Semesterbilder

Omkring min familjs sommarstuga i Östergötland kryllar det av liv, och det är gott om olika arter. Fram tills för några år sedan hade vi massor av fladdermöss i stugväggen varje sommar, och i närheten av brunnen brukar det finnas kopparödlor.

Speciellt förtjust är jag i grodor, paddor och ödlor. Det finns också vid sommarstugan, men det är attans så svårt att få dem att sitta still länge nog för att kunna identifiera dem... om man nu inte lyckas fånga dem på kort, vill säga. Uppifrån och ner, trolig art: Vanlig groda (Rana temporaria), skogsödla (Lacerta vivipara), vanlig padda (Bufo bufo) och vanlig groda. Samtliga fridlysta. Sambon fotade grodorna i min hand, jag de övriga djuren.

Andra bloggar om: grodor, paddor, ödlor

The Simpsons i Nature (jodå, visst går vetenskap och humor ihop)

The Simpsons behöver knappast en vidare presentation. Mer okänt är kanske det faktum att seriens huvudförfattare Al Jean har en examen i matematik från Harvard - något som antagligen bidragit till att det skämtas relativt mycket (och ibland ganska obskyrt) om vetenskap i serien.

Nature News gör en liten Simpsons-special i samband med att Simpsons-filmen har premiär; en intervju med Al Jean och en lista på Nature-personalens vetenskapliga favoritögonblick från seriens 400 avsnitt.

Mitt absoluta favoritögonblick är med: en uttråkad Lisa bygger en evighetsmaskin och försöker visa den för sin far, som trött och irriterad avfärdar den med "Lisa, in this house we OBEY the laws of thermodynamics!"

Flera i skrivarstaben för Simpsons har (enligt intervjun) en bakgrund i matematik och naturvetenskap - något som kanske förvånar den som ser på naturvetare som torra och tråkiga. Själv har jag aldrig haft så roligt, eller träffat så många roliga människor, som i spexet (till exempel Tore, som har skrivit bra många roliga sångtexter vid det här laget). Jag är således inte det minsta förvånad. Framför allt säger Al Jean något som jag tycker stämmer väldigt bra:

"I look at comedy writing mathematically, it's sort of like a proof in which you're trying to find the ideal punchline for a setup, and when you get it it's a very elegant feeling. It's a little like the feeling I used to get on completing a proof when I was doing maths at college."

Det beskriver precis vad jag letar efter, både när jag skriver populärvetenskap och när jag skriver skämt eller sångtexter till spexet.

Länkar
Artikel i Nature News
Nature:s tio-i-topp-lista på vetenskapshumor i Simpsons
Intervju med AL Jean i Nature Podcast.


Andra bloggar om: vetenskap, humor, simpsons

Blaschkas glasmodeller - konst i vetenskapens tjänst

Leopold and Rudolph Blaschka, far och son, tillverkade under 50 års tid många tusen fantastiska glasmodeller av växter och undervattensdjur.

På vissa områden går utvecklingen inte så snabbt framåt. Än idag bevaras många blommor torkade och pressade, och många "blöta" djur bevaras genom att läggas i lösningar. I bägge fallen - blommor såväl som djur - förlorar man ofta både färg och form på vägen (läskiga burkar med urblekta varelser fanns det åtminstone gott om i min skola - binnikemasken var värst).

Idag är det lätt att lägga till den saknade färg- och forminformationen - det är bara att ta ett kort. Eller hundra. Under 1800-talets andra hälft var det inte lika lätt; modeller i vax eller papier-mache förslog inte. Blaschkas noggranna och detaljtrogna glasmodeller fick därför stort genomslag. Idag är många modeller spridda för vindarna eller helt enkelt bortglömda. Det som finns kvar - koncentrerat i ett fåtal samlingar - är fortfarande fantastiskt, men i flera fall på väg att förfalla - och en restauratörs mardröm.

Leopold Blaschkas släkt hade en lång historia som juvelerare och glasblåsare, först i Venedig och sedan i Böhmen. Han lär från början ha tillverkat konstföremål och ögon i glas. På 1850-talet började han att tillverka exotiska blommor i glas för sitt eget nöjes skull. Genom en kommission från det naturhistoriska museet i Dresden, på tillverkning av ett dussin havsanemoner i glas, blev han känd för sin talang i att tillverka livfulla modeller.

Under samma tidsperiod öppnade naturhistoriska museer i många länder, och de behövde utställningsföremål. Gärna både naturtrogna och färgrika. Blaschkas modeller såldes så småningom såväl i Europa som i Nordamerika, och även i Indien och Japan. Sedan verkar de delvis ha fallit i glömska: Cornell har en stor samling av Blaschka-modeller, som köptes in under 1880-talet och hittades igen 1957. University of Madison-Wisconsin hittade en samling på ett femtiotal modeller så sent som 2005, som de nu håller på att restaurera.

De första Blaschka-modellerna av undervattensdjur tillverkades främst med stöd av illustrationer. I takt med att deras popularitet växte fick Leopold och Rudolph (som började arbeta med sin far så fort han var gammal nog) tillgång till bevarade exemplar, och även allt fler levande exemplar, som förvarades i ett akvarium i deras hem i Dresden. Modellerna - särskilt de senare - är imponerande korrekta i detaljer. På foton kan det vara svårt att skilja dem från den "äkta varan". Det finns till och med en del modeller som är uppförstorade 600 till 1000 gånger!

Så småningom gick far och son Blaschka allt mer över till att tillverka växtmodeller. Kulmen kom år 1890, när de erbjöds ett exklusivt tioårskontrakt på att tillverka modeller av växter åt Harvard. Harvards botaniska museum har idag det som sannolikt är den största Blaschka-samlingen; runt 4000 glasmodeller (den exakta siffran varierar beroende på källa) av växter och svampar.

Blaschkas verkar ha varit väldigt uppfinningsrika i att hitta metoder för att framställa så detaljtrogna modeller som möjligt. Vissa delar tillverkades genom att färdigköpta glasdelar formades över öppen låga, andra delar blåste de själva. Pigment kunde brännas in i ytan av modellen, emaljeras eller limmas på.

