Vad gör forskarna om sommaren?

Få ställen ser så öde ut som ett universitet på sommaren. Men som forskare är det ofta då man får det viktigaste jobbet gjort: själva forskningen. Trots det verkar myten om forskarnas och doktorandernas "långsemestrar" leva kvar.

I en ledare/krönika från den 10:e juni 2005, som SLU:s forskarblogg skrev om måndagen den 25/6 i år, kallar författaren/filosofen Roland Poirier Martinsson "den skattefinansierade sommarledigheten" för "den största pågående skandalen på universiteten". Krönikan är visserligen två år gammal, men jag har faktiskt inte läst den förut, och liknande kommentarer har jag stött på alltför ofta. 

 

Egentligen är grundproblemet det här: de som föreställer sig att forskare och forskarstuderande har en soft tillvaro med korta arbetstider verkar utgå från det klassiska kontorsarbetets 8-till-5-tider och kroppslig närvaro vid skrivbordet som mått på prestation. Väldigt lite forskning bedrivs på de villkoren, men det är kanske inte lätt att veta om man inte varit där själv. Ett till synes tomt universitet blir då lätt tolkat som ett tecken på att ingen jobbar.

Grovt kategoriserat finns det två sorters forskare - de som gör experiment och de som uteslutande arbetar med dator och/eller penna och papper. Experiment kräver så gott som alltid tillgång till utrustning och materiel; i ett labb eller ute i fält. Den sortens forskning blir av naturliga skäl mer bunden till en viss arbetsplats, och ofta även ett visst intervall av arbetstider (även om det finns en del kringjobb, som inte är knutet till labbet). Penna och papper, eller "rent tankearbete", går däremot att ha med sig så gott som överallt, och med internet-tillgång kan man koppla upp sig mot sin jobbdator från godtycklig plats.

Därmed kan man jobba nästan när och var som helst.

Det inkluderar att jobba på semestern - och det är just vad många forskare gör. Om inte annat för att resten av familjen ska kunna få något som liknar en normal semester. För vissa är det antagligen arbetsbördan som avgör (tysk kollega: "visst skulle jag vilja ta fyra veckor, men mer än två är helt enkelt inte möjligt"). För andra är det kärleken till och engagemanget i jobbet - speciellt forskningsbiten (svensk kollega: "på semestern jobbar jag bara med den roliga forskningen").

Dessutom har ens forskarkollegor i Europa och USA oftast semester i augusti, vilket innebär att möten, konferenser och viktiga deadlines ofta hamnar i  juni och juli. En amerikansk doktorand jag träffade fjol uttryckte sin stora förvåning över att svenska doktorander över huvud taget hade semester - han enda semester bestod av tiden han var på konferens.

Även de forskare som nominellt är lediga läser - och besvarar - ofta sin email. Vissa tar också med sig en bunt ur läshögen - halvfärdiga exjobbsrapporter och avhandlingar, intressanta artiklar, utkast till egna artiklar - att gå igenom och kommentera.

Råkar man inte känna några forskare är mycket av detta "semesterarbete" naturligtvis osynligt.

Roland Poirier Martinsson verkar i sin ledare ha missat det uppenbara: att det inte bara är akademiker som arbetar på universiteten, och att den "osynliga" personalen i form av administratörer, vaktmästare et cetera faktiskt behövs för att upprätthålla en normal verksamhet (dessutom blir vissa bitar av verksamheten ganska meningslös att utföra när det inte pågår någon undervisning). De tecken på forskarnas arbetssmitning han tar upp i sin ledare är därför ganska aningslösa. Men ihopgrupperade sådär i en punktlista ser de lite anklagande ut, så det är kanske bäst att bemöta dem i lite mer detalj...

att undervisningen i princip upphör;
Det beror väl på vad man räknar som undervisning. Sommarkurser? Förberedelser av föreläsningar, labbar och tentor inför nästa termin?  Det är färre föreläsningar, men tiden för dessa får man som undervisande forskare inte lägga in själv, såvitt jag vet - är det inte en sommarkurs får man vackert hålla sig till terminstid.

att det inte förekommer några disputationer;
Åtminstone på KTH får man inte disputera efter ett visst datum i början av sommaren (en lic- eller doktorsexamen är en examen, och kan inte fås ut annat än under terminen). Jag vet faktiskt inte varför, men antagligen är det främst av administrativa skäl. Med den mängd administration som omger en disputation skulle det vara fruktansvärt jobbigt att försöka ordna en sådan i juli, med lejonparten av alla administratörer på semester.  Med mitt lic-försvar och tillhörande avhandlingsarbete i färskt minne mår jag faktiskt lätt illa vid blotta tanken att försöka göra nåt liknande i semestertider. Det är många deadlines som måste hållas för att ens disputation ska räknas som giltig - de allra flesta rör pappersarbete och administrativa uppgifter, och ett stort antal olika personer är inblandade.

att expeditioner i princip stänger;
Och vilka sitter på expeditionerna - det är väl ändå knappast forskarna? Inte heller är expeditionerna till för forskarna, utan för studenter och besökare (som, antagligen, är borta eftersom det är sommar).

att närvaron sjunker i långt högre grad än vad semestern tillåter;
Jag är böjd att tro att detta är en gissning - eller? RPM citerar inga siffror. Om nu forskarna sysslar med att tänka, spelar det någon roll om de gör det hemma eller på kontoret?

att institutionsbibliotek/forskningsbibliotek drar ner kraftigt på öppettiderna;
Symtom på att forskarna slutar låna böcker, eller på att bibliotekarierna behöver semester de också? (Mitt institutionsbibliotek är f ö alltid tillgängligt, bara man har en rumsnyckel till ett kontor på institutionen)

att många institutioner står bokstavligen låsta;
Min institution är alltid låst. På vissa andra ställen (till exempel förra kontoret) är de centralt upplåsta efter studenternas schematider (8 till 5 under vardagar). Inte är det då särskilt märkligt att de låser då det inte finns något schemalagt...

att internutbildningar i princip upphör;
Och? Inte internutbildar man forskare speciellt ofta? (Baserat på aktiviteten på min avdelning är mängden internutbildning per senior forskare och år maximalt ungefär två dagar - ungefär en till två korta kurser per år) Och vill man ha med alla i målgruppen är det väl smartast att lägga internutbildningen när så gott som ingen tar semester - i undervisningsperioden?

att studievägledning och andra servicefunktioner i princip upphör.
Studievägledningen (och oftast även de "andra servicefunktionerna") är till för studenterna, som tenderar att vara någon annanstans än på universitetet under sommaren.  

 

 

Från en forskarsynpunkt (något hårddragen, men inte mycket) ser det snarare ut såhär: semester är något som ickeforskare har, och som innebär att de plötsligt inte finns på sina vanliga kontor. Att få något av administrativ karaktär gjort tar helt hopplöst lång tid, men det gör ingenting - för äntligen får man forska ifred. Inga studenter, inga föreläsningar att hålla eller tentor att rätta. Deadlines för ansökningar om forskningsmedel har kommit och gått. Nästa omgång resultatrapporter, timrapporter och liknande ska inte lämnas in förrän hösten. Mängden epost i inboxen sjunker drastiskt.

Visst är det ett slags semester - men knappast av den typ RPM menar.

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, sommar, semester

Semester!

Nu ska jag tillbringa åtta dagar utan internet. Inget bloggande, alltså.

Drick med måtta vid hårdträning

Att dricka för mycket vid hård fysisk aktivitet kan vara livsfarligt. Trots att risken varit känd länge dricker bland annat många maraton-löpare alldeles för mycket, snarare än för lite. Att byta vatten mot sportdryck hjälper inte heller. Det varnar forskare i majnumret av den vetenskapliga tidskriften Sports Medicine.

Faran heter vattenförgiftning (hyponatremi - för låg natriumkoncentration i blodet), och problemen uppstår när man dricker mer än vad njurarna klarar av att ta hand om (och utsöndra som urin)*. I vanliga fall är det svårt att lyckas sätta sig i en sådan situation eftersom njurarnas aktivitet är anpassningsbar**. Aktiviteten styrs från hypofysen, som tillverkar mer eller mindre av hormonet vasopressin (ADH). Ju mer ADH, desto mer vatten behåller kroppen.

Men när man ägnar sig åt hård fysisk aktivitet under lång tid (>4 timmar, t ex maratonlöpning och långdistanscykling) ökar produktionen av ADH, och därmed minskar kroppens förmåga att göra sig av med vätska genom njurarna. Dessutom liknar de tidiga symtomen för hyponatremi de för uttorkning: huvudvärk, illamående och/eller att "må allmänt dåligt", så har man väl börjat få problem är det lätt att luras göra dem värre genom att dricka ännu mer. Illamående triggar dessutom produktionen av ADH. Allvarliga fall av hyponatremi kan resultera i koma och död.

Undersökningar av grupper av maratonlöpare har visat att mellan 13 och 29 procent led av (mildare) hyponatremi***. Dödsfallen är långt färre, men de finns: ett av de nyligare kända dödsfallen är den 22-åring som dog av vattenförgiftning efter London Marathon i april i år. Att det går så långt är inte särskilt vanligt - men det är helt onödigt.

Lösningen, enligt Jospeh Verbalis och övriga i "konsensuspanel" om hyponatremi, är att inte överkompensera utan dricka när man är törstig. Det går emot det vanliga rådet att dricka innan man är törstig för att inte bli uttorkad.  "Vi går emot den iden, och hävdar att törst är en bra indikator på kroppens behov av vätska, samt att det finns ett tidsfönster inom vilket man kan fylla på med vätska på ett säkert sätt", säger Verbalis i pressreleasen ("We dispute that notion, and contend that thirst is a good indicator of your body's need for fluids, and that there is a window of time over which you can rehydrate safely,"). Litar man inte på törsten för att få i sig tillräckligt, rekommenderar Verbalis ett svett-test (väg dig, spring en timme på löpband, väg dig igen - skillnaden är det du svettats) som ett sätt att mäta hur mycket man svettas ut och behöver ersätta.

