Fågelspindlars bett lär göra ont. Nu vet forskarna varför: ämnen i spindelns gift fungerar på samma sätt som det "heta" i chilipeppar.
Chilipeppar har utvecklat sin "hetta" för att slippa bli uppäten. Samma strategi finns hos flera olika matväxter; till exempel vitlök (se Vetenskapsnytt 31/5 2005: Hur vitlöken fick sitt "bett"). I båda fallen är det ett ämne i växten som reagerar med värmereceptorer på tungan. Det tolkar hjärnan som brännande värme - en klar varningssignal till den som äter.
Uppenbarligen har fler kommit på samma smarta strategi. Forskare från University of California, San Francisco, har undersökt vad som finns i giftblandning hos spindeln Psalmopoeus cambridgei (spindelgift, liksom andra djurs gift, består oftast av en blandning av ämnen). Bland annat fann de tre sorters molekyler som aktiverar värmereceptorn TRPV1, samma receptor som aktiveras av chili och av värme. Det resultatet publiceras i Nature idag. Gift från åtminstone en annan fågelspindel, eller tarantel som de också kallas, aktiverar också samma värmereceptor - och därför tror forskarna att många spindlar i familjen kan ha samma förmåga.
Länkar
National Geographic News
New Scientist
artikeln (Nature, pren. krävs)
kommentar till artikeln (Nature, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, djur, spindel, smärta
Pingat till intressant.se
torsdag, november 09, 2006
onsdag, november 08, 2006
Vi får det (allmänbildade) samhälle vi förtjänar
Nästan var fjärde svensk tror att astrologi är en vetenskap, och drygt var sjunde tror att intelligent design är en vetenskap - enligt föreningen Vetenskap&Allmänhets rapport "Allmänhetens syn på vetenskap 2006". Förskräckande? Ja, det är klart. Förvånande? Nej, det tycker jag inte.
Rapporten finns här. Den korta varianten: tusen personer är tillfrågade om sina attityder till vetenskap (få unga, nämns det i en bisats, men hur många "få" är kan jag inte hitta). De omdiskuterade siffrorna kommer från de svarandes bedömningar (på skalan 5-1; "i högsta grad vetenskapligt" - "inte alls vetenskapligt") av vetenskapligheten hos intelligent design och astrologi. ID definieras som "studiet av arter utifrån tanken att världen inte kan ha uppstått spontant utan har formats med hjälp av en högre makt" och astrologi som "Studiet av stjärnteckens inverkan på våra liv".
OK, första reflektionen: det var väl en förbannat klantig formulering! Eller är det bara jag som tycker att "studiet av stjärnteckens inverkan på våra liv" antyder att stjärntecken påverkar våra liv och ger en legetimitet till stjärntecken som de inte förtjänar - utan att egentligen ge någon information? Vad sägs om "studien av hur planeterna bestämmer våra personlighetsdrag och det som händer oss dagligen"? Eller "studien av stjärnteckens inverkan utifrån tanken att planeterna styr vad som sker i våra liv"? Inte tror jag att det skulle bli några 23% som tyckte att det var vetenskap. Man får de svar man förtjänar.
Det roliga är att det på ungefär samma ställe i rapporten uttrycks en viss förvåning över att så många vet vad intelligent design, med den adderade funderingen "Det kan också vara så att den förklaring som gavs till ämnet [...] räckte för att de flesta skulle anse sig kunna göra en bedömning av vetenskapligheten även om de inte hört talas om begreppet tidigare". Då borde kanske någon inblandad kunna kommit på idén att även förklaringen om vad astrologi/stjärntecken är skulle innehålla nog med information för att de svarande skulle kunna avgöra vetenskapligheten.
Jag undrar hur många som ens vet hur man tar fram ett horoskop (och då menar jag inte bara födelsehoroskop, utan även horoskop av den sort som "gäller för den närmaste månaden)? Det är inte så himla lätt att bedöma vetenskapligheten när man inte vet hur det går till. (jag kan tänka mig: "Umm... jo, det har med planeter att göra på nåt sätt. Och planeter är ju rymden, så det är vetenskap")
Och inte är jag speciellt förvånad över att så stor andel unga kvinnor (16-19) tror att astrologi är en vetenskap. Horoskop finns i så gott som varenda jäkla tidning som riktar sig till tjejer, kvinnor och damer - och nästan bara där. Är man 16-19 år gammal är man definitivt ung nog att tro att om det finns i tidningen finns det sanning i det. Varför portförbjuder vi inte de förbannade horoskopen? (Ok, ok, tryckfrihet. Men hallå - självsanering?) Dessutom få unga, så generaliteten i just de siffrorna är väldigt suspekt - jag hade gärna velat se några felgränser på det där...
Men kanske kan det fungera som en väckarklocka: Folk i allmänhet har dåligt begrepp om vad vetenskap är, vad den vetenskapliga metoden innebär och vad falsifierbarhet innebär. Med tanke på bristen på diskussion om - inte information om - vetenskap tycker jag inte att det är så konstigt. Det räcker inte med att lära sig fackord och formler, plugga in DNA:s fyra baser eller kunna atommodellens alla skal inifrån och ut. Kunskap ger det kanske, men inte förståelse. Och det är förståelse som behövs.
Visst, vi kan ägna de närmaste åren till att hamra in "astrologi är inte vetenskap" i alla högstadieelever. En liknande undersökning kommer kanske ge snyggare siffor då - men knappast innebära att verkligheten blir så mycket bättre. Mer djupgående åtgärder krävs.
Jag tror inte heller på att lösningen enbart är "mer av kontakter och möten mellan forskarna och allmänheten" (jaha, på vilken arbetstid, undrar man som forskarstuderande). Vad sägs om mer och bättre vetenskap i skolan? Mer vetenskap i tidningen (och då menar jag inte larmrapporter) - inte bara med nyhetsvinkel? Och kanske ett och annat anslag enbart för att som forskare ägna sig åt populärvetenskap - på arbetstid...?
Länkar
Björn Thomasson Design, Techne, Cyniskt och Suburbia uttrycker varierande grader av förskräckelse över samma rapport. Björn funderar över hur mycket insikter man egentligen kan få från enkäter, och Waldermar (Techne) tar en annan typ av samhällsperspektiv än jag. Flera av dem verkar ha plockat tipset om rapporten från Neo blogg.
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, astrologi, intelligent design, samhälle, utbildning, statistik
Pingat till intressant.se
Rapporten finns här. Den korta varianten: tusen personer är tillfrågade om sina attityder till vetenskap (få unga, nämns det i en bisats, men hur många "få" är kan jag inte hitta). De omdiskuterade siffrorna kommer från de svarandes bedömningar (på skalan 5-1; "i högsta grad vetenskapligt" - "inte alls vetenskapligt") av vetenskapligheten hos intelligent design och astrologi. ID definieras som "studiet av arter utifrån tanken att världen inte kan ha uppstått spontant utan har formats med hjälp av en högre makt" och astrologi som "Studiet av stjärnteckens inverkan på våra liv".
OK, första reflektionen: det var väl en förbannat klantig formulering! Eller är det bara jag som tycker att "studiet av stjärnteckens inverkan på våra liv" antyder att stjärntecken påverkar våra liv och ger en legetimitet till stjärntecken som de inte förtjänar - utan att egentligen ge någon information? Vad sägs om "studien av hur planeterna bestämmer våra personlighetsdrag och det som händer oss dagligen"? Eller "studien av stjärnteckens inverkan utifrån tanken att planeterna styr vad som sker i våra liv"? Inte tror jag att det skulle bli några 23% som tyckte att det var vetenskap. Man får de svar man förtjänar.
Det roliga är att det på ungefär samma ställe i rapporten uttrycks en viss förvåning över att så många vet vad intelligent design, med den adderade funderingen "Det kan också vara så att den förklaring som gavs till ämnet [...] räckte för att de flesta skulle anse sig kunna göra en bedömning av vetenskapligheten även om de inte hört talas om begreppet tidigare". Då borde kanske någon inblandad kunna kommit på idén att även förklaringen om vad astrologi/stjärntecken är skulle innehålla nog med information för att de svarande skulle kunna avgöra vetenskapligheten.
Jag undrar hur många som ens vet hur man tar fram ett horoskop (och då menar jag inte bara födelsehoroskop, utan även horoskop av den sort som "gäller för den närmaste månaden)? Det är inte så himla lätt att bedöma vetenskapligheten när man inte vet hur det går till. (jag kan tänka mig: "Umm... jo, det har med planeter att göra på nåt sätt. Och planeter är ju rymden, så det är vetenskap")
Och inte är jag speciellt förvånad över att så stor andel unga kvinnor (16-19) tror att astrologi är en vetenskap. Horoskop finns i så gott som varenda jäkla tidning som riktar sig till tjejer, kvinnor och damer - och nästan bara där. Är man 16-19 år gammal är man definitivt ung nog att tro att om det finns i tidningen finns det sanning i det. Varför portförbjuder vi inte de förbannade horoskopen? (Ok, ok, tryckfrihet. Men hallå - självsanering?) Dessutom få unga, så generaliteten i just de siffrorna är väldigt suspekt - jag hade gärna velat se några felgränser på det där...
Men kanske kan det fungera som en väckarklocka: Folk i allmänhet har dåligt begrepp om vad vetenskap är, vad den vetenskapliga metoden innebär och vad falsifierbarhet innebär. Med tanke på bristen på diskussion om - inte information om - vetenskap tycker jag inte att det är så konstigt. Det räcker inte med att lära sig fackord och formler, plugga in DNA:s fyra baser eller kunna atommodellens alla skal inifrån och ut. Kunskap ger det kanske, men inte förståelse. Och det är förståelse som behövs.
Visst, vi kan ägna de närmaste åren till att hamra in "astrologi är inte vetenskap" i alla högstadieelever. En liknande undersökning kommer kanske ge snyggare siffor då - men knappast innebära att verkligheten blir så mycket bättre. Mer djupgående åtgärder krävs.
Jag tror inte heller på att lösningen enbart är "mer av kontakter och möten mellan forskarna och allmänheten" (jaha, på vilken arbetstid, undrar man som forskarstuderande). Vad sägs om mer och bättre vetenskap i skolan? Mer vetenskap i tidningen (och då menar jag inte larmrapporter) - inte bara med nyhetsvinkel? Och kanske ett och annat anslag enbart för att som forskare ägna sig åt populärvetenskap - på arbetstid...?
Länkar
Björn Thomasson Design, Techne, Cyniskt och Suburbia uttrycker varierande grader av förskräckelse över samma rapport. Björn funderar över hur mycket insikter man egentligen kan få från enkäter, och Waldermar (Techne) tar en annan typ av samhällsperspektiv än jag. Flera av dem verkar ha plockat tipset om rapporten från Neo blogg.
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, astrologi, intelligent design, samhälle, utbildning, statistik
Pingat till intressant.se
SvD + Rymdenidag = sant
SvD startar en "rymdblogg" för att uppmärksamma och följa Fuglesangs färd upp i rymden. Bloggaren är Dag Kättström som bloggat på "Rymden i dag" sedan 2004.
Entusiastrapportering för andra entusiaster. Varför inte? Det verkar finnas väldigt många rymdentusiaster i Sverige, och rymdnyheter hamnar sällan i tidningen sett från deras perspektiv. (Sett från synvinkeln att alla nyheter ska vara samhällsrelevanta tycker andra att det istället är för mycket rymdnyheter). Jag rör mig nog nånstans mittemellan. Det finns så mycket intressant vetenskap som inte hamnar i tidningen...
Men, iallafall, kul för Dag! Det är roligt att få skriva om det man brinner för, och han ska dessutom åka till Cape Canaveral för att följa allt på plats. För en rymdentusiast måste det ju vara julafton, fast bättre :)
Jag undrar också om Christer Fuglesang inte blir trött på uppmärksamheten - han har ju trots allt ett komplicerat och farligt uppdrag att koncentrera sig på. Fast jämfört med att behöva svara på frågan "Hur känns det" när hans uppskjutning för sjuttiofjortonde gången blir försenad är det kanske att föredra.
Länk
Dag Kätterströms rymdblogg på SvD
Andra bloggar om: rymden, rymdblogg, svd, fuglesang
Entusiastrapportering för andra entusiaster. Varför inte? Det verkar finnas väldigt många rymdentusiaster i Sverige, och rymdnyheter hamnar sällan i tidningen sett från deras perspektiv. (Sett från synvinkeln att alla nyheter ska vara samhällsrelevanta tycker andra att det istället är för mycket rymdnyheter). Jag rör mig nog nånstans mittemellan. Det finns så mycket intressant vetenskap som inte hamnar i tidningen...
Men, iallafall, kul för Dag! Det är roligt att få skriva om det man brinner för, och han ska dessutom åka till Cape Canaveral för att följa allt på plats. För en rymdentusiast måste det ju vara julafton, fast bättre :)
Jag undrar också om Christer Fuglesang inte blir trött på uppmärksamheten - han har ju trots allt ett komplicerat och farligt uppdrag att koncentrera sig på. Fast jämfört med att behöva svara på frågan "Hur känns det" när hans uppskjutning för sjuttiofjortonde gången blir försenad är det kanske att föredra.
Länk
Dag Kätterströms rymdblogg på SvD
Andra bloggar om: rymden, rymdblogg, svd, fuglesang
tisdag, november 07, 2006
Smakkänsliga lever ofta mer hälsosamt - och mindre
Supersmakare är mer känsliga för beskt, men också för sött och salt. Chili bränner starkare på deras tungor, och de är bättre på att skilja mellan olika fetthalter. Känsligheten påverkar också deras matintag, på gott och ont.
Lisa (Matälskaren) skriver om supersmakare och jag måste bara hänga på och fylla i, för det här är ett av jordens mest fascinerande ämnen; smakens vetenskap. Mina tidigare inlägg i höst:
18/9: Hur bittert brysselkålen och kaffet smakar beror på generna
24/10: Större känslighet för besk smak på hög höjd
Vad/vem är en supersmakare?
Det finns tre kategorier av känslighet. Ungefär hälften av alla människor är normalsmakare, en fjärdedel är lågsmakare och den resterande fjärdedelen är supersmakare. Fördelningen varierar världen runt; asiater, afrikaner och sydamerikaner är i större utsträckning supersmakare. Dessutom finns det en könsskillnad. Fler kvinnor än män är supersmakare. En enda studie som jag har hittat har räknat smaklökar hos både män och kvinnor, och säger att kvinnor har fler smaklökar. Jag har också sett flera spekulationer om att hormoner påverkar smakkänsligheten.
(Det har i sin tur en mängd intressanta implikationer; för barn som inte gått igenom puberteten, för menstruerande kvinnor vars känslighet skulle kunna variera under menstruationscykeln, för kvinnor som gått igenom menopaus... Påverkar hormontillskott som p-piller smakkänsligheten, till exempel? Men det får jag återkomma till när/om jag hittar mer forskning om det...)
Skillnaden mellan olika smakartyper brukar definieras i tätheten av smaklökar på tungan; en lågsmakare kan ha så få som 11 smaklökar per kvadratcentimeter och en supersmakare så många som 1100. BBC Science har ett enkelt litet femfrågorstest som avslutas med foton på olika smakares tungor (enligt testet är jag för övrigt supersmakare, men jag tror inte att säkerheten i indelningen är jättestor - jag skulle själv tro att jag är normalsmakare).
Supersmakare är mer känsliga för... allt, nästan.
Supersmakare brukar traditionellt och lite handviftande sägas vara "mer känsliga för beskt". Det är dock inte hela sanningen. Supersmakare verkar också tycka sämre om sura smaker (dvs antagligen uppleva sura smaker som starkare), och känna starkare saltsmak. Eftersom smaklökar också är kopplade till känsel i form av så kallade trigeminala nerver, känner supersmakare mer av "retande" ämnen som alkohol och chilipeppar (capsaicin) - antagligen upplever de till exempel även ingefärans hetta och vitlökens brännande smak som starkare eftersom dessa ämnen "bränns" av samma orsak. Och eftersom samma nerver känner av temperatur upplever de även varmt som varmare.
(Ni som läst inlägget om bitter smak där jag tog skillnaden mellan mig och min sambo som exempel: samma skillnad finns i att dricka varma drycker - jag har oftast hunnit tömma min tekopp när sambon tycker att hans te har svalnat nog för att vara drickbart).
Fler "känselnerver" innebär också att supersmakaren känner större skillnad mellan olika fetthalter (det har främst med "munkänsla" att göra och sträcker sig alltså även till konsistens i allmänhet).
Lisa/Matälskaren uttrycker det faktiskt väldigt bra:
Kopplingar mellan smakkänslighet och hälsa
Många nyttiga grönsaker smakar beskt, och det finns också flera undersökningar som visar att supersmakare äter färre grönsaker. Barn är oftare supersmakare än vuxna, enligt vissa, (jag har inte hittat några vetenskapliga studier, bara påståenden från BBC och en medicinsk nyhetstidskrift) och det skulle kanske delvis kunna förklara den spridda åsikten om att barn tycker sämre om grönsaker (jag har ingen aning om ifall den är sann, jag har bara mig själv att gå på och jag har alltid gillat grönsaker). Men man ska inte glömma att barnen själva inte helt avgör vad de äter; föräldrarnas åsikter och vanor lär spela stor roll. Frågan är hur stort värde tester av vad barn tycker om olika grönsaker egentligen har.
