Få saker är så retliga som att glömma att ladda mobilen/laptopen/mp3-spelaren/den bärbara spelkonsolen, kvällen innan man behöver den. Den moderna prylmänniskan är ständigt i väntan på ett eller annat batteri. Men väntan på batteriladdning kan så småningom bli historia; ett par forskare vid MIT har lyckats få ner laddningstiden för litiumjärnfosfat - ett vanligt material i laddbara batterier - till en handfull sekunder. Det beskrivs i en artikel i Nature idag.
Laddningshastigheten för ett litiumjonbatteri bestäms av hur snabbt det går att skapa och lagra litiumjoner och elektroner. Den begränsande faktorn är att litiumjonerna rör sig mycket långsamt ut i elektrolyten efter att de skapats vid katoden under laddningen.
Forskarnas modellering av hur litiumjoner rör sig i materialet visade att jonerna egentligen skulle kunna flytta sig mycket snabbare - "löjligt snabbt" - eftersom litiumjärnfosfat har en kristallstruktur som litiumjonerna lätt borde kunna röra sig igenom. Så varför gör de inte redan det, då - kanske går de vilse redan i början?
Baserat på den idén gjorde forskarna en ny och bättre katod, täckt med litiumfosfatglas som är känt för att leda litiumjoner väl. Och med den nya katoden kunde de ladda och ladda ur sitt gamla vanliga batterimaterial på så lite som 9 sekunder - motsvarande en faktor hundra i uppsnabbning*.
Ja tack. (Och förutom för att förenkla livet för oss laddningsglömska, kan snabbare batterimaterial användas för att ta tillvara energin vid snabba förlopp som inbromsningar i hybridbilar)
Länkar
Nature News
Artikel i Nature (pren. krävs)
*Total uppsnabbning beror naturligtvis på hur mycket kräm man har i uttaget - ett stort batteri som det i hybridbilar (typ 15 kWh) kräver 180 kW effekt i uttaget för att kunna laddas på 5 minuter. Små apparater kan laddas snabbt i ett vanligt vägguttag (den siffra jag har hittat är max 2.3 kW ur ett vanligt vägguttag**, som jämförelse).
**Se Christians kommentar nedan; beroende på huvudsäkringar etc är det möjligt att få ut 11-17 kW.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, teknik, batterier, litium
torsdag, mars 12, 2009
tisdag, mars 10, 2009
Champagneteori
Jag submittade ett papper igår; för andra gången, och båda modellerings- och skrivvändorna har varit långa och frustrerande historier. Traditionellt sett firar man väl möjligen när ens papper blivit accepterat, och är man riktigt blasé firar man bara när ens papper kommer in i tidskrifter av kalibern Nature eller Science. Men det struntar jag i - jag firar med en skvätt champagne redan nu. Ja, teoretisk sådan i alla fall.
I varje trekvartslitersbutelj champagne finns drygt 5 liter instängd koldioxid, en restprodukt av jäsning, till största delen upplöst i vätskan. Det motsvarar ungefär nio gram, eller 100 miljoner normalstora bubblor.
Mellan koldioxiden i vätskan och den gasformiga koldioxiden i den lilla luftpelaren i flaskhalsen råder tryckjämvikt, tills korken försvinner (trycket i flaskan är runt 5 bar vid normal avsmakningstemperatur 8-10 °C, vilket är nog för att sprätta iväg en kork i den rätt rejäla hastigheten 50-60 km/h). I omgivningen är trycket mycket lägre, ungefär 1 bar.
När korken poppar ut försvinner övertrycket och därmed tryckjämvikten. Den upplösta koldioxdien som tidigare var i jämvikt befinner sig nu i ett metastabilt tillstånd och behöver ta sig ur vätskan. Därav bubblorna. Förutom att kvillra lite roligt på tungan bidrar kolsyran med att röra om ordentligt i glaset, och slita med sig pyttedroppar av vätska upp i luften ovanför glaset - ett glas bubbligt vin kan därför förväntas ha en starkare arom än vad motsvarande obubbliga vin skulle ha.
Även om det kan se så ut uppstår inte champagnebubblor ur tomma intet - så koldioxidmättad är inte champagnen. Bubbelbildningen kräver preexisterande små luftfickor, och sådana bildas till exempel vid repor, fibrer och småpartiklar på glasväggen (när man ser en fritt svävande liten bubbelkolumn som börjar mitt ute i glaset betyder det att en partikel eller fiber har frigjort sig från glasväggen och gett sig ut i vätskan). "Små" betyder i det här fallet större än en kvarts mikrometer i diameter - och de flesta luftfickor som fyller det kravet finns i något så oglamoröst som damm och handduksludd (det vill säga, ihåliga cellulosafibrer) som sitter på glasets väggar.
Ju varmare champagnen är, desto snabbare bubblar den.
När bubblorna bildas är de väldigt små. Men medan de stiger genom vätskan drar de med sig fler koldioxidmolekyler, och växer - och accelererar. Den slutliga storleken beror alltså delvis på glasets höjd. Andra viktiga faktorer är gravitationen och trycket i omgivningen och mängden koldixoid i champagnen.
Har man kinkiga gäster som tror mer på tumregeln "små bubblor betyder finare champagne"* än sitt eget smaksinne kan det således vara läge att byta från ett högt, smalt glas till ett lågt, brett coupeglas - det påverkar bubbelstorleken vid ytan ungefär lika mycket (med 50%) som att byta serveringsplats från vardagsrummet till Månen eller toppen av Mount Everest. Fast i motsatt riktning. Eller så kan man helt enkelt låta en del av koldioxiden bubbla bort innan man serverar...
Länkar
Kinetics of CO2 Fluxes Outgassing from Champagne Glasses in Tasting Conditions: The Role of Temperature (Liger-Belair et al, 2009, J. Agric. Food Chem. - pren. krävs)
Recent advances in the science of champagne bubbles (Liger-Belair et al, 2008, Chem. Soc. Rev. - pren. krävs)
The Physics and Chemistry behind the Bubbling Properties of Champagne and Sparkling Wines: A State-of-the-Art Review (Liger-Belair, 2005, J. Agric. Food Chem. - pren. krävs)
Uncorked: The Science of Champagne Liger-Belair (bok, 2004 - ur tryck)
*Äldre, mer vällagrad champagne förlorar en del av sin koldioxid med tiden, och har alltså mindre bubblor när den öppnas jämfört med en yngre men annars identisk champagne. Sannolikt kommer tumregeln från någon som märkt att den godare (finare, mer vällagrade, äldre) champagnen hade mindre bubblor...
Korspostat i lätt modifierad form till Lisas och min projektblogg Matmolekyler.
I varje trekvartslitersbutelj champagne finns drygt 5 liter instängd koldioxid, en restprodukt av jäsning, till största delen upplöst i vätskan. Det motsvarar ungefär nio gram, eller 100 miljoner normalstora bubblor.
Mellan koldioxiden i vätskan och den gasformiga koldioxiden i den lilla luftpelaren i flaskhalsen råder tryckjämvikt, tills korken försvinner (trycket i flaskan är runt 5 bar vid normal avsmakningstemperatur 8-10 °C, vilket är nog för att sprätta iväg en kork i den rätt rejäla hastigheten 50-60 km/h). I omgivningen är trycket mycket lägre, ungefär 1 bar.
När korken poppar ut försvinner övertrycket och därmed tryckjämvikten. Den upplösta koldioxdien som tidigare var i jämvikt befinner sig nu i ett metastabilt tillstånd och behöver ta sig ur vätskan. Därav bubblorna. Förutom att kvillra lite roligt på tungan bidrar kolsyran med att röra om ordentligt i glaset, och slita med sig pyttedroppar av vätska upp i luften ovanför glaset - ett glas bubbligt vin kan därför förväntas ha en starkare arom än vad motsvarande obubbliga vin skulle ha.
Även om det kan se så ut uppstår inte champagnebubblor ur tomma intet - så koldioxidmättad är inte champagnen. Bubbelbildningen kräver preexisterande små luftfickor, och sådana bildas till exempel vid repor, fibrer och småpartiklar på glasväggen (när man ser en fritt svävande liten bubbelkolumn som börjar mitt ute i glaset betyder det att en partikel eller fiber har frigjort sig från glasväggen och gett sig ut i vätskan). "Små" betyder i det här fallet större än en kvarts mikrometer i diameter - och de flesta luftfickor som fyller det kravet finns i något så oglamoröst som damm och handduksludd (det vill säga, ihåliga cellulosafibrer) som sitter på glasets väggar.
Ju varmare champagnen är, desto snabbare bubblar den.
När bubblorna bildas är de väldigt små. Men medan de stiger genom vätskan drar de med sig fler koldioxidmolekyler, och växer - och accelererar. Den slutliga storleken beror alltså delvis på glasets höjd. Andra viktiga faktorer är gravitationen och trycket i omgivningen och mängden koldixoid i champagnen.
Har man kinkiga gäster som tror mer på tumregeln "små bubblor betyder finare champagne"* än sitt eget smaksinne kan det således vara läge att byta från ett högt, smalt glas till ett lågt, brett coupeglas - det påverkar bubbelstorleken vid ytan ungefär lika mycket (med 50%) som att byta serveringsplats från vardagsrummet till Månen eller toppen av Mount Everest. Fast i motsatt riktning. Eller så kan man helt enkelt låta en del av koldioxiden bubbla bort innan man serverar...
Länkar
Kinetics of CO2 Fluxes Outgassing from Champagne Glasses in Tasting Conditions: The Role of Temperature (Liger-Belair et al, 2009, J. Agric. Food Chem. - pren. krävs)
Recent advances in the science of champagne bubbles (Liger-Belair et al, 2008, Chem. Soc. Rev. - pren. krävs)
The Physics and Chemistry behind the Bubbling Properties of Champagne and Sparkling Wines: A State-of-the-Art Review (Liger-Belair, 2005, J. Agric. Food Chem. - pren. krävs)
Uncorked: The Science of Champagne Liger-Belair (bok, 2004 - ur tryck)
*Äldre, mer vällagrad champagne förlorar en del av sin koldioxid med tiden, och har alltså mindre bubblor när den öppnas jämfört med en yngre men annars identisk champagne. Sannolikt kommer tumregeln från någon som märkt att den godare (finare, mer vällagrade, äldre) champagnen hade mindre bubblor...
Korspostat i lätt modifierad form till Lisas och min projektblogg Matmolekyler.
fredag, mars 06, 2009
4 år och 697 poster
Den här dagen för fyra år sedan började jag blogga. Och jag hade helt klart ingen aning om vad det skulle leda till: andra jobb, medieuppmärksamhet, nya vänner och kontakter. En hel del personlig utveckling av det svårmätta slaget - bättre skrivförmåga, intervjuvana, träning i att argumentera, breddning av erfarenheter...För eget nöje, och för att ha nåt konkret att visa upp för den som undrar om bloggande lönar sig, har jag petat ihop en liten tidslinje som syns till vänster här. I fullstorlek motsvarar varje år 6 centimeter, och tidsräkningen börjar med "dag 0" den 6/3 2005. Liknande händelser/företeelser har samma färg; uppdrag i skärt, enstaka artiklar i orange, artiklar om bloggen i ljusgrönt, debatter och seminarier i blått, radiointervjuer i mörkgrönt och - kronan på verket - anslag i lila.
År 1:
Hände inte så värst mycket. Jag slet med kodning och felsökning för min första modell av luktbulben och höll modet uppe med att skriva blogginlägg (som till skillnad från forskandet blir färdiga någon gång). Och jag blev uppmärksammad i Forskning & Framsteg av dåvarande teknikredaktören Patrik Hadenius (som numer är redaktör för Språktidningen).
År 2:
Offrade jag med glatt hjärta min semester för att istället vikariera sju veckor på DN Vetenskap (ett uppdrag som jag garanterat inte fått utan bloggen). Förutom att jag lärde mig väldigt mycket blev vikariatet också förutsättningen för att gå KI:s doktorandkurs i populärvetenskaplig kommunikation och genom den åka iväg på två veckors praktik på Science:s europeiska nyhetskontor i Cambridge. Samtidigt med min vistelse i Cambridge skrev jag en artikel om supersmakare till DN Vetenskap, och under julhelgen/januari ytterligare en artikel om norrsken. Efter två år hade jag åstadkommit 440 poster. Under hösten blev bloggen omskriven i en vetenskapsblogg-artikel i Allt om Vetenskap.
År 3:
Någonstans i början av bloggår nummer tre debatterade jag lite kort med Språkförsvaret om forskning på engelska, vilket ledde till att jag blev erbjuden att vara med i panelen på ett vetenskapscafé om engelskans dominans i högskolevärlden (enligt konceptet Science Café). Hela den tidiga våren var det glest med blogginläggen; jag skrev och skrev på min licentiatavhandling och försvarade den slutligen i början av juni. Strax efter det upptäckte jag en bunt märkligt puckade och kortfattade kommentatorer, som visade sig ha koppling till Jajja. Istället för att packa i lugn och ro för min konferens i Toronto satt jag systematiskt i två dygn och spårade länkar, rejält förbannad. Den resulterande bloggposten fick inlänkar från nånstans runt 30 bloggar och ledde till ett mindre blogg- och nättidningsdrev (en intressant erfarenhet).
Jag fick också kontakt med Populär Astronomis "Astromalte" (Robert Cummings) som gav mig ett bokrecensionsuppdrag. Strax efter att det gick i tryck var jag officiellt med i Taffels redaktion (vilket följde av att jag bloggat om mat och vetenskap i kombination tillräckligt många gånger för att bli bekant med Lisa). Ungefär samtidigt höll jag ett inbjudet seminarium om populärvetenskap för mina kollegor, doktorander och postdocs på då nystartade Stockholm Brain Institute, och ägnade halva tiden åt att göra tidning i tidsskala 1:8. Under julhelgen satt jag och sambon och spelade Super Mario Galaxy för att så småningom kunna skriva Populär Astronomis första dataspelsrecension någonsin. Mellan nyår och mars gick dessutom flera av mina artiklar upp på Taffel.
År 4:
Precis vid "årsskiftet" - det vill säga i början av mars - gick min tredje DN-artikel i tryck, denna gången handlade det om vin och genetik. Framemot sommaren skrev jag ett irriterat blogginlägg efter att ha läst Anders Mildners kommentarer om hur svårt han tyckte det var att få tag på och tala med forskare. Det blev en liten debatt, som jag trodde var över. Tills den plockades upp först av Medierna i P1 och sedan av VR, som bjöd in mig att debattera samma frågor i realtid med Kristoffer Gunnartz på det årliga mötet för Expertsvar - en debatt som sedan ledde till att Kristoffer Gunnartz gjorde en 20-minutersintervju med mig för Vetandets Värld i P1. Däremellan hann jag dock vara med och ordna ett seminarium på vetenskapskommunikationskonferensen PCST i Malmö, ihop med Gustav Holmberg (Det Perfekta Tomrummet) och Thomas Söderquist (delägare i gruppbloggen Biomedicine on Display) - vilket gick riktigt bra. Dessutom fick jag resestipendium från en av KTH:s stipendiefonder, så jag slapp betala konferensen själv.
Dessutom blev jag intervjuad av ETC för en artikel om vetenskapsbloggar - den klart mest kritiska och nyanserade av de vetenskapsbloggartiklar jag varit med i. Och strax därefter fick jag och Lisa besked om att vi fick anslag från FORMAS för att skriva en bok om matens kemi och fysik, och samtidigt blogga projektet i realtid.
Puh. Det har varit rätt händelserika fyra år, och det här var ändå långt ifrån allt. Strax under sjuhundra inlägg á 1-1.5 timmar styck motsvarar ungefär tusen timmar, eller 25 normala arbetsveckor (eller 17 av mina sextiotimmarsveckor), utslaget över fyra år. Jag kan inte säga annat än att det varit ytterst välanvänd tid.
söndag, mars 01, 2009
Efterlyses: högerhänta, friska ickemusikanter till hjärnstudie
Ett par av mina kollegor på KI saknar försökspersoner till en studie om motorik och hjärnan. Har du ett par timmar till övers och kan ta dig till KI? Är du högerhänt men spelar inte något instrument*? Då kan du göra lite vetenskaplig nytta samtidigt som du får betalt för din tid och en bild på din hjärna:"Vi söker högerhänta fullt friska personer som inte spelar något musikinstrument och vill delta i en vetenskaplig studie om motorik och hjärnan vid Karolinska Institutet.
