Av matnördar, för matnördar

Jag är en matnörd.

TAFFEL: om (middags)bord dukat med festmåltid, i sht vid kungligt l. furstligt hov l. hos förnäm person o. d.; äv. om utspisning av gäster l. om måltid vid sådant bord; äv. om sådan utspisning osv. ss. permanent arrangemang l. ss. till specificerade gäster utgående förmån; äv. i uttr. som brytɑ tɑffeln , avbryta måltid, (numera mindre br.) öppen tɑffel , fri utspisning, öppet hus. (SAOB)

----------------------------------------

UPPDATERAT: Och eftersom jag ser att Lisa redan outat mig, passar jag på att förtydliga: jag är en matnörd av den första sorten. (Det kommer bli hur kul som helst! Vänta bara, så får ni se. Eller, än bättre, prenumerera på nyhetsbrevet redan nu)

Andra bloggar om: mat, taffel

Ekologiskt är nyttigare

Ekologiska produkter är nyttigare än konventionellt producerade produkter, enligt preliminära resultat från ett EU-finansierat forskningsprojekt.

Ekologiska grönsaker (vete, tomater, potatis, kål lök och sallad) har mellan 20 och 40 procent mer antioxidanter, och ekologisk mjölk har upp till 60 procent mer antioxidanter och hälsosamma fettsyror, enligt de brittiska forskare som utfört studierna. Orsaken till skillnaden är inte känd, men undersökningar pågår.

Resultaten har släppts till brittisk press, men ännu finns ingen vetenskapligt granskad artikel där studien beskrivs.

Forskarna kommer från Tesco Centre for Organic Agriculture och ingår i projektet QLIF, som studerar ekologiska varor ur ett flertal olika perspektiv; ett av dem näringsvärde. Projektet har ungefär 12 månader kvar innan avslutning, och har en budget på 18 miljoner euro fördelat på 31 forskningsgrupper.

Länkar
Times Online
BBC News
Medical News Today

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, mat, hälsa, ekologiskt

Anonyma "goda samariter" ger Wikipedia högre kvalitet

En av "sanningarna" kring öppna, användargenerade alternativ som Wikipedia är att det är de trogna anhängarna som borgar för den höga kvaliteten, och att anonyma enstaka ändringar stjälper snarare än hjälper. Det stämmer inte, visar forskare från amerikanska Dartmouth College.

Forskarna studerade ändringar i franska och holländska Wikipedia, utförda av såväl anonyma som identifierade användare (även anonyma användare har ett slags "identitet" i och med att de identifieras genom IP-numret till den dator de satt vid, och de flesta tenderar att ha samma IP-nummer över tiden). Forskarnas mått för kvaliteten på en ändring var baserat hur mycket av den gamla texten som behölls vid nästa ändring.

I genomsnitt gjorde en användare 9 ändringar, men antalet varierade stort: vissa gjorde bara en ändring, andra 50 ändringar. Generellt bidrog registrerade användare med mer ändringar över ett vidare spann av ämnen. Anonyma användare bidrog däremot med bättre ändringar - tvärtemot vad man generellt förväntar sig. Intressantast var den kategori som forskarna kallar "goda samariter"; de anonyma icke återvändande användare som bara gör en eller ett fåtal ändringar. Deras ändringar hade nämligen hög kvalitet, högre än den för ickeanonyma registrerade användare som gjorde ett liknande antal ändringar. Gränsen för den effekten gick vid fem ändringar. Sammantaget ökade kvaliteten med antalet ändringar för registrerade användare, och minskade med antalet för anonyma användare.

Resultatet baseras på ett slumpmässigt urval av runt 1750 användare från varje kategori och för varje språk. För båda språken var de oregistrerade användarna i verkligheten ungefär tio gånger fler än de registrerade. Därmed undersöktes en betydligt större del av de registrerade användarna än av de oregistrerade, och resultaten viktades för att kompensera för detta. (Totalt fanns vid tidpunkten för insamlingen 53901 användare för den franska delen och 33217 användare för den holländska delen, och drygt 7000 ingick i studien).

Det främsta problemet med metoden, som jag kan se, är att den riskerar att övervärdera kvaliteten på ändringar i sådana artiklar som inte många läser (och som därför sannolikt går oändrade längre, trots att de kanske egentligen är fel). Det är svårt att uttala sig om hur stor del av franska och holländska Wikipedia som utgjordes av sådana artiklar våren 2005 (när datainsamlingen till studien påbörjades), och forskarna diskuterar inte problematiken kring ojämnt fördelade läsare i sin artikel.

