De senaste veckorna har ett antal amerikanska tv-kanaler, sajter och forum kört annonser för ett företag som kallar sig "cyCLONE Dairy" och uppger sig sälja mjölk enbart från klonade kor. I veckan har vitklädda representanter dessutom delat ut "smakprov" på "klonmjölk" på Union Square i New York.
Besöker man deras webbsida ser det ut som om företaget är en bluff; total avsaknad av kontaktinfo och anonym sajtregistrering är uppenbara varningsflaggor, det photoshoppade utseendet och den nästintill parodiska avsaknaden av fakta och diskussion likaså ("Q:Are there any ethical issues about cloning? A:No."). Men sajten är registrerad i januari, CSS-mallarna är daterade slutet av februari, och sidan har bevisligen legat uppe sedan strax efter mitten av mars, vilket är lite väl långsiktigt planerat för en enstaka skämtare.
Den något märkliga utstrålningen verkar inte heller särskilt småmejeri-lik. Skulle ett legitimt mjölkföretag med den affärsidén bete sig på ett sätt som verkar designat för att reta upp presumtiva kunder? Och givet den i mitt tycke rätt starka kopplingen mellan veganrörelsen och anti-gen-oavsett-vad-det-är-rörelsen, för att inte tala om det faktum att veganer inte dricker mjölk, skulle ett mjölkföretag som håller på att lansera sig betala för att annonsera på en webbsida/forum för veganer*?
(Forumets ansvariga: "That ad showed up today; we're trying to figure it out and decide whether or not to remove it. It's possibly a satire intended to draw attention to the fact that labeling isn't required for dairy products that come from cloned animals." (Laura Leslie, 25/3) "It's a weird joke. The CyClone Dairy doesn't exist and the ads are intended as criticism of the idea of dairy from cloned cows, etc. The trouble is we're not sure exactly what is being advertised." (Jason Das, 26/3))
Kostnaden för annonskampajnen (och den antagliga kostnaden för design av kampanj och webbsida) pekar på någon med rätt god ekonomi. Antagligen är syftet att protestera mot att FDA (amerikanska livsmedelsverket) godkände mat från klonade djur, utan krav på speciell märkning, i början av förra året. Så, vem är avsändaren med de djupa fickorna**?
Den mest välunderbyggda gissningen hittills är att intresseorganisationen "Food & Water Watch" ligger bakom kampanjen; en av personerna på CyCLONEs foton på "nöjda kunder" ser ut att vara samma person som en av nyckelpersonerna på FaWW (se länken), FaWW är starkt anti-kloning och driver just nu en kampanj om mjölk, och det första omnämnandet någonsin av cyCLONE Dairy är på FaWW:s egen blogg, 19:e mars, av en av deras egna skribenter. (Reklamen lär ha börjat strax efter omnämnandet - inte före - men jag har inget sätt att verifiera det). Youtube-videorna lades upp först den 23:e, via en profil som verkar skapad just för syftet. Med andra ord - ett sannolikt fall av astroturfing för att bygga upp ett motstånd mot produkter från klonade djur (en fråga som trots FDA:s beslut och det långa velandet dessförinnan har legat tämligen död, kanske delvis för att mjölkbranschen hellre vill förknippas med "naturlighet").
Gissningar har framförts, på flera håll, att nästa steg i kampanjen skulle vara ett "avslöjande" på April Fool's day (vilket för övrigt matchar rätt väl med den planerade höjdpunkten, 6-17 april, på FaWW:s mjölkkampanj). Vi får väl se på onsdag; FaWW uppges ha förnekat att det är de som ligger bakom, men det vore inte så konstigt att neka om de plöjt ner massvis med pengar i en kampanj som riskerar få ett kort och snöpligt slut vid ett avslöjande i förtid...
Än så länge ser det mest ut som ett misslyckat försök till viral kampanj (bloggaren El Dragon: "The reason this particular bit of astroturfing isn't working is that the true villain (cloning) is obscured by the fake villain (Cyclone Dairy). "Marks" in this con job are more outraged by the company, and bloggers are more interested in unmasking the fake villain than engaging in the discussion that will lead to the Great Big Realization: CLONED MILK IS ALREADY IN THE FOOD SUPPLY. ").
Ska bli intressant att se vart det leder.
ETA 1/4 kl 15:49: Nära skjuter ingen hare - det var inte FaWW. Det var Ben & Jerrys, och de blev mer eller mindre outade en dag i förväg.
*jag har inte superkoll på hur noga man kan allokera ut sina annonser om man köper plats via blogads, men jag utgår från att man åtminstone på nåt sätt kan protestera om man hamnar utanför målgruppen.
**En veckas annonsering av det här slaget på Daily Kos kostar $7500, en vecka på Wonkette kostar $1250. Tv-reklamen har jag ingen aning om, men antagligen minst på samma skala.
måndag, mars 30, 2009
torsdag, mars 26, 2009
NY Times vetenskap/hälsa-redaktör svarar på läsarfrågor
Barbara Strauch, biträdande vetenskapsredaktör med ansvar för hälsorapportering på New York Times, svarar på läsarfrågor till och med imorgon (länk).
Vissa frågor besvarar Strauch själv, andra bollar hon vidare till lämpliga vetenskapsreportrar med expertis i ämnet. New York Times är välkänt för sin vetenskapsrapportering, så det är intressant läsning. Svaren är ganska långa, men jag har klippt ut några bra bitar:
Om värdet av erfarna reportrar:
"Our first and best resources are the reporters here at The Times, most of whom have science and medical academic backgrounds (we even have two doctors on staff), as well as years of experience covering medicine. As with all good reporters, they follow their noses and their natural curiosity and, frankly, that's where we get most of our news, health or otherwise. What's more, through the years, those reporters have built up and are in regular contact with trusted sources in the medical and scientific community, who alert them to upcoming news as well as help us put breaking news in context."
Om nyhetsvärdering:
"I must say that, personally, in all my jobs in journalism, sorting out health news is one of the hardest I have run across, in part because of the hype and — more alarming — the financial ties and conflicts of interest of many researchers."
Om forskningsfinansiering:
"Too often, research grants are awarded for safer ideas that everyone knows will produce real — but often tiny — results. [...] over all, as research has become so expensive, there does seem to be a reluctance to finance ideas that are completely outside the box."
Om den vetenskapliga publiceringsprocesen:
"There's an entire system in place that regulates how science and medical news is officially presented. Most of that is controlled by privately owned journals that send major research papers out for peer review then publish what they decide is noteworthy. But that means that the private journals, and the people they select to review the science, are deciding what is science news. [...] This system — having most research first reviewed and published by journals — is set up, in part, to make sure there's serious review of scientific discoveries. But it can be frustrating. And it can mean that some science that should be reported is not. There are many, including myself, who wish that all science was published with free and open access for everyone."
Mer frågor och svar finns via länken ovan, men det här tyckte jag var de intressantaste bitarna. Vill du ställa en egen fråga, maila askthetimes@nytimes.com.
Vissa frågor besvarar Strauch själv, andra bollar hon vidare till lämpliga vetenskapsreportrar med expertis i ämnet. New York Times är välkänt för sin vetenskapsrapportering, så det är intressant läsning. Svaren är ganska långa, men jag har klippt ut några bra bitar:
Om värdet av erfarna reportrar:
"Our first and best resources are the reporters here at The Times, most of whom have science and medical academic backgrounds (we even have two doctors on staff), as well as years of experience covering medicine. As with all good reporters, they follow their noses and their natural curiosity and, frankly, that's where we get most of our news, health or otherwise. What's more, through the years, those reporters have built up and are in regular contact with trusted sources in the medical and scientific community, who alert them to upcoming news as well as help us put breaking news in context."
