Brandsäkring av hus gör dubbel nytta; det minskar brandrisken både för själva huset och för omkringliggande skog. Det hävdar forskare som studerat potentiella brandrisker i USA, där hus på gränsen mellan stad och land utgör en tredjedel av all bebyggelse.
Sommaren är brandsäsong på många ställen i världen, och stora ekonomiska värden går upp i rök varje år. I USA spenderas rejäla mängder pengar på att försöka göra skogar mindre brandvänliga, till exempel genom att tunna ut dem och rensa bort brännbart material på marken. Men missar man att göra motsvarande åtgärder i bostadsområden nära skogarna kan rensandet vara lönlöst, enligt forskningsresultaten som publicerats i veckans nummer av Proceedings of the National Academy of Sciences.
Forskarna har använt en enkel model för brandspridning ihop med data angående bebyggelse och vegetation. Risken för brand påverkas starkt av hur tätt hus ligger och hur brandfarliga husen är, konstaterar de. Många områden i studien verkar ligga strax under en skarp gräns för brandfara, där små ändringar i flammabilitet kan ha kraftig inverkan på hur stor en brand blir.
Hus innehåller oftast betydligt mer brännbart material per yta än vad en skog gör, så det get större effekt att rikta in sig på hus än på den omkringliggande naturen. Brandsäkra ditt hus, och se till att även grannarna gör det, är således rekommendationen - speciellt i områden med högre brandrisk.
Som vaccinering, fast mot stora bränder. Rätt poänglöst om inte de flesta gör det.
Länkar
nyhetsrelease #1
nyhetsrelease #2
artikeln i PNAS (fritt tillgänglig)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, brand, skogsbrand, brandrisk
fredag, september 07, 2007
torsdag, september 06, 2007
Du och jag, rymden
Jag har recenserat antologin "Texter om kosmos" för Populär astronomi:s senaste nummer. Just boknyhetssidan finns fritt tillgänglig på nätet, men det går ju att köpa tidingen i pappersformat också (vilket såklart rekommenderas).
På det hela taget är det en mycket läsvärd bok, även om det fanns vissa saker jag inte gillade. Eftersom recensionen går att läsa på nätet tänker jag inte upprepa mig här. Förutom möjligtvis för att tillägga att fler populärvetenskapliga böcker - även de som inte handlar om en personlig relation till ämnet - borde inkludera författare och synvinklar från hela spannet av bakgrunder; filosofi, historia och design såväl som naturvetenskap.
(Jag noterar för övrigt att någon listig människa på redaktionen har kommit på en mycket bra beskrivande rubrik för recensionen, betydligt bättre än den jag satte som förslag. )
Länkar
Populär astronomi
Boken, via Bokus (provkapitel finns)
Andra bloggar om: rymden, kosmos, böcker
UPPDATERAT 7/9 kl 10:24: Nu går länken till recensionssidan verkligen till recensionssidan. Tack till Robert för påpekandet!
På det hela taget är det en mycket läsvärd bok, även om det fanns vissa saker jag inte gillade. Eftersom recensionen går att läsa på nätet tänker jag inte upprepa mig här. Förutom möjligtvis för att tillägga att fler populärvetenskapliga böcker - även de som inte handlar om en personlig relation till ämnet - borde inkludera författare och synvinklar från hela spannet av bakgrunder; filosofi, historia och design såväl som naturvetenskap.
(Jag noterar för övrigt att någon listig människa på redaktionen har kommit på en mycket bra beskrivande rubrik för recensionen, betydligt bättre än den jag satte som förslag. )
Länkar
Populär astronomi
Boken, via Bokus (provkapitel finns)
Andra bloggar om: rymden, kosmos, böcker
UPPDATERAT 7/9 kl 10:24: Nu går länken till recensionssidan verkligen till recensionssidan. Tack till Robert för påpekandet!
Alien-ål
Vad är bättre än ett par riktigt vassa käkar, om man är ett rovdjur? Kanske TVÅ par vassa käkar. Forskare har upptäckt att muränor har ett extra par käkar i halsen, inte helt olikt det välkända rymdmonstret från Alien. Fyndet beskrivs i veckans Nature.
Käkarna är utskjutbara, men inte utanför det "vanliga" käkparet (som hos Alien), och finns hos arten Muraena retifera. Muränan använder dem för att tugga i sig sitt byte.
Upptäckten förklarar hur muränan, som saknar förmågan att skapa starka sugkrafter, lyckas få i sig större bytesdjur. Det är så klart betydligt lättare om man har två käkpar; ett par kan hålla fast maten och det andra kan transportera (mata!) den längre ner i halsen. Även om det inte är lika spektakulärt som ett Alien-angrepp verkar det rätt praktiskt.
Nature News har en video som visar hur det går till.
Länkar
Nature News
artikeln i Nature (pren. krävs)
wikipedia om muränor
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, biologi, muräna, Alien
Käkarna är utskjutbara, men inte utanför det "vanliga" käkparet (som hos Alien), och finns hos arten Muraena retifera. Muränan använder dem för att tugga i sig sitt byte.
Upptäckten förklarar hur muränan, som saknar förmågan att skapa starka sugkrafter, lyckas få i sig större bytesdjur. Det är så klart betydligt lättare om man har två käkpar; ett par kan hålla fast maten och det andra kan transportera (mata!) den längre ner i halsen. Även om det inte är lika spektakulärt som ett Alien-angrepp verkar det rätt praktiskt.
Nature News har en video som visar hur det går till.
Länkar
Nature News
artikeln i Nature (pren. krävs)
wikipedia om muränor
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, biologi, muräna, Alien
måndag, september 03, 2007
Plus/minus en halv centimeter
Längd är hårt styrt; upp till 90% av variationen i längd mellan personer tros bero på att de har olika gener. Men vilka gener det gäller är i stort sett okänt. Den första verifierade längdgenen står bara för variationer på en knapp centimeter, rapporterar forskare i Nature Genetics.
Längd är en bra egenskap att undersöka rent experimentellt, eftersom den är såpass väldefinierad (bara det att alla är överens om hur man mäter, så att man inte hittar forskningspapper där någon till exempel mätt från fingerspets till fingerspets, borde underlätta det hela rejält). Att det finns en så stark koppling till generna gör att det i teorin borde vara lätt att hitta "längdgener" - det är bara att samla ihop och testa tillräckligt många människor och se vilka gener de har gemensamt.
Problemet är att de många generna var och en verkar ge så pass liten skillnad att den är svår att hitta. Fram tills nyligen fanns det därför inga verifierade längdbestämmande gener alls. Nu har forskare hittat en gen, HMGA2, som står för variationer på någon centimeter mellan en person som har två kopior av den "långa" varianten och en person som har två kopior av den "korta". Ökningen i längd är ca 4 millimeter per kopia av den "långa" varianten av genen.
Skillnaden mellan de olika varianterna av HGMA2 ligger i ett enda baspar* (en så kallad single nucleotide polymorphism eller SNP, på svenska ibland kallad "snipp"). Bland europeer är den långa varianten rätt vanlig; ungefär 25% bär på den. I sökandet efter längdgener undersöktes 5000 personer, och uppföljande studier på totalt 29000 personer visade att kopplingen mellan HGMA2 och längd stämde.
Om alla gener som är inblandade i längd rör sig på den här storleksskalan, då lär vi få vänta ett bra tag innan vi känner till allihop...
Länkar
nyhetsrelease
Nature News
artikeln (Nature Genetics, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, längd
*Enligt Nature News; uppgiften finns inte i nyhetsreleasen eller artikelns abstract.
Längd är en bra egenskap att undersöka rent experimentellt, eftersom den är såpass väldefinierad (bara det att alla är överens om hur man mäter, så att man inte hittar forskningspapper där någon till exempel mätt från fingerspets till fingerspets, borde underlätta det hela rejält). Att det finns en så stark koppling till generna gör att det i teorin borde vara lätt att hitta "längdgener" - det är bara att samla ihop och testa tillräckligt många människor och se vilka gener de har gemensamt.
Problemet är att de många generna var och en verkar ge så pass liten skillnad att den är svår att hitta. Fram tills nyligen fanns det därför inga verifierade längdbestämmande gener alls. Nu har forskare hittat en gen, HMGA2, som står för variationer på någon centimeter mellan en person som har två kopior av den "långa" varianten och en person som har två kopior av den "korta". Ökningen i längd är ca 4 millimeter per kopia av den "långa" varianten av genen.
Skillnaden mellan de olika varianterna av HGMA2 ligger i ett enda baspar* (en så kallad single nucleotide polymorphism eller SNP, på svenska ibland kallad "snipp"). Bland europeer är den långa varianten rätt vanlig; ungefär 25% bär på den. I sökandet efter längdgener undersöktes 5000 personer, och uppföljande studier på totalt 29000 personer visade att kopplingen mellan HGMA2 och längd stämde.
Om alla gener som är inblandade i längd rör sig på den här storleksskalan, då lär vi få vänta ett bra tag innan vi känner till allihop...
Länkar
nyhetsrelease
Nature News
artikeln (Nature Genetics, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, längd
*Enligt Nature News; uppgiften finns inte i nyhetsreleasen eller artikelns abstract.
torsdag, augusti 30, 2007
Mmmm, kolsyra!
Fruktflugor gillar inte bara frukt, utan också kolsyrad vätska. Kolsyran detekteras av en särskild sorts smakceller. Det rapporterar forskare i veckans Nature.
Det är sedan tidigare känt att fruktflugan Drosophila har smaksensorer för sött, salt och beskt (men, så vitt man vet, inte för surt). Att flugorna också kan smaka kolsyra var ett oväntat fynd, som gjordes när forskarna försökte kategorisera en typ av smakcell (E409, som inte undersökts i detalj tidigare) hos flugorna. I ren desperation över att inte hitta något som cellerna reagerade på testade forskarna en droppe öl* - och fick utslag. Nu finns det ganska många ämnen i öl, så det krävde en del ytterligare arbete att ta reda på vilket eller vilka som gällde. Letande visade att det var själva kolsyran.
Detta är intressant av två orsaker: dels för att "kolsyra" är en ny typ av smak (det är inte själva surheten, dvs pH, som flugorna reagerar på), och dels för att koldioxid i luft faktiskt är något som flugor undviker. Koldioxiden är alltså både en lukt (i luft) och en smak (löst i vatten), den detekteras av olika system och systemen har olika inverkan.
Tester på flugor visade sedan att när de får välja mellan två olika lösningar väljer de den mest kolsyrade, men bara om E409-cellerna fungerar som vanligt. Jämfört med socker är dock preferensen ganska svag, så att kolsyra mer fungerar som förstärkare. Vilket ju är rätt logiskt: kolsyran har inte något matvärde i sig, men finns (i naturen) i produkter som flugan gillar att äta - jäst frukt, till exempel.
Det här pekar på att svaga, "sekundära" smaker kan finnas även hos andra arter, möjligtvis även människan, utan att vi har upptäckt det.
Länkar
nyhetsrelease #1
nyhetsrelease #2
artikeln i Nature (pren. krävs)
Vetenskapsradion
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, fruktflugor, smak, kolsyra
*och inte vilken öl som helst, utan en droppe Samuel Adams (av okänd typ).
Det är sedan tidigare känt att fruktflugan Drosophila har smaksensorer för sött, salt och beskt (men, så vitt man vet, inte för surt). Att flugorna också kan smaka kolsyra var ett oväntat fynd, som gjordes när forskarna försökte kategorisera en typ av smakcell (E409, som inte undersökts i detalj tidigare) hos flugorna. I ren desperation över att inte hitta något som cellerna reagerade på testade forskarna en droppe öl* - och fick utslag. Nu finns det ganska många ämnen i öl, så det krävde en del ytterligare arbete att ta reda på vilket eller vilka som gällde. Letande visade att det var själva kolsyran.
Detta är intressant av två orsaker: dels för att "kolsyra" är en ny typ av smak (det är inte själva surheten, dvs pH, som flugorna reagerar på), och dels för att koldioxid i luft faktiskt är något som flugor undviker. Koldioxiden är alltså både en lukt (i luft) och en smak (löst i vatten), den detekteras av olika system och systemen har olika inverkan.
Tester på flugor visade sedan att när de får välja mellan två olika lösningar väljer de den mest kolsyrade, men bara om E409-cellerna fungerar som vanligt. Jämfört med socker är dock preferensen ganska svag, så att kolsyra mer fungerar som förstärkare. Vilket ju är rätt logiskt: kolsyran har inte något matvärde i sig, men finns (i naturen) i produkter som flugan gillar att äta - jäst frukt, till exempel.
Det här pekar på att svaga, "sekundära" smaker kan finnas även hos andra arter, möjligtvis även människan, utan att vi har upptäckt det.
Länkar
nyhetsrelease #1
nyhetsrelease #2
artikeln i Nature (pren. krävs)
Vetenskapsradion
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, fruktflugor, smak, kolsyra
*och inte vilken öl som helst, utan en droppe Samuel Adams (av okänd typ).
tisdag, augusti 28, 2007
Lukten av en storsäljare
New Scientist har en trevlig vana att lägga ut särskilt omtyckta artiklar gratis på nätet. En av de senaste är en riktigt bra och vetenskapligt korrekt artikel om användningen av lukt i försäljning - främst fenomenet parfymerade affärer - från slutet av förra året (skriven av Bijal Trivedi).
Tanken är att utnyttja luktens extra starka koppling till känslor och minnen, genom att antingen i) få folk att förknippa en särskilt komponerad doft med ens varumärke eller ii) utnyttja en redan existerande positiv doft för att förstärka shoppingupplevelsen (läs: få folk att köpa mer vid enskilda tillfällen och/eller bli trognare kunder). Enligt min uppfattning ligger det till ungefär såhär:
i) står på en rätt fast grund, vetenskapligt och erfarenhetsmässigt. Luktminnen har en särskild "omedelbar" kvalitet som andra sensoriska minen oftast saknar. Tänk på Proust och hans söndertjatade madeleinekaka; smaken - som ju egentligen till stor del är "sekundär" lukt av ämnen som frigörs vid tuggandet och sväljandet - tar honom direkt tillbaka till barndomsminnet av samma upplevelse. Det enda kruxet är att se till att de formativa upplevelserna blir positiva sådana - den speciellt smaksatta tandkrämen lär till exempel aldrig gå hem igen hos den som råkar bli magsjuk i samma veva som de första provborstningarna.
ii) riskerar att bli lite luddigare. Luktassociationer är individuella, så det gäller att hålla sig till en lukt som så gott som alla uppskattar - något som lär kunna ha hyfsat stor kulturell variation. Uttalanden som "citron väcker shoppinglusten" bör således alltid tas med en nypa salt, även om de kan stämma i enskilda fall.
Den intressantaste biten av artikeln tar upp hysch-hysch-andet kring fenomenet att parfymera sin affär(skedja). Företagen verkar helt enkelt vara oroliga att bli anklagade för oschyssta metoder, och det talas om att t ex kasinon som parfymerar sin innemiljö för att få folk att stanna längre och spela mer skulle kunna bli tvungna att tala om det.