Uppfinningsrikedomen ställer till problem idag, för dem som vill bevara modellerna till eftervärlden. Blaschkas hemliga recept och metoder dog med Rudolph, så det finns få ledtrådar som kan hjälpa restauratörerna att välja rätt. Modellerna limmades också ofta ihop med lim baserat på animaliska produkter - ett sådant lim har begränsad livslängd, och vid det här laget riskerar modellerna att falla sönder.

Men idag finns de åtminstone på kort.

Länkar
Nyhetsrelease från University of Madison-Wisconsin.
Science Spin Magazine
Harvard Museum of Natural History
London Natural History Museum
London Design Museum
Dublin Blaschka Congress 2006
Aberdeen University
William Warmus om Blaschka-samlingen på Cornell University
http://en.wikipedia.org/wiki/Glass_FlowersWikipedia (främst om samlingen av glasväxter)
"Flowers out of Glass", artikel från Research/Penn State (1999)
Harvards botaniska museums samling av glasväxter
Corning Museum of Glass - direktlänk till blombilder och förstudier

Andra bloggar om: vetenskap, vetenskapshistoria, naturhistoria, glas, glaskonst

Saturnus har minst 60 månar

Antalet kända månar kring Saturnus växer hela tiden. På bara tio år har siffran gått från 18 till 60. Senaste fyndet är pyttelilla S/2007 S 4, som än så länge går under smeknamnet "Frank".

Antalet officiella månar lär snart bli ännu fler, eftersom termen "måne" täcker in en stor del av objekten som kretsar kring planeten - stora som små. Frank tros till exempel inte vara större än 2 kilometer i diameter.

Frank - markerad med en röd fyrkant på bilden - ligger i en bana 197700 kilometer ut, mellan de likaledes små månarna Methone och Pallene. Den upptäcktes på en bild tagen den 30:e maj av Cassinisonden. Forskarna verifierade sedan fyndet genom att gå tillbaka och leta efter spår av månen på andra Cassinibilder.

Som de flesta av månarna kring Saturnus lär Frank bestå av is och sten. Mer detaljer bör vi kunna få kring slutet av december 2009, då Cassini passerar på bara 7300 kilometers avstånd.

Bild från NASA/JPL/Space Science Institute (mer här, inklusive animeringar)

Länkar
BBC News
NASA
Cassiniprojektet
Engelska Wikipedia om Saturnus, dess månar och Frank.

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, rymden, Saturnus, Cassini

Kärlekspoesi för fysiker, upphittad i Torontos tunnelbana

As suggested by the calculations of Copernicus
for Sonya Tomas

The first kiss on this cold street
could have once jailed Galileo
for the heavenly point it proves

but tonight, merely moves
our two souls into steady revolution
around and about the warm
fixed fact of our brilliant lips

--Jason Guriel

Andra bloggar om: poesi, fysik, astronomi

Vad är en bra definition på "liv"?

Harald Cederlund och Z har under den senaste veckan diskuterat hur man bör definiera liv. Intressant nog är Carl Zimmer inne på exakt samma fråga med en artikel i augustinumret av Seed.

Definitioner av liv har säkert funnits i alla tider. Den teoretiska bakgrunden till just den här diskussionen börjar dock egentligen med fysikern Erwin Schrödinger och hans bok "What is life?" som publicerades 1944. Den var avsedd för allmänheten, och byggde på en serie föreläsningar med samma namn som gavs under 1943 vid Trinity College i Dublin.

Negativ entropi kontra fri energi
Schrödingers resonemang rör sig kring att liv har förmågan att använda energi för att skapa ordning (i sig själv) från oordning - att konsumera "negativ entropi" (alternativt exportera entropi till omgivningen) för att hålla sig vid liv.

Med tanke på att redan "entropi" i sig verkar vara ett begrepp som lätt missuppfattas, var idén att skapa termen "negativ entropi" kanske inte alldeles lysande. Den verkar också ha lett till en del förvirring. Problemet är att den "vetenskapligt riktiga" termen som Schrödinger ville använda - fri energi, eller mer exakt Gibbs fria energi - inte heller är särskilt begriplig för den som saknar kunskaper i termodynamik. Om valet av termen negativ entropi säger han i en not till boken (från wikipedia, min något hastiga översättning):

"Låt mig först säga, att om jag hade vänt mig enbart till dem [fysikerna], skulle jag istället ha diskuterat fri energi. Det är en mer bekant term i sammanhanget. Men denna mycket tekniska term verkade språkligt ligga för nära energi för att en godtycklig läsare skulle kunna känna skillnaden mellan dem."

Själv föredrar jag fri energi, bland annat eftersom den gör det enkelt att skilja mellan spontana och icke-spontana reaktioner. En reaktion som sänker den fria energin kommer att ske spontant, medan en reaktion som höjer den fria energin bara kommer ske om energi tillförs. Alternativ kan man säga att spontana reaktioner frigör energi, och ickespontana reaktioner kräver energi för att ske. Det ger tumregeln: "alla system strävar mot att minimera den fria energin" som man också kan tänka sig betyder ungefär "ordning kräver energi för att bevaras".

Länken emellan dem? För ett slutet system vid konstant temperatur och tryck (det enklaste fallet) är den fria energin samma sak som negativ entropi multiplicerat med temperatur.

Problemet med ordning som definition på liv
Att använda "ordning", eller "system som går mot högre ordning" eller något liknande som definition på liv stöter dock på problem. Det finns gott om ordnade system som inte egentligen anses levande; kristaller till exempel. Vid vissa förhållanden skapas kristaller spontant ur lösningar, men vi skulle knappast för den skull kalla dem levande.

Problemet med energikonsumtion som definition på liv
Inte heller energikonsumtion är ett entydigt tecken på liv. Ett klassiskt motexempel är elden, som konsumerar energi för att hålla sig igång. Däremot är energikonsumtion och den tillhörande produktionen av skräpprodukter (inklusive värme) en ganska användbar definition för vissa syften - man kan ju leta efter skräpprodukterna. Att leta efter liv med värmekamera är en vanlig metod, och Vikinglandaren sökte till exempel efter livsformer på Mars genom att injicera radioaktivt märkt näringsämnen i jorden. Resultatet blev en produktion av koldioxid, som innehöll radioaktiva atomer (dvs, atomer som bevisligen kom från näringsämnena). Det visade sig dock att jorden på Mars (iallafall just där) hade en speciell sammansättning som tillät "metabolism-liknande" reaktioner - den vanliga tolkningen är att Viking-experimentet inte är tecken på liv. Och den som hävdar att allt som syns i en värmekamera är levande har uppenbarligen fel i många fall.