Vi tittar på hjärnaktivitet under olika typer av motorisk inlärning. Genom att kontrastera hjärnaktivitet mellan dessa villkor vill vi kartlägga de områden i hjärnan som kontrollerar inlärningsprocessen av rörelser.
Tekniken som används för bildtagning är magnetisk resonanstomografi (MRI). Bilderna skapas med hjälp av radiovågor och ett kraftigt magnetfält. Inga kända risker föreligger. Personer med metallimplantat eller pacemaker kan ej undersökas eftersom alla metallföremål påverkas.
Genomförandet tar ca. 1,5 timmar. Som ersättning för deltagandet erhåller du 250kr, och om du vill en bild av din hjärna. "
Skriv ett mail till Anke Karabanov, om du vill ha mer information!
TILLAGT 21.20: Eftersom jag har fått flera frågor om vad som krävs för att "inte spela" följer här ett förtydligande från Anke:
"We usually allow people with 3 years or less of musical education, if that education was some time during childhood/early adolescence. Since almost everyone has played something for a short while. And people should be between 18-45 years of age."
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, hjärnan, fMRI, rytm, motorik
*Nedrans saxofon - jag har velat ha en snygg hjärnbild i en mindre evighet, men eftersom jag spelar sax kan jag inte vara med i den här studien.
fredag, februari 27, 2009
Seminarierapport: Kvalitet i forskningskommunikation, KTH, 27/2
På fredagseftermiddagen var jag på seminarium om "Kvalitet i forskningskommunikation" anordnat av KTH. Talare var Anna Strömblad, kommunikationschef vid Högskolan i Kalmar (och med solid erfarenhet som journalist efter tio år på Sveriges Radio). Här fäöljer en sammanfattning med lite kommentarer:
AS började med att diskutera begreppet "kommunikation" och hur det används i högskolevärlden - att det enkelriktade scenariot "forskare/universitet informerar den intresserade allmänheten" fortfarande är modellen som de flesta (omedvetet?) verkar utgå från, snarare än en tvåsidig process där man både ger och tar. Hon gick sedan vidare till vad ett sådant förenklat scenario betyder för hur man mäter "kvalitet": om man bara behöver nå de redan intresserade (istället för att även väcka intresse) kan få lyssnare/mottagare indikera att det helt enkelt fanns få med intresse i ämnet (snarare än att universitetet/forskaren var tråkig eller obegriplig), och incitamentet att fundera över eller förändra sitt sätt uteblir.
På frågan om det lönar sig med forskningskommunikation - tog AS upp en hel bunt punkter:
* det är varumärkesbyggande för ett universitet att ha duktiga forskare
* finansiärer blir glada när "deras" projekt syns
* synlighet även i liten skala leder till mer synlighet och fler möjligheter senare
* synliga forskare hjälper universitet att rekrytera studenter
* synlighet är kopplat till framgång - synliga forskare är också mer framgångsrika (oklart var detta hade visats, så jag vet inte hur man kontrollerade att synligheten inte berodde på att forskaren var känd p g a sin framgång)
* genom att utveckla egna koncept blir man mindre beroende av media för att nå ut
AS tryckte också på att själva kommunikationen är forskarnas uppgift; informationsavdelningens roll är att komma med hjälp och stöd. Och vad det gällde incitament för kommunikation: "det finns bara en sak som fungerar - koppla det till lönen!" (men i det fallet gällde det såvitt jag förstod inte något mer vidsträckt än att ha en uppdaterad webbsida med sina publikationer på).
Hon tog upp två exempel på initiativ från HiK: en redan tämligen framgångsrik serie med öppna föreläsningar som kunde avlyssnas på plats eller vid någon av distanssända till länets 12 kommuner, med totalt cirka 300 deltagare. Aktivt arbete mot kommuner, schemaläggning på arbetsvänliga frukost- och eftermiddagstider och samling av allt i "en hatt" ökade det till 50 uppkopplade kommuner och 6-7000 deltagare per gång. Dessutom ligger föreläsningarna numer ute som podcasts. Det andra exemplet var en webb- och mobiltjänst med bland annat "fröken Alg"; algupplysning för stränderna kring Öland kopplat till ett forskningsprojekt på HiK (detaljer här).
Informationsavdelningens konkreta arbete riktat mot forskarna inbegriper hjälp med att uttrycka sig begripligt, stöd i utvecklingen av kommunikationsplaner, kurser för doktorander - och träning i att hantera "drevsituationer". Informationsavdelningen ordnar också träffar med alla som ska disputera.
Istället för pressmeddelanden - som journalister redan drunknar i och är tämligen ointresserade av - ville AS se ett mer riktat arbete mot att plocka upp strömningar i samhället och erbjuda kunskap när den behövs och efterfrågas (till exempel i samband med aktuella nyheter).
Sedan vidtog frågestunden - och precis som vanligt på KTH sa större delen av publiken absolut ingenting. V-A:s generalsekreterare Camilla Modéer ställde flera bra frågor, en herre bakom mig i publiken försökte få reda på hur HiK uppmuntrade forskare att ställa upp på öppna föreläsningar (en liten ersättning till institutionen), och jag frågade om och hur de använde sig av bloggar och andra sociala medier (ja, men bara för studentrekrytering). "Hur många bloggande forskare har ni?" "Rektor bloggar, annars jobbar vi mest med bloggande studenter" (det framkom efteråt att en del av det uppfattade problemet med bloggar är den oklara skiljelinjen mellan forskaren som privatperson och forskaren som yrkesaktiv - vem är ansvarig när forskaren bloggar? Men det problemet har ju lösts på andra håll.).
Här blev jag så klart lite besviken; när så mycket i den utmärkta problembeskrivningen pekar på bloggar och sociala medier som givna verktyg - tvåsidighet, interaktivitet, forskarna ska kommunicera själva, forskarna behöver träning, även synlighet i liten skala leder framåt, man minskar beroendet av media, man vill koppla till aktuella nyheter och händelser - så hade jag så klart hoppats att det skulle få ett genomslag även i handling, i något liknande SLU:s forskarblogg eller SU:s bloggportal. Visst, HiK och de flesta andra slår KTH med hästlängder i att kommunicera på webben (än så länge), men om man jämför med kommunikationssamhället i stort är det inte så imponerande som man skulle kunna önska. Det är tråkigt att så mycket av innovationsförmågan i den akademiska världen läggs på att synas så att man får nya studenter - eftersom de ansträngningarna ofta inte ens syns för några andra än de man vill rekrytera kommer de en väldigt begränsad grupp till del. Även om det är begripligt av ekonomiska skäl tycker jag det känns...fantasilöst. Och kortsiktigt, för man börjar näst intill på noll varje år.
Något en informationsavdelning skulle kunna göra: omvärldsbevaka (det gör de ju redan till viss del) och meddela berörda forskare när något kommer upp som de skulle kunna vara intresserade av att kommentera eller debattera. Det är inte alltid man som forskare (med en 50-60-timmars arbetsvecka) hinner hänga med i omvärldsdebatten i sådan utsträckning att man garanterat inte missar när något händer. Och det är bra mycket enklare att nå ut när man redan är önskad - oavsett om man gör det genom en debattartikel i finmedia eller ett blogginlägg med en tillbakalänk via Twingly. Relationsbygget mellan forskare och informationsavdelning skulle nog också kunna hjälpas fram av lite mer interaktion.
AS började med att diskutera begreppet "kommunikation" och hur det används i högskolevärlden - att det enkelriktade scenariot "forskare/universitet informerar den intresserade allmänheten" fortfarande är modellen som de flesta (omedvetet?) verkar utgå från, snarare än en tvåsidig process där man både ger och tar. Hon gick sedan vidare till vad ett sådant förenklat scenario betyder för hur man mäter "kvalitet": om man bara behöver nå de redan intresserade (istället för att även väcka intresse) kan få lyssnare/mottagare indikera att det helt enkelt fanns få med intresse i ämnet (snarare än att universitetet/forskaren var tråkig eller obegriplig), och incitamentet att fundera över eller förändra sitt sätt uteblir.
På frågan om det lönar sig med forskningskommunikation - tog AS upp en hel bunt punkter:
* det är varumärkesbyggande för ett universitet att ha duktiga forskare
* finansiärer blir glada när "deras" projekt syns
* synlighet även i liten skala leder till mer synlighet och fler möjligheter senare
* synliga forskare hjälper universitet att rekrytera studenter
* synlighet är kopplat till framgång - synliga forskare är också mer framgångsrika (oklart var detta hade visats, så jag vet inte hur man kontrollerade att synligheten inte berodde på att forskaren var känd p g a sin framgång)
* genom att utveckla egna koncept blir man mindre beroende av media för att nå ut
AS tryckte också på att själva kommunikationen är forskarnas uppgift; informationsavdelningens roll är att komma med hjälp och stöd. Och vad det gällde incitament för kommunikation: "det finns bara en sak som fungerar - koppla det till lönen!" (men i det fallet gällde det såvitt jag förstod inte något mer vidsträckt än att ha en uppdaterad webbsida med sina publikationer på).
Hon tog upp två exempel på initiativ från HiK: en redan tämligen framgångsrik serie med öppna föreläsningar som kunde avlyssnas på plats eller vid någon av distanssända till länets 12 kommuner, med totalt cirka 300 deltagare. Aktivt arbete mot kommuner, schemaläggning på arbetsvänliga frukost- och eftermiddagstider och samling av allt i "en hatt" ökade det till 50 uppkopplade kommuner och 6-7000 deltagare per gång. Dessutom ligger föreläsningarna numer ute som podcasts. Det andra exemplet var en webb- och mobiltjänst med bland annat "fröken Alg"; algupplysning för stränderna kring Öland kopplat till ett forskningsprojekt på HiK (detaljer här).
Informationsavdelningens konkreta arbete riktat mot forskarna inbegriper hjälp med att uttrycka sig begripligt, stöd i utvecklingen av kommunikationsplaner, kurser för doktorander - och träning i att hantera "drevsituationer". Informationsavdelningen ordnar också träffar med alla som ska disputera.
Istället för pressmeddelanden - som journalister redan drunknar i och är tämligen ointresserade av - ville AS se ett mer riktat arbete mot att plocka upp strömningar i samhället och erbjuda kunskap när den behövs och efterfrågas (till exempel i samband med aktuella nyheter).
Sedan vidtog frågestunden - och precis som vanligt på KTH sa större delen av publiken absolut ingenting. V-A:s generalsekreterare Camilla Modéer ställde flera bra frågor, en herre bakom mig i publiken försökte få reda på hur HiK uppmuntrade forskare att ställa upp på öppna föreläsningar (en liten ersättning till institutionen), och jag frågade om och hur de använde sig av bloggar och andra sociala medier (ja, men bara för studentrekrytering). "Hur många bloggande forskare har ni?" "Rektor bloggar, annars jobbar vi mest med bloggande studenter" (det framkom efteråt att en del av det uppfattade problemet med bloggar är den oklara skiljelinjen mellan forskaren som privatperson och forskaren som yrkesaktiv - vem är ansvarig när forskaren bloggar? Men det problemet har ju lösts på andra håll.).
Här blev jag så klart lite besviken; när så mycket i den utmärkta problembeskrivningen pekar på bloggar och sociala medier som givna verktyg - tvåsidighet, interaktivitet, forskarna ska kommunicera själva, forskarna behöver träning, även synlighet i liten skala leder framåt, man minskar beroendet av media, man vill koppla till aktuella nyheter och händelser - så hade jag så klart hoppats att det skulle få ett genomslag även i handling, i något liknande SLU:s forskarblogg eller SU:s bloggportal. Visst, HiK och de flesta andra slår KTH med hästlängder i att kommunicera på webben (än så länge), men om man jämför med kommunikationssamhället i stort är det inte så imponerande som man skulle kunna önska. Det är tråkigt att så mycket av innovationsförmågan i den akademiska världen läggs på att synas så att man får nya studenter - eftersom de ansträngningarna ofta inte ens syns för några andra än de man vill rekrytera kommer de en väldigt begränsad grupp till del. Även om det är begripligt av ekonomiska skäl tycker jag det känns...fantasilöst. Och kortsiktigt, för man börjar näst intill på noll varje år.
Något en informationsavdelning skulle kunna göra: omvärldsbevaka (det gör de ju redan till viss del) och meddela berörda forskare när något kommer upp som de skulle kunna vara intresserade av att kommentera eller debattera. Det är inte alltid man som forskare (med en 50-60-timmars arbetsvecka) hinner hänga med i omvärldsdebatten i sådan utsträckning att man garanterat inte missar när något händer. Och det är bra mycket enklare att nå ut när man redan är önskad - oavsett om man gör det genom en debattartikel i finmedia eller ett blogginlägg med en tillbakalänk via Twingly. Relationsbygget mellan forskare och informationsavdelning skulle nog också kunna hjälpas fram av lite mer interaktion.
Själen - nästa slagfält mellan religion och vetenskap?
Neurovetenskap är ett oerhört livligt fält just nu, med mängder av kraftfulla tekniker och spännande upptäckter. Dagligen kartläggs nya små aspekter av mänskligt beteende och dess förutsättningar - kärlekens kemi, intelligensens byggstenar, sinnesintryckens inverkan på varandra, jagets förankring i kroppen.
I takt med att vetenskapen närmar sig aspekter av det som i allmänt tal kallas för "själ" ökar också risken för kulturkonflikter av en magnitud som riskerar att få den infekterade debatten mellan anhängare av intelligent design och evolution att verka menlös.
I dagens Science finns ett gemensamt brev från en neuroforskare och en teolog, som tar upp ämnet men inte egentligen erbjuder några lösningar mer än att påpeka att neurovetenskapens fysiskt påtagliga natur inte gör mänskligt liv mindre meningsfullt. Även om det är en åsikt jag själv delar tror jag tyvärr inte att det räcker som brobygge mellan synsätten.
I takt med att vetenskapen närmar sig aspekter av det som i allmänt tal kallas för "själ" ökar också risken för kulturkonflikter av en magnitud som riskerar att få den infekterade debatten mellan anhängare av intelligent design och evolution att verka menlös.
I dagens Science finns ett gemensamt brev från en neuroforskare och en teolog, som tar upp ämnet men inte egentligen erbjuder några lösningar mer än att påpeka att neurovetenskapens fysiskt påtagliga natur inte gör mänskligt liv mindre meningsfullt. Även om det är en åsikt jag själv delar tror jag tyvärr inte att det räcker som brobygge mellan synsätten.
torsdag, februari 26, 2009
KTH-seminarium om forskningskommunikation
KTH har seminarium om kvalitet i forskningskommunikation på fredagseftermiddagen. Inleder gör Anna Strömblad, kommunikationschef vid Högskolan i Kalmar. Punkter som ska tas upp, enligt programmet:
*Vad kan det innebära? Hur skapas kvalitet i forskningskommunikation?
*Är kommunikation med omgivningen den enskilde forskarens eller ledningens ansvar? Kan det löna sig att arbeta med forskningskommunikation?
*Är utveckling av forskningskommunikation mål eller medel i högskolans strategier för forskning, utbildning och samverkan?
*Hur kan man arbeta med att förbättra forskningskommunikationen? I KTHs färska utvecklingsplan framhålls bland annat att doktorander ska tränas i att kommunicera sin forskning till omvärlden, t.ex. i form av populärvetenskapliga uppsatser. Är det ett verksamt medel? Hur ska den träningen ske?
*Kan lärosätena delta i den politiska debatten utan att samtidigt kritiseras för att vara politiskt styrande/beroende?
Intressanta frågor, alltihop. Och intressant talare - Anna Strömberg har arbetat tio år på Sveriges Radio och lär således ha sett processen från båda håll. Jag ska försöka gå, om jag bara övervinner den här bihålekoloniserande dagispesten som jag plockat upp från vännernas treåring...