Men att vara supersmakare kan trots det kanske vara fördelaktigt för hälsan. Lågsmakarbarn verkar åtminstone äta mer fett och kanske mer sött än vad supersmakarbarn gör (och få fler hål i tänderna). Och ickesmakande medelålders kvinnor är oftare överviktiga. Det finns också kopplingar mellan smakarstatus och alkoholism: ickesmakare tenderar att ha fler alkoholister i släkten, medan supersmakare tenderar att ha fler alkoholister och deprimerade i släkten. Å andra sidan finns det funderingar om att supersmakare ska vara skyddade mot alkoholism genom att tycka sämre om alkohol (eftersom de känner alkoholsmaken starkare) men med tanke på att det enda test jag har hittat gjorts på öl (som är beskt, särskilt för supersmakare) är jag inte säker på hur det ska tolkas (supersmakarna gillade i allmänhet inte ölens beska)... det finns ju många andra sorters alkoholdrycker. Sammanfattat verkar supersmakare både leva mer och mindre hälsosamt. Kanske äter de mindre grönsaker, men de verkar inte få hål i tänderna lika ofta och blir inte lika ofta feta - om man ska tro forskningen (det handlar ofta om små studier, vilket kan göra det tveksamt att dra för starka slutsatser).
Sedan ska man inte glömma att upplevelser och minnen (både goda och dåliga) påverkar vad varje person tycker om smak. Men det ämnet får jag lämna till en annan gång.
Länkar: se texten
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, smak, mat, hälsa
Pingat till intressant.se
Lisa (Matälskaren) skriver om supersmakare och jag måste bara hänga på och fylla i, för det här är ett av jordens mest fascinerande ämnen; smakens vetenskap. Mina tidigare inlägg i höst:
18/9: Hur bittert brysselkålen och kaffet smakar beror på generna
24/10: Större känslighet för besk smak på hög höjd
Vad/vem är en supersmakare?
Det finns tre kategorier av känslighet. Ungefär hälften av alla människor är normalsmakare, en fjärdedel är lågsmakare och den resterande fjärdedelen är supersmakare. Fördelningen varierar världen runt; asiater, afrikaner och sydamerikaner är i större utsträckning supersmakare. Dessutom finns det en könsskillnad. Fler kvinnor än män är supersmakare. En enda studie som jag har hittat har räknat smaklökar hos både män och kvinnor, och säger att kvinnor har fler smaklökar. Jag har också sett flera spekulationer om att hormoner påverkar smakkänsligheten.
(Det har i sin tur en mängd intressanta implikationer; för barn som inte gått igenom puberteten, för menstruerande kvinnor vars känslighet skulle kunna variera under menstruationscykeln, för kvinnor som gått igenom menopaus... Påverkar hormontillskott som p-piller smakkänsligheten, till exempel? Men det får jag återkomma till när/om jag hittar mer forskning om det...)
Skillnaden mellan olika smakartyper brukar definieras i tätheten av smaklökar på tungan; en lågsmakare kan ha så få som 11 smaklökar per kvadratcentimeter och en supersmakare så många som 1100. BBC Science har ett enkelt litet femfrågorstest som avslutas med foton på olika smakares tungor (enligt testet är jag för övrigt supersmakare, men jag tror inte att säkerheten i indelningen är jättestor - jag skulle själv tro att jag är normalsmakare).
Supersmakare är mer känsliga för... allt, nästan.
Supersmakare brukar traditionellt och lite handviftande sägas vara "mer känsliga för beskt". Det är dock inte hela sanningen. Supersmakare verkar också tycka sämre om sura smaker (dvs antagligen uppleva sura smaker som starkare), och känna starkare saltsmak. Eftersom smaklökar också är kopplade till känsel i form av så kallade trigeminala nerver, känner supersmakare mer av "retande" ämnen som alkohol och chilipeppar (capsaicin) - antagligen upplever de till exempel även ingefärans hetta och vitlökens brännande smak som starkare eftersom dessa ämnen "bränns" av samma orsak. Och eftersom samma nerver känner av temperatur upplever de även varmt som varmare.
(Ni som läst inlägget om bitter smak där jag tog skillnaden mellan mig och min sambo som exempel: samma skillnad finns i att dricka varma drycker - jag har oftast hunnit tömma min tekopp när sambon tycker att hans te har svalnat nog för att vara drickbart).
Fler "känselnerver" innebär också att supersmakaren känner större skillnad mellan olika fetthalter (det har främst med "munkänsla" att göra och sträcker sig alltså även till konsistens i allmänhet).
Lisa/Matälskaren uttrycker det faktiskt väldigt bra:
"Man kan likna supersmakarens tillvaro vid att leva i ett smakuniversum upplyst av skränigt bländande neonljus istället för det milda skenet av stearinljus."
Kopplingar mellan smakkänslighet och hälsa
Många nyttiga grönsaker smakar beskt, och det finns också flera undersökningar som visar att supersmakare äter färre grönsaker. Barn är oftare supersmakare än vuxna, enligt vissa, (jag har inte hittat några vetenskapliga studier, bara påståenden från BBC och en medicinsk nyhetstidskrift) och det skulle kanske delvis kunna förklara den spridda åsikten om att barn tycker sämre om grönsaker (jag har ingen aning om ifall den är sann, jag har bara mig själv att gå på och jag har alltid gillat grönsaker). Men man ska inte glömma att barnen själva inte helt avgör vad de äter; föräldrarnas åsikter och vanor lär spela stor roll. Frågan är hur stort värde tester av vad barn tycker om olika grönsaker egentligen har.
Men att vara supersmakare kan trots det kanske vara fördelaktigt för hälsan. Lågsmakarbarn verkar åtminstone äta mer fett och kanske mer sött än vad supersmakarbarn gör (och få fler hål i tänderna). Och ickesmakande medelålders kvinnor är oftare överviktiga. Det finns också kopplingar mellan smakarstatus och alkoholism: ickesmakare tenderar att ha fler alkoholister i släkten, medan supersmakare tenderar att ha fler alkoholister och deprimerade i släkten. Å andra sidan finns det funderingar om att supersmakare ska vara skyddade mot alkoholism genom att tycka sämre om alkohol (eftersom de känner alkoholsmaken starkare) men med tanke på att det enda test jag har hittat gjorts på öl (som är beskt, särskilt för supersmakare) är jag inte säker på hur det ska tolkas (supersmakarna gillade i allmänhet inte ölens beska)... det finns ju många andra sorters alkoholdrycker. Sammanfattat verkar supersmakare både leva mer och mindre hälsosamt. Kanske äter de mindre grönsaker, men de verkar inte få hål i tänderna lika ofta och blir inte lika ofta feta - om man ska tro forskningen (det handlar ofta om små studier, vilket kan göra det tveksamt att dra för starka slutsatser).
Sedan ska man inte glömma att upplevelser och minnen (både goda och dåliga) påverkar vad varje person tycker om smak. Men det ämnet får jag lämna till en annan gång.
Länkar: se texten
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, smak, mat, hälsa
Pingat till intressant.se
måndag, november 06, 2006
Huvudlöss i hetluften
Huvudlöss kan dödas utan kemikalier, med hjälp av en hårtorksliknande apparat som forskare i Utah har utvecklat - "LouseBuster".Varje höst får mängder av dagisbarn och skolbarn huvudlöss. Trots att det inte beror på dålig hygien finns skamstämpeln ofta kvar. Behandlingarna är inte heller alltid effektiva, dels för att lössen utvecklar resistens mot de vanliga lusschampona och dels för att behandlingarna inte alltid utförs på rätt sätt.
Kemiska behandlingar tar dessutom inte död på alla lusägg säger forskarna (något som Apoteket inte verkar hålla med om, men jag har å andra sidan inte så god koll på vilka lusmedel som används i USA). Istället vill de slå ett slag för - luft. Inte vilken luft som helst, utan varm, extra torr luft som torkar ut både löss och ägg. En behandling på 30 minuter ska räcka. Resultaten av en jämförelse mellan den nya tekniken och fem andra tekniker publiceras i senaste numret av den vetenskapliga tidskriften Pediatrics.
Apparaten ser ut som en dammsugare, med ett kammunstycke på slangen, men blåser ut luft snarare än suger in. Munstycket används för att komma nära hårrötterna - mycket viktigt, säger forskarna. Dessutom är en vanlig hårtork för varm och ger inte tillräckligt stort luftflöde för att vara effektiv. Å andra sidan har de goda skäl att understryka hur effektiv deras apparat är; utveckling och testning av LouseBuster kostade en halv miljon dollar, och den amerikanska försäljningen av lusschampo går på 160 miljoner dollar varje år.
Forskarna har startat ett företag, Larada Sciences, som ska sälja LouseBuster (inom två år ska den finnas på marknaden). Förhoppningsvis gör de tillräckligt bra förtjänster för att kunna skicka forskarnas familjer på en välförtjänt semester. Barnen till en av forskarna valde själv att bli smittade med löss och sedan behandlade. Och en annan av forskarna skriver i artikelns avslutande tackdel att han vill be sin fru om ursäkt för att han (ännu en gång) råkat smitta henne med huvudlöss...
Bild från nyhetsreleasen
Länkar
nyhetsrelease (via EurekAlert)
artikeln i Pediatrics (pren. krävs)
Sveriges Läkarförbund om huvudlöss och behandling
Andra bloggar om: forskning, medicin, barn, huvudlöss
Pingat till intressant.se
torsdag, november 02, 2006
En självmedveten elefant
Elefanter, eller snarare en specifik elefant, klarar ett av de grundläggande proven på medvetande och självmedvetande - att känna igen sig själv i spegeln. Det rapporterar forskare i senaste numret av PNAS. Därmed skulle elefanter kunna vara ett av de ytterst få djur som verkar ha en egen identitet - ett "jag".
En av den senaste veckans mest omskrivna vetenskapsnyheter är "elefanter känner igen sig själva i spegeln" - bland annat har Vetenskapsradion nämnt det, och det har skrivits i ett gäng engelskspråkiga nyhetstjänster och tidningar (se länklistan).
Tyvärr hamnar den i mitt tycke intressantaste frågan - hur mäter man egentligen medvetenhet? - lite i bakgrunden.
Vi vet inte mycket om medvetande; hur det uppstår, var det "sitter" (hjärnan verkar sannolikt, javisst, men var i hjärnan?) eller egentligen precis vad det är. Det finns många gissningar och teorier, men få solida svar. Därför blir det också svårt att mäta medvetenhet.
Ett av de mer kända testen på medvetenhet är just spegeltestet - att visa förmåga att känna igen sig själv i en spegel. Det utvecklades 1970 (enligt Wikipedia) av psykologen Gordon Gallup. Fram till för ett par år sedan hade bara människor och ett fåtal ap-arter klarat spegeltestet, år 2001 rapporterades att även delfiner kan klara det. Testet går i korthet ut på att låta personen/djuret få möjlighet att lära sig hur en spegel fungerar, och sedan måla ett märke på ett ställe på personens/djurets kropp, på ett sådant sätt att märket inte kan ses utan spegelns hjälp. Om personen/djuret petar på märket, vrider sig för att kunna studera det eller på ett liknande sätt visar sig vara tydligt medveten att märket sitter på den egna kroppen anses han/hon/den/det ha passerat testet. Det finns i princip fyra stadier:
1) socialt beteende - att försöka hälsa på och interagera med den i spegeln
2) fysisk inspektion - att titta t ex bakom och under spegeln
3) upprepat "spegeltestande" beteende - i princip att göra saker framför spegeln för att undersöka om eller bekräfta att "den i spegeln" gör likadant, och att inse hur en spegel fungerar
4) insikten att den som syns i spegeln är en själv - det steg som verifieras med märket.
Tanken är alltså att testet med märket inte genomförs förrän personen/djuret verkar ha insett hur spegeln fungerar - om inte han/hon/den/det har en idé om vem som syns i spegeln har märket inget bevisvärde.
Spegeligenkänning har kopplats till förmåga till empati - spegeligenkänning och sympatiförmåga utvecklas ungefär samtidigt hos små barn - och förknippas således åtminstone delvis med social förmåga.
Elefanter har genomgått spegeltestet förr, utan att ha klarat det, men då användes betydligt mindre speglar. Den här gången användes en "elefantsäker" (bara ordet får mig att le) på ungefär 2,5 gånger 2,5 meter som lät elefanterna se sig själva i helfigur. Tre elefanter deltog i försöket. De fick först möjlighet att bekanta sig med spegeln och visade många tecken på att vara väldigt intresserade av den. De visade aldrig några tecken på att uppfatta elefanten i spegeln som en annan elefant, däremot var två av de tre väldigt nyfikna på själva spegeln (försökte krypa under, klättra över väggen, sticka snabeln över kanten).
Elefanterna undersökte spegeln bland annat genom att undersöka sin kroppar framför den och ta med mat och äta den framför spegeln. Efter att de bekantat sig med spegeln på så vis fick alla tre ett synligt märke målat under höger öga och ett färglöst märke målat under vänster öga. En av de tre elefanterna visade mycket tydligt nyfikenhet på själva märket (det synliga), genom att röra vid det med snabeln och röra sig inom och utom synhåll för spegelbilden. det osynliga märket ägnades ingen uppmärksamhet.
De andra två elefanterna visade aldrig några tecken på att "fatta" själva märktestet; de visade inget intresse för märket. En av tre är inte så dåligt som det kan låta - i vissa studier klarar bara hälften av alla schimpanser det motsvarande testet. Men faktum kvarstår att det är en elefant som hittills klarat testet. Innan det går att säga med säkerhet att elefanter som art har självmedvetande behövs det fler tester.
Hoppas dessa tester görs snart. Medvetande är fortfarande en av våra stora gåtor. Att bevisligen hitta medvetande hos en art som är helt skild från människan (på ett mycket mer tydligt sätt än apor)... det är nästan som att hitta liv på Mars. (Eftersom elefanter, till skillnad från delfiner, har förmågan att peka på märket blir resultaten från elefanter betydligt mer tillförlitliga och lättolkade - och därmed viktigare)
Länkar
Nature News
Science Now
nyhetsrelease (Science Daily)
Vetenskapsradion
BBC Science
National Geographic News
artikeln i PNAS (kräver pren.)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medvetande, djur, elefanter, spegeltest
Pingat till intressant.se
En av den senaste veckans mest omskrivna vetenskapsnyheter är "elefanter känner igen sig själva i spegeln" - bland annat har Vetenskapsradion nämnt det, och det har skrivits i ett gäng engelskspråkiga nyhetstjänster och tidningar (se länklistan).
Tyvärr hamnar den i mitt tycke intressantaste frågan - hur mäter man egentligen medvetenhet? - lite i bakgrunden.
Vi vet inte mycket om medvetande; hur det uppstår, var det "sitter" (hjärnan verkar sannolikt, javisst, men var i hjärnan?) eller egentligen precis vad det är. Det finns många gissningar och teorier, men få solida svar. Därför blir det också svårt att mäta medvetenhet.
Ett av de mer kända testen på medvetenhet är just spegeltestet - att visa förmåga att känna igen sig själv i en spegel. Det utvecklades 1970 (enligt Wikipedia) av psykologen Gordon Gallup. Fram till för ett par år sedan hade bara människor och ett fåtal ap-arter klarat spegeltestet, år 2001 rapporterades att även delfiner kan klara det. Testet går i korthet ut på att låta personen/djuret få möjlighet att lära sig hur en spegel fungerar, och sedan måla ett märke på ett ställe på personens/djurets kropp, på ett sådant sätt att märket inte kan ses utan spegelns hjälp. Om personen/djuret petar på märket, vrider sig för att kunna studera det eller på ett liknande sätt visar sig vara tydligt medveten att märket sitter på den egna kroppen anses han/hon/den/det ha passerat testet. Det finns i princip fyra stadier:
1) socialt beteende - att försöka hälsa på och interagera med den i spegeln
2) fysisk inspektion - att titta t ex bakom och under spegeln
3) upprepat "spegeltestande" beteende - i princip att göra saker framför spegeln för att undersöka om eller bekräfta att "den i spegeln" gör likadant, och att inse hur en spegel fungerar
4) insikten att den som syns i spegeln är en själv - det steg som verifieras med märket.
Tanken är alltså att testet med märket inte genomförs förrän personen/djuret verkar ha insett hur spegeln fungerar - om inte han/hon/den/det har en idé om vem som syns i spegeln har märket inget bevisvärde.
Spegeligenkänning har kopplats till förmåga till empati - spegeligenkänning och sympatiförmåga utvecklas ungefär samtidigt hos små barn - och förknippas således åtminstone delvis med social förmåga.
Elefanter har genomgått spegeltestet förr, utan att ha klarat det, men då användes betydligt mindre speglar. Den här gången användes en "elefantsäker" (bara ordet får mig att le) på ungefär 2,5 gånger 2,5 meter som lät elefanterna se sig själva i helfigur. Tre elefanter deltog i försöket. De fick först möjlighet att bekanta sig med spegeln och visade många tecken på att vara väldigt intresserade av den. De visade aldrig några tecken på att uppfatta elefanten i spegeln som en annan elefant, däremot var två av de tre väldigt nyfikna på själva spegeln (försökte krypa under, klättra över väggen, sticka snabeln över kanten).