Om nyhetsvärdering:
"I must say that, personally, in all my jobs in journalism, sorting out health news is one of the hardest I have run across, in part because of the hype and — more alarming — the financial ties and conflicts of interest of many researchers."
Om forskningsfinansiering:
"Too often, research grants are awarded for safer ideas that everyone knows will produce real — but often tiny — results. [...] over all, as research has become so expensive, there does seem to be a reluctance to finance ideas that are completely outside the box."
Om den vetenskapliga publiceringsprocesen:
"There's an entire system in place that regulates how science and medical news is officially presented. Most of that is controlled by privately owned journals that send major research papers out for peer review then publish what they decide is noteworthy. But that means that the private journals, and the people they select to review the science, are deciding what is science news. [...] This system — having most research first reviewed and published by journals — is set up, in part, to make sure there's serious review of scientific discoveries. But it can be frustrating. And it can mean that some science that should be reported is not. There are many, including myself, who wish that all science was published with free and open access for everyone."
Mer frågor och svar finns via länken ovan, men det här tyckte jag var de intressantaste bitarna. Vill du ställa en egen fråga, maila askthetimes@nytimes.com.
Självmedicinerande insekter
Att känna sig sjuk och ta medicin har hittills ansetts vara ett beteende som kräver en viss intelligens och planering - förmågan att offra stundens obehag för bättre hälsa i framtiden. Självmedicinering hos chimpanser, med bittra löv eller till och med en lera-och-löv-kombination, har hållits fram som ännu ett bevis på hur nära oss våra smarta apkusiner ligger.
Och så kommer ett gäng fjärilslarver och punkterar hela upplägget.
Forskare har upptäckt att björnspinnarlarver äter mer av särskilda sorters växtmaterial om de är infekterade av parasiter. Växter som innehåller en viss grupp av alkaloider ("pyrrolizidine alkaloids"; PA - jag kan inte hitta en precis översättning på svenska) gör larverna mer motståndskraftiga mot parasiter - men de är samtidigt lite smågiftiga och får larverna att växa långsammare, så larverna tjänar mer på att äta sin "medicin" om de är infekterade.
Forskarna kom fram till att infekterade larver åt 111% mer av medicinskt effektivt (PA-innehållande) växtmaterial och hade 17% bättre överlevnad, jämfört med infekterade larver som inte fick tillgång till "medicin". Alla larver reagerade dock inte på samma sätt - vissa självmedicinerade betydligt mindre än andra - och även oinfekterade larver äter av de "medicinska" bladen, så sambandet är inte helt enkelt och entydigt.
Resultatet är publicerat i PLoS ONE.
Länkar
Nature Research Highlights (prenumeration krävs, tror jag)
artikeln i PLoS ONE (open access, dvs fritt tillgänglig)
Andra bloggar om vetenskap, forskning, biologi, insekter, larver, medicin
Och så kommer ett gäng fjärilslarver och punkterar hela upplägget.
Forskare har upptäckt att björnspinnarlarver äter mer av särskilda sorters växtmaterial om de är infekterade av parasiter. Växter som innehåller en viss grupp av alkaloider ("pyrrolizidine alkaloids"; PA - jag kan inte hitta en precis översättning på svenska) gör larverna mer motståndskraftiga mot parasiter - men de är samtidigt lite smågiftiga och får larverna att växa långsammare, så larverna tjänar mer på att äta sin "medicin" om de är infekterade.
Forskarna kom fram till att infekterade larver åt 111% mer av medicinskt effektivt (PA-innehållande) växtmaterial och hade 17% bättre överlevnad, jämfört med infekterade larver som inte fick tillgång till "medicin". Alla larver reagerade dock inte på samma sätt - vissa självmedicinerade betydligt mindre än andra - och även oinfekterade larver äter av de "medicinska" bladen, så sambandet är inte helt enkelt och entydigt.
Resultatet är publicerat i PLoS ONE.
Länkar
Nature Research Highlights (prenumeration krävs, tror jag)
artikeln i PLoS ONE (open access, dvs fritt tillgänglig)
Andra bloggar om vetenskap, forskning, biologi, insekter, larver, medicin
tisdag, mars 24, 2009
MITs forskning blir tillgängligare
MIT har beslutat att alla artiklar som produceras av universitetets fakultetspersonal ska bli fritt tillgängliga på nätet. Beslutet gäller alla artiklar som publiceras efter att beslutet togs i onsdags.
Artiklarna ska läggas i ett repository (en sökbar databas) av samma typ som det MIT redan använder för t ex avhandlingar. Många vetenskapliga tidskrifter, men långt ifrån alla, tillåter "självpublicering" av en färdig version av artikeln. Tills vidare gäller därför en opt-out policy; forskare som vill/behöver publicera i en mindre tillåtande tidskrift kan skicka ett brev till provosten och be om undantag.
Enstaka avdelningar på Stanford och Harvard har tidigare tagit liknande beslut, men detta lär vara det första universitetsvida beslutet.
Bakgrunden är ett växande missnöje med den vetenskapliga publiceringsindustrin - som alltmer verkar röra sig från små forskarnära sällskap till stora vinstutdelande publiceringskolosser - och en förhoppning om att kunna använda MITs goda namn som murbräcka och motvikt.
Ska bli intressant att se effekten. Jag tror inte - som Wired Science - att vi är vid en tipping point än, men det är klart ett stort steg närmare.
Tack till Martin Camitz för tipset.
Länkar
Wired Science Blog
MIT:s tidning The Tech
Lite bakgrund om läget för open access kontra publikationsjättarna, från en bloggpost jag skrev i somras
DSpace - repositorysystemet som ska användas
Bloggkommentar från Peter Suber, som bland annat är Open Access Director för intressegruppen Public Knowledge
Artiklarna ska läggas i ett repository (en sökbar databas) av samma typ som det MIT redan använder för t ex avhandlingar. Många vetenskapliga tidskrifter, men långt ifrån alla, tillåter "självpublicering" av en färdig version av artikeln. Tills vidare gäller därför en opt-out policy; forskare som vill/behöver publicera i en mindre tillåtande tidskrift kan skicka ett brev till provosten och be om undantag.
Enstaka avdelningar på Stanford och Harvard har tidigare tagit liknande beslut, men detta lär vara det första universitetsvida beslutet.
Bakgrunden är ett växande missnöje med den vetenskapliga publiceringsindustrin - som alltmer verkar röra sig från små forskarnära sällskap till stora vinstutdelande publiceringskolosser - och en förhoppning om att kunna använda MITs goda namn som murbräcka och motvikt.
Ska bli intressant att se effekten. Jag tror inte - som Wired Science - att vi är vid en tipping point än, men det är klart ett stort steg närmare.
Tack till Martin Camitz för tipset.