Tid: Fredagen den 27 februari 2009 kl 13.15 -14.30
Plats: Sal E2, Lindstedtsvägen 3 (entréplan), KTH Campus
Ordförande: Professor Eva Malmström Jonsson, vicerektor KTH
UPPDATERAT 27/2 kl 18:00: Jodå, jag tog mig dit. Rapport kommer på bloggen inom kort.
*Vad kan det innebära? Hur skapas kvalitet i forskningskommunikation?
*Är kommunikation med omgivningen den enskilde forskarens eller ledningens ansvar? Kan det löna sig att arbeta med forskningskommunikation?
*Är utveckling av forskningskommunikation mål eller medel i högskolans strategier för forskning, utbildning och samverkan?
*Hur kan man arbeta med att förbättra forskningskommunikationen? I KTHs färska utvecklingsplan framhålls bland annat att doktorander ska tränas i att kommunicera sin forskning till omvärlden, t.ex. i form av populärvetenskapliga uppsatser. Är det ett verksamt medel? Hur ska den träningen ske?
*Kan lärosätena delta i den politiska debatten utan att samtidigt kritiseras för att vara politiskt styrande/beroende?
Intressanta frågor, alltihop. Och intressant talare - Anna Strömberg har arbetat tio år på Sveriges Radio och lär således ha sett processen från båda håll. Jag ska försöka gå, om jag bara övervinner den här bihålekoloniserande dagispesten som jag plockat upp från vännernas treåring...
Tid: Fredagen den 27 februari 2009 kl 13.15 -14.30
Plats: Sal E2, Lindstedtsvägen 3 (entréplan), KTH Campus
Ordförande: Professor Eva Malmström Jonsson, vicerektor KTH
UPPDATERAT 27/2 kl 18:00: Jodå, jag tog mig dit. Rapport kommer på bloggen inom kort.
Interaktivitet - bloggandets oväntade fördel
Ting o tankar-Åsa skriver om att blogga vetenskap:
"En av de trevligaste upptäckterna med bloggen som jag inte alls hade förutsett, var hur roligt det var att få kommentarer, mothugg, frågor, funderingar och kritik".
Precis så - det är läsarna som gör en hel del av bloggupplevelsen.
Fast jag kan tänka mig att det är en fördel som blir extra tydlig för doktorander och andra unga forskare - vi som traditionellt sett mest har våra kollegor i gruppen att bolla med. Sådana diskussioner är bra, utvecklande och intressanta - kollegor ställer ofta den typ av frågor som man behöver kunna besvara för att lyckas med sin artikel - men de riktigt oväntade frågorna och infallsvinklarna uppstår oftast inte. Man har trots allt liknande bakgrund och liknande arbetssätt, man vet vad de andra gör i stora drag, och det märks.
Åsa skriver föresten fler vettiga saker i samma inlägg, bland annat om den luddigt formulerade tredje uppgiften.
"En av de trevligaste upptäckterna med bloggen som jag inte alls hade förutsett, var hur roligt det var att få kommentarer, mothugg, frågor, funderingar och kritik".
Precis så - det är läsarna som gör en hel del av bloggupplevelsen.
Fast jag kan tänka mig att det är en fördel som blir extra tydlig för doktorander och andra unga forskare - vi som traditionellt sett mest har våra kollegor i gruppen att bolla med. Sådana diskussioner är bra, utvecklande och intressanta - kollegor ställer ofta den typ av frågor som man behöver kunna besvara för att lyckas med sin artikel - men de riktigt oväntade frågorna och infallsvinklarna uppstår oftast inte. Man har trots allt liknande bakgrund och liknande arbetssätt, man vet vad de andra gör i stora drag, och det märks.
Åsa skriver föresten fler vettiga saker i samma inlägg, bland annat om den luddigt formulerade tredje uppgiften.
Bloggar och embargon
Många högrankade vetenskapliga tidskrifter - Nature, Science, PNAS, Lancet, BMJ, med flera - har embargon ("rapporteringsförbud" för media innan en viss tid) på sina artiklar.
Ofta brukar tidsfönstret mellan att information släpps till journalister och att embargot lyfts vara några dagar. Lagom tid för att alla som skriver om forskningsartikeln ska kunna få tag i första- och sistaförfattaren och ställa lite frågor, leta rätt på en inhemsk expert som också får svara på ett par frågor, se till att illustratören har en schysst grafik och skriva en nyanserad och genomtänkt artikel.
Tidsfönstret för forskarna är desto större; först gör man själva jobbet, sedan skriver man artikeln, sedan går den på peer review, eventuellt revideras den och går ett varv till genom review och till sist (hoppas man) accepteras den och får vänta på tryck - så totalt kan en "färdig" artikel tillbringa ett år "i systemet". Hur lång tid av det som går mellan acceptans och tryck i tidskrifter av hög rang vet jag inte, men storleksordningen bör åtminstone vara veckor.
Innan embargot läggs - det vill säga, innan informationen går ut till de registrerade journalister som finns på tidskriftens lista - bör man inte publicera några data och resultat allmänt tillgängligt, men konferenser och liknande går vanligen bra så länge man inte talar med media. Det här är Natures syn på processen:
"We encourage discussion and exchange of ideas among scientists, and in no way object to the presentation of unpublished data at scientific meetings and the online or print publication of meeting abstracts. Scientists should, however, avoid giving interviews to the press about unpublished work. It is important to note that most major meeting organizers who welcome the press also issue warnings to journalists not to cover any specific information without the author's consent." (Nature Methods, 2005)
Preprints på ställen som ArXiv är också godkänt; det ses som ett "online meeting". Likaså abstracts tryckta i konferensböcker ("proceedings") och resultat tryckta i akademiska avhandlingar (se Natures embargo-riktlinjer för mer detaljer). I de fall resultat läcker ut till pressen - som trots allt också går på konferenser och läser preprints - får man kolla att de har fakta rätt, men inte mer:
"[I]f Nature journalists or those from any other publication should hear results presented at a meeting, or find them on a preprint server, the findings are fair game for coverage — even if that coverage is ahead of the paper's publication. This is not considered a breaking of Nature's embargo. Nor is it a violation if scientists respond to journalists' queries in ensuring that the facts are correct — so long as they don't actively promote media coverage."
På det hela taget en tricksig labyrint att navigera i som forskare. Och något saknas i riktlinjerna: bloggar. Vad har de för status - inomvetenskaplig kommunikation (tillåtet) eller allmän rapportering (tillåtet efter att embargot lyfts)?
Jo, säger Nature i dagens editorial, bloggar är som vanliga media - vänta tills publicering innan du skriver något:
"The blogosphere differs from mass media and specialized media in many respects, but the same considerations apply in disseminating new scientific results there. Authors of papers in press have the right to correct misrepresentations and to point to results that will appear in a paper. But a full discussion should await the paper's publication."
Det är antagligen en bedömning baserad på tillgänglighet, men jag kan inte låta bli att se det som ett (åtminstone litet) bakslag för det inomvetenskapliga bloggandet; sådant bloggande som utförs i syfte att diskutera ideer med andra forskare. Det finns, det är rätt ovanligt och på det här viset lär det knappast bli vanligare...
Och vad händer om man på sin blogg länkar till sitt preprint?
Nature har en diskussion kopplad till artikeln på sitt forum (länk). I övrigt säger de en del positivt om bloggar och bloggande, vilket så klart är roligt.
Ofta brukar tidsfönstret mellan att information släpps till journalister och att embargot lyfts vara några dagar. Lagom tid för att alla som skriver om forskningsartikeln ska kunna få tag i första- och sistaförfattaren och ställa lite frågor, leta rätt på en inhemsk expert som också får svara på ett par frågor, se till att illustratören har en schysst grafik och skriva en nyanserad och genomtänkt artikel.
Tidsfönstret för forskarna är desto större; först gör man själva jobbet, sedan skriver man artikeln, sedan går den på peer review, eventuellt revideras den och går ett varv till genom review och till sist (hoppas man) accepteras den och får vänta på tryck - så totalt kan en "färdig" artikel tillbringa ett år "i systemet". Hur lång tid av det som går mellan acceptans och tryck i tidskrifter av hög rang vet jag inte, men storleksordningen bör åtminstone vara veckor.
Innan embargot läggs - det vill säga, innan informationen går ut till de registrerade journalister som finns på tidskriftens lista - bör man inte publicera några data och resultat allmänt tillgängligt, men konferenser och liknande går vanligen bra så länge man inte talar med media. Det här är Natures syn på processen:
"We encourage discussion and exchange of ideas among scientists, and in no way object to the presentation of unpublished data at scientific meetings and the online or print publication of meeting abstracts. Scientists should, however, avoid giving interviews to the press about unpublished work. It is important to note that most major meeting organizers who welcome the press also issue warnings to journalists not to cover any specific information without the author's consent." (Nature Methods, 2005)
Preprints på ställen som ArXiv är också godkänt; det ses som ett "online meeting". Likaså abstracts tryckta i konferensböcker ("proceedings") och resultat tryckta i akademiska avhandlingar (se Natures embargo-riktlinjer för mer detaljer). I de fall resultat läcker ut till pressen - som trots allt också går på konferenser och läser preprints - får man kolla att de har fakta rätt, men inte mer:
"[I]f Nature journalists or those from any other publication should hear results presented at a meeting, or find them on a preprint server, the findings are fair game for coverage — even if that coverage is ahead of the paper's publication. This is not considered a breaking of Nature's embargo. Nor is it a violation if scientists respond to journalists' queries in ensuring that the facts are correct — so long as they don't actively promote media coverage."
På det hela taget en tricksig labyrint att navigera i som forskare. Och något saknas i riktlinjerna: bloggar. Vad har de för status - inomvetenskaplig kommunikation (tillåtet) eller allmän rapportering (tillåtet efter att embargot lyfts)?
Jo, säger Nature i dagens editorial, bloggar är som vanliga media - vänta tills publicering innan du skriver något:
"The blogosphere differs from mass media and specialized media in many respects, but the same considerations apply in disseminating new scientific results there. Authors of papers in press have the right to correct misrepresentations and to point to results that will appear in a paper. But a full discussion should await the paper's publication."
Det är antagligen en bedömning baserad på tillgänglighet, men jag kan inte låta bli att se det som ett (åtminstone litet) bakslag för det inomvetenskapliga bloggandet; sådant bloggande som utförs i syfte att diskutera ideer med andra forskare. Det finns, det är rätt ovanligt och på det här viset lär det knappast bli vanligare...
Och vad händer om man på sin blogg länkar till sitt preprint?
Nature har en diskussion kopplad till artikeln på sitt forum (länk). I övrigt säger de en del positivt om bloggar och bloggande, vilket så klart är roligt.
fredag, februari 13, 2009
Darwin: personkult på gott och ont
Ett kort utbyte i kommentarerna på förra posten fick mig att tänka på kulturen kring Darwin och evolutionsteorin.Jag inbillar mig att han skulle bli väldigt förbryllad över den plats han fått på barrikaderna. Fast kanske inte, han vistades ändå i ett tankeklimat som var bitvis liknande. Det är möjligt att jag snarare kopplar till min egen förvåning från när jag först greppade hur debatten ser ut, främst i USA men med ekon världen runt.
Jag tyckte det var en från båda håll innehållsmässigt ointressant debatt då, jag tycker det än. Ofta är det samma nötta argument och uttryckssätt från båda håll. Mängden genuin diskussion är oftast liten, och det utbyte som ändå pågår hamnar inte sällan i sidospår fulla av halmgubbar och ordmärkeri. (Numer kan man ofta se det även i Sverige. Läs till exempel kommentarstrådarna här och här. Eller den något mer sofistikerade varianten att slå varandra på fingrarna via debattartiklar på Newsmill).
Som klimat för att överföra kunskap i är det värdelöst. Och handen på hjärtat, inte blir världen särskilt mycket klokare av att uppmärksamma 200-årsjubileet av Darwins födelsedag (snarare än 150-årsjubileet av hans livsverk "Arternas uppkomst"). Det hamnar bitvis lite väl nära personkult, snarare än upplysning. Och inte är det särskilt kul att bli en kugge i en politisk kamp som i grund och botten är USA:s, inte min. Förhoppningsvis får fler än jag en något fadd smak i munnen av att vetenskapen co-optas för politiska syften, och att det mot bakgrund av hur debatten ser ut just nu inte finns något "neutralt" sätt att fira minnet av evolutionsteorins upphovsman.
Samtidigt behöver vetenskapen - den utåt sett gråa, fyrkantiga, själlösa - alla publikt ihågkomna hjältar den kan få. En och annan vetenskaplig "bemärkelsedag" är inte heller fel att ha att enas runt, för den i dagligt läge rätt så balkaniserade forskningsvärlden. Och många av de medier som igår rapporterade om Darwin har till vardags ingen eller väldigt liten egen vetenskapsbevakning.
Kort sagt: jag firar hellre Darwin än låter bli. Men jag tycker det är bekymmersamt att jag därmed bidrar till personkultstänkandet kring honom.
torsdag, februari 12, 2009
Darwin fyller 200
Idag, den 12/2, är det 200 år sedan Darwin föddes. Det firas världen - och kanske mest märkbart bloggosfären (sociala mediosfären?) - runt.Man kan gå med i en facebook-grupp för att önska Darwin en trevlig födelsedag (målet mer än 200000 medlemmar nåddes någon gång i natt). Samma grupp är associerad med en gigantisk telekonferens med en massa kända forskare och andra vetenskapsrelaterade personer, som äger rum vid amerikansk lunchtid (kl 19-20 vår tid, fast oklart om man kan delta från denna sidan Atlanten).
Man kan blogga för Darwin - idag eller hela resten av veckan, som synes av ikonen som illustrerar det här inlägget (tack till Åsa för länk). Och varenda tidning/medieoutlet med vetenskaplig självaktning verkar ha en Darwinspecial: Science, Nature, Scientific American, New York Times, New Scientist, BBC, Discover Magazine. SvD har en understreckare, en quiz och ett blogginlägg (och DN har... inget? Aha, Karin Bojs är på AAAS.). Sydsvenskan har en artikel om Darwin och Lincoln, som föddes på samma dag. Vetenskapsradions "I fokus" har en kortkurs i evolution med evolutionsbiologen Per Ahlberg (missa inte heller gårdagens program om Darwins liv och leverne). Forskning & Framsteg har haft sitt januarinummer om Darwin ute nu ett tag.
Tillagt 12.19: Man kan också gå på Nobelmuseets ljudutställning ”Elva kapitel om Darwin och Nobelpriset” som öppnar idag, och som är tänkt att belysa inflytandet från Darwins ideer på andra fält inom vetenskapen.
Tillagt 12:55: Och P1:s Tankar för dagen har haft ett Darwin-inslag med Nils Uddenberg. Repris ikväll 21.45, sedan läggs det säkert ut på nätet. (Via VA-bloggen)
Tillagt 13/2, 12:43: Som Karin Bojs påpekar i kommentarerna nedan har DN kört sin Darwinbevakning tidigare i år, och mer inriktat på 150-årjubileumet av "Arternas uppkomst".
Vill man ha lite mer varaktighet i sin Darwinbevakning kan man ta del av en årslång bloggföljetong/kommentar till Darwins "The Origin of Species" tar sin början idag.
Och jag, jag har färgrester under naglarna efter att ha stått på jobbet i gårkväll och målat Darwin (och lite omgivande djur) i jätteformat på lakansväv. Tänkt dekoration till kvällens Darwinfirande, som jag riskerar missa eftersom jag blivit förkyld...
Andra bloggar om vetenskap, forskning, Darwin, evolution, Darwin 200 år
onsdag, februari 11, 2009
Chokladfysik på Matmolekyler
Jag har nyss postat första inlägget (i en planerad serie på cirka tre inlägg) om chokladens fysik, på Lisas och min projektblogg Matmolekyler.
Kan tillägga att The Science of Chocolate - som är underlaget för mycket i den planerade serien - är en bra, om än hyperdetaljerad och ganska ful bok. Gymnasiekemibakgrund rekommenderas nog vid läsning.