NASAs arbetsdefinition: liv genomgår darwiniansk evolution
Enligt Carl Zimmers artikel i Seed är NASAs arbetsdefinition av liv ett självuppehållande kemiskt system som har förmågan till darwiniansk evolution - en definition som togs fram på 1990-talet. Gerald Joyce, en forskare som Zimmer intervjuar i artikeln, är noga med att påpeka att ingen på NASA hävdar att det här är den ultimata definitionen av liv.

Skulle tro det. NASA-definitionen har ungefär samma problem som en definition som bygger på att liv förökar sig: det krävs strängt räknat fler än en varelse av samma sort för att uppfylla den (om man nu inte tillhör det mindre antal arter som förökar sig genom jungfrufödsel). Till och med flera generationer, eftersom evolution typiskt sker över mer än en generation. Även om man utökar föröknings-definitionen till "förmåga att föröka sig" missar man många sterila organismer. Ingen skulle väl hävda att en människa som blivit steril plötsligt inte är levande?

Ingen av de båda besläktade definitionerna talar om hur vi ska bedöma en enstaka varelse som vi stöter på. De klarar bara av grupper av organismer.

Filosofen: "Lönlöst att leta efter en definition"
Ett namn som dyker upp ofta i de här sammanhangen är Carol Cleland. Hon är filosof och tillhör National Astrobiology Institute. Hennes tes (se framför allt hennes artikel "Defining 'Life'") är att det är mer än problematiskt att leta efter en definition på liv - antingen är det omöjligt att komma fram till något, eller så kommer vi bara kunna finna en så trivial definition att den är meningslös. Istället vill hon se en utveckling av ett helt teoriområde - en livsteori, precis som evolutionsteori. För att veta vad som verkligen definierar liv bör vi söka (och hitta) liv på andra planeter - först då kan vi se vad som verkligen är nödvändigt för liv, hävdar hon.

Problemet med den inställningen, som jag ser det, är att den missar något essentiellt: definitioner är verktyg. Att säga att vi ska hitta liv på andra planeter innan vi kan definiera vad liv är blir bara ett rent cirkelresonemang - utan en definition på "liv" kan vi knappast säga att det är liv vi har hittat på de där andra planeterna (och försök bara få igenom den.ansökan för pengar till projektet: -"Vi ska ut i rymden och leta efter...eh, saker". -"Vad då för 'saker'?" -"Det vet vi när vi hittat dem")

Nej, jag ser det snarare så här: definitioner är verktyg, och verktyg ska vara användbara. Olika tecken på liv går att använda i olika sammanhang; "konsumerar syre", "förbränner socker", "har celler", "har DNA", och "rör sig självmant" har alla sina givna giltighetsområden. Vill du hitta djuphavsliv lär andra tecken gälla än om du letar på jordytan.

Den användbara frågan är inte "vad är liv?" utan snarare "vilken typ av liv kan jag tänkas hitta på plats X?" (följt av "och hur kan den typen av liv tänkas påverka sin omkringliggande miljö, som jag kan mäta i?"). Liv och icke-liv befinner sig på samma kontinuerliga skala. Vad är det som säger att det alltid är lämpligt att dra skiljelinjen på exakt samma ställe?

Länkar
Tillhörande diskussion i kronologisk ordning (glöm inte läsa kommentarerna):

1) Harald och "Z"

2) "Z"

3) Harald

4) "Z"

(Tack till Aleph Minotauren som gjorde den kronologiska listan )

"What is life" lär finnas som word-dokument här.

Carl Zimmers blogg ("The Loom")

Seed Magazine

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, termodynamik, filosofi, liv

Känslighet för surt är ärftligt

Det finns ett starkt genetiskt inslag i vår smakkänslighet för surt, visar en ny studie utförd på enäggs- och tvåäggstvillingar. Studien är publicerad på den vetenskapliga tidskriften Chemical Senses hemsida.

Studien utfördes på 109 tvillingpar (74 enäggstvillingpar och 35 tvåäggstvillingpar) som rekryterades vid en årlig tvillingfestival i Twinsburg, USA. Alla paren hade vuxit upp tillsammans, det vill säga delat en stor del av sin miljöpåverkan. Den undersökta syran var citronsyra.

Statistisk analys av smakresultaten från tvillingtestet visade att upp till hälften av variationen i smakkänsligheten för surt var genetiskt betingad. Det är en stor andel, för smak är ett sinne som påverkas av många olika faktorer. Analysen byggde på det faktum att enäggstvillingar är nästan genetiskt identiska medan tvåäggstvillingar i genomsnitt har hälften av sina gener gemensamt.

För att sätta det i perspektiv: forskarna säger att det är en ungefär lika stor variation som den mer kända skillnaden i känslighet för beskt.

Däremot vet de ännu inte vilken eller vilka smakreceptorer som ligger bakom känsligheten, så det går till exempel inte att jämföra olika genvarianter så som det går att göra för beskt. Kunskapen att det finns en genetisk komponent gör det däremot lättare att fortsätta leta efter receptorn eller receptorerna för sur smak.

Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Chemical Senses, prenumeration krävs)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, smak, genetik

Det är inte sidornas typ, utan metoden i sig

Dagens media rapporterar om Jajjas kommentarer ("en storm i ett vattenglas") och skriver:

"I sitt blogginlägg redovisar doktoranden Malin Söderström hur Jajja enligt henne driver trafik till sina kunder med tveksamma metoder. Bland annat genom länkguider, falska sökmotorer och spamkommentarer med utlänkar."

Så bara för att få det hela fullkomligt klart: det är inte sidornas typ jag vänder mig emot, utan metoden kommentarspam i sig: att få in länkar genom att anlita kommentatorer som utger sig för att vara intresserade av eller positiva till det en bloggare skriver, bara för att få in en köpt länk. Bloggdiskussioner är en typ av samtal, och bygger precis som andra samtal på en viss mängd tillit - även på den relativt anonyma webben. På vissa sätt gör anonymiteten tilliten ännu mer viktig. När man inte generellt kan utgå från att kommentarer är ärliga minskar de i värde, och därmed minskar bloggen som företeelse i värde.

