Mount St Helens: katastrofens ekologi

Jag är årsbarn med ett mycket speciellt ekosystem: förödelsen efter Mount St Helens utbrott i bergstrakterna i nordvästra USA, 18 maj 1980.

Då kollapsade bergets norra flank i ett gigantiskt jordskred, och het gas, aska och klipprester spred sig i ett nästan tusengradigt, markkramande moln (ett så kallat pyroklastiskt flöde) som brände sönder allt i sin väg och sedan begravde det i ett tjockt lager aska.

Det blir inte mycket liv kvar efter en sådan händelse. Slänterna kring Mount St Helens såg ut som ett öde månlandskap. Men redan året efter katastrofen tog sig något enstaka lupinfrö över två kilometer från närmaste levande planta, och lyckades gro i askan. Det blev starten på ett nytt ekosystem, där lupinen än idag är en nyckelart. Sedan dess har det skrivits buntvis med forskningsartiklar om ekologi, och populationers dynamik, och vad som händer när en ny art introduceras i ett ekosystem. Alla med utgång i studier i utbrottsområdet kring berget.

Bergsområdet öppnades åter för allmänheten år 1987, om än med synnerligen begränsat tillträde i de känsligaste delarna. Idag finns en kedja av besökscenter och utsiktspunkter, med noga utmärkta stigar fullkomligt strösslade med varningsskyltar om att inte gå utanför markerade leder för växternas skull("plants grow by the inch, and die by the foot"), inte följa efter forskare eller störa deras experiment (ovan) och absolut inte mata jordekorrarna så de glömmer bort hur man samlar föda på riktigt ute i naturen.

Trots alla dessa påminnelser om mänskligheten, och trots att såväl blommor som småträd har återvänt fläckvis, känns området kring utkikspunkterna närmast utbrottet nästan ojordiskt overkliga - särskilt som vi åker dit på kvällen efter avslutad konferens, i ett tjockt täcke av moln som suger upp kvällssolen och distribuerar den i ett uniformt mjölkvitt ljus av det slag proffsfotografer uppges älska. Dessutom är det råkallt och fuktigt, knappt mer än tio grader, och fullkomligt folktomt och tyst. Öde.

Än mer öde hade det antagligen varit om utbrottet skett senare på året, och senare på dagen. Dagaktiva smådjur gömde sig ännu i sina hålor, och de jordekorrar som överlevt blandade senare in begravda frön och mullrik jord i den näringsfattiga askan när de grävde nya gångar. Fickor av vårsnö skyddade en och annan planta, och överlevande träd och växter i området utanför utbrottet kunde sprida sitt pollen redan samma år. Migrerande vattenarter hade ännu inte anlänt. Och längre bort från de mest drabbade områdena frodas både grodor och salamandrar - de senare använde jordekorrstunnlar för att ta sig till nya pölar och dammar som uppstått långt inne i ödeområdena, enligt forskarna.

Fantastiskt. Jag rekommenderar ett besök, om du nån gång råkar befinna dig i nordvästra USA (eller sydvästra Kanada)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, ekologi, ekosystem, vulkanutbrott, Mount St Helens

Länkar
Om Mount St Helens ekosystem: Science, från år 2000 och 2005 (pren. krävs)
Lupinforskning: lupinen och dess viktigaste skadeinsekt i ett dynamiskt system (The American Naturalist, 2005, refererat i Current Biology här)
Mer lupinforskning: den kvävefixerande lupinens roll i ett kvävebegränsat ekosystem (Oecologica, 2006)
engelska Wikipedia om Mount St Helens

Samtliga bilder i inlägget är mina egna, från 23/7 2008.

"Är inte Anders lite förvirrad?"

"Är inte Anders lite förvirrad?", undrar en bekant som skickat mig en länk till Anders Björnssons senaste (opinions)artikel i SvD. Jomenvisst.

"Vetenskapen formar inte normer", menar Björnsson - och hävdar att "många forskare och vetenskapsjournalister är fångade av tron på vetenskapens helande kraft. De lider av scientism".
Till saken hör att det inte är särskilt extern kritik; Björnsson har arbetat över ett decennium på Sveriges Radios vetenskapredaktion, ett gäng år som vetenskapsskribent på Svenska Dagbladet och dessutom varit chefredaktör för Dagens Forskning. Sådär värst många vetenskapsjournalister på motsvarande nivå ryms inte i den svenska mediebranschen - men man får väl anta att Björnsson inte inbegriper sig själv i den grupp vetenskapsjournalister han kritiserar.

Jag brukar ju säga att jag önskar att svenska vetenskapsjournalister kunde kritisera varandra mer - men görs det inte bättre än såhär kanske det inte är så mycket att sträva efter. Jag ger inte mycket för Björnssons konspirationsanstrukna "Forskning om homosexualitetens orsaker blir nästan alltid nyhetsstoff. Det beror inte på att denna forskning är viktigare än annan forskning som i 99 fall av 100 förbigås med medial tystnad. Det beror på att det finns en speciell kår av journalister som anser att detta är en kolossalt viktig fråga". Det som hamnar i tidningen är oftast det som journalister - reportrar såväl som redaktörer - tror att folk vill läsa om (rymdnyheter, till exempel - eller sex). Det borde rimligen Björnsson ha full koll på efter alla sina yrkesår som vetenskapsjournalist, och därför faller hans exempel om homosexforskningens dominans på nyhetssidorna - som ett symtom på den förhärskande scientismen bland svenska vetenskapsjournalister - rätt platt. Eller så ser det ut som ett oärligt grepp i debattens tjänst, beroende på hur god argumentatör man håller Björnsson för att vara (jag har mig veterligen inte läst något av honom tidigare, så jag har för lite att gå på för att göra en bedömning).

Dessutom: den som på allvar använder sig av paralleller till nazi-Tyskland, eller först tillskriver någon/en grupp personer en radda åsikter som sedan kritiseras... har i mina ögon förlorat debatten redan innan den påbörjats.