Länkar
Wired Science Blog
MIT:s tidning The Tech
Lite bakgrund om läget för open access kontra publikationsjättarna, från en bloggpost jag skrev i somras
DSpace - repositorysystemet som ska användas
Bloggkommentar från Peter Suber, som bland annat är Open Access Director för intressegruppen Public Knowledge
fredag, mars 20, 2009
Mediatips för nybörjare, från Science Media Centre
Via gårdagens Natureartikel om vetenskapsjournalistik hittade jag brittiska Science Media Centre, en oberoende kontaktförmedling mellan (brittiska) forskare och journalister, och via deras webbsida en liten vänlig folder med tips för forskare som för första gången ska bli intervjuade för olika sorters medier; tryck, radio och TV.
Inget egentligen revolutionerande, det flesta råden har jag både fått och delat ut själv, men praktisk att ha liggande vid telefonen om man känner sig hjälpt av sådant.
Inget egentligen revolutionerande, det flesta råden har jag både fått och delat ut själv, men praktisk att ha liggande vid telefonen om man känner sig hjälpt av sådant.
torsdag, mars 19, 2009
Nature om vetenskapsjournalistikens tillbakagång (och om bloggar)
Nature har en lång och välskriven artikel om vetenskapsjournalistikens tillbakagång, och om vad som (eventuellt) kan fylla gapet. Grunden är en enkätundersökning bland vetenskapsjournalister världen runt, om hur det ser ut idag jämfört med för fem år sedan. Frågor och data finns att plocka ner i Excel-format, för den som är intresserad.
Budskapet är dystert: vetenskapsjournalisterna blir färre och mer överhopade med jobb, både i faktiskt antal och ökade krav på ytterligare format som poddsändningar och bloggar. Det tvivlar jag inte på, men det syns inte så väl i siffrorna. Varför? Av två enkla skäl: frågan om avsked respektive nyanställningar mäter inga antal, bara upp eller ner. När en vetenskapsredaktion skärs ner eller läggs ner helt - vilket har hänt ett alarmerande antal gånger på kort tid - försvinner ofta många tjänster samtidigt. Jag tror däremot knappast att särskilt många medier anställer vetenskapsjournalister i antal om fler än en eller två åt gången. Att ungefär lika många tillfrågade säger att deras arbetsplats nyanställt (26.9%) respektive avskedat (29.2%) vetenskapsjournalister är alltså inte nödvändigtvis betryggande. Dessutom verkar de allra flesta svarande vara hel- eller deltidsarbetande vetenskapsjournalister; de som förlorat sina jobb och/eller bytt bransch under perioden lär vara ordentligt underrepresenterade. (Och nej, de här felkällorna diskuteras inte, trots att det är Nature som kör historien. Jag är besviken. )
Allt är inte svart, åtminstone: man kan se en mångdubbling av antalet journalister som använt sig av bloggar och/eller sociala medier - twitter & facebook är de två namngivna exemplen - för att hitta ämnen. Intressant nog verkar det inte göra någon skillnad om det är en forskare som bloggar eller någon annan - sifforna är mycket lika. Journalister börjar blogga, och bloggare rör sig in mot journalistiken (fast här nämns inga siffror, så det är svårt att veta om det gäller generellt).
Flera bloggare, såväl som Ars Technicas vetenskapsredaktör (fd forskare) säger en och annan intressant sak. Det hade varit kul att läsa den andra sidans funderingar om nya medier, men det perspektivet saknas nästan helt. Så intressantast är egentligen att läsa de öppna svaren på frågan "Do you have any other comments or thoughts that you would like to share regarding science journalism?", som finns listade i datafilen (fliken 'Open ends'):
"Timeliness has become more important. What used to be acceptable for a weekly magazine is now considered too old if it is more than a few days old."
"I think regarding "science journalism" as a unified field is erroneous. It is a gigantic enterprise with various nodes and dramatically varying reporting and quality standards. It overlaps with medicine. There are healthcare providers and researchers who engage in journalism and journalists who have important roles in the interpretation and dissemination of medical research and findings. And there are areas of both fields that shade the truth in the service of marketing and PR... [...]"
"My main problem is the lack of a permanent position as a science journalist. This results in 1)necessity to find a part-time job as a press-office (not for needing money but for feeling it is a more stable and secure position) 2)over-working 3)lower quality and depth of the articles, because in my situation having more collaborations is better than entering in depth in one subject 4)lower power of influencing the line of publications of the media I collaborate with: not being thir worker, I cannot defend or make preassure to promote themes that are not the "standard subjects" that each media desires. In conclusion, I think that the fact that media are strongly based on a set of non-stable workers reduces not only their quality of life but as well the quality and diversity of information."
"There are too few people reporting on the process of science as opposed to the results of scientific research."
"Commercial pressures are polluting science journalism in ways that most science journalists are not equipped to fend off. Mainstream media still has pitifully low standards of science journalism where the herd mentality prevails. There is a prevailing view amongst newspaper editors that science does not deserve as much solid coverage as other fields, founded probably on nothing other than these editors personal chip on their shoulder regarding their own scientific education."
"Science journalism is dying in the mass media. It has always been a niche subject, but only those really interested in it will continue to purchase specialist science media. Print publications will become more niche but will survive. TV news and documentaries will become dumbed down in order to compete with the idiocy on the internet. Even New Scientist is dumbing down - note the last few issues with their "Seven things you didn't know about ..." rubbish. Publicly funded radio science programs will remain the last hope for mass media science. There's lots of job opportunities for public relations consultants, however. Press releases on my website get as many hits as independently written stories, so if that's what people want, that's what they'll get. Crap."
"scientists, government officials, enviro policy folks should subscribe to the LA Times science and environment files newsletter, go to our latimes.com/environment page, and read our blog, www.latimes/greenspace regularly because our jobs depend on the number of people clicking on our stories and if more people don't soon, we will lose more of our regional enviro coverage. already lost half our enviro reporters in the last two years."
Med mera, ofta tänkvärt men sällan positivt - mer än att det är uppebart att många svarande verkligen gillar sina jobb.
Länkar
Artikeln i Nature - open access, dvs fritt tillgänglig
Data från frågorna - fritt tillgänglig
Editorial i Nature - fritt tillgänglig; hävdar att forskare bör börja blogga, men samtidigt att det är farligt för dem
Andra bloggare om vetenskap, vetenskapsjournalistik, forskare, nya medier, gammelmedia, bloggar, Nature
Budskapet är dystert: vetenskapsjournalisterna blir färre och mer överhopade med jobb, både i faktiskt antal och ökade krav på ytterligare format som poddsändningar och bloggar. Det tvivlar jag inte på, men det syns inte så väl i siffrorna. Varför? Av två enkla skäl: frågan om avsked respektive nyanställningar mäter inga antal, bara upp eller ner. När en vetenskapsredaktion skärs ner eller läggs ner helt - vilket har hänt ett alarmerande antal gånger på kort tid - försvinner ofta många tjänster samtidigt. Jag tror däremot knappast att särskilt många medier anställer vetenskapsjournalister i antal om fler än en eller två åt gången. Att ungefär lika många tillfrågade säger att deras arbetsplats nyanställt (26.9%) respektive avskedat (29.2%) vetenskapsjournalister är alltså inte nödvändigtvis betryggande. Dessutom verkar de allra flesta svarande vara hel- eller deltidsarbetande vetenskapsjournalister; de som förlorat sina jobb och/eller bytt bransch under perioden lär vara ordentligt underrepresenterade. (Och nej, de här felkällorna diskuteras inte, trots att det är Nature som kör historien. Jag är besviken. )
Allt är inte svart, åtminstone: man kan se en mångdubbling av antalet journalister som använt sig av bloggar och/eller sociala medier - twitter & facebook är de två namngivna exemplen - för att hitta ämnen. Intressant nog verkar det inte göra någon skillnad om det är en forskare som bloggar eller någon annan - sifforna är mycket lika. Journalister börjar blogga, och bloggare rör sig in mot journalistiken (fast här nämns inga siffror, så det är svårt att veta om det gäller generellt).
