SvD har i veckan som gått kört en bra artikelserie om kvinnor i forskningen, kopplat till en utredning om nya tjänster och tjänstestrukturer i akademierna som levereras denna vecka.
Mer öppenhet och tydliga formella strukturer för anställningar ska ge fler kvinnor på högre akademiska positioner, är tanken.
Den akademiska karriärstegen läcker som ett såll, och det är framför allt kvinnorna som faller bort. Det är lätt att mäta - bara att räkna huvuden - men svårare att reda ut orsakerna bakom; i trasslet av samverkan mellan individuella val, förlegade tankesätt och systemsvagheter är det svårt att verifiera vad som är huvudorsaken.
Från min säkerligen avskärmade synvinkel - jag har ännu inte riktigt nått den punkt där de flesta blivande kvinnliga forskare faller bort - ser grunderna till forskningens jämställdhetsproblem ut såhär:
* Ideal som inte matchar verkligheten; juniora forskare (doktorander och postdocs) förutsätts vara eller åtminstone leva som unga män utan förpliktelser eller förbindelser. Seniora forskare förutsätts ha någon som alltid eller åtminstone under långa godtyckliga perioder kan ta hand om hushåll/barn/övriga plikter. Samtliga förutsätts ha få eller inga andra intressen.
* Strukturproblem: till exempel brist på långsiktigare anställningsformer, svåravgränsade arbetsuppgifter, svårt eller omöjligt att ta ledigt.
* Ren sexism, uttalad eller implicit. Ja, det förekommer, men jag är inte så säker på att det rent allmänt är värre inom den akademiska världen än annars.
Många av grundproblemen är inte - åtminstone inte i mina ögon - specifika "kvinnoproblem" utan snarare ett bekymmer för alla som vill få livspusslet att gå ihop. Däremot blir de mycket värre att hantera om man befinner sig på den förlorande sidan* av en traditionellt könsbunden arbetsfördelning; en forskares genomsnittliga arbetsvecka är betydligt längre än 40 timmar, och tidsutrymmet tillgängligt för hushållsarbete och familj krymper i motsvarande grad. Eller omvänt; för en forskare är all tillgänglig arbetstid en karriärfördel. Att vara ensamförälder och forskare torde vara näst intill omöjligt svårt. (*Och ja, rent karriärmässigt utgör kvinnorna den förlorande sidan i en traditionell arbetsfördelning - oavsett hur man värderar hushållsarbete).
EMBO (European Molecular Biology Organization) har nyligen släppt en rapport som pekar på just detta; att traditionella könsroller är det största hindret för kvinnor i forskarkarriären, i kombination med en "genomträngande negativ arbetsplatsattityd". (Studiens förstaförfattare Anna Ledin är en av de doktorsutbildade kvinnor SvD har intervjuat)
Framför allt, tror jag, är kombinationen av olika faktorer kraftigt negativ: en forskarkarriärs fördelning över tiden passar väldigt illa för de som vill bilda familj. Dessutom krockar forskaridealet (dvs, det arbetssätt och den attityd man förväntas ha som forskare) stenhårt med de krav som uppstår när man skaffar barn - särskilt med hur man förväntas bete sig som mamma. Kvinnliga forskare har också i betydligt större utsträckning en partner som har minst samma utbildningsnivå; och därmed ofta ett mer tidskrävande jobb.
Ibland är det är lätt att bli svartsynt och bara se omöjligheterna. Därför är det så roligt att se artiklar som den här i SvD: Marie Wahren-Herlenius som gjort snabb och rak karriär till en professorspost på KI, som är gift med en annan forskare och har två barn - och som ändå får det att gå ihop.
Det kan vara värt att påpeka här att jag är väldigt nöjd med mitt jobb. Forskarjobbet har också fördelar som få andra jobb har. Flexibilitet och självbestämmande, till exempel. Möjlighet att driva egna ideer. Jag är personligen väldigt glad över att ha ett jobb där jag upplever att jag blir bedömd på rätt grunder: hur jag tänker och vad jag presterar - inte hur jag klär mig, ser ut eller beter mig i enlighet eller oenlighet med specifika könsnormer.
De gånger jag upplever att jag blir identifierad och bedömd som Kvinna snarare än person är det så gott som alltid i icke-akademiska sammanhang. Och jag blir lika jäkla förvånad varje gång.
Med det sagt tror jag det är ett viktigt och effektivt initiativ att inrätta 600 nya postdoktjänster och 500 nya (forskar-)tjänster som biträdande lektor; med möjlighet till föräldraledigt. Klara ansökningsprocedurer istället för "nätverksberoende" tillsättning, och åtminstone ett visst underlättande för forskande föräldrar. Jag hävdar att det gynnar både kvinnor och män; men det kommer sannolikt att missgynna kvinnorna mindre än dagens situation (att sedan så många verkar få det till att Leijonborg vill särbehandla kvinnorna kan jag inte fatta).
Länkar
EMBOs rapport
EMBOs nyhetsrelease om rapporten
SvD om befattningsutredningen
Leijonborg i SvD om befattningsutredningen
SvD om de försvinnande kvinnliga forskarna
SvD om Marie Wahren-Herlenius - som fortsatte
SvD om Anna Ledin - som bytte
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, jämställdhet, forskningspolitik
måndag, december 10, 2007
fredag, december 07, 2007
Mulna veckor, soliga söndagar?
Fram tills nyligen var nederbörden i USA jämlikt fördelad över veckodagarna, men de senaste 20 åren har ett annat mönster skymtat fram: i södra USA gäller regniga veckodagar och torra helger; åtminstone på sommaren. Orsaken skulle kunna vara att luftföroreningar under vissa förhållanden ger mer moln.
Philip Ball skriver för Nature News om två studier; en över perioden 1951-1992 (i hela USA) och en liknande studie som också tar med färskare data. Den första studien hittade ingen genomsnittligt mer regnig veckodag, vare sig lokalt eller över hela landet. Studien med färskare data hittade däremot ett allt mer signifikant mönster från åttiotalet och framåt; blöta dagar mitt i veckan, och torra söndagar.
En tänkbar orsak, enligt Ball, är luftföroreningar. Kopplingen veckodag-luftförorening står industrin för (och jag skulle gissa även trafiken), med större utsläpp under allmäna arbetsdagar, och tanken är att fler partiklar i luften gör det lättare för moln att formas. Men det krävs en del annat förutom partiklar; utan rätt förhållanden blir det ingen ökad molnighet och därför lär en eventuell veckocykel av regn påverkas av både lokala förhållanden och tiden på året.
Kanske är det en sådan cykel de har hittat, forskarna - även om det att bara ena gruppen hittar en signifikant variation i ett tidsintervall som båda tittar på bör göra en något försiktig med tolkningarna. Sannolikheten att vi har en liknande veckocykel i Sverige är nog liten, om det krävs föroreningsnivåer i nivå med de i sydöstra USA (dessutom är luftfuktigheten väldigt annorlunda här jämfört med där - jag har ingen aning om hur mycket det spelar in).
Visst vore det trevligt med soliga helger? Möjligtvis kan man önska sig en annan orsak än luftföroreningar...
Länk
Nature News
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, väder, regn, sol, moln, veckodagar
Philip Ball skriver för Nature News om två studier; en över perioden 1951-1992 (i hela USA) och en liknande studie som också tar med färskare data. Den första studien hittade ingen genomsnittligt mer regnig veckodag, vare sig lokalt eller över hela landet. Studien med färskare data hittade däremot ett allt mer signifikant mönster från åttiotalet och framåt; blöta dagar mitt i veckan, och torra söndagar.
En tänkbar orsak, enligt Ball, är luftföroreningar. Kopplingen veckodag-luftförorening står industrin för (och jag skulle gissa även trafiken), med större utsläpp under allmäna arbetsdagar, och tanken är att fler partiklar i luften gör det lättare för moln att formas. Men det krävs en del annat förutom partiklar; utan rätt förhållanden blir det ingen ökad molnighet och därför lär en eventuell veckocykel av regn påverkas av både lokala förhållanden och tiden på året.
Kanske är det en sådan cykel de har hittat, forskarna - även om det att bara ena gruppen hittar en signifikant variation i ett tidsintervall som båda tittar på bör göra en något försiktig med tolkningarna. Sannolikheten att vi har en liknande veckocykel i Sverige är nog liten, om det krävs föroreningsnivåer i nivå med de i sydöstra USA (dessutom är luftfuktigheten väldigt annorlunda här jämfört med där - jag har ingen aning om hur mycket det spelar in).
Visst vore det trevligt med soliga helger? Möjligtvis kan man önska sig en annan orsak än luftföroreningar...
Länk
Nature News
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, väder, regn, sol, moln, veckodagar
torsdag, december 06, 2007
Missa inte Nobelföreläsningarna 2007!
Jag kommer missa dem i år igen, men det behöver ju inte ni göra. Här är tid och plats för Nobelföreläsningarna:
7 december: Medicin eller fysiologi, KI
Lokal: Sal Jakob Berzelius, Berzeliuslaboratoriet, Berzelius väg 3
Tid: 13:00-15:30
Martin J. Evans
* ES Cells - The Mouse Source - Vehicle for Mammalian Experimental Genetics
Oliver Smithies
* Turning pages
Mario R. Capecchi
* Gene Targeting in the 21st Century: Mouse Models of Human Disease from Cancer to Psychiatric disorders
8 december: Fysik, kemi och ekonomi, KVA
Lokal: Aula Magna, Stockholms Universitet
Tid: 09:00 - 15:30 (lunchpaus ca 12:05 - 13:00)
---------------------------------------------------------------------
Peter Grünberg
* From Spinwaves to Giant Magnetoresistance (GMR) and Beyond
Albert Fert
* The Origin, the Development and the Future of Spintronics
---------------------------------------------------------------------
Gerhard Ertl
* Reactions at Solid Surfaces: From Atoms to Complexity
---------------------------------------------------------------------
Lunchpaus
---------------------------------------------------------------------
Eric S. Maskin
* Mechanism Design: How to Implement Social Goals
Leonid Hurwicz
* But Who Will Guard the Guardians?
Tänk på att det blir kö, och att dörrarna öppnas ett tag innan (= var i tid om du vill ha en bra plats).
Länkar
Nobelstiftelsens pressmaterial
KVA
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, Nobelprisen 2007, Nobelföreläsningar
7 december: Medicin eller fysiologi, KI
Lokal: Sal Jakob Berzelius, Berzeliuslaboratoriet, Berzelius väg 3
Tid: 13:00-15:30
Martin J. Evans
* ES Cells - The Mouse Source - Vehicle for Mammalian Experimental Genetics
Oliver Smithies
* Turning pages
Mario R. Capecchi
* Gene Targeting in the 21st Century: Mouse Models of Human Disease from Cancer to Psychiatric disorders
8 december: Fysik, kemi och ekonomi, KVA
Lokal: Aula Magna, Stockholms Universitet
Tid: 09:00 - 15:30 (lunchpaus ca 12:05 - 13:00)
---------------------------------------------------------------------
Peter Grünberg
* From Spinwaves to Giant Magnetoresistance (GMR) and Beyond
Albert Fert
* The Origin, the Development and the Future of Spintronics
---------------------------------------------------------------------
Gerhard Ertl
* Reactions at Solid Surfaces: From Atoms to Complexity
---------------------------------------------------------------------
Lunchpaus
---------------------------------------------------------------------
Eric S. Maskin
* Mechanism Design: How to Implement Social Goals
Leonid Hurwicz
* But Who Will Guard the Guardians?
Tänk på att det blir kö, och att dörrarna öppnas ett tag innan (= var i tid om du vill ha en bra plats).
Länkar
Nobelstiftelsens pressmaterial
KVA
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, Nobelprisen 2007, Nobelföreläsningar
söndag, december 02, 2007
Spelar det verkligen någon roll var tomten bor?
Sambon och jag diskuterade DN:s artikel om var tomten bor - optimalt sett i Kirgizistan, för att bäst hinna till alla barn, enligt Sweco som har räknat. Uträkningen lär ha tagit en halv dag, och utgått från att tomten gör en enda resa med alla julklappar i släden från början, under 24 timmar.
"Swecos uträkning har gjorts genom en analys av var världens barn bor, jordens rotation och demografiska data. Utifrån vissa förenklingar har Kirgizistan blivit den mittpunkt varifrån tomten enklast undviker onödiga transportsträckor."
Första reflektionen: spelar det verkligen någon större roll var tomten börjar, om han ändå måste besöka alla jordens barn under samma resa? Den sammanlagda resvägen mellan 2,5 miljarder hem måste ju vara väldigt mycket längre än avståndet mellan Rovaniemi och Kirgizistans bergsmassiv (grovt höftat 5000 km) - kan inte tomten nästan lika gärna åka från Rovaniemi till Kirgizistan det första han gör? Fördelar man 5000 km på 2,5 miljarder stopp blir det 2 millimeter per besök; det borde gå på inbromsningsmarginalen. Om tomten dessutom färdas med en hastighet av 5800 km i sekunden (som angett) tar det ju bara drygt en sekund att ta sig mellan Rovaniemi och Kirgizistan.
Andra reflektionen: vänta nu, det här borde vara ett gigantiskt "den handelsresandes problem". Ska man lösa det exakt tar det lång tid; någonstans kring O(2^(k*n)) tid, det vill säga, tid proportionerligt mot 2^miljard som är ett väääldigt stort tal*. Undrar hur de har approximerat**, på Sweco? Det måste nog till ganska många förenklingar för att få ner problemet till hanterbar storlek (jag gissar på något slags densitetsanalys. Det är nu ytterligare fortsättningskurser i algoritmer och optimering skulle ha kunnat komma till nytta.)
Tredje reflektionen: "Antalet hem betyder att tomten i snitt har 34 mikrosekunder att parkera släden, ho-hoa sig ned genom skorstenen, dela ut klapparna, äta en skvätt gröt och ta sig tillbaka till renarna." Mm, ja, om han sedan teleporterar sig omedelbart från en plats till nästa. 34 mikrosekunder borde vara med transporttiden inräknat (och ska man vara riktigt jäkla petig ska det dessutom avrundas till 35 mikrosekunder om antalet hem är precis 2,5 miljarder).
Fjärde reflektionen: Borde jag inte ägna min tanketid åt något viktigare än det här? Det är ju uppenbarligen ett orimligt problem...
Andra bloggar om: tomten, julklappar, TSP, beräkningar, optimering, Sweco
UPPDATERAT 1/1 2008, kl 11:13: En hjälpsam kollega som verkligen forskar inom detta generella område skickade en lång mailkommentar full med nyttigheter. Så nu har jag fixat till texten lite; under "andra reflektionen". Fotnötterna är nya.
*Ska tilläggas här att vi inte vet att NP-fullständiga problem inte kan lösas på polynomiell tid. O(2^(k*n)) är en gissning, för någon positiv konstant k <= 1. Men jag har fått hjälp med den, så den är i alla fall en kvalificerad gissning.
** "om vi nöjer oss med att få en tur som är högst, säg, 0,1 % från den optimala så är TSP inte svårt att lösa alls. Dvs. TSP är lätt för alla praktiska ändamål." säger min hjälpsamma kollega som har läst igenom den här bloggposten.
"Swecos uträkning har gjorts genom en analys av var världens barn bor, jordens rotation och demografiska data. Utifrån vissa förenklingar har Kirgizistan blivit den mittpunkt varifrån tomten enklast undviker onödiga transportsträckor."
Första reflektionen: spelar det verkligen någon större roll var tomten börjar, om han ändå måste besöka alla jordens barn under samma resa? Den sammanlagda resvägen mellan 2,5 miljarder hem måste ju vara väldigt mycket längre än avståndet mellan Rovaniemi och Kirgizistans bergsmassiv (grovt höftat 5000 km) - kan inte tomten nästan lika gärna åka från Rovaniemi till Kirgizistan det första han gör? Fördelar man 5000 km på 2,5 miljarder stopp blir det 2 millimeter per besök; det borde gå på inbromsningsmarginalen. Om tomten dessutom färdas med en hastighet av 5800 km i sekunden (som angett) tar det ju bara drygt en sekund att ta sig mellan Rovaniemi och Kirgizistan.
Andra reflektionen: vänta nu, det här borde vara ett gigantiskt "den handelsresandes problem". Ska man lösa det exakt tar det lång tid; någonstans kring O(2^(k*n)) tid, det vill säga, tid proportionerligt mot 2^miljard som är ett väääldigt stort tal*. Undrar hur de har approximerat**, på Sweco? Det måste nog till ganska många förenklingar för att få ner problemet till hanterbar storlek (jag gissar på något slags densitetsanalys. Det är nu ytterligare fortsättningskurser i algoritmer och optimering skulle ha kunnat komma till nytta.)
Tredje reflektionen: "Antalet hem betyder att tomten i snitt har 34 mikrosekunder att parkera släden, ho-hoa sig ned genom skorstenen, dela ut klapparna, äta en skvätt gröt och ta sig tillbaka till renarna." Mm, ja, om han sedan teleporterar sig omedelbart från en plats till nästa. 34 mikrosekunder borde vara med transporttiden inräknat (och ska man vara riktigt jäkla petig ska det dessutom avrundas till 35 mikrosekunder om antalet hem är precis 2,5 miljarder).
Fjärde reflektionen: Borde jag inte ägna min tanketid åt något viktigare än det här? Det är ju uppenbarligen ett orimligt problem...
Andra bloggar om: tomten, julklappar, TSP, beräkningar, optimering, Sweco
UPPDATERAT 1/1 2008, kl 11:13: En hjälpsam kollega som verkligen forskar inom detta generella område skickade en lång mailkommentar full med nyttigheter. Så nu har jag fixat till texten lite; under "andra reflektionen". Fotnötterna är nya.
*Ska tilläggas här att vi inte vet att NP-fullständiga problem inte kan lösas på polynomiell tid. O(2^(k*n)) är en gissning, för någon positiv konstant k <= 1. Men jag har fått hjälp med den, så den är i alla fall en kvalificerad gissning.