Men oavsett det tycker jag att Björnsson har fel (och att han inte verkar fatta naturvetenskap, vilket ju vore tragiskt). Problemet är inte en vida utbredd övertro på vetenskapen, utan en allmänt utbredd okunnighet om naturvetenskap - och de som vill framhäva (natur)vetenskapens förtjänster gör det oftast i syftet att informera och/eller entusiasmera om biologi, eller fysik, eller neurovetenskap - inte för att sprida en världsåskådning bestående av missriktat ideologiserade forskningsresultat. (Möjligen kan vissa bitar av den infekterade evolution-kontra-religion-debatten kallas ideologiska, men det gäller båda sidor)

Jag tror inte att vetenskapen gör oss lyckligare. Men jag tror definitivt att möjligheten till rationella, faktabaserade beslut ger oss friare och bättre liv. För drygt hundra år sedan hade jag varit spärrad från högre utbildning, det var ju rentav skadligt för kvinnor - nån som vill försöka övertyga mig att jag levt bättre i ett samhälle där denna "sanning" fortfarande håller?

Vetande kan omprövas, men fördomar sitter fast. Åtminstone tills vi får kunskap nog att använda som hävstång. Naturligtvis ska diskussionen om en biologisk grund för homosexualitet ses mot bakgrund av decennier då "dominerande mödrar" var favoritförklaringen för hur "sjukdomen" uppstod. Fortfarande florerar en hel del myter om hur rosa, eller barbiedockor, eller läppstift kan "göra någon till bög". Liknande åsiktsmönster gällde autism - då var det mödrarnas fel, nu börjar man titta på genetiken och hitta ärftliga inslag istället.

"Med andra ord: Vad säger oss egentligen insikten om att homosexualitet kan vara ett biologiskt nedärvt beteende? Befriar den några från synd, andra från skuld? Och vad säger det till den som skulle råka befinna sig i en grupp som inte har ärvt beteendet men beter sig så i alla fall: bör han eller hon därför känna sig mindre lättad än övriga?" (skriver Björnsson)

Det innebär inte nödvändigtvis en bedömning av skuld eller dess frånvaro att konstatera hur sexualitet faktiskt fungerar. Inte heller att skriva om forskning om hur sexualitet fungerar. Inom sociala/samhällsrelaterade vetenskaper är åsikter ofta mycket mer tätt kopplade till forskningen än inom den påtvingat neutrala naturvetenskapen - där man faktiskt inte alltid förutses ha en värderande åsikt. Forskaren som studerar skillnader i homosexuellas och heterosexuellas hjärnor har sannolikt ingen skummare agenda än djup fascination för hur ett drygt kilo grårosa huvudgegga (=hjärnan) kan ge upphov till så otroligt komplexa och varierande personer.

Om någon dessutom får ett friare och bättre liv av den kunskapen, desto bättre. Om man som Björnsson tycker att mystiken försvinner när forskare petar på sexualiteten får man väl bläddra vidare till sportnyheterna.

Länkar
Brännpunkt i SvD
Wikipedia om Anders Björnsson
Henrik Sundholm om scientism

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, scientism, sexualitet, hjärnan

Nature vs PLoS

Declan Butler, journalist på Nature:s nyhetsdel Nature News, skrev i början av månaden en rätt raljant artikel om PLoS (Public Library of Science; en organisation som publicerar fritt tillgängliga forskningsartiklar, s.k. open access), och dess brist på lönsamhet.

Eftersom Nature är en av de traditionellt högst rankade vetenskapliga tidskrifterna, och dessutom en konkurrent till PLoS, ser kombinationen av tonläge och avsändare rätt mycket ut som att sparka på lillebror. Resultatet blev en lång och mångröstad bloggdebatt om open access, publiceringsmetoder och värdering av vetenskap (och en hel del kritik riktad mot Butler) - en mycket intressant sådan, som jag hittade först nu eftersom jag varit begravd i konferensförberedelser.

Artikeln i sig är - ironiskt och träffande nog - nu bakom Nature:s betalmur (men stora stycken finns citerade i bloggosfären). Bora Zivkovic har en bra länklista över bloggposter med reaktioner, och en bit av diskussionen finns på FriendFeed.

Butlers kritik byggde främst på att PLoS "flaggskepp" PLoS Medicine och PLoS Biology inte går med vinst efter en handfull år, men att mycket av PLoS lönsamhet kommer från den mer experimentella PLoS ONE. (Jonathan Eisen dissekerar logiken)

Vetenskapspublicering i korthet - tradition kontra open access
Alla traditionella högrankade vetenskapliga tidskrifter gör en "viktighetsbedömning" av manuskript som de får in - och returnerar det som inte anses platsa. Förutom att experimenten ska vara väl utförda och rätt representerade ska forskningsfynden i sig vara banbrytande nog för publicering. Något förenklat kan man säga att Nature och Science tar det mest banbrytande, högrankade andra tidskrifter som Cell tar det som Nature och Science ratar, etcetera - och att man som forskare skickar sin artikel till den bästa tidskrift man tror man kan komma in i. Den stora barriären, eller åtminstone den första stora barriären, är att att accepteras för granskning i de högrankade tidskrifterna - ett papper kan refuseras på flera ställen innan det slutligen kommer in.

PLoS ONE gör ingen bedömning av hur banbrytande forskningen är; bara om den är rätt utförd och representerad. Forskningsvärlden får själva göra bedömningen efteråt (dels på traditionellt sätt, genom att prata med varandra och citera, men också mer direkt genom att kommentera pappret direkt på plats). Däremot sker bedömningen av de tekniska/vetenskapliga detaljerna på samma sätt oavsett vilken tidskrift det gäller; genom peer review (dvs, granskat av andra forskare i fältet). Att kalla det "bulk publishing" med implikationen att det är undermålig vetenskap, som Butler gör, är därmed både orättvist och orättvisande (se även Lars Juhl Jensens kommentar).

Traditionella vetenskapliga tidskrifter finansieras genom (ofta fruktansvärt dyra) prenumerationsavgifter, medan open-access-tidskrifter finansieras genom författaravgifter (som inte heller är särskilt billiga). Traditionella tidskrifter är dock inte heller gratis att publicera i; oftast får du som forskare ifrånsäga dig copyright till ditt material, och vill du ha färgbilder får du betala en rätt rejäl klumpsumma extra. Den stora kostnaden är dock så klart att det är dyrt för andra att läsa om dina resultat; så mycket att varken forskare på fattigare universitet eller den intresserade allmänheten har råd att ta del av vad du gjort - men det priset mäts inte i pengar från egna forskningsanslag.

I USA finns numer ett krav på att forskning som finansieras med skattebetalarnas medel ska vara fritt tillgänglig inom en kortare tidsperiod (jag tror det är 12 månader). Det har lett till att många traditionella tidskrifterna ger forskare möjligheten att betala extra för att göra artikeln fritt tillgänglig - något som så klart ger extra politiskt bränsle till Nature vs open-access-debatten.