Vattenförgiftning kan också bli ett problem för barnafödande kvinnor - och nyfödda barn - under själva födseln. Vid graviditet håller kroppen en högre vattenhalt, och under födseln aktiveras vattensparande mekanismer.

Länkar
Nyhetsrelease
artikeln (Sports Medicine, pren. krävs)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, sport , maraton, födsel, vattenförgiftning, hyponatremi

*Att dricka för mycket är inte den enda möjliga orsaken till hyponatremi - men i sportsammanhang lär det vara det vanligaste.

**Undandtag finns, till exempel den kvinna som dog efter en tävling där man skulle dricka så mycket vatten som möjligt (och sedan hålla sig) för att kunna vinna en Wii.

***Referenser: Hiller et al, Med Sci Sports Exerc 1989; Speedy et al Med Sci Sports Exerc 1999; Hew et al Clin J Sport Med 2003 - för fler detaljer, se Verbalis artikel.

Jonkanalen Nav 1.8: hur stark kyla gör ont (eller, varför vatten under ca 15 grader inte anses "badbart")

Det mesta blir mindre aktivt i kyla, även nervsystemet. Ett viktigt undantag är köldsensorn för smärtsam kyla, Nav 1.8, som bara går i gång när det blir riktigt kallt. Utan den gör stark kyla inte längre ont. Det rapporterar forskare i veckans Nature.

Ett svalt bad? Ja tack, men inte under 15 grader. Det är inte bara komfortmässigt som det är stor skillnad mellan svalt och iskallt, utan också biologiskt.  Svag, ofarlig kyla registreras av en jonkanal som heter TRPM8 och också reagerar på "kylande" ämnen som mentol. Möss som saknar den jonkanalen är okänsliga för kyla, men bara ner till gränsen för farlig kyla (10-15 grader Celsius). Det rapporterades nyligen i både Nature och Neuron (se Vetenskapsnytt 31/5: Ett enda protein bakom normal känsel för kyla). TRPM8 är aktiv mellan temperaturerna 27 och 10 grader.

Någonstans vid 15 grader och neråt träder en annan köldsensor in: jonkanalen Nav 1.8. Det är den som orsakar att kyla faktiskt kan göra rejält ont. Intressant nog är den enda definition på  "badbar temperatur" jag kan hitta väldigt väl anpassad: badbar värme* är en temperatur över 15 grader (enligt Göteborgs miljöförvaltning, badvattenrapporter 2001 och 2002), det vill säga en precis hög nog temperatur att sensorn för smärtsam kyla inte aktiveras!

Forskarna som verifierade jonkanalens roll som köldsensor undersökte bland annat genmodifierade möss som saknade genen för Nav 1.8. De drog slutsatsen att de genmodifierade mössen var helt okänsliga för kyla som i normala fall skulle vara obehaglig (0 grader). Vanliga möss som ställs på en så kall platta beter sig ungefär som människor barfota på ett kallt golv: de hoppar och lyfter på fötterna. De genmodifierade mössen reagerade inte nämnvärt.

Nästa intressanta fråga är naturligtvis: finns det flera olika känsliga varianter av Nav 1.8? I så fall skulle det kunna vara ärftligt att vara en badkruka...

Länkar
Nature News
artikeln i Nature (pren krävs)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, kyla, smärta

*Utebad är ju för övrigt en av de få gånger som vi utsätter hela kroppen för en så pass snabb och dramatisk temperaturändring (ok, i alla fall vi som hoppar i) - vatten har en mycket bättre värmeledningsförmåga än luft, så att gå in i en bastu eller ett kylrum har inte samma snabba effekt.

Avklarat!

Nu är presentationen och försvaret avklarat - jag är godkänd! (Tyvärr finns det ett par förargliga ströpoäng kvar som jag inte kommer hinna få godkända innan sommaren, som det ser ut - så den faktiska examen får vänta tills höstterminen börjar)

Så här ser jag för övrigt ut när jag förklarar; det blir mycket handrörelser. Sambon tog kortet.

Upptagen vecka

Den kommande veckan innehåller ett stormöte i Tyskland, lic-förberedelser och ett lic-försvar. Det kommer sannolikt inte bli så mycket bloggat...

Är större bättre?

Storleken spelar roll - om man är man. Bara drygt varannan man är nöjd med storleken på sin penis. Men hela sex av sju kvinnor är nöjda med storleken på sin partners penis. Det är ett av resultaten från en genomgång av 60 års forskning kring ämnet, som publiceras i tidskriften BJU International.

 

Siffrorna kommer från en webbundersökning på 52031 heterosexuella män och kvinnor. De män som inte var nöjda ville så gott som alltid ha en större penis, inte en mindre (45% mot 0.2%). I samma studie angav två tredjedelar av männen att deras penis var av genomsnittstorlek, en dryg femtedel av männen ansåg sig ha liten penis och den kvarvarande dryga tiondelen ansåg sig ha stor penis.  En annan, några år gammal studie på 375 kvinnor (som alla fött barn) visar liknande resultat - många män tror att kvinnor lägger stor vikt vid hur välutrustad deras partner är, men bara var femte kvinna anser verkligen att penislängden är viktig (något fler, knappt tre av tio, anser att omkretsen är viktig).

 

Forskningen visar också att det finns en klar koppling mellan mäns självkänsla och storleken på penis, men det är oklart vad som är orsak och vad som är verkan - får män med stor penis bättre självkänsla, eller säger män med god självkänsla att deras penis är stor? 

 

Det är vanligt att män är ängsliga för att ha en liten penis, säger genomgångsstudiens författare (som båda är urologer, och alltså kan antas arbeta med sådana patienter). I många fall är de som söker för en enligt eget tycke onormalt liten penis helt normala i det avseendet - men oinformerade eller felinformerade om hur stor en penis oftast är. (Måtten för en genomsnittspenis: i erigerat tillstånd 14-16 cm lång, men en omkrets på 12-13 cm - enligt en sammanräkning av 12 studier med totalt drygt 11000 män). Forskarna konstaterar också att de många metoder för att förstora penis eller få den att se större ut är dåligt dokumenterade rent vetenskapligt, och bland de metoder som är väldokumenterade är det få som ger någon större långvarig effekt - vissa ger också betydande bieffekter.

 

I fall där patienten lider av "small penis syndrome" (SPS), dvs är övertygad om att penis är för liten trots att den enligt objektiva mått är normal, kan kognitiv beteendeterapi hjälpa. Det bör alltid vara det första steget i en behandling, säger studieförfattarna. De flesta som har SPS har haft bekymren sedan barndomen, eller fått dem i tonåren efter att ha sett på "erotiska bilder". 

 

Det intressanta är också vad som helt saknas i studien (referenser såväl som diskussion): vad tycker män om andra män med liten penis? Bryr de sig?

 

Länkar

nyhetsrelease

artikeln (BJU International, pren. krävs)

 

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, sexualitet

Inbjudan - lic-seminarium

Om ganska exakt en vecka - fredagen den 8:e juni - ska jag försvara min lic-avhandling. Och ni, kära bloggläsare, är välkomna att komma dit och lyssna om ni vill*.

Försvaret kommer gå till såhär: Jag kommer hålla ett föredrag i kanske 30 minuter och berätta om det jag arbetat med - att förstå mig på hur luktsystemet fungerar genom att göra datormodeller av det. Sedan kommer opponenten och övriga i publiken att ställa frågor eller begära förklaringar, och jag kommer svara. Det hela kommer ske på engelska, eftersom opponenten är fransman.

Seminariet börjar prick kl 15.00 i sal E2 (KTH:s huvudbyggnad, plan 3) och slutar senast 16.20 då opponenten måste springa till flyget. För den som vill komma rekommenderas hyfsade engelskakunskaper, lite kunskap om neurovetenskap och/eller modellering samt en rätt god portion tålamod. Annars blir det nog lite tråkigt, men nyfikenhet kan i och för sig kompensera ganska mycket.

Min avhandling finns i fulltext i KTH:s databas här. Är något konstigt går det bra att fråga.

*Jag har svårt att tro att någon som inte redan känner mig skulle komma - men låt inte det hindra er!

Ett enda protein bakom normal känsel för kyla

Bakom vår förmåga att känna kyla - riktig kyla såväl som mentol - ligger en enda sorts protein. Möss som saknar proteinet har nästan ingen köldkänsla alls. Det rapporterar forskare i Nature.

För några år sedan hittades en köldsensor i nervsystemet - ett protein som visade sig aktiveras både av kyla och av "kylande" ämnen som mentol. Mentol är naturligtvis inte ett dugg kallt egentligen, men det har förmågan att aktivera köldsensorn. Eftersom informationen kommer från samma ställe - den aktiva receptorn - kan hjärnan inte skilja på orsakerna. Att det gick till så hade man misstänkt redan tidigare, men innan man hittat receptorn kunde man inte bevisa det.

 

Nu har nästa viktiga länk i beviskedjan kommit: möss som saknar en fungerande gen för köldsensorn har nästan ingen reaktion på kyla - mössen beter sig inte som om de märker att kylan finns, och de nervceller som normalt skulle reagera på kyla ger inget utslag vare sig på låga temperaturer eller på mentol. Däremot reagerar mössen normalt på varma och heta temperaturer - det testade forskarna genom att låta dem utforska ett område med kalla och varma plattor. Vanliga möss undvek plattor när de väl upptäckt att de var kalla, men det gjorde inte de möss som saknade köldsensorn. Alla möss betedde sig dock likadant när det gällde värme - de föredrog att gå på ljumma (30 °C) istället för riktigt varma (49 °C) plattor.