Det här är naturligtvis rent nys - lukt är inte på något sätt "magiskt", och en svag parfym i luften borde inte betraktas som starkare eller smygigare påverkan än t ex snygg inredning eller musikspelande. Men det är intressant att spekulera i var farhågorna kommer ifrån. Att luktsystemets funktion inte är så väl känd bidrar säkert. Oviljan att förknippas med något som liknar subliminal marknadsföring är en av faktorerna, enligt en av de intervjuade i artikeln. En annan faktor - som inte tas upp i artikeln - lär vara alla myter om feromoners egenskaper och inflytandeförmåga.
Om en och annan suspekt försäljare börjar spreja sin affär med oxytocin, däremot - då borde man kanske dra öronen åt sig. Fast bara lite.
Länkar
New Scientist
Lite mer om lukt från Uppsala Universitet
Andra bloggar om: vetenskap, populärvetenskap, lukt, feromoner, försäljning, marknadsföring
Tanken är att utnyttja luktens extra starka koppling till känslor och minnen, genom att antingen i) få folk att förknippa en särskilt komponerad doft med ens varumärke eller ii) utnyttja en redan existerande positiv doft för att förstärka shoppingupplevelsen (läs: få folk att köpa mer vid enskilda tillfällen och/eller bli trognare kunder). Enligt min uppfattning ligger det till ungefär såhär:
i) står på en rätt fast grund, vetenskapligt och erfarenhetsmässigt. Luktminnen har en särskild "omedelbar" kvalitet som andra sensoriska minen oftast saknar. Tänk på Proust och hans söndertjatade madeleinekaka; smaken - som ju egentligen till stor del är "sekundär" lukt av ämnen som frigörs vid tuggandet och sväljandet - tar honom direkt tillbaka till barndomsminnet av samma upplevelse. Det enda kruxet är att se till att de formativa upplevelserna blir positiva sådana - den speciellt smaksatta tandkrämen lär till exempel aldrig gå hem igen hos den som råkar bli magsjuk i samma veva som de första provborstningarna.
ii) riskerar att bli lite luddigare. Luktassociationer är individuella, så det gäller att hålla sig till en lukt som så gott som alla uppskattar - något som lär kunna ha hyfsat stor kulturell variation. Uttalanden som "citron väcker shoppinglusten" bör således alltid tas med en nypa salt, även om de kan stämma i enskilda fall.
Den intressantaste biten av artikeln tar upp hysch-hysch-andet kring fenomenet att parfymera sin affär(skedja). Företagen verkar helt enkelt vara oroliga att bli anklagade för oschyssta metoder, och det talas om att t ex kasinon som parfymerar sin innemiljö för att få folk att stanna längre och spela mer skulle kunna bli tvungna att tala om det.
Det här är naturligtvis rent nys - lukt är inte på något sätt "magiskt", och en svag parfym i luften borde inte betraktas som starkare eller smygigare påverkan än t ex snygg inredning eller musikspelande. Men det är intressant att spekulera i var farhågorna kommer ifrån. Att luktsystemets funktion inte är så väl känd bidrar säkert. Oviljan att förknippas med något som liknar subliminal marknadsföring är en av faktorerna, enligt en av de intervjuade i artikeln. En annan faktor - som inte tas upp i artikeln - lär vara alla myter om feromoners egenskaper och inflytandeförmåga.
Om en och annan suspekt försäljare börjar spreja sin affär med oxytocin, däremot - då borde man kanske dra öronen åt sig. Fast bara lite.
Länkar
New Scientist
Lite mer om lukt från Uppsala Universitet
Andra bloggar om: vetenskap, populärvetenskap, lukt, feromoner, försäljning, marknadsföring
måndag, augusti 27, 2007
Registrerat "broderskap" - en 600 år gammal föregångare till registrerat partnerskap
Borgerliga äktenskap mellan två personer av samma kön förekom redan för 600 år sedan i Frankrike, hävdar historikern Allan Tulchin.
Tulchin har studerat så kallade "affrèrements", juridiska kontrakt om "broderskap" som till stor del liknade samtidens äktenskapskontrakt. De hade sitt ursprung i situationer där två bröder fortsatte leva ihop efter föräldrarnas bortgång, men användes för många andra familjesituationer - inkluderat unioner mellan två ensamstående män som inte var besläktade. De nyblivna "bröderna" lovade att leva tillsammans och dela 'un pain, un vin, et une bourse' - ett bröd, ett vin och en börs.
Tulchin beskriver det såhär (ur nyhetsreleasen, min översättning): "Allt parterna ägde blev vanligtvis gemensamma ägodelar, och inte sällan blev de även varandras lagliga arvingar. De vittnade ofta om att de ingick kontraktet på grund av sin tillgivenhet för varandra. Precis som andra kontrakt, undertecknades affrèrements inför en notarie och vittnen - ofta "brödernas" vänner."
Förutom själva kontrakten studerade Tulchin även andra dokument (inkluderat gravstenar) för att försöka klarlägga om vissa av broderskapen mellan två obesläktade män var en formalisering av en samkönad kärleksrelation. "Jag misstänker att vissa av dessa relationer var sexuella, medan andra kanske inte var det. Det är omöjligt att bevisa om det ena eller andra gäller, och sannolikt också irrelevant för att förstå vad de tänkte. De älskade varandra, och samhället accepterade det. [...]", säger Tulchin.
"Broderskapens" blotta existens visar att det skedde ett radikalt attitydskifte mellan femtonhundratalet och uppkomsten av nittonhundratalets moderna antihomosexuella lagstiftning, är hans slutsats. Studien publiceras i septembernumret av Journal of Modern History (ej tillgängligt ännu), och verkar delvis ha baserats på arbete och dokument från Tulchins doktorsavhandling.
Länkar
nyhetsrelease
Journal of Modern History
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, historia, partnerskap, affrerement
Tulchin har studerat så kallade "affrèrements", juridiska kontrakt om "broderskap" som till stor del liknade samtidens äktenskapskontrakt. De hade sitt ursprung i situationer där två bröder fortsatte leva ihop efter föräldrarnas bortgång, men användes för många andra familjesituationer - inkluderat unioner mellan två ensamstående män som inte var besläktade. De nyblivna "bröderna" lovade att leva tillsammans och dela 'un pain, un vin, et une bourse' - ett bröd, ett vin och en börs.
Tulchin beskriver det såhär (ur nyhetsreleasen, min översättning): "Allt parterna ägde blev vanligtvis gemensamma ägodelar, och inte sällan blev de även varandras lagliga arvingar. De vittnade ofta om att de ingick kontraktet på grund av sin tillgivenhet för varandra. Precis som andra kontrakt, undertecknades affrèrements inför en notarie och vittnen - ofta "brödernas" vänner."
Förutom själva kontrakten studerade Tulchin även andra dokument (inkluderat gravstenar) för att försöka klarlägga om vissa av broderskapen mellan två obesläktade män var en formalisering av en samkönad kärleksrelation. "Jag misstänker att vissa av dessa relationer var sexuella, medan andra kanske inte var det. Det är omöjligt att bevisa om det ena eller andra gäller, och sannolikt också irrelevant för att förstå vad de tänkte. De älskade varandra, och samhället accepterade det. [...]", säger Tulchin.
"Broderskapens" blotta existens visar att det skedde ett radikalt attitydskifte mellan femtonhundratalet och uppkomsten av nittonhundratalets moderna antihomosexuella lagstiftning, är hans slutsats. Studien publiceras i septembernumret av Journal of Modern History (ej tillgängligt ännu), och verkar delvis ha baserats på arbete och dokument från Tulchins doktorsavhandling.
Länkar
nyhetsrelease
Journal of Modern History
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, historia, partnerskap, affrerement
fredag, augusti 24, 2007
Nature startar metanyhetsblogg
Vetenskapliga tidskriften Nature har vid det här laget en rejäl bunt bloggar. I veckan startades den 17:e - metanyhetsbloggen "The Great Beyond" som kommenterar nyhetsrapportering av vetenskapsnyheter världen runt.
Med tanke på att en hyfsad andel av de högrapporterade vetenskapsnyheterna kommer från Nature från början lär det kunna ge upphov till en intressant balansgång. Visserligen lever Nature på egna meriter rent vetenskapligt, men det betyder inte att det är betydelselöst för dem att omnämnas som en auktoritet (ofta till och med Auktoriteten) varje vecka i tidningar världen över. Eventuell kritik mot tidningarnas rapportering från deras sida borde bli ganska mild.
Länkar
The Great Beyond
övriga Nature-bloggar
Andra bloggar om: vetenskap, vetenskapsnyheter, vetenskapsbloggar, Nature
Med tanke på att en hyfsad andel av de högrapporterade vetenskapsnyheterna kommer från Nature från början lär det kunna ge upphov till en intressant balansgång. Visserligen lever Nature på egna meriter rent vetenskapligt, men det betyder inte att det är betydelselöst för dem att omnämnas som en auktoritet (ofta till och med Auktoriteten) varje vecka i tidningar världen över. Eventuell kritik mot tidningarnas rapportering från deras sida borde bli ganska mild.
Länkar
The Great Beyond
övriga Nature-bloggar
Andra bloggar om: vetenskap, vetenskapsnyheter, vetenskapsbloggar, Nature
torsdag, augusti 23, 2007
Rekordgamla diamanter
Ett fynd av 4 miljarder år gamla diamanter indikerar att jorden kan ha fått sin skorpa tidigare än vad man trott.
Jorden anses allmänt ha - eller har åtminstone tidigare ansetts - tillbringat sina första 500 miljoner år i ett hett och flytande tillstånd, bombarderat av asteroider. Det finns inte särskilt mycket geologiskt material från den här tiden, så det finns ett visst mått av osäkerhet i historieteckningen. De verifierat äldsta mineralerna är zirconkristaller från Jack Hills i västra Australien - den allra äldsta en bit över 4 miljarder år gammal, sedan finns det yngre kristaller som "bara" är drygt tre miljarder år gamla.
I några av de här kristallerna, inklusive en som är 4.3 miljarder år gammal, har forskare nu hittat pyttesmå diamanter. Fyndet rapporteras i veckans Nature. Om diamanterna är lika gamla som det omkringliggande materialet är de upp till en miljard år äldre än den äldsta diamant som hittats så långt. Diamanterna antas ha formats under högt tryck på 100-150 kilometers djup, under en tjock jordskorpa - något man inte trott uppstod på jorden förrän betydligt senare.
En sak som orskar bryderier är att diamanterna varierar så pass mycket i ålder: Kanske bildades de alla vid samma tillfälle, och hamnade i kristallerna vid olika tidpunkter? Eller har förutsättningar för diamantbildning uppstått flera gånger?
Det är också möjligt att diamanterna består av grafit som inneslutits i zirconkristallerna men blivit diamanter betydligt senare. För att utesluta det krävs vidare analys av diamanternas sammansättning.
Länkar
Nature News
Natural Geographic News
New Scientist
artikeln (Nature, kräver pren.)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, geologi, jorden, diamanter
Jorden anses allmänt ha - eller har åtminstone tidigare ansetts - tillbringat sina första 500 miljoner år i ett hett och flytande tillstånd, bombarderat av asteroider. Det finns inte särskilt mycket geologiskt material från den här tiden, så det finns ett visst mått av osäkerhet i historieteckningen. De verifierat äldsta mineralerna är zirconkristaller från Jack Hills i västra Australien - den allra äldsta en bit över 4 miljarder år gammal, sedan finns det yngre kristaller som "bara" är drygt tre miljarder år gamla.
I några av de här kristallerna, inklusive en som är 4.3 miljarder år gammal, har forskare nu hittat pyttesmå diamanter. Fyndet rapporteras i veckans Nature. Om diamanterna är lika gamla som det omkringliggande materialet är de upp till en miljard år äldre än den äldsta diamant som hittats så långt. Diamanterna antas ha formats under högt tryck på 100-150 kilometers djup, under en tjock jordskorpa - något man inte trott uppstod på jorden förrän betydligt senare.
En sak som orskar bryderier är att diamanterna varierar så pass mycket i ålder: Kanske bildades de alla vid samma tillfälle, och hamnade i kristallerna vid olika tidpunkter? Eller har förutsättningar för diamantbildning uppstått flera gånger?
Det är också möjligt att diamanterna består av grafit som inneslutits i zirconkristallerna men blivit diamanter betydligt senare. För att utesluta det krävs vidare analys av diamanternas sammansättning.
Länkar
Nature News
Natural Geographic News
New Scientist
artikeln (Nature, kräver pren.)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, geologi, jorden, diamanter
onsdag, augusti 22, 2007
Nya Språktidningen - rolig blandning av högt och lågt
Första numret av Språktidningen landade i min brevlåda för en timme sedan, och ser efter en första snabb genomläsning ut att vara precis det jag hoppades på: en rolig och intressant blandning av högt och lågt, och skribenter med olika bakgrunder.
Framför allt blir jag lite extra lycklig av att det finns en artikel med kopplingar mellan hjärnan och språk - kanske ett uttryck för forskningsmotsvarigheten till lokalpatriotism, med tanke på att det jag gör också är kopplat till hjärnan - men det finns faktiskt så pass mycket kul och användbart att att det är svårt att sätta fingret på vad som är bäst.
Fredrik Lindström skriver om problemet med levande saker vars namn är neutrum - man kan inte gärna säga "ett rätt lejon" om en skrämd medlem av lejonarten och vänta sig att bli förstådd (Lingvistbloggen har följande att tillägga i frågan). Mats Karlsson skriver om lajvare och "konstgjorda" språk. Catharina Grünbaum, som är en av mina absoluta favoritskribenter, återger en brevväxling med Astrid Lindgren om ursprunget till ordet "spunk". Lotten Bergman beskriver hur hon hittar de sista stav- och skrivfelen i en text.
Med mera. Plocka upp en provprenumeration och läs själv - det är inte ofta Sverige får en ny bra populärvetenskapstidning.
UPPDATERAT: Jamen, det finns ju fler bloggare med. Erik Stattin (mymarkup) skriver om (google-)sökord och blogginlägg. Jonas Söderström (Blind Höna) testar webbverktygen Writeboard och Googledocs.
Länkar
Språktidningen
fler bloggrecensioner (via knuff)
Andra bloggar om: populärvetenskap, språk, språktidningen
Framför allt blir jag lite extra lycklig av att det finns en artikel med kopplingar mellan hjärnan och språk - kanske ett uttryck för forskningsmotsvarigheten till lokalpatriotism, med tanke på att det jag gör också är kopplat till hjärnan - men det finns faktiskt så pass mycket kul och användbart att att det är svårt att sätta fingret på vad som är bäst.
Fredrik Lindström skriver om problemet med levande saker vars namn är neutrum - man kan inte gärna säga "ett rätt lejon" om en skrämd medlem av lejonarten och vänta sig att bli förstådd (Lingvistbloggen har följande att tillägga i frågan). Mats Karlsson skriver om lajvare och "konstgjorda" språk. Catharina Grünbaum, som är en av mina absoluta favoritskribenter, återger en brevväxling med Astrid Lindgren om ursprunget till ordet "spunk". Lotten Bergman beskriver hur hon hittar de sista stav- och skrivfelen i en text.
Med mera. Plocka upp en provprenumeration och läs själv - det är inte ofta Sverige får en ny bra populärvetenskapstidning.
UPPDATERAT: Jamen, det finns ju fler bloggare med. Erik Stattin (mymarkup) skriver om (google-)sökord och blogginlägg. Jonas Söderström (Blind Höna) testar webbverktygen Writeboard och Googledocs.