Vem bestämmer vad som är viktigt?
En mer intressant facett av debatten som uppstått är frågan om vem som är bäst utrustad att avgöra vad som är viktig, riktigt banbrytande forskning. Redaktörerna på tidskrifterna, eller forskare "ute i fältet"? (Även redaktörerna är forskarutbildade, och har ofta gjort en postdoc eller mer).

Föga förvånande anser redaktörerna att de gör ett stort och viktigt jobb:

"[...] We have so much more GOOD influence over the way that science comes out in the end than you will ever know. We pick the referees who we know will request specific experiments or steer the paper/authors in a good direction. Then we get feedback that the paper and field were so much more improved as a result. In some cases we work with authors for YEARS before papers are submitted to suggest experiments and lines of thought. The difference between editors at this level and PI's essentially comes down to the fact that we do the same work behind the scenes and don't need to jump up and down taking credit for it.[...]" [signerat "A former Nature editor", kommentar till denna post]

Och forskare har en tendens att tycka att de som tar sin doktorsexamen och går är de som inte klarade sig som forskare - oavsett var de hamnar (till exempel på en readaktörsstol):

"[...]Geez d00d, do you understand that one of the biggest knocks on the GlamourMagz is the fact that the editorial decisions aren't being made by respected senior (active, working) scientists? Instead of a bunch of wet-behind-the-ears punks who opted for publishing jobs because they were barely hacking it as postdocs, never mind barely making it as junior faculty?[...]" [ur bloggposten som fick den ovanstående kommentaren]

Båda de här citaten är rätt extrema exempel, men åsikterna är nog inte ovanliga i mildare form (även om inte alla delar dem). Kan man ha god kännedom om ett forskningsfält genom att läsa artiklar, diskutera med forskare och åka på konferenser - men utan det perspektiv man får genom att göra egna experiment och skriva egna artiklar? Frågan kan nog diskuteras i oändlighet, men jag har svårt att se att en godtycklig redaktör skulle vara automatiskt sämre än en godtycklig senior forskare...

Fåglarnas förbisedda(?) luktsinne

Luktforskningen på djur domineras av ett litet antal arter; råttor, möss, fiskar och groddjur för ryggradsdjurens räkning; och bin, gräshoppor och nattfjärilar som representanter för insekterna.

Andra djurs förmågor på området är betydligt mer okända. Fåglar, till exempel, är tämligen förbisedda och antas - om någon tänker på dem - oftast inte vara särskilt bra på lukt. Men det kan kanske vara på väg att ändras.

En tysk forskargrupp har nämligen uppskattat antalet (fungerande) gener för luktreceptorer hos åtta olika fågelarter. De två nattaktiva fågelarterna, kakapo och kiwi, verkade ha drygt 600 fungerande luktreceptorer - det är mer än människans ungefär 400 men klart mindre än mössens cirka 1000. De fåglar med minst antal fungerande receptorer låg ungefär på samma nivå som fiskar.

Antalet fungerande luktreceptorer är det vanligast använda måttet på luktförmåga (om än ett grovt och långt ifrån problemfritt sådant). Utgår man från de siffrorna skulle alltså vissa fåglar kunna ha lika bra luktsinne som människor - eller bättre.

Än så länge finns det rätt få faktiska lukttester på fåglar att jämföra med (så länge man tror att fåglar är i det närmaste "luktdöva" är det ju ingen idé att testa dem, forskningsmässigt sett). Men nu kanske det kommer ändras, och det ska bli spännande att se vad resultatet blir på några års sikt.

Länkar
artikeln (online i Proceedings of the Royal Society B, pren. krävs)
ScienceNow

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, lukt, luktsinne, fåglar

En intervju, ett fanzine, en konferens

Åka har nyss postat en kort intervju med mig på sin blogg Physicality of Words. Jag svarar på några frågor om science fiction och vetenskap, som en kontrast till en liknande bloggintervju med Peggy Kolm från bloggen Biology in Science Fiction, postad några dagar tidigare.

Jag har också skrivit en artikel i Åkas nyligen utkomna science-fiction fanzine Landet Annien, en text som kom till efter att jag varit i Toronto på konferens och snubblat över The Merrill Collection of Science Fiction; en av världens största sf-samlingar, på ett allmänt bibliotek.

Det var nästan precis ett år sedan. På måndag åker jag på 2008 års upplaga av samma konferens, denna gång i Portland. Bloggandet lär fortsätta som vanligt, om än på till synes udda tider eftersom det är nio timmars tidsskillnad mellan där och här.

Kommunikation mellan forskare och journalister - internationell studie

I senaste numret av Science finns en studie av hur epidemiologer och stamcellsforskare i USA, Japan, Tyskland, Frankrike och Storbritannien upplever sina kontakter med media.

Jag kommenterar den på min, Gustavs och Thomas blogg "The Public Engagement of Science on the Web" (på engelska). Tyckte den passade bättre där - gå gärna dit och kommentera, eller gör det här om ni vill skriva nåt på svenska.

Den halvdöda kattens återkomst

Husbehovskunskapen om kvantmekanik lyder ungefär såhär: mätningar, eller observationer, bestämmer hur världen ser ut. Titta på något som befinner sig i ett kvantmekaniskt både-och-tillstånd, och det kollapsar ner i antingen-eller. Schrödingers katt visar sig vara död, eller ha överlevt, när man väl kikar ner i lådan.

Nu rapporterar Nature News att ett gäng experimentella fysiker har lyckats knuffa den här processen en bit på vägen, och sedan tvinga den att gå baklänges igen. Fast inte med en katt, såklart, utan med något betydligt mer lätthanterat: en enstaka qubit.

Genom att göra en 'svag' mätning fick forskarna qubiten att närma sig kollapsen utan att gå hela vägen. När de sedan reverserade qubitens energinivåer med en mikrovågspuls, och gjorde om samma mätning, fick de qubiten att gå tillbaka till sitt ursprungliga tillstånd. Hela beskrivningen finns publicerad som ett preprint i arXiv.

Kvantmekanik är märkligt - uttalandet att den som tror sig förstå kvantmekanik bevisar att de inte förstått den känns väl passande - och det här gör den väl en smula ännu märkligare. Jag väntar med lika delar fasa och resignation på de som kommer missförstå och hävda att vi nu har en vetenskaplig bas för reinkarnation...