Kan tillägga att The Science of Chocolate - som är underlaget för mycket i den planerade serien - är en bra, om än hyperdetaljerad och ganska ful bok. Gymnasiekemibakgrund rekommenderas nog vid läsning.
tisdag, februari 10, 2009
Läsning: från text till levande tankevärld
Få saker kan vara så uppslukande som en bra skriven text - ord som liksom poppar ut från pappret och blir till levande karaktärer och miljöer innanför pannbenet, må det vara i form av en bok, en artikel eller (emellanåt) en dikt.
Vad händer i hjärnan då, kan man fråga sig? En hel del, verkar det ut som. En amerikansk forskargrupp har använt fMRI, magnetresonansavbildning (ibland missledande kallad "magnetröntgen"), för att visa vad som händer när någon läser, och beskriver något som mest liknar en mental "simulering" av det som läsaren uppfattar i texten:
Samma eller nästan samma delar av hjärnan som används ute i "riktiga" världen aktiveras alltså av att läsa om händelser. Eller folk och deras handlingar, eller syn/smak/lukt/känselintryck.
Åtminstone om texten går att föreställa sig - i experimentet fick personerna noga utvalda små (mindre än 1500 ord), enkla texter som visades ett ord i taget på en skärm. Forskarna hade tidigare gått igenom texten och noterat de ställen där den hade en viss "karaktär"; en rörelse, till exempel (som mycket riktigt triggade aktivering i samma del av hjärnan som skulle ha styrt en sådan rörelse), eller en förflyttning mellan två olika platser, vilket aktiverade en del av hjärnan som hanterar rumsuppfattning. (Dessa två exempel från nyhetsreleasen, artkeln är ännu inte ute men ska dyka upp i Psychological Science*).
Och jag kan inte låta bli att tänka på hur väl det påminner om eller anknyter till råd om hur man skriver läsbara och lockande texter: undvik tillbakasyftningar och andra potentiella otydligheter (bryter tankeflödet när man måste stanna upp och fundera). Utgå från en "karaktär" - ett case, en drabbad, en stakeholder, en hjälte (någon med identifikationspotential). Undvik krångliga ord (vet du inte vad det är kan du inte gärna föreställa dig det). Beskriv miljö, intryck, färger, smaker, texturer - inte bara en radda av fakta (särskilt när det handlar om mat).
Kort sagt: "Don't tell, show!". Vilket är precis vad hjärnan verkar göra.
Länkar
Psychological Science
Nyhetsrelease (med en cool, färgkodad bild)
En äldre artikel av samma grupp, som nämner lite om lässtudien (se s 13-14)
*Speer, N. K., Reynolds, J. R., Swallow, K. M., & Zacks, J. M. (in press). Reading stories activates neural representations of perceptual and motor experiences. Psychological Science (ref från JM Zakcs CV). Förhoppningsvis kommer en kopia av pdf:en finnas här.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, hjärnan, läsning
Vad händer i hjärnan då, kan man fråga sig? En hel del, verkar det ut som. En amerikansk forskargrupp har använt fMRI, magnetresonansavbildning (ibland missledande kallad "magnetröntgen"), för att visa vad som händer när någon läser, och beskriver något som mest liknar en mental "simulering" av det som läsaren uppfattar i texten:
"Details about actions and sensation are captured from the text and integrated with personal knowledge from past experiences. These data are then run through mental simulations using brain regions that closely mirror those involved when people perform, imagine, or observe similar real-world activities. " (ur nyhetsreleasen)
Samma eller nästan samma delar av hjärnan som används ute i "riktiga" världen aktiveras alltså av att läsa om händelser. Eller folk och deras handlingar, eller syn/smak/lukt/känselintryck.
Åtminstone om texten går att föreställa sig - i experimentet fick personerna noga utvalda små (mindre än 1500 ord), enkla texter som visades ett ord i taget på en skärm. Forskarna hade tidigare gått igenom texten och noterat de ställen där den hade en viss "karaktär"; en rörelse, till exempel (som mycket riktigt triggade aktivering i samma del av hjärnan som skulle ha styrt en sådan rörelse), eller en förflyttning mellan två olika platser, vilket aktiverade en del av hjärnan som hanterar rumsuppfattning. (Dessa två exempel från nyhetsreleasen, artkeln är ännu inte ute men ska dyka upp i Psychological Science*).
Och jag kan inte låta bli att tänka på hur väl det påminner om eller anknyter till råd om hur man skriver läsbara och lockande texter: undvik tillbakasyftningar och andra potentiella otydligheter (bryter tankeflödet när man måste stanna upp och fundera). Utgå från en "karaktär" - ett case, en drabbad, en stakeholder, en hjälte (någon med identifikationspotential). Undvik krångliga ord (vet du inte vad det är kan du inte gärna föreställa dig det). Beskriv miljö, intryck, färger, smaker, texturer - inte bara en radda av fakta (särskilt när det handlar om mat).
Kort sagt: "Don't tell, show!". Vilket är precis vad hjärnan verkar göra.
Länkar
Psychological Science
Nyhetsrelease (med en cool, färgkodad bild)
En äldre artikel av samma grupp, som nämner lite om lässtudien (se s 13-14)
*Speer, N. K., Reynolds, J. R., Swallow, K. M., & Zacks, J. M. (in press). Reading stories activates neural representations of perceptual and motor experiences. Psychological Science (ref från JM Zakcs CV). Förhoppningsvis kommer en kopia av pdf:en finnas här.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, hjärnan, läsning
onsdag, februari 04, 2009
Nytt tillskott bland vetenskapsbloggarna
Föreningen Vetenskap och Allmänhet har en alldeles nystartad blogg, som de hoppas "ska stimulera till dialog och idéutbyte kring forskningens och vetenskapens roll i samhället".
Det låter väl lovande? Läslistan är uppdaterad.
Det låter väl lovande? Läslistan är uppdaterad.
Jag är A-2302-2009. Syns jag bättre nu?
Jag har till slut skaffat mig ett ResearcherID, en liten radda bokstäver som ska vara unika för mig och ingen annan.
Fast egentligen är det inte jag som är målgruppen. Sök på mitt namn - Sandström - i någon stor, internationell forskningsdatabas, och du får max ett par tusen träffar. Lägg till min förnamnsinitial (M), och du är nere i ett par hundra. Hade jag använt också min andranamnsinitial (S) hade jag antagligen varit helt unik.
Letar du efter Wang, Liu eller Ma är det värre. Inte nog med att det är vanliga namn som ger hundratusentals träffar, du kan inte riktigt vara säker på vilka initialer som gäller eftersom olika namn kan translitereras på samma sätt (och samma namn ibland translitereras olika). "Lixin Wang" har 41 olika motsvarigheter på kinesiska. "Wei Wang" har 8.
Störst lär problemet vara inom fysiken, där det finns förhållandevis många asiatiska forskare som publicerar sig i engelskspråkiga tidskrifter. American Physical Society, APS, löser bitvis problemet med att låta de kinesiska, koreanska och japanska författare som så önskar inkludera teckenversionen av sitt namn i parentes efter dess translitererade/anglifierade version, sedan slutet av 2007.
Jag är däremot del av en grupp som skulle kunna ha nytta av en sådan service; forskare som ska gifta sig och funderar på att byta namn (och förstås de som redan bytt). Särskilt kvinnor; i stora delar av den värld vars seder jag känner till är det fortfarande lite konstigt att inte ta sin mans namn vid giftermål och jag har flera kvinnliga kollegor som i princip har ett efternamn på jobbet (det de bar när de började sin forskarbana) och ett annat i privatlivet (sin mans). Med åtföljande praktiska problem, till exempel när någon annan bokar ens flygbiljetter till konferenser och passet inte matchar namnet på biljetten vid incheckningen.
Visst, irriterande snarare än livshotande - men också ett ytterligare tecken på att den rådande vetenskapliga identifieringsnormen (Efternamn, Initial i ett 26-bokstävers alfabet) inte riktigt håller längre.
Frågan är om bokstav-fyrsiffrigt-fyrsiffrigt är så mycket bättre. Det blir ju inte särskilt lätt att hålla isär mig och min kollega Johannes, eller, jag menar, A-2043-2009. Och nog vore det trevligare med ett öppet alternativ byggt på OpenID, snarare än ett som ägs och styrs av Thomson Scientific.
Andra bloggar om forskning, vetenskap, forskare, efternamn
Fast egentligen är det inte jag som är målgruppen. Sök på mitt namn - Sandström - i någon stor, internationell forskningsdatabas, och du får max ett par tusen träffar. Lägg till min förnamnsinitial (M), och du är nere i ett par hundra. Hade jag använt också min andranamnsinitial (S) hade jag antagligen varit helt unik.
Letar du efter Wang, Liu eller Ma är det värre. Inte nog med att det är vanliga namn som ger hundratusentals träffar, du kan inte riktigt vara säker på vilka initialer som gäller eftersom olika namn kan translitereras på samma sätt (och samma namn ibland translitereras olika). "Lixin Wang" har 41 olika motsvarigheter på kinesiska. "Wei Wang" har 8.
Störst lär problemet vara inom fysiken, där det finns förhållandevis många asiatiska forskare som publicerar sig i engelskspråkiga tidskrifter. American Physical Society, APS, löser bitvis problemet med att låta de kinesiska, koreanska och japanska författare som så önskar inkludera teckenversionen av sitt namn i parentes efter dess translitererade/anglifierade version, sedan slutet av 2007.
Jag är däremot del av en grupp som skulle kunna ha nytta av en sådan service; forskare som ska gifta sig och funderar på att byta namn (och förstås de som redan bytt). Särskilt kvinnor; i stora delar av den värld vars seder jag känner till är det fortfarande lite konstigt att inte ta sin mans namn vid giftermål och jag har flera kvinnliga kollegor som i princip har ett efternamn på jobbet (det de bar när de började sin forskarbana) och ett annat i privatlivet (sin mans). Med åtföljande praktiska problem, till exempel när någon annan bokar ens flygbiljetter till konferenser och passet inte matchar namnet på biljetten vid incheckningen.
Visst, irriterande snarare än livshotande - men också ett ytterligare tecken på att den rådande vetenskapliga identifieringsnormen (Efternamn, Initial i ett 26-bokstävers alfabet) inte riktigt håller längre.
Frågan är om bokstav-fyrsiffrigt-fyrsiffrigt är så mycket bättre. Det blir ju inte särskilt lätt att hålla isär mig och min kollega Johannes, eller, jag menar, A-2043-2009. Och nog vore det trevligare med ett öppet alternativ byggt på OpenID, snarare än ett som ägs och styrs av Thomson Scientific.
Andra bloggar om forskning, vetenskap, forskare, efternamn
fredag, januari 30, 2009
tredje uppgiften, ett typfall (?)
Jag blev nån gång i hyperupptagna december (EUprojekt! Slutredovisningar! deadlines!) uppringd av en journalist på tidningen City, som ville tala om smak ("har du tid ett par minuter?"). Tja, fem minuter från en tolvtimmars arbetsdag gör ju ingen större skillnad, och man vill ju inte vara Den Där Forskararketypen.
[Not till nytillkomna läsare: jag har skrivit en hel del tidigare om tredje uppgiften och förhållandet mellan journalister och forskare, se t ex 3/7 och 15/8 förra året. Jag har också pratat om det i radio i en kortare och en längre intervju.]
Han hade redan talat med Lisa - som har en bred och djup begåvning i att säga vettiga, informativa och intressanta meningar som lämpar sig i tryck eftersom de dessutom är roliga att läsa - så jag kände mig säker på att om nåt jag sa hamnade i tryck skulle det vara filler och relief, snarare än det ramverk artikeln vilade på.
Fair enough, tänkte jag, det är inte mitt forskningsområde men nära nog, och det är verkligen inte lätt att hitta info på svenska om de här sakerna - och det var uppenbart av frågorna att han hade läst mina blogginlägg och ville tala om just det jag kände mig inläst på. När vi började glida in på lukt, minnen och inlärning sa jag ifrån - det här är inte mitt forskningsområde, ungefär såhär funkar det men om du vill skriva om det ska du prata med Maria Larsson på Psykologiska Institutionen på SU. Hon kan det här, inte jag, så det är slöseri med tid att du talar med mig (och hon är dessutom docent, så hon har sannolikt mycket mer kul att berätta).
Nånstans i konversationen tyckte jag också att han började röra ihop begreppen mellan lukt och smak. Lätt hänt på svenska, där bristen på vokabulär gör skillnaden mellan arom (hela upplevelsen) och smak (surt, salt, sött, beskt, umami) lätt luddas ihop. (Jag har mer än en gång önskat att vi hade en lättanvänd motsvarighet till det engelska "flavour"). Jag försökte reda ut begreppen - mycket av det vi känner när vi talar om matens "smak" är i själva verket "lukt" - och tänkte sedan inte mycket mer på det.
Vi avslutade konversationen, jag sa med eftertryck att om du vill citera mig på något av det här (som jag mest uppfattade som informationsinsamling) så MÅSTE du komma tillbaka till mig och kolla citaten först, det är ju inte riktigt mitt forskningsområde. Här, ta mitt mobilnummer och min mailadress för säkerhets skull. Och när ska det in, jaha, först nån gång i januari (varför lät det då som om det var så förbenat bråttom?), nå då hörs vi kanske - ring igen om du undrar nåt mer.
Sen hörde jag ingenting, jul blev nyår blev januarivardag, och ytterligare ingenting. Eftersom få journalister lägger tid på att höra av sig och säga "tack för hjälpen, men jag behövde inte ta med det du sa" (fullt begriplig tidsprioritering i mina ögon, särskilt med många källor) utgick jag ifrån att det jag sa inte behövdes för att bättre källor fanns.
Tills sambons brorsa tyckte, att det var ju kul att se dig i tidningen. Eh, va?
Nähäpp, de kloka sakerna jag tyckte att jag sa kom inte med - bara luktminnen som jag sa att jag inte kunde, och en felparafraserad bit om lukt versus smak ("mer lukten än smaken") som kom från mitt försök att reda upp termer och begrepp i största allmänhet. I sin kontext av "barn som ogillar mat" blir det olyckligt - det där med "mer lukten än smaken" rörde bara själva smaken av mat i ett neutralt sammanhang; dvs, mycket av det vi känner och identifierar som smak är luktämnen som tar sig upp i näsan.
Det säger inget om matvalet i sig, som säkert styrs betydligt mer av att man tenderar att gilla sött och ogilla beskt. Barn är väldigt färg-, smak- och konsistenskänsliga, vad jag har förstått, för att inte tala om att de ofta verkar vara mer avigt inställda till nya smaker, så för dem kan det mycket väl vara "munintrycket" och bekanthet som styr.
Och jag vill minnas att de där två meningarna inte alls satt ihop när jag uttalade dem - harangen om att han borde pratat med Maria Larsson kom sannolikt emellan, och illamåendet var ett exempel efteråt :). (Nå, det där med citat och hur man handskas med dem är ett grått område. De flesta verkar ha sina egna gränser för vad som är OK)
Allt det här hade gått att reda ut med ett enkelt telefonsamtal, och artikeln hade inte sett särskilt annorlunda ut efteråt. Det retar mig betydligt mer än den antagligen oavsiktliga småförvrängningen av fakta. Plus att det är god journalistsed att låta folk kolla sina citat - ja, åtminstone enligt de journalister jag känner - den forskare som hade haft det här som enda kontakt med media hade antagligen kommit ur det med bilden att journalister som yrkesgrupp inte riktigt går att lita på.
Det är inte så att jag är särskilt upprörd - jag är mer lite småbesviken över att få andras fördomar om processen bekräftade, när jag har lagt en hel del tid och engagemang på att hävda att journalister uppför sig bättre. Men så länge det finns goda motexempel (Kristoffer Gunnartz: "jag klipper helst inte i ett svar, då tar jag hellre bort hela frågan)", så.
[Not till nytillkomna läsare: jag har skrivit en hel del tidigare om tredje uppgiften och förhållandet mellan journalister och forskare, se t ex 3/7 och 15/8 förra året. Jag har också pratat om det i radio i en kortare och en längre intervju.]