Länkar
Språktidningen
fler bloggrecensioner (via knuff)
Andra bloggar om: populärvetenskap, språk, språktidningen
Antioxidanter gör kaffet beskt
Koffein brukar beskyllas för att göra kaffe bittert, men står i själva verket inte för mer än ca 15% av beskan. Resten kommer från två klasser av antioxidanter som produceras vid rostningen. Det rapporterar forskare på årsmötet för American Chemical Society.
Kaffe innehåller många smakämnen. Uppskattningarna av antalet brukar gå mellan några tiotal och ett hundratal, så det blir väldigt mycket att mäta om man ska testa varje ämne för sig. Istället gjorde forskarna något listigt: de delade upp testkaffet i grupper med mindre och större molekyler och lät en mänsklig smakpanel säga vilka som var beskast. Sedan testade de varje ämne i den aktuella gruppen - små molekyler - för sig för att se omd et var beskt.
Ett av de beska ämnena visade sig vara klorogensyralaktoner, en klass av nedbrytningsprodukter av klorogensyra (som det finns gott om i kaffe). Klorogensyralaktoner är lite småbittra, och produceras i ljust till mellanrostat kaffe. Mörkare rostningar får istället sin karakteristiska smak när klorogensyralaktoner bryts ner och bildar fenylindaner (engelska: phenylindanes), som är beskare.
Intressant nog är båda ämnena antioxidanter, och åtminstone fenylindanerna är rätt potenta (kaffe är för övrigt en genomsnittlig amerikans största antioxidantkälla).
Det är dock inte bara rostningen som avgör hur beskt det blir, utan också tillagningen av kaffet (det vill säga, hur mycket klorogensyralaktoner och fenylindaner man tillåter att hamna i sin kopp). Espresso, som tillagas under hög temperatur och högt tryck blir bittrare än annat kaffe. Snabbkaffe, däremot, blir betydligt mindre bittert. Och mer kaffe per kopp ger - föga förvånande - mer besk smak.
Nu vill forskarna använda kunskapen till att ta fram mindre bittra (läs: mer kommersiellt gångbara och slätstrukna) kaffesorter. Låt oss hoppas att någon kaffevisionär faktiskt försöker gå åt andra hållet och använda kunskapen för att göra kaffe med en intressant och komplex smak utan att rygga för det beska och nyttiga. Vissa gillar faktiskt beskt!
(Maria på Under Lagerbladet hann förresten före med att skriva om detta. Kaffeälskare som jag är var jag naturligtvis tvungen att skriva ändå)
Länkar
nyhetsrelease
Science Now
Kaffe innehåller många smakämnen. Uppskattningarna av antalet brukar gå mellan några tiotal och ett hundratal, så det blir väldigt mycket att mäta om man ska testa varje ämne för sig. Istället gjorde forskarna något listigt: de delade upp testkaffet i grupper med mindre och större molekyler och lät en mänsklig smakpanel säga vilka som var beskast. Sedan testade de varje ämne i den aktuella gruppen - små molekyler - för sig för att se omd et var beskt.
Ett av de beska ämnena visade sig vara klorogensyralaktoner, en klass av nedbrytningsprodukter av klorogensyra (som det finns gott om i kaffe). Klorogensyralaktoner är lite småbittra, och produceras i ljust till mellanrostat kaffe. Mörkare rostningar får istället sin karakteristiska smak när klorogensyralaktoner bryts ner och bildar fenylindaner (engelska: phenylindanes), som är beskare.
Intressant nog är båda ämnena antioxidanter, och åtminstone fenylindanerna är rätt potenta (kaffe är för övrigt en genomsnittlig amerikans största antioxidantkälla).
Det är dock inte bara rostningen som avgör hur beskt det blir, utan också tillagningen av kaffet (det vill säga, hur mycket klorogensyralaktoner och fenylindaner man tillåter att hamna i sin kopp). Espresso, som tillagas under hög temperatur och högt tryck blir bittrare än annat kaffe. Snabbkaffe, däremot, blir betydligt mindre bittert. Och mer kaffe per kopp ger - föga förvånande - mer besk smak.
Nu vill forskarna använda kunskapen till att ta fram mindre bittra (läs: mer kommersiellt gångbara och slätstrukna) kaffesorter. Låt oss hoppas att någon kaffevisionär faktiskt försöker gå åt andra hållet och använda kunskapen för att göra kaffe med en intressant och komplex smak utan att rygga för det beska och nyttiga. Vissa gillar faktiskt beskt!
(Maria på Under Lagerbladet hann förresten före med att skriva om detta. Kaffeälskare som jag är var jag naturligtvis tvungen att skriva ändå)
Länkar
nyhetsrelease
Science Now
tisdag, augusti 21, 2007
Rosa är en laddad färg
Västerländska kvinnor och män visar betydligt större könsskillnad i vilken typ av färg de föredrar, jämfört med kinesiska kvinnor och män. Det verkar finnas en universell förkärlek för blått, och ovanpå den en könsspecifik förkärlek för rött som får kvinnor att i större utsträckning föredra rödaktiga nyanser. Det rapporterar två brittiska forskare i tidskriften Current Biology.
Föga förvånande hamnar det här i medierna, med rubriker som indikerar att kvinnor är hårdkodade till att gilla rosa. Vetenskapligt bevisat, tillochmed.
Resultaten bygger på en studie där män och kvinnor (med verifierat normalt färgseende) så snabbt som möjligt fick välja på en datorskärm vilken av två färger de föredrog, alla möjliga kombinationer av ett gäng på åtta "standardfärger". Blåaktiga färger rankades högt av alla, och de rödaktiga färgerna rankades högre av kvinnorna än männen (Archasa på bloggen Ting och tankar har skrivit mer i detalj om själva undersökningen).
Frågan man ställer sig är var en sådan förkärlek för rödaktigt kommer ifrån. Mer bestämt: kan man visa att den inte kommer från en livslång koppling till och påverkan från det samhällsgenomsyrande "rosa är för flickor, blått är för pojkar"?
Forskarnas lösning på detta var att rekrytera en grupp kineser som varit i Storbritannien mindre än tre år, och således uppfostrats i en annan - förmodat mer färgneutral - kultur än den brittiska. Även i deras resultat fanns en skillnad mellan män och kvinnor, men en mycket mindre.
Aha, det är universellt! är då den glada slutsatsen.
Fast speciellt universellt ser det inte ut om man tittar på figurerna, enligt min mening. Nu blir det lite krångligt,för jag ska ge mig på att försöka beskriva figurer i ord....
Radar man upp färgerna i en "regnbågsskala" med rött längs till vänster och blått längst till höger har brittiska kvinnor en poängtopp kring rosalila, medan brittiska män har har sin topp kring blågrönt - det vill säga, kurvorna ser lite ut som varandras spegelbilder med en vänstertopp eller högertopp beroende på testpersonens kön. Kinesiska mäns och kvinnors poängkurvor för färger, däremot, ser nästan helt likadana ut - båda vänstertoppar - bortsett från att kvinnornas är skiftade lite mer åt det röda hållet och männen lite mer åt det gröna.
Den minskade skillnaden beror på att kinesers förkärlek för rött ändrar skillnaden mellan könen, är tolkningen. (Här nånstans blir jag lite förbannad, för det är så uppenbart vilka som anses vara "de annorlunda" som behöver förklaras. Kvinnorna. Asiaterna.)
Jag har en alternativ tolkning, baserat på det faktum att de färger som fick lägst betyg av de brittiska männen var det rödrosalila segmentet samt det faktum att kvinnornas poängkurvor skiljer sig mycket mindre åt mellan de kulturella bakgrunderna än vad männens gör. Det finns, hos de brittiska männen, en väldigt intressant dipp med låga poäng just för rosalila som helt saknas hos de kinesiska männen (och hos kvinnorna, oavsett ursprung).
Min hypotes är helt enkelt att de brittiska männen har lärt sig att dra öronen åt sig - omedelbart - så fort någon kommer dragande med något som liknar en "tjejfärg". Därav låga omdömen för det rosa-lila. Tänk dig en liten kille som går till skolan eller dagis i en rosa tröja, och den attityd till rosa på killar han antagligen kommer träffa på. Killar måste tycka att rosa är dåligt, annars är de inte riktiga killar - den attityden är de flesta bekanta med. Rosa är ett straff, helt enkelt.
För övrigt blir jag irriterad när man motiverar resultat med något så dåligt underbyggt som teorin om att kvinnor uteslutande samlade frukt och tog hand om andra (det är OK att spekulera att så skedde, men det är väldigt svårt att bevisa och därmed inte särskilt vetenskapligt).
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Current Biolog, pren. krävs)
UPPDATERAT 23/8: Och det blir inte mer intelligent rapporterat när Aftonbladet tar upp det. Suck.
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, könsskillnader, biologi, färg, färgseende, rosa
Föga förvånande hamnar det här i medierna, med rubriker som indikerar att kvinnor är hårdkodade till att gilla rosa. Vetenskapligt bevisat, tillochmed.
Resultaten bygger på en studie där män och kvinnor (med verifierat normalt färgseende) så snabbt som möjligt fick välja på en datorskärm vilken av två färger de föredrog, alla möjliga kombinationer av ett gäng på åtta "standardfärger". Blåaktiga färger rankades högt av alla, och de rödaktiga färgerna rankades högre av kvinnorna än männen (Archasa på bloggen Ting och tankar har skrivit mer i detalj om själva undersökningen).
Frågan man ställer sig är var en sådan förkärlek för rödaktigt kommer ifrån. Mer bestämt: kan man visa att den inte kommer från en livslång koppling till och påverkan från det samhällsgenomsyrande "rosa är för flickor, blått är för pojkar"?
Forskarnas lösning på detta var att rekrytera en grupp kineser som varit i Storbritannien mindre än tre år, och således uppfostrats i en annan - förmodat mer färgneutral - kultur än den brittiska. Även i deras resultat fanns en skillnad mellan män och kvinnor, men en mycket mindre.
Aha, det är universellt! är då den glada slutsatsen.
Fast speciellt universellt ser det inte ut om man tittar på figurerna, enligt min mening. Nu blir det lite krångligt,för jag ska ge mig på att försöka beskriva figurer i ord....
Radar man upp färgerna i en "regnbågsskala" med rött längs till vänster och blått längst till höger har brittiska kvinnor en poängtopp kring rosalila, medan brittiska män har har sin topp kring blågrönt - det vill säga, kurvorna ser lite ut som varandras spegelbilder med en vänstertopp eller högertopp beroende på testpersonens kön. Kinesiska mäns och kvinnors poängkurvor för färger, däremot, ser nästan helt likadana ut - båda vänstertoppar - bortsett från att kvinnornas är skiftade lite mer åt det röda hållet och männen lite mer åt det gröna.
Den minskade skillnaden beror på att kinesers förkärlek för rött ändrar skillnaden mellan könen, är tolkningen. (Här nånstans blir jag lite förbannad, för det är så uppenbart vilka som anses vara "de annorlunda" som behöver förklaras. Kvinnorna. Asiaterna.)
Jag har en alternativ tolkning, baserat på det faktum att de färger som fick lägst betyg av de brittiska männen var det rödrosalila segmentet samt det faktum att kvinnornas poängkurvor skiljer sig mycket mindre åt mellan de kulturella bakgrunderna än vad männens gör. Det finns, hos de brittiska männen, en väldigt intressant dipp med låga poäng just för rosalila som helt saknas hos de kinesiska männen (och hos kvinnorna, oavsett ursprung).
Min hypotes är helt enkelt att de brittiska männen har lärt sig att dra öronen åt sig - omedelbart - så fort någon kommer dragande med något som liknar en "tjejfärg". Därav låga omdömen för det rosa-lila. Tänk dig en liten kille som går till skolan eller dagis i en rosa tröja, och den attityd till rosa på killar han antagligen kommer träffa på. Killar måste tycka att rosa är dåligt, annars är de inte riktiga killar - den attityden är de flesta bekanta med. Rosa är ett straff, helt enkelt.
För övrigt blir jag irriterad när man motiverar resultat med något så dåligt underbyggt som teorin om att kvinnor uteslutande samlade frukt och tog hand om andra (det är OK att spekulera att så skedde, men det är väldigt svårt att bevisa och därmed inte särskilt vetenskapligt).
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Current Biolog, pren. krävs)
UPPDATERAT 23/8: Och det blir inte mer intelligent rapporterat när Aftonbladet tar upp det. Suck.
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, könsskillnader, biologi, färg, färgseende, rosa
söndag, augusti 19, 2007
Vitt ris spreds över jorden av forntida bönder
Nästan allt av dagens vita ris kommer från en enstaka mutation som uppstod i underarten japonica för cirka 10000 år sedan. Människan spred det sedan över en stor del av världen, rapporterar amerikanska forskare i PLoS Genetics.
Ris domesticerades sannolikt på flera olika ställen i världen. Det tidigaste odlade riset var rött, precis som dess vilda föregångare (Oryza rufipogon). Någonstans i trakterna kring Himalaya uppstod en mutation som gjorde riset vitt. Trots sterilitetsbarriärer och geografiska hinder finns samma mutation i nästan allt (97.9 procent) vitt ris som odlas idag.
Forskarna studerade 440 sorters ris från 24 olika länder på tre kontinenter: 337 vita sorter och 103 röda. 330 av dessa vita sorter hade samma mutation, en förkortning av genen som kodar för rött skal (den verkar ha korsats in).
Med tanke på att ris i stor utsträckning befruktar sig självt, och inte sprider sitt pollen mer än några meter, argumenterar forskarna för att generna för vitt ris måste ha spridits av människor - att forntida risodlare aktivt valde ut, odlade och spred det vita riset. Kanske tilltalades de av dess fördelar: det är lättare att skala och inte behöver kokas lika länge. Dess ljusa färg gör det också lättare att se skadedjur och föroreningar.
Hur visste de då vilken sorts ris de spred? Färgen på riskornet döljs av ytterskalet, som oftast inte tas bort förrän strax innan tillagning. Utsäde har ytterskalet kvar för att gro bättre. Men, säger forskarna, en person som satt och förberedde ris för matlagning skulle ha lätt att hitta och spara det vita riset, genom att skala ett par enstaka korn per planta - är ett korn vitt kommer nästan alla vara det. (Kornfärgen är recessiv och ärvs genom moderplantan, vilket i kombination med att riset nästan uteslutande befruktar sig självt leder till att så gott som alla korn på samma planta kommer ha samma färg)
***
Visst är det fascinerande att människor lyckades sprida en viss variant av ris till nästan alla risodlande länder på jorden, för flera tusen år sedan?
Länkar
nyhetsbrev (Cornell University)
artikeln (fritt tillgänglig)
Wikipedia om ris.
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, jordbruk, ris
Ris domesticerades sannolikt på flera olika ställen i världen. Det tidigaste odlade riset var rött, precis som dess vilda föregångare (Oryza rufipogon). Någonstans i trakterna kring Himalaya uppstod en mutation som gjorde riset vitt. Trots sterilitetsbarriärer och geografiska hinder finns samma mutation i nästan allt (97.9 procent) vitt ris som odlas idag.
Forskarna studerade 440 sorters ris från 24 olika länder på tre kontinenter: 337 vita sorter och 103 röda. 330 av dessa vita sorter hade samma mutation, en förkortning av genen som kodar för rött skal (den verkar ha korsats in).