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, fysik, kvantmekanik

Länkar
Nature News
ArXiv

Journalister vs forskare (svar till Mildner)

Sydsvenskans sociala medier-bloggare Anders Mildner har skrivit ett svar till mitt svar på hans ursprungliga inlägg om hur svårt det är att få tag på forskare villiga att uttala sig i media.

Jag tror att problemet är tvådelat:
1) Forskningsvärlden förstår inte journalister.
2) Journalisterna förstår inte forskarna.
Den enda lösningen är att man från lärosätenas sida ser till att dessa två världar möts redan på ett tidigt stadium. Varför inte som en del av forskarutbildningen?

Och som en del av journalistutbildningen, antar jag. För det är väl inte bara forskarnas ansvar?*

Nå, här har Mildner såklart rätt, jag har själv hävdat samma sak i diverse sammanhang, men jag vill också tillägga ett tredje problem: forskningsvärlden verkar ha liten förståelse för forskare som väljer att uttala sig i medierna, åtminstone de forskare som uttalar sig i de medier som ses som mindre seriösa i sin behandling av vetenskap. (Säger forskaren som uttalar sig kloka saker är det således rätt verkningslöst, och blir han eller hon felciterad ses det som en dubbel dumhet - han/hon borde ha vetat bättre från början)

Nu är det faktiskt inte en åsikt jag själv utsatts för - jag är alldeles för junior för att vara intressant för medierna, som ogärna går under professorsnivå när de söker auktoriteter - men den verkar väldigt vanlig.

Och generellt är det så att ett intresse för populärvetenskap och vetenskapskommunikation inte alltid ses som en tillgång i forskarvärlden. Detta kallas Sagan-effekten, har jag nyligen fått lära mig - att en forskares ansträngningar att kommunicera med allmänheten misstänks stå i omvänd proportion till dennes forskningsprestation. Antagligen har det mer med forskaridealet än Sagan att göra; för en forskare är all tillgänglig arbetstid en karriärfördel, och den som entusiastiskt lägger tid på annat får lätt en stämpel som oseriös. Lägg till det problemet att vissa forskare anser att förenkling är värre än fult; det är ett brott mot vetenskapen. Och att din integritet som forskare är ett viktigt arbetsredskap, som behöver vårdas väl.

En forskares ovilja att citeras på någon annans villkor - eller att förekomma i medierna över huvud taget - bör ses mot bakgrund av den här problematiken, och därför tycker jag inte att Mildner har helt rätt när han skriver att

[...] det knappast är knepigare för en forskare att möta medier än det är för artister, studenter, dagisbarn, politiker, fotbollspelare, verkstadsarbetare, sjuksköterskor eller banktjänstemän

Kanske vi kommer dit så småningom.

Men kärnfrågan tycker jag är en annan: Visst har allmänheten rätt att veta vad forskarna sysslar med och hur de tänker - men behöver det genomgående ske på mediernas villkor? Mer specifikt, innebär tredje uppgiften verkligen en plikt att svara oavsett vem som frågar, och i vilket syfte? Alltför ofta tycker jag diskussionen stannar i att journalister har rätt att få svar från forskare, oavsett när och hur de hör av sig. Jag tycker inte det är en rimlig tolkning av tredje uppgiften.

Säg istället att jag som forskare anser att tredje uppgiften innebär att kommunicera det jag gör så bra som möjligt, utan felrepresentation och utan att min auktoritet utnyttjas för att ge legitimitet åt något jag anser osant eller skadligt.

Sett ur det prespektivet är forskarnas "intervjuovilja" inte riktigt lika okomplicerat tjurskallig och felinformerad som Mildner framställer den. Även om jag i stort sett håller med Mildner i sak om att

"Det ÄR ett rimligt krav att forskare faktiskt ska ställa upp i medierna. Det är ett rimligt krav att detta ska vara en del av forskaridentiteten."

så gäller det inte alltid. En lika viktig del av forskaridentiteten är att värna om att vetenskap framställs på ett vettigt sätt, och således är det logiskt att forskare tar sig rätten att säga nej när de bedömer att de inte har tid, kunskap eller erfarenhet att ge ett bra svar på en journalists frågor. Det tjänar både medierna och forskarna på.

Kanske är basproblemet inte så mycket en brist på förståelse som en brist på förtroende. Om forskarna inte kan lita på att journalisterna ger en rättvis bild av dem och av vetenskapen, så hamnar de i en konflikt mellan att sprida sin kunskap och vakta den mot att missrepresenteras.

Problemet är att de flesta forskare saknar alternativ för att nå ut. Det vore väldigt intressant att vad som skulle hända om fler forskare kommunicerade via bloggar och andra sociala media - om de skaffade sig en alternativ väg att uttala sig, mer på sina egna villkor. Kanske skulle det ha positiva bieffekter på forskares syn på kommunikation i största allmänhet. Än mer intressant vore att se vad som skulle ske om vetenskapskommunikation fick ett formellt meritvärde - för jag tror att det är den avgörande faktorn för att få ut fler forskare i kommunikation - oavsett om det är i "gamla" eller "nya" medier.

*En person som förtjänar att uppmärksammas i sådana brobyggar-sammanhang är Carl Johan Sundberg på KI, som undervisar forskarstuderande i populärvetenskaplig kommunikation med särskild betoning på vetenskapsjournalistens villkor, och gör det med en stor grupp inbjudna journalister och andra mediearbetare som gästföreläsare. Och som även talar med vetenskapskommunikatörer om forskarnas villkor (bland annat på PCST-konferensen i Malmö i förra veckan).

Studio ett om vetenskapens kommunikation med omvärlden

Dagens Studio ett ägnar en knapp halvtimme åt att diskutera dialogen mellan vetenskapen om omvärlden, med anledning av PCST-konferensen i Malmö. Bland annat talar Camilla Modéer (Vetenskap & Allmänhet) och Peter Sylwan (vetenskapsjournalisten) om behovet av vetenskapskritiker och vetenskapsöversättare - personer som kan förmedla vetenskap mellan forskare och allmänhet; en typ av stödstruktur som är vanlig i kulturen men väldigt sällsynt kring akademiker.

Camilla Modéer nämner också något som jag tagit upp tidigare - att vetenskapskommunikation behöver vara aktivt meriterande, och att god kommunikation inte kommer gratis; det behövs anslag.