Vad jag gillar med det här resultatet är att det stöder min tes om att anonymitet inte är något automatiskt "farligt", såsom alltför många människors magreaktioner verkar få dem att tro. Det skulle vara intressant att göra något slags motsvarande undersökning på till exempel bloggkommentarer (där fördelningen av anonym resp. registrerad/identifierad verkar vara den motsatta), men det blir så klart lite krångligare att hitta ett tillförlitligt och smidigt sätt att mäta "kvalitet"...

Länkar
nyhetsrelease
artikeln (utkast, dvs ej publicerad och granskad, via Dartmouth College - fritt tillgänglig)
New Scientist

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, internet, wikipedia, open source

Folkvett 3/2007

Senaste numret av Folkvett, VoF:s tidning, damp ner i brevlådan i början av veckan. Jag vill bara passa på att tacka bloggarkollegorna Magnus (My Cup of Tea) och Måns (På jättars axlar) som båda glatt svarade ja på min förfrågan om att skriva, och dessutom lämnade in bra artiklar i tid.

Magnus minnesartikel om Hans-Uno Bengtsson och Måns artikel om Himalayasalt kommer gå att läsa på nätet så småningom (nyfiknare än så? Prenumerera här).

Andra bloggar om: vetenskap, folkvett, skeptisk, himalayasalt, hans-uno bengtsson

Rödhåriga neandertalare

Även neandertalare kunde vara rödhåriga, visar nya genfynd - ungefär en procent av de europeiska neandertalarna beräknas ha varit bleka och haft rött hår. Det rapporteras i dagens nummer av Science.

Vissa variationer i en enskild gen - MC1R, melanocortinreceptor 1 - är kopplade till rödhårighet hos moderna människor. Receptorn sitter i huden och är inblandad i bildandet av pigment. Rödhåriga har i allmänhet en dåligt fungerande, förkortad eller på andra vis nedsatt variant av receptorgenen.

Nu visar det sig att en dåligt fungerande MC1R-genvariant som bör ha gett rött hår fanns redan hos några av neandertalarna - men inte samma genvariant, utan en unik variation som inte har hittats hos moderna människor. Rött hår och blek hy kan alltså ha utvecklats mer än en gång. Det kan vara kopplat till att blekhet hjälper till i syntetiserandet av D-vitamin (vilket kräver sol) - en anpassning som framför allt gör nytta längre norrut där det är rätt mörkt under delar av året.

Problemet med gammalt DNA i allmänhet är att det är så skadat och svårtestat - och problemet med att dessutom testa mänskligt DNA är att det kan förorenas med modernt DNA (från till exempel laboratoriepersonal) utan att det märks. För att vara säkra på sin sak har forskarna därför sekvenserat samma DNA på flera olika laboratorier, och även letat efter genen hos all inblandad personal (utan att hitta den). Andra personer testades också - totalt över 3700 stycken - och resultatet är att inga moderna rödhåriga verkar ha samma genvariant som neandertalarna.

Bleka, ljushåriga(re) neandertalare har redan tidigare framställts som en möjlighet, baserat på evolutionsargument - de finns till exempel avbildade på ett och annat museum. Nu vet vi att det inte var helt uppåt väggarna.

Länkar
Nyhetsrelease
artikel och kommentar i Science (kräver pren.)
Nature News
BBC News
National Geographic News
SR Vetenskapsradion

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, neandertalare, hårfärg, rött hår

En lagom tidig buss

Att lägga ett bra schema för lokaltrafikbussar - luftigt men inte för generöst - är en hel vetenskap. Bokstavligt talat. Maged Dessouky och hans kollegor har fått pris för en vetenskaplig artikel där de visar hur man lägger så bra busscheman som möjligt.

Ett bra schema innehåller en del "luft", extratid som låter bussen komma fram till nästa stopp enligt tidtabellen trots bekymmer på vägen. Men att lägga till för mycket mellantid är inte bra - det sänker antalet möjliga bussturer eller gör bussturerna dyrare, beroende på om man behåller samma mängd bussar eller väljer att skaffa fler (och anställa fler chaufförer).

Inbyggt i problemet är också att ett för snävt schema förvärrar sig självt; en lite för sen buss plockar i allmänhet upp fler passagerare och blir därmed ännu senare.

Någonstans mellan för mycket och för lite finns en optimal mängd tid - men den är inte lätt att hitta. Uträkningen kräver att man tar hänsyn till en hel del saker som folk gör, till exempel att ignorera scheman om det är mindre än tio minuter mellan turerna.