Flera bloggare, såväl som Ars Technicas vetenskapsredaktör (fd forskare) säger en och annan intressant sak. Det hade varit kul att läsa den andra sidans funderingar om nya medier, men det perspektivet saknas nästan helt. Så intressantast är egentligen att läsa de öppna svaren på frågan "Do you have any other comments or thoughts that you would like to share regarding science journalism?", som finns listade i datafilen (fliken 'Open ends'):
"Timeliness has become more important. What used to be acceptable for a weekly magazine is now considered too old if it is more than a few days old."
"I think regarding "science journalism" as a unified field is erroneous. It is a gigantic enterprise with various nodes and dramatically varying reporting and quality standards. It overlaps with medicine. There are healthcare providers and researchers who engage in journalism and journalists who have important roles in the interpretation and dissemination of medical research and findings. And there are areas of both fields that shade the truth in the service of marketing and PR... [...]"
"My main problem is the lack of a permanent position as a science journalist. This results in 1)necessity to find a part-time job as a press-office (not for needing money but for feeling it is a more stable and secure position) 2)over-working 3)lower quality and depth of the articles, because in my situation having more collaborations is better than entering in depth in one subject 4)lower power of influencing the line of publications of the media I collaborate with: not being thir worker, I cannot defend or make preassure to promote themes that are not the "standard subjects" that each media desires. In conclusion, I think that the fact that media are strongly based on a set of non-stable workers reduces not only their quality of life but as well the quality and diversity of information."
"There are too few people reporting on the process of science as opposed to the results of scientific research."
"Commercial pressures are polluting science journalism in ways that most science journalists are not equipped to fend off. Mainstream media still has pitifully low standards of science journalism where the herd mentality prevails. There is a prevailing view amongst newspaper editors that science does not deserve as much solid coverage as other fields, founded probably on nothing other than these editors personal chip on their shoulder regarding their own scientific education."
"Science journalism is dying in the mass media. It has always been a niche subject, but only those really interested in it will continue to purchase specialist science media. Print publications will become more niche but will survive. TV news and documentaries will become dumbed down in order to compete with the idiocy on the internet. Even New Scientist is dumbing down - note the last few issues with their "Seven things you didn't know about ..." rubbish. Publicly funded radio science programs will remain the last hope for mass media science. There's lots of job opportunities for public relations consultants, however. Press releases on my website get as many hits as independently written stories, so if that's what people want, that's what they'll get. Crap."
"scientists, government officials, enviro policy folks should subscribe to the LA Times science and environment files newsletter, go to our latimes.com/environment page, and read our blog, www.latimes/greenspace regularly because our jobs depend on the number of people clicking on our stories and if more people don't soon, we will lose more of our regional enviro coverage. already lost half our enviro reporters in the last two years."
Med mera, ofta tänkvärt men sällan positivt - mer än att det är uppebart att många svarande verkligen gillar sina jobb.
Länkar
Artikeln i Nature - open access, dvs fritt tillgänglig
Data från frågorna - fritt tillgänglig
Editorial i Nature - fritt tillgänglig; hävdar att forskare bör börja blogga, men samtidigt att det är farligt för dem
Andra bloggare om vetenskap, vetenskapsjournalistik, forskare, nya medier, gammelmedia, bloggar, Nature
onsdag, mars 18, 2009
Spindelvävens evolution - ett tekniskt genombrott
I en artikel i PNAS, publicerad på webben i förrgår, beskriver en forskargrupp ett slags "evolutionsträd" för spindelväv. De har gensekvenserat ett fyrtiotal spindlar av olika arter och konstruerat ett släkttträd. Från det släktträdet, jämfört med vilkens orts nät de olika spindlarna spinner, drar de slutsatsen att "klassiska" runda hjulformade spindelnät har uppstått en enda gång i spindlarnas utveckling; däremot har flera arter senare tappat förmågan, eller vidareutvecklat formen till andra varianter. Med hjulformen - istället för en oregelbunden väv anpassad till sitt underlag - blev det också möjligt att ha en hängande istället för liggande väv. Och hängande vävar fångar mer byten.
Forskarna har också en hel del intressant att säga om spindeltråd. Närmare bestämt att det finns två sorters spindeltråd: torr eller blötklibbig. Den torra spindeltråden får sin fästförmåga från tusentals mycket tunna trådar som fastnar med hjälp av elektrostatiska krafter (ungefär som när en ballong som gnuggats mot hår och kläder fäster mot en vägg). Först spinner spindeln en mitt-tråd, och sedan kammar den på tunna fibrer tills resultatet liknar en fluffig ulltråd. Den blöta spindeltråden blir klibbig av små droppar vattenlösligt "lim" som spindeln producerar, och den är snabbgjord, återanvändbar och stryktålig jämfört med den torra tråden. Blöt spindeltråd är dessutom mycket bättre anpassad till fuktiga klimat, och suger upp fukt från luften för att förbli klibbig (torr spindeltråd förlorar istället sin fästförmåga när den blir fuktig, eftersom de små tunna fibrerna klibbar ihop med sig själva).
Båda sorternas tråd går att spinna "klassiska" runda hjulformade spindelnät med; men det går betydligt snabbare för en spindel som kan producera blöt tråd (skillnaden är cirka 6ggr; 30 minuter jämfört med 3 timmar), och "blöta" nät fångar mer byte per yta. Utvecklingen av blöt tråd verkar ha gått i två steg; först en vidareutveckling av mitt-tråden (som används i såväl torr som blöt tråd), och sedan en övergång från tunna torra täcktrådar till blöta limdroppar.
Två tekniska genombrott, alltså: vattenlösligt lim istället för ett tidsödande kammande av små silketrådar, och hängande hjulform istället för marktäcke. Forskarna spekulerar att den mer effektiva blötklibbiga tråden kan ha underlättat övergången från marktäckande nät till hängande nät.
En intressant poäng döljer sig också i den finstilta metod-delen: hjulformade nät är så regelbundna att det är lätt att klassificera dem i olika sorterna. De oregelbundna näten, däremot, är svårare att klassificera - är de olika för att underlagen är olika, eller för att spindlarna som gör dem använder olika metoder?
Nästa gång jag ser en marktäckande spindelväv vet jag att det är en evolutionär bakåtsträvare till spindel som varit framme. Det är lite coolt.
Länkar
artikeln i PNAS - open access, dvs fritt tillgänglig.
Mer om spindelvävar och om spindeltråd (på engelska).