 

Okänsligheten gäller främst mindre extrema temperaturer, som är ofarliga. Mössen var fortfarande något känsliga för temperaturer under 15 °C, vilket ungefär anses vara gränsen mellan ofarlig och smärtsam kyla - men mindre känsliga än vanliga möss. 

 

Länk

artikeln (Nature Advance Online Publication, pren. krävs)

Nature News

ScienceShots

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, känsel, kyla, mentol

Asmunds dörr, Väversunda

I helgen var jag vid Omberg, och åkte förbi Väversunda kyrka. Den har en fantastisk dörr, som brukar kallas Asmunds dörr och ursprungligen var kyrkans ytterdörr. Namnet kommer från att dörren är signerad i runskrift: "Ásmundr gerði dyrr þessar" (Asmund gjorde denna dörr).


Kyrkan är från 1160-talet, och enligt länsstyrelsen är dörren lika gammal. Jag undrar dock: vem gjorde det bastanta låset på dörrens baksida? Och hur gammalt är det?



Andra bloggar om: historia, Östergötland, Väversunda

Bubbelsortering

Nanorör verkar vara materialforskningens problembarn; mycket lovande egenskaper, men ofta ack så svårt att få dem att uppföra sig som man vill. Det är till exempel svårt att få ordning på dem. Men en lösning kan vara att blåsa bubblor, rapporterar forskare i Nature Nanotechnology.

 

Föreslagna tillämpningar med nanorör kräver ofta att de är sorterade i samma riktning och ligger i en konstant täthet över relativt stora områden. Det är som med nålen och höstacken, fast värre: tänk dig att ta alla höstrån i en stack och lägga dem i samma riktning, på samma avstånd från varandra. (Tänk dig sedan att göra detta medan du har boxningshandskar på händerna...)

 

Inte ett helt lättlöst problem. Lyckligtvis fick någon av forskarna en riktigt smart idé: att blanda ner nanorören i en epoxyblandning och blåsa riktigt stora bubblor. Delar av bubblans yta kan sedan fångas på plattor. Resultatet blir en jämn och tunn beläggning av nanorör på plattan. Dessutom pekar rören i samma riktning: uppåt mot bubblans topp. Exakt hur och varför kan forskarna inte förklara, men de tror att uppradningen av rören sker på grund av påfrestningarna på bubblans yta när den utvidgas.

 

Forskarna har också fångat bubbelytan på böjliga plastflak, kurvytor och i öppna ramar. Ytan som kan täckas är åtminstone upp till ett A4-papper i storlek, kanske till och med större. 

 

Länkar

New Scientist Tech

artikeln (Nature Nanotechnology, pren. krävs)

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, fysik, material, nanoteknik

 

 

 

Referat: Vetenskapskafé om engelska i den akademiska världen (24/5)

Kort introduktion: På torsdagkvällen ordnades vetenskapskafé med temat   "Vi är dummare på engelska - but what choice do we have?" som handlade om engelskans alltmer utbredda(?) användning inom den akademiska världen. Formen var ett hyfsat informellt entimmessamtal mellan några forskare, med frågor/inlägg från publiken, följt av mer informellt mingel. Jag satt i panelen, tillsammans med språkrådets chef Olle Josephson (universitetslektor i nordiska språk) och John Airey från Högskolan i Kalmar, som forskar på fysikstudenters erfarenheter av undervisning på svenska och engelska. Moderator var Patrik Hadenius från Språktidningen. Halvvägs in under samtalet anslöt också Gunnar Landgren, vicerektor på KTH, som suttit fast på Arlanda. Publiken var ungefär 20 personer.

 

En halvtimme innan den officiella starten träffades vi deltagare för att prata ihop oss över en smörgås och få på oss myggor (dvs, trådlösa mikrofon-headset). Jag passade på att fråga Patrik varför jag var där - det vill säga vilket perspektiv han hade tänkt sig att jag representerade - och fick veta att jag gärna fick representera "verkligheten" som man upplever som student. 

 

Sedan radade vi upp oss, och Patrick började med att berätta vad som är på gång (ett par universitet som antar språkpolicy etc) för att sedan lämna över till Olle, som fyllde i lite mer detaljer om dagens situation. Därefter fick jag berätta hur det ser ut, vilket i mina ord var ungefär: 

 

Jag är utbildad civilingenjör från Teknisk Fysik på KTH, och numer doktorand. Mitt intryck: när man kommer till universitetet från gymnasiet är man van vid svenska som undervisnings- och litteraturspråk, och får plötsligt stifta bekantskap med litteratur som främst består tegelstensböcker på engelska.  Sedan följer ett gäng kurser som är omväxlande på engelska och svenska, ibland båda på samma föreläsning, utan att valet av språk alltid känns så systematiskt. Idag jobbar jag i en främst svensk forskningsgrupp, men med främst internationella kollegor, så jag använder både engelska och svenska.

 

John Airey berättade sedan lite kort om sina resultat: att svenska studenter som undervisas på engelska beter sig annorlunda en när de undervisas på svenska - på engelska ställer de bland annat färre frågor.

 

Sedan bollade vi diskussionen lite fram och tillbaka. Bland annat kom vi in på området avhandlingsspråk, och Olle pressade mig på frågan om jag verkligen skulle kunna skriva min avhandling på svenska.

-Javisst, den skulle nog bli bättre, svarade jag (däremot inte läst av mer än 2-3 personer utanför min egen grupp). Ur den diskussionen kom uppgiften att Olle hittills förgäves försökt få till stånd en databas med "fylliga" sammanfattningar på svenska av svenska avhandlingar som skrivits på engelska. Något som jag tycker är en mycket god idé. Och han verkade senare ha fått Gunnar Landgren intresserad av att starta en sådan databas på KTH, lokalt.  

 

Någonstans här anslöt Gunnar Landgren, och fick ganska snart klä skott för KTHs policy att ha undervisning på engelska - detta främst från en herre i publiken som verkligen på allvar verkade tycka att om KTH inte stärkte sin användning av svenska skulle samhället och civilisationen gå under (han gjorde jämförelser med bl a Malawi och Botswana, som lär ha all högre undervisning på engelska). Det är en inställning som jag personligen tycker är lite märklig, men herren-i-publiken var åtminstone genuint övertygad.

 

Fler än en person i publiken - bland annat en person som var språkgranskare på Handelshögskolan(?) - framhöll att de läst examensarbeten och/eller avhandlingar och sett att kvaliteten på engelskan var dålig - att det gav ett "barnsligt" intryck. En (ganska) ung tjej undrade om man inte skulle införa obligatorisk läsning av engelsk skönlitteratur för att studenterna ska få bättre djup i språket. Jag sa vid bägge fallen ungefär samma sak; det är inte bara engelskakunskaperna utan också bristande övning i att skriva, man kan inte automatiskt skriva, och det svåraste som finns är att skriva lättbegripligt. Att bara läsa "extra" räcker inte heller; att skriva bra är ett hantverk och kräver övning. Och civilingenjörsutbildningen innehåller i mitt tycke alldeles för lite träning i kommunikation, oavsett språk.

Kvällens egentligen bästa fråga, som jag tycker inte fick särskilt bra svar, kom från F&F:s Joanna Rose - hon frågade om vi verkligen blir dummare på engelska (så som rubriken på kafét säger) och hur det egentligen går till i så fall. John Airey kunde visserligen beskriva hur studenter beter sig vid undervisning på engelska och hur deras förståelse verkar bli ytligare, men det är inte riktigt samma sak som dumhet i min mening och jag tror inte heller det var vad Joanna Rose menade.

Jag skulle däremot mycket väl kunna tro att det är sant - att man blir lite dummare på ett språk man inte kan lika bra.  Jag baserar det på följande spekulation (som jag tyckte var väl lös att framföra som svar igår på kafét):  det hänger på arbetsminnet, vars kapacitet är kopplad till intelligens.  Arbetsminne är en ändlig resurs, som inte kan delas upp på hur många uppgifter som helst, och som "äts upp" av till exempel stress och oro. Det kan man se spåren av i fenomenet stereotyphot (stereotype threat ); att till exempel tjejer som får höra att tjejer är sämre på matematik sedan presterar sämre på matematikprov, jämfört med de tjejer som inte fått möta "tjejer är sämre på matte"-stereotypen.  I det fallet verkar effekten bero på att en del av arbetsminnet "äts upp"  av att tjejerna som skriver provet oroar sig för att skriva dåligt, för att ställa tjejer i dålig dager genom att göra ett mindre bra resultat, etc. Man har också visat att framför allt smarta personer blir dummare av stress , rent generellt, och också detta verkar vara kopplat till arbetsminne. I en situation där man som svensk ska ta till sig undervisning på engelska eller skriva på engelska lär en proportionerligt större del av arbetsminnet gå åt till att "bolla med" de engelska begreppen i huvudet. Effekten borde i så fall bli större i stressiga situationer som muntliga redovisningar. Men den borde också minska med tiden, allt eftersom studenten får en större vana vid att använda och ta till sig engelska. (Allt detta är som sagt en spekulation, och arbetsminne är inte mitt forskningsområde)

 

Det ovanstående hänger också ihop med en annan sak som John Airey sa; att studenter verkade antingen kunna ta bra anteckningar, eller följa lärarens röda tråd bra. Tyvärr uppfattade jag inte om det gällde båda språken, eller bara när undervisningsspråket var engelska. Men baserat på mina egna år i anteckningsträsket, skulle jag säga att det är ett problem redan på svenska.  