** "om vi nöjer oss med att få en tur som är högst, säg, 0,1 % från den optimala så är TSP inte svårt att lösa alls. Dvs. TSP är lätt för alla praktiska ändamål." säger min hjälpsamma kollega som har läst igenom den här bloggposten.
onsdag, november 28, 2007
Sant eller sorgligt, sant och sorgligt - en könsrollseffekt?
Kvinnor föredrar sanna historier, medan män föredrar fiktion - åtminstone när det gäller berättelser med starkt känslomässigt laddat, sorgligt innehåll. Det hävdar en amerikansk forskargrupp, i en studie som publiceras i ett kommande nummer av den vetenskapliga tidskriften The Journal of Consumer Research.
"På riktigt" är ett starkt säljargument - traditionellt använt som etikett på böcker och filmer, numer ansett som en drivande kraft bakom populariteten hos allt från dokusåpor till skvallerpress och bloggar. En riktig historia anses också ofta vara mer engagerande än en påhittad.
Huvudresultatet i studien är mycket riktigt att berättelser med ett starkt känslomässigt innehåll uppfattas som mer engagerande om personer som läser dem tror att de är sanna snarare än påhittade - men bara om personerna ifråga har hög empatiförmåga. Personer med låg empatiförmåga gillade inte känslomässiga berättelser oavsett deras angivna typ, och rankade dem som mindre engagerande.
Studien består av tre delstudier. I de första två delstudierna delades deltagarna (studenter) upp i låg- respektive högempatiska efter kön, baserat på antagandet om att kvinnor är mer empatiska än män, och fick betygsätta en eller flera förmodat fiktiva eller verkliga historier. Det gav resultatet att de antagna "lågempatikerna" - männen - gav högre poäng åt fiktiva historier än verkliga, medan kvinnorna - de antagna "högempatikerna" - gav högre poäng åt verkliga historier. Historierna som användes var korta noveller, samma i båda fall - forskarna lät bara vissa försökspersoner tro att historierna var verklighetsbaserade.
I den tredje studien delades deltagarna istället upp efter verklig empatisk förmåga, mätt i ett inledande test. Då försvann fiktions-effekten: högempatikerna föredrog genomgående den förmodat verkliga historien framför den påhittade.
Forskarna förklarar fiktionseffekten med att männen i de två första studierna tyckte det kändes mer tillåtet att vara engagerade i en påhittad "tårdrypande" historia än en verklig, eftersom det inte gick emot könsnormen lika mycket. Det är möjligt att det stämmer, men i så fall är det väl märkligt att effekten försvinner i den sista studien - borde inte vissa av högempatikerna (männen) fortfarande föredra de fiktiva historierna, i linje med tidigare resultat? Tyvärr delar inte forskarna upp de sista delstudieresultaten på kön i artikeln (iallafall inte det i preprint jag läst), så det är svårt att se var effekten tar vägen.
Frågan är också i hur stor utsträckning resultatet - verkligt är bättre - går att översätta till en situation där man väljer mellan olika berättelser. Den verkliga situationen, anser jag, om man nu inte sysslar med marknadsföringsstrategier för en viss berättelse. För mig spelar det ingen roll rent engagemangsmässigt hur verklighetsbaserad en berättelse är*; däremot retar jag mig oerhört på ologiska/orealistiska inslag (oavsett om de finns i världsbygge, karaktärer eller själva handlingen). Det skulle vara intressant att se en liknande studie med samma berättelse i två olika miljöer; en i nutidsmiljö och en i en uppenbart "orealistisk" miljö (till exempel på en annan planet i en annan tid)...
Länkar
nyhetsrelease
artikeln som preprint (fritt tillgänglig, iallafall så länge länken fungerar)
The Journal of Consumer Research (Studien kommer publiceras i februarinumret)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, media, könsroller
*Däremot undviker jag ibland historier märkta med "based on a true story" för att en hel del av dem är så illa berättade. Inte alla, det finns briljanta undantag, men ofta verkar någon ha bestämt sig för att det behöver inte vara bra, bara det är sant...
"På riktigt" är ett starkt säljargument - traditionellt använt som etikett på böcker och filmer, numer ansett som en drivande kraft bakom populariteten hos allt från dokusåpor till skvallerpress och bloggar. En riktig historia anses också ofta vara mer engagerande än en påhittad.
Huvudresultatet i studien är mycket riktigt att berättelser med ett starkt känslomässigt innehåll uppfattas som mer engagerande om personer som läser dem tror att de är sanna snarare än påhittade - men bara om personerna ifråga har hög empatiförmåga. Personer med låg empatiförmåga gillade inte känslomässiga berättelser oavsett deras angivna typ, och rankade dem som mindre engagerande.
Studien består av tre delstudier. I de första två delstudierna delades deltagarna (studenter) upp i låg- respektive högempatiska efter kön, baserat på antagandet om att kvinnor är mer empatiska än män, och fick betygsätta en eller flera förmodat fiktiva eller verkliga historier. Det gav resultatet att de antagna "lågempatikerna" - männen - gav högre poäng åt fiktiva historier än verkliga, medan kvinnorna - de antagna "högempatikerna" - gav högre poäng åt verkliga historier. Historierna som användes var korta noveller, samma i båda fall - forskarna lät bara vissa försökspersoner tro att historierna var verklighetsbaserade.
I den tredje studien delades deltagarna istället upp efter verklig empatisk förmåga, mätt i ett inledande test. Då försvann fiktions-effekten: högempatikerna föredrog genomgående den förmodat verkliga historien framför den påhittade.
Forskarna förklarar fiktionseffekten med att männen i de två första studierna tyckte det kändes mer tillåtet att vara engagerade i en påhittad "tårdrypande" historia än en verklig, eftersom det inte gick emot könsnormen lika mycket. Det är möjligt att det stämmer, men i så fall är det väl märkligt att effekten försvinner i den sista studien - borde inte vissa av högempatikerna (männen) fortfarande föredra de fiktiva historierna, i linje med tidigare resultat? Tyvärr delar inte forskarna upp de sista delstudieresultaten på kön i artikeln (iallafall inte det i preprint jag läst), så det är svårt att se var effekten tar vägen.
Frågan är också i hur stor utsträckning resultatet - verkligt är bättre - går att översätta till en situation där man väljer mellan olika berättelser. Den verkliga situationen, anser jag, om man nu inte sysslar med marknadsföringsstrategier för en viss berättelse. För mig spelar det ingen roll rent engagemangsmässigt hur verklighetsbaserad en berättelse är*; däremot retar jag mig oerhört på ologiska/orealistiska inslag (oavsett om de finns i världsbygge, karaktärer eller själva handlingen). Det skulle vara intressant att se en liknande studie med samma berättelse i två olika miljöer; en i nutidsmiljö och en i en uppenbart "orealistisk" miljö (till exempel på en annan planet i en annan tid)...
Länkar
nyhetsrelease
artikeln som preprint (fritt tillgänglig, iallafall så länge länken fungerar)
The Journal of Consumer Research (Studien kommer publiceras i februarinumret)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, media, könsroller
*Däremot undviker jag ibland historier märkta med "based on a true story" för att en hel del av dem är så illa berättade. Inte alla, det finns briljanta undantag, men ofta verkar någon ha bestämt sig för att det behöver inte vara bra, bara det är sant...
tisdag, november 27, 2007
Historien om ett forskningsområdes uppgång
SU:s nyhetsbrev för november innehåller en lång artikel med och om min handledare Anders Lansner (professor på KTH+SU), och om området beräkningsbiologi som är mitt forskningsfält. Rekommenderas för den som vill veta lite mer om vad jag och mina kollegor sysslar med!
Det är också ett stycke forskningshistoria, komprimerat till en person. När Anders började, på 70-talet, var beräkningsbiologi i stort sett ett litet udda forskningomsråde i utkanten. Idag, eller mer korrekt uttryckt under de få senaste åren, är det en annan sak. Det går att få anslag. Det finns ett intresse.
Delvis beror det antagligen på att fältet i stort har släppt det där med neurala nätverk (eller åtminstone lämnat över det till signalanalys-folket) och parametertrixande till förmån för mer realistiska och biologinära modeller och frågeställningar. En minst lika stor anledning är att vi har helt andra tekniska förutsättningar idag; på trettio år har den möjliga storleken på en simulering ökat med flera storleksordningar i och med att datorkapaciteten ökat, så att vi kan undersöka helt andra saker än förr. Samtidigt har utvecklingen av experimentella tekniker gjort att det finns betydligt mer data, och fler sorters data, att använda i simuleringarna - och ett större behov av att simulera för att förstå. Nu har vi beräkningsbiologer möjlighet att göra skillnad. Det är kul.
En viktig faktor var (och är) hemdatorrevolutionen. Fler användare gav lägre priser, allt fler labb skaffade datorer, och modellering som möjligt verktyg blev tillgängligt för en större grupp av forskare (och därmed också sakta avmystifierat).
Det roliga är, att de flesta grundläggande framstegen gjordes för så länge sedan, på 40-, 50- och 60-talet (kort historik). Beräkningskapaciteten tog rätt lång tid på sig att hinna ifatt, och vi är fortfarande långt ifrån där ännu. Om tio år kanske vi kan köra modeller i hjärnstorlek, på en "lagom" detaljerad nivå. Utan spelbranschens tryck på större och snabbare datorer skulle vi inte alls ha samma förutsättningar idag - och PS3:ans Cellprocessorer kan på tal om det ge ett rejält tillskott i prisvärd kapacitet om de körs i ett kluster. Stöd forskningen, köp en PS3:a...
Jag misstänker att andra beräkningsbaserade forskningsfält har liknande historier. Det är rätt fascinerande att tänka på ibland; skillnaden mellan ens första dator och det veritabla fartmonster man har nu, översatt i vad som är möjligt att göra forskningsmässigt. Tänk er skillnaden i grafik mellan ett spel från, säg, slutet av åttio-talet och något av julhandelns senaste släpp. Det är lika stor skillnad för forskningen. Minst.
Andra bloggar om: forskning, beräkningsbiologi, modellering, datorer
Det är också ett stycke forskningshistoria, komprimerat till en person. När Anders började, på 70-talet, var beräkningsbiologi i stort sett ett litet udda forskningomsråde i utkanten. Idag, eller mer korrekt uttryckt under de få senaste åren, är det en annan sak. Det går att få anslag. Det finns ett intresse.
Delvis beror det antagligen på att fältet i stort har släppt det där med neurala nätverk (eller åtminstone lämnat över det till signalanalys-folket) och parametertrixande till förmån för mer realistiska och biologinära modeller och frågeställningar. En minst lika stor anledning är att vi har helt andra tekniska förutsättningar idag; på trettio år har den möjliga storleken på en simulering ökat med flera storleksordningar i och med att datorkapaciteten ökat, så att vi kan undersöka helt andra saker än förr. Samtidigt har utvecklingen av experimentella tekniker gjort att det finns betydligt mer data, och fler sorters data, att använda i simuleringarna - och ett större behov av att simulera för att förstå. Nu har vi beräkningsbiologer möjlighet att göra skillnad. Det är kul.
En viktig faktor var (och är) hemdatorrevolutionen. Fler användare gav lägre priser, allt fler labb skaffade datorer, och modellering som möjligt verktyg blev tillgängligt för en större grupp av forskare (och därmed också sakta avmystifierat).
Det roliga är, att de flesta grundläggande framstegen gjordes för så länge sedan, på 40-, 50- och 60-talet (kort historik). Beräkningskapaciteten tog rätt lång tid på sig att hinna ifatt, och vi är fortfarande långt ifrån där ännu. Om tio år kanske vi kan köra modeller i hjärnstorlek, på en "lagom" detaljerad nivå. Utan spelbranschens tryck på större och snabbare datorer skulle vi inte alls ha samma förutsättningar idag - och PS3:ans Cellprocessorer kan på tal om det ge ett rejält tillskott i prisvärd kapacitet om de körs i ett kluster. Stöd forskningen, köp en PS3:a...
Jag misstänker att andra beräkningsbaserade forskningsfält har liknande historier. Det är rätt fascinerande att tänka på ibland; skillnaden mellan ens första dator och det veritabla fartmonster man har nu, översatt i vad som är möjligt att göra forskningsmässigt. Tänk er skillnaden i grafik mellan ett spel från, säg, slutet av åttio-talet och något av julhandelns senaste släpp. Det är lika stor skillnad för forskningen. Minst.
Andra bloggar om: forskning, beräkningsbiologi, modellering, datorer
lördag, november 24, 2007
Vinmognandets hemligheter något mindre hemliga
Vad händer när vindruvor mognar, och hur? Den frågan är lite närmare sitt svar sedan två olika forskargrupper kartlagt genaktiviteten hos druvsorterna Pinot Noir och Cabernet Sauvignon hela vägen från kart till mogen druva.
Vindruvans tillväxt och mognad kan delas upp i tre huvudfaser. I fas I växer druvan till, och tanniner och övriga förstadier till fenoler bildas. I fas II sker ingen storleksändring alls, men en hel del (mindre väl kända) andra processer äger rum – bland annat vet man att socker ackumuleras i druvan i slutet av fasen. Fas III börjar vid veraison, den tidpunkt då druvan ändrar färg och börjar mjukna, och karakteriseras även av att balansen mellan syra och socker ändras. Det är under fas III som druvan mognar,
Två olika forskargrupper, en amerikansk grupp och en italiensk, har studerat mognadsgenerna - de gener som är aktiva under hela eller delar av mognadsprocessen - hos två olika druvsorter; Cabernet Sauvignon och Pinot Noir. Resultaten publicerades i förrgår som fritt tillgänliga artiklar i den vetenskapliga tidskriften BMC Genomics.
Båda är viktiga vinsorter, var och en på sitt sätt: Pinot Noir är en av de äldre druvsorterna, och känd för att vara svår och krånglig. Den är också vinsorten som valdes ut för att sekvensera hela druvgenomet. Cabernet Sauvignon är en av de dominerande vinsorterna i Bordeaux-regionen, såväl som den mest framgångsrika druvan i Kalifornien.
Cabernet Sauvignon-druvorna – sex tjugoåriga plantor - kom från Shenandoah Wineyard i Plymoth, USA. Varje vecka under odlingsperioden år 2004 studerades två druvklasar från varje planta, en från södra och en från norra sedan av plantan. Pinot Noir-druvorna, å andra sidan, studerades under tre olika år: 2003, 2005 och 2006 och analysen koncentrerades till tre karakteristiska tidpunkter (var och mer specifikt hur odlingen skedde anges inte).
Med de olika uppläggen följer också delvis olika analyser; den italienska gruppen har till exempel haft möjlighet att jämföra genaktivitet under olika år med olika väder. De uppger också att de hittade ett stort antal gener vars aktivitet påverkades av väderförhållanden. Det är ju välkänt att vin påverkas rejält av lokala förhållanden – nu kan vi kanske också få veta mer om hur och när påverkan sker i termer av genaktivitet.
Resultaten från studien lär vara användbara på flera olika plan; bland annat i utvecklandet av nya sorter och varianter. Vet man när en viss gen är aktiv och vad den producerar är man några steg närmare till att ändra vindruvans karaktär genom att öka eller minska just den genens aktivitet. En test av vilka gener som är aktiva borde också kunna ge fler sätt att bedöma optimal mognad hos druvor för just den typ av vin man vill göra – det slår säkert ännu inte den samlade kunskapen hos en erfaren vinvetare, men kan däremot vara ett sätt att översätta sådan kunskap till siffror och bokstäver.
En väl avrundad, mindre komplex variant av texten finns på Taffels redaktionsblogg Kort om Gott.
Länkar
En intressant text om druvor och mognad från vinforskare vid Texas A&M
artikeln om Pinot Noir (BMC Genomics, fritt tillgänglig provisorisk PDF)
artikeln om Cabernet Sauvignon (BMC Genomics, fritt tillgänglig provisorisk PDF)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, vin
Vindruvans tillväxt och mognad kan delas upp i tre huvudfaser. I fas I växer druvan till, och tanniner och övriga förstadier till fenoler bildas. I fas II sker ingen storleksändring alls, men en hel del (mindre väl kända) andra processer äger rum – bland annat vet man att socker ackumuleras i druvan i slutet av fasen. Fas III börjar vid veraison, den tidpunkt då druvan ändrar färg och börjar mjukna, och karakteriseras även av att balansen mellan syra och socker ändras. Det är under fas III som druvan mognar,
Två olika forskargrupper, en amerikansk grupp och en italiensk, har studerat mognadsgenerna - de gener som är aktiva under hela eller delar av mognadsprocessen - hos två olika druvsorter; Cabernet Sauvignon och Pinot Noir. Resultaten publicerades i förrgår som fritt tillgänliga artiklar i den vetenskapliga tidskriften BMC Genomics.
Båda är viktiga vinsorter, var och en på sitt sätt: Pinot Noir är en av de äldre druvsorterna, och känd för att vara svår och krånglig. Den är också vinsorten som valdes ut för att sekvensera hela druvgenomet. Cabernet Sauvignon är en av de dominerande vinsorterna i Bordeaux-regionen, såväl som den mest framgångsrika druvan i Kalifornien.
Cabernet Sauvignon-druvorna – sex tjugoåriga plantor - kom från Shenandoah Wineyard i Plymoth, USA. Varje vecka under odlingsperioden år 2004 studerades två druvklasar från varje planta, en från södra och en från norra sedan av plantan. Pinot Noir-druvorna, å andra sidan, studerades under tre olika år: 2003, 2005 och 2006 och analysen koncentrerades till tre karakteristiska tidpunkter (var och mer specifikt hur odlingen skedde anges inte).