Andra bloggar om vetenskap, forskning, spindlar, spindelväv
Forskarna har också en hel del intressant att säga om spindeltråd. Närmare bestämt att det finns två sorters spindeltråd: torr eller blötklibbig. Den torra spindeltråden får sin fästförmåga från tusentals mycket tunna trådar som fastnar med hjälp av elektrostatiska krafter (ungefär som när en ballong som gnuggats mot hår och kläder fäster mot en vägg). Först spinner spindeln en mitt-tråd, och sedan kammar den på tunna fibrer tills resultatet liknar en fluffig ulltråd. Den blöta spindeltråden blir klibbig av små droppar vattenlösligt "lim" som spindeln producerar, och den är snabbgjord, återanvändbar och stryktålig jämfört med den torra tråden. Blöt spindeltråd är dessutom mycket bättre anpassad till fuktiga klimat, och suger upp fukt från luften för att förbli klibbig (torr spindeltråd förlorar istället sin fästförmåga när den blir fuktig, eftersom de små tunna fibrerna klibbar ihop med sig själva).
Båda sorternas tråd går att spinna "klassiska" runda hjulformade spindelnät med; men det går betydligt snabbare för en spindel som kan producera blöt tråd (skillnaden är cirka 6ggr; 30 minuter jämfört med 3 timmar), och "blöta" nät fångar mer byte per yta. Utvecklingen av blöt tråd verkar ha gått i två steg; först en vidareutveckling av mitt-tråden (som används i såväl torr som blöt tråd), och sedan en övergång från tunna torra täcktrådar till blöta limdroppar.
Två tekniska genombrott, alltså: vattenlösligt lim istället för ett tidsödande kammande av små silketrådar, och hängande hjulform istället för marktäcke. Forskarna spekulerar att den mer effektiva blötklibbiga tråden kan ha underlättat övergången från marktäckande nät till hängande nät.
En intressant poäng döljer sig också i den finstilta metod-delen: hjulformade nät är så regelbundna att det är lätt att klassificera dem i olika sorterna. De oregelbundna näten, däremot, är svårare att klassificera - är de olika för att underlagen är olika, eller för att spindlarna som gör dem använder olika metoder?
Nästa gång jag ser en marktäckande spindelväv vet jag att det är en evolutionär bakåtsträvare till spindel som varit framme. Det är lite coolt.
Länkar
artikeln i PNAS - open access, dvs fritt tillgänglig.
Mer om spindelvävar och om spindeltråd (på engelska).
Andra bloggar om vetenskap, forskning, spindlar, spindelväv
lördag, mars 14, 2009
Sveriges ingenjörer har en blogg
Jag upptäckte nyss av en händelse att förbundet Sveriges Ingenjörer har en blogg - ingenjörsbloggen. Den verkar till och med vara inne på sin andra inkarnation; det fanns tidigare en Blogspot-blogg med samma namn och avsändare, som verkar ha levt ett kort men intensivt liv under juli månad. För att sedan återuppstå i januari i år (bloggposter och allt - den gamla bloggens poster verkar ha återuppstått som bloggposter från den 22/1 på den nya bloggen).
Hela 13 olika bloggare är knutna till bloggen, enligt programbeskrivningen är de "ombudsmän, utredare, förhandlingschefer osv. som bevakar, har åsikter och insyn inom frågor som exempelvis arbetsmiljö, samhälls-politik, arbetsmarknad, industri, jämställdhet, och energi/miljö. Ingenjörsbloggen vill skapa dialog och delaktighet på ett mer interaktivt och personligt sätt."
Trevligt. Fast... det märkliga är att de knappast alls verkar utnyttja den här stora bloggarskaran till att gå in och kommentera och diskutera varandras inlägg - fastän "gratis" kommentatörer är gruppbloggens andra stora fördel, särskilt när det gäller att bootstrappa igång bloggen i början (den första fördelen är spridningen av arbetsbördan). Särskilt många medlemmar verkar ännu inte heller ha hittat dit (det finns en liten knuff på förbundets webbsida, men den är diskret vit mot en vit bakgrund).
Och utan kommentatorer blir det knappast vare sig dialog, delaktighet eller interaktivitet. Lite mer personligt kanske, men inte jättemycket (gruppbloggens första nackdel - splittring i upplevd avsändare). Det räcker inte med att starta en blogg och ragga skribenter, inte ens bra skribenter - som de här verkar vara. Man måste ha en strategi också.
Det är kul att mitt fackförbund bloggar. Det är synd att de gör det så valhänt.
Hela 13 olika bloggare är knutna till bloggen, enligt programbeskrivningen är de "ombudsmän, utredare, förhandlingschefer osv. som bevakar, har åsikter och insyn inom frågor som exempelvis arbetsmiljö, samhälls-politik, arbetsmarknad, industri, jämställdhet, och energi/miljö. Ingenjörsbloggen vill skapa dialog och delaktighet på ett mer interaktivt och personligt sätt."
Trevligt. Fast... det märkliga är att de knappast alls verkar utnyttja den här stora bloggarskaran till att gå in och kommentera och diskutera varandras inlägg - fastän "gratis" kommentatörer är gruppbloggens andra stora fördel, särskilt när det gäller att bootstrappa igång bloggen i början (den första fördelen är spridningen av arbetsbördan). Särskilt många medlemmar verkar ännu inte heller ha hittat dit (det finns en liten knuff på förbundets webbsida, men den är diskret vit mot en vit bakgrund).
Och utan kommentatorer blir det knappast vare sig dialog, delaktighet eller interaktivitet. Lite mer personligt kanske, men inte jättemycket (gruppbloggens första nackdel - splittring i upplevd avsändare). Det räcker inte med att starta en blogg och ragga skribenter, inte ens bra skribenter - som de här verkar vara. Man måste ha en strategi också.
Det är kul att mitt fackförbund bloggar. Det är synd att de gör det så valhänt.
Så var det pi-dagen igen
14/3 eller 3.14 med amerikansk datumnorm - dags för pi-dagen!
Jag har skrivit om det förut, och många av tipsen för lämpligt firande håller än. Äta pi-zza, till exempel. Eftersom jag förra året efterlyste lite annan lämplig, rund mat på Taffels redaktionsblogg Kort om gott kan den som vill fylla ut matlistan med några andra exempel gå dit och inspireras.
Exempel: Pi-tepalt. En pi-nt öl (eller pi-lsner). Pi-thaya.
Eller så kan man vara traditionalist (som kommentator "val" i Kortomgott-posten): "Pizza tycker jag passar bäst. Den har även den roliga egenskapen att om man tänker sig en pizza med radie z och höjd a så ger Pi*z*z*a volymen för pizzan."
Man kan såklart vara purist och vänta i drygt fyra månader till Pi-uppskattningsdagen, den 22/7 (22 genom sju blir 3.142857142857... vilket faktiskt är närmare pi än vad 3.14 är). Fast de gymnasieelelver som deltar i tävlingen Matematik-pi-len just nu är antagligen rätt glada att den infaller idag och inte mitt i juli.
Jag har skrivit om det förut, och många av tipsen för lämpligt firande håller än. Äta pi-zza, till exempel. Eftersom jag förra året efterlyste lite annan lämplig, rund mat på Taffels redaktionsblogg Kort om gott kan den som vill fylla ut matlistan med några andra exempel gå dit och inspireras.
Exempel: Pi-tepalt. En pi-nt öl (eller pi-lsner). Pi-thaya.
Eller så kan man vara traditionalist (som kommentator "val" i Kortomgott-posten): "Pizza tycker jag passar bäst. Den har även den roliga egenskapen att om man tänker sig en pizza med radie z och höjd a så ger Pi*z*z*a volymen för pizzan."