Och när någon försöker utnyttja min blogg för att själv tjäna på det - till exempel genom kommentarsspam - tenderar jag att bli förbannad. Den reaktionen delar jag nog med rätt många bloggare.

Jag har inte anklagat Jajja för att driva trafik till sina kunder med länkguider och fejkade sökmotorer - jag använde bara termerna "länkkataloger" och "fejkade sökmotorer" för att klassificera vad kommentarlänkarna på bloggarna gick till för typ av sidor (enligt min lekmannabedömning - en professionell SEO-person skulle kanske kalla dem något annat). Vad Jajja gör i övrigt, utanför bloggosfären, bryr jag mig inte mycket om. Vad de gör med länkarna har jag inte sagt något om - inte heller har jag sagt något om deras kunder (läs själv).

Andra bloggar om: jajja, dagens media, seo, kommentarspam

ETA 11 juli 20:40 (kanadensisk tid): Nu verkar termen "jajjad" ha tagit sig in i medierna (IDG.se, IT24).

Stamceller för skönhets skull?

BBC News skriver om en metod för rekonstruera bröst: att ta fettstamceller från bukfett, för att sedan injicera dem i brösten (varpå brösten växer i storlek över loppet av några månader). Det skulle också, påpekar de, gå att använda metoden istället för silikoninlägg.

Det skiljer sig alltså från att bara spruta in kroppseget fett; det fettet tenderar att reabsorberas av kroppen igen, och kan också ge klumpar.

Bortsett från alla praktiska detaljer - metoden måste godkännas först, den lär vara dyr, etc - så undrar jag: är det här den första någorlunda realistiskt föreslagna estetiska tillämpningen för stamceller? Rekonstruktion räknas som medcinsk tillämpning, skulle jag gissa, men kosmetisk bystförstoring bör ligga inom det estetiska området.

Jag tycker det är en intressant liten milstolpe.

Blir det en ny, accepterad skönhetsbehandling kanske det kan bidra en smula till att lära folk vad stamceller är. Och att sprida kunskapen att det finns olika kategorier av stamceller, för jag misstänker att om metoden ska säljas kommer den som tillhandahåller den vilja göra klart att det inte är embryonala stamceller det handlar om.

ETA: För då blir det kanske sådana här rubriker. Uppenbarligen har det varit en mindre nyhetsstorm kring rynkbehandling med embryonala stamceller för ett par år sedan, som jag helt missade.

Andra bloggar om: forskning, medicin, stamceller, skönhet

Länknätverk (jajja-uppdatering)

Det har varit väldigt intressant att följa kommentarerna kring min (ganska kortfattade) kartläggning av Jajjas kommentarspam. 27 blogginlägg och 3 webbtidningsartiklar/notiser (medievärlden.se, idg.se, dagensmedia.se) är totalsumman. Iallafall så långt, men jag har svårt att tro att det blir så mycket mer. Dagens Media har för övrigt fått för sig att jag heter Söderström istället för Sandström, men så länge de får URL:en till bloggen rätt bryr jag mig inte särskilt mycket*.

Ett par intressanta påpekanden har dykt upp: Fredrik Nygren på networkers.se påpekar att Jajja i en intervju i DN.se har sagt att de slutat jobba med externa lösningar (det var i början av år 2006). Jag vet inte om detta faller in under den rubriken eller inte. Antar att om det gör det (det gör det inte enligt en kommentar jag fick nedan) så har de ändrat sig på det området sedan dess, med tanke på att deras teknikchef Tommy Pettersson förklarar länkspammen som något Jajjas samarbetspartners gjort utan deras vetskap (något som även vVD Samuel Sylvander tillstyrker i kommentarerna borta hos Nikke).

En annan intressant sak är Nikke Lindqvists fundering över varför Jajja valt den här metoden - kanske vill de klustra ihop sidorna med den svenska bloggosfären för att få dem att se mer "svenska" ut i sökmotorernas ögon, föreslår han. Nu vet jag inte så mycket om sökmotorers algoritmer och klassificeringsknep, men frågan är väl varför jajja inte valde .se-adresser i så fall? Och hur mycket bloggarna, som i många fall är små och/eller ligger på internationella adresser som blogspot.com och wordpress.com, egentligen bidrar?

Men något slags klustring verkar ändå pågå. Gör man en karta över hur alla inblandade sidor jag hittat - 87 stycken nu, lista här - länkar till varandra (bilden ovan) ser de i princip ut att bilda tre kluster, med lite lösa övriga sidor, som mest länkar till andra sidor inom samma kluster.

Den här gången går pilarna mer intuitivt: de pekar åt det håll sidornas länkar går. Jag har färgat sidorna efter kategorier: mörkgrått och ljusgrått är astrotema, länkkataloger resp. fejkade sökmotorer. Mörkturkos och ljusturkos är frukttema, länkkataloger resp. fejkade sökmotorer. Klargrönt är länkkataloger med bärtema och de med frukttema som inte har en motsvarande fejksökmotor. Guldgult är länkkataloger med sverige- och sommartema, och rosa är andra jajja-sidor. Nästan alla sidor länkar till tre andra sidor, oftast i samma kluster (vissa, några få, länkar också till sidor som sannolikt tillhör Jajjas kunder. De har jag bortsett från nu). Färgerna på kategorierna stämmer således rätt väl överens med klustren.

Det är uppenbart att spamkommentarer i bloggar (speciellt flera i samma blogg) hjälper till att binda ihop klustren. Men vad det ska vara bra för i så fall vete katten...

Andra bloggar om: jajja, länkkataloger, spam

*Efter mina sju veckor på DN vet jag hur lätt det är att råka göra nåt sånt. Här är de åtminstone konsekventa - jag lyckades en gång kalla en person som jag intervjuat för två olika namn i samma artikel. Det var pinsamt.

Frånvaro

Nu åker jag till Kanada i två veckor för konferens och efterföljande semester. Jag lär ha sämre tillgång till internet än vanligt, framför allt de närmaste två dagarna. Men någon post eller två ska det förhoppningsvis kunna bli så småningom.