Ett område som vi kom tillbaka till i flera omgångar var forskningstermer på svenska kontra engelska. En aspekt var observationen från en teckenspråkstolk i publiken; att de engelskspråkiga klasser han tolkade i fotonik och relaterade saker (IT-Universitetet Kista) hade väldigt få  svenska studenter, och att det var mycket svårare att hitta på bra specialtecken för termer på engelska än på svenska. En annan aspekt var värdet och vikten av att ha  "levande forskningsbegrepp"  på svenska, något som framför allt Olle Josephson talade sig varm för.  Som en grund för den här diskussionen verkade antagandet ligga att svenska forskningstermer försvinner till förmån för de engelska termerna - åtminstone verkade det vara något som vissa utgick ifrån. Jag skulle snarare säga att vissa forskningsområden aldrig någonsin har "funnits på svenska", utan bara på engelska och några andra större språk. Specialvokabulären inom ett område är ofta också just det, specialiserad, ofta så mycket att den inte går att använda när man som forskare ska tala med  allmänheten eller delta i debatter - man tvingas i vilket fall till omskrivningar. Därför envisas jag fortfarande med att tycka att det här ofta är ett ickeproblem (mer här) som får oproportionerligt mycket uppmärksamhet.

Däremot vore det bra om det var lätt att hitta vilka svenska termer någon annan tidigare har använt - kanske när de blev tvungna att hitta på dem själva. Olle Josephson föreslog (under minglet, efteråt) att man i sådana fall skulle vända sig till terminologicentrum, men det ser jag som ett ganska tidsödande alternativ (i de fallen då det man vill veta inte redan finns på nätet).

Vi tog säkert upp fler saker, men jag tror att det här var huvuddragen (som jag själv minns dem, iallafall). Vid sjutiden bröt vi för mingel, och då försvann en rätt stor del av publiken rätt snabbt. Jag hälsade på Språkförsvarets Per-Åke Lindblom (eller blev snarare hälsad på med det glada utropet "Hej! Vi har grälat med varandra på din blogg!"). Jag träffade också en trevlig kvinna (vars namn jag missade) från Malmö Högskola som berättade lite om deras pilotprojekt med undervisning på engelska och svenska, och passade på att tala med de som var där från Vetenskap och Allmänhet och British Council.

Länk
Science Café

Andra bloggar om: vetenskap, vetenskapskafé, språk, svenska, engelska

Det ensamma geniet på utdöende

Fyra redan bloggande forskare har gått ihop och startat en ny vetenskapsblogg, "Under lagerbladet", som såg dagens ljus igår med en programförklaring och ett första inlägg.

 

I en händelse som ser ut som en tanke är det första de skriver om just samarbete, baserat på en artikel i Science som visar att samarbete blir allt vanligare inom vetenskap och ingenjörskonst, inom många olika fält. Även inom matematik och uppfinningar (patent), som väl länge har ansetts vara de ensamma geniernas revir. Och även inom "banbrytande" forskning - de artiklar som blir mest citerade av andra forskare. Studien sträcker sig från 1955 till 2000-talet, och inbegriper 19.9 miljoner artiklar och 2.1 miljoner patent.

 

Att samsas om dyr utrustning och svårvunnen specialkunskap är säkert en motivering för ökat samarbete, så som UL-Mats föreslår. Men minst lika viktigt, skulle jag tro, är att det är betydligt lättare, snabbare och billigare att samarbeta rent praktiskt nu för tiden. Mail istället för pappersbrev, mail och IP-telefoni istället för dyra långdistans- och internationella telefonsamtal. Lågprisflyg som drar ner resekostnaderna för besök. Och i och med att fler vetenskapliga artiklar finns på nätet, i digital form, går det oerhört mycket snabbare att hitta och ta till sig nya forskningsresultat. Jag skulle också gissa, men har inga siffror för det, att forskares engelska-kunskaper idag är betydligt bättre än för 50 år sedan.

 

Mer kunskap, och lättare att dela med sig av den. Internet har nog en stor roll i att samarbetena inom vetenskapen ökar, och att man nu för tiden vinner mer på att samarbeta.

 

Kanske kommer även bloggar att gå samma väg, åtminstone de mer nyhetsrelaterade? Det tar trots allt mycket längre tid att skriva ett bra blogginlägg än att läsa det, så en blogg med flera författare har en klar fördel. En blogg som skrivs av flera olika författare har också en större kunskapsbas att ta av, och har antagligen lättare att få igång en intressant diskussion.

 

Länkar

Under lagerbladet

artikeln i Science (pren. krävs)

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, samarbete, vetenskapsblogg

Viagra kan hjälpa mot jetlag

Glöm melatonin och ljusterapi - den nya medicinen mot jetlag kan heta Viagra. Iallafall om du är en hamster.

 

En forskargrupp från Buenos Aires har testat effekten av Viagra på hamstrar som fick sin dygnsrytm förskjuten.  Vissa hamstrar fick en spruta med lite sildenafil, det verksamma ämnet i Viagra, innan dygnet vreds. Dessa hamstrar anpassade sig mycket snabbare än kontrollgruppen (som fick en injektion med lite saltlösning). Resultaten publicerasde på tidskriften PNAS webbsida igår.

 

Hamstrarna bodde i burar med springhjul och hölls på ett strikt dag-natt schema: 14 timmar ljus, sedan 10 timmar mörker. När forskarna plötsligt vred "dygnet" framåt genom att börja tända (och släcka) lampan 6 timmar tidigare blev hamstrarna jetlaggade. Eftersom hamstrar är nattvakna djur, brukade de i vanliga fall ge sig upp och springa i sina hjul efter att lampan släckts och det blivit "natt". Det beteendet använde forskarna för att se när hamstrarna kände sig vakna.

 

Det tog tolv dagar för kontrollhamstrarna att anpassa sig helt till det nya dygnet, men bara sex dagar för de hamstrar som fick den starkaste dosen Viagra. Det är en förbättring med 50%. En medelsvag dos, som inte gav några "biverkningar" i form av Viagras vanliga effekter, gav en förbättring på 33%. Kuren verkar dock bara fungera åt ena hållet, då dagen plötsligt börjar tidigare - vilket motsvarar en flygresa från väst mot öst (till exempel USA - Sverige eller Sverige - Japan). Den värsta sortens jetlag, enligt många jag känner, är också just den som uppstår vid en resa österut.

 

Orsaken till att sildenafil/Viagra hjälper, säger forskarna, är att det får nedbrytningen av ett visst signalämne (cGMP) att gå långsammare. Men det krävs också en faktisk ändring i dygnsrytmen - hamstrar som hölls i mörker fick ingen ändrad dygnsrytm när de fick sildenafil. På liknande sätt så krävs det sexuell stimulans för att Viagra ska kunna hjälpa någon att få erektion. 

 

Nu återstår det fortfarande att se om det fungerar på människor med, i något slags vettig dos. Från sjukvårdens sida skulle det säkert vara mycket enklare att hantera Viagra som jetlag-kur om dosen var svag nog att inte någon effekt på patientens sexuella respons. (Men för dagens Viagra-användare kanske det skulle kännas bra att kunna svara: "Vadå, erektionsproblem? Nej, jag tar det för min jetlag..." )

 

Länkar

Nature News

New Scientist

BBC News

artikeln (PNAS, prenumeration krävs)

Ny Teknik

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, jetlag, Viagra, sildenafil

Vetenskapskafé om engelskans roll i den akademiska världen - torsdag kl 18

I övermorgon torsdag är det dags för vetenskapskafé - informellt möte över en fika - i Kulturhuset kl 18. Ämnet är engelskans roll i den akademiska världen, med titeln "Vi är dummare på engelska - but what choice do we have?"

 

Patrik Hadenius från nystartade Språktidningen kommer vara moderator, och de deltagande kommer vara: 

 

John Airey, universitetsadjunkt från Högskolan i Kalmar som doktorerar på användningen av engelska och svenska i fysikundervisning.

 

Språkrådets chef Olle Josephson, som även är universitetslektor vid institutionen för nordiska språk vid Stockholms Universitet.

 

... och jag (som är doktorand i beräkningsneurobiologi vid KTH, och alltså inte har några egentliga akademiska meriter i området språk och deras användning).

 

Det hela börjar kl 18, och äger rum på Stockholms Akademiska Forum på botten av Kulturhuset vid Sergels torg. Det strukturerade samtalet pågår till kl 19, och sedan finns det ytterligare en timme för mer informellt mingel med deltagarna.

 

Kom dit!

 

Länk

Science Café

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, svenska, engelska, språk

Hans-Uno Bengtsson, vetenskapsambassadör av sällan skådat slag, är död

Fysiker har en förmåga att kunna svara på nästan vilken fråga som helst, eller åtminstone tro sig kunna göra det. Ibland blir resultaten rätt hårresande, men ibland blir det istället så enkelt och glasklart att man tappar hakan av beundran.

Hans-Uno Bengtsson lyckades gång på gång hamna i den senare kategorin, och dessutom vara rolig samtidigt. Därför känns det oerhört sorgligt att höra att han har dött, bara 54 år gammal.

Vi skulle behöva fler Hans-Uno: som motvikter mot en vetenskapsvärld som tenderar att bli stolpig och träig när den inte passar sig. Som motmedel mot stämpeln av  forskning, och speciellt fysik, som krånglig och trist. Och inte minst som förebilder i att berätta om vetenskap på ett levande sätt, utan att förenkla och förgrova.

Letar man rätt på spåren efter aktiviteter som Hans-Uno Bengtsson på ett eller annat sätt varit inblandad i, är det lätt att tro att han måste haft en tvillingbror - eller tre. Förutom att arbeta som docent i teoretisk fysik, främst inom utbildning, har han hållit ett otal föredrag och fysikshower, medverkat i radio (bland annat som sommarpratare 1999) och tv, besvarat drygt 250 fysikfrågor i DN:s frågespalt om fysik, skrivit över tjugo böcker och översatt ytterligare mer än trettio (bibliografi i urval hos Wikipedia). Dessutom var han medlem (och verksam) i många olika sällskap.