Man kan såklart vara purist och vänta i drygt fyra månader till Pi-uppskattningsdagen, den 22/7 (22 genom sju blir 3.142857142857... vilket faktiskt är närmare pi än vad 3.14 är). Fast de gymnasieelelver som deltar i tävlingen Matematik-pi-len just nu är antagligen rätt glada att den infaller idag och inte mitt i juli.
torsdag, mars 12, 2009
Dyrare kurslitteratur?
Min favvobokhandel lär snart höja priserna på amerikanska böcker - rejält, med upp till en tredjedel - eftersom dollarn blivit så dyr.
Jag köpte böcker för nånstans 5000-10000 kr där förra året. Det lär inte bli lika många i år av diverse skäl, men stiger dessutom priset så abrupt - då blir det än färre. Synd, men överkomligt. Jag bor nära bibblan, och jag kan läsa om en del av det jag redan har.
Däremot köpte jag tidigare (nästan uteslutande amerikanska) kursböcker för liknande summor när jag pluggade till civilingenjör, och jag skulle gissa att nuvarande studentern av diverse slag också köper en hel del böcker som köps in i dollar eller euro. En höjning av kurslitteraturskostanden med en tredjedel borde svida rejält i en redan pressad students ekonomi. Och studenter har inte särskilt stora möjligheter att välja bort studielitteraturen, oftast inte heller möjlighet att låna den.
Ändå har jag inte hört ett knyst om att studenterna knäar under höga litteraturpriser. Har jag missat nåt?
Jag köpte böcker för nånstans 5000-10000 kr där förra året. Det lär inte bli lika många i år av diverse skäl, men stiger dessutom priset så abrupt - då blir det än färre. Synd, men överkomligt. Jag bor nära bibblan, och jag kan läsa om en del av det jag redan har.
Däremot köpte jag tidigare (nästan uteslutande amerikanska) kursböcker för liknande summor när jag pluggade till civilingenjör, och jag skulle gissa att nuvarande studentern av diverse slag också köper en hel del böcker som köps in i dollar eller euro. En höjning av kurslitteraturskostanden med en tredjedel borde svida rejält i en redan pressad students ekonomi. Och studenter har inte särskilt stora möjligheter att välja bort studielitteraturen, oftast inte heller möjlighet att låna den.
Ändå har jag inte hört ett knyst om att studenterna knäar under höga litteraturpriser. Har jag missat nåt?
100 gånger snabbare laddbara batterimaterial
Få saker är så retliga som att glömma att ladda mobilen/laptopen/mp3-spelaren/den bärbara spelkonsolen, kvällen innan man behöver den. Den moderna prylmänniskan är ständigt i väntan på ett eller annat batteri. Men väntan på batteriladdning kan så småningom bli historia; ett par forskare vid MIT har lyckats få ner laddningstiden för litiumjärnfosfat - ett vanligt material i laddbara batterier - till en handfull sekunder. Det beskrivs i en artikel i Nature idag.
Laddningshastigheten för ett litiumjonbatteri bestäms av hur snabbt det går att skapa och lagra litiumjoner och elektroner. Den begränsande faktorn är att litiumjonerna rör sig mycket långsamt ut i elektrolyten efter att de skapats vid katoden under laddningen.
Forskarnas modellering av hur litiumjoner rör sig i materialet visade att jonerna egentligen skulle kunna flytta sig mycket snabbare - "löjligt snabbt" - eftersom litiumjärnfosfat har en kristallstruktur som litiumjonerna lätt borde kunna röra sig igenom. Så varför gör de inte redan det, då - kanske går de vilse redan i början?
Baserat på den idén gjorde forskarna en ny och bättre katod, täckt med litiumfosfatglas som är känt för att leda litiumjoner väl. Och med den nya katoden kunde de ladda och ladda ur sitt gamla vanliga batterimaterial på så lite som 9 sekunder - motsvarande en faktor hundra i uppsnabbning*.
Ja tack. (Och förutom för att förenkla livet för oss laddningsglömska, kan snabbare batterimaterial användas för att ta tillvara energin vid snabba förlopp som inbromsningar i hybridbilar)
Länkar
Nature News
Artikel i Nature (pren. krävs)
*Total uppsnabbning beror naturligtvis på hur mycket kräm man har i uttaget - ett stort batteri som det i hybridbilar (typ 15 kWh) kräver 180 kW effekt i uttaget för att kunna laddas på 5 minuter. Små apparater kan laddas snabbt i ett vanligt vägguttag (den siffra jag har hittat är max 2.3 kW ur ett vanligt vägguttag**, som jämförelse).
**Se Christians kommentar nedan; beroende på huvudsäkringar etc är det möjligt att få ut 11-17 kW.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, teknik, batterier, litium
Laddningshastigheten för ett litiumjonbatteri bestäms av hur snabbt det går att skapa och lagra litiumjoner och elektroner. Den begränsande faktorn är att litiumjonerna rör sig mycket långsamt ut i elektrolyten efter att de skapats vid katoden under laddningen.
Forskarnas modellering av hur litiumjoner rör sig i materialet visade att jonerna egentligen skulle kunna flytta sig mycket snabbare - "löjligt snabbt" - eftersom litiumjärnfosfat har en kristallstruktur som litiumjonerna lätt borde kunna röra sig igenom. Så varför gör de inte redan det, då - kanske går de vilse redan i början?
Baserat på den idén gjorde forskarna en ny och bättre katod, täckt med litiumfosfatglas som är känt för att leda litiumjoner väl. Och med den nya katoden kunde de ladda och ladda ur sitt gamla vanliga batterimaterial på så lite som 9 sekunder - motsvarande en faktor hundra i uppsnabbning*.
Ja tack. (Och förutom för att förenkla livet för oss laddningsglömska, kan snabbare batterimaterial användas för att ta tillvara energin vid snabba förlopp som inbromsningar i hybridbilar)
Länkar
Nature News
Artikel i Nature (pren. krävs)
*Total uppsnabbning beror naturligtvis på hur mycket kräm man har i uttaget - ett stort batteri som det i hybridbilar (typ 15 kWh) kräver 180 kW effekt i uttaget för att kunna laddas på 5 minuter. Små apparater kan laddas snabbt i ett vanligt vägguttag (den siffra jag har hittat är max 2.3 kW ur ett vanligt vägguttag**, som jämförelse).
**Se Christians kommentar nedan; beroende på huvudsäkringar etc är det möjligt att få ut 11-17 kW.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, teknik, batterier, litium
tisdag, mars 10, 2009
Champagneteori
Jag submittade ett papper igår; för andra gången, och båda modellerings- och skrivvändorna har varit långa och frustrerande historier. Traditionellt sett firar man väl möjligen när ens papper blivit accepterat, och är man riktigt blasé firar man bara när ens papper kommer in i tidskrifter av kalibern Nature eller Science. Men det struntar jag i - jag firar med en skvätt champagne redan nu. Ja, teoretisk sådan i alla fall.
I varje trekvartslitersbutelj champagne finns drygt 5 liter instängd koldioxid, en restprodukt av jäsning, till största delen upplöst i vätskan. Det motsvarar ungefär nio gram, eller 100 miljoner normalstora bubblor.
Mellan koldioxiden i vätskan och den gasformiga koldioxiden i den lilla luftpelaren i flaskhalsen råder tryckjämvikt, tills korken försvinner (trycket i flaskan är runt 5 bar vid normal avsmakningstemperatur 8-10 °C, vilket är nog för att sprätta iväg en kork i den rätt rejäla hastigheten 50-60 km/h). I omgivningen är trycket mycket lägre, ungefär 1 bar.