Med tanke på att ris i stor utsträckning befruktar sig självt, och inte sprider sitt pollen mer än några meter, argumenterar forskarna för att generna för vitt ris måste ha spridits av människor - att forntida risodlare aktivt valde ut, odlade och spred det vita riset. Kanske tilltalades de av dess fördelar: det är lättare att skala och inte behöver kokas lika länge. Dess ljusa färg gör det också lättare att se skadedjur och föroreningar.
Hur visste de då vilken sorts ris de spred? Färgen på riskornet döljs av ytterskalet, som oftast inte tas bort förrän strax innan tillagning. Utsäde har ytterskalet kvar för att gro bättre. Men, säger forskarna, en person som satt och förberedde ris för matlagning skulle ha lätt att hitta och spara det vita riset, genom att skala ett par enstaka korn per planta - är ett korn vitt kommer nästan alla vara det. (Kornfärgen är recessiv och ärvs genom moderplantan, vilket i kombination med att riset nästan uteslutande befruktar sig självt leder till att så gott som alla korn på samma planta kommer ha samma färg)
***
Visst är det fascinerande att människor lyckades sprida en viss variant av ris till nästan alla risodlande länder på jorden, för flera tusen år sedan?
Länkar
nyhetsbrev (Cornell University)
artikeln (fritt tillgänglig)
Wikipedia om ris.
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, jordbruk, ris
fredag, augusti 17, 2007
Fem tecken för större jämställdhet?
Tidskriften Nature har haft samma målbeskrivning i 140 år; att vara till nytta för "scientific men". Nu lägger de till en liten markering tänkt att indikera att även kvinnor är inkluderade: "scientific men" byts mot "scientific men[sic]".
[sic] är, enligt ledaren i gårdagens Nature, tänkt att indikera "tyvärr, kära läsare, det här är vad som sades". Uttrycket är är latin för "så", eller "just så" och används vanligen för att indikera att konstigheter i citat - felstavningar, märkliga syftningar etc - kommer från källan själv. På svenska verkar [!] vara vanligare.
Konsensus bland de bloggare som skrivit om det verkar vara att om Nature nu ändå slutligen ska peta på sitt statement vore det väl bättre att helt rationellt byta ut "scientific men" mot den neutrala och idag dominerande termen "scientists" (forskare), istället för att fega.
Om jag nu ska tycka något annat än "jaha" får jag väl säga att jag håller med. Att lägga till ett "det är inte vårt fel!" efter en formulering som folk retar sig på är inte riktigt ett smidigt sätt att gjuta olja på vågorna. Allt annat inom vetenskap handlar ju om framsteg och korrigeringar - varför inte även målsättningar? Dessutom så används "[sic]" emellanåt i diverse ironiska och satiriska syften, så det är inte säkert att det är en bra korrigering - att inkludera "[sic]" i en text kan mycket väl vara att be om missförstånd från ovana läsare.
Den roligaste kommentaren (och en utmärkt indikator på att ändringen kan slå fel) kommer hur som helst från Chris Surridge på PLoS blogg som konstaterar om [sic]:
och sedan tar itu med att uppdatera ett antal välkända citat.
Jane Austen: "It is a truth universally acknowledged, that a single man[sic] in possession of a good fortune, must be in want of a wife[sic]."
Neil Armstrong: "That's one small step for man[sic]; one giant leap for mankind"
Mark Twain: "Nature knows no indecencies; man[sic] invents them"
UPPDATERAT den 4/10 kl 11:20; se även dagens inlägg.
Andra bloggar om: forskning, nature, jämställdhet
[sic] är, enligt ledaren i gårdagens Nature, tänkt att indikera "tyvärr, kära läsare, det här är vad som sades". Uttrycket är är latin för "så", eller "just så" och används vanligen för att indikera att konstigheter i citat - felstavningar, märkliga syftningar etc - kommer från källan själv. På svenska verkar [!] vara vanligare.
Konsensus bland de bloggare som skrivit om det verkar vara att om Nature nu ändå slutligen ska peta på sitt statement vore det väl bättre att helt rationellt byta ut "scientific men" mot den neutrala och idag dominerande termen "scientists" (forskare), istället för att fega.
Om jag nu ska tycka något annat än "jaha" får jag väl säga att jag håller med. Att lägga till ett "det är inte vårt fel!" efter en formulering som folk retar sig på är inte riktigt ett smidigt sätt att gjuta olja på vågorna. Allt annat inom vetenskap handlar ju om framsteg och korrigeringar - varför inte även målsättningar? Dessutom så används "[sic]" emellanåt i diverse ironiska och satiriska syften, så det är inte säkert att det är en bra korrigering - att inkludera "[sic]" i en text kan mycket väl vara att be om missförstånd från ovana läsare.
Den roligaste kommentaren (och en utmärkt indikator på att ändringen kan slå fel) kommer hur som helst från Chris Surridge på PLoS blogg som konstaterar om [sic]:
"Now it seems we can use it to indicate that we disagree with the original wording and are sure that the author would too if they were around to ask."
och sedan tar itu med att uppdatera ett antal välkända citat.
Jane Austen: "It is a truth universally acknowledged, that a single man[sic] in possession of a good fortune, must be in want of a wife[sic]."
Neil Armstrong: "That's one small step for man[sic]; one giant leap for mankind"
Mark Twain: "Nature knows no indecencies; man[sic] invents them"
UPPDATERAT den 4/10 kl 11:20; se även dagens inlägg.
Andra bloggar om: forskning, nature, jämställdhet
Ett ägg i ett ägg
New Scientists blogg "Last Word" tar upp ett coolt och väldigt ovanligt fenomen: ett ägg i ett ägg, närmare bestämt ett helt ägg med skal, gula och vita inuti en läsares frukostägg.
Ovum in ovo är den vetenskapliga beteckningen, motsvarande fetus in fetu för ryggradsdjur (länkar till publikationer på Google Scholar). Svårt att hitta bra information om det på annat håll, men det står mycket bra i kommentarstråden på "Last Word".
Synnerligen märkligt.
Ovum in ovo är den vetenskapliga beteckningen, motsvarande fetus in fetu för ryggradsdjur (länkar till publikationer på Google Scholar). Svårt att hitta bra information om det på annat håll, men det står mycket bra i kommentarstråden på "Last Word".
Synnerligen märkligt.
torsdag, augusti 16, 2007
Nature + science fiction = sant (igen)
SF-novellserien "Futures" flyttar tillbaka till Nature från Nature Physics.
Natures serie med korta science fiction-noveller, en per nummer under samlingsnamnet "Futures", har påbörjats och avslutats två gånger redan; 1999 - 2000 och 2005 - 2006 (eg. tidiga 2007). Den andra gången flyttade "Futures" till systertidningen Nature Physics, vilket kan betraktas som lite av ett nerköp: dels för att Nature Physics bara kommer ut en gång i månaden och har en betydligt mindre läsarkrets. Dels för att "Futures" därmed blev betydligt hårdare knuten till fysiken (åtminstone implicit), till skillnad från dagens SF i sin helhet som kan sägas stå med iallafall den ena foten i biologin och nanoteknologin.
Jag tyckte att flytten till Nature Physics var ett lite konstigt beslut, vilket fick mig att skriva detta inlägg.
Någon vidare förklaring till att serien flyttar tillbaka får man inte (protester från läsarna?), bortsett från att multipla världar-hypotesen firar 50 år, men Nature skriver iallafall (Nature 5/7):
"Now, Nature is proud to present the return of Futures to the mother ship: a forum for the best new science-fiction writing, exploring some of the themes that might challenge us as the future unfolds. Prepare to be amused, stimulated, even outraged, but know this: the future is sooner than you think."
Ledaren från den 5/7 har också en del tänkvärt att säga om relationen mellan vetenskap och science fiction:
"For the most part, though, the two domains are themselves seen as alternates. It is a cliché of science popularization to proclaim that phenomenon X, once science fiction, is now science fact, as though the two were in some way mutually exclusive. This might suggest to some that science fiction is worthless; alternatively, it can tacitly imply that it is the job of science to reify the fancies of science fiction. Neither implication is useful.
The interaction between science and science fiction is more complex and symbiotic. Science fiction feeds on science. It also anticipates it. For good or ill, it articulates possibilities and fears [...] More positively, science fiction provides crucial raw material — the minds of young people who will in time become scientists themselves. [...] This is not to say that science fiction is a childish thing, to be grown out of. [...] It is a literature of playfulness. "
I dagens nummer av Nature (16/8) finns även ett brev från en kemist som tycker att även kemin som vetenskap har med SF att göra.
Alltid roligt när forskare vill associeras med SF, snarare än att ta avstånd från det.
Länkar
Nature
Nature Physics
Nature Web Focus "Futures"
Andra bloggar om: science fiction, nature, futures
Natures serie med korta science fiction-noveller, en per nummer under samlingsnamnet "Futures", har påbörjats och avslutats två gånger redan; 1999 - 2000 och 2005 - 2006 (eg. tidiga 2007). Den andra gången flyttade "Futures" till systertidningen Nature Physics, vilket kan betraktas som lite av ett nerköp: dels för att Nature Physics bara kommer ut en gång i månaden och har en betydligt mindre läsarkrets. Dels för att "Futures" därmed blev betydligt hårdare knuten till fysiken (åtminstone implicit), till skillnad från dagens SF i sin helhet som kan sägas stå med iallafall den ena foten i biologin och nanoteknologin.
Jag tyckte att flytten till Nature Physics var ett lite konstigt beslut, vilket fick mig att skriva detta inlägg.
Någon vidare förklaring till att serien flyttar tillbaka får man inte (protester från läsarna?), bortsett från att multipla världar-hypotesen firar 50 år, men Nature skriver iallafall (Nature 5/7):
"Now, Nature is proud to present the return of Futures to the mother ship: a forum for the best new science-fiction writing, exploring some of the themes that might challenge us as the future unfolds. Prepare to be amused, stimulated, even outraged, but know this: the future is sooner than you think."
Ledaren från den 5/7 har också en del tänkvärt att säga om relationen mellan vetenskap och science fiction:
"For the most part, though, the two domains are themselves seen as alternates. It is a cliché of science popularization to proclaim that phenomenon X, once science fiction, is now science fact, as though the two were in some way mutually exclusive. This might suggest to some that science fiction is worthless; alternatively, it can tacitly imply that it is the job of science to reify the fancies of science fiction. Neither implication is useful.
The interaction between science and science fiction is more complex and symbiotic. Science fiction feeds on science. It also anticipates it. For good or ill, it articulates possibilities and fears [...] More positively, science fiction provides crucial raw material — the minds of young people who will in time become scientists themselves. [...] This is not to say that science fiction is a childish thing, to be grown out of. [...] It is a literature of playfulness. "
I dagens nummer av Nature (16/8) finns även ett brev från en kemist som tycker att även kemin som vetenskap har med SF att göra.
Alltid roligt när forskare vill associeras med SF, snarare än att ta avstånd från det.
Länkar
Nature
Nature Physics
Nature Web Focus "Futures"
Andra bloggar om: science fiction, nature, futures
Färskt vin kan vara farligt för bi- och getingallergiker
Den som är riktigt allergisk mot bi- och getingstick bör undvika druvjuice och unga viner, säger spanska läkare. Orsaken är att insekterna följer med druvorna i tillverkningen, och att deras gift bryts ned långsamt nog att vara en risk.
Läkarna har gjort en studie av juice från röda och vita druvor, nypressat vin och tre lagrade viner. Samtliga färska druvprodukter, både vin och jucie, gav allergiska reaktioner i blodprov tagna från bi- och getingallergiker. Vidare tester visade på små mängder gift i juicen och det unga vinet. Lagrat vin verkade däremot vara säkert.
Studien motiverades av att de behandlat fem vin- eller druvjuicedrickare för allergiska reaktioner som verkade bero på bi- och getingstick, fastän ingen av dem kunde minnas att han/hon blivit stucken (samma personer gav blodproven som användes i studien). Resultaten publiceras i New England Journal of Medicine.
Färskpressat vin är, såvitt jag vet, inte vanligt i Sverige (som ju inte producerar vin i någon större skala) - så risken att råka ut för att en svensk bi- eller getingallergiker råkar ut för något liknande borde vara mycket mindre. Men på semestern kan det kanske vara vettigt att akta sig lite extra.
Länkar
New Scientist
artikeln i NEJM
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, allergi, getingar, bin, druvor, vin
Läkarna har gjort en studie av juice från röda och vita druvor, nypressat vin och tre lagrade viner. Samtliga färska druvprodukter, både vin och jucie, gav allergiska reaktioner i blodprov tagna från bi- och getingallergiker. Vidare tester visade på små mängder gift i juicen och det unga vinet. Lagrat vin verkade däremot vara säkert.
Studien motiverades av att de behandlat fem vin- eller druvjuicedrickare för allergiska reaktioner som verkade bero på bi- och getingstick, fastän ingen av dem kunde minnas att han/hon blivit stucken (samma personer gav blodproven som användes i studien). Resultaten publiceras i New England Journal of Medicine.
Färskpressat vin är, såvitt jag vet, inte vanligt i Sverige (som ju inte producerar vin i någon större skala) - så risken att råka ut för att en svensk bi- eller getingallergiker råkar ut för något liknande borde vara mycket mindre. Men på semestern kan det kanske vara vettigt att akta sig lite extra.
Länkar
New Scientist
artikeln i NEJM
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, allergi, getingar, bin, druvor, vin
måndag, augusti 13, 2007
Mat, vin och förväntningar
Samma vin med olika etiketter smakar olika gott - prestigen avgör. Det visar en studie av amerikanska restaurangbesökare.
Fyrtioen besökare på restaurangen Spice Box i den amerikanska staden Urbana, Illinois fick ett gratis glas vin till sin mat. Närmare bestämt ett billigt Cabernet Sauvignon, från Charles Shaw. Vinet ifråga kostar 2-3 dollar per flaska och kallas ibland "Two-buck Chuck” - det är inte precis ett väl ansett vin.
Flaskan kom från det påhittade "Noah's Winery" och angav antingen Kalifornien eller North Dakota som ursprung. Kalifornien anses underförstått producera bättre vin, och det syntes i besökarnas betyg på maten och vinet. De som trodde att de fått kaliforniskt vin tyckte att både maten och vinet smakade bättre, jämfört med de som trodde att de fick vin från North Dakota. De förstnämnda åt också drygt 10% mer mat, i genomsnitt, och fler av dem kom tillbaka till resturangen igen.
En liknande studie på 49 studenter på en ost-och-vin-mottagning visade på en liknande kontrast: de som fick det "fina" vinet gav det 85% bättre omdöme, och tyckte att den medföljande osten smakade 50% bättre. Enligt nyhetsreleasen har huvudförfattaren Wansink visat att man får liknande resultat även på fina ställen; Le Cordon Bleu i Paris och Apicious Culinary Institute i Florens.
Studien publiceras i tidskriften Physiology & Behavior.
Det lönar sig alltså att se positivt på maten och den tillhörande drycken - då smakar det bättre. Eller, om man är den som erbjuder maten och drycken: det lönar sig att få måltiden att se god ut. Haloeffekten, eller det första intryckets inflytande, gäller också matupplevelsen!