Det enklaste fallet, ett optimalt schema för en enda rutt med en buss, går att lösa exakt - det visar Dessouky och hans kollegor i artikeln. Matematiken är inte helt enkel. Det mer komplicerade fallet med flera bussar på samma rutt går att approximera på ett bra sätt. De visar bland annat att det oftast är mer ekonomiskt och effektivt att bara hålla schemat på viktiga punkter; där folk byter fordon och där många passagerare anländer.

Men det övergripande problemet - sammanhängande transportsystem och hur man bäst fördelar sina fordon över systemet - ger de sig inte ens in på. Fullt begripligt, med tanke på hur krångliga redan "leksaksfallen" var. De närmaste dagarna kommer jag vara tacksam varje gång jag träffar på en buss eller tunnelbana som går i tid - huva, vad svårt det verkar.

Dessouky och kollegor får sitt pris - "Best Paper for 2007" enligt ett transportinstitut - den 5:e november i Seattle. Artikeln publicerades ursprungligen i Transport Science i november 2006.

Länkar
Nyhetsrelease
artikeln (Transport Science, pren. krävs)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, optimering, schemaläggning, lokaltrafik, bussar

Växla ditt ordförråd mot ris

På webbsidan FreeRice kan man testa sin engelska ordkunskap och samtidigt donera reklamsponsrat ris till hungriga. Varje rätt svar ger tio riskorn.

Mer eller mindre okända engelska ord ställs mot fyra alternativ, och svårighetsgraden ställs in efter resultatet på de första försöken. Totalt finns femtio nivåer, men att någon tar sig över 48 lär vara sällsynt. Hur "svårt" ett ord anses beror på hur många som tidigare klassat det fel. Sidan har varit igång sedan 7:e oktober, och ordklassningen verkar rätt stabil. Såväl gammaldags ord som slang och låneord dyker upp.

I teorin en sida för alla, således. Är man som jag en ordälskande person med förkärlek för knepigheter är det lätt att fastna stenhårt. Och det är kanske inte helt fel, om riset kommer till nytta i alla fall (det framgår inte särskilt noga var det hamnar, eller under vilka omständigheter det går till FN:s World Food Programme).

Totalantalet igår var 26,8 miljoner riskorn. Toppantalet så långt är runt 40 miljoner. Kan det gå nånstans mellan femhundra och tusen riskorn på en deciliter, kanske? Då blir ett par tiotals miljoner ändå en rätt respektabel mängd.

Länk
FreeRice

Andra bloggar om: engelska, ord, språk, internet, tidsfördriv, ris, välgörenhet, free rice

Hur det gick? Efter de första hundra orden låg jag ganska stadigt på en nivå kring 42, med utflykter uppåt 46 och neråt 38. (Att läsa engelsk fantasy är nyttigt för ordförrådet, verkar det som.)

Två är slump, tre är regel

Två lyckosamma händelser i rad uppfattas som slump, men tre i rad uppfattas oftast som signifikant. Det visar ny psykologisk forskning som publiceras i Organizational Behavior and Human Decision Processes.

Människan ser mönster i allt, även när sådana inte finns. Det är säkert en av orsakerna till att många tror på "lucky streaks" eller perioder av tur - trots att sådana lätt kan uppstå av en slump.

Vår förkärlek för samband kräver inte mycket för att triggas. Det räcker med att något liknande händer tre gånger i rad - oavsett om det är matchresultat, slumpdragna kort, börskurser eller mål och missar i basketmatcher, visar forskarna. Ytterligare repetitioner - fyra, fem eller sex - gjorde däremot ingen större skillnad. De föreslår därför att tre allmänt uppfattas som starten på ett mönster.

Kanske kan en biologisk mekanism förklara en del av vår talmystik kring talet tre. Eller så kan vår grundläggande mytbildning kring talet tre - väldigt vanlig i bland annat folksagor - vara orsaken till att vi senare ser "mönster av tre" överallt.

Tips via BPS Research Digest.

Länk
Artikeln i Organizational Behavior and Human Decision Processes (pren krävs)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, tre

Tillbaka i Sverige

Nya bloggposter kommer - jag lovar! - så fort jag rett ut det sedvanliga komma hem-kaoset av brådskande arbetsuppgifter.

Klamydia kan ge män fertilitetsproblem

Mäns spermier skadas av klamydia, och skadorna gör det svårare för männen att skaffa barn. Det rapporterar forskare vid en pågående fertilitetskonferens. Eftersom många smittade förblir symtomfria kan de ha nedsatt fertilitet utan att veta om det.