Jag vill passa på att be om ursäkt till den vars kommentar eventuellt fastnar i väntan på att jag ska godkänna den. Tyvärr har det varit nödvändigt med kommentarsgranskning den närmaste tiden.

Jajja spammar svenska bloggosfären med länkar till länkkataloger

Jag noterade för några dagar sedan att jag fått ovanligt många puckade kortfattade och lite ytliga kommentarer - som dessutom länkade till länkfarms-liknande kataloger med namn som "banana-links.com". När jag började gräva lite i det visade det sig att samtliga kommentarer kom från domäner tillhörande SEO-företaget Jajja - och att de verkar ha satt i storskaligt system att spamma svenska bloggar med till synes oförargliga kommentarer där kommentatören (som ofta kallar sig "katarina", "joanna" eller "ewelina") istället för att länka till en blogg/hemsida länkar till en av Jajja:s länkfarmer.

På vissa blogginlägg består hela kommentarstråden av sådana fejk-kommentarer.

Länkkatalogerna får alltså alla sina "legitima" inlänkar från Jajja:s smyglänkar i kommentarerna (samt från ett gäng social-bookmark-sajter som furl.net och del.icio.us - där kontona verkar ha samma användarnamn och sannolikt också har Jajja-koppling). Rätt fult tillvägagångssätt - så gott som alla bloggare vill ju ha och blir glada över fler kommentarer. Så länge de är äkta.

Jag roade mig med att kartlägga litegrann hur länkarna gick, och göra en graf med hjälp av Dotty - det blev en rätt otymplig karta. Ett utsnitt visas ovan, hela bilden finns via min hemsida (ps, png)). Vita ellipser är bloggar, färgade fyrkanter är länkkataloger (blå), fejkade sökmotorer (grå), andra sidor jag vet eller starkt tror är Jajja-sidor baserat på whois-data (grön) samt social-bookmarking/tagging-sidor (rosa). Data från Yahoo's siteexplorer-tjänst (siteexplorer.search.yahoo.com), så de är säkert inte helt pinfärska men borde ge en bra bild.

Efter ha hittat runt 70 olika bloggar med skräpkommentarer och ett fyrtiotal skräpsidor som alla tillhör Jajja (verifierat via whois) ledsnade jag. Den totala länkhärvan lär vara betydligt större...

Här är en lista på domänerna till skräpsidorna - de utan ändelse slutar med .com (som textfil här).

galaxy-search
intergalactic-search
planetary-search
luna-search
moon-search.org
stellar-search.org

lime-links
cranberry-links
grapefruit-links
melon-links
mango-links
strawberry-links
blackberry-links.org
currant-links
blueberry-links
cherry-links
apricot-links
banana-links
raspberry-links

mango-search
grapefruit-search
apricot-search
banana-search
lime-search
starfruit-search

gräslänkar
havslänkar
vårlänkar
semesterlänkar
sommarlänkar
palmlänkar
sollänkar
kanotlänkar
pussel-länkar
fruktlänkar
prästkragelänkar
strandlänkar
kaktuslänkar
vitsippelänkar
golflänkar

Bläh. Nätet är fullt nog av skräp som det är, utan att någon försöker utnyttja min blogg för att öka på det. Nu ska jag rensa kommentarer - och jag uppmanar er andra att göra det samma.

5/7 10:53 ETA: En uppdaterad lista över skräpsidor/kataloger - nu drygt 80 domäner - här.

5/7 11.35 ETA: Nikke Lindqvist (Nikke Index) samlar på inlägg om detta - säg till i hans kommentarer om du har skrivit något.

5/7 11.37 ETA: Se kommentar från Jajjas teknikchef Tommy Persson - "Vi på Jajja tar fullständigt avstånd från detta sätt att arbeta! Vi anskaffar länkar av flera samarbetspartners runt om i världen och vi har uttryckligen sagt att vi inte arbetar på detta sätt. Ändå har det alltså skett och vi ska se till att det stoppas omedelbart."

Andra bloggar om: SEO, Jajja, länkfarm, länkkatalog, spam, blogg, bloggosfären

Länken mellan smak och känsel

Jag har tänkt ett tag att jag borde skriva en översiktspost om länkarna mellan känsel och smakintryck - de jonkanaler i känselcellerna som också aktiveras av ämnen i vanliga livsmedel. När jag slog upp DN Vetenskap imorse upptäckte jag att det redan var gjort.

 

Närmare bestämt är det Torill Kornfeldt - som jag träffade som kortast när jag var på DN förra året - som har skrivit både underhållande och faktaspäckat om alla våra "temperatursensorer", de livsmedel som triggar receptorerna och de forskare som arbetar med dem (grafiken är också bra!). Mint för kyla och chili för hetta tillhör det jag skrivit om tidigare:

 

Vetenskapsnytt 31/5 2005: Hur vitlöken fick sitt "bett".

Vetenskapsnytt 9/11 2006: Spindelbett heta som chili

Vetenskapsnytt 31/5 2007: Ett enda protein bakom normal känsel för kyla

Vetenskapsnytt 14/6 2007: Jonkanalen Nav 1.8: hur stark kyla gör ont

 

Något som jag inte har nämnt tidigare, som kan vara intressant för chili-älskare: vanlig alkohol (etanol) sänker aktiveringströskeln för TRPV1, den värmereceptor som också reagerar på chilifrukternas capsaicin, ganska rejält: från 42 till 34 grader. Är det starkt blir det alltså ännu starkare med alkohol till!

 

En annan intressant sak är hur köldreceptorn TRPA1 verkar fungera, när den reagerar på annat än kyla. TRPA1 reagerar på ett rätt stort antal kemiskt reaktiva ämnenav olika form, som innehåller en elektrofil kol- eller svavelatom: bland annat diallyldisulfid (i lökväxter), akrolein (en tårgas), cinnamaldehyd (i kanel), allylisothiocyanat (senap, wasabi och pepparrot) och benzylisothiocyanat (kål, smörgåskrasse). Ämnena - eller mer exakt, deras elektrofila kol- eller svavelatom - binder till svavelkedjor i TRPA1-receptorn.