Det säger något om behovet av och suget efter vetenskapsambassadörer, men också om Hans-Uno Bengtsson som person. Skulle jag tro, för jag har aldrig haft förmånen att träffa honom. Och nu är det för sent.

Länkar
Sydsvenskan
Teoretisk fysik på Lunds universitet
Svensk Bokhandel om Hans-Uno Bengtsson (18/5 2001)
Fråga om Fysik i DN (15/1 2002 - ?)

två exempel: Hans-Uno Bengtsson om lungblåsor och nyföddas lungor (Läkemedelsvärlden)
och anteckningar från en föreläsning av Hans-Uno Bengtsson om temperatur (StoPextra 5/97)

Andra bloggar om: vetenskap, populärvetenskap, fysik, hans-uno bengtsson

Chokladextrakt mot hål i tänderna

Ett ämne som finns i kakao kan vara mer effektivt än fluor mot hål i tänderna, enligt amerikanska forskare.

 

Ämnet har visat sig effektivt mot hål i studier på djur, men mer forskning behövs för att visa att fungerar på människor utan att vara farligt. Arman Sadeghpour, som doktorerar på användningen av extraktet mot karies, uppger att det har bättre effekt än fluor. Han har gjort en prototyptandkräm med pepparmintssmak och chokladextrakt.

 

I nyhetsreleasen benämns extraktet som "ett vitt krystallint pulver vars kemiska struktur liknar koffein", vilket antagligen betyder att det rör sig om teobromin. Teobromin är beskt och anses ha uppiggande effekt - kanske två egenskaper man inte vill att en tandkräm ska ha. Om det verkligen är en nackdel beror dock på vilken koncentration som används.

 

Tyvärr innebär nog inte det här att det är fritt fram för choklad utan tandborstning. Sockret i choklad torde motverka den hålbekämpande effekten rätt så effektivt...

 

Länkar

Nyhetsrelease  (Tulane University)

engelska Wikipedia om teobromin

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, tänder, hål, choklad

 

 

Självförtroende betalar sig - med rätt föräldrar

Personer som har gott självförtroende i tonåren har betydligt högre lön som medelålders vuxna. Och lönegapet ökar ju mer priviligerad bakgrund personerna har, säger amerikanska forskare från University of Florida. Studien kommer publiceras senare i år i Journal of Applied Psychology.

 

Resultaten bygger på data från 12686 "nationellt representativa" amerikanska män och kvinnor som intervjuades 1979 och sedan följdes upp till år 2002 (varje år till 1994, därefter vartannat). När studien började var de mellan 14 och 22 år gamla, och således var de mellan 37 och 45 år när inkomstuppgifterna samlades in. Självförtroende mättes genom att försökspersonerna fick ta ställning till påståenden som "Jag styr vad som händer mig", "Jag tycker att jag har flera goda sidor" och "När jag planerar något är jag nästan säker på att det kommer fungera".

 

Mellan personer som saknade självförtroende som unga var skillnaden i lön rätt liten, 23 år senare. Det skilde ungefär 7000 dollar (på ett år) mellan de som kom från en fattig bakgrund och de som kom från en priviligerad bakgrund. Mellan personer med gott självförtoende var skillnaden 28000 dollar - det vill säga fyra gånger så mycket. Siffrorna är korrigerade för ras och kön.

 

Jämförelser mellan personer vars föräldrar har samma yrken verkar göra gapet ännu tydligare; en person med en ekonom till far och en kemist till mor tjänade 45242 dollar på att ha gott självförtroende och därmed få 96220 dollar i lön (istället för 50968 dollar). Frågan är dock hur många datapunkter jämförelsen grundar sig på; det framgår inte.

 

Timothy Judge, som är professor vid University of Florida och ansvarig för studien, säger att barn till välutbildade föräldrar har större fördelar, och att gott självförtroende driver dem att uttnyttja sina fördelar bättre - kanske genom att de får lättare att hantera nederlag, eller för att de sätter högre mål för sig själva.

 

Nu ska man inte glömma att studien utfördes i USA, som har en delvis annorlunda samhällsstruktur. Nog skulle det vara intressant att se en liknande studie utförd på svenskar. Frågan är vad resultatet skulle bli - är självförtroende mer eller mindre viktigt för inkomsten i Sverige?

 

Länk

nyhetsrelease (PhysOrg)

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, självförtroende, lön

 

 

 

 

 

5000 Darwin-brev på nätet

Charles Darwin (1809-1882) var en flitig brevskrivare; totalt existerar minst 14500 brev och brevväxlade med runt 2000 personer. Universitetet i Cambridge har den största samlingen. En hel del av den finns på nätet, och imorgon lanserar de en ny och ännu större databas.

Projektet har existerat utanför internet sedan 1974, och breven har tidigare publicerats i böcker. Den nya nätdatabasen kommer omfatta 5000 brev och täcka in hela perioden från Darwins barndomsår till 1865 ( nuvarande databasen täcker in 1837-1859). Såväl vetenskaplig som privat korrespondens finns med - den som är intresserad av Darwin som person kan till exempel läsa breven som daterats kring 11 november 1838 då han friade till Emma Wedgwood, som blev hans hustru.

 

Från Charles Darwin till Emma Wedgwood, 14/11 1838: "You must bear in mind, as some young lady said, 'all men are brutes', and that I take the line of being a solitary brute, so you must listen with much suspicion to all arguments in favour of retired places. I am so selfish, that I feel to have you to myself, is having you so much more completely, that I am not to be trusted. Like a child that has something it loves beyond measure, I long to dwell on the words my own dear Emma.— as I am writing, just as things come uppermost in my mind, I beg of you not to read my letters to anyone, for then I can fancy, I am sitting by the side of my own dear future wife, & to her own self, I do not care what nonsense I talk "

 

Den som är mer inresserad av Darwins tankar kring perioden då han utvecklade sina ideér om evolution kan till exempel läsa hans brevväxling med WD Fox, som bland annat tar upp korsningar av olika djurraser:

 

Från Charles Darwin till  WD Fox, 27/6 1855: "Should you ever be able to give me history of any mongrel crosses of any animals whatever, I sh ^d . be very glad of them.  I am awfully deficient in exact information on mongrels, though pretty rich in regard to Hybrids. I mean to cross Pigeons systematically, & see how the offspring go, how much they vary & which parent take after &c &c. &c &c "

 

Från Charles Darwin till WD Fox , 22/7 1855: "Thank you for your letter about mongrels; by the way you deserve a good scolding, by ending your letter with "I will spare you anymore"— I can truly say that I never in my life received a letter from you that did not interest me,—& this particular one on the very subjects, which interest me most!!— I am never weary at marvelling with you at heredetary mental habits, tastes &c.—

I wonder whether it would be possible to get precise information on the cross of greyhound with Bull-Dog, whether as you think , there were traces of the Bull-dog, after 8 generations: I sh ^d . be extremely glad to get such facts. Can you think of any channel? Do you know in the least who made this cross? "

Visst hade man gärna velat läsa brevet däremellan, från WD Fox till Charles Darwin?

Så, om nu Kristi Himmelfärdshelgen blir regning och trist, har jag ett utmärkt förslag till aktivitet - läs några av breven i samlingen! Den nya databasen finns fr o m imorgon på adressen www.darwinproject.ac.uk.

Länk: BBC News om projektet

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, brevväxling, darwin

Fladdermöss - effektiva luftakrobater

Det är skillnad på flax och flax, säger svenska forskare som gjort vindtunnelsförsök på fladdermöss. Genom att rotera vingarna under uppslaget kan fladdermössen skapa extra lyftkraft vid låga hastigheter. De skapar också en luftvirvel under varje vinge, istället för en enda som hos fåglar. Den aerodynamik som uppstår ger fladdermössen bättre manövreringsförmåga, men sämre hastighet och uthållighet. Resultatet publiceras i Science idag.

Forskarna har undersökt två fladdermöss av arten Glossophaga soricina, en näktarätande art som väger kring 11 gram och har en vingbredd på cirka 24 cm. Fladdermössen fick flyga i en vindtunnel fylld med laserbelyst vattenånga. Genom att mata fladdermössen med sockervatten ur en behållare och samtidigt blåsa luft på dem i olika hastigheter, kunde forskarna styra hur snabbt de flög.  Ångans rörelser kring fladdermössen avbildades med höghastighetskamera. Genom att analysera bilderna kunde forskarna sedan se hur luften rörde sig kring fladdermössens vingar.

Fåglar kan sprida ut sina fjädrar och släppa igenom luft för att minska luftmotståndet när de lyfter vingarna. Det kan inte fladdermöss, eftersom deras vingar består av skinn. I gengäld är deras vingar mycket mer flexibla, och det verkar de dra god nytta av. Vid flyghastigheter under 3 m/s vände försökets fladdermöss sina vingar upp-och-ner vid uppslaget. Därmed fick de lyftkraft åt båda håll. Vid högre hastigheter flög de mer som fåglar, utan några trixiga extrarörelser, men då skapades istället två virvlar vid varje vinge - en som gav negativ lyftkraft vid vingspetsen, och en som gav positiv lyftkraft längre in vid "armbågen".

Att ha separata virvlar istället för en förenad virvel gör fladdermössens vingar aerodynamiskt oberoende, och ger dem större möjlighet att manövrera snabbt och smidigt.

Forskningen leddes av professor Anders Hedenström vid institutionen för teoretisk ekologi vid Lunds Universitet (labbets hemsida). I forskningsgruppen ingick också tyska och amerikanska forskare.

Det finns flera videofilmer av flygande fladdermöss, tagna av Lundaforskarna: en .mov här (via Nature), en .avi här och en .wmv här (via USC). Foto med inritade virvlar (via Lunds Universitet) här .