Fler kvinnor än män rapporteras ha klamydia varje år, men en större del av de män som testar sig har klamydia. Det är ett återkommande drag i klamydiastatistiken, och brukar tas som ett tecken på att många män går runt och är smittade utan att veta det. För kvinnor innebär klamydia en risk att bli steril, vilket är välkänt. Länken mellan manlig infertilitet och klamydia har dock inte varit känd särskilt länge, och den bakomliggande orsaken har varit oklar.

Spanska forskare testade sperma från 143 barnlösa män som bar på klamydia- och mycoplasmainfektioner. De infekterade männens spermier hade tre gånger så mycket fragmenterat DNA som de friska männens spermier (35% av spermierna mot 11%). De hade också fler orörliga och missbildade spermier.

Spermier från infekterade män som behandlades med antibiotika förbättrades med 36% över loppet av fyra månader. Under den perioden blev 13% av männen med barn med sin partner; efter behandlingen steg siffran till 86%.

(Kommentar: Det är åtminstone för mig oklart om all fragmentering och övriga skador beror på klamydia, eller om delar berodde på mycoplasmainfektionen. Jag kan inte hitta någon studie som klargör saken heller. Tidningarna går hårt på klamydiavinkeln, men det behöver inte nödvändigtvis betyda att klamydia stod för allt.)

Resultaten går väl i hand med en relativt ny svensk undersökning av barnlösa par i Umeå, som visade att bara 23% av de par där mannen hade antikroppar mot klamydia (tecken på en pågående eller före detta infektion) lyckades få barn. De flesta av männen i studien var inte medvetna om att de bar eller burit på klamydia.

Länkar
New Scientist
BBC News
Times Online
Socialstyrelsen
Svensk statistik över rapporterade klamydiafall

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, fertilitet, STD, klamydia

Bloggen som plattform för ett vetenskapligt samtal?

Med början i en bloggpost av Jens Sundström på Forskarbloggen har Jens, jag, Harald Cederlund (Skor längtar ut) och Mats Fröberg (1/4 av Under lagerbladet) diskuterat bloggen som möjlig plattform för det vetenskapliga samtalet. Det har varit en väldigt intressant diskussion så långt, och jag uppmuntrar alla som är intresserade att läsa Jens post och kommentarstråden (och kommentera, så klart).

Jag ser det såhär: problemet (och möjligheten) med standardtypen av blogg är dess tillgänglighet; den kan nås av de flesta, och det är lätt att söka igenom stora textmassor efter ett visst ämne eller en viss persons svar. Det vetenskapliga samtalet, däremot, är oftast muntligt och relativt privat - även om det ibland tar plats inför lika många personer som en medelstor bloggläsekrets har man en god aning om vem som lyssnar och vem som inte gör det.

Eftersom idéer är forskningens hårdvaluta - åtminstone den sorts idéer som kan förvandlas till forskningsartiklar, och i slutänden nya forskningsanslag - finns det en klar logik i att de flesta vetenskapliga diskussioner inte är tillgängliga för vem som helst. Samtidigt finns det ett stort värde i att göra forskningens idébildande så synbart det går; dels för att det har en potential att generera fler idéer snabbare, och dels för att öka medvetenheten om hur forskning egentligen går till.

Sedan finns det en viss töjmån i begreppet "vetenskapligt samtal", och för ickeforskare är det kanske svårt att inse vad begreppet avser. Jag skulle vilja definiera det - just nu iallafall, tills jag stöter på en bättre definition - som ett någorlunda ömsesidigt idéutbyte eller idébygge mellan forskare, med resultatet att skapa eller (om)värdera kunskap. Det som sker på det flesta vetenskapsbloggar är inte riktigt detsamma, för oftast så handlar det mer om att förmedla eller diskutera redan känd kunskap. Man kan kanske kalla bloggandet och -kommenterandet för ett "populärvetenskapligt samtal". Sådana behöver vi också, men de fyller sällan samma nisch.

Jag tror det finns goda möjligheter att hitta en lagom öppen lösning, rent tekniskt, om man vill föra yrkesmässiga vetenskapliga diskussioner på nätet. Problemet än så länge är snarare att få dit någon att diskutera med (där har ju bloggen en fördel, som är gjord för diskussion). Det lär lösa sig med tiden; det finns redan en del intressanta ansträngningar, till exempel posterpresentationer i Second Life eller e-konferenser (som åtminstone i det föregående fallet genomförs såhär). Åtminstone för e-konferenser så har man en viss koll på vilka som "deltar" och en viss koll på legitimiteten hos det som framförs (genom en tredje part som accepterar eller avslår konferensbidrag).