Elefanterna undersökte spegeln bland annat genom att undersöka sin kroppar framför den och ta med mat och äta den framför spegeln. Efter att de bekantat sig med spegeln på så vis fick alla tre ett synligt märke målat under höger öga och ett färglöst märke målat under vänster öga. En av de tre elefanterna visade mycket tydligt nyfikenhet på själva märket (det synliga), genom att röra vid det med snabeln och röra sig inom och utom synhåll för spegelbilden. det osynliga märket ägnades ingen uppmärksamhet.
De andra två elefanterna visade aldrig några tecken på att "fatta" själva märktestet; de visade inget intresse för märket. En av tre är inte så dåligt som det kan låta - i vissa studier klarar bara hälften av alla schimpanser det motsvarande testet. Men faktum kvarstår att det är en elefant som hittills klarat testet. Innan det går att säga med säkerhet att elefanter som art har självmedvetande behövs det fler tester.
Hoppas dessa tester görs snart. Medvetande är fortfarande en av våra stora gåtor. Att bevisligen hitta medvetande hos en art som är helt skild från människan (på ett mycket mer tydligt sätt än apor)... det är nästan som att hitta liv på Mars. (Eftersom elefanter, till skillnad från delfiner, har förmågan att peka på märket blir resultaten från elefanter betydligt mer tillförlitliga och lättolkade - och därmed viktigare)
Länkar
Nature News
Science Now
nyhetsrelease (Science Daily)
Vetenskapsradion
BBC Science
National Geographic News
artikeln i PNAS (kräver pren.)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medvetande, djur, elefanter, spegeltest
Pingat till intressant.se
tisdag, oktober 31, 2006
Har vi neandertalare i släkten?
Upptäckten av fossil som ser ut som hybrider mellan neandertalare och moderna människor ger ny fart åt spekulationer om ett gemensamt förflutet.
Neandertalare levde under flera tusen år i samma områden som den moderna människan. De skulle därför kanske kunna fått barn ihop - idén om neandertalare som våra eventuella förfäder är inte ny. Men bevisen är få, och enbart fossil räcker inte för att övertyga vem som helst. Förutom fossilstudier har två studier av mitokondrie-DNA från neandertalfossil utförts, och ingen av dem pekar på att neandertalare skulle bidragit med gener till den moderna människan.
De nya fossilen
Fossilen som kan vara hybrider mellan neandertalare och moderna människor hittades i en grotta i södra Rumänien. Med hjälp av kol-14-datering fastställdes deras ålder till ungefär trettiotusen år. Det passar med teorin om att de skulle vara hybrider, eftersom både moderna människor och neandertalare funnits i området vid ungefär den tiden. Forskaren Erik Trinkaus och hans grupp rapporterar fyndet i senaste numret av Proceedings of the National Academy of Sciences (kommer ut senare i veckan). Trinkaus har tidigare rapporterat fynd av möjliga hybridfossil från Portugal och Tjeckien - men forskare inom området är oense om fossilen verkligen är hybrider.
Det finns två problem; ett är att inga fossil av moderna människor från samma tid (eller tidigare) hittats i områdena där hybridfossilen fanns. Ett annat problem är att alla genetiska analyser som hittills gjorts pekar i motsatt riktning - neandertalare verkar inte ha bidragt till generna hos dagens moderna människor. En tänkbar förklaring till det senare är att neandertalare och moderna människor kanske bara kunde få sterila barn (precis som mulor, korsningar mellan åsnor och hästar, så gott som alltid är sterila). På så vis skulle hybrider fortfarande kunna finnas, utan att genetiska spår finns hos dagens människor. Men det förklarar inte frånvaron av fossil av moderna människor.
Kunskapen om neandertalarnas gener är dessutom väldigt liten, av tekniska skäl:
Gammalt DNA är svårt att studera
Hittills har ingen kunna studera hela neandertal-genomet. Orsaken är att DNA bryts ner i småbitar när det åldras, så att det finns väldigt få långa bitar DNA kvar. Därför blir det en mycket svår uppgift att bestämma hur en neandertalares gener en gång såg ut. Det finns trots allt en väg ut: mitokondrie-DNA. Mitokondrier, "cellens energifabriker", har sitt eget DNA och finns i tusental i varje cell. Det stora antalet gör det betydligt lättare att få en komplett gensekvens.
Men den resulterande kunskapen är rätt mager. Mitokondrie-DNA ärvs bara från mamman, så om en enda mor någonstans föder enbart söner bryts arvskedjan. Dessutom säger mitokondrie-DNA ganska lite om individen det kommer ifrån. Även om alla historieböcker, teckningar och målningar har gett oss en bild av hur neandertalarna såg ut "på riktigt" så kan vi inte vara säkra - vi vet faktiskt inte ens vad de hade för färg på sitt hår eller sina ögon!
Mer kunskap att vänta
Om ett par år kommer vi förhoppningsvis veta mer om neandertalarnas eventuella koppling till den moderna människan. Svenskfödde Svante Pääbo och hans grupp har utvecklat metoder för att hantera gammalt DNA, och ska nu sekvensera hela neandertalgenomet, det vill säga alla neandertalarnas gener.
Länkar
Nature News
National Geographic News
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, evolution, människan
Pingat till intressant.se
Neandertalare levde under flera tusen år i samma områden som den moderna människan. De skulle därför kanske kunna fått barn ihop - idén om neandertalare som våra eventuella förfäder är inte ny. Men bevisen är få, och enbart fossil räcker inte för att övertyga vem som helst. Förutom fossilstudier har två studier av mitokondrie-DNA från neandertalfossil utförts, och ingen av dem pekar på att neandertalare skulle bidragit med gener till den moderna människan.
De nya fossilen
Fossilen som kan vara hybrider mellan neandertalare och moderna människor hittades i en grotta i södra Rumänien. Med hjälp av kol-14-datering fastställdes deras ålder till ungefär trettiotusen år. Det passar med teorin om att de skulle vara hybrider, eftersom både moderna människor och neandertalare funnits i området vid ungefär den tiden. Forskaren Erik Trinkaus och hans grupp rapporterar fyndet i senaste numret av Proceedings of the National Academy of Sciences (kommer ut senare i veckan). Trinkaus har tidigare rapporterat fynd av möjliga hybridfossil från Portugal och Tjeckien - men forskare inom området är oense om fossilen verkligen är hybrider.
Det finns två problem; ett är att inga fossil av moderna människor från samma tid (eller tidigare) hittats i områdena där hybridfossilen fanns. Ett annat problem är att alla genetiska analyser som hittills gjorts pekar i motsatt riktning - neandertalare verkar inte ha bidragt till generna hos dagens moderna människor. En tänkbar förklaring till det senare är att neandertalare och moderna människor kanske bara kunde få sterila barn (precis som mulor, korsningar mellan åsnor och hästar, så gott som alltid är sterila). På så vis skulle hybrider fortfarande kunna finnas, utan att genetiska spår finns hos dagens människor. Men det förklarar inte frånvaron av fossil av moderna människor.
Kunskapen om neandertalarnas gener är dessutom väldigt liten, av tekniska skäl:
Gammalt DNA är svårt att studera
Hittills har ingen kunna studera hela neandertal-genomet. Orsaken är att DNA bryts ner i småbitar när det åldras, så att det finns väldigt få långa bitar DNA kvar. Därför blir det en mycket svår uppgift att bestämma hur en neandertalares gener en gång såg ut. Det finns trots allt en väg ut: mitokondrie-DNA. Mitokondrier, "cellens energifabriker", har sitt eget DNA och finns i tusental i varje cell. Det stora antalet gör det betydligt lättare att få en komplett gensekvens.
Men den resulterande kunskapen är rätt mager. Mitokondrie-DNA ärvs bara från mamman, så om en enda mor någonstans föder enbart söner bryts arvskedjan. Dessutom säger mitokondrie-DNA ganska lite om individen det kommer ifrån. Även om alla historieböcker, teckningar och målningar har gett oss en bild av hur neandertalarna såg ut "på riktigt" så kan vi inte vara säkra - vi vet faktiskt inte ens vad de hade för färg på sitt hår eller sina ögon!
Mer kunskap att vänta
Om ett par år kommer vi förhoppningsvis veta mer om neandertalarnas eventuella koppling till den moderna människan. Svenskfödde Svante Pääbo och hans grupp har utvecklat metoder för att hantera gammalt DNA, och ska nu sekvensera hela neandertalgenomet, det vill säga alla neandertalarnas gener.
Länkar
Nature News
National Geographic News
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, evolution, människan
Pingat till intressant.se
måndag, oktober 30, 2006
Rätt fokus ger bra målvakt
För att bli en bra hockeymålvakt gäller det att fokusera rätt - på pucken. Det kan tyckas intuitivt, men nu är det också vetenskapligt bevisat.
Forskare från University of Calgary har undersökt vad hockeymålvakter egentligen tittar på när de ska göra sina räddningar. De bästa målvakterna tittade på pucken och (motståndar)klubban i nästan en hel sekund innan de gjorde sin räddning, och lyckades med sina räddningar i över 75 procent av fallen. Noviser i målet, däremot, fladdrar med blicken över en stor del av planen. De får också en mycket sämre räddningsfrekvens.
Målvakterna i studien fick försöka rädda direkta skott från kort avstånd. Riktningen de tittade i, vad de såg på och och hur länge de gjorde det mättes med avancerad utrustning som kan registrera en tvåhundradels sekunder lång blick. Resultatet av studien kommer publiceras i den vetenskapliga tidskriften Human Movement Science.
Studien understryker hur viktigt det är med rätt fokus. Avståndet till den som skjuter verkar inte ens spela så stor roll, bara målvakten tittar på pucken. Och till och med elitspelare kan förbättra sina resultat om de tränar på att fokusera rätt, enligt forskarna. "Optimalt fokus är minst lika viktigt som att vara i optimal fysisk form", säger doktoranden Derek Panchuk i nyhetsreleasen.
Jag har aldrig spelat hockey, inte heller känner jag någon som gör det. Men visst talas det redan om vikten av att vara fokuserad i såväl hockey som andra sporter? Roligt att se vetenskapliga belägg för det, dock.
Länk
nyhetsrelease (via Science Daily)
Andra bloggar om: forskning, sport, hockey
Forskare från University of Calgary har undersökt vad hockeymålvakter egentligen tittar på när de ska göra sina räddningar. De bästa målvakterna tittade på pucken och (motståndar)klubban i nästan en hel sekund innan de gjorde sin räddning, och lyckades med sina räddningar i över 75 procent av fallen. Noviser i målet, däremot, fladdrar med blicken över en stor del av planen. De får också en mycket sämre räddningsfrekvens.
Målvakterna i studien fick försöka rädda direkta skott från kort avstånd. Riktningen de tittade i, vad de såg på och och hur länge de gjorde det mättes med avancerad utrustning som kan registrera en tvåhundradels sekunder lång blick. Resultatet av studien kommer publiceras i den vetenskapliga tidskriften Human Movement Science.
Studien understryker hur viktigt det är med rätt fokus. Avståndet till den som skjuter verkar inte ens spela så stor roll, bara målvakten tittar på pucken. Och till och med elitspelare kan förbättra sina resultat om de tränar på att fokusera rätt, enligt forskarna. "Optimalt fokus är minst lika viktigt som att vara i optimal fysisk form", säger doktoranden Derek Panchuk i nyhetsreleasen.
Jag har aldrig spelat hockey, inte heller känner jag någon som gör det. Men visst talas det redan om vikten av att vara fokuserad i såväl hockey som andra sporter? Roligt att se vetenskapliga belägg för det, dock.
Länk
nyhetsrelease (via Science Daily)
Andra bloggar om: forskning, sport, hockey
söndag, oktober 29, 2006
Nejonöga är ett levande fossil
Ett nytt fossilfynd visar att nejonöga, en ål-liknande parasitfisk, har sett nästan likadan ut i hela 360 miljoner år. Det rapporterar forskare i senaste Nature.
Nejonöga har inga ben i kroppen - dess skelett består av brosk. Därför är det svårt att hitta fossil som visar hur den såg ut förr (brittiska Guardian rapporterade tidigare i år om det tredje fossilfyndet av nejonöga någonsin, så jag antar att detta är det fjärde). Den saknar också käkar; dess tänder sitter i en cirkel längs kanten av den runda munnen. De flesta moderna arter av nejonöga är parasiter som när de är vuxna suger sig fast på andra fiskar och lever på deras blod. (Nejonöga brukar inte ens få räknas till fisksläktet, för övrigt, eftersom den saknar käkar)
Nejonöga har sett nästan helt likadan ut i 360 miljoner år, av fyndet att döma. Fossilet har visserligen fjorton tänder - för övrigt de äldsta tänder som någonsin hittats i ett fossil - mot de nitton som modernare arter av nejonöga har, och en kortare och knubbigare kropp. Men det är ytliga skillnader, jämfört med de ändringar som andra arter genomgått. Det är anmärkningsvärt att en så pass specialiserad organism som nejonöga har levt nästan oförändrad under så lång tid. Att kalla den "levande fossil", som vissa gör, är inte en överdrift. (Den ser också urtida ut - som något ur en skräckfilm. Det är inte ett djur som inspirerar till några ömmare känslor, precis.)
Förr åt folk nejonöga (speciellt under fastan, eftersom den är köttigare än många andra fiskar), men numer ses den främst som ett problem - den har få naturliga fiender och kan göra stor skada på fiskodlingar. Den har dock stort värde för en speciell grupp människor; forskare. Flera personer forskningsgruppen jag tillhör modellerar hur nervcellerna i nejonögats ryggmärg genererar simrörelser, och de samarbetar med forskare på KI som gör experiment - ett samarbete som har pågått sedan 80-talet.
Länkar
nyhetsrelease (Science Daily)
artikeln i Nature (pren. krävs)
kommentar i Nature (pren. krävs)
Wikipedia om nejonöga
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, biologi, evolution, fossil
Pingat till intressant.se
Nejonöga har inga ben i kroppen - dess skelett består av brosk. Därför är det svårt att hitta fossil som visar hur den såg ut förr (brittiska Guardian rapporterade tidigare i år om det tredje fossilfyndet av nejonöga någonsin, så jag antar att detta är det fjärde). Den saknar också käkar; dess tänder sitter i en cirkel längs kanten av den runda munnen. De flesta moderna arter av nejonöga är parasiter som när de är vuxna suger sig fast på andra fiskar och lever på deras blod. (Nejonöga brukar inte ens få räknas till fisksläktet, för övrigt, eftersom den saknar käkar)
Nejonöga har sett nästan helt likadan ut i 360 miljoner år, av fyndet att döma. Fossilet har visserligen fjorton tänder - för övrigt de äldsta tänder som någonsin hittats i ett fossil - mot de nitton som modernare arter av nejonöga har, och en kortare och knubbigare kropp. Men det är ytliga skillnader, jämfört med de ändringar som andra arter genomgått. Det är anmärkningsvärt att en så pass specialiserad organism som nejonöga har levt nästan oförändrad under så lång tid. Att kalla den "levande fossil", som vissa gör, är inte en överdrift. (Den ser också urtida ut - som något ur en skräckfilm. Det är inte ett djur som inspirerar till några ömmare känslor, precis.)
Förr åt folk nejonöga (speciellt under fastan, eftersom den är köttigare än många andra fiskar), men numer ses den främst som ett problem - den har få naturliga fiender och kan göra stor skada på fiskodlingar. Den har dock stort värde för en speciell grupp människor; forskare. Flera personer forskningsgruppen jag tillhör modellerar hur nervcellerna i nejonögats ryggmärg genererar simrörelser, och de samarbetar med forskare på KI som gör experiment - ett samarbete som har pågått sedan 80-talet.
Länkar
nyhetsrelease (Science Daily)
artikeln i Nature (pren. krävs)
kommentar i Nature (pren. krävs)
Wikipedia om nejonöga
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, biologi, evolution, fossil
Pingat till intressant.se
fredag, oktober 27, 2006
Grundsten lagd i forskningen om de sociala insekternas ursprung
Honungsbiets genom är kartlagt, rapporterar forskare i veckans nummer av Nature. Ökad kunskap om hur biets sociala beteende är relaterat till dess gener kan låta forskarna studera hur ett samhälle byggs upp och regleras - på detaljnivå. Mer kunskap om pollinerande insekter kan desstom lära oss mer om hur dessa insekter evolverats ihop med blommande växter sedan många miljoner år.
Många men unika
Det finns över 16000 olika arter av bin. Tillsammans med andra pollinerande insekter är de nödvändiga för många ekosystem, och ekonomiskt livsviktiga för odlare. Dessutom är biet en modellorganism när det gäller forskning om socialt beteende. De är också de enda djur, förutom apor, som har utvecklat ett symboliskt språk - den dans som används för att tala om för andra bin var det finns mat att hämta.
Likheter och skillnader
Honungsbiets genom utvecklades långsammare än genomen för fruktflugor och malariamyggor, som har kartlagts tidigare. Jämfört med andra insekter har biet fler luktreceptorer men färre smakreceptorer - knappast förvånande för ett djur som hittar sin mat med hjälp av lukt och äter så pass specialiserat. De gener som styr dygnsrytmen hos bi är också relativt lika gener med samma funktion hos ryggradsdjur (bland annat människan). Bin har också utvecklat en hel grupp med gener för tillverkning av drottninggelé, den substans som bidrottningen matas med, från en enda gen - ett typiskt exempel på hur gener kan få nya funktioner under evolutionens gång, menar forskarna.