Med de olika uppläggen följer också delvis olika analyser; den italienska gruppen har till exempel haft möjlighet att jämföra genaktivitet under olika år med olika väder. De uppger också att de hittade ett stort antal gener vars aktivitet påverkades av väderförhållanden. Det är ju välkänt att vin påverkas rejält av lokala förhållanden – nu kan vi kanske också få veta mer om hur och när påverkan sker i termer av genaktivitet.
Resultaten från studien lär vara användbara på flera olika plan; bland annat i utvecklandet av nya sorter och varianter. Vet man när en viss gen är aktiv och vad den producerar är man några steg närmare till att ändra vindruvans karaktär genom att öka eller minska just den genens aktivitet. En test av vilka gener som är aktiva borde också kunna ge fler sätt att bedöma optimal mognad hos druvor för just den typ av vin man vill göra – det slår säkert ännu inte den samlade kunskapen hos en erfaren vinvetare, men kan däremot vara ett sätt att översätta sådan kunskap till siffror och bokstäver.
En väl avrundad, mindre komplex variant av texten finns på Taffels redaktionsblogg Kort om Gott.
Länkar
En intressant text om druvor och mognad från vinforskare vid Texas A&M
artikeln om Pinot Noir (BMC Genomics, fritt tillgänglig provisorisk PDF)
artikeln om Cabernet Sauvignon (BMC Genomics, fritt tillgänglig provisorisk PDF)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, vin
fredag, november 23, 2007
Ändra ett foto, ändra historien?
Manipulerade foton påverkar hur personer minns en historisk händelse, hävdar psykologiforskare i senaste numret av Applied Cognitive Psychology.
Forskarna lät en grupp på 187 personer - så gott som uteslutande studenter, vilket är vanligt i psykologiska forskningsstudier av den här typen - titta på manipulerade eller omanipulerade bilder från två historiska händelser*; Himmelska Fridens Torg 1989 och Rom-protesterna mot Irakkriget 2003. Därefter fick de svara på frågor om händelserna.
Den manipulerade bilden från Himmelska Fridens torg visade stora folkmassor som åskådare/medprotesterare till den berömda händelsen där en ensam student stod framför inrullande stridsvagnar (originalbilden saknade folkmassor). Den manipulerade bilden från Rom-protesterna fick adderade kravallpoliser och en hotfull maskerad demonstrant, för att ge ett mer våldsamt intryck av vad som i själva verket var en fredlig protest.
De som sett de manipulerade bilderna tyckte sig också i betydligt större utsträckning minnas den version av händelserna som bilderna antydde; stora åskådar/protestmassor vid Himmelska Fridens Torg, och våldsamheter vid Rom-protesterna. Resultaten replikerades sedan i en grupp med hundratalet medelålders till äldre personer, med samma foton och frågor.
Det finns således en extra orsak att vara på sin vakt mot fingerade foton i media, hävdar forskarna - de kan ändra vårt sätt att minnas historien. Nu är detta lite av en logisk kullerbytta; de flesta upplever trots allt världshistorien genom medierna, så om manipulerade foton finns i mediernas nyhetsrapportering blir de del av minnena från början, inte en del av någon omformulering efteråt (vilket rimligtvis borde göra dem än mer effektiva). Men som indikator på att historieförfalskning kan fungera är resultatet ganska skrämmande. Minnet är inte omutligt, och om vi intalar oss att vi inte går att påverka gör vi oss onödigt sårbara.
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Applied Cognitive Psychology, pren krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, journalistik, medier, fotografi, källkritik
*Åtminstone i mina ögon ser bilderna dessutom tydligt fejkade ut, och de är gjorda av icke-proffs med gammal utrustning (billigt fotoediteringsprogram från 2001). Moderna fejk är antagligen betydligt svårare att urskilja, och därför rimligen mer effektiva. (Se nyhetsreleasen för den ena bilden, den från Beijing)
Forskarna lät en grupp på 187 personer - så gott som uteslutande studenter, vilket är vanligt i psykologiska forskningsstudier av den här typen - titta på manipulerade eller omanipulerade bilder från två historiska händelser*; Himmelska Fridens Torg 1989 och Rom-protesterna mot Irakkriget 2003. Därefter fick de svara på frågor om händelserna.
Den manipulerade bilden från Himmelska Fridens torg visade stora folkmassor som åskådare/medprotesterare till den berömda händelsen där en ensam student stod framför inrullande stridsvagnar (originalbilden saknade folkmassor). Den manipulerade bilden från Rom-protesterna fick adderade kravallpoliser och en hotfull maskerad demonstrant, för att ge ett mer våldsamt intryck av vad som i själva verket var en fredlig protest.
De som sett de manipulerade bilderna tyckte sig också i betydligt större utsträckning minnas den version av händelserna som bilderna antydde; stora åskådar/protestmassor vid Himmelska Fridens Torg, och våldsamheter vid Rom-protesterna. Resultaten replikerades sedan i en grupp med hundratalet medelålders till äldre personer, med samma foton och frågor.
Det finns således en extra orsak att vara på sin vakt mot fingerade foton i media, hävdar forskarna - de kan ändra vårt sätt att minnas historien. Nu är detta lite av en logisk kullerbytta; de flesta upplever trots allt världshistorien genom medierna, så om manipulerade foton finns i mediernas nyhetsrapportering blir de del av minnena från början, inte en del av någon omformulering efteråt (vilket rimligtvis borde göra dem än mer effektiva). Men som indikator på att historieförfalskning kan fungera är resultatet ganska skrämmande. Minnet är inte omutligt, och om vi intalar oss att vi inte går att påverka gör vi oss onödigt sårbara.
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Applied Cognitive Psychology, pren krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, journalistik, medier, fotografi, källkritik
*Åtminstone i mina ögon ser bilderna dessutom tydligt fejkade ut, och de är gjorda av icke-proffs med gammal utrustning (billigt fotoediteringsprogram från 2001). Moderna fejk är antagligen betydligt svårare att urskilja, och därför rimligen mer effektiva. (Se nyhetsreleasen för den ena bilden, den från Beijing)
måndag, november 19, 2007
Det händer saker. Om än inte här.
Kurser och föreläsningar och forskningsprojekt och planering av workshops. Mycket tid kvar till bloggande blir det tyvärr inte, så man skulle kunna tro att inget händer.
Det är fel! Mycket spännande saker händer på Taffel - Lisa har redan flyttat dit sin blogg, Gitto är på väg - och alla vi Tafflare har fått en gemensam blogg där man just nu kan läsa Taffels programförklaring och Isobels text om lardo. Jag kommer också skriva en del poster där, både av matnördig och och av matvetenskaplig karaktär.
Allt annat vetenskapsbloggande hamnar här, precis som vanligt.
Det är fel! Mycket spännande saker händer på Taffel - Lisa har redan flyttat dit sin blogg, Gitto är på väg - och alla vi Tafflare har fått en gemensam blogg där man just nu kan läsa Taffels programförklaring och Isobels text om lardo. Jag kommer också skriva en del poster där, både av matnördig och och av matvetenskaplig karaktär.
Allt annat vetenskapsbloggande hamnar här, precis som vanligt.
Antenn av plasma - stäng av och den försvinner
Modern plasmateknik kan användas för att ge en antenn som bara existerar när den är påslagen, rapporterar forskare på årsmötet för APS Division of Plasma Physics.
Plasma, det så kallade "fjärde tillståndet" av materia, uppstår när gas hettas upp så att den delar sig i joner. Tätheten av elektroner i plasma gör det till en god elektrisk ledare, precis som metall.
En antenn av plasma istället för metall har dock en uppenbar fördel - den upphör att existera (elektroniskt) när den stängs av, och blir på så vis svårare att upptäcka. Den blir också lättare att "bygga om", i och med att delar av den kan slås på och av - vilket innebär att den skulle kunna ersätta flera specialiserade antenner. Forskarna (plasmafysikerna Theodore Andersen och Igor Alexeff) har byggt en prototyp, som ser ut ungefär som ett böjt lysrör, och arbetar nu på mer avancerade versioner.
Nog låter "plasmaantenn" som något av de mer exotiska påhitten ur science fiction, men det verkar ju som om det skulle kunna bli användbart (och inte bara ut ett militärt perspektiv, utan även ett civilt, med tanke på hur mycket trådlösa mojänger vi bär runt på nu för tiden). Fast jag undrar hur mycket energi som går åt?
Länkar
Mötets webbsida
pressrelease (från APS)
kortare pressrelease (Science Daily)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, fysik, teknik, plasma
Plasma, det så kallade "fjärde tillståndet" av materia, uppstår när gas hettas upp så att den delar sig i joner. Tätheten av elektroner i plasma gör det till en god elektrisk ledare, precis som metall.
En antenn av plasma istället för metall har dock en uppenbar fördel - den upphör att existera (elektroniskt) när den stängs av, och blir på så vis svårare att upptäcka. Den blir också lättare att "bygga om", i och med att delar av den kan slås på och av - vilket innebär att den skulle kunna ersätta flera specialiserade antenner. Forskarna (plasmafysikerna Theodore Andersen och Igor Alexeff) har byggt en prototyp, som ser ut ungefär som ett böjt lysrör, och arbetar nu på mer avancerade versioner.
Nog låter "plasmaantenn" som något av de mer exotiska påhitten ur science fiction, men det verkar ju som om det skulle kunna bli användbart (och inte bara ut ett militärt perspektiv, utan även ett civilt, med tanke på hur mycket trådlösa mojänger vi bär runt på nu för tiden). Fast jag undrar hur mycket energi som går åt?
Länkar
Mötets webbsida
pressrelease (från APS)
kortare pressrelease (Science Daily)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, fysik, teknik, plasma
onsdag, november 14, 2007
Inte vad du äter, utan vad du inte äter?
En diet rik på bladgrönsaker - bland annat sallad, spenat och selleri - kan skydda mot hjärtinfarktsskador. Det rapporterar forskare från Albert Einstein College of Medicine of Yeshiva University. Resultaten går hand i hand med ny svensk forskning som säger att fett i maten inte är farligt - snarare är det bristen på grönsaker som är problemet.
Nyckeln till den skyddande effekten är nitrit, säger forskarna. Ämnet lagras i hjärtmuskeln, och vid en plötslig syrebrist omvandlas det till salpetersyra som hjälper till att hålla skadorna nere.
Tidigare var det inte känt om nitrit i dieten verkligen innebar en ökad skyddseffekt. Forskarna har därför gett en grupp möss nitrit i sitt dricksvatten i en vecka, och sedan studerat hur väl deras hjärtan återhämtar sig efter en halvtimmes syrebrist. Det visade sig att mössen som fått nitrit klarade sig mycket bättre än en kontrollgrupp möss som inte fått något tillskott av nitrit - i genomsnitt fick de nästan 50% mindre skador.
Nitrithalten i blodet kan också ökas genom intag av nitrat från behandlat kött som korv, skinka och bacon. Det är dock mindre effektivt; bara en tiondel av nitratet omvandlas till nitrit. Ävne nitrat gav en liten skyddseffekt, i ett liknande test på möss som utfördes i samma studie.
Ironiskt nog är nitrat och nitrit rätt utskällda; de misstänks kunna ombildas till nitrosaminer som anses vara cancerframkallande. I hur stor utrsträckning det sker, och hur farligt det är verkar dock inte vara riktigt klarlagt (se Livsmedelsverket här).
Rapporten om grönskaernas skyddande effekt mot hjärtinfarktsrelaterade skador går hand i hand med resultaten från en svensk studie som Vetenskapsradion rapporterade om igår: en studie på 30000 Malmöbor som indikerar att det inte är fettet i maten som ger hjärt-problem, utan bristen på det som fettätarna samtidigt inte äter: grönsaker och frukt.
Gamla studier som visar en koppling mellan hjärtsjukdomar och fettintag har missat att ta med grönsaksbristen i beräkningen, enligt läkaren Margrét Leósdóttir som arbetat med Malmöstudien.
Det är alltid risken med korrelationer; att det kan ligga ett annat samband i botten som man inte ser. Är man övertygad om att fett är farligt för hjärtat, och man får resultat som visar att de som äter mycket fett får fler hjärtsjukdomar... är det lätt att missa att det de hjärtsjuka inte äter är ett större problem. (Speciellt som den samlade vetenskapliga kunskapen om antioxidanter och andra viktiga mikronäringsämnen i frukt och grönt först tagit fart på senare år.)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, kost, hälsa, hjärtsjukdomar, nitrit, nitrat, grönsaker
Den förstnämnda studien ska enligt nyhetsreleasen ha publicerats i PNAS igår, men där finns den inte (ytterligare ett fall av PNAS alltför vanliga datumförvirring). Jag lägger hit en länk när jag hittar den!
Länkar
nyhetsrelease (om nitrit)
artikeln (PNAS, kräver pren)
Nyckeln till den skyddande effekten är nitrit, säger forskarna. Ämnet lagras i hjärtmuskeln, och vid en plötslig syrebrist omvandlas det till salpetersyra som hjälper till att hålla skadorna nere.
Tidigare var det inte känt om nitrit i dieten verkligen innebar en ökad skyddseffekt. Forskarna har därför gett en grupp möss nitrit i sitt dricksvatten i en vecka, och sedan studerat hur väl deras hjärtan återhämtar sig efter en halvtimmes syrebrist. Det visade sig att mössen som fått nitrit klarade sig mycket bättre än en kontrollgrupp möss som inte fått något tillskott av nitrit - i genomsnitt fick de nästan 50% mindre skador.
Nitrithalten i blodet kan också ökas genom intag av nitrat från behandlat kött som korv, skinka och bacon. Det är dock mindre effektivt; bara en tiondel av nitratet omvandlas till nitrit. Ävne nitrat gav en liten skyddseffekt, i ett liknande test på möss som utfördes i samma studie.
Ironiskt nog är nitrat och nitrit rätt utskällda; de misstänks kunna ombildas till nitrosaminer som anses vara cancerframkallande. I hur stor utrsträckning det sker, och hur farligt det är verkar dock inte vara riktigt klarlagt (se Livsmedelsverket här).
Rapporten om grönskaernas skyddande effekt mot hjärtinfarktsrelaterade skador går hand i hand med resultaten från en svensk studie som Vetenskapsradion rapporterade om igår: en studie på 30000 Malmöbor som indikerar att det inte är fettet i maten som ger hjärt-problem, utan bristen på det som fettätarna samtidigt inte äter: grönsaker och frukt.
Gamla studier som visar en koppling mellan hjärtsjukdomar och fettintag har missat att ta med grönsaksbristen i beräkningen, enligt läkaren Margrét Leósdóttir som arbetat med Malmöstudien.
Det är alltid risken med korrelationer; att det kan ligga ett annat samband i botten som man inte ser. Är man övertygad om att fett är farligt för hjärtat, och man får resultat som visar att de som äter mycket fett får fler hjärtsjukdomar... är det lätt att missa att det de hjärtsjuka inte äter är ett större problem. (Speciellt som den samlade vetenskapliga kunskapen om antioxidanter och andra viktiga mikronäringsämnen i frukt och grönt först tagit fart på senare år.)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, kost, hälsa, hjärtsjukdomar, nitrit, nitrat, grönsaker
Den förstnämnda studien ska enligt nyhetsreleasen ha publicerats i PNAS igår, men där finns den inte (ytterligare ett fall av PNAS alltför vanliga datumförvirring). Jag lägger hit en länk när jag hittar den!
Länkar
nyhetsrelease (om nitrit)
artikeln (PNAS, kräver pren)
tisdag, november 13, 2007
Kurs på KI
Denna vecka och nästa går jag kurs på KI, och har väldigt liten tillgång till internet. Tyvärr innebär det färre bloggposter. (Men å andra sidan lär jag mig mer om känsel, hörsel, syn, lukt och smak, vilket säkert kommer bloggen till nytta så småningom)
torsdag, november 08, 2007
Teknik & Vetenskap om vetenskapsbloggar
Jag och Harald Cederlund från Skor längtar ut pratar (var och en för sig) om vetenskapsbloggar i det senaste numret av Teknik&Vetenskap, i en artikel av Markus Skogsberg.
Harald har redan gjort ett utmärkt jobb av att summera artikeln, så jag norpar en mening därifrån:
"Vi diskuterar bloggen som plattform för vetenskapskommunikation och är inne lite grann på vetenskapsbloggens trovärdighet, dess interaktivitet och dess grad av nyansering i jämförelse med traditionella nyhetsmediers vetenskapsnyhetsförmedling. [...]"
Skogsberg avslutar artikeln med att skriva "Förhoppningsvis kan bloggkulturen leda vägen till en mer initierad och nyanserad vetenskapsjournalistik". Det hoppas såklart jag också, men innan man når den typen av påverkan behövs det nog lite fler vetenskapsbloggare (även om Twingly gjort processen mycket enklare).
Tidningen vänder sig till "tekniker, naturvetare, forskare, lärare, studerande, tjänstemän och politiker, men även till intresserade privatpersoner" och erbjuds bland annat (rabatterad) till medlemmar i Naturvetareförbundet och Lärarförbundet. Kanske man vågar hoppas att någon eller några ännu inte bloggande tekniker/naturvetare/forskare i läsekretsen blir lite sugna på att blogga, de med...?
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, bloggar, bloggande, vetenskapsbloggar, vetenskapskommunikation, vetenskapsjournalistik, Teknik & Vetenskap,
Harald har redan gjort ett utmärkt jobb av att summera artikeln, så jag norpar en mening därifrån:
"Vi diskuterar bloggen som plattform för vetenskapskommunikation och är inne lite grann på vetenskapsbloggens trovärdighet, dess interaktivitet och dess grad av nyansering i jämförelse med traditionella nyhetsmediers vetenskapsnyhetsförmedling. [...]"
Skogsberg avslutar artikeln med att skriva "Förhoppningsvis kan bloggkulturen leda vägen till en mer initierad och nyanserad vetenskapsjournalistik". Det hoppas såklart jag också, men innan man når den typen av påverkan behövs det nog lite fler vetenskapsbloggare (även om Twingly gjort processen mycket enklare).