Intryck från sessionen "Public Engagement of Science and web 2.0"

Vi fick ihop en rapp och bra session, Gustav (Holmberg), Thomas (Söderqvist) och jag. Om jag får säga det själv iallafall, men vi fick skyffla ut folk genom dören när sessionen var slut så helt fel har jag förhoppningsvis inte.

Upplägget bestod av tre 15-minters presentationer; Gustav om communityn kring "distributed computing", Thomas om olika varianter av sociala medier som står till buds för forskare som vill kommunicera vetenskap; Youtube och hela det vanliga paketet, men också proteinvikarspelet "Fold it!" som jag aldrig tidigare hört talas om. Sist en rätt "hands-on" presentation om forskare och vetenskapskommunikation (via medier kontra via egen blogg). Det var när jag jobbade med att sätta ihop de sista bitarna av den igår som jag kommenterade Mildners post om hur svårt det är att få kommunicera med forskare.

Sedan avslutade vi med en halvtimmes diskussion med och frågor från publiken. Jag gillar diskussionsformatet väldigt mycket, det blir mindre stelt och bra mycket mer informativt än de naturvetenskapliga konferenser jag varit på. Speciellt när man samlat en handfull relaterade forskare och man som publik kan fråga dem alla samtidigt (och dessutom få ta del av deras diskussion). Speciellt när man kontrasterar mot de sessions som inte hann med någon diskussionsbit - det kändes väldigt linjärt (och blev extra tydligt när vi ägnat en hel del tid åt att debattera ickelinjär kommunikation a la blog kontra linjär faktaspridning på traditionellt medievis).

Att sammanfatta på några enkla rader vad vi pratade om är svårt. Men vi är nog rätt ense om att bloggen som kommunikationsplattform ger forskare betydligt större friheter och större möjligheter, jämfört med att gå via medierna (samtidigt som medierna har större genomslag, och en roll som inte kan ersättas - däremot kompletteras och fördjupas av bloggar). Och att eftersom forskare i traditionella medier ofta är professorer (eller andra högt rankade akademiker) erbjuder bloggar och andra sociala medier en kommunikationskanal för de doktorander (exempelvis) som inte vill vänta 15-20 år på att få prata om vetenskap.

Och sedan gick vi och åt lunch och fortsatte diskutera vetenskap, och nu sitter vi samtliga och bloggar om att blogga om vetenskap (se bildbevis på Gustavs blogg).

UPPDATERAT 28/6 13:20 Nu går sista länken rätt. Tack till den anonyma kommentatören som påpekade felet!

Länkar
Vår sessionblogg - The Public Engagement of Science on the Web (med alla abstract, och så småningom mer relaterat material)
PCST-konferensen

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, forskare, vetenskapskommunikation, PCST-10

Forskarnas så kallade intervjuovilja

Det är inte kul att försöka få tag på forskare under högsommaren. Speciellt då inte om man har tänkt sig en specifik forskare. Jag vet, för jag har själv suttit där och ringt och kallsvettats när deadline för inlämning av artikeln krupit allt närmare medan luren alltjämt ekar tom.

Trots det blir jag förbannad av texter som den här, där Sydsvenskans Anders Mildner klagar över hur svårt det är att få tag på forskare - framför allt i juli. Han är missnöjd med att mobilnummer inte lämnas ut, och när rätt person äntligen svarar vill de inte kommentera.

Ta en valfri dag i juli. Ring ett större lärosäte i Sverige och be att få bli kopplad till någon forskare.

Sedan kan du roa dig med att räkna tuten som ekar i din lur. För du kommer i nio fall av tio inte att nå den du söker. Det behöver inte bero på att personen i fråga har semester. Rätt ofta är han eller hon helt enkelt inte där.

Exakt var den lille forskaren befinner sig är inte helt lätt att utröna. Ingen vet. Och ingen kan svara, för alla andra på avdelningen är också spårlöst försvunna.

Hallå? Små forskare? Var äääääääääär ni?

Tredje uppgiften är forskarnas jobb, anser Mildner - och klagar samtidigt över att forskarna inte vill sköta det på sin semester. Det kan väl diskuteras om det är en rimlig åsikt. Har man rätt att ta ledigt från forskarrollen?

Insinuationen att forskare går AWOL och liksom maskar sig igenom sommaren är inte ovanlig, men den skrev jag om redan förra året.

Om någon svarar gäller det att inte ropa hej för snabbt. För ofta blir svaret: det är för kort, det är för snabbt, det är för snuttigt, det är för kvällstidningsaktigt, det är för vinklat, hårddraget, mallat, det är för dumt, simpelt, korkat, det är för sent, det är för tidigt, vill ni vara så god att läsa min avhandling, det här är förresten något som borde besvaras av herr si eller herr så och det är v-e-r-k-l-i-g-e-n inte läge för en intervju så var god lägg på.

Problemet, säger Mildner lite senare, är att journalistiken och akademin är två världar som inte förstår varandra. Jo, det är ju uppenbart.

Något som många journalister sällan verkar beakta är att kommunikation med medierna ytterst sällan sker på forskarnas villkor. Som forskare får du inte välja när du blir kontaktad. Du kan sällan välja att svara när det passar dig. Du har lite eller inget inflytande över vilken ton och vilket sammanhang du blir förknippad med. Du kan inte förutsätta att reportern som kontaktar dig har lämplig bakgrundskunskap för att förstå det du säger. Blir du felciterad eller förvrängd har du oftast inget forum att få en rättelse i, och den tryckta texten kvarstår i år eller decennier.

Samtidigt som din personliga integritet och ditt goda namn är ditt viktigaste arbetsredskap. Är det konstigt att nyttan forskaren tror sig få ut av en kort telefonintervju inte alltid uppväger den antagna kostnaden?

Plötsligt har du en vilt främmande människa i luren och några få minuter på dig att säga något begripligt (du får inte ens sätta dig ner och svara på ett genomtänkt sätt, i lugn och ro, via de flesta forskares favoritmedium: email). Den enda kontrollmöjlighet du har är att säga nej.

Däremot har Mildner helt rätt i att en bra lösning på detta problem, från forskarens sida, är att kommunicera via bloggar istället för via medierna. Om det ska jag prata imorgon på PCST-konferensen i Malmö.