Men i allmänhet: så länge det inte finns ett allmänt godkänt sätt att få "credit" för idéer som framförs via ett digitalt forum så lever det digitala vetenskapliga idéutbytet på en skakig grund. Så länge en stor andel internetanvändare ser bloggar som gratiskällor till idéer eller material finns det en definitiv risk med att föra en diskussion av vetenskapligt värde inför öppen ridå - det lär dröja ännu ett tag innan vem som helst riskerar att en reviewer invänder "här borde du citera blogg/bloggpost X".

En vanlig blogg är ännu inte (i allmänhet) en bra form för det formella vetenskapliga samtalet, åtminstone inte när det gäller att förmedla egen ny kunskap, men det innebär inte att bloggen inte kan bli det. Tecken på att det går i rätt rikting: amerikanska National Library of Medicine har tagit fram riktlinjer för hur man citerar en blogg i en vetenskaplig artikel, och det finns en WordPress-plugin som automatiskt genererar en referenslista i slutet på en (vetenskaplig) bloggpost.

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, vetenskapskommunikation

Nobelprisen 2007 - i nyttans tecken

Nobelprisens nytta för mänskligheten brukar vara varierande synlig. I år tycker jag den är ovanligt tydlig. Här kommer en kort sammanfattningspost, mest för min egen skull, eftersom jag (snyft!) inte hunnit Nobelblogga i realtid i år.

Nobelpriset i medicin 2007 - skräddarsydda musgener
Mario Capecchi, USA (född 1937)
Martin Evans, Storbritannien (född 1941)
Oliver Smithies, USA (född 1925)
Knock-out-möss, som fått en gen utslagen, är kanske inte något som de flesta kommer i kontakt med varje dag. Men en del av själva tänket, "genen för" vad det nu vara månde, har fått ett otroligt stort genomslag i det allmäna vetandet. En stor del av effekten kommer sannolikt från mediarapporter som basunerar ut att "forskare har hittat genen för X", och ofta har knock-out-möss använts i de bakomliggande studierna.

Hade inte möjligheten funnits att ta fram möss med en viss gen borttagen eller ändrad, så hade vi dessutom varit betydligt okunnigare idag - i stort sett förvisade till gigantiska populationsstudier för att försöka hitta kopplingar mellan gener och sjukdomar. Kartläggning av mer komplexa sjukdomar som beror på många interagerande gener hade varit nästan omöjligt.

Länkar
Nobelstiftelsens pressrelease och engelsk tvåminuters-info
Ny Teknik (med oavsiktligt rolig titel)
DN

Nobelpriset i fysik 2007 - bärbar småskalighet
Albert Fert, Frankrike (född 1938)
Peter Grünberg, Tyskland (född 1939)
Årets Nobelpris för GMR (jättemagnetoresistans) kommer säkert gå till historien som "hårddiskspriset". Nog för att jag tycker det är en smula fånigt att utropa saker som "Äntligen ett greppbart Nobelpris" - SvD:s Adam Erlandsson måste ha missat Nobelstiftelsens mångåriga ansträngningar med att ge ut bra populärvetenskaplig information om vad Nobelprisen innebär - men om det får folk att inse att det ligger grundläggande fysikforskning bakom saker de faktiskt använder, så visst.

Det kan tyckas ironiskt i sammanhanget att många tillämpningar med små hårddiskar är på väg ut, till förmån för flashminnen. Till och med i bärbara datorer. Spinntroniken - som GMR var den första praktiskta tillämpningen av - är dock bara i sin linda än så länge, och förhoppningsvis kommer MRAM-tekniken som är under utveckling innebära att vi så småningom kan ha datorer som skippar den långsamma hårddisken helt till förmån för arbetsminne och hårddisk som "smälts ihop".

Länkar
Nobelstiftelsens pressrelease och populärvetenskapliga information
Forskning & Framsteg 6/07 om spinntronik
DN
Nyhetsrelease-exempel på MRAM under utveckling
Under lagerbladet bloggar om fysikpriset,och MJ gissade rätt.

Kemipriset 2007 - det är ytan som räknas
Gerhard Ertl, Tyskland (född 1936)
Ytkemi är ett område med många praktiskta tillämpningar. Katalysatorer är bara en, sensorer av metalloxid (huvudkandidaterna för användning en "elektrisk näsa", ännu ett tag) är en annan. Eller så kan man kalla årets pris för gödsel-priset; utan ytkemi ingen industritillverkad konstgödsel.

Det är rätt ovanligt med en ensam pristagare. Intressant nog verkar många kemister anse att ytkemisten Gabor Somorjai skulle ha delat Nobelpriset i kemi med Gerhard Ertl, speciellt som priset delvis gavs för utveckling av fältet ytkemi.