En komplex varelse
Samarbete är komplicerat, ändå klarar bin av det - trots att deras hjärnor är hundratusen gånger mindre än våra och består av ungefär samma "byggstenar" som hjärnan hos en fruktfluga. Många olika roller kräver en flexibel varelse, och en del av flexibiliteten kommer från att ett bis gener kan ändra aktivitet beroende på vilken roll biet har i sitt samhälle. Arbetarbiet och drottningen har inte mycket gemensamt, men de utvecklas från samma genom. Forskarna har hittat 65 ställen i genomet som kodar för mikro-RNA, korta bitar RNA, och är direkt inblandade i att anpassa bin för olika arbetsroller - nivåerna av olika mikro-RNA skiljer sig mellan bin som arbetar med olika saker.
Rollbyten
Ett arbetarbi går igenom ett antal olika roller under sin livstid på ungefär 40 dagar, och beroende på vad bisamhället behöver kan rollbytet snabbas upp eller sakta ner - kommunikation med feromoner (sociala lukter) styr när och hur det sker. Genom att konstruera olika typer av "artificiella" bisamhällen - till exempel ett samhälle där alla bin är exakt lika gamla - kan forskarna få insikt i hur det sociala beteendet hos bin samspelar med hur deras gener är aktiva. (Däremot går det inte att undersöka alla typer av socialt beteende; beteenden som kräver medvetande och känslor måste studeras i mer komplexa djur som apor och människor)
En lång historia
De första bina tros ha uppstått i Afrika, under kritaperioden. Exakt hur länge de har funnits är svårt att veta; det finns få fossil av bin. Undantaget är de bin som fastnat i kåda som senare bildat bärnsten. Den äldsta kända bärnstensbiten med ett bi i är ungefär 100 miljoner år gammal och hittades i Burma, samt såldes till en samlare. En biforskare som fick se fyndet identifierade bifossilet som det äldsta kända pollinerande biet. Resultatet av den anlysen rapporteras i veckans Science, tillsammans med flera andra artiklar relaterade till bin och deras gener.
Bristen på fossil innebär också att det är svårt att veta hur bina utvecklades från sin förfader, som tros ha varit en parasitgeting. Biet i bärnstensbiten ser ut som ett mellanting mellan bi och geting är litet nog att kunna pollinera den tiden pyttesmå blommor.
Länkar
Science Now
Nature web focus med flera artiklar
sammanfattning av bi-artiklar i veckans Science
wikipedia om bin
Honey Bee Genome Project
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, evolution, insekter, bin
Pingat till intressant.se
Många men unika
Det finns över 16000 olika arter av bin. Tillsammans med andra pollinerande insekter är de nödvändiga för många ekosystem, och ekonomiskt livsviktiga för odlare. Dessutom är biet en modellorganism när det gäller forskning om socialt beteende. De är också de enda djur, förutom apor, som har utvecklat ett symboliskt språk - den dans som används för att tala om för andra bin var det finns mat att hämta.
Likheter och skillnader
Honungsbiets genom utvecklades långsammare än genomen för fruktflugor och malariamyggor, som har kartlagts tidigare. Jämfört med andra insekter har biet fler luktreceptorer men färre smakreceptorer - knappast förvånande för ett djur som hittar sin mat med hjälp av lukt och äter så pass specialiserat. De gener som styr dygnsrytmen hos bi är också relativt lika gener med samma funktion hos ryggradsdjur (bland annat människan). Bin har också utvecklat en hel grupp med gener för tillverkning av drottninggelé, den substans som bidrottningen matas med, från en enda gen - ett typiskt exempel på hur gener kan få nya funktioner under evolutionens gång, menar forskarna.
En komplex varelse
Samarbete är komplicerat, ändå klarar bin av det - trots att deras hjärnor är hundratusen gånger mindre än våra och består av ungefär samma "byggstenar" som hjärnan hos en fruktfluga. Många olika roller kräver en flexibel varelse, och en del av flexibiliteten kommer från att ett bis gener kan ändra aktivitet beroende på vilken roll biet har i sitt samhälle. Arbetarbiet och drottningen har inte mycket gemensamt, men de utvecklas från samma genom. Forskarna har hittat 65 ställen i genomet som kodar för mikro-RNA, korta bitar RNA, och är direkt inblandade i att anpassa bin för olika arbetsroller - nivåerna av olika mikro-RNA skiljer sig mellan bin som arbetar med olika saker.
Rollbyten
Ett arbetarbi går igenom ett antal olika roller under sin livstid på ungefär 40 dagar, och beroende på vad bisamhället behöver kan rollbytet snabbas upp eller sakta ner - kommunikation med feromoner (sociala lukter) styr när och hur det sker. Genom att konstruera olika typer av "artificiella" bisamhällen - till exempel ett samhälle där alla bin är exakt lika gamla - kan forskarna få insikt i hur det sociala beteendet hos bin samspelar med hur deras gener är aktiva. (Däremot går det inte att undersöka alla typer av socialt beteende; beteenden som kräver medvetande och känslor måste studeras i mer komplexa djur som apor och människor)
En lång historia
De första bina tros ha uppstått i Afrika, under kritaperioden. Exakt hur länge de har funnits är svårt att veta; det finns få fossil av bin. Undantaget är de bin som fastnat i kåda som senare bildat bärnsten. Den äldsta kända bärnstensbiten med ett bi i är ungefär 100 miljoner år gammal och hittades i Burma, samt såldes till en samlare. En biforskare som fick se fyndet identifierade bifossilet som det äldsta kända pollinerande biet. Resultatet av den anlysen rapporteras i veckans Science, tillsammans med flera andra artiklar relaterade till bin och deras gener.
Bristen på fossil innebär också att det är svårt att veta hur bina utvecklades från sin förfader, som tros ha varit en parasitgeting. Biet i bärnstensbiten ser ut som ett mellanting mellan bi och geting är litet nog att kunna pollinera den tiden pyttesmå blommor.
Länkar
Science Now
Nature web focus med flera artiklar
sammanfattning av bi-artiklar i veckans Science
wikipedia om bin
Honey Bee Genome Project
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, evolution, insekter, bin
Pingat till intressant.se
tisdag, oktober 24, 2006
Större känslighet för besk smak på hög höjd
En person som snabbt flyttar till en hög höjd blir mer känslig för beskt och surt, och mindre känslig för sött och salt.
Inte nytt, men nytt för mig. Enligt en artikel från International Journal of Biometeorology (år 2000) blir en person som flyttar sig till en plats på hög höjd (här 3500 meter) mer känslig för beskt och surt, och mindre känslig för sött och salt. Hög höjd innebär att kroppen får minskad tillgång på syre. Det sätter igång flera stressreaktioner - bland ökar halten av stresshormonet cortisol i kroppen, och likaså halten av insulin.
Artikeln bygger på en studie av personer som inte kunde känna smaken av fenylthiokarbamid (PTC), ett beskt ämne för vilket känsligheten beror på vilken genvariant man har av en viss receptor. (se Vetenskapsnytt 18/9: Hur bittert brysselkålen och kaffet smakar beror på generna). De flögs upp till hög höjd och fick stanna där i tre veckor.
Ungefär en tredjedel (8/26 st) av de som klassficerades som "non-tasters" av PTC (dvs, som inte kunde känna smaken av PTC förutom i extremt hög koncentration) vid havsnivå blev på hög höjd känsliga nog att känna smaken av ämnet. När de nyblivet känsliga för beskt flyttades tillbaka till havsnivå försvann förmågan att känna smaken av PTC för två av åtta.
Det är alltså inte bara genvarianten för receptorn som spelar in i hur känslig en person är för besk smak, men vad det var som hände i studien är oklart. Forskarnas gissning är att reaktionen på den plötsliga förflyttningen till hög höjs sätter igång ett antal andra reaktioner i kroppen, och att någon av reaktionerna påverkar känsligheten för PTC. Kanske är det en hormonell reaktion; det finns indikationer på att känsligheten för PTC har något slags länk till hormoner.
Ändringarna lär inte vara bestående. Vid längre tid på hög höjd anpassar sig kroppen, så då borde känsligheten för PTC/beskt minska igen. De övriga ändringarna i känslighet (mer för surt, mindre för sött och salt) är resultat som rapporterats från äldre vetenskapliga studier. Förklaringen där är nog lika okänd, iallafall har jag inte hittat något.
Nu undrar jag vad som händer med personer som genomgår höghöjdsträning, som ju borde ge samma effekt. Känner de nån skillnad? Smakar deras mat mer beskt och surt de första dagarna?
Länk
artikeln (International Journal of Biometeorology, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, biologi, smak, hög höjd
Pingat till intressant.se
Inte nytt, men nytt för mig. Enligt en artikel från International Journal of Biometeorology (år 2000) blir en person som flyttar sig till en plats på hög höjd (här 3500 meter) mer känslig för beskt och surt, och mindre känslig för sött och salt. Hög höjd innebär att kroppen får minskad tillgång på syre. Det sätter igång flera stressreaktioner - bland ökar halten av stresshormonet cortisol i kroppen, och likaså halten av insulin.
Artikeln bygger på en studie av personer som inte kunde känna smaken av fenylthiokarbamid (PTC), ett beskt ämne för vilket känsligheten beror på vilken genvariant man har av en viss receptor. (se Vetenskapsnytt 18/9: Hur bittert brysselkålen och kaffet smakar beror på generna). De flögs upp till hög höjd och fick stanna där i tre veckor.
Ungefär en tredjedel (8/26 st) av de som klassficerades som "non-tasters" av PTC (dvs, som inte kunde känna smaken av PTC förutom i extremt hög koncentration) vid havsnivå blev på hög höjd känsliga nog att känna smaken av ämnet. När de nyblivet känsliga för beskt flyttades tillbaka till havsnivå försvann förmågan att känna smaken av PTC för två av åtta.
Det är alltså inte bara genvarianten för receptorn som spelar in i hur känslig en person är för besk smak, men vad det var som hände i studien är oklart. Forskarnas gissning är att reaktionen på den plötsliga förflyttningen till hög höjs sätter igång ett antal andra reaktioner i kroppen, och att någon av reaktionerna påverkar känsligheten för PTC. Kanske är det en hormonell reaktion; det finns indikationer på att känsligheten för PTC har något slags länk till hormoner.
Ändringarna lär inte vara bestående. Vid längre tid på hög höjd anpassar sig kroppen, så då borde känsligheten för PTC/beskt minska igen. De övriga ändringarna i känslighet (mer för surt, mindre för sött och salt) är resultat som rapporterats från äldre vetenskapliga studier. Förklaringen där är nog lika okänd, iallafall har jag inte hittat något.
Nu undrar jag vad som händer med personer som genomgår höghöjdsträning, som ju borde ge samma effekt. Känner de nån skillnad? Smakar deras mat mer beskt och surt de första dagarna?
Länk
artikeln (International Journal of Biometeorology, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, biologi, smak, hög höjd
Pingat till intressant.se
Bloggplock om Nobelprisen
Bloggplock har samlat ihop svenska bloggposter om Nobelprisen. Klar övervikt åt litteraturprishållet (knappast oväntat), men det finns lite om de naturvetenskapliga priserna med. Rolig kommentar från Jenny (Jennys blogg) som gjort RNAi-experiment (metoden/tekniken som Nobelprisbelönades med Kemipriset) för några år sedan, på rundmaskar:
Det beskriver egentligen vad som brukar hända inom ganska många olika forskningsområden. Det mesta man gör funkar inte, och när nåt ger effekt händer inte det man förväntar sig...
Andra bloggar om: bloggplock, nobelpris, forskning
"Kort sammanfattning av mitt resultat: Vi körde fem gener och endast en visade effekt och det som hände var att maskarna sprack!"
Det beskriver egentligen vad som brukar hända inom ganska många olika forskningsområden. Det mesta man gör funkar inte, och när nåt ger effekt händer inte det man förväntar sig...
Andra bloggar om: bloggplock, nobelpris, forskning
Liv på Mars inte omöjligt
Trots att NASA:s bägge Viking-uppdrag inte hittade liv på Mars, är det inte omöjligt att liv ändå finns där. En ny studie har hittat köldtåliga mikrober på jorden. De kan leva och föröka sig även under Mars-liknande förhållanden. Och Viking:s mätmetoder är inte känsliga nog: de missar spår av liv även i vissa miljöer på jorden, säger en annan ny studie.
Liv på Mars? - en kort historik
Idén om liv på Mars uppstod under slutet av 1800-talet när till synes grävda kanaler upptäcktes på planetens yta, och fram till ungefär mitten av 1900-talet spekulerades det rätt vilt i hur sådant liv skulle kunna se ut. Bättre teleskopi vidsade att kanalerna var en illusion, och foton från sonden Mariner 4 (som visade en torr, livlös yta) satte i princip stopp för spekulationerna. När Viking 1 och 2 inte hittade några spår av liv i Mars jord (på slutet av 70-talet) var det spiken i kistan.
När nyheten att spår av fossiliserade mikrober hittats i en Mars-meteorit rapporterades 1996 (i Science), var det väldigt kontroversiellt - och det visade sig också vara felaktigt, en artefakt från avbildningsmetoden, som gick ut på att täcka det som skulle avbildas med guld. Flera upptäckter av organiska ämnen i Mars atmosfär - som skulle kunna vara spår på liv - debatteras fortfarande av forskare, enligt Wikipedia.
Höll Vikings mätmetoder måttet?
Viking letade efter organiska ämnen i Mars jord, genom att hetta upp jordprover till 500 grader Celsius och studera vilka gaser som bildades. Inga klara spår av liv hittades. Men nya tester av Vikings metoder, utförda på prover från extrema miljöer på jorden, visar att metoderna inte hittar liv som faktiskt finns där. Resultatet av testerna publiceras i senaste numret av Proceedings of the National Academy of Sciences. Bland annat kan järn i proverna oxidera organiska ämnen och bryta ner dem till koldioxid. Och Viking hittade koldioxid i sina prover. Således skulle Vikings metoder ha kunnat missa eller feltolka spår av liv på Mars, även om det fanns där. Det är slutsatsen som forskarna bakom de nya testerna drar. Därför säger de att NASA:s nya uppdrag på Mars, planerat till år 2009, bör planeras så att mätningarna blir bättre.
Tåliga bakterier skulle kunna leva på Mars
En annan grupp forskare har testat temperaturgränserna för vad bakterier egentligen klarar, och hittat grupper av bakterier (ursprungligen från sjöar i Antarktis) som lever och frodas ner till temperaturer på -28 grader Celsius. Det är tillräckligt för att bakterierna ska kunna klara sig om de lever under själva ytan på Mars, enligt forskarna (rapporteras i senaste numret av International Journal of Astrobiology, som är från april i år).
Sedan finns det andra problem för potentiellt liv än själva kylan på Mars. Planeterns magnetfält är mycket svagare än jordens, och skyddar därför dåligt mot kosmisk strålning. Inte finns det mycket till atmosfär på Mars, heller, vilket gör att mängden UV-strålning som kommer in är högre än på jorden (en gång i tiden lär Mars faktiskt ha haft en atmosfär som skyddade mot UV-strålning). Frågan är om de köldtåliga bakterierna klarar även detta? Jag antar att det blir bättre längre ner under ytan, men hur långt?
Skulle det finnas liv på Mars först nån kilometer eller två under ytan lär det ta oss ett bra tag att faktiskt hitta det...
Länkar
ScienceNow
National Geographic News
artikel i PNAS (Open access, dvs fritt tillgängligt)
artikel i International Journal of Astrobiology (kräver pren.)
wikipedia om "Life on mars"
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, rymden, Mars, utomjordiskt liv
Pingat till intressant.se
Liv på Mars? - en kort historik
Idén om liv på Mars uppstod under slutet av 1800-talet när till synes grävda kanaler upptäcktes på planetens yta, och fram till ungefär mitten av 1900-talet spekulerades det rätt vilt i hur sådant liv skulle kunna se ut. Bättre teleskopi vidsade att kanalerna var en illusion, och foton från sonden Mariner 4 (som visade en torr, livlös yta) satte i princip stopp för spekulationerna. När Viking 1 och 2 inte hittade några spår av liv i Mars jord (på slutet av 70-talet) var det spiken i kistan.
När nyheten att spår av fossiliserade mikrober hittats i en Mars-meteorit rapporterades 1996 (i Science), var det väldigt kontroversiellt - och det visade sig också vara felaktigt, en artefakt från avbildningsmetoden, som gick ut på att täcka det som skulle avbildas med guld. Flera upptäckter av organiska ämnen i Mars atmosfär - som skulle kunna vara spår på liv - debatteras fortfarande av forskare, enligt Wikipedia.
Höll Vikings mätmetoder måttet?
Viking letade efter organiska ämnen i Mars jord, genom att hetta upp jordprover till 500 grader Celsius och studera vilka gaser som bildades. Inga klara spår av liv hittades. Men nya tester av Vikings metoder, utförda på prover från extrema miljöer på jorden, visar att metoderna inte hittar liv som faktiskt finns där. Resultatet av testerna publiceras i senaste numret av Proceedings of the National Academy of Sciences. Bland annat kan järn i proverna oxidera organiska ämnen och bryta ner dem till koldioxid. Och Viking hittade koldioxid i sina prover. Således skulle Vikings metoder ha kunnat missa eller feltolka spår av liv på Mars, även om det fanns där. Det är slutsatsen som forskarna bakom de nya testerna drar. Därför säger de att NASA:s nya uppdrag på Mars, planerat till år 2009, bör planeras så att mätningarna blir bättre.