Tidningen vänder sig till "tekniker, naturvetare, forskare, lärare, studerande, tjänstemän och politiker, men även till intresserade privatpersoner" och erbjuds bland annat (rabatterad) till medlemmar i Naturvetareförbundet och Lärarförbundet. Kanske man vågar hoppas att någon eller några ännu inte bloggande tekniker/naturvetare/forskare i läsekretsen blir lite sugna på att blogga, de med...?
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, bloggar, bloggande, vetenskapsbloggar, vetenskapskommunikation, vetenskapsjournalistik, Teknik & Vetenskap,
tisdag, november 06, 2007
Mjällsvampen kartlagd
Det är inte bara den glamorösare delen av floran och faunan som får sin arvsmassa kartlagd. Numer är även mjällsvampens gener kända, tack vare forskare från P&G Beauty*. Resultaten publiceras i PNAS.
Det rör sig om den lilla svampen Malassezia globosa - blott 4285 gener stor, och med en trehundradel så många baspar som människans genom. Den lever på fett på huden och i hårbotten, och förutom mjäll är den inblandad i vissa realterade typer av hudproblem.
Svampens nedbrytning av fett leder till produktion av oljesyra, som är milt irriterande och orsakar kliande och flagnande skinn. Åtta lipaser och tre fosfolipaser - fettnedbrytande enzymer - är inblandade i omvandlingen av hudfett till svampmat. Vart och ett skulle kunna bli målet för nya, riktade behandlingar mot mjäll.
Förhoppningen är mer effektiva schampon och andra behandlingar - och antagligen en massiv dos vetenskaplig cred som ger tyngd åt marknadsföringen av mjällschampo.
Länk till PNAS-artikeln kommer så fort jag hittat den - den verkar ännu inte finnas online.
Länkar
P&G Beauty (nyhetsrelease)
BBC News
Daily Mail
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, skönhet, hår, mjäll
*P&G verkar vara ekvivalent med jätten Procter & Gamble, som bland mycket annat gör mjällschampoo (head&shoulders borde vara välkänt för de flesta).
Det rör sig om den lilla svampen Malassezia globosa - blott 4285 gener stor, och med en trehundradel så många baspar som människans genom. Den lever på fett på huden och i hårbotten, och förutom mjäll är den inblandad i vissa realterade typer av hudproblem.
Svampens nedbrytning av fett leder till produktion av oljesyra, som är milt irriterande och orsakar kliande och flagnande skinn. Åtta lipaser och tre fosfolipaser - fettnedbrytande enzymer - är inblandade i omvandlingen av hudfett till svampmat. Vart och ett skulle kunna bli målet för nya, riktade behandlingar mot mjäll.
Förhoppningen är mer effektiva schampon och andra behandlingar - och antagligen en massiv dos vetenskaplig cred som ger tyngd åt marknadsföringen av mjällschampo.
Länk till PNAS-artikeln kommer så fort jag hittat den - den verkar ännu inte finnas online.
Länkar
P&G Beauty (nyhetsrelease)
BBC News
Daily Mail
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, skönhet, hår, mjäll
*P&G verkar vara ekvivalent med jätten Procter & Gamble, som bland mycket annat gör mjällschampoo (head&shoulders borde vara välkänt för de flesta).
Genvariant styr IQ-bonus från amning
Amning ger "smartare barn" enligt vissa studier, men har ingen större effekt enligt andra studier. Nu visar ny forskning att en enda gen kan bidra med en stor del av IQ-effekten - för de barn som har rätt variant.
Konsensus verkar ligga på att amningen har en positiv effekt på IQ. Förklaringarna till IQ-bonusen har varit många - allt från positiv närkontakt med mamma, till krassa socioekonomiska effekter. Bröstmjölkens sammansättning - rik på fetter som är bra för hjärnan - har föreslagits spela en viktig roll.
Det sista tog en grupp forskare fasta på. De undersökte två varianter av genen FADS2, som spelar en viktig roll i omsättningen av fettsyror. Både ammande barn och deras mödrar testades, i två stora studier; en brittisk grupp och en nyzeeländsk grupp. Barn med minst en kopia av den variant forskarna kallar "C" vann ungefär sju IQ-enheter på att ammas, medan de som hade dubbla kopior av en annan variant ("G") inte vann något alls i IQ mätt. Mammornas gener spelade däremot ingen roll. Effekten på IQ kvarstod upp i vuxen ålder, och resultaten är justerade för faktorer som mödrarnas ekonomiska status och sociala bakgrund.
Det innebär att ungefär nio av tio barn vinner i IQ om de ammas, medan den kvarvarande tiondelen - de med dubbla kopior av G-varianten - inte verkar påverkas alls.
Resultatet, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften PNAS, är ett klart argument för att det är fettsammansättningen i bröstmjölken som har en stor del av den positiva effekten.
Länkar
artikeln i PNAS (pren. krävs)
Nature News
BBC News
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, hjärnan, IQ, intelligens, amning, barn
Konsensus verkar ligga på att amningen har en positiv effekt på IQ. Förklaringarna till IQ-bonusen har varit många - allt från positiv närkontakt med mamma, till krassa socioekonomiska effekter. Bröstmjölkens sammansättning - rik på fetter som är bra för hjärnan - har föreslagits spela en viktig roll.
Det sista tog en grupp forskare fasta på. De undersökte två varianter av genen FADS2, som spelar en viktig roll i omsättningen av fettsyror. Både ammande barn och deras mödrar testades, i två stora studier; en brittisk grupp och en nyzeeländsk grupp. Barn med minst en kopia av den variant forskarna kallar "C" vann ungefär sju IQ-enheter på att ammas, medan de som hade dubbla kopior av en annan variant ("G") inte vann något alls i IQ mätt. Mammornas gener spelade däremot ingen roll. Effekten på IQ kvarstod upp i vuxen ålder, och resultaten är justerade för faktorer som mödrarnas ekonomiska status och sociala bakgrund.
Det innebär att ungefär nio av tio barn vinner i IQ om de ammas, medan den kvarvarande tiondelen - de med dubbla kopior av G-varianten - inte verkar påverkas alls.
Resultatet, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften PNAS, är ett klart argument för att det är fettsammansättningen i bröstmjölken som har en stor del av den positiva effekten.
Länkar
artikeln i PNAS (pren. krävs)
Nature News
BBC News
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, hjärnan, IQ, intelligens, amning, barn
fredag, november 02, 2007
Hjärnan i mängder av nyanser
En ny genetisk metod färgar hjärnans celler i någon av runt 90 färgnyanser, slumpmässigt utvald för varje cell. Potentiellt kan man därmed se varenda enskild hjärncells alla förgreningar och kopplingar. Tillvägagångssättet beskrivs i gårdagens Nature.
En stor del av hjärnans funktion kommer från dess struktur - hjärncellernas form, förgreningar och kopplingar till varandra. För att få en solid förståelse för hur hjärnan fungerar, och hur dess olika delar uppfyller sina särskilda funktioner, skulle man därför vilja kunna se i detaljnivå hur celler ser ut, sitter ihop och sträcker ut sig.
Tekniker för dett finns redan tidigare, men de mest sofistikerade har i princip gått ut på att färga alla celler av en viss typ i samma färg, eller att manuellt fylla någon enstaka cell med färg. Tidsödande, och ofta frustrerande långsamt och lågupplöst i förhållande till vad man skulle vilja kunna se och göra.
Den nya metoden ger i princip två storleksordningar större "upplösning". Det är otroooligt coolt, och väldigt användbart för så gott som alla som på ett eller annat vis forskar på hjärnan - experimentalister, modellerare och teoretiker. Plötsligt går det att titta på en cell och alla dess grannar, och skilja dem åt. Se var de nuddar, följa deras förgreningar över riktigt långa avstånd (det vill säga, någon centimeter eller så).
Själva färgningen orsakas av att en sträng med fyra gener för fyra olika färgämnen - gult, rött, himmelsblått och grönt eller orange - sattes in i genomet hos en mus, på ett sådant sätt att slumpen av gör hur många av generna som slås på och hur mycket. På så vis kan en cell bli lila, en annan bli skär och en tredje gulorange. Totalt uppstår ungefär 90-100 olika urskiljbara nyanser.
Det här är verktyget som behövs för att kunna göra en noggrann atlas över hjärnan. Och dessutom lagom tills vi har tekniken och kunskapen för att simulera stora delar av hjärnan i nåt slags vettig detaljrikedom.
Julafton kom visst tidigt i år :-)
Länkar
nyhetsrelease
Nature News
artikeln i Nature (pren krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, hjärnan
En stor del av hjärnans funktion kommer från dess struktur - hjärncellernas form, förgreningar och kopplingar till varandra. För att få en solid förståelse för hur hjärnan fungerar, och hur dess olika delar uppfyller sina särskilda funktioner, skulle man därför vilja kunna se i detaljnivå hur celler ser ut, sitter ihop och sträcker ut sig.
Tekniker för dett finns redan tidigare, men de mest sofistikerade har i princip gått ut på att färga alla celler av en viss typ i samma färg, eller att manuellt fylla någon enstaka cell med färg. Tidsödande, och ofta frustrerande långsamt och lågupplöst i förhållande till vad man skulle vilja kunna se och göra.
Den nya metoden ger i princip två storleksordningar större "upplösning". Det är otroooligt coolt, och väldigt användbart för så gott som alla som på ett eller annat vis forskar på hjärnan - experimentalister, modellerare och teoretiker. Plötsligt går det att titta på en cell och alla dess grannar, och skilja dem åt. Se var de nuddar, följa deras förgreningar över riktigt långa avstånd (det vill säga, någon centimeter eller så).
Själva färgningen orsakas av att en sträng med fyra gener för fyra olika färgämnen - gult, rött, himmelsblått och grönt eller orange - sattes in i genomet hos en mus, på ett sådant sätt att slumpen av gör hur många av generna som slås på och hur mycket. På så vis kan en cell bli lila, en annan bli skär och en tredje gulorange. Totalt uppstår ungefär 90-100 olika urskiljbara nyanser.
Det här är verktyget som behövs för att kunna göra en noggrann atlas över hjärnan. Och dessutom lagom tills vi har tekniken och kunskapen för att simulera stora delar av hjärnan i nåt slags vettig detaljrikedom.
Julafton kom visst tidigt i år :-)
Länkar
nyhetsrelease
Nature News
artikeln i Nature (pren krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, hjärnan
torsdag, november 01, 2007
Medieträning light - 0->100 på en dryg timme
Igår höll jag seminarium om populärvetenskapens grunder för ett gäng doktorander och postdocs från Stockholm Brain Institute (en paraplyorganisation av neuroforskningsgrupper från KI, SU och KTH).
Seminariet bestod av en teoridel (tidningars organisation, skillnaden mellan reportrar och redaktörer, var kommer nyheter ifrån, etc) och en praktisk del. Den senare blev oväntat lyckad, faktiskt så pass bra att jag tänkte dela med mig av "receptet" här ifall någon vill göra något liknande.
Målet med övningen var ett ge en förståelse för ett antal faktorer i framställningen av en tidning: begränsad plats, begränsad tid och interaktionen mellan redaktör och reportrar.
Tiden var drygt en timme; en ungefärlig "tidningsdag" i skala 1:8.
Ingredienser:
* 16 personer
* 4 "presskit" för fyra fiktiva tidningar, bestående av en flersidig och tre ensidesartiklar, tre kopior av varje.
* 1 oskrivet A4 per "tidning"
* lite extramaterial i from av vita A4-papper, saxar och tejp
* tillgång till en kopiator
Varje fiktiv tidning hade en förutbestämd inriktning: hjärna & psyke, natur, språk eller generella vetenskapsnyheter (tänk New Scientist). Temat avspeglade sig i artikelvalet, som jag gjorde i förväg.
Varje tidning hade en redaktör, som var frivillig (jag hjälpte till lite på traven genom att fråga vilka som hade tidigare skriverfarenhet, och föreslog att de skulle vara redaktörer). Redaktörerna fick sedan välja varsin tidning, och jag briefade dem om vad de skulle göra:
* ge en artikelbunt till varje reporter
* inte läsa artiklarna själva
* lyssna på reportrarnas förslag till vinkel och ge dem utrymme efter vad som verkade intressant (i linje med tidningens tema)
* godkänna texten eller begära omskrivning
* ansvara för att allt material kom in i tid, och passa in det på ett A4, försett med tidningens titel.
Efter det utsågs resten av personerna till reportrar, och fick fördela sig jämnt på tidningarna. De fick också veta vad de skulle göra:
* ta emot ett kit med artiklar från sin redaktör (samma artiklar till alla reportrar på samma tidning)
* skumma igenom artiklarna och välja en eller två favoriter
* "sälja in" den till sin redaktör och få utrymme efter hur intressant/bra det verkade
* Skriva efter utrymme
* Visa upp för godkännande och ev. skriva om enligt anvisningar
(Vi hade bara en timme på oss, så jag skippade den annars tänkbara delen med att kontakta experter för kommentarer.)
Tidsschema
16:50 briefing av redaktörer, utdelning av material, gruppuppdelning
17:00: Redaktörerna delar ut artikel-kit
17:00-17:05 ca: inläsningstid
17:05: sälj in favorit med vinkel till redaktören, få utrymme
17:05-17:25: skrivtid
17:25: visa resulterande text för redaktören
17:25-17:35: omskrivningstid
17:35: redaktörerna börjar pussla ihop allt på ett A4
17:45: HÅRD deadline: slutresultatet till "tryck", dvs inlämnat till mig som kopierade upp det i 12 exemplar per tidning
17:50 Läs och rösta på konkurrenternas tidningar
18:00 Vinnande tidningen koras
Som ni ser var det tajt som sjutton, men det gick. Den här tidsplanen motsvarar ganska bra det tidsschema jag hade på DN och Science, nedkrympt till skala 1:8. Jag hade kanske lite mer skrivtid totalt, men den gick åt till att jaga expertkommentarer.
Samtliga redaktörer fyllde sina "tidningar", med en layout som varierade från OK till riktigt snygg. Och omdömena från såväl "reportrar" som "redaktörer" var väldigt positiva efteråt - de tyckte det var både kul och lärorikt.
Det hjälpte så klart att deltagarna var doktorander eller mer, någorlunda vana vid forskningsartiklar. Seminariet och övningen hölls på engelska, så de som skrev slapp översätta nyckelord (men fick å andra sidan slåss med engelskan, som inte var de flestas förstaspråk).
En not om materialurval: det är rätt svårt att hitta bra, intressanta och korta forskningsartiklar. Science har i varje nummer en eller flera "Brevia"; ensidesartiklar som beskriver nya fynd. Alla ensidesartiklar kom därifrån. Nature har sina "Letters", korta artiklar på runt 4 sidor, som jag använde för det flersidiga artikelmaterialet. Allt material var sådant som jag kunde se en eller flera bra vinklar i (och som hade kunnat hamna här på bloggen), men som jag inte kunde minnas att jag sett rapporterat i någon större utsträckning i svensk media. Jag gjorde också så att jag valde materialet först, och bestämde tidningarnas teman efteråt - det motsatta är sannolikt betydligt svårare.
Seminariet bestod av en teoridel (tidningars organisation, skillnaden mellan reportrar och redaktörer, var kommer nyheter ifrån, etc) och en praktisk del. Den senare blev oväntat lyckad, faktiskt så pass bra att jag tänkte dela med mig av "receptet" här ifall någon vill göra något liknande.
Målet med övningen var ett ge en förståelse för ett antal faktorer i framställningen av en tidning: begränsad plats, begränsad tid och interaktionen mellan redaktör och reportrar.
Tiden var drygt en timme; en ungefärlig "tidningsdag" i skala 1:8.
Ingredienser:
* 16 personer
* 4 "presskit" för fyra fiktiva tidningar, bestående av en flersidig och tre ensidesartiklar, tre kopior av varje.
* 1 oskrivet A4 per "tidning"
* lite extramaterial i from av vita A4-papper, saxar och tejp
* tillgång till en kopiator
Varje fiktiv tidning hade en förutbestämd inriktning: hjärna & psyke, natur, språk eller generella vetenskapsnyheter (tänk New Scientist). Temat avspeglade sig i artikelvalet, som jag gjorde i förväg.
Varje tidning hade en redaktör, som var frivillig (jag hjälpte till lite på traven genom att fråga vilka som hade tidigare skriverfarenhet, och föreslog att de skulle vara redaktörer). Redaktörerna fick sedan välja varsin tidning, och jag briefade dem om vad de skulle göra:
* ge en artikelbunt till varje reporter
* inte läsa artiklarna själva
* lyssna på reportrarnas förslag till vinkel och ge dem utrymme efter vad som verkade intressant (i linje med tidningens tema)
* godkänna texten eller begära omskrivning
* ansvara för att allt material kom in i tid, och passa in det på ett A4, försett med tidningens titel.
Efter det utsågs resten av personerna till reportrar, och fick fördela sig jämnt på tidningarna. De fick också veta vad de skulle göra:
* ta emot ett kit med artiklar från sin redaktör (samma artiklar till alla reportrar på samma tidning)
* skumma igenom artiklarna och välja en eller två favoriter
* "sälja in" den till sin redaktör och få utrymme efter hur intressant/bra det verkade
* Skriva efter utrymme
* Visa upp för godkännande och ev. skriva om enligt anvisningar
(Vi hade bara en timme på oss, så jag skippade den annars tänkbara delen med att kontakta experter för kommentarer.)