Länkar
Nyhetsrelease från Cornell Food & Brand Lab
artikeln (Physiology & Behavior, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, mat, vin
Fyrtioen besökare på restaurangen Spice Box i den amerikanska staden Urbana, Illinois fick ett gratis glas vin till sin mat. Närmare bestämt ett billigt Cabernet Sauvignon, från Charles Shaw. Vinet ifråga kostar 2-3 dollar per flaska och kallas ibland "Two-buck Chuck” - det är inte precis ett väl ansett vin.
Flaskan kom från det påhittade "Noah's Winery" och angav antingen Kalifornien eller North Dakota som ursprung. Kalifornien anses underförstått producera bättre vin, och det syntes i besökarnas betyg på maten och vinet. De som trodde att de fått kaliforniskt vin tyckte att både maten och vinet smakade bättre, jämfört med de som trodde att de fick vin från North Dakota. De förstnämnda åt också drygt 10% mer mat, i genomsnitt, och fler av dem kom tillbaka till resturangen igen.
En liknande studie på 49 studenter på en ost-och-vin-mottagning visade på en liknande kontrast: de som fick det "fina" vinet gav det 85% bättre omdöme, och tyckte att den medföljande osten smakade 50% bättre. Enligt nyhetsreleasen har huvudförfattaren Wansink visat att man får liknande resultat även på fina ställen; Le Cordon Bleu i Paris och Apicious Culinary Institute i Florens.
Studien publiceras i tidskriften Physiology & Behavior.
Det lönar sig alltså att se positivt på maten och den tillhörande drycken - då smakar det bättre. Eller, om man är den som erbjuder maten och drycken: det lönar sig att få måltiden att se god ut. Haloeffekten, eller det första intryckets inflytande, gäller också matupplevelsen!
Länkar
Nyhetsrelease från Cornell Food & Brand Lab
artikeln (Physiology & Behavior, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, mat, vin
fredag, augusti 10, 2007
Leptin - länken mellan att vara hungrig och vilja ha mat
Leptin, hormonet som reglerar hunger och mättnad, påverkar också hur förtjusta vi är i tanken på mat. Det rapporterar engelska forskare i Science.
Leptin tillverkas av fettceller, cirkulerar med blodet, och påverkar hjärnan till att känna mer mättnad och mindre hunger. Upptäckten att det även påverkar känslor för mat bygger på studier av två personer (en 14-årig pojke och en 19-årig flicka) med ovanlig mutation: oförmåga att tillverka leptin. Sådana personer äter alldeles för mycket, tycker om alla sorters mat, och utvecklar svår fetma redan som barn.
Forskarna studerade hur de två personernas hjärnor reagerade på bilder av god och mindre god mat - chokladtårta, jordgubbar och pizza respektive blomkål och broccoli - i sitt naturliga tillstånd och efter att personerna behandlats med leptin.
Utan leptin reagerade vissa hjärnområden starkt på matbilder; hjärnområden som har att göra med belöning och njutning*. Detta oavsett om personerna nyss ätit eller inte. När personerna behandlades med leptin gick aktiviteten i hjärnans belöningsområden ner; precis som hos testpersoner med normal leptinfunktion visade de bara ökad aktivitet vid hunger. De åt också mindre.
Detta tolkar forskarna som att viljan att äta, önskan efter maten på bilden, regleras av leptin. Precis hur denna reglering går till är dock inte känt ännu. "Fler studier behövs för att klargöra hur dessa hjärnreaktioner varierar rent allmänt hos personer med viktproblem. Forskning behövs för att vi ska kunna få reda på hur leptin triggar andra kemiska ämnen i hjärnan och hur ändringar i dessa reaktioner bidrar till överätande och fetma" säger dr Sadaf Farooqi, studiens förstaförfattare, i en nyhetsrelease.
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Science Express, prenumeration krävs)
Wikipedia om leptin
Dr Sadaf Farooqis webbsida
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, hjärnan, fetma, leptin
*anteromediala och posterolaterala ventrala striatum (nucleus accumbens och
caudate nucleus resp. putamen och globus pallidus)
Leptin tillverkas av fettceller, cirkulerar med blodet, och påverkar hjärnan till att känna mer mättnad och mindre hunger. Upptäckten att det även påverkar känslor för mat bygger på studier av två personer (en 14-årig pojke och en 19-årig flicka) med ovanlig mutation: oförmåga att tillverka leptin. Sådana personer äter alldeles för mycket, tycker om alla sorters mat, och utvecklar svår fetma redan som barn.
Forskarna studerade hur de två personernas hjärnor reagerade på bilder av god och mindre god mat - chokladtårta, jordgubbar och pizza respektive blomkål och broccoli - i sitt naturliga tillstånd och efter att personerna behandlats med leptin.
Utan leptin reagerade vissa hjärnområden starkt på matbilder; hjärnområden som har att göra med belöning och njutning*. Detta oavsett om personerna nyss ätit eller inte. När personerna behandlades med leptin gick aktiviteten i hjärnans belöningsområden ner; precis som hos testpersoner med normal leptinfunktion visade de bara ökad aktivitet vid hunger. De åt också mindre.
Detta tolkar forskarna som att viljan att äta, önskan efter maten på bilden, regleras av leptin. Precis hur denna reglering går till är dock inte känt ännu. "Fler studier behövs för att klargöra hur dessa hjärnreaktioner varierar rent allmänt hos personer med viktproblem. Forskning behövs för att vi ska kunna få reda på hur leptin triggar andra kemiska ämnen i hjärnan och hur ändringar i dessa reaktioner bidrar till överätande och fetma" säger dr Sadaf Farooqi, studiens förstaförfattare, i en nyhetsrelease.
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Science Express, prenumeration krävs)
Wikipedia om leptin
Dr Sadaf Farooqis webbsida
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, hjärnan, fetma, leptin
*anteromediala och posterolaterala ventrala striatum (nucleus accumbens och
caudate nucleus resp. putamen och globus pallidus)
torsdag, augusti 09, 2007
Det osynliga förhandlingsutrymmet
I en förhandling om pris tenderar båda parter att tro att de fått den största fördelen. Det rapporterar amerikanska forskare i senaste numret av Journal of Personality and Social Psychology.
Orsaken är, säger forskarna, att båda gör en felbedömning om hur långt den andra är beredd att sträcka sig - och alltså tror att förhandlingsutrymmet är mindre än vad det är. Köpare tror att de lyckats pressa ner säljaren till det lägsta priset, och säljare tror att de fått köparen att ge maximalt mycket.
Forskarna, Richard Larrick och George Wu, lät grupper av försökspersoner, samtliga studenter, vara köpare och försäljare av motorcykeldelar. I en studie varierade de antingen förhandlingsutrymmet (intervallet mellan köparens högsta och säljarens lägsta pris), in en annan varierade de båda sidornas förutfattade mening om den andra sidans högsta/lägsta pris. I en tredje studie fick försökspersonerna pengar som belöning, för att ytterligare motivera dem att gör en korrekt uppskattning av den andra sidans prisgränser.
I samtliga fall fann forskarna att de som förhandlade om priset lämnade bordet med uppfattningen att de fått 56 till 72 procent av "kakan" (det gällde alltså båda sidor). I själva verket gick de därifrån med i genomsnitt precis hälften. De flesta är således sämre förhandlare än de tror.
Det här kan man såklart se på (minst) två sätt: antingen kan man säga att det verkar i genomsnitt bli rättvist när man förhandlar om pris, för båda sidor tjänar lika mycket. Eller så kan man se det som ett dåligt utnyttjande av förhandlingsutrymmet från ena eller andra sidan; båda hade ju kunnat få ett bättre pris.
Det vore intressant att se hur väl det här passar in på andra typer av förhandlingar än inköp och försäljning av varor, men det är säkert svårare att testa. När vi bestämmer vem som ska gå ut med soporna/hunden/insamlingen eller vem som ska ta hand om disken/dammsugningen/fönsterputsningen, tror vi att vi kommit lindrigare undan då också?
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (kräver prenumeration)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, ekonomi, försäljning
Orsaken är, säger forskarna, att båda gör en felbedömning om hur långt den andra är beredd att sträcka sig - och alltså tror att förhandlingsutrymmet är mindre än vad det är. Köpare tror att de lyckats pressa ner säljaren till det lägsta priset, och säljare tror att de fått köparen att ge maximalt mycket.
Forskarna, Richard Larrick och George Wu, lät grupper av försökspersoner, samtliga studenter, vara köpare och försäljare av motorcykeldelar. I en studie varierade de antingen förhandlingsutrymmet (intervallet mellan köparens högsta och säljarens lägsta pris), in en annan varierade de båda sidornas förutfattade mening om den andra sidans högsta/lägsta pris. I en tredje studie fick försökspersonerna pengar som belöning, för att ytterligare motivera dem att gör en korrekt uppskattning av den andra sidans prisgränser.
I samtliga fall fann forskarna att de som förhandlade om priset lämnade bordet med uppfattningen att de fått 56 till 72 procent av "kakan" (det gällde alltså båda sidor). I själva verket gick de därifrån med i genomsnitt precis hälften. De flesta är således sämre förhandlare än de tror.
Det här kan man såklart se på (minst) två sätt: antingen kan man säga att det verkar i genomsnitt bli rättvist när man förhandlar om pris, för båda sidor tjänar lika mycket. Eller så kan man se det som ett dåligt utnyttjande av förhandlingsutrymmet från ena eller andra sidan; båda hade ju kunnat få ett bättre pris.
Det vore intressant att se hur väl det här passar in på andra typer av förhandlingar än inköp och försäljning av varor, men det är säkert svårare att testa. När vi bestämmer vem som ska gå ut med soporna/hunden/insamlingen eller vem som ska ta hand om disken/dammsugningen/fönsterputsningen, tror vi att vi kommit lindrigare undan då också?
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (kräver prenumeration)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, ekonomi, försäljning
onsdag, augusti 08, 2007
8 miljoner år gamla bakterier - vid liv, men bara knappt
Nature News, BBC och vetenskapsradion mfl rapporterar om riktigt gamla bakterier infrusna i antarktisk is. Mikrobiologer tog en serie prover som var mellan 100000 och 8 miljoner år gamla - och hittade livsdugliga bakterier.
De yngsta bakterierna och äldsta bakterierna tinades upp och fick föröka sig. de yngsta klarade sig bra. De riktigt gamla bakterierna var däremot vid rätt dålig hälsa - de förökade sig långsamt och hade kraftigt skadat DNA. Sannolikt beror det på att DNA skadas av kosmisk strålning, och riktigt gammalt DNA som deras hinner följaktligen bli rätt illa tilltygat. Baserat på proverna räknade forskarna ut en "halveringstid" för DNA på cirka 1,1 miljoner år - det är den tid som går åt för att längden på DNA-fragment i isen ska halveras.
Detaljerna ska publiceras i tidskriften PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences).
Fyndet har två intressanta implikationer; den ena är att gamla bakterier som legat infrusna kan vakna till liv igen efter en istid. Den andra är att nutida bakterier på så vis kan få tillgång till en mängd gamla bakteriegener när is i deras närhet smälter - bakterier kan ju som bekant överföra gener direkt mellan varandra (så kallad lateral genöverföring). Ju äldre is som smälter, desto äldre är generna som blir tillgängliga - iallafall upp till den punkt där bakterierna som tinas upp är för gamla och skadade för att överleva.
Forskarna bakom studien (med mikrobiologen Kay Bidle i spetsen) hävdar att deras fynd talar emot teorin om att liv kan ha kommit till jorden med kometer. Det motsägs dock av en astrobiolog (Richard Hoover, NASA) som Nature News talat med.
Länkar
Nature News
Science Now
BBC News
New Scientist
Vetenskapsradion
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, bakterier, is
De yngsta bakterierna och äldsta bakterierna tinades upp och fick föröka sig. de yngsta klarade sig bra. De riktigt gamla bakterierna var däremot vid rätt dålig hälsa - de förökade sig långsamt och hade kraftigt skadat DNA. Sannolikt beror det på att DNA skadas av kosmisk strålning, och riktigt gammalt DNA som deras hinner följaktligen bli rätt illa tilltygat. Baserat på proverna räknade forskarna ut en "halveringstid" för DNA på cirka 1,1 miljoner år - det är den tid som går åt för att längden på DNA-fragment i isen ska halveras.
Detaljerna ska publiceras i tidskriften PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences).
Fyndet har två intressanta implikationer; den ena är att gamla bakterier som legat infrusna kan vakna till liv igen efter en istid. Den andra är att nutida bakterier på så vis kan få tillgång till en mängd gamla bakteriegener när is i deras närhet smälter - bakterier kan ju som bekant överföra gener direkt mellan varandra (så kallad lateral genöverföring). Ju äldre is som smälter, desto äldre är generna som blir tillgängliga - iallafall upp till den punkt där bakterierna som tinas upp är för gamla och skadade för att överleva.
Forskarna bakom studien (med mikrobiologen Kay Bidle i spetsen) hävdar att deras fynd talar emot teorin om att liv kan ha kommit till jorden med kometer. Det motsägs dock av en astrobiolog (Richard Hoover, NASA) som Nature News talat med.
Länkar
Nature News
Science Now
BBC News
New Scientist
Vetenskapsradion
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, bakterier, is
måndag, augusti 06, 2007
Semesterbilder
Omkring min familjs sommarstuga i Östergötland kryllar det av liv, och det är gott om olika arter. Fram tills för några år sedan hade vi massor av fladdermöss i stugväggen varje sommar, och i närheten av brunnen brukar det finnas kopparödlor.
Andra bloggar om: grodor, paddor, ödlor
Speciellt förtjust är jag i grodor, paddor och ödlor. Det finns också vid sommarstugan, men det är attans så svårt att få dem att sitta still länge nog för att kunna identifiera dem... om man nu inte lyckas fånga dem på kort, vill säga. Uppifrån och ner, trolig art: Vanlig groda (Rana temporaria), skogsödla (Lacerta vivipara), vanlig padda (Bufo bufo) och vanlig groda. Samtliga fridlysta. Sambon fotade grodorna i min hand, jag de övriga djuren.
Andra bloggar om: grodor, paddor, ödlor
torsdag, juli 26, 2007
The Simpsons i Nature (jodå, visst går vetenskap och humor ihop)
The Simpsons behöver knappast en vidare presentation. Mer okänt är kanske det faktum att seriens huvudförfattare Al Jean har en examen i matematik från Harvard - något som antagligen bidragit till att det skämtas relativt mycket (och ibland ganska obskyrt) om vetenskap i serien.
Nature News gör en liten Simpsons-special i samband med att Simpsons-filmen har premiär; en intervju med Al Jean och en lista på Nature-personalens vetenskapliga favoritögonblick från seriens 400 avsnitt.
Mitt absoluta favoritögonblick är med: en uttråkad Lisa bygger en evighetsmaskin och försöker visa den för sin far, som trött och irriterad avfärdar den med "Lisa, in this house we OBEY the laws of thermodynamics!"
Flera i skrivarstaben för Simpsons har (enligt intervjun) en bakgrund i matematik och naturvetenskap - något som kanske förvånar den som ser på naturvetare som torra och tråkiga. Själv har jag aldrig haft så roligt, eller träffat så många roliga människor, som i spexet (till exempel Tore, som har skrivit bra många roliga sångtexter vid det här laget). Jag är således inte det minsta förvånad. Framför allt säger Al Jean något som jag tycker stämmer väldigt bra:
"I look at comedy writing mathematically, it's sort of like a proof in which you're trying to find the ideal punchline for a setup, and when you get it it's a very elegant feeling. It's a little like the feeling I used to get on completing a proof when I was doing maths at college."