 

Ytterligare coola grejer: miraculin, som får surt att smaka sött, och kronärtskockor som förstärker söt smak (aktiva ämnen för förstärkningen: klorogensyra och cynarin). Miraculin fungerar genom att molekylen binder nära en receptor för söt smak, och i sur miljö inträffar en konformationsändring (ett formbyte) som sätter miraculin i kontakt med receptorn och aktiverar den.

 

Det är fascinerande att se hur många olika receptorer och aktiveringsmekanismer som på något vis kan vara involverade i ett smak/luktintryck; över 300 luktreceptorer, fem grundläggande smaktyper med bland annat cirka 30 receptorer för beska ämnen, en mängd olika söta ämnen, och inte minst den en handfull temperatur- och känselreceptorer som beskrivs i DN-artikeln. Det är en veritabel djungel.

 

Nästan lika fascinerande är det att se hur olika växters smärtsamma försvarsmekanismer paradoxalt nog gör dem till eftertraktade kryddor. Nog är vi människor lite märkliga på det viset.

 

Lite relaterad intressant läsning:

Om capsaicin (Journal of General Physiology, fritt tillgänglig artikel)

Om bitter smak och receptorerna för den (Chemical Senses, fritt tillgänglig artikel)

Om olika söta ämnen och hur de fungerar (Cellular and Molecular Life Sciences, kräver prenumeration)

Om TRPA1, smärtsensorn som bland annat reagerar på vitlök (Neuron, kräver prenumeration)

Om köldsensorerna TRPM8 och TRPA1 (Molecular Pain, fritt tillgänglig artikel)

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, jonkanaler, smak, känsel, temperatur

Vad gör forskarna om sommaren?

Få ställen ser så öde ut som ett universitet på sommaren. Men som forskare är det ofta då man får det viktigaste jobbet gjort: själva forskningen. Trots det verkar myten om forskarnas och doktorandernas "långsemestrar" leva kvar.

I en ledare/krönika från den 10:e juni 2005, som SLU:s forskarblogg skrev om måndagen den 25/6 i år, kallar författaren/filosofen Roland Poirier Martinsson "den skattefinansierade sommarledigheten" för "den största pågående skandalen på universiteten". Krönikan är visserligen två år gammal, men jag har faktiskt inte läst den förut, och liknande kommentarer har jag stött på alltför ofta. 

 

Egentligen är grundproblemet det här: de som föreställer sig att forskare och forskarstuderande har en soft tillvaro med korta arbetstider verkar utgå från det klassiska kontorsarbetets 8-till-5-tider och kroppslig närvaro vid skrivbordet som mått på prestation. Väldigt lite forskning bedrivs på de villkoren, men det är kanske inte lätt att veta om man inte varit där själv. Ett till synes tomt universitet blir då lätt tolkat som ett tecken på att ingen jobbar.

Grovt kategoriserat finns det två sorters forskare - de som gör experiment och de som uteslutande arbetar med dator och/eller penna och papper. Experiment kräver så gott som alltid tillgång till utrustning och materiel; i ett labb eller ute i fält. Den sortens forskning blir av naturliga skäl mer bunden till en viss arbetsplats, och ofta även ett visst intervall av arbetstider (även om det finns en del kringjobb, som inte är knutet till labbet). Penna och papper, eller "rent tankearbete", går däremot att ha med sig så gott som överallt, och med internet-tillgång kan man koppla upp sig mot sin jobbdator från godtycklig plats.

Därmed kan man jobba nästan när och var som helst.

Det inkluderar att jobba på semestern - och det är just vad många forskare gör. Om inte annat för att resten av familjen ska kunna få något som liknar en normal semester. För vissa är det antagligen arbetsbördan som avgör (tysk kollega: "visst skulle jag vilja ta fyra veckor, men mer än två är helt enkelt inte möjligt"). För andra är det kärleken till och engagemanget i jobbet - speciellt forskningsbiten (svensk kollega: "på semestern jobbar jag bara med den roliga forskningen").

Dessutom har ens forskarkollegor i Europa och USA oftast semester i augusti, vilket innebär att möten, konferenser och viktiga deadlines ofta hamnar i  juni och juli. En amerikansk doktorand jag träffade fjol uttryckte sin stora förvåning över att svenska doktorander över huvud taget hade semester - han enda semester bestod av tiden han var på konferens.

Även de forskare som nominellt är lediga läser - och besvarar - ofta sin email. Vissa tar också med sig en bunt ur läshögen - halvfärdiga exjobbsrapporter och avhandlingar, intressanta artiklar, utkast till egna artiklar - att gå igenom och kommentera.

Råkar man inte känna några forskare är mycket av detta "semesterarbete" naturligtvis osynligt.

Roland Poirier Martinsson verkar i sin ledare ha missat det uppenbara: att det inte bara är akademiker som arbetar på universiteten, och att den "osynliga" personalen i form av administratörer, vaktmästare et cetera faktiskt behövs för att upprätthålla en normal verksamhet (dessutom blir vissa bitar av verksamheten ganska meningslös att utföra när det inte pågår någon undervisning). De tecken på forskarnas arbetssmitning han tar upp i sin ledare är därför ganska aningslösa. Men ihopgrupperade sådär i en punktlista ser de lite anklagande ut, så det är kanske bäst att bemöta dem i lite mer detalj...

att undervisningen i princip upphör;
Det beror väl på vad man räknar som undervisning. Sommarkurser? Förberedelser av föreläsningar, labbar och tentor inför nästa termin?  Det är färre föreläsningar, men tiden för dessa får man som undervisande forskare inte lägga in själv, såvitt jag vet - är det inte en sommarkurs får man vackert hålla sig till terminstid.

att det inte förekommer några disputationer;
Åtminstone på KTH får man inte disputera efter ett visst datum i början av sommaren (en lic- eller doktorsexamen är en examen, och kan inte fås ut annat än under terminen). Jag vet faktiskt inte varför, men antagligen är det främst av administrativa skäl. Med den mängd administration som omger en disputation skulle det vara fruktansvärt jobbigt att försöka ordna en sådan i juli, med lejonparten av alla administratörer på semester.  Med mitt lic-försvar och tillhörande avhandlingsarbete i färskt minne mår jag faktiskt lätt illa vid blotta tanken att försöka göra nåt liknande i semestertider. Det är många deadlines som måste hållas för att ens disputation ska räknas som giltig - de allra flesta rör pappersarbete och administrativa uppgifter, och ett stort antal olika personer är inblandade.