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, vetenskapskommunikation, journalistik, medier, PCST-10

Vetenskapskommunikation på konferens

Idag till och med fredag är jag på vetenskapskommunikationskonferens i Malmö; PCST-10 närmare bestämt.

Imorgon talar jag, Gustav (Holmberg) och Thomas (Söderqvist) om vetenskapskommunikation och web 2.0. Idag ska jag bara lyssna. det ska bli spännande.

Proffsig rymdamatör gör video för barn

Bra populärvetenskap för barn, producerad av entusiaster snarare än proffs, är ovanlig. Därför är det inspirerande att se någon som med små medel gör egen proffsig och underhållande populärvetenskaplig video (inkluderat greenscreen!) för barn. Bara för att det är kul att dela med sig av det man brinner för.

Tom Vilot alias Skyguy - artist, programmerare och rymdentusiast - lyckas förmedla den där fascinerande känslan av hur otroligt stor och märklig rymden är. Se bara när han svarar på frågan om hur många stjärnor det finns i rymden:



Länk
Skyguy

Andra bloggar om: vetenskap, rymden, stjärnor

Rymdreklam

Doritos sponsrar europeiska rymdforskningsstationen EISCAT med en icke angiven summa pengar, mot att de får EISCATs hjälp att sända ut en reklamvideo för Doritos i rymden.

Tänkta mottagare är en eventuell civilisation på 40 ljusårs avstånd (ett område som kan innehålla jordlika planeter). Videon är resultatet av en tävling där vinnaren fick 20000 pund och just förmånen att få dela sitt verk med ett gäng hypotetiska aliens (låt vara att även om de finns, och geniförklarar honom, lär han statistiskt sett hinna dö innan de hinner hit för att betyga sin vördnad).

En MPEG-fil lär för en utomstående se ut som en rätt slumpmässig sträng med ettor och nollor - kanske inte den mest begripliga sortens signal att sända ut. Men EISCAT lär vara glada, de får både pengar och publicitet.

Och jag kan inte helt bestämma mig för om jag tycker att det är en fånig harmlöshet eller inte. Jo, egentligen är det nog det (med en smula adderad risk för att den forskning som faktiskt bedrivs där får en viss oseriositetsstämpel).

Men jag kan inte låta bli att spekulera: ponera att det blir betydligt vanligare att skicka ut information i rymden, som ett PR-jippo. Kanske enligt reklam-TV-modell, med jämnt utspridda sponsorköpta pauser. Videosnuttar, musik, tal från politiker med världsfader/moder-ambitioner... och ponera att det finns nån där på andra sidan som faktiskt lyssnar. Spelar det nån roll vad vi skickar - predigitala internationella hälsningar, rymdanpassad musik, rent junk - så länge det är en signal som kan uppfattas?

Länkar
EISCAT
New Scientist Space

Andra bloggar om: rymden, utomjordiskt liv, reklam, forskning

Jämställdhet krymper 'könsgapet' i matte - men inte i läsning

En studie på 15-åringar från 40 länder visar på en stark koppling mellan jämställdhet och nationella matematikresultat för tjejer jämfört med killar. Ju mer jämställt landet är, desto mindre är den uppmätta könsskillnaden i räkneförmåga. Jämställdhet gör däremot inte att killarna blir bättre på att läsa - snarare drar tjejerna ifrån ännu mer. Det visar en internationell studie som publiceras i Science idag.

I de flesta kunskapstester visar sig killar vara bättre på matte och tjejer vara bättre på läsning - helt i linje med den allmäna uppfattningen att så är fallet (jag blev åtminstone matad med den direkt och indirekt under en stor del av min skolgång).

Samma resultat visar sig även i en internationell studie kallad PISA (Programme for International Student Assessment), från teståret 2003 då över en kvarts miljon 15-åriga studenter från 41 länder testades i (bland annat) matematik och läsning. Men skillnaden mellan könen är olika stor mellan länder, och variationen mellan länder kan till stor del kopplas till hur jämställda män och kvinnor är, visar en studie som utförts av europeiska och amerikanska forskare. Resultaten presenteras i Science idag.

Forskarna har jämfört PISA-resultaten* med fyra olika mått på ländernas jämställdhet: World Economic Forums Gender Gap Index, ett index baserat på attitydmätande World Values Survey, andelen arbetande kvinnor över 15 års ålder och World Economic Forums index som mäter kvinnors deltagande i politiken. Måtten är starkt korrelerade, det vill säga: om ett mått ger ett högt/lågt jämställdhetsvärde för ett visst land är det mycket sannolikt att de andra måtten också gör det.

Det visar sig att i länder med högt jämställdhetsindex - bland annat de nordiska länderna - är skillnaden i matematikresultat mycket liten (i 26 länder är den statistiskt signifikant, inte i de övriga 14). I några länder ligger tjejerna före killarna. I samtliga länder ligger tjejerna före i uppmätt läsförmåga; i länder med små matematikskillnader är lässkillnaderna ofta större. Jämställdheten ser alltså ut att ge tjejerna en allmänt större akademisk framgång. Resultaten håller också långt ut i 'svansen' på fördelningen: för de 5% bästa och de 1% bästa studenterna.

Det här är en statistisk studie, och den kan därför inte svara på varför skillnaderna ser ut som de gör. En av de förklaringsmodeller som ofta används för den här typen av skillnader utgår från begreppet "stereotype threat" eller stereotyphot; att en grupp som förväntas prestera sämre också gör det. Försämringen antas bero på att det kräver ansträngning att konfrontera den negativa stereotypen, och att ansträngningen konsumerar mentala resurser (till exempel arbetsminne) som annars skulle ha använts till prestationen i sig.

Vilket för mig tillbaka till könsskillnaden i läsning. För visst finns det (även i vårt relativt sett jämställda land) en stereotyp inställning att det är lite omanligt att läsa, att gilla ord och har ett rikt och varierande ordförråd - eller inbillar jag mig? (Tyvärr tog SCB:s senaste statistiska undersökning om läsvanor inte också upp attityder till läsning)

En av studiens få svagheter är att bara den socioekonomiskt starkaste halvan av studenterna från varje land ingick, för att de i större utsträckning stannar kvar i skolan (och att avhoppande studenter rör till statistiken - speciellt om olika andel studenter hoppar av i olika länder). Resultaten håller ändå, skriver forskarna. Men jag undrar, jag - åtminstone i Sverige är ju läsvanor rätt bundna till socioekonomisk status, av SCB:s statistik att döma.

