
måndag, augusti 06, 2007
Semesterbilder
Omkring min familjs sommarstuga i Östergötland kryllar det av liv, och det är gott om olika arter. Fram tills för några år sedan hade vi massor av fladdermöss i stugväggen varje sommar, och i närheten av brunnen brukar det finnas kopparödlor.
Andra bloggar om: grodor, paddor, ödlor
Speciellt förtjust är jag i grodor, paddor och ödlor. Det finns också vid sommarstugan, men det är attans så svårt att få dem att sitta still länge nog för att kunna identifiera dem... om man nu inte lyckas fånga dem på kort, vill säga. Uppifrån och ner, trolig art: Vanlig groda (Rana temporaria), skogsödla (Lacerta vivipara), vanlig padda (Bufo bufo) och vanlig groda. Samtliga fridlysta. Sambon fotade grodorna i min hand, jag de övriga djuren.
Andra bloggar om: grodor, paddor, ödlor
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)