Tidsschema
16:50 briefing av redaktörer, utdelning av material, gruppuppdelning
17:00: Redaktörerna delar ut artikel-kit
17:00-17:05 ca: inläsningstid
17:05: sälj in favorit med vinkel till redaktören, få utrymme
17:05-17:25: skrivtid
17:25: visa resulterande text för redaktören
17:25-17:35: omskrivningstid
17:35: redaktörerna börjar pussla ihop allt på ett A4
17:45: HÅRD deadline: slutresultatet till "tryck", dvs inlämnat till mig som kopierade upp det i 12 exemplar per tidning
17:50 Läs och rösta på konkurrenternas tidningar
18:00 Vinnande tidningen koras
Som ni ser var det tajt som sjutton, men det gick. Den här tidsplanen motsvarar ganska bra det tidsschema jag hade på DN och Science, nedkrympt till skala 1:8. Jag hade kanske lite mer skrivtid totalt, men den gick åt till att jaga expertkommentarer.
Samtliga redaktörer fyllde sina "tidningar", med en layout som varierade från OK till riktigt snygg. Och omdömena från såväl "reportrar" som "redaktörer" var väldigt positiva efteråt - de tyckte det var både kul och lärorikt.
Det hjälpte så klart att deltagarna var doktorander eller mer, någorlunda vana vid forskningsartiklar. Seminariet och övningen hölls på engelska, så de som skrev slapp översätta nyckelord (men fick å andra sidan slåss med engelskan, som inte var de flestas förstaspråk).
En not om materialurval: det är rätt svårt att hitta bra, intressanta och korta forskningsartiklar. Science har i varje nummer en eller flera "Brevia"; ensidesartiklar som beskriver nya fynd. Alla ensidesartiklar kom därifrån. Nature har sina "Letters", korta artiklar på runt 4 sidor, som jag använde för det flersidiga artikelmaterialet. Allt material var sådant som jag kunde se en eller flera bra vinklar i (och som hade kunnat hamna här på bloggen), men som jag inte kunde minnas att jag sett rapporterat i någon större utsträckning i svensk media. Jag gjorde också så att jag valde materialet först, och bestämde tidningarnas teman efteråt - det motsatta är sannolikt betydligt svårare.
Fjällrävar planerar för oförutsedd svält
Fjällrävar lever till stor del på lämmlar - om de får välja. Lämmlarna varierar dock i antal över en tre- till femårig cykel, på ett ganska oförutsägbart sätt, vilket kan tvinga fjällrävarna att gå hungriga. En kanadensisk forskargrupp med svenske Gustaf Samelius i spetsen har nu visat att fjällrävar vid en fågelsjö har en försäkring mot svält: de samlar och lagrar fågelägg som de lever på under magra år.
Om köttätande djur lagrar mat burkar de vanligtvis handla om färskt kött, som håller sig några dagar. Lagrade fågelägg kan däremot hålla sig uppemot ett år, tack vare kylan och äggens naturliga "försvarsmekanismer" i form av skal, membran och äggvita.
Äggen som fjällrävarna lagrar kommer från häckande gäss, och finns tillgängliga i stort antal men under en liten del av året när gässen kommer för att häcka. Fjällrävarna lagrade ungefär lika många ägg varje år - ett par tusen ägg var (från en äggsäsong som är ett par veckor lång).
Studien utfördes under fyra år, 2000 - 2004 vid Karraksjön i Nunavut i norra Kanada, och bygger på analys av päls- och blodprov som togs varje vår. Olika nivåer av kol- och kväveisotoper i proverna skvallrar om vad fjällrävarna ätit - lämmlar eller ägg. Under ett bra lämmelår bestod vårkosten upp till en fjärdedel av ägg, men den ökade till upp till tre fjärdedelar ägg under magrare år. På hösten ett dåligt lämmelår var ungefär hälften av det fjällrävarna åt lagrade ägg.
Länkar
National Geographic
artikeln (Journal of Animal Ecology, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, biologi, ekologi, fjällrävar
Om köttätande djur lagrar mat burkar de vanligtvis handla om färskt kött, som håller sig några dagar. Lagrade fågelägg kan däremot hålla sig uppemot ett år, tack vare kylan och äggens naturliga "försvarsmekanismer" i form av skal, membran och äggvita.
Äggen som fjällrävarna lagrar kommer från häckande gäss, och finns tillgängliga i stort antal men under en liten del av året när gässen kommer för att häcka. Fjällrävarna lagrade ungefär lika många ägg varje år - ett par tusen ägg var (från en äggsäsong som är ett par veckor lång).
Studien utfördes under fyra år, 2000 - 2004 vid Karraksjön i Nunavut i norra Kanada, och bygger på analys av päls- och blodprov som togs varje vår. Olika nivåer av kol- och kväveisotoper i proverna skvallrar om vad fjällrävarna ätit - lämmlar eller ägg. Under ett bra lämmelår bestod vårkosten upp till en fjärdedel av ägg, men den ökade till upp till tre fjärdedelar ägg under magrare år. På hösten ett dåligt lämmelår var ungefär hälften av det fjällrävarna åt lagrade ägg.
Länkar
National Geographic
artikeln (Journal of Animal Ecology, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, biologi, ekologi, fjällrävar
onsdag, oktober 31, 2007
Av matnördar, för matnördar
Jag är en matnörd.
TAFFEL: om (middags)bord dukat med festmåltid, i sht vid kungligt l. furstligt hov l. hos förnäm person o. d.; äv. om utspisning av gäster l. om måltid vid sådant bord; äv. om sådan utspisning osv. ss. permanent arrangemang l. ss. till specificerade gäster utgående förmån; äv. i uttr. som brytɑ tɑffeln , avbryta måltid, (numera mindre br.) öppen tɑffel , fri utspisning, öppet hus. (SAOB)
----------------------------------------
UPPDATERAT: Och eftersom jag ser att Lisa redan outat mig, passar jag på att förtydliga: jag är en matnörd av den första sorten. (Det kommer bli hur kul som helst! Vänta bara, så får ni se. Eller, än bättre, prenumerera på nyhetsbrevet redan nu)
Andra bloggar om: mat, taffel
TAFFEL: om (middags)bord dukat med festmåltid, i sht vid kungligt l. furstligt hov l. hos förnäm person o. d.; äv. om utspisning av gäster l. om måltid vid sådant bord; äv. om sådan utspisning osv. ss. permanent arrangemang l. ss. till specificerade gäster utgående förmån; äv. i uttr. som brytɑ tɑffeln , avbryta måltid, (numera mindre br.) öppen tɑffel , fri utspisning, öppet hus. (SAOB)
----------------------------------------
UPPDATERAT: Och eftersom jag ser att Lisa redan outat mig, passar jag på att förtydliga: jag är en matnörd av den första sorten. (Det kommer bli hur kul som helst! Vänta bara, så får ni se. Eller, än bättre, prenumerera på nyhetsbrevet redan nu)
Andra bloggar om: mat, taffel
måndag, oktober 29, 2007
Ekologiskt är nyttigare
Ekologiska produkter är nyttigare än konventionellt producerade produkter, enligt preliminära resultat från ett EU-finansierat forskningsprojekt.
Ekologiska grönsaker (vete, tomater, potatis, kål lök och sallad) har mellan 20 och 40 procent mer antioxidanter, och ekologisk mjölk har upp till 60 procent mer antioxidanter och hälsosamma fettsyror, enligt de brittiska forskare som utfört studierna. Orsaken till skillnaden är inte känd, men undersökningar pågår.
Resultaten har släppts till brittisk press, men ännu finns ingen vetenskapligt granskad artikel där studien beskrivs.
Forskarna kommer från Tesco Centre for Organic Agriculture och ingår i projektet QLIF, som studerar ekologiska varor ur ett flertal olika perspektiv; ett av dem näringsvärde. Projektet har ungefär 12 månader kvar innan avslutning, och har en budget på 18 miljoner euro fördelat på 31 forskningsgrupper.
Länkar
Times Online
BBC News
Medical News Today
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, mat, hälsa, ekologiskt
Ekologiska grönsaker (vete, tomater, potatis, kål lök och sallad) har mellan 20 och 40 procent mer antioxidanter, och ekologisk mjölk har upp till 60 procent mer antioxidanter och hälsosamma fettsyror, enligt de brittiska forskare som utfört studierna. Orsaken till skillnaden är inte känd, men undersökningar pågår.
Resultaten har släppts till brittisk press, men ännu finns ingen vetenskapligt granskad artikel där studien beskrivs.
Forskarna kommer från Tesco Centre for Organic Agriculture och ingår i projektet QLIF, som studerar ekologiska varor ur ett flertal olika perspektiv; ett av dem näringsvärde. Projektet har ungefär 12 månader kvar innan avslutning, och har en budget på 18 miljoner euro fördelat på 31 forskningsgrupper.
Länkar
Times Online
BBC News
Medical News Today
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, mat, hälsa, ekologiskt
lördag, oktober 27, 2007
Anonyma "goda samariter" ger Wikipedia högre kvalitet
En av "sanningarna" kring öppna, användargenerade alternativ som Wikipedia är att det är de trogna anhängarna som borgar för den höga kvaliteten, och att anonyma enstaka ändringar stjälper snarare än hjälper. Det stämmer inte, visar forskare från amerikanska Dartmouth College.
Forskarna studerade ändringar i franska och holländska Wikipedia, utförda av såväl anonyma som identifierade användare (även anonyma användare har ett slags "identitet" i och med att de identifieras genom IP-numret till den dator de satt vid, och de flesta tenderar att ha samma IP-nummer över tiden). Forskarnas mått för kvaliteten på en ändring var baserat hur mycket av den gamla texten som behölls vid nästa ändring.
I genomsnitt gjorde en användare 9 ändringar, men antalet varierade stort: vissa gjorde bara en ändring, andra 50 ändringar. Generellt bidrog registrerade användare med mer ändringar över ett vidare spann av ämnen. Anonyma användare bidrog däremot med bättre ändringar - tvärtemot vad man generellt förväntar sig. Intressantast var den kategori som forskarna kallar "goda samariter"; de anonyma icke återvändande användare som bara gör en eller ett fåtal ändringar. Deras ändringar hade nämligen hög kvalitet, högre än den för ickeanonyma registrerade användare som gjorde ett liknande antal ändringar. Gränsen för den effekten gick vid fem ändringar. Sammantaget ökade kvaliteten med antalet ändringar för registrerade användare, och minskade med antalet för anonyma användare.
Resultatet baseras på ett slumpmässigt urval av runt 1750 användare från varje kategori och för varje språk. För båda språken var de oregistrerade användarna i verkligheten ungefär tio gånger fler än de registrerade. Därmed undersöktes en betydligt större del av de registrerade användarna än av de oregistrerade, och resultaten viktades för att kompensera för detta. (Totalt fanns vid tidpunkten för insamlingen 53901 användare för den franska delen och 33217 användare för den holländska delen, och drygt 7000 ingick i studien).
Det främsta problemet med metoden, som jag kan se, är att den riskerar att övervärdera kvaliteten på ändringar i sådana artiklar som inte många läser (och som därför sannolikt går oändrade längre, trots att de kanske egentligen är fel). Det är svårt att uttala sig om hur stor del av franska och holländska Wikipedia som utgjordes av sådana artiklar våren 2005 (när datainsamlingen till studien påbörjades), och forskarna diskuterar inte problematiken kring ojämnt fördelade läsare i sin artikel.
Vad jag gillar med det här resultatet är att det stöder min tes om att anonymitet inte är något automatiskt "farligt", såsom alltför många människors magreaktioner verkar få dem att tro. Det skulle vara intressant att göra något slags motsvarande undersökning på till exempel bloggkommentarer (där fördelningen av anonym resp. registrerad/identifierad verkar vara den motsatta), men det blir så klart lite krångligare att hitta ett tillförlitligt och smidigt sätt att mäta "kvalitet"...
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (utkast, dvs ej publicerad och granskad, via Dartmouth College - fritt tillgänglig)
New Scientist
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, internet, wikipedia, open source
Forskarna studerade ändringar i franska och holländska Wikipedia, utförda av såväl anonyma som identifierade användare (även anonyma användare har ett slags "identitet" i och med att de identifieras genom IP-numret till den dator de satt vid, och de flesta tenderar att ha samma IP-nummer över tiden). Forskarnas mått för kvaliteten på en ändring var baserat hur mycket av den gamla texten som behölls vid nästa ändring.
I genomsnitt gjorde en användare 9 ändringar, men antalet varierade stort: vissa gjorde bara en ändring, andra 50 ändringar. Generellt bidrog registrerade användare med mer ändringar över ett vidare spann av ämnen. Anonyma användare bidrog däremot med bättre ändringar - tvärtemot vad man generellt förväntar sig. Intressantast var den kategori som forskarna kallar "goda samariter"; de anonyma icke återvändande användare som bara gör en eller ett fåtal ändringar. Deras ändringar hade nämligen hög kvalitet, högre än den för ickeanonyma registrerade användare som gjorde ett liknande antal ändringar. Gränsen för den effekten gick vid fem ändringar. Sammantaget ökade kvaliteten med antalet ändringar för registrerade användare, och minskade med antalet för anonyma användare.
Resultatet baseras på ett slumpmässigt urval av runt 1750 användare från varje kategori och för varje språk. För båda språken var de oregistrerade användarna i verkligheten ungefär tio gånger fler än de registrerade. Därmed undersöktes en betydligt större del av de registrerade användarna än av de oregistrerade, och resultaten viktades för att kompensera för detta. (Totalt fanns vid tidpunkten för insamlingen 53901 användare för den franska delen och 33217 användare för den holländska delen, och drygt 7000 ingick i studien).
Det främsta problemet med metoden, som jag kan se, är att den riskerar att övervärdera kvaliteten på ändringar i sådana artiklar som inte många läser (och som därför sannolikt går oändrade längre, trots att de kanske egentligen är fel). Det är svårt att uttala sig om hur stor del av franska och holländska Wikipedia som utgjordes av sådana artiklar våren 2005 (när datainsamlingen till studien påbörjades), och forskarna diskuterar inte problematiken kring ojämnt fördelade läsare i sin artikel.
Vad jag gillar med det här resultatet är att det stöder min tes om att anonymitet inte är något automatiskt "farligt", såsom alltför många människors magreaktioner verkar få dem att tro. Det skulle vara intressant att göra något slags motsvarande undersökning på till exempel bloggkommentarer (där fördelningen av anonym resp. registrerad/identifierad verkar vara den motsatta), men det blir så klart lite krångligare att hitta ett tillförlitligt och smidigt sätt att mäta "kvalitet"...
Länkar
nyhetsrelease
artikeln (utkast, dvs ej publicerad och granskad, via Dartmouth College - fritt tillgänglig)
New Scientist
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, internet, wikipedia, open source
fredag, oktober 26, 2007
Folkvett 3/2007
Senaste numret av Folkvett, VoF:s tidning, damp ner i brevlådan i början av veckan. Jag vill bara passa på att tacka bloggarkollegorna Magnus (My Cup of Tea) och Måns (På jättars axlar) som båda glatt svarade ja på min förfrågan om att skriva, och dessutom lämnade in bra artiklar i tid.
Magnus minnesartikel om Hans-Uno Bengtsson och Måns artikel om Himalayasalt kommer gå att läsa på nätet så småningom (nyfiknare än så? Prenumerera här).
Andra bloggar om: vetenskap, folkvett, skeptisk, himalayasalt, hans-uno bengtsson
Magnus minnesartikel om Hans-Uno Bengtsson och Måns artikel om Himalayasalt kommer gå att läsa på nätet så småningom (nyfiknare än så? Prenumerera här).
Andra bloggar om: vetenskap, folkvett, skeptisk, himalayasalt, hans-uno bengtsson
Rödhåriga neandertalare
Även neandertalare kunde vara rödhåriga, visar nya genfynd - ungefär en procent av de europeiska neandertalarna beräknas ha varit bleka och haft rött hår. Det rapporteras i dagens nummer av Science.
Vissa variationer i en enskild gen - MC1R, melanocortinreceptor 1 - är kopplade till rödhårighet hos moderna människor. Receptorn sitter i huden och är inblandad i bildandet av pigment. Rödhåriga har i allmänhet en dåligt fungerande, förkortad eller på andra vis nedsatt variant av receptorgenen.
Nu visar det sig att en dåligt fungerande MC1R-genvariant som bör ha gett rött hår fanns redan hos några av neandertalarna - men inte samma genvariant, utan en unik variation som inte har hittats hos moderna människor. Rött hår och blek hy kan alltså ha utvecklats mer än en gång. Det kan vara kopplat till att blekhet hjälper till i syntetiserandet av D-vitamin (vilket kräver sol) - en anpassning som framför allt gör nytta längre norrut där det är rätt mörkt under delar av året.
Problemet med gammalt DNA i allmänhet är att det är så skadat och svårtestat - och problemet med att dessutom testa mänskligt DNA är att det kan förorenas med modernt DNA (från till exempel laboratoriepersonal) utan att det märks. För att vara säkra på sin sak har forskarna därför sekvenserat samma DNA på flera olika laboratorier, och även letat efter genen hos all inblandad personal (utan att hitta den). Andra personer testades också - totalt över 3700 stycken - och resultatet är att inga moderna rödhåriga verkar ha samma genvariant som neandertalarna.
Bleka, ljushåriga(re) neandertalare har redan tidigare framställts som en möjlighet, baserat på evolutionsargument - de finns till exempel avbildade på ett och annat museum. Nu vet vi att det inte var helt uppåt väggarna.
Länkar
Nyhetsrelease
artikel och kommentar i Science (kräver pren.)
Nature News
BBC News
National Geographic News
SR Vetenskapsradion
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, neandertalare, hårfärg, rött hår
Vissa variationer i en enskild gen - MC1R, melanocortinreceptor 1 - är kopplade till rödhårighet hos moderna människor. Receptorn sitter i huden och är inblandad i bildandet av pigment. Rödhåriga har i allmänhet en dåligt fungerande, förkortad eller på andra vis nedsatt variant av receptorgenen.
Nu visar det sig att en dåligt fungerande MC1R-genvariant som bör ha gett rött hår fanns redan hos några av neandertalarna - men inte samma genvariant, utan en unik variation som inte har hittats hos moderna människor. Rött hår och blek hy kan alltså ha utvecklats mer än en gång. Det kan vara kopplat till att blekhet hjälper till i syntetiserandet av D-vitamin (vilket kräver sol) - en anpassning som framför allt gör nytta längre norrut där det är rätt mörkt under delar av året.