Det beskriver precis vad jag letar efter, både när jag skriver populärvetenskap och när jag skriver skämt eller sångtexter till spexet.
Länkar
Artikel i Nature News
Nature:s tio-i-topp-lista på vetenskapshumor i Simpsons
Intervju med AL Jean i Nature Podcast.
Andra bloggar om: vetenskap, humor, simpsons
Nature News gör en liten Simpsons-special i samband med att Simpsons-filmen har premiär; en intervju med Al Jean och en lista på Nature-personalens vetenskapliga favoritögonblick från seriens 400 avsnitt.
Mitt absoluta favoritögonblick är med: en uttråkad Lisa bygger en evighetsmaskin och försöker visa den för sin far, som trött och irriterad avfärdar den med "Lisa, in this house we OBEY the laws of thermodynamics!"
Flera i skrivarstaben för Simpsons har (enligt intervjun) en bakgrund i matematik och naturvetenskap - något som kanske förvånar den som ser på naturvetare som torra och tråkiga. Själv har jag aldrig haft så roligt, eller träffat så många roliga människor, som i spexet (till exempel Tore, som har skrivit bra många roliga sångtexter vid det här laget). Jag är således inte det minsta förvånad. Framför allt säger Al Jean något som jag tycker stämmer väldigt bra:
"I look at comedy writing mathematically, it's sort of like a proof in which you're trying to find the ideal punchline for a setup, and when you get it it's a very elegant feeling. It's a little like the feeling I used to get on completing a proof when I was doing maths at college."
Det beskriver precis vad jag letar efter, både när jag skriver populärvetenskap och när jag skriver skämt eller sångtexter till spexet.
Länkar
Artikel i Nature News
Nature:s tio-i-topp-lista på vetenskapshumor i Simpsons
Intervju med AL Jean i Nature Podcast.
Andra bloggar om: vetenskap, humor, simpsons
onsdag, juli 25, 2007
Blaschkas glasmodeller - konst i vetenskapens tjänst
Leopold and Rudolph Blaschka, far och son, tillverkade under 50 års tid många tusen fantastiska glasmodeller av växter och undervattensdjur.
På vissa områden går utvecklingen inte så snabbt framåt. Än idag bevaras många blommor torkade och pressade, och många "blöta" djur bevaras genom att läggas i lösningar. I bägge fallen - blommor såväl som djur - förlorar man ofta både färg och form på vägen (läskiga burkar med urblekta varelser fanns det åtminstone gott om i min skola - binnikemasken var värst).
Idag är det lätt att lägga till den saknade färg- och forminformationen - det är bara att ta ett kort. Eller hundra. Under 1800-talets andra hälft var det inte lika lätt; modeller i vax eller papier-mache förslog inte. Blaschkas noggranna och detaljtrogna glasmodeller fick därför stort genomslag. Idag är många modeller spridda för vindarna eller helt enkelt bortglömda. Det som finns kvar - koncentrerat i ett fåtal samlingar - är fortfarande fantastiskt, men i flera fall på väg att förfalla - och en restauratörs mardröm.
Leopold Blaschkas släkt hade en lång historia som juvelerare och glasblåsare, först i Venedig och sedan i Böhmen. Han lär från början ha tillverkat konstföremål och ögon i glas. På 1850-talet började han att tillverka exotiska blommor i glas för sitt eget nöjes skull. Genom en kommission från det naturhistoriska museet i Dresden, på tillverkning av ett dussin havsanemoner i glas, blev han känd för sin talang i att tillverka livfulla modeller.
Under samma tidsperiod öppnade naturhistoriska museer i många länder, och de behövde utställningsföremål. Gärna både naturtrogna och färgrika. Blaschkas modeller såldes så småningom såväl i Europa som i Nordamerika, och även i Indien och Japan. Sedan verkar de delvis ha fallit i glömska: Cornell har en stor samling av Blaschka-modeller, som köptes in under 1880-talet och hittades igen 1957. University of Madison-Wisconsin hittade en samling på ett femtiotal modeller så sent som 2005, som de nu håller på att restaurera.
De första Blaschka-modellerna av undervattensdjur tillverkades främst med stöd av illustrationer. I takt med att deras popularitet växte fick Leopold och Rudolph (som började arbeta med sin far så fort han var gammal nog) tillgång till bevarade exemplar, och även allt fler levande exemplar, som förvarades i ett akvarium i deras hem i Dresden. Modellerna - särskilt de senare - är imponerande korrekta i detaljer. På foton kan det vara svårt att skilja dem från den "äkta varan". Det finns till och med en del modeller som är uppförstorade 600 till 1000 gånger!
Så småningom gick far och son Blaschka allt mer över till att tillverka växtmodeller. Kulmen kom år 1890, när de erbjöds ett exklusivt tioårskontrakt på att tillverka modeller av växter åt Harvard. Harvards botaniska museum har idag det som sannolikt är den största Blaschka-samlingen; runt 4000 glasmodeller (den exakta siffran varierar beroende på källa) av växter och svampar.
Blaschkas verkar ha varit väldigt uppfinningsrika i att hitta metoder för att framställa så detaljtrogna modeller som möjligt. Vissa delar tillverkades genom att färdigköpta glasdelar formades över öppen låga, andra delar blåste de själva. Pigment kunde brännas in i ytan av modellen, emaljeras eller limmas på.
Uppfinningsrikedomen ställer till problem idag, för dem som vill bevara modellerna till eftervärlden. Blaschkas hemliga recept och metoder dog med Rudolph, så det finns få ledtrådar som kan hjälpa restauratörerna att välja rätt. Modellerna limmades också ofta ihop med lim baserat på animaliska produkter - ett sådant lim har begränsad livslängd, och vid det här laget riskerar modellerna att falla sönder.
Men idag finns de åtminstone på kort.
Länkar
Nyhetsrelease från University of Madison-Wisconsin.
Science Spin Magazine
Harvard Museum of Natural History
London Natural History Museum
London Design Museum
Dublin Blaschka Congress 2006
Aberdeen University
William Warmus om Blaschka-samlingen på Cornell University
http://en.wikipedia.org/wiki/Glass_FlowersWikipedia (främst om samlingen av glasväxter)
"Flowers out of Glass", artikel från Research/Penn State (1999)
Harvards botaniska museums samling av glasväxter
Corning Museum of Glass - direktlänk till blombilder och förstudier
Andra bloggar om: vetenskap, vetenskapshistoria, naturhistoria, glas, glaskonst
På vissa områden går utvecklingen inte så snabbt framåt. Än idag bevaras många blommor torkade och pressade, och många "blöta" djur bevaras genom att läggas i lösningar. I bägge fallen - blommor såväl som djur - förlorar man ofta både färg och form på vägen (läskiga burkar med urblekta varelser fanns det åtminstone gott om i min skola - binnikemasken var värst).
Idag är det lätt att lägga till den saknade färg- och forminformationen - det är bara att ta ett kort. Eller hundra. Under 1800-talets andra hälft var det inte lika lätt; modeller i vax eller papier-mache förslog inte. Blaschkas noggranna och detaljtrogna glasmodeller fick därför stort genomslag. Idag är många modeller spridda för vindarna eller helt enkelt bortglömda. Det som finns kvar - koncentrerat i ett fåtal samlingar - är fortfarande fantastiskt, men i flera fall på väg att förfalla - och en restauratörs mardröm.
Leopold Blaschkas släkt hade en lång historia som juvelerare och glasblåsare, först i Venedig och sedan i Böhmen. Han lär från början ha tillverkat konstföremål och ögon i glas. På 1850-talet började han att tillverka exotiska blommor i glas för sitt eget nöjes skull. Genom en kommission från det naturhistoriska museet i Dresden, på tillverkning av ett dussin havsanemoner i glas, blev han känd för sin talang i att tillverka livfulla modeller.
Under samma tidsperiod öppnade naturhistoriska museer i många länder, och de behövde utställningsföremål. Gärna både naturtrogna och färgrika. Blaschkas modeller såldes så småningom såväl i Europa som i Nordamerika, och även i Indien och Japan. Sedan verkar de delvis ha fallit i glömska: Cornell har en stor samling av Blaschka-modeller, som köptes in under 1880-talet och hittades igen 1957. University of Madison-Wisconsin hittade en samling på ett femtiotal modeller så sent som 2005, som de nu håller på att restaurera.
De första Blaschka-modellerna av undervattensdjur tillverkades främst med stöd av illustrationer. I takt med att deras popularitet växte fick Leopold och Rudolph (som började arbeta med sin far så fort han var gammal nog) tillgång till bevarade exemplar, och även allt fler levande exemplar, som förvarades i ett akvarium i deras hem i Dresden. Modellerna - särskilt de senare - är imponerande korrekta i detaljer. På foton kan det vara svårt att skilja dem från den "äkta varan". Det finns till och med en del modeller som är uppförstorade 600 till 1000 gånger!
Så småningom gick far och son Blaschka allt mer över till att tillverka växtmodeller. Kulmen kom år 1890, när de erbjöds ett exklusivt tioårskontrakt på att tillverka modeller av växter åt Harvard. Harvards botaniska museum har idag det som sannolikt är den största Blaschka-samlingen; runt 4000 glasmodeller (den exakta siffran varierar beroende på källa) av växter och svampar.
Blaschkas verkar ha varit väldigt uppfinningsrika i att hitta metoder för att framställa så detaljtrogna modeller som möjligt. Vissa delar tillverkades genom att färdigköpta glasdelar formades över öppen låga, andra delar blåste de själva. Pigment kunde brännas in i ytan av modellen, emaljeras eller limmas på.
Uppfinningsrikedomen ställer till problem idag, för dem som vill bevara modellerna till eftervärlden. Blaschkas hemliga recept och metoder dog med Rudolph, så det finns få ledtrådar som kan hjälpa restauratörerna att välja rätt. Modellerna limmades också ofta ihop med lim baserat på animaliska produkter - ett sådant lim har begränsad livslängd, och vid det här laget riskerar modellerna att falla sönder.
Men idag finns de åtminstone på kort.
Länkar
Nyhetsrelease från University of Madison-Wisconsin.
Science Spin Magazine
Harvard Museum of Natural History
London Natural History Museum
London Design Museum
Dublin Blaschka Congress 2006
Aberdeen University
William Warmus om Blaschka-samlingen på Cornell University
http://en.wikipedia.org/wiki/Glass_FlowersWikipedia (främst om samlingen av glasväxter)
"Flowers out of Glass", artikel från Research/Penn State (1999)
Harvards botaniska museums samling av glasväxter
Corning Museum of Glass - direktlänk till blombilder och förstudier
Andra bloggar om: vetenskap, vetenskapshistoria, naturhistoria, glas, glaskonst
måndag, juli 23, 2007
Saturnus har minst 60 månar
Antalet kända månar kring Saturnus växer hela tiden. På bara tio år har siffran gått från 18 till 60. Senaste fyndet är pyttelilla S/2007 S 4, som än så länge går under smeknamnet "Frank".Antalet officiella månar lär snart bli ännu fler, eftersom termen "måne" täcker in en stor del av objekten som kretsar kring planeten - stora som små. Frank tros till exempel inte vara större än 2 kilometer i diameter.
Frank - markerad med en röd fyrkant på bilden - ligger i en bana 197700 kilometer ut, mellan de likaledes små månarna Methone och Pallene. Den upptäcktes på en bild tagen den 30:e maj av Cassinisonden. Forskarna verifierade sedan fyndet genom att gå tillbaka och leta efter spår av månen på andra Cassinibilder.
Som de flesta av månarna kring Saturnus lär Frank bestå av is och sten. Mer detaljer bör vi kunna få kring slutet av december 2009, då Cassini passerar på bara 7300 kilometers avstånd.
Bild från NASA/JPL/Space Science Institute (mer här, inklusive animeringar)
Länkar
BBC News
NASA
Cassiniprojektet
Engelska Wikipedia om Saturnus, dess månar och Frank.
Andra bloggar om: forskning, vetenskap, rymden, Saturnus, Cassini
torsdag, juli 19, 2007
Kärlekspoesi för fysiker, upphittad i Torontos tunnelbana
As suggested by the calculations of Copernicus
for Sonya Tomas
The first kiss on this cold street
could have once jailed Galileo
for the heavenly point it proves
but tonight, merely moves
our two souls into steady revolution
around and about the warm
fixed fact of our brilliant lips
--Jason Guriel
Andra bloggar om: poesi, fysik, astronomi
for Sonya Tomas
The first kiss on this cold street
could have once jailed Galileo
for the heavenly point it proves
but tonight, merely moves
our two souls into steady revolution
around and about the warm
fixed fact of our brilliant lips
--Jason Guriel
Andra bloggar om: poesi, fysik, astronomi
måndag, juli 16, 2007
Vad är en bra definition på "liv"?
Harald Cederlund och Z har under den senaste veckan diskuterat hur man bör definiera liv. Intressant nog är Carl Zimmer inne på exakt samma fråga med en artikel i augustinumret av Seed.
Definitioner av liv har säkert funnits i alla tider. Den teoretiska bakgrunden till just den här diskussionen börjar dock egentligen med fysikern Erwin Schrödinger och hans bok "What is life?" som publicerades 1944. Den var avsedd för allmänheten, och byggde på en serie föreläsningar med samma namn som gavs under 1943 vid Trinity College i Dublin.
Negativ entropi kontra fri energi
Schrödingers resonemang rör sig kring att liv har förmågan att använda energi för att skapa ordning (i sig själv) från oordning - att konsumera "negativ entropi" (alternativt exportera entropi till omgivningen) för att hålla sig vid liv.
Med tanke på att redan "entropi" i sig verkar vara ett begrepp som lätt missuppfattas, var idén att skapa termen "negativ entropi" kanske inte alldeles lysande. Den verkar också ha lett till en del förvirring. Problemet är att den "vetenskapligt riktiga" termen som Schrödinger ville använda - fri energi, eller mer exakt Gibbs fria energi - inte heller är särskilt begriplig för den som saknar kunskaper i termodynamik. Om valet av termen negativ entropi säger han i en not till boken (från wikipedia, min något hastiga översättning):
Själv föredrar jag fri energi, bland annat eftersom den gör det enkelt att skilja mellan spontana och icke-spontana reaktioner. En reaktion som sänker den fria energin kommer att ske spontant, medan en reaktion som höjer den fria energin bara kommer ske om energi tillförs. Alternativ kan man säga att spontana reaktioner frigör energi, och ickespontana reaktioner kräver energi för att ske. Det ger tumregeln: "alla system strävar mot att minimera den fria energin" som man också kan tänka sig betyder ungefär "ordning kräver energi för att bevaras".
Länken emellan dem? För ett slutet system vid konstant temperatur och tryck (det enklaste fallet) är den fria energin samma sak som negativ entropi multiplicerat med temperatur.
Problemet med ordning som definition på liv
Att använda "ordning", eller "system som går mot högre ordning" eller något liknande som definition på liv stöter dock på problem. Det finns gott om ordnade system som inte egentligen anses levande; kristaller till exempel. Vid vissa förhållanden skapas kristaller spontant ur lösningar, men vi skulle knappast för den skull kalla dem levande.