Länkar
Nobelstiftelsens pressrelease och populärvetenskapliga information
DN
Kemister diskuterar kemipriset
En lång nyhetsrelease (från 2002) om Somorjais arbete

I övrigt håller jag med Malte om att det är kul att Doris Lessing fått litteraturpriset, och påminner de som inte gillar Al Gores version av klimatdebatten om att fredspriset inte är ett vetenskapspris....

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, nobelpriset

Utomlands

Jag borde kanske ha förvarnat tidigare, men jag befinner mig utomlands den här veckan så det blir ingen traditionell "blixtrapportering" om (de naturvetenskapliga)Nobelprisen. Däremot blir det så småningom en sammanfattningspost.

Rymdvaluta i teflon

Brittiska valutaväxlingsföretaget Travelex lanserar en "rymdvaluta" för den inte alltför avlägsna rymdturismen; ovala, snällt avrundade mynt i teflon.

Vanliga mynt och deras vassa kanter kan vara skadliga för ett rymdfordon, och magnetremsor klarar inte strålningen. Chip och pin-koder fungerar inte när man är så långt borta som på månen. Därför behövs en speciell, säker rymdvaluta enligt Travelex (som bekvämt nog unviker att nämna sedlar i sin nyhetsrelease, men kanske skulle det kunna vara ett brandsäkerhetsproblem?).

Ovala teflonmynt ska tvärtemot sina mer vardagliga metallkollegor inte kunna skada någon om de tappas, och materialet är ju redan godkänt för rymdbruk så risken att nån blir skadad eller förgiftad är liten. Dessutom har Travelex tänkt på förvaringen; mynten ska kunna förvaras i ett tygrör försett med kardborrband för att lätt kunna fästas på en eventuell rymddräkt. Mynten är genomskinliga med en färgad blobb i mitten (som uppges vara en sol omgärdad av åtta planeter). De har också ett serienummer för att förhindra förfalskningar.

Valutan går under namnet QUID, efter Quasi Universal Intergalactic Denomination (kvasi-universell intergalaktisk valör), och finns i valörerna ett till tio. Travelex noterar just nu ett QUID för £6.25, eller lite drygt 80 kronor, så det kan bli knepigt med växeln. Fast en avrundning på 40 kronor hit eller dit kanske inte spelar så stor roll ovanpå priset för en rymdresa, och vid 2050 när det kanske finns en månbas lär värdeminskningen ha sett till att det inte svider så mycket.

Man skulle kunna tro att det här enbart är en PR-grej, men Travelex uppger att de just nu förbereder sig för att rymdturiser ska kunna växla till sig QUID i deras affärer runt om i Storbritannien och köpa dem online. Dessutom har de lämnat in en förfrågan om att få öppna första växlingsbyrån på månen.

Länkar
nyhetsrelease
BBC

Andra bloggar om: rymden, valuta, quid, teflon

Skratta och tänk - årets IgNobelpris är här!

Vanilj från koskit och viagra mot jetlag - årets igNobelpris har delats ut.

IgNobelprisen delas ut varje år i oktober, strax innan de riktiga Nobelprisen tillkännages. Borde vara lätt att komma ihåg, men jag tenderar att glömma det tills något påminner mig - till exempel en DN-artikel. Själv autdelningen var i förrgår torsdag.

Karin Bojs går redan kortfattat igenom de tio priserna, så det behöver jag inte göra. Jag tänker däremot tillägga att förutom viagra mot hamster-jetlag, som jag skrev om i våras, så tycker jag att vanillin från koskit är den klart coolaste upptäckten. Hur det fungerar?

Koskit innehåller mycket lignin (vedämne), från gräs och plantor. Lignin har redan tidigare använts för att göra vanillin; om någon som jag tidigare har hört att vanillin "tillverkas från pappersmassa" så är det alltså ligninet i massan som används. Lignin är ganska svårnedbrytbart, så har man ett berg av koskit att bli av med kan det ta ett tag.

Det gav forskaren Mayu Yamamoto idén att försöka återvinna koskiten och göra vanillin, som lär vara en av världens mest vanliga dofttillsatser, av den. Själva processen tar ungefär en timme, och går ut på att använda värme och tryck för att bryta ligninet i mindre bitar. Tillsammans med Sekisui Chemical Co ska Yamamoto och hennes kollegor göra en maskin som kan processa flera ton koskit per dag. I mars 2006 skulle maskinen vara färdig om 2-3 år, så snart är den kanske här...