Tåliga bakterier skulle kunna leva på Mars
En annan grupp forskare har testat temperaturgränserna för vad bakterier egentligen klarar, och hittat grupper av bakterier (ursprungligen från sjöar i Antarktis) som lever och frodas ner till temperaturer på -28 grader Celsius. Det är tillräckligt för att bakterierna ska kunna klara sig om de lever under själva ytan på Mars, enligt forskarna (rapporteras i senaste numret av International Journal of Astrobiology, som är från april i år).
Sedan finns det andra problem för potentiellt liv än själva kylan på Mars. Planeterns magnetfält är mycket svagare än jordens, och skyddar därför dåligt mot kosmisk strålning. Inte finns det mycket till atmosfär på Mars, heller, vilket gör att mängden UV-strålning som kommer in är högre än på jorden (en gång i tiden lär Mars faktiskt ha haft en atmosfär som skyddade mot UV-strålning). Frågan är om de köldtåliga bakterierna klarar även detta? Jag antar att det blir bättre längre ner under ytan, men hur långt?
Skulle det finnas liv på Mars först nån kilometer eller två under ytan lär det ta oss ett bra tag att faktiskt hitta det...
Länkar
ScienceNow
National Geographic News
artikel i PNAS (Open access, dvs fritt tillgängligt)
artikel i International Journal of Astrobiology (kräver pren.)
wikipedia om "Life on mars"
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, rymden, Mars, utomjordiskt liv
Pingat till intressant.se
måndag, oktober 23, 2006
"Ljum debatt" på svenska vetenskapsbloggar
SvD:s Susanna Baltscheffsky skriver i söndagens SvD om vetenskapbloggar, och beklagar den ljumma debatten på svenska bloggar (jämfört med de amerikanska).
Jag hade nog inte kunnat hålla mig ifrån att skriva om detta i vilket fall som helst. Tack till Erik på mymarkup som gjorde mig uppmärksam på att artikeln fanns! Men eftersom jag dels felplaceras på KI (jag hör hemma på KTH) och dels karakteriseras som "scannar av senaste nytt från vetenskapliga tidskrifter och sammanställer dem på ett överskådligt sätt. Men hon reflekterar eller kommenterar inte nyheterna." (jag tycker inte att det stämmer, iallafall inte helt), så... here we go. Jag delar upp det med rubriker så det blir lättare att skumma igenom, för det här kommer bli långt :)
Inte KI, utan KTH
Det där med KI/KTH är inget att hänga upp sig på (även om en snabb googling på "Malin Sandström" hade löst det på tio sekunder). Jag tror att orsaken är att jag träffade Susanna Baltscheffsky för 14 dagar sedan när hon föreläste på kursen "Populärvetenskaplig kommunikation" om hur man skriver en artikel. Studenterna på kursen är 90% KI:are så att jag blev associerad med KI är inte så konstigt :) Möjligtvis tyder det på en brist på research, men vilken journalist med självaktning kollar upp det de är säkra på?
Reflekterar eller kommenterar inte?
Hur som helst så är jag säker på att hon inte hade hört talas om vare sig mig eller min blogg innan dess (eftersom jag presenterade mig och bloggen för henne, i en diskussion, som förklaring till varför jag varit på DN i somras) och därför knappast hade läst den heller. Skummar man igenom mitt arkiv för oktober - vilket jag gissar är ungefär det hon har gjort - så kommenterar jag väldigt lite.
(Det reser ju den intressanta frågan hur man bör karakterisera en blogg; efter den senaste veckan, månaden eller året? Efter något slags genomsnittsaktivitet? Efter det bloggförfattaren själv tycker är representativt?)
Hade jag själv fått beskriva min blogg och mitt bloggande skulle jag kanske skriva: "Vetenskapsnytt är en korsning av nyhetsblogg och vetenskapsblogg. Malin Sandström, som är doktorand på KTH, bevakar vetenskapsnyheter världen över och försöker skriva om det som inte hamnar i svenska tidningar (eller radio). Hon tycker att det rapporteras alldeles för lite om vetenskap i Sverige i allmänhet, och att för mycket av det som skrivs/sägs är oinformerat, perspektivlöst eller rent utav dåligt. Dessutom anser hon att det är alldeles för få som vet hur mycket rolig vetenskap som finns därute. Hon skriver mest kortare nyhetsinlägg, men varvar med reflektioner och analyser där hon tycker att det passar." Men, jag menar, dream on! En sådan presentation kommer jag inte få om jag inte skriver den själv.
Jag kunde ju önska att Susanna hade hittat mitt inlägg om Allercas allergifria katt (som sannolikt är en affärsbluff, 25/9) eller inlägget om bitter smak och ärftlighet (18/9) istället. Fast helst hade jag önskat att hon hade hittat inlägget där jag ifrågasätter hur SvD/Inger Atterstam kan anklaga en forskargrupp för forskningsfusk helt grundlöst baserat på eget missförstånd av en Nature-artikel och debatten omkring den (11/9) - och hur Vetenskapsradion och TT okritiskt plockar upp SvDs felaktiga information och för den vidare till en stor del av media-Sverige. För det hade varit väldigt intressant att få något slags kommentar eller förklaring till det.
Vilket för mig till det jag egentligen vill skriva om (jag återkommer till de svenska vetenskapsbloggarna längre ner).
Varför är det så lite debatt om vetenskap i svensk media?
Om vetenskap inte har starka politiska eller religiösa kopplingar, så blir det väldigt sällan någon debatt om den. Visst, kanske något enstaka debattinlägg, men sällan en sammanhängande debatt. (I USA är intelligent design/kreationism rätt hårt kopplad till republikanerna, och den debatteras också både i vanliga amerikanska medier och i bloggar. Vetenskaplig kontra religiös syn på när livet börjar influerar såväl abort- som stamcellsdebatten.) I Sverige är kopplingarna mellan politik och vetenskap betydligt svagare. Undantaget är kanske klimatfrågan, främst med inriktning på Östersjöns väl och ve, även om den debatten från min synvinkel mer liknar ett ställningskrig där den ena gruppen ropar "fosfor" och den andra ropar "kväve" och ingen längre bryr sig särskilt mycket om själva argumenten.
Det är inte särskilt mycket debatt om vetenskap annars i samhället heller. Kanske inte så konstigt, när insikten om att man kan tolka vetenskap/forskning och diskutera dess giltighet i bästa fall verkar uppstå under gymnasietiden. Och hur många har/hade ett gäng kompisar att diskutera vetenskap med under gymnasiet? Under universitetstiden? På jobbet?
Vi har ingen vana att diskutera vetenskap, varken som personer eller som samhälle.
(En stark reaktion på en vetenskapsartikel på DN är för övrigt ungefär fem mail och ett par telefonsamtal. Det var mängden reaktioner jag fick på artikeln om singelmäns om miljöbovar, som var på både löpsedeln och förstasidan och refererades i en stor del av svensk media)
Varför är det så lite debatt om vetenskap i svenska vetenskapsbloggar, då?
Well, för ett år sedan skulle jag inte ens kunnat säga "svenska vetenskapsbloggar" med gott samvete, och fortfarande är vi väldigt få. Det finns knappt en etablerad bloggkrets, och få etablerade bloggläsare som verkligen kommenterar. Kolla under "vetenskap" eller "forskning" på bloggar.se så hittar du i stort sett samma tre-fyra bloggare. Det går att räkna mängden kommentarer de får på ena handens fingrar, för det mesta.
Dessutom är den svenska bloggosfären, kanske med undantag för en delgrupp politiska bloggar, väldigt splittrad. Knappast ett underlag som stimulerar till debatt - det är förbannat tröttsamt att sitta och tycka och analysera utan återkoppling. Och det är ett fåtal personer som ens ger sig på att diskutera vetenskap, om de nu skulle hitta
Varför är det så lite debatt om vetenskap i den här bloggen, då?
Att reflektera och analysera tar tid, om det ska göras bra. Jag ser inget egenvärde i att bara tycka för tyckandets skull. (Visst, jag skulle kunna skriva "Visst är det här coolt?!" i slutet på de flesta av mina inlägg. Men det tillför knappast något). Mycket av det jag gör är ren nyhetsrapportering, både för att materialet lämpar sig till det och för att det är vad min tid räcker till. Jag jobbar runt 55 timmar en vanlig vecka (mer under arbetstopparna), har sambo och vänner som jag vill behålla och en kropp som behöver motion. Ett sånt här inlägg får jag kompensera med att jobba uppemot en halv lördag, eller förlora några timmars nattsömn. Klart att det lägger lock på analyserandet.
Och det är tråkigt att tycka när man inte får någon reaktion. Jag är knappast den enda bloggaren som önskar sig fler kommentarer. Ironiskt nog har jag fler läsare nu än för ett år sedan, men får färre kommentarer, och vad det beror på har jag inte nån större insikt i. Kanske beror det på att bloggarna blivit många fler, så att samma mängd läsare sprider sin tid på ett större antal bloggar. Eller på att jag blivit tråkigare :-)
Och visst, när jag i efterhand läser oktobers samlade produktion känns det i mångt rätt torrt och tråkigt. Inte så lockande att kommentera på, precis. Men jag har ingen större önskan om att bara välja sådant jag kan skriva en insiktsfull analys om (om inte annat skulle det bli betydligt färre poster då) - jag vill snarare lägga upp allt jag hinner av det intressanta jag ser och stimulera eventuella läsare att gå och läsa själva, utan att för den skull bli en länkblogg. Hur det ska gå till att hitta en bra balans mellan de alternativen, det tål att funderas på.
/Malin
UPPDATERAT 26/10 kl 16:20: Daniel på Klimatbloggen och Waldemar på Techne skriver också läsvärda saker.
Andra bloggar om: vetenskap, vetenskapsbloggar, vetenskapsjournalistik, svd, svenska dagbladet
Pingat till intressant.se
Jag hade nog inte kunnat hålla mig ifrån att skriva om detta i vilket fall som helst. Tack till Erik på mymarkup som gjorde mig uppmärksam på att artikeln fanns! Men eftersom jag dels felplaceras på KI (jag hör hemma på KTH) och dels karakteriseras som "scannar av senaste nytt från vetenskapliga tidskrifter och sammanställer dem på ett överskådligt sätt. Men hon reflekterar eller kommenterar inte nyheterna." (jag tycker inte att det stämmer, iallafall inte helt), så... here we go. Jag delar upp det med rubriker så det blir lättare att skumma igenom, för det här kommer bli långt :)
Inte KI, utan KTH
Det där med KI/KTH är inget att hänga upp sig på (även om en snabb googling på "Malin Sandström" hade löst det på tio sekunder). Jag tror att orsaken är att jag träffade Susanna Baltscheffsky för 14 dagar sedan när hon föreläste på kursen "Populärvetenskaplig kommunikation" om hur man skriver en artikel. Studenterna på kursen är 90% KI:are så att jag blev associerad med KI är inte så konstigt :) Möjligtvis tyder det på en brist på research, men vilken journalist med självaktning kollar upp det de är säkra på?
Reflekterar eller kommenterar inte?
Hur som helst så är jag säker på att hon inte hade hört talas om vare sig mig eller min blogg innan dess (eftersom jag presenterade mig och bloggen för henne, i en diskussion, som förklaring till varför jag varit på DN i somras) och därför knappast hade läst den heller. Skummar man igenom mitt arkiv för oktober - vilket jag gissar är ungefär det hon har gjort - så kommenterar jag väldigt lite.
(Det reser ju den intressanta frågan hur man bör karakterisera en blogg; efter den senaste veckan, månaden eller året? Efter något slags genomsnittsaktivitet? Efter det bloggförfattaren själv tycker är representativt?)
Hade jag själv fått beskriva min blogg och mitt bloggande skulle jag kanske skriva: "Vetenskapsnytt är en korsning av nyhetsblogg och vetenskapsblogg. Malin Sandström, som är doktorand på KTH, bevakar vetenskapsnyheter världen över och försöker skriva om det som inte hamnar i svenska tidningar (eller radio). Hon tycker att det rapporteras alldeles för lite om vetenskap i Sverige i allmänhet, och att för mycket av det som skrivs/sägs är oinformerat, perspektivlöst eller rent utav dåligt. Dessutom anser hon att det är alldeles för få som vet hur mycket rolig vetenskap som finns därute. Hon skriver mest kortare nyhetsinlägg, men varvar med reflektioner och analyser där hon tycker att det passar." Men, jag menar, dream on! En sådan presentation kommer jag inte få om jag inte skriver den själv.
Jag kunde ju önska att Susanna hade hittat mitt inlägg om Allercas allergifria katt (som sannolikt är en affärsbluff, 25/9) eller inlägget om bitter smak och ärftlighet (18/9) istället. Fast helst hade jag önskat att hon hade hittat inlägget där jag ifrågasätter hur SvD/Inger Atterstam kan anklaga en forskargrupp för forskningsfusk helt grundlöst baserat på eget missförstånd av en Nature-artikel och debatten omkring den (11/9) - och hur Vetenskapsradion och TT okritiskt plockar upp SvDs felaktiga information och för den vidare till en stor del av media-Sverige. För det hade varit väldigt intressant att få något slags kommentar eller förklaring till det.
Vilket för mig till det jag egentligen vill skriva om (jag återkommer till de svenska vetenskapsbloggarna längre ner).
Varför är det så lite debatt om vetenskap i svensk media?
Om vetenskap inte har starka politiska eller religiösa kopplingar, så blir det väldigt sällan någon debatt om den. Visst, kanske något enstaka debattinlägg, men sällan en sammanhängande debatt. (I USA är intelligent design/kreationism rätt hårt kopplad till republikanerna, och den debatteras också både i vanliga amerikanska medier och i bloggar. Vetenskaplig kontra religiös syn på när livet börjar influerar såväl abort- som stamcellsdebatten.) I Sverige är kopplingarna mellan politik och vetenskap betydligt svagare. Undantaget är kanske klimatfrågan, främst med inriktning på Östersjöns väl och ve, även om den debatten från min synvinkel mer liknar ett ställningskrig där den ena gruppen ropar "fosfor" och den andra ropar "kväve" och ingen längre bryr sig särskilt mycket om själva argumenten.
Det är inte särskilt mycket debatt om vetenskap annars i samhället heller. Kanske inte så konstigt, när insikten om att man kan tolka vetenskap/forskning och diskutera dess giltighet i bästa fall verkar uppstå under gymnasietiden. Och hur många har/hade ett gäng kompisar att diskutera vetenskap med under gymnasiet? Under universitetstiden? På jobbet?
Vi har ingen vana att diskutera vetenskap, varken som personer eller som samhälle.
(En stark reaktion på en vetenskapsartikel på DN är för övrigt ungefär fem mail och ett par telefonsamtal. Det var mängden reaktioner jag fick på artikeln om singelmäns om miljöbovar, som var på både löpsedeln och förstasidan och refererades i en stor del av svensk media)
Varför är det så lite debatt om vetenskap i svenska vetenskapsbloggar, då?
Well, för ett år sedan skulle jag inte ens kunnat säga "svenska vetenskapsbloggar" med gott samvete, och fortfarande är vi väldigt få. Det finns knappt en etablerad bloggkrets, och få etablerade bloggläsare som verkligen kommenterar. Kolla under "vetenskap" eller "forskning" på bloggar.se så hittar du i stort sett samma tre-fyra bloggare. Det går att räkna mängden kommentarer de får på ena handens fingrar, för det mesta.
Dessutom är den svenska bloggosfären, kanske med undantag för en delgrupp politiska bloggar, väldigt splittrad. Knappast ett underlag som stimulerar till debatt - det är förbannat tröttsamt att sitta och tycka och analysera utan återkoppling. Och det är ett fåtal personer som ens ger sig på att diskutera vetenskap, om de nu skulle hitta
Varför är det så lite debatt om vetenskap i den här bloggen, då?
Att reflektera och analysera tar tid, om det ska göras bra. Jag ser inget egenvärde i att bara tycka för tyckandets skull. (Visst, jag skulle kunna skriva "Visst är det här coolt?!" i slutet på de flesta av mina inlägg. Men det tillför knappast något). Mycket av det jag gör är ren nyhetsrapportering, både för att materialet lämpar sig till det och för att det är vad min tid räcker till. Jag jobbar runt 55 timmar en vanlig vecka (mer under arbetstopparna), har sambo och vänner som jag vill behålla och en kropp som behöver motion. Ett sånt här inlägg får jag kompensera med att jobba uppemot en halv lördag, eller förlora några timmars nattsömn. Klart att det lägger lock på analyserandet.
Och det är tråkigt att tycka när man inte får någon reaktion. Jag är knappast den enda bloggaren som önskar sig fler kommentarer. Ironiskt nog har jag fler läsare nu än för ett år sedan, men får färre kommentarer, och vad det beror på har jag inte nån större insikt i. Kanske beror det på att bloggarna blivit många fler, så att samma mängd läsare sprider sin tid på ett större antal bloggar. Eller på att jag blivit tråkigare :-)
Och visst, när jag i efterhand läser oktobers samlade produktion känns det i mångt rätt torrt och tråkigt. Inte så lockande att kommentera på, precis. Men jag har ingen större önskan om att bara välja sådant jag kan skriva en insiktsfull analys om (om inte annat skulle det bli betydligt färre poster då) - jag vill snarare lägga upp allt jag hinner av det intressanta jag ser och stimulera eventuella läsare att gå och läsa själva, utan att för den skull bli en länkblogg. Hur det ska gå till att hitta en bra balans mellan de alternativen, det tål att funderas på.