Problemet med energikonsumtion som definition på liv
Inte heller energikonsumtion är ett entydigt tecken på liv. Ett klassiskt motexempel är elden, som konsumerar energi för att hålla sig igång. Däremot är energikonsumtion och den tillhörande produktionen av skräpprodukter (inklusive värme) en ganska användbar definition för vissa syften - man kan ju leta efter skräpprodukterna. Att leta efter liv med värmekamera är en vanlig metod, och Vikinglandaren sökte till exempel efter livsformer på Mars genom att injicera radioaktivt märkt näringsämnen i jorden. Resultatet blev en produktion av koldioxid, som innehöll radioaktiva atomer (dvs, atomer som bevisligen kom från näringsämnena). Det visade sig dock att jorden på Mars (iallafall just där) hade en speciell sammansättning som tillät "metabolism-liknande" reaktioner - den vanliga tolkningen är att Viking-experimentet inte är tecken på liv. Och den som hävdar att allt som syns i en värmekamera är levande har uppenbarligen fel i många fall.
NASAs arbetsdefinition: liv genomgår darwiniansk evolution
Enligt Carl Zimmers artikel i Seed är NASAs arbetsdefinition av liv ett självuppehållande kemiskt system som har förmågan till darwiniansk evolution - en definition som togs fram på 1990-talet. Gerald Joyce, en forskare som Zimmer intervjuar i artikeln, är noga med att påpeka att ingen på NASA hävdar att det här är den ultimata definitionen av liv.
Skulle tro det. NASA-definitionen har ungefär samma problem som en definition som bygger på att liv förökar sig: det krävs strängt räknat fler än en varelse av samma sort för att uppfylla den (om man nu inte tillhör det mindre antal arter som förökar sig genom jungfrufödsel). Till och med flera generationer, eftersom evolution typiskt sker över mer än en generation. Även om man utökar föröknings-definitionen till "förmåga att föröka sig" missar man många sterila organismer. Ingen skulle väl hävda att en människa som blivit steril plötsligt inte är levande?
Ingen av de båda besläktade definitionerna talar om hur vi ska bedöma en enstaka varelse som vi stöter på. De klarar bara av grupper av organismer.
Filosofen: "Lönlöst att leta efter en definition"
Ett namn som dyker upp ofta i de här sammanhangen är Carol Cleland. Hon är filosof och tillhör National Astrobiology Institute. Hennes tes (se framför allt hennes artikel "Defining 'Life'") är att det är mer än problematiskt att leta efter en definition på liv - antingen är det omöjligt att komma fram till något, eller så kommer vi bara kunna finna en så trivial definition att den är meningslös. Istället vill hon se en utveckling av ett helt teoriområde - en livsteori, precis som evolutionsteori. För att veta vad som verkligen definierar liv bör vi söka (och hitta) liv på andra planeter - först då kan vi se vad som verkligen är nödvändigt för liv, hävdar hon.
Problemet med den inställningen, som jag ser det, är att den missar något essentiellt: definitioner är verktyg. Att säga att vi ska hitta liv på andra planeter innan vi kan definiera vad liv är blir bara ett rent cirkelresonemang - utan en definition på "liv" kan vi knappast säga att det är liv vi har hittat på de där andra planeterna (och försök bara få igenom den.ansökan för pengar till projektet: -"Vi ska ut i rymden och leta efter...eh, saker". -"Vad då för 'saker'?" -"Det vet vi när vi hittat dem")
Nej, jag ser det snarare så här: definitioner är verktyg, och verktyg ska vara användbara. Olika tecken på liv går att använda i olika sammanhang; "konsumerar syre", "förbränner socker", "har celler", "har DNA", och "rör sig självmant" har alla sina givna giltighetsområden. Vill du hitta djuphavsliv lär andra tecken gälla än om du letar på jordytan.
Den användbara frågan är inte "vad är liv?" utan snarare "vilken typ av liv kan jag tänkas hitta på plats X?" (följt av "och hur kan den typen av liv tänkas påverka sin omkringliggande miljö, som jag kan mäta i?"). Liv och icke-liv befinner sig på samma kontinuerliga skala. Vad är det som säger att det alltid är lämpligt att dra skiljelinjen på exakt samma ställe?
Länkar
Tillhörande diskussion i kronologisk ordning (glöm inte läsa kommentarerna):
(Tack till Aleph Minotauren som gjorde den kronologiska listan )
"What is life" lär finnas som word-dokument här.
Carl Zimmers blogg ("The Loom")
Seed Magazine
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, termodynamik, filosofi, liv
Definitioner av liv har säkert funnits i alla tider. Den teoretiska bakgrunden till just den här diskussionen börjar dock egentligen med fysikern Erwin Schrödinger och hans bok "What is life?" som publicerades 1944. Den var avsedd för allmänheten, och byggde på en serie föreläsningar med samma namn som gavs under 1943 vid Trinity College i Dublin.
Negativ entropi kontra fri energi
Schrödingers resonemang rör sig kring att liv har förmågan att använda energi för att skapa ordning (i sig själv) från oordning - att konsumera "negativ entropi" (alternativt exportera entropi till omgivningen) för att hålla sig vid liv.
Med tanke på att redan "entropi" i sig verkar vara ett begrepp som lätt missuppfattas, var idén att skapa termen "negativ entropi" kanske inte alldeles lysande. Den verkar också ha lett till en del förvirring. Problemet är att den "vetenskapligt riktiga" termen som Schrödinger ville använda - fri energi, eller mer exakt Gibbs fria energi - inte heller är särskilt begriplig för den som saknar kunskaper i termodynamik. Om valet av termen negativ entropi säger han i en not till boken (från wikipedia, min något hastiga översättning):
"Låt mig först säga, att om jag hade vänt mig enbart till dem [fysikerna], skulle jag istället ha diskuterat fri energi. Det är en mer bekant term i sammanhanget. Men denna mycket tekniska term verkade språkligt ligga för nära energi för att en godtycklig läsare skulle kunna känna skillnaden mellan dem."
Själv föredrar jag fri energi, bland annat eftersom den gör det enkelt att skilja mellan spontana och icke-spontana reaktioner. En reaktion som sänker den fria energin kommer att ske spontant, medan en reaktion som höjer den fria energin bara kommer ske om energi tillförs. Alternativ kan man säga att spontana reaktioner frigör energi, och ickespontana reaktioner kräver energi för att ske. Det ger tumregeln: "alla system strävar mot att minimera den fria energin" som man också kan tänka sig betyder ungefär "ordning kräver energi för att bevaras".
Länken emellan dem? För ett slutet system vid konstant temperatur och tryck (det enklaste fallet) är den fria energin samma sak som negativ entropi multiplicerat med temperatur.
Problemet med ordning som definition på liv
Att använda "ordning", eller "system som går mot högre ordning" eller något liknande som definition på liv stöter dock på problem. Det finns gott om ordnade system som inte egentligen anses levande; kristaller till exempel. Vid vissa förhållanden skapas kristaller spontant ur lösningar, men vi skulle knappast för den skull kalla dem levande.
Problemet med energikonsumtion som definition på liv
Inte heller energikonsumtion är ett entydigt tecken på liv. Ett klassiskt motexempel är elden, som konsumerar energi för att hålla sig igång. Däremot är energikonsumtion och den tillhörande produktionen av skräpprodukter (inklusive värme) en ganska användbar definition för vissa syften - man kan ju leta efter skräpprodukterna. Att leta efter liv med värmekamera är en vanlig metod, och Vikinglandaren sökte till exempel efter livsformer på Mars genom att injicera radioaktivt märkt näringsämnen i jorden. Resultatet blev en produktion av koldioxid, som innehöll radioaktiva atomer (dvs, atomer som bevisligen kom från näringsämnena). Det visade sig dock att jorden på Mars (iallafall just där) hade en speciell sammansättning som tillät "metabolism-liknande" reaktioner - den vanliga tolkningen är att Viking-experimentet inte är tecken på liv. Och den som hävdar att allt som syns i en värmekamera är levande har uppenbarligen fel i många fall.
NASAs arbetsdefinition: liv genomgår darwiniansk evolution
Enligt Carl Zimmers artikel i Seed är NASAs arbetsdefinition av liv ett självuppehållande kemiskt system som har förmågan till darwiniansk evolution - en definition som togs fram på 1990-talet. Gerald Joyce, en forskare som Zimmer intervjuar i artikeln, är noga med att påpeka att ingen på NASA hävdar att det här är den ultimata definitionen av liv.
Skulle tro det. NASA-definitionen har ungefär samma problem som en definition som bygger på att liv förökar sig: det krävs strängt räknat fler än en varelse av samma sort för att uppfylla den (om man nu inte tillhör det mindre antal arter som förökar sig genom jungfrufödsel). Till och med flera generationer, eftersom evolution typiskt sker över mer än en generation. Även om man utökar föröknings-definitionen till "förmåga att föröka sig" missar man många sterila organismer. Ingen skulle väl hävda att en människa som blivit steril plötsligt inte är levande?
Ingen av de båda besläktade definitionerna talar om hur vi ska bedöma en enstaka varelse som vi stöter på. De klarar bara av grupper av organismer.
Filosofen: "Lönlöst att leta efter en definition"
Ett namn som dyker upp ofta i de här sammanhangen är Carol Cleland. Hon är filosof och tillhör National Astrobiology Institute. Hennes tes (se framför allt hennes artikel "Defining 'Life'") är att det är mer än problematiskt att leta efter en definition på liv - antingen är det omöjligt att komma fram till något, eller så kommer vi bara kunna finna en så trivial definition att den är meningslös. Istället vill hon se en utveckling av ett helt teoriområde - en livsteori, precis som evolutionsteori. För att veta vad som verkligen definierar liv bör vi söka (och hitta) liv på andra planeter - först då kan vi se vad som verkligen är nödvändigt för liv, hävdar hon.
Problemet med den inställningen, som jag ser det, är att den missar något essentiellt: definitioner är verktyg. Att säga att vi ska hitta liv på andra planeter innan vi kan definiera vad liv är blir bara ett rent cirkelresonemang - utan en definition på "liv" kan vi knappast säga att det är liv vi har hittat på de där andra planeterna (och försök bara få igenom den.ansökan för pengar till projektet: -"Vi ska ut i rymden och leta efter...eh, saker". -"Vad då för 'saker'?" -"Det vet vi när vi hittat dem")
Nej, jag ser det snarare så här: definitioner är verktyg, och verktyg ska vara användbara. Olika tecken på liv går att använda i olika sammanhang; "konsumerar syre", "förbränner socker", "har celler", "har DNA", och "rör sig självmant" har alla sina givna giltighetsområden. Vill du hitta djuphavsliv lär andra tecken gälla än om du letar på jordytan.
Den användbara frågan är inte "vad är liv?" utan snarare "vilken typ av liv kan jag tänkas hitta på plats X?" (följt av "och hur kan den typen av liv tänkas påverka sin omkringliggande miljö, som jag kan mäta i?"). Liv och icke-liv befinner sig på samma kontinuerliga skala. Vad är det som säger att det alltid är lämpligt att dra skiljelinjen på exakt samma ställe?
Länkar
Tillhörande diskussion i kronologisk ordning (glöm inte läsa kommentarerna):
2) "Z"
3) Harald
4) "Z"
(Tack till Aleph Minotauren som gjorde den kronologiska listan )
"What is life" lär finnas som word-dokument här.
Carl Zimmers blogg ("The Loom")
Seed Magazine
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, termodynamik, filosofi, liv
torsdag, juli 12, 2007
Känslighet för surt är ärftligt
Det finns ett starkt genetiskt inslag i vår smakkänslighet för surt, visar en ny studie utförd på enäggs- och tvåäggstvillingar. Studien är publicerad på den vetenskapliga tidskriften Chemical Senses hemsida.
Studien utfördes på 109 tvillingpar (74 enäggstvillingpar och 35 tvåäggstvillingpar) som rekryterades vid en årlig tvillingfestival i Twinsburg, USA. Alla paren hade vuxit upp tillsammans, det vill säga delat en stor del av sin miljöpåverkan. Den undersökta syran var citronsyra.
Statistisk analys av smakresultaten från tvillingtestet visade att upp till hälften av variationen i smakkänsligheten för surt var genetiskt betingad. Det är en stor andel, för smak är ett sinne som påverkas av många olika faktorer. Analysen byggde på det faktum att enäggstvillingar är nästan genetiskt identiska medan tvåäggstvillingar i genomsnitt har hälften av sina gener gemensamt.
För att sätta det i perspektiv: forskarna säger att det är en ungefär lika stor variation som den mer kända skillnaden i känslighet för beskt.
Däremot vet de ännu inte vilken eller vilka smakreceptorer som ligger bakom känsligheten, så det går till exempel inte att jämföra olika genvarianter så som det går att göra för beskt. Kunskapen att det finns en genetisk komponent gör det däremot lättare att fortsätta leta efter receptorn eller receptorerna för sur smak.
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Chemical Senses, prenumeration krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, smak, genetik
Studien utfördes på 109 tvillingpar (74 enäggstvillingpar och 35 tvåäggstvillingpar) som rekryterades vid en årlig tvillingfestival i Twinsburg, USA. Alla paren hade vuxit upp tillsammans, det vill säga delat en stor del av sin miljöpåverkan. Den undersökta syran var citronsyra.
Statistisk analys av smakresultaten från tvillingtestet visade att upp till hälften av variationen i smakkänsligheten för surt var genetiskt betingad. Det är en stor andel, för smak är ett sinne som påverkas av många olika faktorer. Analysen byggde på det faktum att enäggstvillingar är nästan genetiskt identiska medan tvåäggstvillingar i genomsnitt har hälften av sina gener gemensamt.
För att sätta det i perspektiv: forskarna säger att det är en ungefär lika stor variation som den mer kända skillnaden i känslighet för beskt.
Däremot vet de ännu inte vilken eller vilka smakreceptorer som ligger bakom känsligheten, så det går till exempel inte att jämföra olika genvarianter så som det går att göra för beskt. Kunskapen att det finns en genetisk komponent gör det däremot lättare att fortsätta leta efter receptorn eller receptorerna för sur smak.
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Chemical Senses, prenumeration krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, smak, genetik
måndag, juli 09, 2007
Det är inte sidornas typ, utan metoden i sig
Dagens media rapporterar om Jajjas kommentarer ("en storm i ett vattenglas") och skriver:
Så bara för att få det hela fullkomligt klart: det är inte sidornas typ jag vänder mig emot, utan metoden kommentarspam i sig: att få in länkar genom att anlita kommentatorer som utger sig för att vara intresserade av eller positiva till det en bloggare skriver, bara för att få in en köpt länk. Bloggdiskussioner är en typ av samtal, och bygger precis som andra samtal på en viss mängd tillit - även på den relativt anonyma webben. På vissa sätt gör anonymiteten tilliten ännu mer viktig. När man inte generellt kan utgå från att kommentarer är ärliga minskar de i värde, och därmed minskar bloggen som företeelse i värde.
Och när någon försöker utnyttja min blogg för att själv tjäna på det - till exempel genom kommentarsspam - tenderar jag att bli förbannad. Den reaktionen delar jag nog med rätt många bloggare.
Jag har inte anklagat Jajja för att driva trafik till sina kunder med länkguider och fejkade sökmotorer - jag använde bara termerna "länkkataloger" och "fejkade sökmotorer" för att klassificera vad kommentarlänkarna på bloggarna gick till för typ av sidor (enligt min lekmannabedömning - en professionell SEO-person skulle kanske kalla dem något annat). Vad Jajja gör i övrigt, utanför bloggosfären, bryr jag mig inte mycket om. Vad de gör med länkarna har jag inte sagt något om - inte heller har jag sagt något om deras kunder (läs själv).