När korken poppar ut försvinner övertrycket och därmed tryckjämvikten. Den upplösta koldioxdien som tidigare var i jämvikt befinner sig nu i ett metastabilt tillstånd och behöver ta sig ur vätskan. Därav bubblorna. Förutom att kvillra lite roligt på tungan bidrar kolsyran med att röra om ordentligt i glaset, och slita med sig pyttedroppar av vätska upp i luften ovanför glaset - ett glas bubbligt vin kan därför förväntas ha en starkare arom än vad motsvarande obubbliga vin skulle ha.
Även om det kan se så ut uppstår inte champagnebubblor ur tomma intet - så koldioxidmättad är inte champagnen. Bubbelbildningen kräver preexisterande små luftfickor, och sådana bildas till exempel vid repor, fibrer och småpartiklar på glasväggen (när man ser en fritt svävande liten bubbelkolumn som börjar mitt ute i glaset betyder det att en partikel eller fiber har frigjort sig från glasväggen och gett sig ut i vätskan). "Små" betyder i det här fallet större än en kvarts mikrometer i diameter - och de flesta luftfickor som fyller det kravet finns i något så oglamoröst som damm och handduksludd (det vill säga, ihåliga cellulosafibrer) som sitter på glasets väggar.
Ju varmare champagnen är, desto snabbare bubblar den.
När bubblorna bildas är de väldigt små. Men medan de stiger genom vätskan drar de med sig fler koldioxidmolekyler, och växer - och accelererar. Den slutliga storleken beror alltså delvis på glasets höjd. Andra viktiga faktorer är gravitationen och trycket i omgivningen och mängden koldixoid i champagnen.
Har man kinkiga gäster som tror mer på tumregeln "små bubblor betyder finare champagne"* än sitt eget smaksinne kan det således vara läge att byta från ett högt, smalt glas till ett lågt, brett coupeglas - det påverkar bubbelstorleken vid ytan ungefär lika mycket (med 50%) som att byta serveringsplats från vardagsrummet till Månen eller toppen av Mount Everest. Fast i motsatt riktning. Eller så kan man helt enkelt låta en del av koldioxiden bubbla bort innan man serverar...
Länkar
Kinetics of CO2 Fluxes Outgassing from Champagne Glasses in Tasting Conditions: The Role of Temperature (Liger-Belair et al, 2009, J. Agric. Food Chem. - pren. krävs)
Recent advances in the science of champagne bubbles (Liger-Belair et al, 2008, Chem. Soc. Rev. - pren. krävs)
The Physics and Chemistry behind the Bubbling Properties of Champagne and Sparkling Wines: A State-of-the-Art Review (Liger-Belair, 2005, J. Agric. Food Chem. - pren. krävs)
Uncorked: The Science of Champagne Liger-Belair (bok, 2004 - ur tryck)
*Äldre, mer vällagrad champagne förlorar en del av sin koldioxid med tiden, och har alltså mindre bubblor när den öppnas jämfört med en yngre men annars identisk champagne. Sannolikt kommer tumregeln från någon som märkt att den godare (finare, mer vällagrade, äldre) champagnen hade mindre bubblor...
Korspostat i lätt modifierad form till Lisas och min projektblogg Matmolekyler.
I varje trekvartslitersbutelj champagne finns drygt 5 liter instängd koldioxid, en restprodukt av jäsning, till största delen upplöst i vätskan. Det motsvarar ungefär nio gram, eller 100 miljoner normalstora bubblor.
Mellan koldioxiden i vätskan och den gasformiga koldioxiden i den lilla luftpelaren i flaskhalsen råder tryckjämvikt, tills korken försvinner (trycket i flaskan är runt 5 bar vid normal avsmakningstemperatur 8-10 °C, vilket är nog för att sprätta iväg en kork i den rätt rejäla hastigheten 50-60 km/h). I omgivningen är trycket mycket lägre, ungefär 1 bar.
När korken poppar ut försvinner övertrycket och därmed tryckjämvikten. Den upplösta koldioxdien som tidigare var i jämvikt befinner sig nu i ett metastabilt tillstånd och behöver ta sig ur vätskan. Därav bubblorna. Förutom att kvillra lite roligt på tungan bidrar kolsyran med att röra om ordentligt i glaset, och slita med sig pyttedroppar av vätska upp i luften ovanför glaset - ett glas bubbligt vin kan därför förväntas ha en starkare arom än vad motsvarande obubbliga vin skulle ha.
Även om det kan se så ut uppstår inte champagnebubblor ur tomma intet - så koldioxidmättad är inte champagnen. Bubbelbildningen kräver preexisterande små luftfickor, och sådana bildas till exempel vid repor, fibrer och småpartiklar på glasväggen (när man ser en fritt svävande liten bubbelkolumn som börjar mitt ute i glaset betyder det att en partikel eller fiber har frigjort sig från glasväggen och gett sig ut i vätskan). "Små" betyder i det här fallet större än en kvarts mikrometer i diameter - och de flesta luftfickor som fyller det kravet finns i något så oglamoröst som damm och handduksludd (det vill säga, ihåliga cellulosafibrer) som sitter på glasets väggar.
Ju varmare champagnen är, desto snabbare bubblar den.
När bubblorna bildas är de väldigt små. Men medan de stiger genom vätskan drar de med sig fler koldioxidmolekyler, och växer - och accelererar. Den slutliga storleken beror alltså delvis på glasets höjd. Andra viktiga faktorer är gravitationen och trycket i omgivningen och mängden koldixoid i champagnen.
Har man kinkiga gäster som tror mer på tumregeln "små bubblor betyder finare champagne"* än sitt eget smaksinne kan det således vara läge att byta från ett högt, smalt glas till ett lågt, brett coupeglas - det påverkar bubbelstorleken vid ytan ungefär lika mycket (med 50%) som att byta serveringsplats från vardagsrummet till Månen eller toppen av Mount Everest. Fast i motsatt riktning. Eller så kan man helt enkelt låta en del av koldioxiden bubbla bort innan man serverar...
Länkar
Kinetics of CO2 Fluxes Outgassing from Champagne Glasses in Tasting Conditions: The Role of Temperature (Liger-Belair et al, 2009, J. Agric. Food Chem. - pren. krävs)
Recent advances in the science of champagne bubbles (Liger-Belair et al, 2008, Chem. Soc. Rev. - pren. krävs)
The Physics and Chemistry behind the Bubbling Properties of Champagne and Sparkling Wines: A State-of-the-Art Review (Liger-Belair, 2005, J. Agric. Food Chem. - pren. krävs)
Uncorked: The Science of Champagne Liger-Belair (bok, 2004 - ur tryck)
*Äldre, mer vällagrad champagne förlorar en del av sin koldioxid med tiden, och har alltså mindre bubblor när den öppnas jämfört med en yngre men annars identisk champagne. Sannolikt kommer tumregeln från någon som märkt att den godare (finare, mer vällagrade, äldre) champagnen hade mindre bubblor...