Länkar
nyhetsrelease från Lunds Universitet
Vetenskapsradion
Dagens Nyheter
nyhetsrelease från University of Southern California
Nature News
Science NOW
National Geographic News
artikeln i Science (pren. krävs)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, fladdermöss, flykt

Gigantisk webb-encyklopedi över alla djur och växter planeras

Ett antal världsledande vetenskapliga institut annonserade i förrgår starten av ett nytt kartläggningsprojekt och uppslagsverk - Encyclopedia of Life, som ska täcka in 1,8 miljoner djur, växter och svampar.

Det finns redan mindre omfattande databaser i liknande anda. Ett av de största heter Catalogue of Life. Den innehåller dock inte mycket mer än vetenskapligt accepterade och vardagliga namn för arter samt deras utbredning. Ecyclopedia of life ska enligt nyhetsreleasen, och de provsidor som finns att se, vara mer som ett "riktigt" uppslagsverk, komplett med utbredningskartor, foton/video/ljud (när det finns) och beskrivande text.

 

Projektet ska använda sig av "mashup"-teknik; utgå från tidigare existerande information och kombinera ihop den, varefter vetenskaplig expertis kommer granska och renskriva sidan. Slutligen kommer en artexpert att godkänna sidan. Inte bara redan digitala data kommer att ingå, utan även mycket pappersbaserad information, som ska scannas och överföras till digitalt format.

 

Uppslagsverket ska gå att anpassa till olika kunskapsnivåer, så att olika mycket information visas. och även att personalisera på andra sätt, till exempel göras tillgängligt på flera olika språk. (Exempel: Demonstrationssida om isbjörn på novisnivå och på expertnivå). Dessutom, och det är kanske här det börjar bli verkligt intressant, ska det gå att länka in mängder av olika data. Det vore ju snyggt att med ett enkelt klick kunna plocka fram till exempel gensekvensen, aktuell utbredning med mera för växten eller djuret man tittar på, eller kanske en artikel om risets kulturhistoria och ekonomiska betydelse.  Även om sådana uppgifter nog mest är användbart för användare på forskarnivå, bör det gå att personalisera så att dessa "extradata" inte syns för någon annan än den som är intresserad. I visionen ingår också att vara en länk mellan olika typer av expertgrupper som arbetar med samma eller relaterade arter. 

 

En sådan här enorm ansträngning kräver förstås mycket jobb och pengar. Det beräknas ta tio år innan uppslagsverket är "färdigt" med att täcka in alla 1,8 miljonerna arter, och dessutom nämns det i visionen för projektet att sidorna ska kunna uppdateras kontinuerligt med ny information. Hittills har projektet fått 12,5 miljoner dollar, och ytterligare 40 miljoner dollar är utlovade. Det blir lite drygt 200 dollar (ca 1400 kr) per art, vilket låter ganska lite, åtminstone om man räknar in granskningen...

 

Visionerna är stora, och om det görs rätt kan det bli väldigt bra. Men det lär behövas mycket mer pengar än vad som finns i budgeten än så länge, om de ska kunna hålla den höga nivå de verkar sikta på.

 

Länkar

nyhetsrelease (via Eurekalert)

Projektets och uppslagsverkets webbsida

Nature News

National Geographic News

BBC News

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, encyclopedia of life, uppslagsverk, mashup

Puh.

Nu är lic-avhandlingen färdiggjord, inlämnad, provtryckt, korrekturläst och beställd. På måndag kommer pappersexemplaren.

Något slags regelbundet bloggande kommer det bli igen inom kort :-)

DNA-kopiering i pocket-storlek

PCR, tekniken för att tillverka stora mängder kopior av en DNA-sekvens, finns numer även i pocketformat. Prototypen beskrivs i tidskriften Angewandte Chemie.
 
PCR gör det möjligt att få fram många kopior av en DNA-sekvens, trots att man har väldigt lite material till att börja med. Det är en teknik som utvecklades i slutet av åttiotalet, och som idag används inom många olika fält i varierande tillämpningar - till exempel identifiering av genetiska "fingeravtryck" eller  medicinska diagnoser av ärftliga sjukdomar och infektionssjukdomar.

Nackdelen? Det kräver labbutrustning, vilket både är dyrt och ställer krav på en infrastruktur som inte alltid är tillgänglig.  Men en forskargrupp från Texas A&M University hoppas ha en lösning som ska göra PCR tillgänglig för (nästan) alla: pocket-replikatorn. De har utvecklat en prototyp som inte kostar mer än 10 dollar att tillverka, som är liten nog att hålla i handen och går att driva med två vanliga AA-batterier. Det innebär att den är liten, lätt och strömsnål nog att ta med sig ut i fält - för att till exempel diagnostisera tuberkulos eller mäta nivåerna av HIV-virus i blodet hos en patient.

PCR är dock känsligt för föroreningar (i form av annat DNA; till exempel en hudflaga). Innan prototypen går att ta i praktiskt bruk måste man nog också ha motsvarande enkla och billiga metoder för att isolera det DNA man vill undersöka, annars gör den inte särskilt stor nytta. (Men ändå: coolt.)

Länkar
New Scientist
artikeln i Angewandte Chemie

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, teknik, DNA , PCR

Sex gör fästinghonor feta

Hur stor en fästing blir beror inte bara på hur länge den sitter, utan också på om den lyckas träffa på en partner.

Har du sett en riktigt stor fästing någon gång, blåvit och rund och stor som en spelkula? Då var det nästan säkert en befruktad fästinghona.  Fästingens värd står inte bara för maten, utan är också en dejtingplats.  Honorna biter sig fast, börjar äta och väntar på att hitta en lämplig hane som kan befrukta henne. Vid befruktningen överför hanen inte bara ett spermiepaket, utan också två ämnen som säger åt honans kropp att det är dags att börja äta upp sig rejält.

 

Oparade fästinghonor ökar sällan mer än 10 gånger i vikt, även om de sitter länge (hanarna ökar ännu mindre). Men befruktade honor kan öka i vikt runt 100 gånger, jämfört med vad de vägde när de först bet sig fast.

 

Så varför äter inte obefruktade fästingar upp sig så mycket som möjligt, de också? Det har fästingforskaren Reuben Kaufman en hypotes om, som publiceras i en artikel i marsnumret av Journal of Insect Physiology. Nyckeln till att förstå skillnaden i storlek, säger han, är att obefruktade fästinghonor sitter kvar i långa perioder och väntar på att hitta en hane. Då är det bättre för dem att vara små och svåra att hitta. Dessutom är fästinghonorna mer sårbara ju större de är, eftersom deras hårda kropp töjs ut och blir mjuk. Fördelen är, att ju tyngre en fästinghona är, ju fler ägg kan hon lägga.

 

Vikten är också avgörande för hur fästinghonorna utvecklas. Det finns en kritisk viktgräns, som är ungefär tio gånger vikten honan hade innan hon börjat äta. Över den gränsen sätter flera ändringar i kroppsfunktioner igång, och skulle en obefruktad fästinghona passera den kan hon inte längre lägga ägg.

 

Listigt, va? Först är det en fördel att inte äta alltför fort, i väntan på att träffa en partner och för att hålla sig liten. Då äter honan långsammare. Sedan gäller det att glufsa i sig så fort som möjligt innan man blir bortputsad. Och en hona som väl blivit befruktad genomför mycket riktigt den sista viktökningen väldigt fort.

 

***

 

-Nästa gång jag hittar en riktigt stor fästing, säger jag, kommer jag nog säga 'Vad coolt!' och inte bara 'Fy f*n, vad äckligt' som jag brukar göra.

-Du har en sann forskarhjärna, säger sambon. 

 

Länkar

nyhetsrelease (via Science Daily)

artikeln (Journal of Insect Physiology, pren. krävs)

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, insekter, fästingar

Skum - krångligare än du trodde

Skum finns så gott som överallt i vardagen - tandkrämsskum i handfatet, tvålskum i duschen, skum i diskbaljan, mjölkskum på toppen av en cappucino... Vardagligt och välbekant. Det är svårt att tänka sig att skum är en komplicerad substans som beter sig på fysikaliskt svårbegripliga sätt, inte sant?

Den som tittar riktigt närgånget på bubblorna i skum kanske förstår lite bättre. En och en vore de nog runda, men när de sitter ihop får de ojämt kantiga former med ett varierande antal sidor. Beter sig bubblorna likadant, även fast de ser olika ut?

Nej, det gör de inte, och det har varit ett stort problem för de som forskar på hur skum beter sig. Bland annat har det varit omöjligt att förutsäga hur bubblorna skulle bete sig över tiden; växa eller krympa? För platta, tvådimensionella bubblor (tänk bubblor klämda mellan två glasskivor) har  sambandet mellan form och beteende varit känt i mer än femtio år: bubblor med 7 eller fler sidor växer, de med 5 eller färre sidor krymper, och de som har sex sidor förblir stabilt av samma storlek.

Tack vare ett teoretiskt genombrott, som publiceras i en artikel i senaste Nature, vet vi nu vad det är för skillnad på bubblor och bubblor också i tredimensionellt skum: om en bubblas kanter tillsammans är mer än 6 gånger så långa som bubblans medelbredd kommer bubblan växa med tiden, är de istället kortare krymper bubblan. Sambandet går att generalisera upp till högre dimensioner, och det gäller även för andra polykristallina (mångkorniga) material.

 

BBC News tar en rätt rolig vinkel på det hela och meddelar att forskare nu funnit formeln för hur skummet på ett glas öl ändras med tiden. Vilket ju faktiskt är sant, om än kanske inte det forskarna i första hand tänkte på...

 

Länkar

ScienceNow

BBC News

artikel i Nature (pren krävs)

kommentar i Nature (pren krävs)

engelska wikipedia om skum

NASA om skum

 

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, fysik, skum

 

Låg aktivitet närmaste veckan

Jag har lite drygt en vecka på mig att skriva färdigt "kappan" (de inledande kapitlen) till min lic-avhandling. Det innebär att det inte kommer bli så mycket aktivitet på bloggen under dagarna som kommer.