Problemet med gammalt DNA i allmänhet är att det är så skadat och svårtestat - och problemet med att dessutom testa mänskligt DNA är att det kan förorenas med modernt DNA (från till exempel laboratoriepersonal) utan att det märks. För att vara säkra på sin sak har forskarna därför sekvenserat samma DNA på flera olika laboratorier, och även letat efter genen hos all inblandad personal (utan att hitta den). Andra personer testades också - totalt över 3700 stycken - och resultatet är att inga moderna rödhåriga verkar ha samma genvariant som neandertalarna.
Bleka, ljushåriga(re) neandertalare har redan tidigare framställts som en möjlighet, baserat på evolutionsargument - de finns till exempel avbildade på ett och annat museum. Nu vet vi att det inte var helt uppåt väggarna.
Länkar
Nyhetsrelease
artikel och kommentar i Science (kräver pren.)
Nature News
BBC News
National Geographic News
SR Vetenskapsradion
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, neandertalare, hårfärg, rött hår
torsdag, oktober 25, 2007
En lagom tidig buss
Att lägga ett bra schema för lokaltrafikbussar - luftigt men inte för generöst - är en hel vetenskap. Bokstavligt talat. Maged Dessouky och hans kollegor har fått pris för en vetenskaplig artikel där de visar hur man lägger så bra busscheman som möjligt.
Ett bra schema innehåller en del "luft", extratid som låter bussen komma fram till nästa stopp enligt tidtabellen trots bekymmer på vägen. Men att lägga till för mycket mellantid är inte bra - det sänker antalet möjliga bussturer eller gör bussturerna dyrare, beroende på om man behåller samma mängd bussar eller väljer att skaffa fler (och anställa fler chaufförer).
Inbyggt i problemet är också att ett för snävt schema förvärrar sig självt; en lite för sen buss plockar i allmänhet upp fler passagerare och blir därmed ännu senare.
Någonstans mellan för mycket och för lite finns en optimal mängd tid - men den är inte lätt att hitta. Uträkningen kräver att man tar hänsyn till en hel del saker som folk gör, till exempel att ignorera scheman om det är mindre än tio minuter mellan turerna.
Det enklaste fallet, ett optimalt schema för en enda rutt med en buss, går att lösa exakt - det visar Dessouky och hans kollegor i artikeln. Matematiken är inte helt enkel. Det mer komplicerade fallet med flera bussar på samma rutt går att approximera på ett bra sätt. De visar bland annat att det oftast är mer ekonomiskt och effektivt att bara hålla schemat på viktiga punkter; där folk byter fordon och där många passagerare anländer.
Men det övergripande problemet - sammanhängande transportsystem och hur man bäst fördelar sina fordon över systemet - ger de sig inte ens in på. Fullt begripligt, med tanke på hur krångliga redan "leksaksfallen" var. De närmaste dagarna kommer jag vara tacksam varje gång jag träffar på en buss eller tunnelbana som går i tid - huva, vad svårt det verkar.
Dessouky och kollegor får sitt pris - "Best Paper for 2007" enligt ett transportinstitut - den 5:e november i Seattle. Artikeln publicerades ursprungligen i Transport Science i november 2006.
Länkar
Nyhetsrelease
artikeln (Transport Science, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, optimering, schemaläggning, lokaltrafik, bussar
Ett bra schema innehåller en del "luft", extratid som låter bussen komma fram till nästa stopp enligt tidtabellen trots bekymmer på vägen. Men att lägga till för mycket mellantid är inte bra - det sänker antalet möjliga bussturer eller gör bussturerna dyrare, beroende på om man behåller samma mängd bussar eller väljer att skaffa fler (och anställa fler chaufförer).
Inbyggt i problemet är också att ett för snävt schema förvärrar sig självt; en lite för sen buss plockar i allmänhet upp fler passagerare och blir därmed ännu senare.
Någonstans mellan för mycket och för lite finns en optimal mängd tid - men den är inte lätt att hitta. Uträkningen kräver att man tar hänsyn till en hel del saker som folk gör, till exempel att ignorera scheman om det är mindre än tio minuter mellan turerna.
Det enklaste fallet, ett optimalt schema för en enda rutt med en buss, går att lösa exakt - det visar Dessouky och hans kollegor i artikeln. Matematiken är inte helt enkel. Det mer komplicerade fallet med flera bussar på samma rutt går att approximera på ett bra sätt. De visar bland annat att det oftast är mer ekonomiskt och effektivt att bara hålla schemat på viktiga punkter; där folk byter fordon och där många passagerare anländer.
Men det övergripande problemet - sammanhängande transportsystem och hur man bäst fördelar sina fordon över systemet - ger de sig inte ens in på. Fullt begripligt, med tanke på hur krångliga redan "leksaksfallen" var. De närmaste dagarna kommer jag vara tacksam varje gång jag träffar på en buss eller tunnelbana som går i tid - huva, vad svårt det verkar.
Dessouky och kollegor får sitt pris - "Best Paper for 2007" enligt ett transportinstitut - den 5:e november i Seattle. Artikeln publicerades ursprungligen i Transport Science i november 2006.
Länkar
Nyhetsrelease
artikeln (Transport Science, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, optimering, schemaläggning, lokaltrafik, bussar
tisdag, oktober 23, 2007
Växla ditt ordförråd mot ris
På webbsidan FreeRice kan man testa sin engelska ordkunskap och samtidigt donera reklamsponsrat ris till hungriga. Varje rätt svar ger tio riskorn.Mer eller mindre okända engelska ord ställs mot fyra alternativ, och svårighetsgraden ställs in efter resultatet på de första försöken. Totalt finns femtio nivåer, men att någon tar sig över 48 lär vara sällsynt. Hur "svårt" ett ord anses beror på hur många som tidigare klassat det fel. Sidan har varit igång sedan 7:e oktober, och ordklassningen verkar rätt stabil. Såväl gammaldags ord som slang och låneord dyker upp.
I teorin en sida för alla, således. Är man som jag en ordälskande person med förkärlek för knepigheter är det lätt att fastna stenhårt. Och det är kanske inte helt fel, om riset kommer till nytta i alla fall (
Totalantalet igår var 26,8 miljoner riskorn. Toppantalet så långt är runt 40 miljoner. Kan det gå nånstans mellan femhundra och tusen riskorn på en deciliter, kanske? Då blir ett par tiotals miljoner ändå en rätt respektabel mängd.
Länk
FreeRice
Andra bloggar om: engelska, ord, språk, internet, tidsfördriv, ris, välgörenhet, free rice
Hur det gick? Efter de första hundra orden låg jag ganska stadigt på en nivå kring 42, med utflykter uppåt 46 och neråt 38. (Att läsa engelsk fantasy är nyttigt för ordförrådet, verkar det som.)
Två är slump, tre är regel
Två lyckosamma händelser i rad uppfattas som slump, men tre i rad uppfattas oftast som signifikant. Det visar ny psykologisk forskning som publiceras i Organizational Behavior and Human Decision Processes.
Människan ser mönster i allt, även när sådana inte finns. Det är säkert en av orsakerna till att många tror på "lucky streaks" eller perioder av tur - trots att sådana lätt kan uppstå av en slump.
Vår förkärlek för samband kräver inte mycket för att triggas. Det räcker med att något liknande händer tre gånger i rad - oavsett om det är matchresultat, slumpdragna kort, börskurser eller mål och missar i basketmatcher, visar forskarna. Ytterligare repetitioner - fyra, fem eller sex - gjorde däremot ingen större skillnad. De föreslår därför att tre allmänt uppfattas som starten på ett mönster.
Kanske kan en biologisk mekanism förklara en del av vår talmystik kring talet tre. Eller så kan vår grundläggande mytbildning kring talet tre - väldigt vanlig i bland annat folksagor - vara orsaken till att vi senare ser "mönster av tre" överallt.
Tips via BPS Research Digest.
Länk
Artikeln i Organizational Behavior and Human Decision Processes (pren krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, tre
Människan ser mönster i allt, även när sådana inte finns. Det är säkert en av orsakerna till att många tror på "lucky streaks" eller perioder av tur - trots att sådana lätt kan uppstå av en slump.
Vår förkärlek för samband kräver inte mycket för att triggas. Det räcker med att något liknande händer tre gånger i rad - oavsett om det är matchresultat, slumpdragna kort, börskurser eller mål och missar i basketmatcher, visar forskarna. Ytterligare repetitioner - fyra, fem eller sex - gjorde däremot ingen större skillnad. De föreslår därför att tre allmänt uppfattas som starten på ett mönster.
Kanske kan en biologisk mekanism förklara en del av vår talmystik kring talet tre. Eller så kan vår grundläggande mytbildning kring talet tre - väldigt vanlig i bland annat folksagor - vara orsaken till att vi senare ser "mönster av tre" överallt.
Tips via BPS Research Digest.
Länk
Artikeln i Organizational Behavior and Human Decision Processes (pren krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, tre
måndag, oktober 22, 2007
Tillbaka i Sverige
Nya bloggposter kommer - jag lovar! - så fort jag rett ut det sedvanliga komma hem-kaoset av brådskande arbetsuppgifter.
tisdag, oktober 16, 2007
Klamydia kan ge män fertilitetsproblem
Mäns spermier skadas av klamydia, och skadorna gör det svårare för männen att skaffa barn. Det rapporterar forskare vid en pågående fertilitetskonferens. Eftersom många smittade förblir symtomfria kan de ha nedsatt fertilitet utan att veta om det.
Fler kvinnor än män rapporteras ha klamydia varje år, men en större del av de män som testar sig har klamydia. Det är ett återkommande drag i klamydiastatistiken, och brukar tas som ett tecken på att många män går runt och är smittade utan att veta det. För kvinnor innebär klamydia en risk att bli steril, vilket är välkänt. Länken mellan manlig infertilitet och klamydia har dock inte varit känd särskilt länge, och den bakomliggande orsaken har varit oklar.
Spanska forskare testade sperma från 143 barnlösa män som bar på klamydia- och mycoplasmainfektioner. De infekterade männens spermier hade tre gånger så mycket fragmenterat DNA som de friska männens spermier (35% av spermierna mot 11%). De hade också fler orörliga och missbildade spermier.
Spermier från infekterade män som behandlades med antibiotika förbättrades med 36% över loppet av fyra månader. Under den perioden blev 13% av männen med barn med sin partner; efter behandlingen steg siffran till 86%.
(Kommentar: Det är åtminstone för mig oklart om all fragmentering och övriga skador beror på klamydia, eller om delar berodde på mycoplasmainfektionen. Jag kan inte hitta någon studie som klargör saken heller. Tidningarna går hårt på klamydiavinkeln, men det behöver inte nödvändigtvis betyda att klamydia stod för allt.)
Resultaten går väl i hand med en relativt ny svensk undersökning av barnlösa par i Umeå, som visade att bara 23% av de par där mannen hade antikroppar mot klamydia (tecken på en pågående eller före detta infektion) lyckades få barn. De flesta av männen i studien var inte medvetna om att de bar eller burit på klamydia.
Länkar
New Scientist
BBC News
Times Online
Socialstyrelsen
Svensk statistik över rapporterade klamydiafall
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, fertilitet, STD, klamydia
Fler kvinnor än män rapporteras ha klamydia varje år, men en större del av de män som testar sig har klamydia. Det är ett återkommande drag i klamydiastatistiken, och brukar tas som ett tecken på att många män går runt och är smittade utan att veta det. För kvinnor innebär klamydia en risk att bli steril, vilket är välkänt. Länken mellan manlig infertilitet och klamydia har dock inte varit känd särskilt länge, och den bakomliggande orsaken har varit oklar.
Spanska forskare testade sperma från 143 barnlösa män som bar på klamydia- och mycoplasmainfektioner. De infekterade männens spermier hade tre gånger så mycket fragmenterat DNA som de friska männens spermier (35% av spermierna mot 11%). De hade också fler orörliga och missbildade spermier.
Spermier från infekterade män som behandlades med antibiotika förbättrades med 36% över loppet av fyra månader. Under den perioden blev 13% av männen med barn med sin partner; efter behandlingen steg siffran till 86%.
(Kommentar: Det är åtminstone för mig oklart om all fragmentering och övriga skador beror på klamydia, eller om delar berodde på mycoplasmainfektionen. Jag kan inte hitta någon studie som klargör saken heller. Tidningarna går hårt på klamydiavinkeln, men det behöver inte nödvändigtvis betyda att klamydia stod för allt.)
Resultaten går väl i hand med en relativt ny svensk undersökning av barnlösa par i Umeå, som visade att bara 23% av de par där mannen hade antikroppar mot klamydia (tecken på en pågående eller före detta infektion) lyckades få barn. De flesta av männen i studien var inte medvetna om att de bar eller burit på klamydia.
Länkar
New Scientist
BBC News
Times Online
Socialstyrelsen
Svensk statistik över rapporterade klamydiafall
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, fertilitet, STD, klamydia
måndag, oktober 15, 2007
Bloggen som plattform för ett vetenskapligt samtal?
Med början i en bloggpost av Jens Sundström på Forskarbloggen har Jens, jag, Harald Cederlund (Skor längtar ut) och Mats Fröberg (1/4 av Under lagerbladet) diskuterat bloggen som möjlig plattform för det vetenskapliga samtalet. Det har varit en väldigt intressant diskussion så långt, och jag uppmuntrar alla som är intresserade att läsa Jens post och kommentarstråden (och kommentera, så klart).
Jag ser det såhär: problemet (och möjligheten) med standardtypen av blogg är dess tillgänglighet; den kan nås av de flesta, och det är lätt att söka igenom stora textmassor efter ett visst ämne eller en viss persons svar. Det vetenskapliga samtalet, däremot, är oftast muntligt och relativt privat - även om det ibland tar plats inför lika många personer som en medelstor bloggläsekrets har man en god aning om vem som lyssnar och vem som inte gör det.
Eftersom idéer är forskningens hårdvaluta - åtminstone den sorts idéer som kan förvandlas till forskningsartiklar, och i slutänden nya forskningsanslag - finns det en klar logik i att de flesta vetenskapliga diskussioner inte är tillgängliga för vem som helst. Samtidigt finns det ett stort värde i att göra forskningens idébildande så synbart det går; dels för att det har en potential att generera fler idéer snabbare, och dels för att öka medvetenheten om hur forskning egentligen går till.
Sedan finns det en viss töjmån i begreppet "vetenskapligt samtal", och för ickeforskare är det kanske svårt att inse vad begreppet avser. Jag skulle vilja definiera det - just nu iallafall, tills jag stöter på en bättre definition - som ett någorlunda ömsesidigt idéutbyte eller idébygge mellan forskare, med resultatet att skapa eller (om)värdera kunskap. Det som sker på det flesta vetenskapsbloggar är inte riktigt detsamma, för oftast så handlar det mer om att förmedla eller diskutera redan känd kunskap. Man kan kanske kalla bloggandet och -kommenterandet för ett "populärvetenskapligt samtal". Sådana behöver vi också, men de fyller sällan samma nisch.
Jag tror det finns goda möjligheter att hitta en lagom öppen lösning, rent tekniskt, om man vill föra yrkesmässiga vetenskapliga diskussioner på nätet. Problemet än så länge är snarare att få dit någon att diskutera med (där har ju bloggen en fördel, som är gjord för diskussion). Det lär lösa sig med tiden; det finns redan en del intressanta ansträngningar, till exempel posterpresentationer i Second Life eller e-konferenser (som åtminstone i det föregående fallet genomförs såhär). Åtminstone för e-konferenser så har man en viss koll på vilka som "deltar" och en viss koll på legitimiteten hos det som framförs (genom en tredje part som accepterar eller avslår konferensbidrag).
Men i allmänhet: så länge det inte finns ett allmänt godkänt sätt att få "credit" för idéer som framförs via ett digitalt forum så lever det digitala vetenskapliga idéutbytet på en skakig grund. Så länge en stor andel internetanvändare ser bloggar som gratiskällor till idéer eller material finns det en definitiv risk med att föra en diskussion av vetenskapligt värde inför öppen ridå - det lär dröja ännu ett tag innan vem som helst riskerar att en reviewer invänder "här borde du citera blogg/bloggpost X".
En vanlig blogg är ännu inte (i allmänhet) en bra form för det formella vetenskapliga samtalet, åtminstone inte när det gäller att förmedla egen ny kunskap, men det innebär inte att bloggen inte kan bli det. Tecken på att det går i rätt rikting: amerikanska National Library of Medicine har tagit fram riktlinjer för hur man citerar en blogg i en vetenskaplig artikel, och det finns en WordPress-plugin som automatiskt genererar en referenslista i slutet på en (vetenskaplig) bloggpost.
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, vetenskapskommunikation
Jag ser det såhär: problemet (och möjligheten) med standardtypen av blogg är dess tillgänglighet; den kan nås av de flesta, och det är lätt att söka igenom stora textmassor efter ett visst ämne eller en viss persons svar. Det vetenskapliga samtalet, däremot, är oftast muntligt och relativt privat - även om det ibland tar plats inför lika många personer som en medelstor bloggläsekrets har man en god aning om vem som lyssnar och vem som inte gör det.
Eftersom idéer är forskningens hårdvaluta - åtminstone den sorts idéer som kan förvandlas till forskningsartiklar, och i slutänden nya forskningsanslag - finns det en klar logik i att de flesta vetenskapliga diskussioner inte är tillgängliga för vem som helst. Samtidigt finns det ett stort värde i att göra forskningens idébildande så synbart det går; dels för att det har en potential att generera fler idéer snabbare, och dels för att öka medvetenheten om hur forskning egentligen går till.