Men det är osannolikt att särskilt mycket av vanillinet hamnar i mat eller godis - få tillverkare lär vilja ta den risken trots att det bjöds på Yum-A-Moto vaniljglass igår i samband med igNobel-festligheterna. I doftljus och parfymer, däremot, är det inte omöjligt att vaniljdoft så småningom kommer från, (låt oss kalla det) begagnat gräs.

Dessutom lär vanillin tillsättas i djurfoder, för att djuren då äter mer. Även i foder till kor, får man undra? Det skulle verkligen vara ett exempel på återvinning, i så fall.

Länkar
IgNobelprisets hemsida
Engelska Wikipedia om IgNobelpriset och 2007 års vinnare
DN, IDG om årets IgNobelpris
National Geographic News
Forbes om vanillin från koskit
Lignininstitutet om vanillin från lignin
Vanillin från majsskal

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, ignobelpris, viagra, jetlag, vanillin, koskit

Till glutamatets försvar

Under rubriken "Nervgift i maten - nej tack!" går Aftonbladet till attack mot (monosodium)glutamat, och passar även på att varna för Chinese Restaurant Syndrome. Som, om man tittar på moderna välgjorda studier, verkar vara en myt.

Det är sällan vetenskapsnyhetsrapportering får mig att skratta på morgonen, men tanken på att glutamat - samma glutamat som är ett av de vanligaste och viktigaste signalämnena i hjärnan - skulle klassas som nervgift gjorde mig ganska munter. Mina kollegor också. (Bättre det än att slita sitt hår)

(Okej att det skulle kunna vara dåligt i en rejäl överdos, precis som de allra flesta ämnen som påverkar kroppen, men knappast i de nivåer som är följden av en normal kost.)

Såhär ligger det till, i korthet: glutamat ger umamismak (den så kallade femte smaken), som ger en ökad "fyllighet" och därmed är populärt som tillsats i bland annat halvfabrikat. Det går oftast under beteckningen "smakförstärkare", vilket visserligen är sant på samma sätt som att lite salt också förstärker andra smaker, men det är alltså även ett smakämne i sig.

Den glutamat som används som tillsats i mat är oftast monosodiumglutamat (MSG), ett salt av glutaminsyra och natrium som framställs från sådant som melass, sockerrör och fermenterade sockerbetor. Tillsätter man MSG får man alltså även en saltdos från natriumjonerna (dock inte mer än ungefär en tredjedel jämfört med rent salt).

Mycket av skrämselhickan kring glutamat som tillsats verkar komma från ett gäng dåligt genomförda studier på sjuttiotalet och början av åttiotalet (jag rekommenderar den här utmärkta review-artikeln från i fjol, som går igenom de senaste 40 årens forskning om glutamatets hälsoeffekter).

När det första larmet om CSR - en samling symtom som inkluderar stumma nerver, svaghet, hjärtklappning och yrsel - kom 1968 var glutamat som tillsats en ganska okänd substans i västvärlden, och det kan ha spelat en viss roll i att den snabbt fick mycket uppmärksamhet i form av möjlig orsak till problemen. Flera efterföljande studier med en eller flera metodologiska svagheter (små försöksgrupper, ingen slumpmässig gruppindelning, inga blindtester etc) ökade på uppmärksamheten ytterligare.

Problemet med att mäta effekten av glutamat är det ingår som ingrediens i ett mål mat, och det blir svårt att separera effekterna av glutamatet från effekterna av maten. Med det sagt finns det flera moderna studier där man gett försökspersoner jättedoser (3-5 gram, vilket är 5-30 gånger en normal uppskattad dagsdos) på fastande mage, utan några konsekventa mätbara effekter - inte ens när försökspersonerna enligt egen uppgift varit hyperkänsliga för glutamat. Den största studien var dubbelblind och genomfördes år 2000, med upprepade tester av 130 försökspersoner i slumpmässigt indelade grupper, varav en kontrollgrupp som fick placebo. Samtliga i studen sade sig ha en historia av överkänslighet mot glutamat, men ingen visade några konsekventa, upprepningsbara effekter av jättedoserna. Och ingen visade några symtom efter att ha konsumerat glutamat ihop med mat.

För den som mår dåligt efter att ha ätit mat med glutamat är det således sannolikt att det är något annat som är orsaken. En mindre allvarlig allergisk reaktion, till exempel, eller en överdos av salt och/eller fett. Eller övertygelsen i sig att glutamat är farligt. Man kan trots allt må dåligt av ganska många orsaker efter att man har ätit. Det går naturligtvis inte att utesluta att glutamat kan påverka någon negativt om han/hon får i sig väldigt mycket, men i de doser som finns i mat bör det vara säkert för de allra flesta.