/Malin
UPPDATERAT 26/10 kl 16:20: Daniel på Klimatbloggen och Waldemar på Techne skriver också läsvärda saker.
Andra bloggar om: vetenskap, vetenskapsbloggar, vetenskapsjournalistik, svd, svenska dagbladet
Pingat till intressant.se
lördag, oktober 21, 2006
Robotstolen som bygger ihop sig själv
Robotstolen faller ständigt isär, letar rätt på sina delar och bygger ihop sig själv igen - helt på egen hand. Den är ett projekt på gränsen mellan teknik och konst - och ett exempel på ett lyckat samarbete mellan kosntnärer och forskare.Idén om stolen kläcktes av konstnären Max Dean, men genomförandet är till stor del tack vare mekanikforskaren Raffaello D'Andrea och hans tidigare student Steve Lowe - båda från Cornell University i USA - och konstnären Matt Donovan. Hela processen tar ungefär två minuter. När stolen fallit isär klättrar sitsen ner från eventuella andra delar den fallit på, letar rätt på sina ben och sin rygg (med hjälp av en inbygd kamera) och bygger ihop sig igen. 14 motorer, två växellådor och en sofistikerad algoritm gör det hela möjligt utan fjärrstyrning.
Stolen har vistas på flera olika utställningar, nu senast ArsElectronica i Linz i början av september. Men berömd blev den uppenbarligen redan i april (även om jag totalt missade den då), när en video som visar prototypen till stolen lades ut på YouTube. Här är den.
Bild från Cornells nyhetsrelease, tagen av Raffaello D'Andrea.
Länkar
nyhetsrelease från Cornell (via ScienceDaily)
mer info om stolen
Andra bloggar om: forskning, teknik, robotik, konst, robotstol
Pingat till intressant.se
fredag, oktober 20, 2006
Vädersatelliten äntligen uppe
Efter fem misslyckade försök är ESA:s nya vädersatellit MetOp äntligen uppe. Satelliten ska gå i polär bana och ge oss bättre väderprognoser med hjälp av nyutvecklad sofistikerad teknik.MetOp-A, som satelliten egentligen heter (fler MetOp-satelliter ska skjutas upp så småningom), är Europas första satellit i polär bana - en bana som passerar jordens bägge poler. Eftersom jorden hela tiden vrider sig i förhållande till satelliten, kommer MetOp kunna "se" hela jordytan. Alla tidigare europeiska vädersatelliter har varit geostationära, det vill säga hållit sig över samma del av jorden. MetOp kommer ge bättre data för områden nära polerna, och är alltså extra betydelsefull för (till exempel) Sverige.
Satelliten bär med sig tolv olika instrument; sju etablerade instrument som redan finns på andra vädersatelliter, och fem nyutvecklade. Flera av instrumenten mäter samma sak, atmosfärens temperatur och fuktighet, men på lite olika sätt. Dessa data är viktiga för beräkningar av väderprognoser, men även för forskning om bland annat klimatets utveckling.
Förutom det mäts bland annat ozonhalter och "rymdväder" (framför allt halter av laddade partiklar), och satelliten har dessutom utrustning för att ta emot och behandla nödsignaler från fartyg och flygplan. Min favorit bland alla de tekniska listigheterna är ASCAT, ett instrument som kan ta fram vindriktningar och hastighet genom att studera hur spridningen av radarvågor som studsar mot havets yta ser ut - oavsett om det är molnigt eller ej.
Bild från ESA:s bildgalleri
Länkar
Europeiska Rymdstyrelsen (ESA) om MetOp:s lyckade uppskjutning
Launch Diary
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, meteorologi, väder, satellit, metop
Pingat till intressant.se
torsdag, oktober 19, 2006
Svensk fotograf vinner känt pris för valrossfoto
Med fotot "Beast of the Sediment" vann svenske undervattensfotografen Göran Ehlmé det erkända brittiska fotopriset "Shell Wildlife Photographer of the Year". Bilden visar en valross som letar musslor i bottensediment utanför nordöstra Grönland.
Göran Ehlmé tog över fyrahundra bilder av den musselletande valrossen under flera timmars tid, hela tiden under vatten. Han är sedan tidigare känd för sitt undervattensfoto - bland annat har han gjort en film om leopardsälar (verkar visas på Animal Planet på lördag). Han har också bidragit till en forskningsartikel om hur valrossar letar mat (tre filmsnuttar på matletande valrossar tillhör artikeln. De går att ladda ner och se här). Annars finns en mycket snyggare (men längre) filmsnutt här, via waterproof.se.
Fototävlingen är populär - i år fick den in 18000 bidrag från 55 länder. Den organiseras av BBC Wildlife Magazine och Londons Natural History Museum. Tävlingen är inne på sitt 42:a år och är öppen både för proffs och amatörer. (Den sponsras av oljeföretaget Shell, vilket inte är helt okontroversiellt. Prisceremonin, som hölls igårkväll, kantades av protester och demonstrationer.)
Tävlingen har 11 kategorier för vuxna, 3 kategorier för barn, två specialpris samt två "huvudpris": "Shell Wildlife Photographer of the Year" och "Shell Young Wildlife Photographer of the Year". Förutom Göran Ehlmé har två andra svenskar fått pris: Jocke Berglund som tog flygfotot av "trädet" som bildades när Gudrun drog fram genom södra Sverige (han belönades också med "Årets Bild" för samma foto), och svensk-turkiske Serkan Günes som fick specialpris för bästa fotoportfölj tagen av en ung (18-26 år) fotograf.
Juryn måste ha haft ett otroligt svårt jobb. Många bilder kan ses på nätet och alla är fantastiskt vackra. Kolla själv.
Länkar
Tävlingens hemsida
Göran Ehlmés vinnarfoto
Andra bloggar om: natur, foto
Pingat till intressant.se
Göran Ehlmé tog över fyrahundra bilder av den musselletande valrossen under flera timmars tid, hela tiden under vatten. Han är sedan tidigare känd för sitt undervattensfoto - bland annat har han gjort en film om leopardsälar (verkar visas på Animal Planet på lördag). Han har också bidragit till en forskningsartikel om hur valrossar letar mat (tre filmsnuttar på matletande valrossar tillhör artikeln. De går att ladda ner och se här). Annars finns en mycket snyggare (men längre) filmsnutt här, via waterproof.se.
Fototävlingen är populär - i år fick den in 18000 bidrag från 55 länder. Den organiseras av BBC Wildlife Magazine och Londons Natural History Museum. Tävlingen är inne på sitt 42:a år och är öppen både för proffs och amatörer. (Den sponsras av oljeföretaget Shell, vilket inte är helt okontroversiellt. Prisceremonin, som hölls igårkväll, kantades av protester och demonstrationer.)
Tävlingen har 11 kategorier för vuxna, 3 kategorier för barn, två specialpris samt två "huvudpris": "Shell Wildlife Photographer of the Year" och "Shell Young Wildlife Photographer of the Year". Förutom Göran Ehlmé har två andra svenskar fått pris: Jocke Berglund som tog flygfotot av "trädet" som bildades när Gudrun drog fram genom södra Sverige (han belönades också med "Årets Bild" för samma foto), och svensk-turkiske Serkan Günes som fick specialpris för bästa fotoportfölj tagen av en ung (18-26 år) fotograf.
Juryn måste ha haft ett otroligt svårt jobb. Många bilder kan ses på nätet och alla är fantastiskt vackra. Kolla själv.
Länkar
Tävlingens hemsida
Göran Ehlmés vinnarfoto
Andra bloggar om: natur, foto
Pingat till intressant.se
Syrebar
Jag har varit och testat Stockholms första syrebar på uppdrag av DN På Stan. Det var kul. Texten finns i veckans På Stan-bilaga och på nätet här.
Dessutom nämns syrebarsartikeln i DN:s webbtv-inslag/intervju med redaktören Elin Sandström. Det är en lätt surrealistisk upplevelse att höra sig själv omtalas i tredje person...
Länk
DN-artikel
Dessutom nämns syrebarsartikeln i DN:s webbtv-inslag/intervju med redaktören Elin Sandström. Det är en lätt surrealistisk upplevelse att höra sig själv omtalas i tredje person...
Länk
DN-artikel
onsdag, oktober 18, 2006
Vad är det som luktar järn?
Den välbekant "metalliska" lukten av järn - det är i själva verket en lukt som kommer från din egen kropp. Järnjoner bryter ner hudens oljor och bildar luktämnen som människan tycker luktar metall. Det har tyska forskare kommit fram till.
Den som tar på ett järnföremål, eller råkar få en droppe blod på huden, känner strax den typiskt metalliska lukten av järn. Men det är faktiskt inte järnet i sig som luktar! Hudens oljor bryts ner vid kontakt med järnjoner och bildar ämnen som luktar "metalliskt". Studien publiceras i kemitidskriften Angewandte Chemie.
Järn i naturen förekommer oftast i form av positivt laddade joner, i två former som betecknas Fe2+ och Fe3+. Hemoglobin, som transporterar kroppens syre, har till exempel fyra Fe2+ joner som var och en kan binda en syrgasmolekyl. När hudoljor kommer i kontakt med Fe2+ bryts de ner, och samtidigt går järnjoner över till formen Fe3+ (det vill säga, de blir av med en elektron). Framför allt är det ett ämne, 1-octen-3-one, som står för den metalliska lukten. Det ämnet är vi människor också väldigt duktiga på att upptäcka; det behövs inte mer än 50 pikogram (50 miljondelar av en miljondels gram) i en liter luft för att vi ska kunna känna att det finns där. Koppar och mässing ger liknande resultat.
Nu gick ju inte våra förfäder runt och klappade på järnspik och stekpannor. Nyttan med att kunna känna "lukten av järn" är att järnet i blod (i hemoglobin) ger samma metalliska lukt. Och att kunna känna lukten av blod var säkert till stor nytta - om inte annat för jägare - så kanske var det därför som luktkänsligheten evolverades fram.
Länkar
Nyhetsrelease (via Eurekalert)
artikeln (Angewandte Chemie international Edition, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, lukt
Pingat till intressant.se
Den som tar på ett järnföremål, eller råkar få en droppe blod på huden, känner strax den typiskt metalliska lukten av järn. Men det är faktiskt inte järnet i sig som luktar! Hudens oljor bryts ner vid kontakt med järnjoner och bildar ämnen som luktar "metalliskt". Studien publiceras i kemitidskriften Angewandte Chemie.
Järn i naturen förekommer oftast i form av positivt laddade joner, i två former som betecknas Fe2+ och Fe3+. Hemoglobin, som transporterar kroppens syre, har till exempel fyra Fe2+ joner som var och en kan binda en syrgasmolekyl. När hudoljor kommer i kontakt med Fe2+ bryts de ner, och samtidigt går järnjoner över till formen Fe3+ (det vill säga, de blir av med en elektron). Framför allt är det ett ämne, 1-octen-3-one, som står för den metalliska lukten. Det ämnet är vi människor också väldigt duktiga på att upptäcka; det behövs inte mer än 50 pikogram (50 miljondelar av en miljondels gram) i en liter luft för att vi ska kunna känna att det finns där. Koppar och mässing ger liknande resultat.
Nu gick ju inte våra förfäder runt och klappade på järnspik och stekpannor. Nyttan med att kunna känna "lukten av järn" är att järnet i blod (i hemoglobin) ger samma metalliska lukt. Och att kunna känna lukten av blod var säkert till stor nytta - om inte annat för jägare - så kanske var det därför som luktkänsligheten evolverades fram.
Länkar
Nyhetsrelease (via Eurekalert)
artikeln (Angewandte Chemie international Edition, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, lukt
Pingat till intressant.se
tisdag, oktober 17, 2006
Tre vetenskapsbloggar i Allt om Vetenskap
Månadens nummer av Allt om Vetenskap innehåller en artikel om vetenskapsbloggar. Tre bloggare är med; jag, Daniel Hansson som ligger bakom Klimatbloggen och Sara Kjellberg som har bloggen och signaturen sakj.
Artikeln består av en intervju med oss var, sammanvävda till en text (tyvärr inte tillgänglig på nätet). Det handlar om oss, våra bloggar och varför vi bloggar. Läsaren får veta att Sara forskar om bloggar (och har en hel del vettigt och intressant att säga om bloggarnas roll) och att Daniel forskar om klimatförändringar i Östersjön. Det framgår att jag är doktorand men inte vad jag sysslar med. :-) (Datormodellering av hur luktsinnet fungerar, om nu någon är nyfiken på det).
Jupp. Vi är doktorander alla tre. Undrar om det är representativt för vetenskapsbloggare i allmänhet? I Sverige?
Artikeln består av en intervju med oss var, sammanvävda till en text (tyvärr inte tillgänglig på nätet). Det handlar om oss, våra bloggar och varför vi bloggar. Läsaren får veta att Sara forskar om bloggar (och har en hel del vettigt och intressant att säga om bloggarnas roll) och att Daniel forskar om klimatförändringar i Östersjön. Det framgår att jag är doktorand men inte vad jag sysslar med. :-) (Datormodellering av hur luktsinnet fungerar, om nu någon är nyfiken på det).
Jupp. Vi är doktorander alla tre. Undrar om det är representativt för vetenskapsbloggare i allmänhet? I Sverige?
måndag, oktober 16, 2006
Sockerlikt ämne stoppar epileptiska anfall
2-deoxy-D-glukos, ett sockerliknande ämne som använts inom sjukvården i flera decennier, kan bli nästa stora medicin mot epileptiska anfall.
2-deoxy-D-glukos, också kallat 2DG, används bland annat för medicinska avbildningar*. Det är väldigt likt vanligt glukos, men saknar en syreatom (på kemispråk: det har en hydroxylgrupp utbytt mot en väteatom). Därför kan det inte brytas ner ner av kroppen.
Nu har forskare från University of Wisconsin-Madison visat att 2DG kan blockera epileptiska anfall. Resultaten publiceras i en artikel i Nature Neuroscience. I princip ger 2DG samma effekt som en ketogen diet (diet fattig på kolhydrater, se även Vetenskapsnytt 16/11 2005: Ketogen diet ger "mer stabil" hjärnfunktion?). 2DG är fortfarande så likt glukos att det kan binda till ett antal olika enzymer i kroppen, och blockera dem så att kroppen inte kan använda riktigt glukos.
En diet helt fri från kolhydrater kan vara väldigt arbetsam att hålla - speciellt för barn. Att istället ta 2DG skulle kunna vara ett alternativ för att hålla epilepsi i schack, säger forskarna - ungefär som att ta insulin för att kunna leva med diabetes. Forskargruppen har patenterat idén.
Med tanke på att ungefär 0.7% (sju av tusen) av jordens befolkning har epilepsi och varannan till var tredje av dem saknar en effektiv medicin är den potentiella nyttan av (och inkomsten från) en sådan behandling mycket stor. Ämnet är testat på möss utan att ha visat allvarliga biverkningar. Enligt en nyhetsrelease från maj i år planeras kliniska försök innan slutet av nästa år.
*Genom att byta ut en av molekylens vanliga väteatomer mot en atom tritium (radioaktivt väte med två extra neutroner) eller en vanlig kolatom mot en atom radioaktivt kol får man molekyler som uppför sig nästan som vanligt glukos, och dessutom går att spåra utifrån.
Länkar
nyhetsrelease (via EurekAlert)
artikeln (Nature Neuroscience, pren. krävs)
Engelska wikipedia om glukos
och om 2DG
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, epilepsi, hjärnan
Pingat till intressant.se
2-deoxy-D-glukos, också kallat 2DG, används bland annat för medicinska avbildningar*. Det är väldigt likt vanligt glukos, men saknar en syreatom (på kemispråk: det har en hydroxylgrupp utbytt mot en väteatom). Därför kan det inte brytas ner ner av kroppen.
Nu har forskare från University of Wisconsin-Madison visat att 2DG kan blockera epileptiska anfall. Resultaten publiceras i en artikel i Nature Neuroscience. I princip ger 2DG samma effekt som en ketogen diet (diet fattig på kolhydrater, se även Vetenskapsnytt 16/11 2005: Ketogen diet ger "mer stabil" hjärnfunktion?). 2DG är fortfarande så likt glukos att det kan binda till ett antal olika enzymer i kroppen, och blockera dem så att kroppen inte kan använda riktigt glukos.
En diet helt fri från kolhydrater kan vara väldigt arbetsam att hålla - speciellt för barn. Att istället ta 2DG skulle kunna vara ett alternativ för att hålla epilepsi i schack, säger forskarna - ungefär som att ta insulin för att kunna leva med diabetes. Forskargruppen har patenterat idén.
Med tanke på att ungefär 0.7% (sju av tusen) av jordens befolkning har epilepsi och varannan till var tredje av dem saknar en effektiv medicin är den potentiella nyttan av (och inkomsten från) en sådan behandling mycket stor. Ämnet är testat på möss utan att ha visat allvarliga biverkningar. Enligt en nyhetsrelease från maj i år planeras kliniska försök innan slutet av nästa år.