Sedan finns det en viss töjmån i begreppet "vetenskapligt samtal", och för ickeforskare är det kanske svårt att inse vad begreppet avser. Jag skulle vilja definiera det - just nu iallafall, tills jag stöter på en bättre definition - som ett någorlunda ömsesidigt idéutbyte eller idébygge mellan forskare, med resultatet att skapa eller (om)värdera kunskap. Det som sker på det flesta vetenskapsbloggar är inte riktigt detsamma, för oftast så handlar det mer om att förmedla eller diskutera redan känd kunskap. Man kan kanske kalla bloggandet och -kommenterandet för ett "populärvetenskapligt samtal". Sådana behöver vi också, men de fyller sällan samma nisch.
Jag tror det finns goda möjligheter att hitta en lagom öppen lösning, rent tekniskt, om man vill föra yrkesmässiga vetenskapliga diskussioner på nätet. Problemet än så länge är snarare att få dit någon att diskutera med (där har ju bloggen en fördel, som är gjord för diskussion). Det lär lösa sig med tiden; det finns redan en del intressanta ansträngningar, till exempel posterpresentationer i Second Life eller e-konferenser (som åtminstone i det föregående fallet genomförs såhär). Åtminstone för e-konferenser så har man en viss koll på vilka som "deltar" och en viss koll på legitimiteten hos det som framförs (genom en tredje part som accepterar eller avslår konferensbidrag).
Men i allmänhet: så länge det inte finns ett allmänt godkänt sätt att få "credit" för idéer som framförs via ett digitalt forum så lever det digitala vetenskapliga idéutbytet på en skakig grund. Så länge en stor andel internetanvändare ser bloggar som gratiskällor till idéer eller material finns det en definitiv risk med att föra en diskussion av vetenskapligt värde inför öppen ridå - det lär dröja ännu ett tag innan vem som helst riskerar att en reviewer invänder "här borde du citera blogg/bloggpost X".
En vanlig blogg är ännu inte (i allmänhet) en bra form för det formella vetenskapliga samtalet, åtminstone inte när det gäller att förmedla egen ny kunskap, men det innebär inte att bloggen inte kan bli det. Tecken på att det går i rätt rikting: amerikanska National Library of Medicine har tagit fram riktlinjer för hur man citerar en blogg i en vetenskaplig artikel, och det finns en WordPress-plugin som automatiskt genererar en referenslista i slutet på en (vetenskaplig) bloggpost.
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, vetenskapskommunikation
fredag, oktober 12, 2007
Nobelprisen 2007 - i nyttans tecken
Nobelprisens nytta för mänskligheten brukar vara varierande synlig. I år tycker jag den är ovanligt tydlig. Här kommer en kort sammanfattningspost, mest för min egen skull, eftersom jag (snyft!) inte hunnit Nobelblogga i realtid i år.
Nobelpriset i medicin 2007 - skräddarsydda musgener
Mario Capecchi, USA (född 1937)
Martin Evans, Storbritannien (född 1941)
Oliver Smithies, USA (född 1925)
Knock-out-möss, som fått en gen utslagen, är kanske inte något som de flesta kommer i kontakt med varje dag. Men en del av själva tänket, "genen för" vad det nu vara månde, har fått ett otroligt stort genomslag i det allmäna vetandet. En stor del av effekten kommer sannolikt från mediarapporter som basunerar ut att "forskare har hittat genen för X", och ofta har knock-out-möss använts i de bakomliggande studierna.
Hade inte möjligheten funnits att ta fram möss med en viss gen borttagen eller ändrad, så hade vi dessutom varit betydligt okunnigare idag - i stort sett förvisade till gigantiska populationsstudier för att försöka hitta kopplingar mellan gener och sjukdomar. Kartläggning av mer komplexa sjukdomar som beror på många interagerande gener hade varit nästan omöjligt.
Länkar
Nobelstiftelsens pressrelease och engelsk tvåminuters-info
Ny Teknik (med oavsiktligt rolig titel)
DN
Nobelpriset i fysik 2007 - bärbar småskalighet
Albert Fert, Frankrike (född 1938)
Peter Grünberg, Tyskland (född 1939)
Årets Nobelpris för GMR (jättemagnetoresistans) kommer säkert gå till historien som "hårddiskspriset". Nog för att jag tycker det är en smula fånigt att utropa saker som "Äntligen ett greppbart Nobelpris" - SvD:s Adam Erlandsson måste ha missat Nobelstiftelsens mångåriga ansträngningar med att ge ut bra populärvetenskaplig information om vad Nobelprisen innebär - men om det får folk att inse att det ligger grundläggande fysikforskning bakom saker de faktiskt använder, så visst.
Det kan tyckas ironiskt i sammanhanget att många tillämpningar med små hårddiskar är på väg ut, till förmån för flashminnen. Till och med i bärbara datorer. Spinntroniken - som GMR var den första praktiskta tillämpningen av - är dock bara i sin linda än så länge, och förhoppningsvis kommer MRAM-tekniken som är under utveckling innebära att vi så småningom kan ha datorer som skippar den långsamma hårddisken helt till förmån för arbetsminne och hårddisk som "smälts ihop".
Länkar
Nobelstiftelsens pressrelease och populärvetenskapliga information
Forskning & Framsteg 6/07 om spinntronik
DN
Nyhetsrelease-exempel på MRAM under utveckling
Under lagerbladet bloggar om fysikpriset,och MJ gissade rätt.
Kemipriset 2007 - det är ytan som räknas
Gerhard Ertl, Tyskland (född 1936)
Ytkemi är ett område med många praktiskta tillämpningar. Katalysatorer är bara en, sensorer av metalloxid (huvudkandidaterna för användning en "elektrisk näsa", ännu ett tag) är en annan. Eller så kan man kalla årets pris för gödsel-priset; utan ytkemi ingen industritillverkad konstgödsel.
Det är rätt ovanligt med en ensam pristagare. Intressant nog verkar många kemister anse att ytkemisten Gabor Somorjai skulle ha delat Nobelpriset i kemi med Gerhard Ertl, speciellt som priset delvis gavs för utveckling av fältet ytkemi.
Länkar
Nobelstiftelsens pressrelease och populärvetenskapliga information
DN
Kemister diskuterar kemipriset
En lång nyhetsrelease (från 2002) om Somorjais arbete
I övrigt håller jag med Malte om att det är kul att Doris Lessing fått litteraturpriset, och påminner de som inte gillar Al Gores version av klimatdebatten om att fredspriset inte är ett vetenskapspris....
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, nobelpriset
Nobelpriset i medicin 2007 - skräddarsydda musgener
Mario Capecchi, USA (född 1937)
Martin Evans, Storbritannien (född 1941)
Oliver Smithies, USA (född 1925)
Knock-out-möss, som fått en gen utslagen, är kanske inte något som de flesta kommer i kontakt med varje dag. Men en del av själva tänket, "genen för" vad det nu vara månde, har fått ett otroligt stort genomslag i det allmäna vetandet. En stor del av effekten kommer sannolikt från mediarapporter som basunerar ut att "forskare har hittat genen för X", och ofta har knock-out-möss använts i de bakomliggande studierna.
Hade inte möjligheten funnits att ta fram möss med en viss gen borttagen eller ändrad, så hade vi dessutom varit betydligt okunnigare idag - i stort sett förvisade till gigantiska populationsstudier för att försöka hitta kopplingar mellan gener och sjukdomar. Kartläggning av mer komplexa sjukdomar som beror på många interagerande gener hade varit nästan omöjligt.
Länkar
Nobelstiftelsens pressrelease och engelsk tvåminuters-info
Ny Teknik (med oavsiktligt rolig titel)
DN
Nobelpriset i fysik 2007 - bärbar småskalighet
Albert Fert, Frankrike (född 1938)
Peter Grünberg, Tyskland (född 1939)
Årets Nobelpris för GMR (jättemagnetoresistans) kommer säkert gå till historien som "hårddiskspriset". Nog för att jag tycker det är en smula fånigt att utropa saker som "Äntligen ett greppbart Nobelpris" - SvD:s Adam Erlandsson måste ha missat Nobelstiftelsens mångåriga ansträngningar med att ge ut bra populärvetenskaplig information om vad Nobelprisen innebär - men om det får folk att inse att det ligger grundläggande fysikforskning bakom saker de faktiskt använder, så visst.
Det kan tyckas ironiskt i sammanhanget att många tillämpningar med små hårddiskar är på väg ut, till förmån för flashminnen. Till och med i bärbara datorer. Spinntroniken - som GMR var den första praktiskta tillämpningen av - är dock bara i sin linda än så länge, och förhoppningsvis kommer MRAM-tekniken som är under utveckling innebära att vi så småningom kan ha datorer som skippar den långsamma hårddisken helt till förmån för arbetsminne och hårddisk som "smälts ihop".
Länkar
Nobelstiftelsens pressrelease och populärvetenskapliga information
Forskning & Framsteg 6/07 om spinntronik
DN
Nyhetsrelease-exempel på MRAM under utveckling
Under lagerbladet bloggar om fysikpriset,och MJ gissade rätt.
Kemipriset 2007 - det är ytan som räknas
Gerhard Ertl, Tyskland (född 1936)
Ytkemi är ett område med många praktiskta tillämpningar. Katalysatorer är bara en, sensorer av metalloxid (huvudkandidaterna för användning en "elektrisk näsa", ännu ett tag) är en annan. Eller så kan man kalla årets pris för gödsel-priset; utan ytkemi ingen industritillverkad konstgödsel.
Det är rätt ovanligt med en ensam pristagare. Intressant nog verkar många kemister anse att ytkemisten Gabor Somorjai skulle ha delat Nobelpriset i kemi med Gerhard Ertl, speciellt som priset delvis gavs för utveckling av fältet ytkemi.
Länkar
Nobelstiftelsens pressrelease och populärvetenskapliga information
DN
Kemister diskuterar kemipriset
En lång nyhetsrelease (från 2002) om Somorjais arbete
I övrigt håller jag med Malte om att det är kul att Doris Lessing fått litteraturpriset, och påminner de som inte gillar Al Gores version av klimatdebatten om att fredspriset inte är ett vetenskapspris....
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, nobelpriset
tisdag, oktober 09, 2007
Utomlands
Jag borde kanske ha förvarnat tidigare, men jag befinner mig utomlands den här veckan så det blir ingen traditionell "blixtrapportering" om (de naturvetenskapliga)Nobelprisen. Däremot blir det så småningom en sammanfattningspost.
söndag, oktober 07, 2007
Rymdvaluta i teflon
Brittiska valutaväxlingsföretaget Travelex lanserar en "rymdvaluta" för den inte alltför avlägsna rymdturismen; ovala, snällt avrundade mynt i teflon.
Vanliga mynt och deras vassa kanter kan vara skadliga för ett rymdfordon, och magnetremsor klarar inte strålningen. Chip och pin-koder fungerar inte när man är så långt borta som på månen. Därför behövs en speciell, säker rymdvaluta enligt Travelex (som bekvämt nog unviker att nämna sedlar i sin nyhetsrelease, men kanske skulle det kunna vara ett brandsäkerhetsproblem?).
Ovala teflonmynt ska tvärtemot sina mer vardagliga metallkollegor inte kunna skada någon om de tappas, och materialet är ju redan godkänt för rymdbruk så risken att nån blir skadad eller förgiftad är liten. Dessutom har Travelex tänkt på förvaringen; mynten ska kunna förvaras i ett tygrör försett med kardborrband för att lätt kunna fästas på en eventuell rymddräkt. Mynten är genomskinliga med en färgad blobb i mitten (som uppges vara en sol omgärdad av åtta planeter). De har också ett serienummer för att förhindra förfalskningar.
Valutan går under namnet QUID, efter Quasi Universal Intergalactic Denomination (kvasi-universell intergalaktisk valör), och finns i valörerna ett till tio. Travelex noterar just nu ett QUID för £6.25, eller lite drygt 80 kronor, så det kan bli knepigt med växeln. Fast en avrundning på 40 kronor hit eller dit kanske inte spelar så stor roll ovanpå priset för en rymdresa, och vid 2050 när det kanske finns en månbas lär värdeminskningen ha sett till att det inte svider så mycket.
Man skulle kunna tro att det här enbart är en PR-grej, men Travelex uppger att de just nu förbereder sig för att rymdturiser ska kunna växla till sig QUID i deras affärer runt om i Storbritannien och köpa dem online. Dessutom har de lämnat in en förfrågan om att få öppna första växlingsbyrån på månen.
Länkarnyhetsrelease
BBC
Andra bloggar om: rymden, valuta, quid, teflon
lördag, oktober 06, 2007
Skratta och tänk - årets IgNobelpris är här!
Vanilj från koskit och viagra mot jetlag - årets igNobelpris har delats ut.
IgNobelprisen delas ut varje år i oktober, strax innan de riktiga Nobelprisen tillkännages. Borde vara lätt att komma ihåg, men jag tenderar att glömma det tills något påminner mig - till exempel en DN-artikel. Själv autdelningen var i förrgår torsdag.
Karin Bojs går redan kortfattat igenom de tio priserna, så det behöver jag inte göra. Jag tänker däremot tillägga att förutom viagra mot hamster-jetlag, som jag skrev om i våras, så tycker jag att vanillin från koskit är den klart coolaste upptäckten. Hur det fungerar?
Koskit innehåller mycket lignin (vedämne), från gräs och plantor. Lignin har redan tidigare använts för att göra vanillin; om någon som jag tidigare har hört att vanillin "tillverkas från pappersmassa" så är det alltså ligninet i massan som används. Lignin är ganska svårnedbrytbart, så har man ett berg av koskit att bli av med kan det ta ett tag.
Det gav forskaren Mayu Yamamoto idén att försöka återvinna koskiten och göra vanillin, som lär vara en av världens mest vanliga dofttillsatser, av den. Själva processen tar ungefär en timme, och går ut på att använda värme och tryck för att bryta ligninet i mindre bitar. Tillsammans med Sekisui Chemical Co ska Yamamoto och hennes kollegor göra en maskin som kan processa flera ton koskit per dag. I mars 2006 skulle maskinen vara färdig om 2-3 år, så snart är den kanske här...
Men det är osannolikt att särskilt mycket av vanillinet hamnar i mat eller godis - få tillverkare lär vilja ta den risken trots att det bjöds på Yum-A-Moto vaniljglass igår i samband med igNobel-festligheterna. I doftljus och parfymer, däremot, är det inte omöjligt att vaniljdoft så småningom kommer från, (låt oss kalla det) begagnat gräs.
Dessutom lär vanillin tillsättas i djurfoder, för att djuren då äter mer. Även i foder till kor, får man undra? Det skulle verkligen vara ett exempel på återvinning, i så fall.
Länkar
IgNobelprisets hemsida
Engelska Wikipedia om IgNobelpriset och 2007 års vinnare
DN, IDG om årets IgNobelpris
National Geographic News
Forbes om vanillin från koskit
Lignininstitutet om vanillin från lignin
Vanillin från majsskal
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, ignobelpris, viagra, jetlag, vanillin, koskit
IgNobelprisen delas ut varje år i oktober, strax innan de riktiga Nobelprisen tillkännages. Borde vara lätt att komma ihåg, men jag tenderar att glömma det tills något påminner mig - till exempel en DN-artikel. Själv autdelningen var i förrgår torsdag.
Karin Bojs går redan kortfattat igenom de tio priserna, så det behöver jag inte göra. Jag tänker däremot tillägga att förutom viagra mot hamster-jetlag, som jag skrev om i våras, så tycker jag att vanillin från koskit är den klart coolaste upptäckten. Hur det fungerar?
Koskit innehåller mycket lignin (vedämne), från gräs och plantor. Lignin har redan tidigare använts för att göra vanillin; om någon som jag tidigare har hört att vanillin "tillverkas från pappersmassa" så är det alltså ligninet i massan som används. Lignin är ganska svårnedbrytbart, så har man ett berg av koskit att bli av med kan det ta ett tag.
Det gav forskaren Mayu Yamamoto idén att försöka återvinna koskiten och göra vanillin, som lär vara en av världens mest vanliga dofttillsatser, av den. Själva processen tar ungefär en timme, och går ut på att använda värme och tryck för att bryta ligninet i mindre bitar. Tillsammans med Sekisui Chemical Co ska Yamamoto och hennes kollegor göra en maskin som kan processa flera ton koskit per dag. I mars 2006 skulle maskinen vara färdig om 2-3 år, så snart är den kanske här...
Men det är osannolikt att särskilt mycket av vanillinet hamnar i mat eller godis - få tillverkare lär vilja ta den risken trots att det bjöds på Yum-A-Moto vaniljglass igår i samband med igNobel-festligheterna. I doftljus och parfymer, däremot, är det inte omöjligt att vaniljdoft så småningom kommer från, (låt oss kalla det) begagnat gräs.
Dessutom lär vanillin tillsättas i djurfoder, för att djuren då äter mer. Även i foder till kor, får man undra? Det skulle verkligen vara ett exempel på återvinning, i så fall.
Länkar
IgNobelprisets hemsida
Engelska Wikipedia om IgNobelpriset och 2007 års vinnare
DN, IDG om årets IgNobelpris
National Geographic News
Forbes om vanillin från koskit
Lignininstitutet om vanillin från lignin
Vanillin från majsskal
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, ignobelpris, viagra, jetlag, vanillin, koskit
fredag, oktober 05, 2007
Till glutamatets försvar
Under rubriken "Nervgift i maten - nej tack!" går Aftonbladet till attack mot (monosodium)glutamat, och passar även på att varna för Chinese Restaurant Syndrome. Som, om man tittar på moderna välgjorda studier, verkar vara en myt.
Det är sällan vetenskapsnyhetsrapportering får mig att skratta på morgonen, men tanken på att glutamat - samma glutamat som är ett av de vanligaste och viktigaste signalämnena i hjärnan - skulle klassas som nervgift gjorde mig ganska munter. Mina kollegor också. (Bättre det än att slita sitt hår)
(Okej att det skulle kunna vara dåligt i en rejäl överdos, precis som de allra flesta ämnen som påverkar kroppen, men knappast i de nivåer som är följden av en normal kost.)