Han hade redan talat med Lisa - som har en bred och djup begåvning i att säga vettiga, informativa och intressanta meningar som lämpar sig i tryck eftersom de dessutom är roliga att läsa - så jag kände mig säker på att om nåt jag sa hamnade i tryck skulle det vara filler och relief, snarare än det ramverk artikeln vilade på.
Fair enough, tänkte jag, det är inte mitt forskningsområde men nära nog, och det är verkligen inte lätt att hitta info på svenska om de här sakerna - och det var uppenbart av frågorna att han hade läst mina blogginlägg och ville tala om just det jag kände mig inläst på. När vi började glida in på lukt, minnen och inlärning sa jag ifrån - det här är inte mitt forskningsområde, ungefär såhär funkar det men om du vill skriva om det ska du prata med Maria Larsson på Psykologiska Institutionen på SU. Hon kan det här, inte jag, så det är slöseri med tid att du talar med mig (och hon är dessutom docent, så hon har sannolikt mycket mer kul att berätta).
Nånstans i konversationen tyckte jag också att han började röra ihop begreppen mellan lukt och smak. Lätt hänt på svenska, där bristen på vokabulär gör skillnaden mellan arom (hela upplevelsen) och smak (surt, salt, sött, beskt, umami) lätt luddas ihop. (Jag har mer än en gång önskat att vi hade en lättanvänd motsvarighet till det engelska "flavour"). Jag försökte reda ut begreppen - mycket av det vi känner när vi talar om matens "smak" är i själva verket "lukt" - och tänkte sedan inte mycket mer på det.
Vi avslutade konversationen, jag sa med eftertryck att om du vill citera mig på något av det här (som jag mest uppfattade som informationsinsamling) så MÅSTE du komma tillbaka till mig och kolla citaten först, det är ju inte riktigt mitt forskningsområde. Här, ta mitt mobilnummer och min mailadress för säkerhets skull. Och när ska det in, jaha, först nån gång i januari (varför lät det då som om det var så förbenat bråttom?), nå då hörs vi kanske - ring igen om du undrar nåt mer.
Sen hörde jag ingenting, jul blev nyår blev januarivardag, och ytterligare ingenting. Eftersom få journalister lägger tid på att höra av sig och säga "tack för hjälpen, men jag behövde inte ta med det du sa" (fullt begriplig tidsprioritering i mina ögon, särskilt med många källor) utgick jag ifrån att det jag sa inte behövdes för att bättre källor fanns.
Tills sambons brorsa tyckte, att det var ju kul att se dig i tidningen. Eh, va?
"Egentligen är det mer lukten än smaken som styr vårt matval, menar Malin Sandström, doktorand i beräkningssneurobiologi, på KTH.
– Luktminnen sätter man tidigt, långt innan synminnen, och de sätter sig hårt. Har man ätit något och blivit illamående kan det stanna kvar och göra dig illamående igen resten av livet.
Det är kroppens varningssystem som vill skydda oss från att bli sjuka igen. Det är därför som vi också har svårt för beska smaker. I naturen är bittert ofta en signal på att det är oätbart."
Nähäpp, de kloka sakerna jag tyckte att jag sa kom inte med - bara luktminnen som jag sa att jag inte kunde, och en felparafraserad bit om lukt versus smak ("mer lukten än smaken") som kom från mitt försök att reda upp termer och begrepp i största allmänhet. I sin kontext av "barn som ogillar mat" blir det olyckligt - det där med "mer lukten än smaken" rörde bara själva smaken av mat i ett neutralt sammanhang; dvs, mycket av det vi känner och identifierar som smak är luktämnen som tar sig upp i näsan.
Det säger inget om matvalet i sig, som säkert styrs betydligt mer av att man tenderar att gilla sött och ogilla beskt. Barn är väldigt färg-, smak- och konsistenskänsliga, vad jag har förstått, för att inte tala om att de ofta verkar vara mer avigt inställda till nya smaker, så för dem kan det mycket väl vara "munintrycket" och bekanthet som styr.
Och jag vill minnas att de där två meningarna inte alls satt ihop när jag uttalade dem - harangen om att han borde pratat med Maria Larsson kom sannolikt emellan, och illamåendet var ett exempel efteråt :). (Nå, det där med citat och hur man handskas med dem är ett grått område. De flesta verkar ha sina egna gränser för vad som är OK)
Allt det här hade gått att reda ut med ett enkelt telefonsamtal, och artikeln hade inte sett särskilt annorlunda ut efteråt. Det retar mig betydligt mer än den antagligen oavsiktliga småförvrängningen av fakta. Plus att det är god journalistsed att låta folk kolla sina citat - ja, åtminstone enligt de journalister jag känner - den forskare som hade haft det här som enda kontakt med media hade antagligen kommit ur det med bilden att journalister som yrkesgrupp inte riktigt går att lita på.
Det är inte så att jag är särskilt upprörd - jag är mer lite småbesviken över att få andras fördomar om processen bekräftade, när jag har lagt en hel del tid och engagemang på att hävda att journalister uppför sig bättre. Men så länge det finns goda motexempel (Kristoffer Gunnartz: "jag klipper helst inte i ett svar, då tar jag hellre bort hela frågan)", så.
torsdag, januari 29, 2009
Jag har hört talas om värre framtidsutsikter...
Och då frågade de i stort sett bara om vanlig litteratur. Hade de kommit in på min förkärlek för populärvetenskapliga böcker hade nog poängen blivit ännu högre... :)
(Synd att man inte får en total statistik över hur många som svarat. Men det verkar inte vara helt orimligt. Snittpoäng på 51% och 28 svarande med 100% boknördsgrad, 48 svarande med 1% boknördsgrad borde betyda rätt många svarande, om nu folk är sanningsenliga)
torsdag, januari 01, 2009
Gott nytt astronomiår!
Gott nytt år till alla bloggläsare och medbloggare! Och kanske ett extra gott nytt år till den svenska rymdbloggosfären, eftersom idag är startskottet för internationella astronomiåret.
Och mycket rymd blir det. En rymdbild om dagen - Astronomy Picture of the Day - har funnits att beskåda på webben sedan tidernas begynnelse (det vill säga, sedan 1996). För en större dagsdos astronomi kan man nu dessutom lyssna på podcast (på engelska) - förhoppningsvis kommer man till exempel kunna höra Populär Astronomis Robert Cumming den 2:a mars. (Och de letar fortfarande efter folk som vill bidra med ett inslag *hint hint*)
Och årets första Nature - det vill säga dagens - är ett specialnummer om rymden.
I Stockholm komme rymdåret invigas officiellt den 15:e med bland annat ljusspel på Globens yta (fast redan en vecka innan invigs det nya teleskopet på Albanova, den del av KTH/SU där jag sitter). I Göteborg blir det invigning redan den 10:e. Fast först av alla är faktiskt Halmstad: redan imorgon invigs astronomiåret med presskonferens på Halmstads slott.
Mer evenemang lär komma - det här är kalendariet att hålla koll på.
Och mycket rymd blir det. En rymdbild om dagen - Astronomy Picture of the Day - har funnits att beskåda på webben sedan tidernas begynnelse (det vill säga, sedan 1996). För en större dagsdos astronomi kan man nu dessutom lyssna på podcast (på engelska) - förhoppningsvis kommer man till exempel kunna höra Populär Astronomis Robert Cumming den 2:a mars. (Och de letar fortfarande efter folk som vill bidra med ett inslag *hint hint*)
Och årets första Nature - det vill säga dagens - är ett specialnummer om rymden.
I Stockholm komme rymdåret invigas officiellt den 15:e med bland annat ljusspel på Globens yta (fast redan en vecka innan invigs det nya teleskopet på Albanova, den del av KTH/SU där jag sitter). I Göteborg blir det invigning redan den 10:e. Fast först av alla är faktiskt Halmstad: redan imorgon invigs astronomiåret med presskonferens på Halmstads slott.
Mer evenemang lär komma - det här är kalendariet att hålla koll på.
söndag, december 28, 2008
Partystudenter?
Till slut, äntligen och på tiden. Fribeloppet för studenter höjs, och de som slår i taket får inte längre plikta med hela studiemedlet utan bara med bidraget. Åtminstone om den studiesociala kommittén får igenom sitt förslag.
Nuvarande tak ligger på 102500 kr. Det är inte så mycket, om man betänker att taket gäller inkomst innan skatt. Nya taket bli 130000, men det viktigare är det rent principiella i att bara bidraget påverkas av inkomsten (än bättre vore det att pengar som tjänas in mellan terminerna inte räknas in alls, eller att taket helt enkelt togs bort).
En färsk student som kommer direkt från gymnasiet kan få 39100 kr om hon börjar studera i vår. Har hon till exempel tre barn kan hon få tilläggsbidrag och lån så att slutsumman kommer upp i drygt 44000 kr, och om hon dessutom inte är fullt så färsk utan född 1980 (som jag) kan hon få som mest 52580 kr. (Tänker du nu "oh, vad mycket extrapengar" vill jag påpeka att extrasumman 13480 kr lite drygt betalar det normala antal semesterveckor (6-7) som föräldrar kan tänkas vilja/behöva/förväntas ta med sina barn, baserat på det synnerligen orimliga antagandet att vår studentförälder klarar sig med normalstudentbeloppet på 1955 kr per vecka. Här räknar vi inte med några betalt lediga röda dagar, för sådana existerar inte för studenter - så i de där 6-7 veckorna är dagar som juldagen inräknade).
Man skulle kunna tänka sig att de här lite äldre och ofta barn/familjeförsedda studenterna skulle förekomma i debatten då och då, med tanke på att de är rätt många. Nära hälften av alla som antogs till universitet eller högskola under 2000-talet var 30 år eller äldre, och ungefär två tredjedelar av dessa äldre studenter var kvinnor (Källan till de här påståendena är SCB:s statistik från perioden 1998-2008, som finns att beskåda i Excelformat - eller omarbetat till matlabdiagram till här till vänster.)
Nuvarande tak ligger på 102500 kr. Det är inte så mycket, om man betänker att taket gäller inkomst innan skatt. Nya taket bli 130000, men det viktigare är det rent principiella i att bara bidraget påverkas av inkomsten (än bättre vore det att pengar som tjänas in mellan terminerna inte räknas in alls, eller att taket helt enkelt togs bort).
En färsk student som kommer direkt från gymnasiet kan få 39100 kr om hon börjar studera i vår. Har hon till exempel tre barn kan hon få tilläggsbidrag och lån så att slutsumman kommer upp i drygt 44000 kr, och om hon dessutom inte är fullt så färsk utan född 1980 (som jag) kan hon få som mest 52580 kr. (Tänker du nu "oh, vad mycket extrapengar" vill jag påpeka att extrasumman 13480 kr lite drygt betalar det normala antal semesterveckor (6-7) som föräldrar kan tänkas vilja/behöva/förväntas ta med sina barn, baserat på det synnerligen orimliga antagandet att vår studentförälder klarar sig med normalstudentbeloppet på 1955 kr per vecka. Här räknar vi inte med några betalt lediga röda dagar, för sådana existerar inte för studenter - så i de där 6-7 veckorna är dagar som juldagen inräknade).
Man skulle kunna tänka sig att de här lite äldre och ofta barn/familjeförsedda studenterna skulle förekomma i debatten då och då, med tanke på att de är rätt många. Nära hälften av alla som antogs till universitet eller högskola under 2000-talet var 30 år eller äldre, och ungefär två tredjedelar av dessa äldre studenter var kvinnor (Källan till de här påståendena är SCB:s statistik från perioden 1998-2008, som finns att beskåda i Excelformat - eller omarbetat till matlabdiagram till här till vänster.)Men inte. Det är ständigt dessa schablonmässiga 20-nånting partystudenter, som antas glassa sig igenom nån lättviktig läskurs med nästintill gratis kurslitteratur, plocka ihop piffigt billiga matlådor för att klara lunchbudgeten och vara friska och glada ända fram till examen. Och som är väl försedda med föräldrars/släktingars/partners ekonomiska understöd om det skulle knipa.
Så ser inte verkligheten ut, förutom för några få. Till att börja med har vi de där besvärliga 12 veckorna per år när man inte får några CSN-pengar alls, och måste försörja sig på annat vis. Bor man dyrare än schablonen - inte alls ovanligt i t ex Stockholm - behöver man pengar till hyra. Blir man sjuk, behöver nya glasögon eller ny dator istället för den som olämpligt kraschat två veckor före inlämningsuppgiften... då behöver man dessutom en buffert under terminen. Har man barn behöver man en sidoinkomst.
(Detta är vad man beräknas lägga pengar på, ungefär - jämfört mellan 1989 och nu)
torsdag, december 18, 2008
Tredje uppgiften och bloggar i P1 idag
Idag kl 12.10 sänder Vetandets värld en intervju med mig om tredje uppgiften, där jag och Kristoffer Gunnartz pratar om forskare, media, kommunikationsbarriärer - och om bloggar, och varför jag tycker att fler forskare borde blogga som ett komplement till att kommunicera med omvärlden via media.
För den som inte hinner lyssna på P1 i julstressen ligger programmet kvar i webbarkivet i 30 dagar - och på webben kan man faktiskt lyssna redan nu.
Kommentarer, följdfrågor, kritik och förslag är väldigt välkomna.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, forskare, media, journalister, tredje uppgiften, bloggar
För den som inte hinner lyssna på P1 i julstressen ligger programmet kvar i webbarkivet i 30 dagar - och på webben kan man faktiskt lyssna redan nu.
Kommentarer, följdfrågor, kritik och förslag är väldigt välkomna.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, forskare, media, journalister, tredje uppgiften, bloggar
fredag, december 12, 2008
"Alla gör det ju": oordning och regelbrott smittar
I en omgivning där andra redan har brutit mot normer - genom att till exempel skräpa ned eller klottra - kommer flera göra egna normbrott. Etablerad sanning?
Kanske det, men det har inte testats särskilt entydigt vetenskapligt förrän nu, trots att teorin* ligger bakom stora "nolltolerans"-insatser som den i New York City. I en artikel i dagens Science listar en holländsk forskargrupp resultaten från sex fältexperiment, som alla pekar i samma riktning: oordning och spår av regelbrott i en miljö får fler som vistas där att själva skräpa ner eller begå andra småbrott, som att stjäla pengar från en brevlåda.
Den snygga biten i försöken är att man använt samma miljö både med och utan oordning - klotter trots klotterförbud, utspridda övergivna kundvagnar, felparkerade cyklar, skräp kring en brevlåda, otillåtna fyrverkerier - för att direkt kunna jämföra hur stor skillnaden i ordningsamhet blev. Testen var vardagliga handlingar: slänger du en flyer, som sitter på ditt cykelstyre eller under din vindrutetorkare, på marken? Tar du en genväg genom avspärrat område? Snor du ett kuvert med en synlig sedel, om det hänger ut ur en brevlåda?
* 33% slängde cykelstyres-flyern på marken vid en oklottrad vägg; men hela 69% skräpade ner på samma sätt om väggen hade synligt klotter
* 27% tog en genväg till sin bil genom avspärrat område; men om staketet hade fastkedjade cyklar (trots förbudsskylt) ökade andelen till 82%
* 30% slängde en flyer, som suttit under bilens vindrutetorkare, på marken; men om garaget också hade övergivna kundvagnar gjorde 58% detsamma
* 52% slängde cykelstyres-flyern på marken i ett cykelskjul; men om de hörde ljud från (enligt lag förbjudna) fyrverkerier skräpade 80% ner (=> effekten gäller inte bara synlig oordning)
* 13% av de som gick förbi brevlådan som hade ett utstickande kuvert med synlig sedel stal kuvertet eller sedeln; om brevlådan var nedklottrad/nedskräpad dubblades stöldfrekvensen (25% resp 27%)
Alla försöken utfördes på runt 50 personer (44-77 stycken, beroende på delstudie) jämnt fördelade på båda varianterna; "ordning" respektive "oordning". Effekten av oordning var i samtliga fall statistiskt signifikant eller statistiskt mycket signifikant.
