Sju sanningar

Ingemar utmanade mig att skriva sju sanningar om mig själv, och eftersom jag faktiskt är skyldig honom en blogmeme i gengäld för den här (som jag tvärtemot mina principer både gjorde och utmanade folk på) så tänker jag göra det. Men eftersom jag också har bestämt att på den här bloggen hamnar bara vetenskap(-srelaterade saker), så har jag tänkt att det ska handla om hur jag förhåller mig till forskarlivet och forskarrollen.

1. Jag älskar att läsa vetenskapliga artiklar, inom mitt eget fält men också inom totalt orelaterade fält. Lyckligtvis har jag en sambo som tycker det är helt OK att jag fascinerat fastnar i en femtiosidig rapport klockan tio en lördagkväll, då och då. Det är nog till stor del en fråga om "acquired taste"; i början tyckte jag det var både tungt och tråkigt (vilket nog till viss del berodde på att jag satt inomhus, hela sommaren i +30 graders värme, och läste på inför mitt exjobb). Och jag älskar att diskutera vetenskap, därav bloggandet.

2. Jobbet fick mig att bli en regelbunden daglig kaffedrickare. Och tedrickare. Eftersom jag inte kan göra något i lagom mängd blev jag både tenörd och kaffenörd på köpet.

3. Jag tänker omväxlande på engelska och svenska (vilket jag misstänker är en konsekvens av att arbeta växlande på båda språken). Ibland i samma mening. Ett tag kämpade jag med att hålla mina anteckningar språkligt rena - strikt svenska eller engelska - men sedan bestämde jag mig för att det var onödigt när det bara var jag själv som skulle läsa dem. Jag vet att jag kan skriva väl på endera språket när det gäller, och nöjer mig med det. Kod skriver och kommenterar jag dock uteslutande på engelska, för man vet aldrig när någon vill ha den efteråt och vem det är (jag skickade t ex nyligen min exjobbskod, skriven 2003/4, till en litauisk kollega)

4. Jag blir väldigt sällan arg. När jag väl blir det handlar det ofta om att någon misshandlar vetenskap, har taskig källkontroll eller påstår saker som inte stämmer med etablerad kunskap och skulle vara lätt att kolla upp; intellektuell lättja får mig att se rött. Mitt sätt att hantera det är att skriva långa detaljerade bloggposter pepprade med referenser - konstruktivt men en smula tidsödande.

5. Jag gillar att gräva ner mig i ett problem åt gången. Det är en idealiserad situation som inte ofta uppstår i verkligheten, och på sätt och vis är det tur - jag blir som extremfall både dags-, dygns- och veckovill när jag gör det och beter mig som sinnebilden av en "typisk" disträ forskare. Istället har jag blivit oerhört strategisk i min planering av vad som ska göras när, och ironiskt nog väldigt bra på att multitaska.

6. Jag bestämde mig för att bli forskare inom det fält jag håller på med i det ögonblick jag insåg att man kunde använda matematik och/eller datorer för att beskriva biologiska system och på det viset få ut kunskap som var svår eller omöjlig att få på annat sätt. Det kan nog närmast beskrivas som en intellektuell förälskelse (det stämmer nog på många forskare, och det är därför det är riskabelt att fråga en forskare vad hon/han gör: vem talar inte länge och gärna om något de älskar?)

7. Jag kan aldrig göra en enda sak; jag har alltid minst ett till projekt på gång. Numer är de stenhårt ransonerade - jag jobbar trots allt i snitt 60 tim/vecka - och jag försöker välja dem konstruktivt så att även mitt "forskarjag" vinner på dem. Skrivjobb (DN och Taffel) för att bli en bättre kommunikatör, spexskådis för att bli en bättre talare, scoutledare för att öva mig i ledarskap, bloggande för att öva mig i kritiskt tänkande och argumentation... naturligtvis krockar den här approachen ofta med punkt #5. Men det går med planering.

Jag tänker inte utmana någon annan explicit, men om någon/några av mina forskarkollegor vill blogga om hur de förhåller sig till/formats av forskarrollen och forskarvärlden - eller om ickeforskarna vill blogga om hur de ser på forskare - så är de väldigt välkomna. Lägg gärna en länk i kommentarerna, i så fall!

Andra bloggar om: forskning, sju sanningar, forskarrollen