Såhär ligger det till, i korthet: glutamat ger umamismak (den så kallade femte smaken), som ger en ökad "fyllighet" och därmed är populärt som tillsats i bland annat halvfabrikat. Det går oftast under beteckningen "smakförstärkare", vilket visserligen är sant på samma sätt som att lite salt också förstärker andra smaker, men det är alltså även ett smakämne i sig.
Den glutamat som används som tillsats i mat är oftast monosodiumglutamat (MSG), ett salt av glutaminsyra och natrium som framställs från sådant som melass, sockerrör och fermenterade sockerbetor. Tillsätter man MSG får man alltså även en saltdos från natriumjonerna (dock inte mer än ungefär en tredjedel jämfört med rent salt).
Mycket av skrämselhickan kring glutamat som tillsats verkar komma från ett gäng dåligt genomförda studier på sjuttiotalet och början av åttiotalet (jag rekommenderar den här utmärkta review-artikeln från i fjol, som går igenom de senaste 40 årens forskning om glutamatets hälsoeffekter).
När det första larmet om CSR - en samling symtom som inkluderar stumma nerver, svaghet, hjärtklappning och yrsel - kom 1968 var glutamat som tillsats en ganska okänd substans i västvärlden, och det kan ha spelat en viss roll i att den snabbt fick mycket uppmärksamhet i form av möjlig orsak till problemen. Flera efterföljande studier med en eller flera metodologiska svagheter (små försöksgrupper, ingen slumpmässig gruppindelning, inga blindtester etc) ökade på uppmärksamheten ytterligare.
Problemet med att mäta effekten av glutamat är det ingår som ingrediens i ett mål mat, och det blir svårt att separera effekterna av glutamatet från effekterna av maten. Med det sagt finns det flera moderna studier där man gett försökspersoner jättedoser (3-5 gram, vilket är 5-30 gånger en normal uppskattad dagsdos) på fastande mage, utan några konsekventa mätbara effekter - inte ens när försökspersonerna enligt egen uppgift varit hyperkänsliga för glutamat. Den största studien var dubbelblind och genomfördes år 2000, med upprepade tester av 130 försökspersoner i slumpmässigt indelade grupper, varav en kontrollgrupp som fick placebo. Samtliga i studen sade sig ha en historia av överkänslighet mot glutamat, men ingen visade några konsekventa, upprepningsbara effekter av jättedoserna. Och ingen visade några symtom efter att ha konsumerat glutamat ihop med mat.
För den som mår dåligt efter att ha ätit mat med glutamat är det således sannolikt att det är något annat som är orsaken. En mindre allvarlig allergisk reaktion, till exempel, eller en överdos av salt och/eller fett. Eller övertygelsen i sig att glutamat är farligt. Man kan trots allt må dåligt av ganska många orsaker efter att man har ätit. Det går naturligtvis inte att utesluta att glutamat kan påverka någon negativt om han/hon får i sig väldigt mycket, men i de doser som finns i mat bör det vara säkert för de allra flesta.
Det intressanta är att myten om glutamat som den Onda Tillsatsen fortfarande lever kvar, trots att det med lite efterforskningar går att se att det saknas belägg för den. Varför? Visst är det vettigt att äta naturlig, omsorgsfullt lagad nyttig mat istället för halvfabrikat med tillsatser - men det beror knappast på glutamatinnehållet.
UPPDATERAT 14:00 för att tillägga, att jag skrev ju detta efter att ha läst Lisa/Matälskarens post om glutamat (där hon länkade till Aftonbladet) men glömde skriva det. Äras den som äras bör.
Och UPPDATERAT igen 14:12 för att tillägga att Expressen har visst haft en hel artikelserie på samma vinkel de senaste dagarna. Intressant att de främst citerar djurstudier, bland annat en där man injicerat glutamat...
UPPDATERAT 2017 för att fixa en länk som slutat funka.
Länkar
Aftonbladet
Översiktsartikel från Journal of the American Academy of Nurse Practitioners (pren. krävs)
Freeman (2006) "Reconsidering the effects of monosodium glutamate: A literature review"
Engelska Wikipedia om Chinese Restaurant Syndrome
European Food Information Council om glutamat
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, hälsa, mat, glutamat, MSG, chinese restaurant syndrome
Det är sällan vetenskapsnyhetsrapportering får mig att skratta på morgonen, men tanken på att glutamat - samma glutamat som är ett av de vanligaste och viktigaste signalämnena i hjärnan - skulle klassas som nervgift gjorde mig ganska munter. Mina kollegor också. (Bättre det än att slita sitt hår)
(Okej att det skulle kunna vara dåligt i en rejäl överdos, precis som de allra flesta ämnen som påverkar kroppen, men knappast i de nivåer som är följden av en normal kost.)
Såhär ligger det till, i korthet: glutamat ger umamismak (den så kallade femte smaken), som ger en ökad "fyllighet" och därmed är populärt som tillsats i bland annat halvfabrikat. Det går oftast under beteckningen "smakförstärkare", vilket visserligen är sant på samma sätt som att lite salt också förstärker andra smaker, men det är alltså även ett smakämne i sig.
Den glutamat som används som tillsats i mat är oftast monosodiumglutamat (MSG), ett salt av glutaminsyra och natrium som framställs från sådant som melass, sockerrör och fermenterade sockerbetor. Tillsätter man MSG får man alltså även en saltdos från natriumjonerna (dock inte mer än ungefär en tredjedel jämfört med rent salt).
Mycket av skrämselhickan kring glutamat som tillsats verkar komma från ett gäng dåligt genomförda studier på sjuttiotalet och början av åttiotalet (jag rekommenderar den här utmärkta review-artikeln från i fjol, som går igenom de senaste 40 årens forskning om glutamatets hälsoeffekter).
När det första larmet om CSR - en samling symtom som inkluderar stumma nerver, svaghet, hjärtklappning och yrsel - kom 1968 var glutamat som tillsats en ganska okänd substans i västvärlden, och det kan ha spelat en viss roll i att den snabbt fick mycket uppmärksamhet i form av möjlig orsak till problemen. Flera efterföljande studier med en eller flera metodologiska svagheter (små försöksgrupper, ingen slumpmässig gruppindelning, inga blindtester etc) ökade på uppmärksamheten ytterligare.
Problemet med att mäta effekten av glutamat är det ingår som ingrediens i ett mål mat, och det blir svårt att separera effekterna av glutamatet från effekterna av maten. Med det sagt finns det flera moderna studier där man gett försökspersoner jättedoser (3-5 gram, vilket är 5-30 gånger en normal uppskattad dagsdos) på fastande mage, utan några konsekventa mätbara effekter - inte ens när försökspersonerna enligt egen uppgift varit hyperkänsliga för glutamat. Den största studien var dubbelblind och genomfördes år 2000, med upprepade tester av 130 försökspersoner i slumpmässigt indelade grupper, varav en kontrollgrupp som fick placebo. Samtliga i studen sade sig ha en historia av överkänslighet mot glutamat, men ingen visade några konsekventa, upprepningsbara effekter av jättedoserna. Och ingen visade några symtom efter att ha konsumerat glutamat ihop med mat.
För den som mår dåligt efter att ha ätit mat med glutamat är det således sannolikt att det är något annat som är orsaken. En mindre allvarlig allergisk reaktion, till exempel, eller en överdos av salt och/eller fett. Eller övertygelsen i sig att glutamat är farligt. Man kan trots allt må dåligt av ganska många orsaker efter att man har ätit. Det går naturligtvis inte att utesluta att glutamat kan påverka någon negativt om han/hon får i sig väldigt mycket, men i de doser som finns i mat bör det vara säkert för de allra flesta.
Det intressanta är att myten om glutamat som den Onda Tillsatsen fortfarande lever kvar, trots att det med lite efterforskningar går att se att det saknas belägg för den. Varför? Visst är det vettigt att äta naturlig, omsorgsfullt lagad nyttig mat istället för halvfabrikat med tillsatser - men det beror knappast på glutamatinnehållet.
UPPDATERAT 14:00 för att tillägga, att jag skrev ju detta efter att ha läst Lisa/Matälskarens post om glutamat (där hon länkade till Aftonbladet) men glömde skriva det. Äras den som äras bör.
Och UPPDATERAT igen 14:12 för att tillägga att Expressen har visst haft en hel artikelserie på samma vinkel de senaste dagarna. Intressant att de främst citerar djurstudier, bland annat en där man injicerat glutamat...
UPPDATERAT 2017 för att fixa en länk som slutat funka.
Länkar
Aftonbladet
Översiktsartikel från Journal of the American Academy of Nurse Practitioners (pren. krävs)
Freeman (2006) "Reconsidering the effects of monosodium glutamate: A literature review"
Engelska Wikipedia om Chinese Restaurant Syndrome
European Food Information Council om glutamat
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, hälsa, mat, glutamat, MSG, chinese restaurant syndrome
torsdag, oktober 04, 2007
Uppdateringen som kom bort
Nature orsakade en viss debatt om kvinnors plats i vetenskapen när de i mitten av augusti meddelade att de skulle lägga till ett "[sic]" efter "scientific men" i sin ursprungliga målbeskrivning från 1869 - för att indikera att det minsann även finns vetenskapliga kvinnor.
Ändringen meddelades i ledaren till numret ifråga, och ledde till en hel del debatt (bland annat på ScienceBlogs). Vad de flesta, inklusive jag, missat var att Natures nuvarande målbeskrivning faktiskt ändrats flera år tidigare, och nu omnämner "scientists" istället - något som även påpekas i dagens nummer i svaret på en insändare.
Problemet? Den målbeskrivning som trycks i Nature varje* vecka, väl synligt på första sidan, är den från 1869. Den uppdaterade lydelsen får man leta rätt på själv på internet.
Jag skulle tro att det är rätt få som läser målbeskrivningen på nätet under länken "About the journal", jämfört med hur många som ser målbeskrivningen tryckt på första sidan i papperstidningen. Det känns en smula verkningslöst att ändra målbeskrivningen om man sedan skyltar med den gamla iallafall...
Så jag håller fast vid vad jag tidigare sa: Att lägga till ett "det är inte vårt fel!" efter en formulering som folk retar sig på är inte riktigt ett smidigt sätt att gjuta olja på vågorna. Att dessutom vecka efter vecka trycka en formulering som folk retar sig på, istället för den nu gällande målbeskrivningen, är inte heller särskilt smart. Det kan lätt tolkas som att traditionen är viktigare än de nutida forskare som den utesluter.
Tack till Lars A för tipset.
Länk
Insändare och svar i Nature (kräver antagligen prenumeration)
Andra bloggar om: forskning, nature, jämställdhet
*baserat på de 10 pappersnummer jag kunde hitta på kontoret
Ändringen meddelades i ledaren till numret ifråga, och ledde till en hel del debatt (bland annat på ScienceBlogs). Vad de flesta, inklusive jag, missat var att Natures nuvarande målbeskrivning faktiskt ändrats flera år tidigare, och nu omnämner "scientists" istället - något som även påpekas i dagens nummer i svaret på en insändare.
Problemet? Den målbeskrivning som trycks i Nature varje* vecka, väl synligt på första sidan, är den från 1869. Den uppdaterade lydelsen får man leta rätt på själv på internet.
Jag skulle tro att det är rätt få som läser målbeskrivningen på nätet under länken "About the journal", jämfört med hur många som ser målbeskrivningen tryckt på första sidan i papperstidningen. Det känns en smula verkningslöst att ändra målbeskrivningen om man sedan skyltar med den gamla iallafall...
Så jag håller fast vid vad jag tidigare sa: Att lägga till ett "det är inte vårt fel!" efter en formulering som folk retar sig på är inte riktigt ett smidigt sätt att gjuta olja på vågorna. Att dessutom vecka efter vecka trycka en formulering som folk retar sig på, istället för den nu gällande målbeskrivningen, är inte heller särskilt smart. Det kan lätt tolkas som att traditionen är viktigare än de nutida forskare som den utesluter.
Tack till Lars A för tipset.
Länk
Insändare och svar i Nature (kräver antagligen prenumeration)
Andra bloggar om: forskning, nature, jämställdhet
*baserat på de 10 pappersnummer jag kunde hitta på kontoret
tisdag, oktober 02, 2007
Svagtandad tiger
Den sabeltandade tigern hade trots sitt skräckinjagande utseende ett ganska svagt bett, med bara en tredjedel av bettstyrkan hos ett modernt lejon. Det säger forskare som gjort en modell av den forntida kattens skalle. Forskningen publiceras i dagens nummer av Proceedings of the National Academy of Sciences.
Sannolikt kunde den sabeltandade tigern därmed inte bita fast ett byte som kämpade emot, så som ett modernt lejon gör. Istället fick den hålla fast bytet med kroppen och leverera ett snabbt, dödande bett med sina stora tänder.
Forskarna har använt sig av en modelleringsteknik som kallas finita element-metoden, där man delar upp objektet som modelleras i små bitar och sedan räknar på hur tryck och krafter fördelar sig mellan bitarna. De förutsäger att en 230 kilo tung sabeltandad tiger maximalt skulle kunna generera en bitkraft på 1000 newton, ungefär lika mycket som en 80 kilo tung leopard. Ett ungefär lika stort lejon kan generera tre gånger så mycket. Och krafter från ett större, sprattlande byte skulle vara för starka för den sabeltandade tigerns käke att klara av utan att gå sönder. Däremot hade den en kraftig, muskulös kropp som var väl anpassad för att brotta ner ett byte och hålla fast det.
Länkar
Artikeln i PNAS finns online i eftermiddag, jag lägger en länk då.
nyhetsrelease
Nature News
National Geographic News
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, modellering, sabeltandad tiger
Sannolikt kunde den sabeltandade tigern därmed inte bita fast ett byte som kämpade emot, så som ett modernt lejon gör. Istället fick den hålla fast bytet med kroppen och leverera ett snabbt, dödande bett med sina stora tänder.
Forskarna har använt sig av en modelleringsteknik som kallas finita element-metoden, där man delar upp objektet som modelleras i små bitar och sedan räknar på hur tryck och krafter fördelar sig mellan bitarna. De förutsäger att en 230 kilo tung sabeltandad tiger maximalt skulle kunna generera en bitkraft på 1000 newton, ungefär lika mycket som en 80 kilo tung leopard. Ett ungefär lika stort lejon kan generera tre gånger så mycket. Och krafter från ett större, sprattlande byte skulle vara för starka för den sabeltandade tigerns käke att klara av utan att gå sönder. Däremot hade den en kraftig, muskulös kropp som var väl anpassad för att brotta ner ett byte och hålla fast det.
Länkar
Artikeln i PNAS finns online i eftermiddag, jag lägger en länk då.
nyhetsrelease
Nature News
National Geographic News
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, modellering, sabeltandad tiger
onsdag, september 26, 2007
Koffein och paracetamol dåligt för levern
Höga doser av koffein kombinerat med paracetamol kan potentiellt ge leverskador. Än värre blir det ihop med alkohol och vissa mediciner. Det visar ny forskning som presenteras i oktobernumret av Chemical Research in Toxicology.
Resultatet kommer från försök på bakterier som modifierats genetiskt för att producera ett enzym som finns i levern och "avgiftar" många olika ämnen - bland annat paracetamol*. Koffein flerdubblade produktionen av en giftig biprodukt som bildas när paracetamol bryts ner. Samma toxin orskar leverskador hos de som kombinerar stora doser alkohol och paracetamol.
Doserna av koffein och paracetamol var "megadoser", så ett försiktigt intag är antagligen inte farligt. Hur stor mängd eller kombination som är farligt för människor är dock ännu inte fastställt, så det kan vara klokt att vara försiktig (åtminstone tills det kommer mer information)- till exempel att undvika värktabletter som innehåller både koffein och paracetamol (vet inte om sådana finns i Sverige; de finns utomlands), inte kombinera energidryck och annan koffeinläsk med värktabletter, och speciellt inte konsumer alkohol, koffein och paracetamol samtidigt.
Det är också sannolikt olämpligt att ta koffein och paracetamol ihop med antiepileptisk medicin (bland annat carbamazepine och phenobarbital) eller johannesört - dessa ökar nivåerna av det enzym som bildar den giftiga nedbrytningsprodukten.
Länk
nyhetsrelease
Andra bloggar om: vetenskap, medicin, forskning, läkemedel, värktabletter, koffein
*som i USA går under namnet acetaminophen
Resultatet kommer från försök på bakterier som modifierats genetiskt för att producera ett enzym som finns i levern och "avgiftar" många olika ämnen - bland annat paracetamol*. Koffein flerdubblade produktionen av en giftig biprodukt som bildas när paracetamol bryts ner. Samma toxin orskar leverskador hos de som kombinerar stora doser alkohol och paracetamol.
Doserna av koffein och paracetamol var "megadoser", så ett försiktigt intag är antagligen inte farligt. Hur stor mängd eller kombination som är farligt för människor är dock ännu inte fastställt, så det kan vara klokt att vara försiktig (åtminstone tills det kommer mer information)- till exempel att undvika värktabletter som innehåller både koffein och paracetamol (vet inte om sådana finns i Sverige; de finns utomlands), inte kombinera energidryck och annan koffeinläsk med värktabletter, och speciellt inte konsumer alkohol, koffein och paracetamol samtidigt.
Det är också sannolikt olämpligt att ta koffein och paracetamol ihop med antiepileptisk medicin (bland annat carbamazepine och phenobarbital) eller johannesört - dessa ökar nivåerna av det enzym som bildar den giftiga nedbrytningsprodukten.
Länk
nyhetsrelease
Andra bloggar om: vetenskap, medicin, forskning, läkemedel, värktabletter, koffein
*som i USA går under namnet acetaminophen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)