Det ser alltså ut som om det lönar sig att hålla ordning, och att typen av (o)ordning spelar mindre roll än det faktum att den existerar - folks ordningsamhet minskar drastiskt i en miljö där andra inte verkar bry sig om rådande normer, oavsett om det tar sig uttryck i klotter, skräp eller felparkerade cyklar och kundvagnar.
Tänk på det, nästa gång du står i tvättstugan. Eller vid sopsorteringen. För nog är det sannolikt att samma effekter gäller där...
Länkar
Artikeln i Science (pren. krävs)
En halvbra Wikipedia-artikel om Broken Window Theory
Andra bloggar om vetenskap, forskning, beteende, brottsbekämpning, nedskräpning
* Går ofta under namnet "Broken Window Theory" efter en artikel av Wilson och Kelling från 1982.
Kanske det, men det har inte testats särskilt entydigt vetenskapligt förrän nu, trots att teorin* ligger bakom stora "nolltolerans"-insatser som den i New York City. I en artikel i dagens Science listar en holländsk forskargrupp resultaten från sex fältexperiment, som alla pekar i samma riktning: oordning och spår av regelbrott i en miljö får fler som vistas där att själva skräpa ner eller begå andra småbrott, som att stjäla pengar från en brevlåda.
Den snygga biten i försöken är att man använt samma miljö både med och utan oordning - klotter trots klotterförbud, utspridda övergivna kundvagnar, felparkerade cyklar, skräp kring en brevlåda, otillåtna fyrverkerier - för att direkt kunna jämföra hur stor skillnaden i ordningsamhet blev. Testen var vardagliga handlingar: slänger du en flyer, som sitter på ditt cykelstyre eller under din vindrutetorkare, på marken? Tar du en genväg genom avspärrat område? Snor du ett kuvert med en synlig sedel, om det hänger ut ur en brevlåda?
* 33% slängde cykelstyres-flyern på marken vid en oklottrad vägg; men hela 69% skräpade ner på samma sätt om väggen hade synligt klotter
* 27% tog en genväg till sin bil genom avspärrat område; men om staketet hade fastkedjade cyklar (trots förbudsskylt) ökade andelen till 82%
* 30% slängde en flyer, som suttit under bilens vindrutetorkare, på marken; men om garaget också hade övergivna kundvagnar gjorde 58% detsamma
* 52% slängde cykelstyres-flyern på marken i ett cykelskjul; men om de hörde ljud från (enligt lag förbjudna) fyrverkerier skräpade 80% ner (=> effekten gäller inte bara synlig oordning)
* 13% av de som gick förbi brevlådan som hade ett utstickande kuvert med synlig sedel stal kuvertet eller sedeln; om brevlådan var nedklottrad/nedskräpad dubblades stöldfrekvensen (25% resp 27%)
Alla försöken utfördes på runt 50 personer (44-77 stycken, beroende på delstudie) jämnt fördelade på båda varianterna; "ordning" respektive "oordning". Effekten av oordning var i samtliga fall statistiskt signifikant eller statistiskt mycket signifikant.
Det ser alltså ut som om det lönar sig att hålla ordning, och att typen av (o)ordning spelar mindre roll än det faktum att den existerar - folks ordningsamhet minskar drastiskt i en miljö där andra inte verkar bry sig om rådande normer, oavsett om det tar sig uttryck i klotter, skräp eller felparkerade cyklar och kundvagnar.
Tänk på det, nästa gång du står i tvättstugan. Eller vid sopsorteringen. För nog är det sannolikt att samma effekter gäller där...
Länkar
Artikeln i Science (pren. krävs)
En halvbra Wikipedia-artikel om Broken Window Theory
Andra bloggar om vetenskap, forskning, beteende, brottsbekämpning, nedskräpning
* Går ofta under namnet "Broken Window Theory" efter en artikel av Wilson och Kelling från 1982.
tisdag, december 02, 2008
Gör om, gör rätt som affärsidé
Det är ovanligt att man ser en artikel byggd runt vetenskapens begränsningar. Om vad man ännu inte vet eller kan göra. Betydligt oftare ser man mer eller mindre långsökta gissningar om vad man kanske kan använda ett visst forskningsfynd till i verkligheten (det är ofta här som forskardelen av läsarskaran tar sig för pannan).
Gissningar som ibland får alldeles för framskjuten plats, eftersom de framstår som bra mycket mer roliga och begripliga än den underliggande vetenskapen. Nyhetsbloggen/-tjänsten Second Opinion har idag en artikel som snabbt och lätt punkterar idén om att sekvenseringen av 80% av mammutens DNA skulle innebära att det snart finns rekonstruerade mammutar ute i djurparkerna - och de gör det genom att låta molekylärbiologen Henrik Brändén rada upp några av de uppenbara problemen.
Att de jobbiga 20 procenten sannolikt är kvar, att steget därifrån till levande cellkärnor är nästintill omöjligt och att det behövs en äggdonator (och en surrogatmor). Att det är riktigt dyrt att finansiera ett sådant projekt. Sånt som torde vara uppenbart för de flesta som har med sig lite modern naturvetenskaplig allmänbildning i ryggsäcken, men inte för den reporter som skrev TT-releasen eller för den redaktör som valde att ta in den i Blekinge Läns tidning (SvD klarade sig bättre). Och sånt som många forskare verkar uppleva inte är särskilt efterfrågat i intervjuer - att ta ner de högtflygande föreställningarna på jorden genom att vara jobbig och kritisk.
Jag gillar Second Opinions affärsidé: "att erbjuda en plats där nyheter kan kompletteras, fördjupas och korrigeras." Antalet rena vetenskapsartiklar på deras sajt är inte jättestort, än, men de tar emot tips ... nästa gång ni hittar nåt vetenskapligt tvivelaktigt i tidningen kan ni väl skicka dem en rad så de ser att det finns ett intresse?
Gissningar som ibland får alldeles för framskjuten plats, eftersom de framstår som bra mycket mer roliga och begripliga än den underliggande vetenskapen. Nyhetsbloggen/-tjänsten Second Opinion har idag en artikel som snabbt och lätt punkterar idén om att sekvenseringen av 80% av mammutens DNA skulle innebära att det snart finns rekonstruerade mammutar ute i djurparkerna - och de gör det genom att låta molekylärbiologen Henrik Brändén rada upp några av de uppenbara problemen.
Att de jobbiga 20 procenten sannolikt är kvar, att steget därifrån till levande cellkärnor är nästintill omöjligt och att det behövs en äggdonator (och en surrogatmor). Att det är riktigt dyrt att finansiera ett sådant projekt. Sånt som torde vara uppenbart för de flesta som har med sig lite modern naturvetenskaplig allmänbildning i ryggsäcken, men inte för den reporter som skrev TT-releasen eller för den redaktör som valde att ta in den i Blekinge Läns tidning (SvD klarade sig bättre). Och sånt som många forskare verkar uppleva inte är särskilt efterfrågat i intervjuer - att ta ner de högtflygande föreställningarna på jorden genom att vara jobbig och kritisk.
Jag gillar Second Opinions affärsidé: "att erbjuda en plats där nyheter kan kompletteras, fördjupas och korrigeras." Antalet rena vetenskapsartiklar på deras sajt är inte jättestort, än, men de tar emot tips ... nästa gång ni hittar nåt vetenskapligt tvivelaktigt i tidningen kan ni väl skicka dem en rad så de ser att det finns ett intresse?
fredag, november 28, 2008
Science om "säkerheten" i smarta resekort (typ SL Access)
Science har en intressant liten nyhetsartikel om datasäkerhetsforskarna som hackade RFID-kortsystemet MIFARE Classic, det som skulle ha blivit SL Access och som tills nyligen användes i bland annat Londons tunnelbana och i Göteborgs lokaltrafik (Västtrafik). Eller, jag hoppas att det är "tills nyligen" och inte "fortfarande", för säkerheten i det verkar vara helt erbarmlig, värre än vad jag trodde när jag läste det lilla som rapporterades i media i somras. Några höjdpunkter:
* "Every time the reader was switched off and on again, it issued the same challenge nonce."
* "Oddly, instead of 32-bit IDs and nonces, the reader would also accept ones 48 bits long. That flaw meant that researchers could set all the bits in the LFSR. It also meant that they could feel out the filter function by changing the bits one by one while keeping everything else the same."
* "Verdult found that if a card didn't reply to a reader's challenge, then the reader sent a 32-bit "halt" command, but it would scramble it. That was a blunder because hackers could strip out the easily guessed message to get the 32-bit stretch of key stream that scrambles it"
Men bara det att företaget bakom tekniken i MIFARE Classic, NXP, försökte belägga forskarna med munkavle - aj. Eller som Bruce Schneier säger i artikeln "only very bad systems rely on secrecy". Den artikel som NXP försökte stoppa presenterades officiellt på 13th European Symposium on Research in Computer Security (ESORICS) i Malaga i början av oktober i år. För att citera en bit av sammanfattningen i ESORICS-artikeln:
"The most serious [type of attack] recovers the secret key from just one or two authentication attempts with a genuine reader in less than a second on ordinary hardware and without any pre-computation. Using the same methods, an attacker can also eavesdrop the communication between a tag and a reader, and decrypt the whole trace, even if it involves multiple authentications. This enables an attacker to clone a card or to restore a real card to a previous state."
Med andra ord, nästan vem som helst med tillräckligt tekniskt kunnande och nån tusenlapp att spendera på internet kan kopiera ditt kort, eller skriva över det. Inte nog med att tekniken används i ett antal stora lokaltrafiksystem, den används även i många företags passerkort. Lyckat.
Länkar
nyhetsartikeln i Science
Computer Sweden alluderar till samma problem
Forskargruppens två artiklar om hur de knäckte MIFARE
Nytekniks rapportering efter ESORICS
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, kryptografi, datasäkerhet, rfid, SL access, mifare
* "Every time the reader was switched off and on again, it issued the same challenge nonce."
* "Oddly, instead of 32-bit IDs and nonces, the reader would also accept ones 48 bits long. That flaw meant that researchers could set all the bits in the LFSR. It also meant that they could feel out the filter function by changing the bits one by one while keeping everything else the same."
* "Verdult found that if a card didn't reply to a reader's challenge, then the reader sent a 32-bit "halt" command, but it would scramble it. That was a blunder because hackers could strip out the easily guessed message to get the 32-bit stretch of key stream that scrambles it"
Men bara det att företaget bakom tekniken i MIFARE Classic, NXP, försökte belägga forskarna med munkavle - aj. Eller som Bruce Schneier säger i artikeln "only very bad systems rely on secrecy". Den artikel som NXP försökte stoppa presenterades officiellt på 13th European Symposium on Research in Computer Security (ESORICS) i Malaga i början av oktober i år. För att citera en bit av sammanfattningen i ESORICS-artikeln:
"The most serious [type of attack] recovers the secret key from just one or two authentication attempts with a genuine reader in less than a second on ordinary hardware and without any pre-computation. Using the same methods, an attacker can also eavesdrop the communication between a tag and a reader, and decrypt the whole trace, even if it involves multiple authentications. This enables an attacker to clone a card or to restore a real card to a previous state."
Med andra ord, nästan vem som helst med tillräckligt tekniskt kunnande och nån tusenlapp att spendera på internet kan kopiera ditt kort, eller skriva över det. Inte nog med att tekniken används i ett antal stora lokaltrafiksystem, den används även i många företags passerkort. Lyckat.
Länkar
nyhetsartikeln i Science
Computer Sweden alluderar till samma problem
Forskargruppens två artiklar om hur de knäckte MIFARE
Nytekniks rapportering efter ESORICS
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, kryptografi, datasäkerhet, rfid, SL access, mifare
tisdag, november 25, 2008
Och vi är igång!
Ja, själva molekylär-gastronomi-projektet börjar formellt inte förrän i januari, men vi har projektbloggen Matmolekyler uppe på Taffel. Och idag är det intervju med Lisa och mig i Metro.
fredag, november 21, 2008
Jag och Lisa ska skriva en bok!
Jag och Lisa Förare Winbladh har fått anslag från FORMAS för att skriva en bok om mat med naturvetenskapliga förtecken!
Arbetstiteln är "Molekylär gastronomi i ditt eget kök", och förutom text på papper blir det såklart en blogg där vi kommer dokumentera lite ditt och datt under arbetets gång (den kommer ligga under taffel.se, länk kommer här när bloggen kommit upp).
Det är såklart jättekul att få anslag (och mitt första "egna" anslag), och det ska bli fantastiskt roligt att skriva bok med Lisa, men det som egentligen gör mig allra gladast är att den här typen av anslag över huvud taget existerar - anslag för att föra ut forskning i det allmäna rummet, och helst i samverkan mellan vetenskapsjournalister/informatörer och forskare.
Såhär skriver FORMAS om sin informationsprojekt-utlysning:
Länkar
FORMAS
Nyhetsrelease (via Newsdesk, så jag kan twingla länken)
Arbetstiteln är "Molekylär gastronomi i ditt eget kök", och förutom text på papper blir det såklart en blogg där vi kommer dokumentera lite ditt och datt under arbetets gång (den kommer ligga under taffel.se, länk kommer här när bloggen kommit upp).
Det är såklart jättekul att få anslag (och mitt första "egna" anslag), och det ska bli fantastiskt roligt att skriva bok med Lisa, men det som egentligen gör mig allra gladast är att den här typen av anslag över huvud taget existerar - anslag för att föra ut forskning i det allmäna rummet, och helst i samverkan mellan vetenskapsjournalister/informatörer och forskare.
Såhär skriver FORMAS om sin informationsprojekt-utlysning:
"Forskningsrådet Formas lyser ut medel för populärvetenskapliga informationsprojekt inom rådets alla ansvarsområden, dvs. Miljö och natur, Areella näringar, djur och livsmedel samt Samhällsbyggande.FORMAS huvudområden är - som påpekas i texten - miljö & natur, samhällsbyggande och areella näringar, djur och livsmedel. Om de följer sitt tidigare mönster är nästa ansökningsdeadline för informationsprojekt nånstans runt månadsskiftet april/maj nästa år. Sitter du på en bra idé, sök!Informationsprojekten ska bidra till att forskningsresultat från Formas ansvarsområden sammanställs, sprids, prövas och diskuteras i olika sammanhang så att de kan påverka samhällsutvecklingen.
För informationsprojekt krävs inte akademisk meritering och tillhörighet för den sökande. Vetenskapsjournalister och informatörer, gärna i samverkan med forskare, är välkomna att söka. Ansökan kan utformas på svenska. Det finns ingen given summa att söka utan den summa som söks ska stå i proportion till det tänkta projektet och motiveras väl. Syfte, mål, målgrupp samt informationskanal ska tydligt framgå i ansökan."
Informationsprojekt kan avse till exempel populärvetenskapliga artiklar och publikationer, seminarier och konferenser, film- och TV-produktioner samt webbsidor.
Länkar
FORMAS
Nyhetsrelease (via Newsdesk, så jag kan twingla länken)
torsdag, november 20, 2008
Webbsökningar avslöjar influensa på väg att bryta ut
När du börjar känna dig sjuk, är det sannolikt första du gör:
1: söker på internet
X: ringer mamma
2: går till doktorn
Jodå, allt fler väljer att använda sökmotorer för att få på om de är sjuka, och i vad. Det innebär att det går att se tecken på annalkande influensautbrott i de högar med söktermer som bland andra Google samlar ihop varje dag - så pass bra att en prognos baserad på söktermer ligger en till ett par veckor före den officiella, sjukvårdsbaserade prognosen.
Det är resultatet som rapporteras i två nyutkomna artiklar; en på Yahoo-data i senaste numret av Clinical Infectious Diseases, en på Google-data i Nature. Genom att studera vilken del av landet söknignen kommer från gör det att göra separata prognoser på till exempel delstatsnivå.
Bild från Google Flu Trends (google.org/flutrends/); söktermsbaserade förutsägelser i blått, data från amerikanska CDC (Centers for Disease Control and Prevention) i gult.