Andra bloggar om vetenskap, forskning, skola, matematik, läsning, jämställdhet

Länkar
artikeln i Science (pren. krävs)
tillhörande extramaterial i Science (pren. krävs)
Dagens Nyheter
SR Vetenskapsradion

*Luxemburg uteslöts från analysen eftersom de hade så få studenter med i studien.

Kavli-priset till svensk neuroforskare

Professor Sten Grillner, neuroforskare vid Karolinska Institutet och inom Stockholm Brain Institute, har tillsammans med två amerikanska forskare fått Kavlipriset för sitt arbete relaterat till hur ryggmärgen genererar rytmiska rörelser.

Priset tillkännagavs idag kl 15 svensk tid. Den totala prissumman är en miljon dollar, och de övriga pristagarna är Pasko Rakic från Yale University School of Medicine och Thomas Jessell från Columbia University.

Grillners grupp använder sig av nejonögat - en primitiv ålliknande fisk - som ett modellsystem, och har gjort så i flera decennier. Det är ett av de främsta modellsystemen inom området, eller som det står i prisformuleringen "the first and so far only vertebrate neuronal system controlling an integrated function that is understood at a molecular and cellular level."

Arbetet har bland annat utförts i nära samarbete med flera modellererare verksamma i 'min' forskningsgrupp på KTH; det är ett av de bästa exempel jag känner till på lyckad integration mellan experimentalister och modellerare så detta är såklart väldigt kul. Grattis, Sten!

Andra bloggar om vetenskap, forskning, neurovetenskap, Kavlipriset

Tack till JE för tipset!

Länk
Fullständig prisformulering (med biografier och förklaring)

Phoenix: ett långväga laboratorium

Rymdsonden Phoenix har landat välbehållen på Mars, och ska nu ägna 90 marsdagar åt att bland annat leta efter spår av liv - indirekt, genom att söka efter små kolväten och analysera sammansättningen av forntida vatten.

En av orsakerna till rymdfärders popularitet är nog att de är stora, komplexa projekt med många delar. Alla kan hitta sin favorit, oavsett om det är historier om personligt mod, komplex teknik eller fantasieggande bilder från nutida motsvarigheter till vita fläckar på kartan.

Min vid det här laget rätt forskardrillade hjärna fastnar för NASAs minutiöst planerade experiment (jag rekommenderar presskitet för den som råkar vara lagd åt samma håll som jag).

Gasanalysatorn, som värmer jordprover och mäter förekomster av atomer med olika vikt, har åtta små ugnar som var och en används en enda gång. Ett av de åtta proverna är dessutom ett kontrollprov på ett speciellt kolfritt material som åkt med från Jorden. Sonden har också ett våtkemilabb, där små mängder jord ska blandas med (medfraktat) vatten och testas för pH och innehåll av joner. Labbet har fyra bägare, också för engångsbruk. Noga förberedda piller med precist bestämd halt av ämnen - ett kalibreringspiller, ett syrapiller, tre piller med bariumklorid för indirekt mätning av sulfat, som är en möjlig energikälla för liv - ploppas ner under mätningens gång.

Phoenix har andra instrument med sig också - mikroskop, utrustning för att mäta jordens ledningsförmåga, en väderstation - som av sin natur inte är så begränsade i hur många mätningar de tillåter. Men just den begränsade mängden kemiexperiment - 8 torra, 4 våta - illusterar så väl vilket gigantiskt företag det är att göra vetenskapligt noggranna mätningar på en annan planet.

420 miljoner dollar kostar hela Phoenixprojektet. Det gäller att välja rätt jordprov att mäta på, med det styckpriset.

Länkar
DN
SvD
Populär astronomi (1,2,3)
SR Vetenskapsradion
NASAs Phoenix-sidor

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, rymden, Phoenix, mars

Du och Beatles?

Ett stort brittiskt forskningsprojekt samlar allmänhetens Beatles-minnen och ska bli den största autobiografiska databasen någonsin.

Projektet, "Magical Memory Tour", låter vem som helst gå in och lägga in minnen förknippade med sånger, filmer eller nästan vad som helst - under kategorin "annat" ryms allt från "Beatlesimitationer" till "Att stava till Beatles". Resultatet blir ett slags halvanonyma minibloggposter, undertecknade med personers kön, ålder och ort. Intresserade kan gå in och betygsätta hur mycket minnet i databasen fångar egna intryck av Beatles, eller hur väl det stämmer överens med den allmäna bilden av Beatles.

"The first time I saw the man who was later to become my husband was when I was 16 years old in 1980. He was stood at a bus stop on his way home from college and I told my friend that "that is the man I am going to marry". My criteria for a husband at that time was for him to have a love of the Beatles ..." minns en 44-årig kvinna från nordöstra England under rubriken "All You Need is Love".

"Then they came on stage - and instantly I knew that I was watching something totally new, totally different from anything I'd seen before" minns den hittills enda person som varit på The Beatles konsert på Cirkus i Göteborg.

Målet är inte ett slags allmänt Beatles-glorifierande, även om projektet är som designat till att dra åt sig fansen (vilket nog kan vara en möjlig svaghet i studien - en annan är hur man når de som inte ger sig ut på internet). Bakom den sympatiskt nostalgiska och väldesignade ytan finns också syftet att lära mer om hur mänskligt minne fungerar, och webbsidans enkätliknande bitar är utformade av två psykologiforskare - Professor Martin Conway och Dr. Catriona Morrison från Universitetet i Leeds.

Bra grund för sådana studier finns såklart i något som många människor har gemensamt. Dramatiska händelser med stort nyhetsvärde är vanliga utgångspunkter, men de har nackdelen att det är ytterst begränsade i tiden. Beatles har istället format flera generationer människor, och på olika sätt.

Projektet har varit igång sedan "Brain Awareness Week" i mars i år. Resultaten ska presenteras vid brittiska vetenskapsakademiens "Festival of Science" i Liverpool i september, men antagligen kommer jämförelser och sammanställningar av materialet kunna ge upphov till mängder av konferensbidrag och forskningsartiklar som droppar in även efteråt. Bland den information man får ge i samband med att minnen läggs in finns en uppgift om hur höger- eller vänsterhänt man är. Ska bi intressant att se vad de får ut av det...