Andra bloggar om: jajja, dagens media, seo, kommentarspam
ETA 11 juli 20:40 (kanadensisk tid): Nu verkar termen "jajjad" ha tagit sig in i medierna (IDG.se, IT24).
"I sitt blogginlägg redovisar doktoranden Malin Söderström hur Jajja enligt henne driver trafik till sina kunder med tveksamma metoder. Bland annat genom länkguider, falska sökmotorer och spamkommentarer med utlänkar."
Så bara för att få det hela fullkomligt klart: det är inte sidornas typ jag vänder mig emot, utan metoden kommentarspam i sig: att få in länkar genom att anlita kommentatorer som utger sig för att vara intresserade av eller positiva till det en bloggare skriver, bara för att få in en köpt länk. Bloggdiskussioner är en typ av samtal, och bygger precis som andra samtal på en viss mängd tillit - även på den relativt anonyma webben. På vissa sätt gör anonymiteten tilliten ännu mer viktig. När man inte generellt kan utgå från att kommentarer är ärliga minskar de i värde, och därmed minskar bloggen som företeelse i värde.
Och när någon försöker utnyttja min blogg för att själv tjäna på det - till exempel genom kommentarsspam - tenderar jag att bli förbannad. Den reaktionen delar jag nog med rätt många bloggare.
Jag har inte anklagat Jajja för att driva trafik till sina kunder med länkguider och fejkade sökmotorer - jag använde bara termerna "länkkataloger" och "fejkade sökmotorer" för att klassificera vad kommentarlänkarna på bloggarna gick till för typ av sidor (enligt min lekmannabedömning - en professionell SEO-person skulle kanske kalla dem något annat). Vad Jajja gör i övrigt, utanför bloggosfären, bryr jag mig inte mycket om. Vad de gör med länkarna har jag inte sagt något om - inte heller har jag sagt något om deras kunder (läs själv).
Andra bloggar om: jajja, dagens media, seo, kommentarspam
ETA 11 juli 20:40 (kanadensisk tid): Nu verkar termen "jajjad" ha tagit sig in i medierna (IDG.se, IT24).
Stamceller för skönhets skull?
BBC News skriver om en metod för rekonstruera bröst: att ta fettstamceller från bukfett, för att sedan injicera dem i brösten (varpå brösten växer i storlek över loppet av några månader). Det skulle också, påpekar de, gå att använda metoden istället för silikoninlägg.
Det skiljer sig alltså från att bara spruta in kroppseget fett; det fettet tenderar att reabsorberas av kroppen igen, och kan också ge klumpar.
Bortsett från alla praktiska detaljer - metoden måste godkännas först, den lär vara dyr, etc - så undrar jag: är det här den första någorlunda realistiskt föreslagna estetiska tillämpningen för stamceller? Rekonstruktion räknas som medcinsk tillämpning, skulle jag gissa, men kosmetisk bystförstoring bör ligga inom det estetiska området.
Jag tycker det är en intressant liten milstolpe.
Blir det en ny, accepterad skönhetsbehandling kanske det kan bidra en smula till att lära folk vad stamceller är. Och att sprida kunskapen att det finns olika kategorier av stamceller, för jag misstänker att om metoden ska säljas kommer den som tillhandahåller den vilja göra klart att det inte är embryonala stamceller det handlar om.
ETA: För då blir det kanske sådana här rubriker. Uppenbarligen har det varit en mindre nyhetsstorm kring rynkbehandling med embryonala stamceller för ett par år sedan, som jag helt missade.
Andra bloggar om: forskning, medicin, stamceller, skönhet
Det skiljer sig alltså från att bara spruta in kroppseget fett; det fettet tenderar att reabsorberas av kroppen igen, och kan också ge klumpar.
Bortsett från alla praktiska detaljer - metoden måste godkännas först, den lär vara dyr, etc - så undrar jag: är det här den första någorlunda realistiskt föreslagna estetiska tillämpningen för stamceller? Rekonstruktion räknas som medcinsk tillämpning, skulle jag gissa, men kosmetisk bystförstoring bör ligga inom det estetiska området.
Jag tycker det är en intressant liten milstolpe.
Blir det en ny, accepterad skönhetsbehandling kanske det kan bidra en smula till att lära folk vad stamceller är. Och att sprida kunskapen att det finns olika kategorier av stamceller, för jag misstänker att om metoden ska säljas kommer den som tillhandahåller den vilja göra klart att det inte är embryonala stamceller det handlar om.
ETA: För då blir det kanske sådana här rubriker. Uppenbarligen har det varit en mindre nyhetsstorm kring rynkbehandling med embryonala stamceller för ett par år sedan, som jag helt missade.
Andra bloggar om: forskning, medicin, stamceller, skönhet
Länknätverk (jajja-uppdatering)
Det har varit väldigt intressant att följa kommentarerna kring min (ganska kortfattade) kartläggning av Jajjas kommentarspam. 27 blogginlägg och 3 webbtidningsartiklar/notiser (medievärlden.se, idg.se, dagensmedia.se) är totalsumman. Iallafall så långt, men jag har svårt att tro att det blir så mycket mer. Dagens Media har för övrigt fått för sig att jag heter Söderström istället för Sandström, men så länge de får URL:en till bloggen rätt bryr jag mig inte särskilt mycket*.
Ett par intressanta påpekanden har dykt upp: Fredrik Nygren på networkers.se påpekar att Jajja i en intervju i DN.se har sagt att de slutat jobba med externa lösningar (det var i början av år 2006). Jag vet inte om detta faller in under den rubriken eller inte. Antar att om det gör det (det gör det inte enligt en kommentar jag fick nedan) så har de ändrat sig på det området sedan dess, med tanke på att deras teknikchef Tommy Pettersson förklarar länkspammen som något Jajjas samarbetspartners gjort utan deras vetskap (något som även vVD Samuel Sylvander tillstyrker i kommentarerna borta hos Nikke).
En annan intressant sak är Nikke Lindqvists fundering över varför Jajja valt den här metoden - kanske vill de klustra ihop sidorna med den svenska bloggosfären för att få dem att se mer "svenska" ut i sökmotorernas ögon, föreslår han. Nu vet jag inte så mycket om sökmotorers algoritmer och klassificeringsknep, men frågan är väl varför jajja inte valde .se-adresser i så fall? Och hur mycket bloggarna, som i många fall är små och/eller ligger på internationella adresser som blogspot.com och wordpress.com, egentligen bidrar?
Men något slags klustring verkar ändå pågå. Gör man en karta över hur alla inblandade sidor jag hittat - 87 stycken nu, lista här - länkar till varandra (bilden ovan) ser de i princip ut att bilda tre kluster, med lite lösa övriga sidor, som mest länkar till andra sidor inom samma kluster.
Den här gången går pilarna mer intuitivt: de pekar åt det håll sidornas länkar går. Jag har färgat sidorna efter kategorier: mörkgrått och ljusgrått är astrotema, länkkataloger resp. fejkade sökmotorer. Mörkturkos och ljusturkos är frukttema, länkkataloger resp. fejkade sökmotorer. Klargrönt är länkkataloger med bärtema och de med frukttema som inte har en motsvarande fejksökmotor. Guldgult är länkkataloger med sverige- och sommartema, och rosa är andra jajja-sidor. Nästan alla sidor länkar till tre andra sidor, oftast i samma kluster (vissa, några få, länkar också till sidor som sannolikt tillhör Jajjas kunder. De har jag bortsett från nu). Färgerna på kategorierna stämmer således rätt väl överens med klustren.
Det är uppenbart att spamkommentarer i bloggar (speciellt flera i samma blogg) hjälper till att binda ihop klustren. Men vad det ska vara bra för i så fall vete katten...
Andra bloggar om: jajja, länkkataloger, spam
*Efter mina sju veckor på DN vet jag hur lätt det är att råka göra nåt sånt. Här är de åtminstone konsekventa - jag lyckades en gång kalla en person som jag intervjuat för två olika namn i samma artikel. Det var pinsamt.
fredag, juli 06, 2007
Frånvaro
Nu åker jag till Kanada i två veckor för konferens och efterföljande semester. Jag lär ha sämre tillgång till internet än vanligt, framför allt de närmaste två dagarna. Men någon post eller två ska det förhoppningsvis kunna bli så småningom.
Jag vill passa på att be om ursäkt till den vars kommentar eventuellt fastnar i väntan på att jag ska godkänna den. Tyvärr har det varit nödvändigt med kommentarsgranskning den närmaste tiden.
Jag vill passa på att be om ursäkt till den vars kommentar eventuellt fastnar i väntan på att jag ska godkänna den. Tyvärr har det varit nödvändigt med kommentarsgranskning den närmaste tiden.
onsdag, juli 04, 2007
Jajja spammar svenska bloggosfären med länkar till länkkataloger
Jag noterade för några dagar sedan att jag fått ovanligt många
På vissa blogginlägg består hela kommentarstråden av sådana fejk-kommentarer.
Länkkatalogerna får alltså alla sina "legitima" inlänkar från Jajja:s smyglänkar i kommentarerna (samt från ett gäng social-bookmark-sajter som furl.net och del.icio.us - där kontona verkar ha samma användarnamn och sannolikt också har Jajja-koppling). Rätt fult tillvägagångssätt - så gott som alla bloggare vill ju ha och blir glada över fler kommentarer. Så länge de är äkta.
Jag roade mig med att kartlägga litegrann hur länkarna gick, och göra en graf med hjälp av Dotty - det blev en rätt otymplig karta. Ett utsnitt visas ovan, hela bilden finns via min hemsida (ps, png)). Vita ellipser är bloggar, färgade fyrkanter är länkkataloger (blå), fejkade sökmotorer (grå), andra sidor jag vet eller starkt tror är Jajja-sidor baserat på whois-data (grön) samt social-bookmarking/tagging-sidor (rosa). Data från Yahoo's siteexplorer-tjänst (siteexplorer.search.yahoo.com), så de är säkert inte helt pinfärska men borde ge en bra bild.
Efter ha hittat runt 70 olika bloggar med skräpkommentarer och ett fyrtiotal skräpsidor som alla tillhör Jajja (verifierat via whois) ledsnade jag. Den totala länkhärvan lär vara betydligt större...
Här är en lista på domänerna till skräpsidorna - de utan ändelse slutar med .com (som textfil här).
galaxy-search
intergalactic-search
planetary-search
luna-search
moon-search.org
stellar-search.org
lime-links
cranberry-links
grapefruit-links
melon-links
mango-links
strawberry-links
blackberry-links.org
currant-links
blueberry-links
cherry-links
apricot-links
banana-links
raspberry-links
mango-search
grapefruit-search
apricot-search
banana-search
lime-search
starfruit-search
gräslänkar
havslänkar
vårlänkar
semesterlänkar
sommarlänkar
palmlänkar
sollänkar
kanotlänkar
pussel-länkar
fruktlänkar
prästkragelänkar
strandlänkar
kaktuslänkar
vitsippelänkar
golflänkar
Bläh. Nätet är fullt nog av skräp som det är, utan att någon försöker utnyttja min blogg för att öka på det. Nu ska jag rensa kommentarer - och jag uppmanar er andra att göra det samma.
5/7 10:53 ETA: En uppdaterad lista över skräpsidor/kataloger - nu drygt 80 domäner - här.
5/7 11.35 ETA: Nikke Lindqvist (Nikke Index) samlar på inlägg om detta - säg till i hans kommentarer om du har skrivit något.
5/7 11.37 ETA: Se kommentar från Jajjas teknikchef Tommy Persson - "Vi på Jajja tar fullständigt avstånd från detta sätt att arbeta! Vi anskaffar länkar av flera samarbetspartners runt om i världen och vi har uttryckligen sagt att vi inte arbetar på detta sätt. Ändå har det alltså skett och vi ska se till att det stoppas omedelbart."
Andra bloggar om: SEO, Jajja, länkfarm, länkkatalog, spam, blogg, bloggosfären
söndag, juli 01, 2007
Länken mellan smak och känsel
Jag har tänkt ett tag att jag borde skriva en översiktspost om länkarna mellan känsel och smakintryck - de jonkanaler i känselcellerna som också aktiveras av ämnen i vanliga livsmedel. När jag slog upp DN Vetenskap imorse upptäckte jag att det redan var gjort.
Närmare bestämt är det Torill Kornfeldt - som jag träffade som kortast när jag var på DN förra året - som har skrivit både underhållande och faktaspäckat om alla våra "temperatursensorer", de livsmedel som triggar receptorerna och de forskare som arbetar med dem (grafiken är också bra!). Mint för kyla och chili för hetta tillhör det jag skrivit om tidigare:
Något som jag inte har nämnt tidigare, som kan vara intressant för chili-älskare: vanlig alkohol (etanol) sänker aktiveringströskeln för TRPV1, den värmereceptor som också reagerar på chilifrukternas capsaicin, ganska rejält: från 42 till 34 grader. Är det starkt blir det alltså ännu starkare med alkohol till!
En annan intressant sak är hur köldreceptorn TRPA1 verkar fungera, när den reagerar på annat än kyla. TRPA1 reagerar på ett rätt stort antal kemiskt reaktiva ämnenav olika form, som innehåller en elektrofil kol- eller svavelatom: bland annat diallyldisulfid (i lökväxter), akrolein (en tårgas), cinnamaldehyd (i kanel), allylisothiocyanat (senap, wasabi och pepparrot) och benzylisothiocyanat (kål, smörgåskrasse). Ämnena - eller mer exakt, deras elektrofila kol- eller svavelatom - binder till svavelkedjor i TRPA1-receptorn.
Ytterligare coola grejer: miraculin, som får surt att smaka sött, och kronärtskockor som förstärker söt smak (aktiva ämnen för förstärkningen: klorogensyra och cynarin). Miraculin fungerar genom att molekylen binder nära en receptor för söt smak, och i sur miljö inträffar en konformationsändring (ett formbyte) som sätter miraculin i kontakt med receptorn och aktiverar den.
Det är fascinerande att se hur många olika receptorer och aktiveringsmekanismer som på något vis kan vara involverade i ett smak/luktintryck; över 300 luktreceptorer, fem grundläggande smaktyper med bland annat cirka 30 receptorer för beska ämnen, en mängd olika söta ämnen, och inte minst den en handfull temperatur- och känselreceptorer som beskrivs i DN-artikeln. Det är en veritabel djungel.
Nästan lika fascinerande är det att se hur olika växters smärtsamma försvarsmekanismer paradoxalt nog gör dem till eftertraktade kryddor. Nog är vi människor lite märkliga på det viset.
Lite relaterad intressant läsning:
Om capsaicin (Journal of General Physiology, fritt tillgänglig artikel)
Om bitter smak och receptorerna för den (Chemical Senses, fritt tillgänglig artikel)
Om olika söta ämnen och hur de fungerar (Cellular and Molecular Life Sciences, kräver prenumeration)
Om TRPA1, smärtsensorn som bland annat reagerar på vitlök (Neuron, kräver prenumeration)
Om köldsensorerna TRPM8 och TRPA1 (Molecular Pain, fritt tillgänglig artikel)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)