"Svenska forskare ifrågasätter Darwin"

Ibland går jakten på ett bra scoop lite över styr. SvD basunerar ut: "Svenska forskare ifrågasätter Darwin".

Så revolutionerande är det dock inte, vilket Nihonshu också påpekar. Det handlar helt enkelt om epigenetik - arv som inte är direkt kopplat till gener. Artikeln som beskriver forskningen är fritt tillgänglig, publicerad i PLoS ONE.

Och all heder till Daniel Nätt, studiens tredjeförfattare, som går in och förtydligar ytterligare i en lång kommentar till Nihonsus inlägg: "Först och främst, vad det gäller Darwins teori så stämmer resultaten vi nu publicerat i PLOS One alldeles utmärkt med evolutionsläran. Så vitt jag vet så förkastade aldrig Darwin möjligheten att förvärvade egenskaper skulle kunna nedärvas. Det är snarare eftervärldens tolkning och utveckling av hans teori som förkastat (och ibland hånat) denna möjlighet [...]"

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, arv, genetik, epigenetik

Yuri's Night 2007 - 46-årsjubileum för människan i rymden

Ikväll firas "Yuri's Night", till minne av att Yuri Gagarin var första människan i rymden den 12:e april år 1961.

Jag skrev om Yuri-natten förra året; det mesta gäller fortfarande. Årets Yurinattsfest i Stockholm hålls dock på Teatron, Regeringsatan 61, från klockan nyss fram till 03.00.

Andra bloggar om: rymden, Yuri Gagarin, Yuris night, yurinatten

Växter på andra planeter: alla färger utom blått?

Fotosyntes på andra planeter, med andra solar, kommer rimligtvis att ge växter i andra färger än de vanliga Jord-gröna. Men knappast i blått, säger forskare i astrobiologi. Däremot är svart en tänkbar färg.

Växter på andra planeter är förstås fortfarande bara ett tankeexperiment. Men inte ett helt onyttigt sådant - en bra modell av hur växtlivet på olika planeter kan se ut gör det lättare att veta vad forskare som söker planeter med liv i andra solsystem ska leta efter.

 

De flesta växter på jorden är som bekant gröna. Det beror på att de ratar grönt ljus av vissa våglängder. Det de inte vill ha studsar helt enkelt bort (OK, det är en viss förenkling, men det fungerar utmärkt som tankemodell). Att grönt väljs bort  förklarar forskarna med att växterna hellre vill ha rött och blått ljus; rött för att det finns gott om det och blått för att det är energirikt (vår sols spektrum finns att beskåda  här).

 

Växter på en planet kring en röd dvärg borde däremot behöva allt ljus de kan få - därför är det sannolikt att de skulle se svarta ut. Och det är inte rimligt att några växter skulle vilja avstå från energirikt blått ljus; därför kommer vi knappast hitta några blåa plantor. (Notera att färgen rimligtvis bara gäller den "energisamlande" delen av växten; blommor och frukter kan mycket väl få annan färg än den som är optimal för fotosyntes).

 

Forskningen presenteras i två artiklar i senaste numret av Astrobiology; den första artikeln tar upp mekanismer för fotosyntes hos växter på jorden, och den andra tar upp tänkbar utveckling av fotosyntes på planeter kring andra typer av solar.

 

Så nästa gång, mina damer och herrar, som ni plockar upp en science-fiction-bok som utspelar sig på en planet med märkligt färgad vegetation - ta en funderare över hur solen eller solarnas ljusspektrum borde se ut och om den valda växtfärgen är rimlig  :-) 

 

Länkar

Nature News

artikel 1 och artikel 2 (Astrobiology; artiklar i senaste numret verkar vara fritt tillgängliga)  

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, rymden, astrobiologi, science fiction

Vetenskapsjournalist om (amerikansk) vetenskapsjournalistik

Dagens internet-fynd: Knight Science Journalism Tracker, en blogg(-liknande sida) där vetenskapsartiklar i amerikansk press samlas ihop och analyseras av vetenskapsjournalisten Charles Petit. Kommentarerna är bara öppna för journalister och vetenskapsinformatörer, under egna namn.

Särskilt intressanta är texterna under "About Journalism"; till exempel inlägget om hur tidigare fast anställda vetenskapsjournalister i allt större utsträckning blir tvungna att börja frilansa för att deras jobb försvinner.

Länk
Knight Science Journalism Tracker

Andra bloggar om: vetenskapsjournalistik

Varför blogga?

Aardvarcheology-Martin skickade vidare frågan: Varför bloggar du? Jag brukar inte vanligtvis blogga om mig själv, men eftersom mitt svar i stort handlar om vetenskap kanske det ändå platsar här.

 

Egentligen är det summan av flera orsaker:  Jag älskar att skriva, och gillar utmaningen i att beskriva något komplicerat på ett enkelt sätt. Jag älskar att diskutera vetenskap - nästan oavsett område - men har få personer att göra det med. Dessutom har bloggandet gjort mig till en bättre skribent, en bättre kommunikatör och en bättre argumentatör - och därmed en bättre forskare.

 

Jag blir fortfarande sådär barnsligt lycklig när jag lyckas ta reda på eller begripa något jag inte visste förut - och har ännu inte gett upp på att sprida små bitar av den glädjen vidare ("Visste du att...?"). Det finns mycket cool forskning som görs, men som inte blir uppmärksammad. Iallafall inte på svenska.

 

Men det är också sant som Martin säger: Forskning är en ganska enslig syssla, och belöningarna med den är oftast långsiktiga. Det betyder inte att jag gillar den mindre, men en smart bloggkommentar eller en uppskattande länk har räddat min dag rätt många gånger vid det här laget. (Eller som Martin säger: "My scholarly work is solitary and wins me few accolades as few people care about my field. [...] Getting to do something I enjoy and being instantly rewarded with the attention of smart people all over the world seems like an excellent arrangement to me.") 

 

I originalfrågan ingick att lista fem orsaker. Sedan ska man skicka frågan vidare till fem andra, intet ont anande personer: Erika, Jörgen, Harald, Martin och Ingemar - nu är det er tur :-)

 

Hela trädet med folk som har svarat, eller åtminstone blivit uppmanade att svara, finns här.

Hur gammal kan en fisk bli?

Fiskare har fått upp en drygt meterlång, tjugosju kilo tung fisk utanför Alaskas kust. Stor fisk, men inte exceptionell - om det inte vore för dess uppskattade ålder på mellan 90 och 115 år.

De som liksom jag haft akvariefiskar som små har kanske ett luddigt begrepp om att fiskar inte lever så länge. Men hur gammal kan egentligen en fisk bli? Världens äldsta piraya blev tjugofyra år, och det finns ett par riktigt gamla australiensiska lungfiskar på akvarier i San Francisco och Chicago som är kring 70 år gamla - baserat på att man vet när de kom dit. Men det finns trots allt betydligt fler vilda fiskar än fiskar i akvarier, och hur vet man
då, när man inte kan räkna från början?

Jo, det visar sig att även fiskar har årsringar - i ett öronben. Forskare vid Alaska Fisheries Science Center tog ut benet på den fångade fisken och räknade ringar, varpå de kom fram till att fisken var mellan 90 och 115 år gammal. Dessutom kunde den fortfarande sätta liv till världen: dess äggledare var full av embryon som höll på att utvecklas (enligt BBC). Och den är inte ens äldst: den äldsta rapporterade fisken någonsin är av samma art, Sebastes borealis, och hela 157 år gammal.

Länkar
National Geographic News
BBC News
Aftonbladet

Andra bloggar om: vetenskap, biologi, fisk, rekord

Reliker av Jeanne d'Arc visade sig vara mumie-rester

Relikerna efter helgonet Jeanne d'Arc, som hittades på en apotekares vind år 1867, har visat sig vara något helt annat: resterna efter en egyptisk mumie.

 

Jeanne d'Arc brändes på bål år 1431 i franska Rouen. 436 år senare hittades en glasburk med bland annat ett bränt ben i, och en lapp som sade att det var kvarlevor funna under staken som Jeanne d'Arc brändes vid. I burken fanns även en bit kattskelett, vilket stämde överens med den medeltida sedan att slänga svarta katter på bål där häxor brändes.

 

Philippe Charlier, som är forskare i forensisk vetenskap, fick tillåtelse från franska kyrkan att studera relikerna. Han använde sig av en stor mängd vetenskapliga mättekniker; flera sorters spektroskopi, elektronmikroskopi och analys av pollenrester. Men han tog också till mer ovanlig hjälp: två av parfymindustrins främsta "näsor", eller luktexperter. Oberoende av varandra identifierade de lukter av bränt spackel och vanilj hos "relikerna". Vaniljlukten kommer från vanillin, som bildas när en kropp bryts ner naturligt - inte när den bränns på bål. Analysen visade att mycket av det pollen som fanns kom från tallar, ett träd som inte växte i Normandiet under Jeannes tid. Kemiska analyser visade också att benresterna inte var brända, utan täckta av en balsameringsblandning som bland annat innehöll olika sorters kåda. Kol-14-datering visade slutligen att benen var alldeles för gamla för att ha tillhört Jeanne d'Arc; de kom från en person som levt 300-600 år fKr.

 

Alla tecken pekar på att det istället är resterna efter en egyptisk mumie som ligger i burken. Upptäckten år 1867 stämmer också med den tid då Jeanne d'Arc återupptäcktes av historiker och formades till en nationalmyt, skriver Nature News. Kanske ville någon hjälpa legenden en bit på traven.