När det gäller sjukdomar med utbrott - epidemier, eller de ännu läskigare pandemierna - kan tidiga åtgärder göra stor skillnad i totalt antal sjuka. Ett par veckors förvarning är mycket värdefullt. Dessutom är sökord enkla och billiga, och ingen behöver förflytta sig fysiskt för att komma åt dem (till skillnad från riktiga medicinska tester). Dessutom är insamlade webbdata aktuella för dagen, till skillnad från "fysiska" medicinska data som det tar nån vecka att samla ihop och analysera.
Däremot kan verkligheten ludda till resultaten mer, när man använder sig av sökningsbaserade prognoser: blotta hotet om en pandemi, kanske ihop med ett par larmrapporter i media, kan få folk över hela landet att börja använda influensa-relaterade söktermer utan att de är sjuka. Något sådant har ju inte inträffat sedan 2003 när datainsamlingen startade*, så det går inte att förutsäga hur väl metoden håller för en sådan anstormning.
Metoden kräver en stor mängd sökdata för att ge bra statistik, så det är oklart hur bra det skulle funka i Sverige, åtminstone utanför storstadsregionerna.
Länkar
Nature News
Google Flu Trends
artikel i Nature (pren. krävs)
tidig version av Natureartikeln, fritt tillgänglig från Google.
artikel i Clinical Infectious Diseases (pren. krävs)
Andra bloggar om vetenskap, forskning, medicin, influensa
*För Google:s data. Yahoo:s data sträcker sig från mars 2004.
1: söker på internet
X: ringer mamma
2: går till doktorn
Jodå, allt fler väljer att använda sökmotorer för att få på om de är sjuka, och i vad. Det innebär att det går att se tecken på annalkande influensautbrott i de högar med söktermer som bland andra Google samlar ihop varje dag - så pass bra att en prognos baserad på söktermer ligger en till ett par veckor före den officiella, sjukvårdsbaserade prognosen.
Det är resultatet som rapporteras i två nyutkomna artiklar; en på Yahoo-data i senaste numret av Clinical Infectious Diseases, en på Google-data i Nature. Genom att studera vilken del av landet söknignen kommer från gör det att göra separata prognoser på till exempel delstatsnivå.
Bild från Google Flu Trends (google.org/flutrends/); söktermsbaserade förutsägelser i blått, data från amerikanska CDC (Centers for Disease Control and Prevention) i gult.När det gäller sjukdomar med utbrott - epidemier, eller de ännu läskigare pandemierna - kan tidiga åtgärder göra stor skillnad i totalt antal sjuka. Ett par veckors förvarning är mycket värdefullt. Dessutom är sökord enkla och billiga, och ingen behöver förflytta sig fysiskt för att komma åt dem (till skillnad från riktiga medicinska tester). Dessutom är insamlade webbdata aktuella för dagen, till skillnad från "fysiska" medicinska data som det tar nån vecka att samla ihop och analysera.
Däremot kan verkligheten ludda till resultaten mer, när man använder sig av sökningsbaserade prognoser: blotta hotet om en pandemi, kanske ihop med ett par larmrapporter i media, kan få folk över hela landet att börja använda influensa-relaterade söktermer utan att de är sjuka. Något sådant har ju inte inträffat sedan 2003 när datainsamlingen startade*, så det går inte att förutsäga hur väl metoden håller för en sådan anstormning.
Metoden kräver en stor mängd sökdata för att ge bra statistik, så det är oklart hur bra det skulle funka i Sverige, åtminstone utanför storstadsregionerna.
Länkar
Nature News
Google Flu Trends
artikel i Nature (pren. krävs)
tidig version av Natureartikeln, fritt tillgänglig från Google.
artikel i Clinical Infectious Diseases (pren. krävs)
Andra bloggar om vetenskap, forskning, medicin, influensa
*För Google:s data. Yahoo:s data sträcker sig från mars 2004.
onsdag, november 19, 2008
Vad är ett representativt urval av bloggar?
Jag har flera gånger blivit ombedd att ge en journalist en lista på bloggtips, nästan alltid på hyfsat renodlade vetenskapsbloggar och ofta med en önskad övervikt på svenska bloggar. Korsar man de två önskemålen är det absolut görbart, det handlar om några tiotal bloggar man har att plocka från.
Då brukar jag fråga mig vad som är ett representativt eller rättvisande urval av bloggar(e). Det är inte helt lätt att svara på. Bara bloggar som jag läser - nej, knappast. Att jag tycker en blogg är bra är inte särskilt informativt i sig, om man nu inte råkar känna mig redan. Bara bloggar som länkar till mig - det vore just snyggt, va? (Fast förvånansvärt ofta är det så jag hittar nya svenska vetenskapsbloggar). Bloggar som jag och mina vänner läser - lite bättre, men fortfarande ett garanterat skevt mått. Bloggar som många läser - antagligen bättre, för det baserar sig åtminstone på fler personer än mig. Fast med tanke på att vetenskapsbloggar är en sån liten del av bloggosfären är sånt svårt att mäta, för statistiken förvrids av de som skriver både om vetenskap och politik. Och av vilken sökmetod man använder. Och av att vissa bloggar har RSS, men inte andra. Plus att man faktiskt missar flera riktigt bra skribenter om man bara går på länkmängd.
I slutänden blir det varje gång något slags kombination - viktat för variation, ämnesbredd och uppdateringsfrekvens den senaste tiden - för det enda man kan göra när man har en mängd dåliga mätmetoder är att ställa dem mot varandra.
Det är så jag väljer data som privatperson. Skulle jag välja data i forskningssyfte skulle jag vara betydligt noggrannare. Skeva data in är dålig forskning ut. Och bortslösade forskningsmedel på vägen (delvis dina och mina skattepengar).
Därför blir jag både ledsen och förbannad när Bo Rothstein läser bloggosfären som fan läser bibeln, och samtidigt pallar upp auktoriteten i sina argument med hjälp av sin forskaridentitet.
Att dra slutsatser från en datamängd på tre punkter (bloggposter) utvalda från tre tidsserier (bloggar) med hundratals punkter vardera, ur en betydligt större mängd av tidsserier (alla nyliberala svenska bloggar) som i sin tur är en delmängd av en mängd (svenska politiska bloggar som är en del av alla svenska bloggar) ... och sedan påstå att dessa slutsatser gäller hela mängden (alla svenska bloggar) är inte OK. Inte ens som privatperson, och absolut inte som forskare. Oavsett sammanhang, oavsett akademisk disciplin.
Att hänvisa till ett par akademiska verk om den amerikanska politiska bloggosfären - som på flera punkter skiljer sig från den svenska, bland annat på grund av att de har två politiska grupperingar där vi har flera - utan att ifrågasätta eller diskutera hur tillämpbara de är under svenska förhållanden, eller hur tillämpbara de är på den svenska bloggosfären som helhet är inte heller särskilt snyggt, inte för en forskare, men det drunknar i sammanhanget.
Men det värsta av allt, Bo, är att det ser ut som om du skaffat dig en vana att använda ditt inflytande över svenska medier som ett sätt att hämnas. Det är verkligen inte vackert.
Länkar
GP
SvD
UPPDATERAT 11:17: Jag är åtminstone inte den enda som tycker det är dålig vetenskap.
Då brukar jag fråga mig vad som är ett representativt eller rättvisande urval av bloggar(e). Det är inte helt lätt att svara på. Bara bloggar som jag läser - nej, knappast. Att jag tycker en blogg är bra är inte särskilt informativt i sig, om man nu inte råkar känna mig redan. Bara bloggar som länkar till mig - det vore just snyggt, va? (Fast förvånansvärt ofta är det så jag hittar nya svenska vetenskapsbloggar). Bloggar som jag och mina vänner läser - lite bättre, men fortfarande ett garanterat skevt mått. Bloggar som många läser - antagligen bättre, för det baserar sig åtminstone på fler personer än mig. Fast med tanke på att vetenskapsbloggar är en sån liten del av bloggosfären är sånt svårt att mäta, för statistiken förvrids av de som skriver både om vetenskap och politik. Och av vilken sökmetod man använder. Och av att vissa bloggar har RSS, men inte andra. Plus att man faktiskt missar flera riktigt bra skribenter om man bara går på länkmängd.
I slutänden blir det varje gång något slags kombination - viktat för variation, ämnesbredd och uppdateringsfrekvens den senaste tiden - för det enda man kan göra när man har en mängd dåliga mätmetoder är att ställa dem mot varandra.
Det är så jag väljer data som privatperson. Skulle jag välja data i forskningssyfte skulle jag vara betydligt noggrannare. Skeva data in är dålig forskning ut. Och bortslösade forskningsmedel på vägen (delvis dina och mina skattepengar).
Därför blir jag både ledsen och förbannad när Bo Rothstein läser bloggosfären som fan läser bibeln, och samtidigt pallar upp auktoriteten i sina argument med hjälp av sin forskaridentitet.
Att dra slutsatser från en datamängd på tre punkter (bloggposter) utvalda från tre tidsserier (bloggar) med hundratals punkter vardera, ur en betydligt större mängd av tidsserier (alla nyliberala svenska bloggar) som i sin tur är en delmängd av en mängd (svenska politiska bloggar som är en del av alla svenska bloggar) ... och sedan påstå att dessa slutsatser gäller hela mängden (alla svenska bloggar) är inte OK. Inte ens som privatperson, och absolut inte som forskare. Oavsett sammanhang, oavsett akademisk disciplin.
Att hänvisa till ett par akademiska verk om den amerikanska politiska bloggosfären - som på flera punkter skiljer sig från den svenska, bland annat på grund av att de har två politiska grupperingar där vi har flera - utan att ifrågasätta eller diskutera hur tillämpbara de är under svenska förhållanden, eller hur tillämpbara de är på den svenska bloggosfären som helhet är inte heller särskilt snyggt, inte för en forskare, men det drunknar i sammanhanget.
Men det värsta av allt, Bo, är att det ser ut som om du skaffat dig en vana att använda ditt inflytande över svenska medier som ett sätt att hämnas. Det är verkligen inte vackert.
Länkar
GP
SvD
UPPDATERAT 11:17: Jag är åtminstone inte den enda som tycker det är dålig vetenskap.
måndag, november 17, 2008
Vetenskapsbloggar i ETC
Dagens webbutgåva av ETC - och därmed, gissar jag, fredagens tryckta upplaga - har en artikel om vetenskapsbloggar. Jag och Forskarbloggens Jens Sundström är intervjuade. Vi verkar ha rätt lika åsikter om vetenskapsbloggandet, kan jag konstatera när jag läser.
Min bloggkollega Thomas, som driver en av bloggarna i bloggtipslistan som följer med artikeln, pekade mig mot en liten just nu pågående vetenskapsbloggmeme som hade sitt ursprung hos Martin Fenner på Nature Network (svar, via Technorati). En variant på den eviga "varför bloggar du" - vilket ju egentligen är samma fråga som ligger i botten på ETC-artikeln.
Intressant nog slumpade det sig så att intervjuförfrågan från ETC låg och väntade i min inbox när jag kom tillbaka från VR:s expertsvarmöte och tillhörande debatt om just vetenskapskommunikation och bloggande forskare.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, bloggande, vetenskapskommunikation
Min bloggkollega Thomas, som driver en av bloggarna i bloggtipslistan som följer med artikeln, pekade mig mot en liten just nu pågående vetenskapsbloggmeme som hade sitt ursprung hos Martin Fenner på Nature Network (svar, via Technorati). En variant på den eviga "varför bloggar du" - vilket ju egentligen är samma fråga som ligger i botten på ETC-artikeln.
Intressant nog slumpade det sig så att intervjuförfrågan från ETC låg och väntade i min inbox när jag kom tillbaka från VR:s expertsvarmöte och tillhörande debatt om just vetenskapskommunikation och bloggande forskare.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, bloggande, vetenskapskommunikation
onsdag, november 12, 2008
amerikansk snabbmat: totalt beroende av majs
Amerikansk snabbmat - oavsett om det är hamburgare, kyckling eller frityroljan till pommes fritesen - är nästan uteslutande baserad på majs. Det visar en analys som publicerats i vetenskapstidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences.
Författarna till studien har köpt hamburgare, kycklingsandwichar och pommes över hela USA (från Los Angeles, San Francisco, Denver, Detroit, Boston och Baltimore). De skaffade tre av varje sort - tre hamburgare, tre sandwichar och tre portioner pommes - från tre olika inköpsställen per stad från tre kedjor (Burger King, McDonald's och Wendy's), totalt 486 inköp.
Sedan mätte de hur mycket av isotoperna kol-13 och kväve-15 som fanns i maten. Andelen kol-13 i köttet jämfört med kol-12 fungerar som ett "fingeravtryck" för hur mycket majs korna och kycklingarna har ätit; majs har nämligen en karakteristisk sammansättning av kol-13 i förhållande till kol-12 (och som bekant blir man det man äter, även som ko eller kyckling). Andelen kväve-15 pekar på hur mycket gödsel som en gång tillförts.
Resultatet: enbart tolv av hamburgarna kommer från kor som ätit något annat än majs. De övriga djuren har således uppfötts uteslutande på majsfoder; kraftigt konstgödslat sådant. Variationen på pommes (eller snarare, på deras frityrolja) var något större; Wendy's använde i stort sett bara majsolja, Burger King och McDonalds använde andra vegetabiliska oljor.
Lägg till det att den läsk som serveras till stor del är baserad på high-fructose corn syrup (HFCS; stärkelsesirap från majs), och fram träder en bild av en snabbmatsindustri som är otroligt beroende av billig majs för att kunna optimera sin produktion och hålla låga priser.
Man kan se det ur ekonomisk synpunkt, som ett tecken på hur subventioner till jordbruket och en viss gröda kan slå igenom i en hel livsmedelskedja. Man kan se det ur miljösynpunkt; majsen är rejält gödslad och odlingen av majs i USA har fått mycket kritik även av andra miljöorsaker. Man kan se det ur djurvänssynpunkt; trånga "feedlots", strömlinjeformad produktion och en ensidig utfodring med samma foder dag ut och dag in (vilket vare sig kor eller kycklingar är anpassade för).
Oavsett vilket är det skrämmande.
Länkar
Artikel i PNAS (fritt tillgänglig)
Wired
Scientific American
Dubbelbloggat på Taffels redaktionsblogg Kort om gott.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, ekonomi, snabbmat, majs, miljö
Författarna till studien har köpt hamburgare, kycklingsandwichar och pommes över hela USA (från Los Angeles, San Francisco, Denver, Detroit, Boston och Baltimore). De skaffade tre av varje sort - tre hamburgare, tre sandwichar och tre portioner pommes - från tre olika inköpsställen per stad från tre kedjor (Burger King, McDonald's och Wendy's), totalt 486 inköp.
Sedan mätte de hur mycket av isotoperna kol-13 och kväve-15 som fanns i maten. Andelen kol-13 i köttet jämfört med kol-12 fungerar som ett "fingeravtryck" för hur mycket majs korna och kycklingarna har ätit; majs har nämligen en karakteristisk sammansättning av kol-13 i förhållande till kol-12 (och som bekant blir man det man äter, även som ko eller kyckling). Andelen kväve-15 pekar på hur mycket gödsel som en gång tillförts.
Resultatet: enbart tolv av hamburgarna kommer från kor som ätit något annat än majs. De övriga djuren har således uppfötts uteslutande på majsfoder; kraftigt konstgödslat sådant. Variationen på pommes (eller snarare, på deras frityrolja) var något större; Wendy's använde i stort sett bara majsolja, Burger King och McDonalds använde andra vegetabiliska oljor.
Lägg till det att den läsk som serveras till stor del är baserad på high-fructose corn syrup (HFCS; stärkelsesirap från majs), och fram träder en bild av en snabbmatsindustri som är otroligt beroende av billig majs för att kunna optimera sin produktion och hålla låga priser.
Man kan se det ur ekonomisk synpunkt, som ett tecken på hur subventioner till jordbruket och en viss gröda kan slå igenom i en hel livsmedelskedja. Man kan se det ur miljösynpunkt; majsen är rejält gödslad och odlingen av majs i USA har fått mycket kritik även av andra miljöorsaker. Man kan se det ur djurvänssynpunkt; trånga "feedlots", strömlinjeformad produktion och en ensidig utfodring med samma foder dag ut och dag in (vilket vare sig kor eller kycklingar är anpassade för).