*Genom att byta ut en av molekylens vanliga väteatomer mot en atom tritium (radioaktivt väte med två extra neutroner) eller en vanlig kolatom mot en atom radioaktivt kol får man molekyler som uppför sig nästan som vanligt glukos, och dessutom går att spåra utifrån.
Länkar
nyhetsrelease (via EurekAlert)
artikeln (Nature Neuroscience, pren. krävs)
Engelska wikipedia om glukos
och om 2DG
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, epilepsi, hjärnan
Pingat till intressant.se
söndag, oktober 15, 2006
Operation säkrare än kontaktlinser - på sikt
Att operera ögonen för att få bättre syn kan vara betydligt säkrare än att använda kontaktlinser - tvärtemot vad många tror. Det visar en jämförande studie i den vetenskapliga tidskriften Archives of ophthalmology.
Den avgörande skillnaden är att risken för komplikationer vid användning av kontaktlinser är konstant - risken att få en ögoninfektion är i princip lika stor varje dag. För en operation är risken för komplikationer däremot mycket större strax efter att ingreppet gjorts, för att sedan minska med tiden. Det säger forskarna bakom studien.
Kontaktlinsbärare - speciellt de som har mjuka kontaktlinser - riskerar att drabbas av keratit (hornhinneinflammation). Det kan bero på såväl bakterier, amöbaor eller svamp, och kan leda till bestående minskning av synförmågan. Genom att räkna ut vad risken är att drabbas av synproblem från keratit under trettio års användning av linser, och jämföra det med risken för synförlust på grund av infektioner efter en operation, kom forskarna fram till att operation på sikt faktiskt är säkrare än linsanvändning. För en genomsnittlig användare av linser är risken 1 på 2000 att drabbas av synnedsättning under trettio års användning. För den som opereras är risken 1 på 10000 (för den typ av procedur som kallas Lasik).
Sedan är det naturligtvis svårt att skatta hur mycket risken för linsanvändaren ändras när nya sorters linser och vätskor tas fram. Visserligen blir kontaktlinser säkrare att bära när nya, mer syregenomsläppliga sorter tas fram. Men laseroperationer blir också säkrare. Vad som talar emot linser är också att den mänskliga faktorn knappast ändras. Enligt forskarna slarvar de flesta kontaktlinsbärare någon gång med hanteringen, genom att inte tvätta händerna innan linserna sätts in eller genom att lagra linserna på olämpligt sätt.
(Kommer ni ihåg kontaktlinsvätskan ReNu MoistureLoc vars användare fick betydligt fler fall av ögoninfektion? De flesta som fick problemen, visade det sig, rengjorde inte sina linser alls)
Länkar
Nyhetsrelease (via PhysOrg)
artikeln (Archives of ophthalmology, pren. krävs)
Mer om keratit (varning för ett par äckliga bilder)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, hälsa, ögon, linser
Pingat till intressant.se
Den avgörande skillnaden är att risken för komplikationer vid användning av kontaktlinser är konstant - risken att få en ögoninfektion är i princip lika stor varje dag. För en operation är risken för komplikationer däremot mycket större strax efter att ingreppet gjorts, för att sedan minska med tiden. Det säger forskarna bakom studien.
Kontaktlinsbärare - speciellt de som har mjuka kontaktlinser - riskerar att drabbas av keratit (hornhinneinflammation). Det kan bero på såväl bakterier, amöbaor eller svamp, och kan leda till bestående minskning av synförmågan. Genom att räkna ut vad risken är att drabbas av synproblem från keratit under trettio års användning av linser, och jämföra det med risken för synförlust på grund av infektioner efter en operation, kom forskarna fram till att operation på sikt faktiskt är säkrare än linsanvändning. För en genomsnittlig användare av linser är risken 1 på 2000 att drabbas av synnedsättning under trettio års användning. För den som opereras är risken 1 på 10000 (för den typ av procedur som kallas Lasik).
Sedan är det naturligtvis svårt att skatta hur mycket risken för linsanvändaren ändras när nya sorters linser och vätskor tas fram. Visserligen blir kontaktlinser säkrare att bära när nya, mer syregenomsläppliga sorter tas fram. Men laseroperationer blir också säkrare. Vad som talar emot linser är också att den mänskliga faktorn knappast ändras. Enligt forskarna slarvar de flesta kontaktlinsbärare någon gång med hanteringen, genom att inte tvätta händerna innan linserna sätts in eller genom att lagra linserna på olämpligt sätt.
(Kommer ni ihåg kontaktlinsvätskan ReNu MoistureLoc vars användare fick betydligt fler fall av ögoninfektion? De flesta som fick problemen, visade det sig, rengjorde inte sina linser alls)
Länkar
Nyhetsrelease (via PhysOrg)
artikeln (Archives of ophthalmology, pren. krävs)
Mer om keratit (varning för ett par äckliga bilder)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, hälsa, ögon, linser
Pingat till intressant.se
torsdag, oktober 12, 2006
Insektsbilder belönade med Lennart Nilsson-priset
Den japanske fotografen Satoshi Kuribayashi fotograferar insekter som ingen annan. Hans bilder är nyskapande och annorlunda, och ser ut att vara tagna ur insekternas eget perspektiv. Det har gett honom årets Lennart Nilsson-pris.
Lennart Nilsson-priset, eller Lennart Nilsson Award, har delats ut sedan 1998 för att hedra den världsberömde fotografen med samma namn. Pristagaren ska ha arbetat i Lennart Nilssons anda - det vill säga ha tagit vetenskapligt fotografi i nya riktingar, med nya metoder, och ha gjort det tidigare okända möjligt att se. Prissumman är 100 000 svenska kronor, och årets överlämning sker i Berwaldhallen den 2:a november.
Årets pristagare, 67-årige Satoshi Kuribayashi, har publicerat 40 böcker och filmer sedan han började arbeta som frilansfotograf på 1960-talet. Främst har hans arbete handlat om insekter, och insekternas ekologi. Mycket av den utrustning som behövs har han designat och utvecklat själv - på hans hemsida kan man se glimtar av kameror med kringutrustning; framför allt långa, smala rörliknande objektiv. Juryns motivering lyder:
"Satoshi Kuribayashi får priset för att han med egenhändigt utvecklad fototeknik öppnar insekternas värld för människornas ögon. Med humor, medkänsla, skönhet och oöverträffad skärpa skildrar han både insekterna själva och den omgivning de lever i. Hans bilder ger ett nytt perspektiv på jordens ekosystem - där människor och insekter visar sig ha oväntat mycket gemensamt."
Värt att tillägga är kanske att i Kuribayashis bilder är insekterna subjekt - aktiva deltagare och betraktare av sin omvärld, inte bara passiva foto-objekt. Tillsammans med klokt valda situationer blir det lätt för deltagaren att faktiskt identifiera sig med insekten på fotot; två myror som står huvud mot huvud över en samling bladlöss på en kvist skulle lika gärna kunna vara två personer som konverserar över grönsaksdisken i ett snabbköp. En myrdrottning som försiktigt hjälper en nybliven myra ur sin puppa skulle kunna vara vilken småbarnaförälder som helst.
Resultatet är fantastiskt, vackert och tankeväckande. Några bilder finns på prisets webbsida, fler finns på Kuribayashis egen webbsida (som dock är mest på japanska, men bilderna behöver ingen översättning).
Länkar
Nyhetsrelease
Lennart Nilsson Award
Satoshi Kuribayashi:s webbsida
Andra bloggar om: vetenskap, foto, lennartnilssonpriset
Pingat till intressant.se
Lennart Nilsson-priset, eller Lennart Nilsson Award, har delats ut sedan 1998 för att hedra den världsberömde fotografen med samma namn. Pristagaren ska ha arbetat i Lennart Nilssons anda - det vill säga ha tagit vetenskapligt fotografi i nya riktingar, med nya metoder, och ha gjort det tidigare okända möjligt att se. Prissumman är 100 000 svenska kronor, och årets överlämning sker i Berwaldhallen den 2:a november.
Årets pristagare, 67-årige Satoshi Kuribayashi, har publicerat 40 böcker och filmer sedan han började arbeta som frilansfotograf på 1960-talet. Främst har hans arbete handlat om insekter, och insekternas ekologi. Mycket av den utrustning som behövs har han designat och utvecklat själv - på hans hemsida kan man se glimtar av kameror med kringutrustning; framför allt långa, smala rörliknande objektiv. Juryns motivering lyder:
"Satoshi Kuribayashi får priset för att han med egenhändigt utvecklad fototeknik öppnar insekternas värld för människornas ögon. Med humor, medkänsla, skönhet och oöverträffad skärpa skildrar han både insekterna själva och den omgivning de lever i. Hans bilder ger ett nytt perspektiv på jordens ekosystem - där människor och insekter visar sig ha oväntat mycket gemensamt."
Värt att tillägga är kanske att i Kuribayashis bilder är insekterna subjekt - aktiva deltagare och betraktare av sin omvärld, inte bara passiva foto-objekt. Tillsammans med klokt valda situationer blir det lätt för deltagaren att faktiskt identifiera sig med insekten på fotot; två myror som står huvud mot huvud över en samling bladlöss på en kvist skulle lika gärna kunna vara två personer som konverserar över grönsaksdisken i ett snabbköp. En myrdrottning som försiktigt hjälper en nybliven myra ur sin puppa skulle kunna vara vilken småbarnaförälder som helst.
Resultatet är fantastiskt, vackert och tankeväckande. Några bilder finns på prisets webbsida, fler finns på Kuribayashis egen webbsida (som dock är mest på japanska, men bilderna behöver ingen översättning).
Länkar
Nyhetsrelease
Lennart Nilsson Award
Satoshi Kuribayashi:s webbsida
Andra bloggar om: vetenskap, foto, lennartnilssonpriset
Pingat till intressant.se
måndag, oktober 09, 2006
IgNobel-prisen 2006
Nobelpriset uppmärksammar framstående forskning. Lillasyster IgNobelpriset lyfter istället fram udda forskning - sådant som får omgivningen att både skratta och tänka till.
Nära inpå utdelningen av Nobelprisen (iallafall de naturvetenskapliga) följer de numer nästan lika uppmärksammade IgNobelprisen. Årets ignobelpris delades ut i torsdags. Bland annat Nature har skickat dit en reporter som skriver om prisutdelningsceremonin. Den nog borde vara ett av de roligaste tänkbara tillfällena att vara med på. National Geographics foto av Roy Glauber (förra årets Nobelpristagare i fysik) som sopar pappersplan av scenen, belyst av en man som är helkroppsmålad i silver... den säger egentligen allt.
Årets pris delas ut i vitt skilda kategorier:
Ornitologi - varför hackspettar inte får huvudvärk
Ivan Schwab (University of California, Davis) och Philip May (University of California, Los Angeles).
Näringslära - dyngbaggar är noga med vad de äter
Wasmia Al-Houty (Kuwait University) och Faten Al-Mussalam (Kuwait Environment Public Authority).
Fredspris - "elektromekanisk tonåringsskrämma" (en apparat som gör ett irriterande ljud, som bara unga kan höra) och en ringsignal som bara unga hör.
Howard Stapleton från Merthyr Tydfil, Wales.
Akustik - orsaken till att folk ogillar ljudet av naglar mot "svarta tavlan"
D. Lynn Halpern (Harvard Vanguard Medical Associates, Brandeis University och Northwestern University), Randolph Blake (Vanderbilt University och Northwestern University) och James Hillenbrand (Western Michigan University och Northwestern University)
Matematik - beräkning av antalet foton som måste tas för att man ska kunna vara säker på att ingen på gruppfotot blundar.
Nic Svenson och Piers Barnes (Australian Commonwealth Scientific and Research Organization).
Literatur - problem med att använda långa ord i onödan
Daniel Oppenheimer (Princeton University). (se också Vetenskapsnytt 5/11 2005: Enkel text imponerar mer)
Medicin - att bota "obotlig" hicka med ändtarmsmassage
Francis Fesmire (University of Tennessee College of Medicine), Majed Odeh (Bnai Zion Medical Center), Harry Bassan (Bnai Zion Medical Center) och Arie Oliven (Bnai Zion Medical Center).
Fysik - varför spaghetti som böjs går i flera bitar
Basile Audoly och Sebastien Neukirch (University of Pierre and Marie Curie).
Kemi - hur ultraljudets hastighet i cheddarost påverkas av temperaturen
Antonio Mulet (University of Valencia), José Javier Benedito (University of Valencia), José Bon (University of Valencia) och Carmen Rosselló (University of Illes Balears).
Biologi - för att ha visat att malariamyggan attraheras av både lukten av limburgerost och lukten av människofötter.
Bart Knols (Wageningen Agricultural University, Tanzania's National Institute for Medical Research and the International Atomic Energy Agency) och Ruurd de Jong (Wageningen Agricultural University och Santa Maria degli Angeli).
Länkar
Improbable Research
Nature News
National Geographic News
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, humor, ignobelpris
Pingat till intressant.se
Nära inpå utdelningen av Nobelprisen (iallafall de naturvetenskapliga) följer de numer nästan lika uppmärksammade IgNobelprisen. Årets ignobelpris delades ut i torsdags. Bland annat Nature har skickat dit en reporter som skriver om prisutdelningsceremonin. Den nog borde vara ett av de roligaste tänkbara tillfällena att vara med på. National Geographics foto av Roy Glauber (förra årets Nobelpristagare i fysik) som sopar pappersplan av scenen, belyst av en man som är helkroppsmålad i silver... den säger egentligen allt.
Årets pris delas ut i vitt skilda kategorier:
Ornitologi - varför hackspettar inte får huvudvärk
Ivan Schwab (University of California, Davis) och Philip May (University of California, Los Angeles).
Näringslära - dyngbaggar är noga med vad de äter
Wasmia Al-Houty (Kuwait University) och Faten Al-Mussalam (Kuwait Environment Public Authority).
Fredspris - "elektromekanisk tonåringsskrämma" (en apparat som gör ett irriterande ljud, som bara unga kan höra) och en ringsignal som bara unga hör.
Howard Stapleton från Merthyr Tydfil, Wales.
Akustik - orsaken till att folk ogillar ljudet av naglar mot "svarta tavlan"
D. Lynn Halpern (Harvard Vanguard Medical Associates, Brandeis University och Northwestern University), Randolph Blake (Vanderbilt University och Northwestern University) och James Hillenbrand (Western Michigan University och Northwestern University)
Matematik - beräkning av antalet foton som måste tas för att man ska kunna vara säker på att ingen på gruppfotot blundar.
Nic Svenson och Piers Barnes (Australian Commonwealth Scientific and Research Organization).
Literatur - problem med att använda långa ord i onödan
Daniel Oppenheimer (Princeton University). (se också Vetenskapsnytt 5/11 2005: Enkel text imponerar mer)
Medicin - att bota "obotlig" hicka med ändtarmsmassage
Francis Fesmire (University of Tennessee College of Medicine), Majed Odeh (Bnai Zion Medical Center), Harry Bassan (Bnai Zion Medical Center) och Arie Oliven (Bnai Zion Medical Center).
Fysik - varför spaghetti som böjs går i flera bitar
Basile Audoly och Sebastien Neukirch (University of Pierre and Marie Curie).
Kemi - hur ultraljudets hastighet i cheddarost påverkas av temperaturen
Antonio Mulet (University of Valencia), José Javier Benedito (University of Valencia), José Bon (University of Valencia) och Carmen Rosselló (University of Illes Balears).
Biologi - för att ha visat att malariamyggan attraheras av både lukten av limburgerost och lukten av människofötter.
Bart Knols (Wageningen Agricultural University, Tanzania's National Institute for Medical Research and the International Atomic Energy Agency) och Ruurd de Jong (Wageningen Agricultural University och Santa Maria degli Angeli).
Länkar
Improbable Research
Nature News
National Geographic News
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, humor, ignobelpris
Pingat till intressant.se
torsdag, oktober 05, 2006
Inga mer poster denna vecka...
... för jag ska åka till Finland på turné med spexet. Åter på måndag.
onsdag, oktober 04, 2006
Nobelpriset i kemi 2006
Kristallografi av transkriptionsapparaten - det maskineri som läser av gener för att tillverka proteiner - gav Roger Kornberg årets Nobelpris i kemi. Det är inte första gången han får gå på Nobelprisfest i stadshuset: när hans far fick Nobelpriset i fysiologi/medicin år 1959 var han med.
Roger Kornberg är 59 år gammal och forskar vid Stanford i USA. Han har beskrivit i detalj hur transkriptionen, kopieringen av genetisk information till budbärar-RNA, går till. Som kronan på verket kom hans bilder - världens första, bara några år gamla - av transkriptionsapparaten i en eukaryot cell. Bilderna visar hur DNA kopieras och hur RNA-strängen växer fram, så detaljerat att enstaka atomer går att se.
Kristallerna avbildas med röntgen, och Kornberg tog till ett listigt knep för att kunna avbilda reaktionen medan den pågick: han lät reaktionen ske i en lösning som saknade en av de fyra sorters byggstenar som krävs för uppbyggandet av RNA-strängen, så när kopieringen kom till den saknade byggstenen stannade reaktionen. Vanligtvis är det bara "stela" molekylkomplex som går att avbilda med röntgenkristallografi - att avbilda en pågående reaktion ansågs nästan omöjligt när Kornberg gjorde sina bilder. Bakom bilderna låg ett tiotal års hårt arbete med jästceller och deras transkription.