Det intressanta är att myten om glutamat som den Onda Tillsatsen fortfarande lever kvar, trots att det med lite efterforskningar går att se att det saknas belägg för den. Varför? Visst är det vettigt att äta naturlig, omsorgsfullt lagad nyttig mat istället för halvfabrikat med tillsatser - men det beror knappast på glutamatinnehållet.

UPPDATERAT 14:00 för att tillägga, att jag skrev ju detta efter att ha läst Lisa/Matälskarens post om glutamat (där hon länkade till Aftonbladet) men glömde skriva det. Äras den som äras bör.

Och UPPDATERAT igen 14:12 för att tillägga att Expressen har visst haft en hel artikelserie på samma vinkel de senaste dagarna. Intressant att de främst citerar djurstudier, bland annat en där man injicerat glutamat...


UPPDATERAT 2017 för att fixa en länk som slutat funka.

Länkar
Aftonbladet
Översiktsartikel från Journal of the American Academy of Nurse Practitioners (pren. krävs)
Freeman (2006) "Reconsidering the effects of monosodium glutamate: A literature review"
Engelska Wikipedia om Chinese Restaurant Syndrome
European Food Information Council om glutamat

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, hälsa, mat, glutamat, MSG, chinese restaurant syndrome

Uppdateringen som kom bort

Nature orsakade en viss debatt om kvinnors plats i vetenskapen när de i mitten av augusti meddelade att de skulle lägga till ett "[sic]" efter "scientific men" i sin ursprungliga målbeskrivning från 1869 - för att indikera att det minsann även finns vetenskapliga kvinnor.

Ändringen meddelades i ledaren till numret ifråga, och ledde till en hel del debatt (bland annat på ScienceBlogs). Vad de flesta, inklusive jag, missat var att Natures nuvarande målbeskrivning faktiskt ändrats flera år tidigare, och nu omnämner "scientists" istället - något som även påpekas i dagens nummer i svaret på en insändare.

Problemet? Den målbeskrivning som trycks i Nature varje* vecka, väl synligt på första sidan, är den från 1869. Den uppdaterade lydelsen får man leta rätt på själv på internet.

Jag skulle tro att det är rätt få som läser målbeskrivningen på nätet under länken "About the journal", jämfört med hur många som ser målbeskrivningen tryckt på första sidan i papperstidningen. Det känns en smula verkningslöst att ändra målbeskrivningen om man sedan skyltar med den gamla iallafall...

Så jag håller fast vid vad jag tidigare sa: Att lägga till ett "det är inte vårt fel!" efter en formulering som folk retar sig på är inte riktigt ett smidigt sätt att gjuta olja på vågorna. Att dessutom vecka efter vecka trycka en formulering som folk retar sig på, istället för den nu gällande målbeskrivningen, är inte heller särskilt smart. Det kan lätt tolkas som att traditionen är viktigare än de nutida forskare som den utesluter.

Tack till Lars A för tipset.

Länk
Insändare och svar i Nature (kräver antagligen prenumeration)

Andra bloggar om: forskning, nature, jämställdhet

*baserat på de 10 pappersnummer jag kunde hitta på kontoret

Svagtandad tiger

Den sabeltandade tigern hade trots sitt skräckinjagande utseende ett ganska svagt bett, med bara en tredjedel av bettstyrkan hos ett modernt lejon. Det säger forskare som gjort en modell av den forntida kattens skalle. Forskningen publiceras i dagens nummer av Proceedings of the National Academy of Sciences.

Sannolikt kunde den sabeltandade tigern därmed inte bita fast ett byte som kämpade emot, så som ett modernt lejon gör. Istället fick den hålla fast bytet med kroppen och leverera ett snabbt, dödande bett med sina stora tänder.

Forskarna har använt sig av en modelleringsteknik som kallas finita element-metoden, där man delar upp objektet som modelleras i små bitar och sedan räknar på hur tryck och krafter fördelar sig mellan bitarna. De förutsäger att en 230 kilo tung sabeltandad tiger maximalt skulle kunna generera en bitkraft på 1000 newton, ungefär lika mycket som en 80 kilo tung leopard. Ett ungefär lika stort lejon kan generera tre gånger så mycket. Och krafter från ett större, sprattlande byte skulle vara för starka för den sabeltandade tigerns käke att klara av utan att gå sönder. Däremot hade den en kraftig, muskulös kropp som var väl anpassad för att brotta ner ett byte och hålla fast det.

Länkar
Artikeln i PNAS finns online i eftermiddag, jag lägger en länk då.
nyhetsrelease
Nature News
National Geographic News

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, modellering, sabeltandad tiger