att expeditioner i princip stänger;
Och vilka sitter på expeditionerna - det är väl ändå knappast forskarna? Inte heller är expeditionerna till för forskarna, utan för studenter och besökare (som, antagligen, är borta eftersom det är sommar).

att närvaron sjunker i långt högre grad än vad semestern tillåter;
Jag är böjd att tro att detta är en gissning - eller? RPM citerar inga siffror. Om nu forskarna sysslar med att tänka, spelar det någon roll om de gör det hemma eller på kontoret?

att institutionsbibliotek/forskningsbibliotek drar ner kraftigt på öppettiderna;
Symtom på att forskarna slutar låna böcker, eller på att bibliotekarierna behöver semester de också? (Mitt institutionsbibliotek är f ö alltid tillgängligt, bara man har en rumsnyckel till ett kontor på institutionen)

att många institutioner står bokstavligen låsta;
Min institution är alltid låst. På vissa andra ställen (till exempel förra kontoret) är de centralt upplåsta efter studenternas schematider (8 till 5 under vardagar). Inte är det då särskilt märkligt att de låser då det inte finns något schemalagt...

att internutbildningar i princip upphör;
Och? Inte internutbildar man forskare speciellt ofta? (Baserat på aktiviteten på min avdelning är mängden internutbildning per senior forskare och år maximalt ungefär två dagar - ungefär en till två korta kurser per år) Och vill man ha med alla i målgruppen är det väl smartast att lägga internutbildningen när så gott som ingen tar semester - i undervisningsperioden?

att studievägledning och andra servicefunktioner i princip upphör.
Studievägledningen (och oftast även de "andra servicefunktionerna") är till för studenterna, som tenderar att vara någon annanstans än på universitetet under sommaren.  

 

 

Från en forskarsynpunkt (något hårddragen, men inte mycket) ser det snarare ut såhär: semester är något som ickeforskare har, och som innebär att de plötsligt inte finns på sina vanliga kontor. Att få något av administrativ karaktär gjort tar helt hopplöst lång tid, men det gör ingenting - för äntligen får man forska ifred. Inga studenter, inga föreläsningar att hålla eller tentor att rätta. Deadlines för ansökningar om forskningsmedel har kommit och gått. Nästa omgång resultatrapporter, timrapporter och liknande ska inte lämnas in förrän hösten. Mängden epost i inboxen sjunker drastiskt.

Visst är det ett slags semester - men knappast av den typ RPM menar.

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, sommar, semester

Semester!

Nu ska jag tillbringa åtta dagar utan internet. Inget bloggande, alltså.

Drick med måtta vid hårdträning

Att dricka för mycket vid hård fysisk aktivitet kan vara livsfarligt. Trots att risken varit känd länge dricker bland annat många maraton-löpare alldeles för mycket, snarare än för lite. Att byta vatten mot sportdryck hjälper inte heller. Det varnar forskare i majnumret av den vetenskapliga tidskriften Sports Medicine.

Faran heter vattenförgiftning (hyponatremi - för låg natriumkoncentration i blodet), och problemen uppstår när man dricker mer än vad njurarna klarar av att ta hand om (och utsöndra som urin)*. I vanliga fall är det svårt att lyckas sätta sig i en sådan situation eftersom njurarnas aktivitet är anpassningsbar**. Aktiviteten styrs från hypofysen, som tillverkar mer eller mindre av hormonet vasopressin (ADH). Ju mer ADH, desto mer vatten behåller kroppen.

Men när man ägnar sig åt hård fysisk aktivitet under lång tid (>4 timmar, t ex maratonlöpning och långdistanscykling) ökar produktionen av ADH, och därmed minskar kroppens förmåga att göra sig av med vätska genom njurarna. Dessutom liknar de tidiga symtomen för hyponatremi de för uttorkning: huvudvärk, illamående och/eller att "må allmänt dåligt", så har man väl börjat få problem är det lätt att luras göra dem värre genom att dricka ännu mer. Illamående triggar dessutom produktionen av ADH. Allvarliga fall av hyponatremi kan resultera i koma och död.

Undersökningar av grupper av maratonlöpare har visat att mellan 13 och 29 procent led av (mildare) hyponatremi***. Dödsfallen är långt färre, men de finns: ett av de nyligare kända dödsfallen är den 22-åring som dog av vattenförgiftning efter London Marathon i april i år. Att det går så långt är inte särskilt vanligt - men det är helt onödigt.

Lösningen, enligt Jospeh Verbalis och övriga i "konsensuspanel" om hyponatremi, är att inte överkompensera utan dricka när man är törstig. Det går emot det vanliga rådet att dricka innan man är törstig för att inte bli uttorkad.  "Vi går emot den iden, och hävdar att törst är en bra indikator på kroppens behov av vätska, samt att det finns ett tidsfönster inom vilket man kan fylla på med vätska på ett säkert sätt", säger Verbalis i pressreleasen ("We dispute that notion, and contend that thirst is a good indicator of your body's need for fluids, and that there is a window of time over which you can rehydrate safely,"). Litar man inte på törsten för att få i sig tillräckligt, rekommenderar Verbalis ett svett-test (väg dig, spring en timme på löpband, väg dig igen - skillnaden är det du svettats) som ett sätt att mäta hur mycket man svettas ut och behöver ersätta.

Vattenförgiftning kan också bli ett problem för barnafödande kvinnor - och nyfödda barn - under själva födseln. Vid graviditet håller kroppen en högre vattenhalt, och under födseln aktiveras vattensparande mekanismer.

Länkar
Nyhetsrelease
artikeln (Sports Medicine, pren. krävs)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, sport , maraton, födsel, vattenförgiftning, hyponatremi

*Att dricka för mycket är inte den enda möjliga orsaken till hyponatremi - men i sportsammanhang lär det vara det vanligaste.

**Undandtag finns, till exempel den kvinna som dog efter en tävling där man skulle dricka så mycket vatten som möjligt (och sedan hålla sig) för att kunna vinna en Wii.