På Kornbergs forskningsgruppswebbsida finns för övrigt ett foto på Kornberg som ung i Stockholm 1959 - sannolikt då hans far fick Nobelpriset (långt ner på denna sida).
Länkar
pressrelease (Nobel)
populärvetenskaplig information (Nobel)
Kornbergs forskningsgrupps webbsida på Stanford
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, nobelpriset, kemi
Pingat till intressant.se
Roger Kornberg är 59 år gammal och forskar vid Stanford i USA. Han har beskrivit i detalj hur transkriptionen, kopieringen av genetisk information till budbärar-RNA, går till. Som kronan på verket kom hans bilder - världens första, bara några år gamla - av transkriptionsapparaten i en eukaryot cell. Bilderna visar hur DNA kopieras och hur RNA-strängen växer fram, så detaljerat att enstaka atomer går att se.
Kristallerna avbildas med röntgen, och Kornberg tog till ett listigt knep för att kunna avbilda reaktionen medan den pågick: han lät reaktionen ske i en lösning som saknade en av de fyra sorters byggstenar som krävs för uppbyggandet av RNA-strängen, så när kopieringen kom till den saknade byggstenen stannade reaktionen. Vanligtvis är det bara "stela" molekylkomplex som går att avbilda med röntgenkristallografi - att avbilda en pågående reaktion ansågs nästan omöjligt när Kornberg gjorde sina bilder. Bakom bilderna låg ett tiotal års hårt arbete med jästceller och deras transkription.
På Kornbergs forskningsgruppswebbsida finns för övrigt ett foto på Kornberg som ung i Stockholm 1959 - sannolikt då hans far fick Nobelpriset (långt ner på denna sida).
Länkar
pressrelease (Nobel)
populärvetenskaplig information (Nobel)
Kornbergs forskningsgrupps webbsida på Stanford
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, nobelpriset, kemi
Pingat till intressant.se
tisdag, oktober 03, 2006
Parasitväxten som luktar sig till sina offer
Parasitväxten snärja kan lukta sig till sitt favoritoffer - tomatplantor. Men vete gillar den däremot inte.
Luktsinne är inte något som normalt förknippas med växter. Men snärjan, en parasitväxt som helt livnär sig på sin värd, kan faktiskt använda luftburna ämnen som dess favoritvärd avger för att känna av vart den bör rikta sina rötter. Det har en forskargrupp från universistet Penn State visat. Studien publiceras i senaste Science.
Forskarna odlade snärja (Cuscuta pentagona) i närheten av tomatplantor, och kunde se att snärjan ett tag efter att den grott började växa i riktning mot tomatplantorna. De utvann också luktämnen från tomatplantorna, och kunde se att snärjan växte i riktning mot luktämnena. Det är tidigare känt att insekter kan söka upp plantor baserat på lukt, men detta är det första dokumenterade exemplet av en växt som gör samma sak.
Snärjan var däremot inte lika förtjust i vete, vilket verkar bero på att vete ger ifrån sig ett ämne som snärjan vill undvika. Det skulle kunna vara ett möjligt sätt att bekämpa snärja. Växtparasiten verkar inte vara ett stort problem i Sverige, men i USA finns den på topp 10-listan över skadliga ogräs.
Länkar
New York Times
Science "News of the week" (pren. krävs)
artikeln (Science, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, biologi, odling, ogräs
Pingat till intressant.se
Luktsinne är inte något som normalt förknippas med växter. Men snärjan, en parasitväxt som helt livnär sig på sin värd, kan faktiskt använda luftburna ämnen som dess favoritvärd avger för att känna av vart den bör rikta sina rötter. Det har en forskargrupp från universistet Penn State visat. Studien publiceras i senaste Science.
Forskarna odlade snärja (Cuscuta pentagona) i närheten av tomatplantor, och kunde se att snärjan ett tag efter att den grott började växa i riktning mot tomatplantorna. De utvann också luktämnen från tomatplantorna, och kunde se att snärjan växte i riktning mot luktämnena. Det är tidigare känt att insekter kan söka upp plantor baserat på lukt, men detta är det första dokumenterade exemplet av en växt som gör samma sak.
Snärjan var däremot inte lika förtjust i vete, vilket verkar bero på att vete ger ifrån sig ett ämne som snärjan vill undvika. Det skulle kunna vara ett möjligt sätt att bekämpa snärja. Växtparasiten verkar inte vara ett stort problem i Sverige, men i USA finns den på topp 10-listan över skadliga ogräs.
Länkar
New York Times
Science "News of the week" (pren. krävs)
artikeln (Science, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, biologi, odling, ogräs
Pingat till intressant.se
Nobelpriset i fysik 2006
Bakgrundsstrålningen i rymden ser ut som strålningen från en svart kropp men är lite ojämn - den upptäckten har gett John Mather och George Smoot årets Nobelpris i fysikGårdagens medicinpris kom oväntat tidigt - bara åtta år efter upptäckten - men dagens fysikpris var mer väntat. Såväl DN:s Karin Bojs som Vetenskapsradions Camilla Widebäck prickade in Mather och Smoot i sina spekulationer om vem som skulle få fysikpriset.
Mätningarna som låg till grund för upptäckten utfördes med NASAs Cobe-satellit (Cosmic Background Explorer), som sköts upp i november 1989. Det var ett jätteprojekt med över 1000 forskare. John Mather hade huvudansvaret för själva projektet och ansvarade för experiment som visade att rymdens bakgrundsstrålning ser ut som strålningen för en svartkropp. George Smoot hade huvudansvaret för mätningarna av temperaturvariationerna i bakgrundsstrålningen. Att bakgrundsstrålningen hade ett perfekt svartkroppsspektrum bekräftades efter bara nio minuters observationer. Resultaten från mätningarna av variationen i strålningens temperatur - som är en rest från universums tidigaste historia - meddelades i april 1992.
Mather och Smoot är 60 respektive 61 år gamla, och har varsin doktorsexamen i fysik. Mather är forskare i astrofysik vid NASA Goddard Space Flight Center, och Smoot är Professor i fysik vid University of California, Berkeley.
Bakgrundsstrålningen i rymden är betydligt äldre än den äldsta galaxen. Strålningen anses vara en rest från ögonblicket efter Big Bang, när universum var en 3000 grader het "glödande kropp". Idag har strålningen från den tiden kallnat till bara 2.7 grader över den absoluta nollpunkten, men den är inte exakt lika varm överallt. Det innebär att forskare som är intresserade av universums tidigaste historia kan studera mönstret som bakgrundsstrålningen har för att få veta mer.
Bakgrundsstrålningen har formen av strålningen från en perfekt svart kropp. Det innebär att fördelningen mellan strålning av olika temperatur bara beror på temperaturen. Namnet "svartkropp" kommer från det faktum att ett objekt som sänder ut värmestrålning på det här viset ser svart ut vid lägre temperaturer.
Bild: bakgrundsstrålningens variationer, från COBE-satelliten (från NASAs COBE-sida, här)
Länkar
nyhetsrelease (Nobel)
COBE-projektet (NASA)
John Mathers NASA-webbsida
George Smoots webbsida vid Berkeley, och hans forskningsgrupps webbsida
Engelska Wikipedia om COBE och om svarta kroppar
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, nobelpris, rymden, NASA
Pingat till intressant.se
Matematik och musik i skön förening
Matematik och musik har många kopplingar till varandra. Till exempel går det utmärkt att göra opera av matematik(historia) - det har min kompis Jonas gjort ihop med sin kusin Kimmo. Jonas, som är mattedoktorand på KTH, har komponerat musiken. Kimmo, som är matteprofessor på Mälardalens Högskola, har skrivit librettot. Resultatet, den 30 minuter långa kammaroperan "Krypto CEG", kan avlyssnas på Kungl. Vetenskapsakademien imorgon onsdag kl 18.
Vad handlar det om?
Den svenske matematikern Arne Beurling och hans kryptoknäckande under andra världskriget.
Men jag kan ingen kryptomatte - hur ska jag fatta vad det går ut på?
Det hela inleds med en halvtimmes föreläsning om musik och matematik, av Kimmo. Och sedan visar de hur Beurling gjorde på en projektionsskärm under operans gång.
Men, jag trodde att det bara var gamla döda gubbar som skrev opera?
Inte då. Jonas och Kimmo är varken gamla, döda eller tråkiga. Dessutom har de skrivit operor ihop förut: Kurfursten (som handlar om en maktgalen spärrvakt) och Koppen (en kortopera efter Povel Ramels skräcknovell med samma namn).
Jaha, då går jag väl dit och lyssnar - eftersom du envisas så. Men var är det?
Vetenskapsakademiens lokaler ligger vid Universitetet nära Naturhistoriska Riksmuséet. Tunnelbana (röd linje) eller buss 40 till Universitetet. Karta (och bilvägbeskrivning) finns här.
Andra bloggar om: kultur, opera, matematik
Vad handlar det om?
Den svenske matematikern Arne Beurling och hans kryptoknäckande under andra världskriget.
Men jag kan ingen kryptomatte - hur ska jag fatta vad det går ut på?
Det hela inleds med en halvtimmes föreläsning om musik och matematik, av Kimmo. Och sedan visar de hur Beurling gjorde på en projektionsskärm under operans gång.
Men, jag trodde att det bara var gamla döda gubbar som skrev opera?
Inte då. Jonas och Kimmo är varken gamla, döda eller tråkiga. Dessutom har de skrivit operor ihop förut: Kurfursten (som handlar om en maktgalen spärrvakt) och Koppen (en kortopera efter Povel Ramels skräcknovell med samma namn).
Jaha, då går jag väl dit och lyssnar - eftersom du envisas så. Men var är det?
Vetenskapsakademiens lokaler ligger vid Universitetet nära Naturhistoriska Riksmuséet. Tunnelbana (röd linje) eller buss 40 till Universitetet. Karta (och bilvägbeskrivning) finns här.
Andra bloggar om: kultur, opera, matematik
måndag, oktober 02, 2006
Nobelpriset i medicin 2006
Årets Nobelpris i medicin går till Andrew Z. Fire och Craig C. Mello för upptäckten av RNA-interferens.
RNA-interferens innebär att RNA för en viss gen kan användas för att "stänga av" produktionen av det protein som genen kodar för. Det förekommer naturligt hos både växter och djur, inklusive människan. Forskare kan också använda RNA-interferens för att studera funktionen hos en enskild gen (genom att "stänga av" den med RNA-interferens och se vad som händer).
Fire och Mello upptäckte RNA-interferens av en slump, under mitten av nittiotalet. De undersökte reglering av genuttryck (vilka gener som är "aktiva" och producerar det protein de kodar för) hos rundmask. När ett protein ska produceras är ett av de första stegen att genen som berättar hur proteinet ser ut läses av och kopieras till mRNA. Genom att spruta in mRNA för ett visst protein trodde Fire and Mellow att de skulle kunna öka produktionen av det proteinet. Men inget hände, inte heller när de sprutade in antisens-RNA för genen (antisens-RNA är en "spegelbild" av mRNA som kan binda till mRNA). Men när de sprutade in både mRNA och antisens-RNA på samma gång - och alltså fick en dubbelsträng av RNA - stoppades produktionen av det motsvarande proteinet. Upptäckten publicerades i en Nature-artikel 1998.
Andrew Z. Fire föddes 1959, och forskar nu vid MIT (Massachusetts Institute of Technology). Craig C. Mello föddes 1960, och forskar vid Harvard University. Det är således två relativt unga pristagare, och även en - åtmistone för Nobelpris räknat - ung upptäckt.
RNA-interferens (eller, som det ofta skrivs, RNAi) har flera viktiga funktioner i kroppen. Det är en skyddsmekanism mot virusinfektioner och det tystar så kallade transposoner, flyttbara element i genomet. Eftersom nära hälften av vårt genom består av virusgener och transposoner är det sannolikt väldigt viktigt för kroppen att kunna kontrolelra dem - man skulle kunna kalla RNa-interferens för genomets immunförsvar. RNAi kan också undertrycka både transkription av gener och produktion av proteiner.
Länkar
pressrelease (Nobel)
Avancerad information om RNAi och medicinpriset (Nobel, endast på engelska)
Andrew Fires webbsida på Stanford School of Medicine
Craig Mellos webbsidor på UMass Medical School och Howard Huges Medical Institute
Engelska wikipedia om RNA-interferens
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, Nobelpris, medicin, genetik, RNA-interferens
Pingat till intressant.se
RNA-interferens innebär att RNA för en viss gen kan användas för att "stänga av" produktionen av det protein som genen kodar för. Det förekommer naturligt hos både växter och djur, inklusive människan. Forskare kan också använda RNA-interferens för att studera funktionen hos en enskild gen (genom att "stänga av" den med RNA-interferens och se vad som händer).
Fire och Mello upptäckte RNA-interferens av en slump, under mitten av nittiotalet. De undersökte reglering av genuttryck (vilka gener som är "aktiva" och producerar det protein de kodar för) hos rundmask. När ett protein ska produceras är ett av de första stegen att genen som berättar hur proteinet ser ut läses av och kopieras till mRNA. Genom att spruta in mRNA för ett visst protein trodde Fire and Mellow att de skulle kunna öka produktionen av det proteinet. Men inget hände, inte heller när de sprutade in antisens-RNA för genen (antisens-RNA är en "spegelbild" av mRNA som kan binda till mRNA). Men när de sprutade in både mRNA och antisens-RNA på samma gång - och alltså fick en dubbelsträng av RNA - stoppades produktionen av det motsvarande proteinet. Upptäckten publicerades i en Nature-artikel 1998.
Andrew Z. Fire föddes 1959, och forskar nu vid MIT (Massachusetts Institute of Technology). Craig C. Mello föddes 1960, och forskar vid Harvard University. Det är således två relativt unga pristagare, och även en - åtmistone för Nobelpris räknat - ung upptäckt.
RNA-interferens (eller, som det ofta skrivs, RNAi) har flera viktiga funktioner i kroppen. Det är en skyddsmekanism mot virusinfektioner och det tystar så kallade transposoner, flyttbara element i genomet. Eftersom nära hälften av vårt genom består av virusgener och transposoner är det sannolikt väldigt viktigt för kroppen att kunna kontrolelra dem - man skulle kunna kalla RNa-interferens för genomets immunförsvar. RNAi kan också undertrycka både transkription av gener och produktion av proteiner.
Länkar
pressrelease (Nobel)
Avancerad information om RNAi och medicinpriset (Nobel, endast på engelska)
Andrew Fires webbsida på Stanford School of Medicine
Craig Mellos webbsidor på UMass Medical School och Howard Huges Medical Institute
Engelska wikipedia om RNA-interferens
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, Nobelpris, medicin, genetik, RNA-interferens
Pingat till intressant.se
Nu börjar Nobelveckan!
Nu börjar "Nobelveckan": den period i oktober när Nobelprisen i medicin, kemi och fysik tillkännages.
Tidigast kl 11:30 idag får vi veta vem eller vilka som får Nobelpriset i medicin. Imorgon är det dags för fysikpriset (tidigast 11:45) och slutligen kemipriset (också tidigast 11:45) i övermorgon. För den som gillar vetenskap och vetenskapsnyheter är den här veckan en av årets absoluta höjdpunkter.
Såväl Vetenskapsradion (Jan-Olov Johansson) som DN (Karin Bojs) spekulerar om vem som kan tänkas få medicinpriset:
Elizabeth Blackburn och Carol Greider (DN)/ Elisabeth Blackburn, Carol W Greider och Jack W Szostak (V-radion) för telomeras
Ernest McCullough och James Till (DN) för stamceller
Ravinder Maini och Marc Feldman (DN) för TNF-alfa-hämmare
Mario Capecchi, Martin Evans och Oliver Smithies (DN, V-radion) för knockout-möss
Pierre Chambon, Ronald Evans och Elwood Jensen (DN) för kärnreceptorer
Sir David Lane och Arnold Levin (V-radion) för upptäckten av bröstcancergenen p53
Harald Zurhausen (V-radion) för papillomviruset
Om en timme vet vi.
Tidigast kl 11:30 idag får vi veta vem eller vilka som får Nobelpriset i medicin. Imorgon är det dags för fysikpriset (tidigast 11:45) och slutligen kemipriset (också tidigast 11:45) i övermorgon. För den som gillar vetenskap och vetenskapsnyheter är den här veckan en av årets absoluta höjdpunkter.
Såväl Vetenskapsradion (Jan-Olov Johansson) som DN (Karin Bojs) spekulerar om vem som kan tänkas få medicinpriset:
Elizabeth Blackburn och Carol Greider (DN)/ Elisabeth Blackburn, Carol W Greider och Jack W Szostak (V-radion) för telomeras
Ernest McCullough och James Till (DN) för stamceller
Ravinder Maini och Marc Feldman (DN) för TNF-alfa-hämmare
Mario Capecchi, Martin Evans och Oliver Smithies (DN, V-radion) för knockout-möss
Pierre Chambon, Ronald Evans och Elwood Jensen (DN) för kärnreceptorer
Sir David Lane och Arnold Levin (V-radion) för upptäckten av bröstcancergenen p53
Harald Zurhausen (V-radion) för papillomviruset
Om en timme vet vi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)