Oavsett vilket är det skrämmande.
Länkar
Artikel i PNAS (fritt tillgänglig)
Wired
Scientific American
Dubbelbloggat på Taffels redaktionsblogg Kort om gott.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, ekonomi, snabbmat, majs, miljö
tisdag, november 11, 2008
Phoenix: veni, vidi, fodi
Marslandaren Phoenix har till slut - två månader efter förutsedda 90 dagar av aktivitet - tappat det sista av sin batterikraft och vilar frusen på Mars arktiska slätter.
Data från expeditionen kommer säkert att analyseras, publiceras och diskuteras i år framöver - men aldrig förut har det varit så passande att säga om en rymdsond att den har tystnat. Phoenix har nämligen varit den första sonden att "tala" i första person* med omvärlden: via Twitter, som gästbloggare på Gizmodo, intervjuad av Wired.
Allt i själva verket öppet spökskrivet av Veronica McGregor, en av de som arbetar på NASAs Jet Propulsion Laboratory - men det spelar mindre roll. Som kommunikationsstrategi har det varit fantastiskt framgångsrikt, och ett typexempel på vad man kan åstadkomma med hjälp av sociala medier: Phoenix har i skrivande stund 38921 "followers" (prenumeranter) på Twitter, betydligt mer än vad någon hade räknat med.
"We got about 1000 new people in about an hour [...] I had it set up to email me every time someone signed up. I went out to get lunch and my e-mail box had a thousand new e-mails when I came back. It sounded like a Vegas slot machine. My computer was just going ding ding ding"
berättade McGregor för Wired i maj i år.
Wired har hållit en tävling för att ge Phoenix en passande epitaf. Det vinnande förslaget är passande kortfattat: veni, vidi, fodi - jag kom, jag såg, jag grävde.
Länkar
Phoenix på Twitter
Avskedsbloggpost på Gizmodo
The Globe and Mail
NASAs avslutande nyhetsrelease
*Användandet av "jag" istället för längre och klumpigare omskrivningar som "marslandaren" var - enligt uppgift - en konsekvens av att varje enskild tweet inte får vara mer än 140 tecken lång. Nöden är uppfinningens moder :)
Andra bloggar om vetenskap, forskning, vetenskapskommunikation, rymden, Phoenix, Mars, Twitter
Data från expeditionen kommer säkert att analyseras, publiceras och diskuteras i år framöver - men aldrig förut har det varit så passande att säga om en rymdsond att den har tystnat. Phoenix har nämligen varit den första sonden att "tala" i första person* med omvärlden: via Twitter, som gästbloggare på Gizmodo, intervjuad av Wired.
Allt i själva verket öppet spökskrivet av Veronica McGregor, en av de som arbetar på NASAs Jet Propulsion Laboratory - men det spelar mindre roll. Som kommunikationsstrategi har det varit fantastiskt framgångsrikt, och ett typexempel på vad man kan åstadkomma med hjälp av sociala medier: Phoenix har i skrivande stund 38921 "followers" (prenumeranter) på Twitter, betydligt mer än vad någon hade räknat med.
"We got about 1000 new people in about an hour [...] I had it set up to email me every time someone signed up. I went out to get lunch and my e-mail box had a thousand new e-mails when I came back. It sounded like a Vegas slot machine. My computer was just going ding ding ding"
berättade McGregor för Wired i maj i år.
Wired har hållit en tävling för att ge Phoenix en passande epitaf. Det vinnande förslaget är passande kortfattat: veni, vidi, fodi - jag kom, jag såg, jag grävde.
Länkar
Phoenix på Twitter
Avskedsbloggpost på Gizmodo
The Globe and Mail
NASAs avslutande nyhetsrelease
*Användandet av "jag" istället för längre och klumpigare omskrivningar som "marslandaren" var - enligt uppgift - en konsekvens av att varje enskild tweet inte får vara mer än 140 tecken lång. Nöden är uppfinningens moder :)
Andra bloggar om vetenskap, forskning, vetenskapskommunikation, rymden, Phoenix, Mars, Twitter
måndag, november 10, 2008
tips: Physics - strålkastaren på viktiga fysikartiklar
Amerikanska fysiksällskapet APS, som publicerar de välkända Physical Review * och Physical Review Letters, konstaterar att fysikforskare drunknar i artiklar och riskerar att missa viktig läsning.
Lösningen heter Physics, ett webbmagasin där den bästa och viktigaste forskningen från Physical Review-tidskrifterna får lite extra strålkastarljus på sig genom expertkommentarer från aktiva forskare som förklarar pappret för fysiker aktiva inom andra subfält. Ett slags populärfysik för andra forskare, alltså - och kanske något att sätta tänderna i för den riktigt fysikintresserade. Formaten är Viewpoint (fokus på ett enskilt papper), Trends (korta reviewartiklar) och Synopses (riktigt korta destillat av papper).
Det bästa av allt: innehållet är open access, dvs fritt tillgängligt, och de enskilda artiklar som lyfts fram i Viewpoint är också open access om man går via Physics webbsida.
Länk
Physics
* Physical Review A - Physical Review E.
Lösningen heter Physics, ett webbmagasin där den bästa och viktigaste forskningen från Physical Review-tidskrifterna får lite extra strålkastarljus på sig genom expertkommentarer från aktiva forskare som förklarar pappret för fysiker aktiva inom andra subfält. Ett slags populärfysik för andra forskare, alltså - och kanske något att sätta tänderna i för den riktigt fysikintresserade. Formaten är Viewpoint (fokus på ett enskilt papper), Trends (korta reviewartiklar) och Synopses (riktigt korta destillat av papper).
Det bästa av allt: innehållet är open access, dvs fritt tillgängligt, och de enskilda artiklar som lyfts fram i Viewpoint är också open access om man går via Physics webbsida.
Länk
Physics
* Physical Review A - Physical Review E.
söndag, november 09, 2008
Diamanter av tequila
En liten grupp mexikanska forskare har lyckats framställa diamanter från tequila, genom att deponera het tequilaånga på kisel och rostfritt stål.
Ångan värms upp till 800 grader, vilket är hett nog att bryta sönder molekylerna och få kristaller att formas - det vill säga diamanter, förutsatt att förhållandena är goda. De resulterande pyttesmå diamanterna formar en hård, värmetålig och elektriskt isolerande yta som kan användas till bland annat skyddsbeläggning på skärverktyg.
Iden att använda tequlia verkar ha varit ett rent infall; forskarna hade experimenterat på diverse alkoholer med rätt fördelning av kol, syre och väte, och upptäckte att etanol utspätt med vatten till ungefär 40%-ig alkoholhalt - starkt som till exempel tequila - fungerade bra. Därifrån var steget kort till att ta med en liten flaska tequila till labbet och prova.
Så gott som alla spritsorter innehåller orenheter, "finkelolja", som ger karaktär till olika varianter av sprit - och som skulle kunna vara ett problem i sådana här tillämpningar. Det verkar dock som om den höga temperaturen kompenserar för det, sannolikt eftersom även "finkelmolekylerna" bryts ned utan att störa fördelningen mellan kol, syre och väte alltför mycket, och därmed borde det gå att göra diamanter av diverse fulsprit med en alkoholhalt kring 40%.
Forskarna beskriver processen i ett synnerligen preliminärt dokument upplagt på preprint-servern ArXiv. Viktiga uppgifter som saknas är till exempel hur stor yta som kan beläggas med diamanter, och hur väl beläggningen sitter fast... och eftersom dokumentet ligger på arXiv och ännu inte är publicerat i någon vetenskaplig tidskrift är det inte heller oberoende granskat.
Wikipedia har en bra liten artikel om hur läget ser ut för den här sortens industridiamanter, och påpekar bland annat att diamantbeläggning har bra non-stickegenskaper och skulle kunna användas för kokkärl om bara processerna för att lägga på diamant blir billiga och effektiva nog att täcka stora ytor.
Länkar
Nyhetsrelease
dokument via ArXiv
Wikipedia om metoden
UPPDATERAT 13/11: Nu har E24! plockat upp nyheten.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, teknik, kemi, diamanter, tequila
Ångan värms upp till 800 grader, vilket är hett nog att bryta sönder molekylerna och få kristaller att formas - det vill säga diamanter, förutsatt att förhållandena är goda. De resulterande pyttesmå diamanterna formar en hård, värmetålig och elektriskt isolerande yta som kan användas till bland annat skyddsbeläggning på skärverktyg.
Iden att använda tequlia verkar ha varit ett rent infall; forskarna hade experimenterat på diverse alkoholer med rätt fördelning av kol, syre och väte, och upptäckte att etanol utspätt med vatten till ungefär 40%-ig alkoholhalt - starkt som till exempel tequila - fungerade bra. Därifrån var steget kort till att ta med en liten flaska tequila till labbet och prova.
Så gott som alla spritsorter innehåller orenheter, "finkelolja", som ger karaktär till olika varianter av sprit - och som skulle kunna vara ett problem i sådana här tillämpningar. Det verkar dock som om den höga temperaturen kompenserar för det, sannolikt eftersom även "finkelmolekylerna" bryts ned utan att störa fördelningen mellan kol, syre och väte alltför mycket, och därmed borde det gå att göra diamanter av diverse fulsprit med en alkoholhalt kring 40%.
Forskarna beskriver processen i ett synnerligen preliminärt dokument upplagt på preprint-servern ArXiv. Viktiga uppgifter som saknas är till exempel hur stor yta som kan beläggas med diamanter, och hur väl beläggningen sitter fast... och eftersom dokumentet ligger på arXiv och ännu inte är publicerat i någon vetenskaplig tidskrift är det inte heller oberoende granskat.
Wikipedia har en bra liten artikel om hur läget ser ut för den här sortens industridiamanter, och påpekar bland annat att diamantbeläggning har bra non-stickegenskaper och skulle kunna användas för kokkärl om bara processerna för att lägga på diamant blir billiga och effektiva nog att täcka stora ytor.
Länkar
Nyhetsrelease
dokument via ArXiv
Wikipedia om metoden
UPPDATERAT 13/11: Nu har E24! plockat upp nyheten.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, teknik, kemi, diamanter, tequila
lördag, november 08, 2008
Debatt forskare-journalister på VR:s expertsvarmöte 7/11
Igår var jag inbjuden till VR:s möte för Expertsvar, som i princip består av universitetsvärldens forskningskommunikatörer. Jag skulle debattera forskare och journalister - som en fortsättning på sommarens debatt med bl a Mildner - ihop med journalisten Kristoffer Gunnartz.
Debatt inför publik alltså, och i stort sett helt oförberett. Vi höll varsitt kort öppningsanförande, jag om hur medielabyrinten man behöver ta sig igenom för att nå ut ser ut inifrån (från forskarhåll) och hur man kan lägga till bloggar och andra nätfenomen i mixen för att få kommunicera lite mer på egna villkor. Kristoffer Gunnartz - som jag inte visste ett dugg mer om än att han såg ut ungefär såhär och hade skrivit en prisbelönt bok - hade gjort ett bra jobb av att läsa in sig och återgav en del av den tidigare debatten blandat med egna synpunkter.
Och sedan debatterade vi, blandat med frågor från publiken - intressant, det, eftersom forskningskommunikatörer är rätt inblandade i förhållandena mellan journalister och forskare. Kanske blev det lite väl rörigt. Att turas om att bemöta argument från varandra och frågor från ett gäng andra personer, samtidigt som tiden är kort, är lite meckigt. Jag känner att flera aspekter inte riktigt hanns med, vilket är synd, men samtidigt blev det en bra diskussion av det vi faktiskt hann ta upp: tredje uppgiftens innebörd, om man behöver kunna svara på vad ens forskning "är bra för", om man får säga nej när en journalist ringer och i såfall när och varför... så mycket klokare blev vi kanske inte på kuppen, men meningen var ju främst att lyfta fram frågorna och konflikterna.
Flera forskningskommunikatörer sa att forskarnas intresse för att komma i kontakt med medierna är så stort att de känner sig pressade; att forskarna hävdar att de måste synas för att få forskningsanslag och/eller att forskare har uppgett att tidigare mediaexponering har lett till att de fått forskningsmedel de annars skulle ha blivit utan.
Jag känner mig lite kluven till det. Visserligen är det bra - jättebra - att forskare vill tala med medierna, men det är rätt svårt att verkligen få hamna i tidningen/radion/TV. Särskilt om man sysslar med lite mindre "sexig" eller svårsåld forskning. Sysslar man å andra sidan med medieintressant forskning är det inte alltid så lätt att få den väl representerad. Om redan villkorade forskningsmedel ska ha extravillkoret att man måste nå ut i medierna lär det gå hårt åt bland annat stora delar av grundforskningen... Samtidigt, om medieexponering verkligen ger ökade anslag innebär det att det faktiskt börjar bli meriterande - om än indirekt - att tala med medierna.
Däremot verkade få tro på allvar på att kommunicera via internet, annat som en intressant exotisk liten sidosyssla. Jag som sitter mer "i smeten" ser ju att möjligheterna är mycket fler och varierande nu jämfört med kanske fem eller tio år sedan, men modellen pressrelease-journalist-intervju-nyhetsinslag verkar fortfarande vara det enda som många tänker på. Suck.
Andra bloggar om: vetenskap, populärvetenskap, forskare, journalister
Debatt inför publik alltså, och i stort sett helt oförberett. Vi höll varsitt kort öppningsanförande, jag om hur medielabyrinten man behöver ta sig igenom för att nå ut ser ut inifrån (från forskarhåll) och hur man kan lägga till bloggar och andra nätfenomen i mixen för att få kommunicera lite mer på egna villkor. Kristoffer Gunnartz - som jag inte visste ett dugg mer om än att han såg ut ungefär såhär och hade skrivit en prisbelönt bok - hade gjort ett bra jobb av att läsa in sig och återgav en del av den tidigare debatten blandat med egna synpunkter.
Och sedan debatterade vi, blandat med frågor från publiken - intressant, det, eftersom forskningskommunikatörer är rätt inblandade i förhållandena mellan journalister och forskare. Kanske blev det lite väl rörigt. Att turas om att bemöta argument från varandra och frågor från ett gäng andra personer, samtidigt som tiden är kort, är lite meckigt. Jag känner att flera aspekter inte riktigt hanns med, vilket är synd, men samtidigt blev det en bra diskussion av det vi faktiskt hann ta upp: tredje uppgiftens innebörd, om man behöver kunna svara på vad ens forskning "är bra för", om man får säga nej när en journalist ringer och i såfall när och varför... så mycket klokare blev vi kanske inte på kuppen, men meningen var ju främst att lyfta fram frågorna och konflikterna.
Flera forskningskommunikatörer sa att forskarnas intresse för att komma i kontakt med medierna är så stort att de känner sig pressade; att forskarna hävdar att de måste synas för att få forskningsanslag och/eller att forskare har uppgett att tidigare mediaexponering har lett till att de fått forskningsmedel de annars skulle ha blivit utan.
Jag känner mig lite kluven till det. Visserligen är det bra - jättebra - att forskare vill tala med medierna, men det är rätt svårt att verkligen få hamna i tidningen/radion/TV. Särskilt om man sysslar med lite mindre "sexig" eller svårsåld forskning. Sysslar man å andra sidan med medieintressant forskning är det inte alltid så lätt att få den väl representerad. Om redan villkorade forskningsmedel ska ha extravillkoret att man måste nå ut i medierna lär det gå hårt åt bland annat stora delar av grundforskningen... Samtidigt, om medieexponering verkligen ger ökade anslag innebär det att det faktiskt börjar bli meriterande - om än indirekt - att tala med medierna.
Däremot verkade få tro på allvar på att kommunicera via internet, annat som en intressant exotisk liten sidosyssla. Jag som sitter mer "i smeten" ser ju att möjligheterna är mycket fler och varierande nu jämfört med kanske fem eller tio år sedan, men modellen pressrelease-journalist-intervju-nyhetsinslag verkar fortfarande vara det enda som många tänker på. Suck.
Andra bloggar om: vetenskap, populärvetenskap, forskare, journalister
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)