Korspostat i lätt modifierad form till Lisas och min projektblogg Matmolekyler.
fredag, mars 06, 2009
4 år och 697 poster
Den här dagen för fyra år sedan började jag blogga. Och jag hade helt klart ingen aning om vad det skulle leda till: andra jobb, medieuppmärksamhet, nya vänner och kontakter. En hel del personlig utveckling av det svårmätta slaget - bättre skrivförmåga, intervjuvana, träning i att argumentera, breddning av erfarenheter...För eget nöje, och för att ha nåt konkret att visa upp för den som undrar om bloggande lönar sig, har jag petat ihop en liten tidslinje som syns till vänster här. I fullstorlek motsvarar varje år 6 centimeter, och tidsräkningen börjar med "dag 0" den 6/3 2005. Liknande händelser/företeelser har samma färg; uppdrag i skärt, enstaka artiklar i orange, artiklar om bloggen i ljusgrönt, debatter och seminarier i blått, radiointervjuer i mörkgrönt och - kronan på verket - anslag i lila.
År 1:
Hände inte så värst mycket. Jag slet med kodning och felsökning för min första modell av luktbulben och höll modet uppe med att skriva blogginlägg (som till skillnad från forskandet blir färdiga någon gång). Och jag blev uppmärksammad i Forskning & Framsteg av dåvarande teknikredaktören Patrik Hadenius (som numer är redaktör för Språktidningen).
År 2:
Offrade jag med glatt hjärta min semester för att istället vikariera sju veckor på DN Vetenskap (ett uppdrag som jag garanterat inte fått utan bloggen). Förutom att jag lärde mig väldigt mycket blev vikariatet också förutsättningen för att gå KI:s doktorandkurs i populärvetenskaplig kommunikation och genom den åka iväg på två veckors praktik på Science:s europeiska nyhetskontor i Cambridge. Samtidigt med min vistelse i Cambridge skrev jag en artikel om supersmakare till DN Vetenskap, och under julhelgen/januari ytterligare en artikel om norrsken. Efter två år hade jag åstadkommit 440 poster. Under hösten blev bloggen omskriven i en vetenskapsblogg-artikel i Allt om Vetenskap.
År 3:
Någonstans i början av bloggår nummer tre debatterade jag lite kort med Språkförsvaret om forskning på engelska, vilket ledde till att jag blev erbjuden att vara med i panelen på ett vetenskapscafé om engelskans dominans i högskolevärlden (enligt konceptet Science Café). Hela den tidiga våren var det glest med blogginläggen; jag skrev och skrev på min licentiatavhandling och försvarade den slutligen i början av juni. Strax efter det upptäckte jag en bunt märkligt puckade och kortfattade kommentatorer, som visade sig ha koppling till Jajja. Istället för att packa i lugn och ro för min konferens i Toronto satt jag systematiskt i två dygn och spårade länkar, rejält förbannad. Den resulterande bloggposten fick inlänkar från nånstans runt 30 bloggar och ledde till ett mindre blogg- och nättidningsdrev (en intressant erfarenhet).
Jag fick också kontakt med Populär Astronomis "Astromalte" (Robert Cummings) som gav mig ett bokrecensionsuppdrag. Strax efter att det gick i tryck var jag officiellt med i Taffels redaktion (vilket följde av att jag bloggat om mat och vetenskap i kombination tillräckligt många gånger för att bli bekant med Lisa). Ungefär samtidigt höll jag ett inbjudet seminarium om populärvetenskap för mina kollegor, doktorander och postdocs på då nystartade Stockholm Brain Institute, och ägnade halva tiden åt att göra tidning i tidsskala 1:8. Under julhelgen satt jag och sambon och spelade Super Mario Galaxy för att så småningom kunna skriva Populär Astronomis första dataspelsrecension någonsin. Mellan nyår och mars gick dessutom flera av mina artiklar upp på Taffel.
År 4:
Precis vid "årsskiftet" - det vill säga i början av mars - gick min tredje DN-artikel i tryck, denna gången handlade det om vin och genetik. Framemot sommaren skrev jag ett irriterat blogginlägg efter att ha läst Anders Mildners kommentarer om hur svårt han tyckte det var att få tag på och tala med forskare. Det blev en liten debatt, som jag trodde var över. Tills den plockades upp först av Medierna i P1 och sedan av VR, som bjöd in mig att debattera samma frågor i realtid med Kristoffer Gunnartz på det årliga mötet för Expertsvar - en debatt som sedan ledde till att Kristoffer Gunnartz gjorde en 20-minutersintervju med mig för Vetandets Värld i P1. Däremellan hann jag dock vara med och ordna ett seminarium på vetenskapskommunikationskonferensen PCST i Malmö, ihop med Gustav Holmberg (Det Perfekta Tomrummet) och Thomas Söderquist (delägare i gruppbloggen Biomedicine on Display) - vilket gick riktigt bra. Dessutom fick jag resestipendium från en av KTH:s stipendiefonder, så jag slapp betala konferensen själv.
Dessutom blev jag intervjuad av ETC för en artikel om vetenskapsbloggar - den klart mest kritiska och nyanserade av de vetenskapsbloggartiklar jag varit med i. Och strax därefter fick jag och Lisa besked om att vi fick anslag från FORMAS för att skriva en bok om matens kemi och fysik, och samtidigt blogga projektet i realtid.
Puh. Det har varit rätt händelserika fyra år, och det här var ändå långt ifrån allt. Strax under sjuhundra inlägg á 1-1.5 timmar styck motsvarar ungefär tusen timmar, eller 25 normala arbetsveckor (eller 17 av mina sextiotimmarsveckor), utslaget över fyra år. Jag kan inte säga annat än att det varit ytterst välanvänd tid.
söndag, mars 01, 2009
Efterlyses: högerhänta, friska ickemusikanter till hjärnstudie
Ett par av mina kollegor på KI saknar försökspersoner till en studie om motorik och hjärnan. Har du ett par timmar till övers och kan ta dig till KI? Är du högerhänt men spelar inte något instrument*? Då kan du göra lite vetenskaplig nytta samtidigt som du får betalt för din tid och en bild på din hjärna:"Vi söker högerhänta fullt friska personer som inte spelar något musikinstrument och vill delta i en vetenskaplig studie om motorik och hjärnan vid Karolinska Institutet.
Vi tittar på hjärnaktivitet under olika typer av motorisk inlärning. Genom att kontrastera hjärnaktivitet mellan dessa villkor vill vi kartlägga de områden i hjärnan som kontrollerar inlärningsprocessen av rörelser.
Tekniken som används för bildtagning är magnetisk resonanstomografi (MRI). Bilderna skapas med hjälp av radiovågor och ett kraftigt magnetfält. Inga kända risker föreligger. Personer med metallimplantat eller pacemaker kan ej undersökas eftersom alla metallföremål påverkas.
Genomförandet tar ca. 1,5 timmar. Som ersättning för deltagandet erhåller du 250kr, och om du vill en bild av din hjärna. "
Skriv ett mail till Anke Karabanov, om du vill ha mer information!
TILLAGT 21.20: Eftersom jag har fått flera frågor om vad som krävs för att "inte spela" följer här ett förtydligande från Anke:
"We usually allow people with 3 years or less of musical education, if that education was some time during childhood/early adolescence. Since almost everyone has played something for a short while. And people should be between 18-45 years of age."
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, hjärnan, fMRI, rytm, motorik
*Nedrans saxofon - jag har velat ha en snygg hjärnbild i en mindre evighet, men eftersom jag spelar sax kan jag inte vara med i den här studien.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)