 

Länkar

Nature News

National Geographic News

BBC News

New York Times

Vetenskapsradion

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, historia, jeanne d'arc

"Hoho, jag är den största ugglan i grannskapet"

Tonhöjden som hanugglor hoar i talar om för konkurrenterna hur stora och kraftiga de är. Det beskriver en fransk-engelsk forskningsgrupp i månadens American Naturalist.

 

Forskarna studerade 17 hanugglor på den västfranska ön Oléron, mellan juni 2003 och juni 2005, och spelade in hundratals ugglerop. Analys av inspelningarna visade att ju tyngre ugglorna var, i desto lägre tonhöjd hoade de.

 

När forskarna ändrade tonhöjd på inspelade rop och sedan spelade upp dem för ugglehanarna, visade det sig att de reagerade olika på tunga och lätta konkurrenter. När de trodde att de hörde en lättare hanuggla ropa svarade de starkare. När de trodde att de hörde en tyngre hanuggla ropa svarade de inte lika kraftigt, och försökte också "vrida ner" tonhöjden på sina rop så att de lät som en större och tyngre uggla.

 

Länkar

Nyhetsrelease (via Science Daily)

Artikeln (American Naturalist, pren krävs) 

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, biologi, fåglar, ugglor

Är det odemokratiskt att bedriva forskning på engelska?

Man hör ofta klagomål över engelskans dominans i svensk forskning. Ofta något i stil med:

"Forskning inom landet sker i dag uteslutande på engelska vilket är ett demokratiunderskott och borde inte vara lagligt." ( Härifrån, men inte på något vis unikt)
 
För det första är det faktamässigt fel; framför allt när det gäller forskning inom humaniora och samhällsvetenskap där svenska är det dominerande språket. Vilket bland annat illustreras av den pågående debatten om att svenska forskare inom humaniora och samhällsvetenskap borde publicera sig mer på engelska. Syftar man på naturvetenskap och medicin är påståendet mer sant, men fortfarande inte helt (svenska Läkartidningen är ett exempel på motsatsen).  
 
För det andra finns det en definitionsmässig luddighet i påståendet. Vad innebär det egentligen att forskningen "sker" på engelska - att det dagliga arbetet i en forskningsgrupp utförs på engelska? Att seminarier och föreläsningar sker på engelska? Eller att publicering sker i engelskspråkiga tidskrifter? Vanligtvis när det protesteras mot engelskans dominans inom den svenska forskningsvärlden brukar det vara just publiceringen i engelska tidskrifter som åsyftas (och att nyckelord bara finns på engelska - jag tar upp det längre ner). Man kan egentligen inte säga att forskningen sker på engelska för att den redovisas på engelska men jag antar att det är det som menas även här.

 

Att forskning redovisas/publiceras betyder ändå inte att den är enkelt tillgänglig för allmänheten. Framför allt inte när det gäller naturvetenskap och medicin, vars framsteg sällan kan rapporteras direkt i vanliga tidningar. Majoriteten av alla forskningsartiklar publiceras i tidskrifter som kräver dyra prenumerationer, vilket innebär att det nästan bara är universitetsbibliotek som har tillgång till dem. Och då inte till alla tidskrifter, utan bara till de som universitetets forskare anses ha tillräckligt stor nytta av. Att få tag i artiklarna är visserligen inte alltid omöjligt, men det blir krångligt och tidsödande för en privatperson.

För det tredje - var uppstår demokratiunderskottet? Och vilken nivå av "demokrati" har man rätt att förvänta sig från forskningsvärlden, i egenskap av privatperson?

Man kan tycka  - det är iallafall ett ställningstagande jag sett flera gånger - att forskning som finansieras med svenska skattepengar också ska vara tillgänglig för skattebetalarna (med vilket oftast menas, när någon säger det i den här debatten, publicerad på svenska). Men i ett sådant till synes enkelt ställningstagande ryms flera problem.

 

* Dels är det definitionsproblem när det gäller finansieringen. Väldigt lite forskning i Sverige utförs idag på ett sätt som är 100% finansierat med svenska skattemedel. Andra medel, i form av bland annat pengar från företag, EU-projekt, och medel från andra länders forskningsstiftelser, står för en stor del av många forskningsgruppers anslag. Dessutom utförs så gott som all forskning i samarbeten mellan flera personer, som i sin tur kan vara delfinansierade från många olika håll. Och om nu hälften av forskningen bekostats av svenska skattepengar, ska den då till hälften redovisas på svenska (vilken del av den, i så fall)? Vilka medel ska bekosta redovisningsarbetet, vem ska göra det, och i vilken form ska det ske?  

* Dels är "tillgänglighet" i sig svårt att definiera. För den som inte befinner sig inom själva forskningsområdet är resultaten i "rå" form (forskningsartiklar) sällan möjliga att förstå oavsett vilket språk de redovisas på . Till stor del handlar det om nödvändiga teoretiska förkunskaper som man inte har utan år av utbildning. Till viss del handlar det om konventioner i hur en artikel (eller motsvarande redovisningsform) är uppbyggd, och vilka termer som betyder vad i just det här sammanhanget. Oavsett orsak krävs ofta en "översättning".

* Dels är det nyttan av forskningen. Den som publicerar på svenska gör det omöjligt för resten av den internationella forskarvärlden (i många fall, majoriteten av ens forskarkollegor) att granska och bygga vidare på resultaten.

 

Att publicera sin forskning på engelska gör således inte tillgängligheten för allmänheten särskilt mycket sämre, men det gör stor skillnad för nyttan och värdet av det utförda arbetet. Och om ett forskningsprojekt främst finansieras av internationella medel bör dess resultat redovisas i en internationellt begriplig form.

Det görs ofta stor poäng av att vissa nyckelbegrepp inom forskningsområden "inte ens existerar på svenska".  Men kommunikation med den breda allmänheten kräver i många fall att man avstår från att använda sig av den vetenskapliga specialvokabulären till förmån för mer allmänt begripliga uttryck och omskrivningar. Annars blir det onödigt svårt att förstå. Att nyckelbegreppen som man inte använder sig av inte heller finns på svenska är i så fall ett icke-problem. 

Möjligheterna för forskare att producera svensk populärvetenskap är tyvärr inte särskilt goda. Det finns få tidskrifter att publicera i, det finns ingen särskild arbetstid avsatt och att ha publicerat populärvetenskap väger oftast lätt eller inte alls i ansökningar om pengar. Det man gör får man uträtta på sin egen fritid, av eget intresse. Ibland får man som forskare möjlighet att uttala sig som "expert", men det händer för de flesta sällan eller inte alls.

 

Således:  Att det skulle vara odemokratiskt att forska på engelska är, enligt min uppfattning, en myt. Faktum kvarstår: den mesta forskningskommunikation kräver översättning till populärvetenskap. Om publiceringen av originalresultat sker på svenska eller engelska spelar i så fall rätt liten roll. Tycker man att tillgången till svenska forskningsresultat är dålig, är det bättre att lägga sin tid på att verka för mer och bättre svensk populärvetenskap, för det är först som populärvetenskap resultaten blir tillgängliga för allmänheten.  Börja till exempel att prenumerera på de två F&F:en ( Forskning & Framsteg respektive Fauna & Flora), som publicerar artiklar skrivna av svenska forskare!  

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, engelska, språk, populärvetenskap

Planeter med två solar kan vara vanliga, säger NASA

Universum kan vara fullt med planeter som har två solar. Det är nämligen inte svårare för planeter att uppstå kring dubbelstjärnor än kring "vanliga" enkelstjärnor som vår sol. Det har forskare upptäckt med hjälp av NASAs rymdteleskop Spitzer. Resultaten publiceras i dagens nummer av Astrophysical Journal.

 

Ett rätt vanligt knep inom science fiction är att nämna i en bisats hur huvudpersonen betraktar en dubbel solnedgång, eller beskådar dubbla och trippla månar (mer subtilt; att alla har dubbla skuggor. Mindre subtilt: att dubbla solar förekommer redan i titeln). Att antalet solar eller månar skiljer sig från vår vanliga hemtama jord blir ett enkelt tecken på att berättelsen utspelar sig i ett exotiskt Någon Annanstans. Till exempel på Luke Skywalkers hemplanet Tatooine.

 

Men ironiskt nog kan "exotiska" planeter med två solar vara lika vanliga som planeter med en sol. Astronomen David Trilling, med kollegor, har letat efter dammskivor kring "nära" dubbelstjärnor som ligger upp till femhundra astronomiska enheter från varandra. Dammskivor ("debris disks") är ett tecken på att det har bildats planeter; de består av bitar av sten och liknande som blev över. Trillings grupp letade efter dammskivor kring 69 dubbelstjärnor på avstånd mellan 50 och 200 ljusår från jorden. Ungefär 40 procent av dubbelstjärnorna hade dammskivor. Siffran är något lägre för enkelstjärnor; och slutsatsen är att planeter är minst lika vanliga kring dubbelsjärnor som enkelstjärnor. Studerar man bara riktigt närbelägna dubbelstjärnor, som ligger högst tre gånger så långt ifrån varandra som solen och jorden, stiger siffran dessutom till 60 procent. Eftersom mer än hälften av alla stjärnor är dubbelstjärnor kan det därför finnas många planeter med dubbla solar.

 

Tidigare dubbelstjärnor som visat sig ha planeter har legat mycket långt ifrån varandra, på ett avstånd av 1000 astronomiska enheter. Det har lett många till att ifrågasätta om dubbelstjärnor över huvud taget skulle kunna ha gravitation stabil nog att forma planeter.

 

Så, vad göra om man fortfarande vill beskriva en exotisk planet? Kanske lägga till ytterligare en sol. NASA verkar bara ha hittat en enda planet kring en trippelstjärna, än så länge.

 

Länkar

NASAs nyhetsrelease

Science Now

National Geographic News

artikeln i Astrophysical Journal

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, NASA, rymden , dubbelstjärnor, binärsystem, science fiction