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, minne, hjärnan, Beatles

Länkar
Brittiska vetenskapsakademiens information om Magical Memory Tour
Projektets huvudsida

Studentbudget anno 89

Jag städar gamla tidningar, och hittar i Elle, från september 1989, en studentbudget för en termin under titeln "Har du råd att börja plugga igen?". Såhär ser den ut, för kvinnor. Kursiva summor är samma mängd pengar uppräknat till dagens priser med konumentprisindex*.

Studiemedel: + 23703 (+37386) kr
Kåravgift: -275 (-433) kr
Studiematerial: -1880 (-2965) kr
Studentrum, 5 mån: - 4870 (-7681) kr
Mat: - 5670 (- 8943) kr
Resor bostad-skola: -1000 (-1577) kr
Tidning (delad): - 750 (-1183) kr
Kläder: - 1550 (-2445) kr
Hygien/hälsovård: -1015 (-1601) kr (kvinnor)
Försäkring: -35 (-55) kr

Kvar till resor & nöjen: + 6658 (+ 10502) kr.

Studiemedlet har följt konsumentprisindex precis. Just nu ligger det på 1873 kr per studievecka, dvs 37460 kr för en termin på 20 veckor.

Kåravgiften diffar inte heller särskilt mycket - jag betalar åtminstone nåt liknande till THS (Tekniska Högskolans Studentkår).

Studiematerial: Går du stora kurser som använder standardböcker (en bok per 4-5 veckor) kan du kanske klara dig på 3000 kr. Går du kurser med långa läslistor är det garanterat omöjligt. Räknar du in en del av kostnaden för dator och internet också - nästan omöjligt att kara sig utan idag - stiger kostnaden än mer.

Studentrum, 5 månader: Det billigaste alternativet i Stockholm är ett 18 kvm rum med pentry på Lappis, för 2500-2700 kr/mån. På 5 månader blir det 13000 kr.

Mat: 1800 kr i månaden? Det är 60 kr per dag. Det blir mycket nudlar och lite annat, även om man så gott som enbart lever på matlådor... jag skulle gissa på att en tusenlapp till går åt per månad. Minst 600 kr. Det är generellt dyrare att leva som singel, så par- eller kompisboende studenter kanske klarar sig bättre.

Resor: Med SL-kort (månads) blir det 3450 kr per termin, med SL:s studentkort 2360 kr. De flesta andra månadskort är dyrare, i de län som inte har studentpriser. Men cykla är ju billigt...

Tidning: för det fåtal studenter som har en tidning (var ska man annars skära?) lär det faktiskt vara billigare än 1200 kr per termin, särskilt om man delar den. Jag tror att DN:s och SvD:s studentpriser i Stockholm kan ligga på runt hälften.

Kläder: Ja, inte shoppade jag för någar stora summor när jag gick på studiemedel. Vad räcker 2500 till - två par billiga jeans, lite t-tröjor, lite underkläder? Rimligt, men snålt.

Hygien: hopplöst att uppskatta. Det kan stämma. Med drygt 1500 per studiehalvår lär man dock knappast få bli sjuk och behöva gå till läkaren.

Försäkring: Nog rimligt. Det brukar kunna finnas ungdoms- eller studentpriser.

Slutsats: Jag tror boendet är den stora skillnaden; här diffar det minst 5300 kr per termin. Elle utgår uppenbarligen också från att studenter inte har telefon eller betalar TV-licens. Det sistnämnda kan nog stämma, själv hade jag aldrig nån TV. Men de allra flesta lär ha en mobil idag. 1000 kr till per termin, kanske? En dator med internet drar ifrån ytterligare minst 1500 kr (dator för 6000 kr med avskrivning på 3 år, internet minst 100 kr/mån). Och jag tror inte på en matkostnad på 60 kr/dag, utan lägger till 600 per månad där. Likaledes en tusenlapp per termin för resorna. (Vill man träna får man cykla och promenera. Och att försöka ha barn på en sådan budget ska vi inte ens tala om, ens med extrabelopp och barnbidrag.)

Av överskottet på 10500 kr per termin kvarstår då... -1300. Även om vi räknar bort tidningen blir det attans knapert att leva +/- noll, utan något slags buffert och med en nöjesbudget som täcker två biobesök + två burgare på McD per termin.

Jag är så glad att jag inte är student (i betydelsen studiemedelsfinansierad) längre. Schablonbilden av studenternas mysigt ansvarsbefriade fikaliv är rätt långt från verkligheten...

Andra bloggar om: studier, studiemedel, ekonomi

*det finns såklart inte ett KPI för motsvarande september i år. Jag höftade ett på 300, eftersom de fyra första månaderna legat runt 299,5.

Hett, hetare, hetast: att mäta chilistyrka

Den som vill mäta hur stark en chili är har idag två metoder att ta till: att testa utspädda lösningar på en smakpanel, eller att köra prover i en vätskekromatograf. Nu finns ett tredje sätt, beskrivet i senaste numret av The Analyst, som lovar att bli enklare och billigare. Lösningen heter nanorör.

Chilin som ska mätas löses upp i etanol, och lösningen sätts i kontakt med en elektrod täckt av kolnanorör. Sedan mäts strömmen som uppstår när potentialen varieras (en s.k. voltammetrisk metod). Storleken på strömsignalen går att översätta till chilistyrka, genom att använda tumregeln att 1 ppm capsaicin motsvarar 15 Scoville-enheter (det traditionella måttet på chilistyrka).

Forskarna testade sin metod på några olika chilisåser - i kategorin som marknadsförs med eldsflammor och döskallar, med Scovillestyrkan tryckt på etiketten - och fick god överensstämmelse. Världens starkaste chilisås, Mad Dog's Revenge, mättes till 991700 Scoville (mot uppgivna 1000000). Ett mesigt ingenting jämfört är vanlig Tabasco, som uppges ha en Scovillestyrka på 2500-5000 och enligt mätningen låg på 3995 Scoville.

Om massproducerade elektroder används går det att komma ner i en kostnad på cirka 350 svenska kronor per elektrod, beräknar forskarna bakom metoden. Eftersom en del annan mätutrustning och kunskap krävs är det matindustrin som är målgruppen. Men om man är vansinnig nog att frivilligt äta något som Mad Dog's Revenge kan man kanske också tänka sig att ha ett eget chilitestarlabb i källaren?

Länkar
Nature News
artikeln i The Analyst (fritt tillgänglig)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, teknik, mat, chili