***Referenser: Hiller et al, Med Sci Sports Exerc 1989; Speedy et al Med Sci Sports Exerc 1999; Hew et al Clin J Sport Med 2003 - för fler detaljer, se Verbalis artikel.

Jonkanalen Nav 1.8: hur stark kyla gör ont (eller, varför vatten under ca 15 grader inte anses "badbart")

Det mesta blir mindre aktivt i kyla, även nervsystemet. Ett viktigt undantag är köldsensorn för smärtsam kyla, Nav 1.8, som bara går i gång när det blir riktigt kallt. Utan den gör stark kyla inte längre ont. Det rapporterar forskare i veckans Nature.

Ett svalt bad? Ja tack, men inte under 15 grader. Det är inte bara komfortmässigt som det är stor skillnad mellan svalt och iskallt, utan också biologiskt.  Svag, ofarlig kyla registreras av en jonkanal som heter TRPM8 och också reagerar på "kylande" ämnen som mentol. Möss som saknar den jonkanalen är okänsliga för kyla, men bara ner till gränsen för farlig kyla (10-15 grader Celsius). Det rapporterades nyligen i både Nature och Neuron (se Vetenskapsnytt 31/5: Ett enda protein bakom normal känsel för kyla). TRPM8 är aktiv mellan temperaturerna 27 och 10 grader.

Någonstans vid 15 grader och neråt träder en annan köldsensor in: jonkanalen Nav 1.8. Det är den som orsakar att kyla faktiskt kan göra rejält ont. Intressant nog är den enda definition på  "badbar temperatur" jag kan hitta väldigt väl anpassad: badbar värme* är en temperatur över 15 grader (enligt Göteborgs miljöförvaltning, badvattenrapporter 2001 och 2002), det vill säga en precis hög nog temperatur att sensorn för smärtsam kyla inte aktiveras!

Forskarna som verifierade jonkanalens roll som köldsensor undersökte bland annat genmodifierade möss som saknade genen för Nav 1.8. De drog slutsatsen att de genmodifierade mössen var helt okänsliga för kyla som i normala fall skulle vara obehaglig (0 grader). Vanliga möss som ställs på en så kall platta beter sig ungefär som människor barfota på ett kallt golv: de hoppar och lyfter på fötterna. De genmodifierade mössen reagerade inte nämnvärt.

Nästa intressanta fråga är naturligtvis: finns det flera olika känsliga varianter av Nav 1.8? I så fall skulle det kunna vara ärftligt att vara en badkruka...

Länkar
Nature News
artikeln i Nature (pren krävs)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, kyla, smärta

*Utebad är ju för övrigt en av de få gånger som vi utsätter hela kroppen för en så pass snabb och dramatisk temperaturändring (ok, i alla fall vi som hoppar i) - vatten har en mycket bättre värmeledningsförmåga än luft, så att gå in i en bastu eller ett kylrum har inte samma snabba effekt.

Avklarat!

Nu är presentationen och försvaret avklarat - jag är godkänd! (Tyvärr finns det ett par förargliga ströpoäng kvar som jag inte kommer hinna få godkända innan sommaren, som det ser ut - så den faktiska examen får vänta tills höstterminen börjar)

Så här ser jag för övrigt ut när jag förklarar; det blir mycket handrörelser. Sambon tog kortet.

Upptagen vecka

Den kommande veckan innehåller ett stormöte i Tyskland, lic-förberedelser och ett lic-försvar. Det kommer sannolikt inte bli så mycket bloggat...

Är större bättre?

Storleken spelar roll - om man är man. Bara drygt varannan man är nöjd med storleken på sin penis. Men hela sex av sju kvinnor är nöjda med storleken på sin partners penis. Det är ett av resultaten från en genomgång av 60 års forskning kring ämnet, som publiceras i tidskriften BJU International.

 

Siffrorna kommer från en webbundersökning på 52031 heterosexuella män och kvinnor. De män som inte var nöjda ville så gott som alltid ha en större penis, inte en mindre (45% mot 0.2%). I samma studie angav två tredjedelar av männen att deras penis var av genomsnittstorlek, en dryg femtedel av männen ansåg sig ha liten penis och den kvarvarande dryga tiondelen ansåg sig ha stor penis.  En annan, några år gammal studie på 375 kvinnor (som alla fött barn) visar liknande resultat - många män tror att kvinnor lägger stor vikt vid hur välutrustad deras partner är, men bara var femte kvinna anser verkligen att penislängden är viktig (något fler, knappt tre av tio, anser att omkretsen är viktig).

 

Forskningen visar också att det finns en klar koppling mellan mäns självkänsla och storleken på penis, men det är oklart vad som är orsak och vad som är verkan - får män med stor penis bättre självkänsla, eller säger män med god självkänsla att deras penis är stor? 

 

Det är vanligt att män är ängsliga för att ha en liten penis, säger genomgångsstudiens författare (som båda är urologer, och alltså kan antas arbeta med sådana patienter). I många fall är de som söker för en enligt eget tycke onormalt liten penis helt normala i det avseendet - men oinformerade eller felinformerade om hur stor en penis oftast är. (Måtten för en genomsnittspenis: i erigerat tillstånd 14-16 cm lång, men en omkrets på 12-13 cm - enligt en sammanräkning av 12 studier med totalt drygt 11000 män). Forskarna konstaterar också att de många metoder för att förstora penis eller få den att se större ut är dåligt dokumenterade rent vetenskapligt, och bland de metoder som är väldokumenterade är det få som ger någon större långvarig effekt - vissa ger också betydande bieffekter.

 

I fall där patienten lider av "small penis syndrome" (SPS), dvs är övertygad om att penis är för liten trots att den enligt objektiva mått är normal, kan kognitiv beteendeterapi hjälpa. Det bör alltid vara det första steget i en behandling, säger studieförfattarna. De flesta som har SPS har haft bekymren sedan barndomen, eller fått dem i tonåren efter att ha sett på "erotiska bilder". 

 

Det intressanta är också vad som helt saknas i studien (referenser såväl som diskussion): vad tycker män om andra män med liten penis? Bryr de sig?

 

Länkar

nyhetsrelease

artikeln (BJU International, pren. krävs)

 

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, sexualitet